Tornevall Networks

Känner du till regeringens proposition ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete” som riksdagen ska klubba igenom nu i sommar och som kommer börja gälla från den 1 augusti?

Du är inte ensam om du missat den. Få vet om ett av de mest långtgående stegen hittills i Sveriges juridiska och militära integration med Nato.

Man skulle kunna likna de nya lagarna vid ett DCA-avtal 2.0. I juni är det två år sedan riksdagen antog DCA-avtalet som ger USA tillträde till 17 svenska militärbaser. På dessa baser lyder de amerikanska soldaterna inte under svensk lag och vi har ingen insyn i eller kan påverka vilka vapen som USA placerar där.

Nu tas nästa steg mot avgrunden. Regeringen förslag innebär att det inte bara ska kunna finnas militär från USA på svensk mark – nu ska det skrivas in i lagen att Nato, eller en stat som är medlem i Nato eller i EU, får bedriva militär verksamhet och militära åtgärder på svenskt territorium. Detta inte bara som försvar utan även när Sverige inte är hotat. Det enda som krävs är ett godkännande från regeringen närhelst en sådan situation kan uppkomma.

Från den 1 augusti kommer alltså militär från 36 andra länder att kunna operera i och från Sverige. Denna utländska militär kommer även få polisiära befogenheter. De kan få ta över delar av svensk myndighetsutövning, slippa bli kameraövervakade samtidigt som de inte behöver tillstånd för att själva kameraövervaka.

Lagförslagen, som stöds av en riksdagsmajoritet, är oerhört långtgående. Tillsammans med Nato-inträdet och DCA-avtalet är den kommande lagen om operativt militärt samarbete kärnan i den svenska omläggningen från ett nationellt försvar till en offensiv internationell krigsorganisation. Såväl DCA-avtalet som lagen om operativt militärt samarbete öppnar i praktiken upp för en ockupation av Sverige.

Så här stora omläggningar av svensk officiell politik borde varken kunna drivas igenom snabbt eller utan omfattande samhällsdebatt där medborgarna får vara med och säga sitt. Men precis som vid Nato-inträdet och DCA-avtalet ska den nya politiken hastas fram utan vare sig en folkomröstning eller ett allmänt val. Svenska folket ska helt enkelt hindras från att kunna påverka sin egen framtid.

Det fanns gott om tid att diskutera och rösta om DCA-avtalet men makteliten ville inte låta oss göra det. Det fanns definitivt tid och utrymme att diskutera och folkomrösta om Natomedlemskapet. Men 200 år av neutralitet och alliansfrihet försvann med ett pennstreck i maktens korridorer. Trots att Turkiet och Ungern satte käppar i hjulet vägrade makten låta folket få säga sitt, fast tiden fanns.

Nu kan ingen hävda att tiden inte finns för att svenska folket ska kunna få vara med och påverka om militär från 36 andra länder ska få verka i vårt land. Det är som bekant allmänna val i Sverige den 13 september i år. Men politikerna och vapenlobbyn vill inte riskera att svenska folket säger ja till fred och nej till krig, därför ska beslutet drivas igenom nu i sommar.

Visserligen fick 47 remissinstanser några månader på sig att yttra sig om de olika lagförslagen, men hälften av remissinstanserna var landets olika länsstyrelser som främst kunde yttra sig om smådelar i lagförslagen som rörde just dem. En remissinstans kom däremot med omfattande invändningar och kritik – Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Svenska freds klargjorde att den svenska suveräniteten urholkas, att utländska styrkor får långtgående befogenheter och att Sverige militariseras ytterligare. Till detta riktade de skarp kritik mot de odemokratiska stegen i lagpaketet, att makt och beslut flyttas från riksdagen till regeringen och att militarismen och Natointegrationen drivs vidare utan tillräcklig demokratisk debatt. 

Vi kan bara hålla med. Förslagen i den nya propositionen är både krigiska och odemokratiska. De måste helt enkelt stoppas. 

Sverige är inte till salu, framför allt inte till utländsk militär. Sverige måste återgå till att återupprätta demokratin och hindra utvecklingen där allt mer makt läggs hos ett fåtal.

Parallellt med de ändrade lagarna pågår upprustningen med oförminskad styrka. Förra veckan kom nyheten att Sverige ska köpa in fyra fregatter från Frankrike. Dessa är dubbelt så stora som de korvetter som idag patrullerar Östersjön. 

Syftet med att köpa in dessa större skepp är att de inte bara ska operera i Östersjön utan kunna sättas in överallt i världen därhelst USA och Nato så önskar. Fregatterna ska levereras 2030 och kostar tio miljarder kronor styck. 

Affären på 40 miljarder är den största militära satsningen sedan Jas-galenskapen på 1980-talet. Var slutnotan hamnar är dock osäkert. Den kan komma att påverkas uppåt beroende på hur mycket vapen och kanoner som politikerna och militärerna vill utrusta dem med.

Miljardrullningen till krigsmakten fortsätter och eskalerar. Urholkningen av de svenska lagarna och försämringarna av demokratin fortgår även de. 

Vad spelar det för roll att vi har ett val i höst? De avgörande besluten tas ändå i maktens korridorer och i slutna styrelserum. De förfogar över vår framtid utan att vi tillåts påverka dem. En framtid som ser allt annat än ljus ut, om vi inte går samman och agerar. 

Demonstration mot Natotoppmötet i Helsingborg den 16 maj. Foto: Proletären

Fredsrörelsens svar på utländsk militär i Sverige och på galna vapeninköp som slår undan benen för välfärden ännu mer måste mötas med protester. Därför var det glädjande att se så många i demonstrationståget mot Nato i Helsingborg häromveckan. 

Fredsrörelsen sluter sig samman och agerar. Det är nödvändigt och viktigt. Kom med du också!

Antalet israeliska klubbar som spelar på ockuperad mark har växt kraftigt. Enligt aktuella rapporten Beyond the Green Line – Israeli settlement clubs in occupied Palestine, utgiven av Scottish Sport for Palestine, handlar det om tio klubbar på Västbanken och i Jerusalem, samt ytterligare tre klubbar på Golanhöjderna, det vill säga av Israel ockuperat syriskt territorium. Bara på Västbanken har antalet lag i de 13 klubbarna växt från 21 år 2016, till 68 i år.

Här är klubbarna: Hapo’el Oranit och Maccabi Oranit i bosättningen Oranit på Västbanken. Ironi Ariel FC i Ariel, Beitar Ma’ale Adumim FC i bosättningen med samma namn: Beitars fans är kända för sitt oreserverade stöd till den israeliska armén, gränspolisen och säkerhetsstyrkorna i de ockuperade områdena. Här finns också Beitar Nordia Jerusalem och FC Jerusalem i Har Homa. Hapo’el Bikat Hayarden i Tomer, Hapo’el Katamon i Jerusalem, Beitar Moatza Ezorit Mate Binyamin i Petah Tikva och FC Bney Ra’anana Uzi Cohen i Ra’anana. Den senare klubben är döpt efter den korrumperade högerextremisten Uzi Cohen (1952-2008) som öppet skröt om hur han genom sin position i Likudpartiet kunde ordna jobb och förmåner åt vänner och bekanta.

Samtliga tio klubbar bryter mot internationell lag, och de sju första också mot Fifas och det europeiska förbundets Uefas stadgar.

– Beitar Jerusalem är ett extremt exempel på rasism, fascism och diskriminering, men överhuvudtaget är sådana attityder vanliga i israeliska fotbollsklubbar, sade det palestinska fotbollsförbundet PFA:s ordförande Jibril Rajoub nyligen.

På Golanhöjderna spelar MMBA Golan FC och Vatikey FC Hagolan Vehaglil i Buq’ata samt Merkaz Kehilati Qazrin i Katzrin. Alla de tre klubbarna bryter mot både internationell lag och Fifas och Uefas stadgar.

Fifa och Uefa tillåter klubbarna att göra reklam för de illegala bosättningar de spelar i, och tjänar till och med pengar på att visa de illegala lagens matcher i streamingkanalen Fifa+.

Proletären har tidigare flera gånger rapporterat om att Fifa, tvärs emot organisationens egna stadgar, tillåter israeliska lag att spela på Västbanken. Fifabossen och Israelvännen Gianni Infantino viftar bort kritiken med att ”Västbanken är omtvistad mark”. Det palestinska förbundet (PFA) vill att idrottens skiljedomstol (CAS) ska titta på frågan.

– Det internationella samfundet och FN anser att Västbanken, inklusive östra Jerusalem, är ockuperat palestinskt territorium och anser att de israeliska bosättningarna där är olagliga enligt internationell rätt. Den enda handlingsvägen vi har nu, är att gå till CAS och överklaga [Fifa:s beslut]; vi kommer att gå igenom hela processen tills vi får rättvisa, sade PFA:s vice ordförande Susan Shalabi efter Fifas kongress i Vancouver i slutet av april.

Shalabi konstaterade att även om Fifa anser att Västbanken är ett omtvistat område, så har stora delar av världssamfundet inte den åsikten. Till exempel har Amnesty International tagit avstånd från Fifa:

”Genom att vägra att vidta åtgärder mot klubbar baserade i israeliska bosättningar har Fifa misslyckats med att upprätthålla sina egna regler och bryter mot internationell rätt”, skriver Amnesty.

I februari 2026 anmälde ett juridiskt expertteam Fifa-bossen Gianni Infantino och Uefa:s dito Aleksander Čeferin till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, för deras medverkan i krigsförbrytelser och för att ha medverkat till brott mot mänskligheten med mord, terror och apartheid riktad mot den palestinska befolkningen, genom att acceptera och understödja fotbollen i de illegala bosättningarna 

Glädjen över ligasegern hos fansen till Arsenal Football Club, ”Gunners” i folkmun, förbyttes hos många till ilska när det offentliggjordes att klubben skrivit sponsorsavtal med det israeliska bolaget Deel: företagets logotype kommer att (van)pryda ena ärmen på Arsenals röd-vita matchtröjor. 

Deel Inc. arbetar med löner och HR-verksamhet för internationellt utplacerade arbetare: bolaget tillhandahåller rekryterings-, betalnings- och personaltjänster för företag som anställer internationellt. Enligt den spansk-marockanska sportjournalisten Layla Hamed, är Deel verksamt på de av den israeliska armén ockuperade palestinska områdena, och bolaget bidrar varje år med miljoner till den israeliska militärmakten.

Deel är baserat i Delaware i USA. Bolaget grundades av israeliska medborgarna Alex Bouaziz och Ofer Simon tillsammans med Kinafödde entreprenören Shuo Wang. Bouaziz, bosatt i Tel Aviv och med en uppväxt i både Frankrike och Israel, har offentligt visat sin support för de av företagets anställda som kallats in till krigstjänst i Gaza – där både FN, den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICJ) och organisationer som Amnesty International konstaterar att Israel begår krigsförbrytelser och folkmord.

– Min största oro är för våra israeliska lagkamrater som är reservister och nu kallas in i krig. Vårt fokus ligger på att stödja dem…, skrev Bouaziz på sociala medier nyligen.

Deels logga på nästa säsongs matchställ. Foto: Arsenal / Montage: Proletären

Affären med Deel kommer inte långt efter att Arsenal avskedat den populäre materialförvaltaren Mark Bonnick med 22 år i klubben – Bonnick lade ut propalestinska inlägg på sociala medier och det kostade honom jobbet sedan klubbens ägare agerat.

Arsenal ägs av den amerikanske finansmannen Stanley (Stan) Kroenke, 78. Kroenke äger fler idrottsklubbar i USA och Europa, bland annat amerikanska fotbollslaget Los Angeles Rams, basketlaget Denver Nuggets, ishockeylaget Colorado Avalanche och fotbollslaget Colorado Rapids. Kroenke, som bidrog med miljoner till Donald Trumps presidentinvigning, har omfattande affärer med israeliska bolag.

Stan Kroenke är en av de sammanlagt 16 utländska ägarna till de 20 lagen i Premier League. Bara tre klubbar (Brentford, Brighton Hove & Albion och Tottenham Hotspur) har engelska majoritetsägare och en (West Ham United) ägs av walesaren David Sullivan som tjänade ihop sin förmögenhet inom porr-industrin. Så här fördelar sig ägarstrukturen i Premier League: USA nio lag, Storbritannien (4) och ett vardera med ägare från Pakistan, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Grekland, Frankrike, Kina och Egypten.

Arsenalsupportrar protesterar mot ägaren Kroenke 2020, bland annat att för att denne gått med på (det nu döda) förslaget om en europeisk ”superliga”. Foto:  Daily AFC

I en ny rapport från brittiska mänskliga rättigheterorganisationen War on Want anklagas flera Premier League-klubbar för att samarbeta med företag ”medskyldiga till Israels olagliga ockupation, apartheid och folkmord på det palestinska folket”. Rapporten Rött kort: Engelska Premier Leagues medverkan i Israels grymheter mot palestinierna, pekar särskilt ut Arsenal, Liverpool, Chelsea och Manchester United som alla ägs av amerikanska affärsintressen. Här finns också engelsk-ägda Tottenham Hotspur samt Manchester City, ägt av Abu Dhabi United Group i Förenade Arabemiraten (UAE).

– De här klubbarna talar stolt om jämlikhet, inkludering och gemenskap. Ändå använder vissa sitt varumärke till ’sport-tvätt’ för att sanera ryktena hos företag som är kopplade till några av de allvarligaste brotten och humanitära katastroferna i vår tid, säger Neil Sammonds, kampanjledare för den palestinska avdelningen inom War on Want.

Minst elva av de 20 klubbarna i Premier League är direkt sponsrade av, konstaterar War on Want, ”företag delaktiga i Israels grymheter”: förutom de sex klubbarna här ovan också Crystal Palace, Everton, Burnley, Brighton och Fulham som sponsras av de internationella investerarna BlackRock och Vanguard, inblandade i Israels krigsföring, eller för att de, som Arsenal gjort, agerat mot personal och supportrar på sätt som kan kränka rätten till yttrandefrihet och/eller utgöra diskriminering. Newcastle United är inblandat genom att klubben ägs av den statliga saudiska investeringsfonden. Saudiarabien stöttar president Trumps nykoloniala”Board of Peace”.

Dessutom, skriver War on Want i rapporten, är samtliga de 20 klubbarna indirekt sponsrade av Barclays bank som ju är huvudsponsor och bankpartner till Premier League. Detta trots koncernens sedan årtionden tillbaka dokumenterade kopplingar till systematisk rasdiskriminering, både under apartheidperioden i Sydafrika och under Israels apartheid mot palestinier, samt till vapen- och andra företag inblandade i Israels krigsförbrytelser i Gaza och på Västbanken. 

Åtta av klubbarna har, utöver den ligaöverskridande kopplingen till Barclays bank, inga direkta kopplingar till Israels krigsförbrytelser: Aston Villa, Bournemouth, Brentford, Leeds, Nottingham Forest, Sunderland, West Ham och Wolverhampton Wanderers.

Det är klubbarnas ägare som bestämmer över sponsorsavtal och kontakter. Ägarna har närmast oinskränkt makt att agera: det var Stan Kroenke som låg bakom att Mark Bonnick fick sparken från Arsenal. 

– Jag tycker det är galet att vi inom fotbollen kan prata om att utrota rasism, men vi får inte prata om apartheid och vad som händer i Israel, sade Bonnick i fjol. Vi uttalade oss mot apartheid i Sydafrika. Varför kan vi inte uttala oss mot folkmord nu?

– Allt jag gjorde var att uttrycka sorg och ilska över de grymheter som utspelar sig i Gaza. För det fick jag sparken av Arsenal. Det skickar ett kyligt och farligt budskap.

Efter att Bonnick fått sparken blev han utsatt för en smutskastningskampanj, iscensatt av israeliska konton på sociala medier.

Och nu tar Arsenal ytterligare ett steg: en sponsordeal med ett israeliskt bolag, inblandat i folkmord och krigsförbrytelser. På sociala medier blev reaktionen snabb: massor av Arsenalsupportrar tog ställning mot den folkmordsstödjande sponsorn: Signaturen Ash skrev på X (Twitter) att ”Deel grundades inte bara av en israel, utan har uttryckt stöd för sionisterna, samtidigt som de bedriver verksamhet på det ockuperade palestinska territoriet. Det är helt skamligt att klubben ens övervägde att samarbeta med dem”.

En annan supporter bröt sin mångåriga tradition att köpa en ny Arsenaltröja varje år, efter sponsorsbeslutet. Han vill inte medverka till att göra reklam för ett israeliskt företag.

”Det här Deel-nonsenset är äckligt. Jag hatar att ett varumärke relaterat till sådana grymheter samarbetar med min klubb”, skrev Arsenal-supportern.

Arsenal Football Club är traditionellt ett av den brittiska fotbollens många arbetarlag. Grundat som Dial Square FC i oktober 1886, av arbetare vid ammunitionsfabriken Royal Arsenal i Woolwich i sydöstra London. 1913 flyttade klubben till Highbury-området i stadsdelen Islington i norra London.

Islington är av tradition ett starkt Labour-fäste, där den lokala fullmäktigeförsamlingen var känd för att reta gallfeber på de konservativa genom att låta den röda flaggan vaja ovanför stadshuset. I parlamentet i London representeras Islington av förre labourledaren Jeremy Corbyn och Emily Thornberry, petad ur regeringen av Israelvännen och premiärministern Keir Starmer. I kommunalvalet nyligen gick Islington mot strömmen i Storbritannien: det högerpopulistiska och rasistiska Reform UK tog inte ett enda mandat i församlingen. Labour tog 32 av de 51 mandaten och Green Party resterande 19.

Arsenal är kvar i norra London även om klubben bytt arena: sedan fullmäktige sagt nej till en om- och utbyggnad av Highbury, byggde klubben nytt på en gammal industritomt i närheten: 2006 invigdes Emirates Stadium. Arenan kostade motsvarande 4,9 miljarder svenska kronor att bygga.

Trots att Arsenal gått med enorma vinster de senaste åren – 8,7 miljarder svenska kronor 2025 – fortsätter Arsenals ägare Stan Kroenke att pressa och skinna matchpubliken: Arsenal har ligans dyraste biljetter och har sedan länge fjärmat sig från den arbetarklasspublik som varit klubben trogen under mer än 100 år.

Arsenal var en av de klubbar som totalt ignorerade uppmaningen från supporterorganisationen FSA att frysa biljettpriserna i ligan. Arsenal gjorde tvärtom: klubben offentliggjorde nyligen att biljettpriserna ska chockhöjas från och med säsongen 2026-27: den nya biljettkategorin A+ har priser på mellan 90 och 168 pund (motsvarande 1 130 till 2 100 svenska kronor). Supporterorganisationen Arsenal Supporters Trust (AST) reagerade starkt:

”… de absolut dyraste biljettpriserna i engelsk fotboll. Det placerar Arsenal i toppen av en tabell vi inte vill vinna och vi ifrågasätter hur seriös klubben är med sitt [tal om] engagemanget för en resa tillsammans med supportrarna”.

Nu är Arsenal inte den enda av de gamla arbetarklubbarna som distanserat sig från de traditionella supportrarna. Det gäller över hela ligan: folk ur arbetarklassen är redan hårt pressade ekonomiskt och de skenande biljettpriserna gör naturligtvis inte läget bättre.

Jonathan Chern, redaktör vid exepose.com, utgiven av universitetet i Exeter, menar i en artikel att katastrofen på Hillsborough Stadium i Sheffield i april 1989, då 96 personer dödades på läktaren, blev en katalysator.

”Katastrofen skylldes på fansen, och nonchalansen mot de 96 som dog visade sig eftersom de antogs tillhöra arbetarklassen och därmed inte var tillräckligt intelligenta för att hantera eller skydda sina egna liv… det blev katalysatorn för den nyliberala omvandlingen av sporten. Arenorna behövde göras säkrare, men det gjordes på ett sätt som skulle locka nya fans – fans som skulle betala högre priser för en mer sanerad miljö”, skriver Chern i artikeln från 2020.

Han konstaterar att våldet på arenorna, inte minst noga dokumenterat i Bill Bufords bok Among The Thugs (Bland huliganerna) inte kom från supportrarna ur arbetarklassen, utan från fans från alla samhällsskikt.

”Genom att locka till sig nya ’förnuftiga’ medelklassfans fylls arenorna nu av människor som inte känner till ramsorna och vars identitet med klubben definieras på ett annat sätt. Effekten är att fotbollen är mindre tribaliserad. Det är naturligtvis bra att våldet minskade inom fotbollen, men det gjordes på ett sätt som attackerade arbetarklassfansen snarare än den giftiga maskuliniteten.”   

Viagra Boys är bra live. Det vet jag sedan jag för några år sedan betalade alldeles för mycket för att gå och se dem på ett lerigt Gärdet i Stockholm (där de spelade tillsammans med The Hives), på en sådan där skitdyr stadsnära spelning som gärna kallas ”festival”. Jämförelsevis är Gröna Lund otroligt prisvärt, även om man måste vara inne vid 18.00 om man köpt ett endagsinträde. 

Viagra Boys måste också anses vara särskilt hyllade just nu, på senaste Grammisgalan bräckte de till och med Zara Larsson med 3-2. Det, att min polare sett dem live på Trädgården 2019, samt frontmannen Sebastian Murphys Expressenintervju där han säger att han ska plastikoperera sig till Zara Larsson, snackar vi om medan vi sänker några bärs strax innan klockan sex utanför Grönan (eftersom ölen där inne kostar typ 100 kronor). 

Att energin är ovanligt bra för att vara Gröna Lund märks så fort bandet kommer in och Murphy drar av sig tröjan till allmänt jubel. Hela publiken går sedan loss till Man made of meat från bandets nya skiva Viagr Aboys och står och skriker: “If it was 1970 I’d have a job at a factory”! Det haglar Delicatobollar som några i publiken kastar ut och Sebastian Murphys mellansnack där han skriker “Fuck Tidö” möts av allmänt jubel. På högtalarna är det också tejpat: “Fuck Tidö” och “Fuck IDF”, såväl som “Fuck the fascists” på en gitarr. 

Gröna Lunds vakter lyckas till sin förtret inte stoppa crowdsurfandet som pågår i stort sett hela konserten, med minst två pers i luften vid varje given tidpunkt. Att bandets keyboardspelare dessutom hänger på gör det bara bättre.

Trots att det är mycket låtar från den nya skivan (som alla i publiken ännu inte kan utan och innan) så är energin grym. Lite längre bak känns förvånansvärt nog draget nästan bättre under de nya låtarna. Ett band på frammarsch helt enkelt. Publiken är dessutom väldigt blandad och i moshpiten syns allt från gråhåriga gubbar till tonårsbrudar.

Viagra Boys är exakt lika bra som jag minns dem. Allt görs med glimten i ögat och ett stort mått med energi, det smittar av sig. Efteråt är man tillfreds i själen: trött, men hajpad och sugen på att spela brännboll…

Ett klipp från debattkanalen Dialogiskt dök upp i mitt flöde på sociala medier. Det var en ”debatt” mellan högerextremisten Nick Alinia och den tidigare medlemmen i hiphopgruppen Kartellen Leo ”Kinesen” Carmona.

Tyvärr kunde jag inte låta bli att titta.

Ämnet var lite oklart: Huruvida demonstrationer mot krig är ett hot mot samhället – som om det ens är en fråga att diskutera. Men det hela liknade mest ett avsnitt av den gamla amerikanska 90-talsshowen Jerry Springer.

I ett av klippen, som fått över en miljon visningar, syns Carmona lyfta ett litet bord och hota med att kasta det på Alinia, som i sin tur hånar Carmona.

I själva ”debatten” försvarade Carmona Palestinademonstrationerna och kallade Alinia för sionist. Alinia, å sin sida, tyckte att Palestinademonstranter inte borde få vara i Sverige eftersom de ”förstör gatubilden”.

Nick Alinia tillhör gruppen högerextrema ”journalister” som gör pengar på att ”granska”, förfölja och provocera bland annat Palestinaaktivister eller vänsterpersoner. Tack vare en lång trollsvans av SD-följare får deras videoklipp ofta hundratusentals visningar, vilket ger reklamintäkter eller swish-pengar. 

Det är den lägsta formen av journalistik. Istället för att granska makten, avslöja korruption eller väcka opinion, lever dessa på högertrolls primitiva reaktioner på nätet – på hat och rasism.

Själva poängen för sådana som Alinia är att skapa ”content”. Bäst blir det om de personer han förföljer på olika sätt blir utåtagerande. Han försöker därför gång på gång provocera fram reaktioner. 

Man kan säga att Nick Alinia är som mellanstadiemobbaren som hävdar att ”luften är fri”, viftandes framför ansiktet på sina offer. 

Ett exempel: I ett klipp från en 8 mars-demonstration, som bland annat Kommunistiska Partiet och RKU är med och anordnar, försöker han håna vakterna – som dock ignorerar honom. I kommentarerna flödar hatet och föraktet mot demonstranterna.

Inte alla i högern gillar Alinias mobbingmetoder. På Twitter har Alinia bråkat med högerprofilen Chang Frick, som bland annat kallat honom ”handväskan” för sin längd och sin relation med den 25 år äldre SD-riksdagskvinnan Jessica Stegrud. I efterföljande ”debatter” – nästan lika oseriösa som den i Dialogiskt – har Frick uttryckt att Alinia är otrevlig, dryg och förstör för den övriga högern.

Till och med hästhandlarhögern i form av Chang Frick, som i jämförelse framstår som en seriös journalist, tycker alltså att Nick Alinia är en dryg mobbare.

Det är därför inte så konstigt at Leo Carmona, som väl inte direkt är känd för sitt tillbakahållna och nyanserade sätt, tappade det.

Men Carmona gick rakt i fällan. Han skapade ”bra content”, inte bara åt Victor de Almeida och hans program Dialogiskt, utan också åt Nick Alinia. Hundratusentals klick och fler följare. Carmona framstår som labil medan Nick Alinia framstår som sansad. 

När högeraktivister försöker göra ”content” av provokationer och tjänar pengar på hat och rasism ska vi andra inte låta oss provoceras. Hur mycket man än tycker att en mellanstadiemobbare egentligen förtjänar stryk.

August Eliassonchefredaktör Proletären

När Tomas Kullberg, då ordförande för Byggnads i Stockholm-Gotland, föll undan för skumraskföretaget Proworks locktoner, gjorde han inte bara slut på sitt eget förtroende inom facket. Han bidrog också till att polska arbetare som Byggnads organiserat på företaget nu lämnat facket.

Det var förra året som Byggnads organiserade 52 arbetare i bemanningsföretaget Prowork, känt för fusk med löner och arbetsvillkor. Byggnads Stockholm-Gotland lovade att ta sig an de polska arbetarnas sak retroaktivt. Men förbundsstyrelsen slog bakut mot att driva kraven retroaktivt, och Tomas Kullberg verkställde förbundsledningens beslut. Den ombudsman som hade hand om polackernas frågor flyttades bort från ärendet.

Nu har 40 av de 52 polska arbetare som anslöt sig i fjol, lämnat förbundet. Det efter att Kullberg och Proworks vd Mikael Rönnberg haft ett enskilt samtal, och Kullberg förklarat att alla problem var lösta.

Enligt en överenskommelse mellan Prowork och Byggnads granskningsenhet Svensk Byggkontroll, skulle Prowork betala runt 2,5 miljoner kronor för att facket skulle dra ett streck över det som varit. En deal som gick stick i stäv mot Stockholm-Gotlands löften att driva arbetarnas krav retroaktivt.

Företaget blåste också de polska arbetarna på pengarna.

I efterhand har Tomas Kullberg försökt lägga skulden för sitt eget och förbundsstyrelsens fackliga fiasko på ombudsmannen Jesper Hansen. Men tidningen Byggnadsarbetaren konstaterar att ”Kullberg höll i ordförandeklubban under mötet [då löftena gavs till de polska arbetarna om att driva retroaktiva krav]. Han har alltså själv fattat beslut om den linje han senare påstår att ombudsmannen drivit utan regionens godkännande”.

Sedan Jesper Hansen fått gå som ombud för de polska arbetarna tillsatte facket under Kullberg en ny ombudsman: okunnig i engelska och ointresserad av de polska arbetarnas problem.

Proworks vd Mikael Rönnberg utnyttjade sin seger till att håna arbetarna, och ytterligare undergräva fackets rykte:

– Vi fick höra det här av mellancheferna på projektet [t-banebygget i Barkarby utanför Stockholm]. De skröt om att Prowork hade gjort en deal med Byggnads och hånade oss. De sa att ’ingen av er kommer att få ett skit’, berättar kranföraren Jaroslaw Fidut, då fackligt förtroendevald på Prowork, för Byggnadsarbetaren.

Det var i praktiken slutet för Byggnads organisering av polska arbetare. De som hade anslutit sig till facket hånades av dem som stått utanför:

– De sa att alla vi som gått med i facket hade blivit blåsta. Det här påverkade mycket. Över tid, tillsammans med att vi inte hörde något från Byggnads, så tog det död på viljan att fortsätta, säger Jaroslaw Fidut.

Tomas Kullberg ersattes i slutet av mars av Johnny Rindebrandt som ordförande i Byggnads Stockholm-Gotland. Då hade Kullberg länge varit en av de ledande i kampanjen mot den senare avsatte förbundssekreteraren Jakob Wagner (se här intill). Bland annat hade Kullberg tillgång till en rapport som var så hemlig att varken Wagner eller förbundets ordförande Kim Söderström fick se den.

– [Kullberg] var betrodd med rapporten, men förbundets ordförande var det inte. Jag fick läsa rapporten under övervakning men inte skriva av eller fotografera något i den, berättade Wagner i Unga Byggare Västs podd.

– Några ledamöter i förbundsstyrelsen, Kullberg och Ann Katrin Hedgren [Örebro-Värmland] blev förbannade över att jag argumenterade för min sak, och det bröt ut en ordväxling där det sades att om mig att ’han skulle ju inte få försvara sig, han skulle inte få tala. Ni i ledningen fick ett uppdrag; lös detta nu’. Jag skulle inte få argumentera för min sak, men jag gjorde klart att jag inte skulle kliva av frivilligt, sade Wagner.

DÖDEN PÅ JOBBET En motion till Byggnads kongress (28-31 maj) föreslår att facket via Fonus handlar upp en ”enkel och värdig” medlemskista, som erbjuds medlemmar vid begravning. Syftet är att sänka begravningskostnader för anhöriga.

Förbundsstyrelsen yrkar avslag på motionen.

De senaste tio åren har 101 byggnadsarbetare dött på jobbet, alltså ungefär tio om året. Förra året dog åtta.

De vanligaste dödsolyckorna nästan varje år är höga fall. Näst vanligaste är klämolyckor.

2023 var ett rekordår med 18 byggnadsarbetare som dog på jobbet. Till dödsolyckorna det året hör bland annat den omtalade hissolyckan i Sundbyberg.

Rättegången, där två montörer och en vd står åtalade för vållande, inleddes tidigare i maj.

Vi svenskar har det helt enkelt lite för bra. Det anser en av Sveriges rikaste och mäktigaste män, Jacob Wallenberg, som nu efterlyser ett hungrigare folk för att Sverige ska kunna mäta sig med USA och Kina.

Under ett seminarium i Stockholm förklarade miljardären att många svenskar blivit för bekväma.

– Många har det hyggligt bra trots allt och då är man inte riktigt hungrig, sa Wallenberg till TV4 Nyheterna.

Lösningen? Att ”alla” måste kämpa lite hårdare.

Utöver sina uppdrag i bland annat Investor, Ericsson, Patricia Industries och Wallenberg Investments blev Jacob Wallenberg nyligen omvald till ordförande för Svenskt Näringsliv. Enbart för det uppdraget kommer han få 1,4 miljoner kronor om året – eller 116.666 kronor i månaden.

Annars syns Wallenbergs familjemedlemmar sällan på listorna över Sveriges rikaste eftersom deras tillgångar är placerade i stiftelser.

Samtidigt som Wallenberg oroar sig för bristande hunger går många löntagare redan på en diet, i form av lägre köpkraft, stigande arbetslöshet och växande skulder. Från LO kommer nu hård kritik mot Wallenbergs uttalande. LO:s ordförande Johan Lindholm menar att Svenskt Näringsliv tappat kontakten med verkligheten.

– Jacob Wallenberg och hans kompisar har ätit sig proppmätta på oxfilé och snittar, säger Lindholm till TV4.

Jacob Wallenberg tycker att svenskarna har det alldeles för bra. De måste bli hungrigare och gå med på sämre villkor så att de svenska företagen kan stå emot den utländska konkurrensen, lät han delge en reporter på TV4.Föraktet för vanligt hårt arbetande människor har inga gränser hos Sveriges mäktigaste finansfamilj. Familjen Wallenberg har en lång tradition av att producera skitstövlar som överhuvud till sitt affärsimperium.

Jacob Wallenbergs far, Peter Wallenberg, hann med att ge sina åsikter om både det ena och andra innan han lade näsan i vädret. Peter var bland annat mycket kritisk till kvinnor i bolagsstyrelser och han ansåg att det var den vite mannen som höll ordning på de svarta i Afrika.

Nu är Wallenbergarnas förakt för den vanliga människan inte unikt inom överklassen. Snarare tvärtom. Men det överklassen inte förstår är att samma människor som de ser ner på, är de som varje dag jobbar ihop deras rikedomar.

Det är arbetet, inte ägandet, som skapar välståndet. Makten att förändra sakernas tillstånd och göra slut på överhetens förakt ligger därmed också hos de som arbetar. Så Wallenberg får passa på att frossa och njuta, innan sagan är slut.

”Det lyser en framtid”. Det är namnet på ett arbetarspel av diktaren Stig Sjödin. Prologen till spelet lästes upp på IF Metalls kongress 1961.

Det var under en tid då fackföreningsrörelsen fortfarande hade en idé om vad man ville uppnå, en dröm om ett bättre samhälle. Då fanns fortfarande kraven om ekonomisk demokrati och produktionens socialisering som en del av målsättningen.

Denna dröm om ett bättre samhälle verkar idag vara död. Den svenska fackföreningsrörelsen befinner sig i en identitetskris.

Utvecklingen beskrivs i boken LO och arbetarrörelsens kris av LO-utredaren Örjan Nyström. Vid storkonflikten 1980 fanns stridsviljan i LO-facken kvar, samtidigt som socialdemokratin allt mer började röra sig högerut. En högervandring som fortsatte genom kanslihushögerns kupp 1985.

Under 1990-talet pågick det som kallades rosornas krig mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Här någonstans verkar LO ha tappat bort sig själva.

På kongressen 1996 lanserade man konceptet “back-to-basic” och det vi idag känner till som “det fackliga löftet”. Samtidigt sopades alla idéer om ett annat samhälle, ett samhälle bortom kapitalismen, bort.

Året efter skrev ett litet gäng inom LO under ett fredsavtal med arbetsköparna. Fredsavtalet döptes till industriavtalet, efter den bransch parterna ingick i, och gäller hela arbetsmarknaden.

Industriavtalet har varit en succé – för svenska kapitalister. Även om avtalet också levererat reallöneökningar under tidigt 2000-tal så minskade fackföreningsrörelsens möjligheter att vidta den enda stridsåtgärd de har: strejkvapnet.

Svenska storföretag skördar idag enorma vinster. LO kräver ingen kompensation för inflationen, vilket nu istället resulterat i reallönesänkningar.

Industriavtalet har befäst borgerliga idéer. Strejker är samhällsfarliga. Alltför höga löner hindrar produktivitetsutvecklingen och slår ut företag. Det som är bra för företagen är bra för arbetarklassen.

LO har idag accepterat att kapitalismen inte kan förändras genom reformer. Alla drömmar är döda.

Men det finns de som vill ta kampen, även inom 6F-facken. I veckan ska Byggnads välja en ny förbundsledning och på kongressen ta ställning till valberedningens förslag att peta Kim Söderström som förbundsordförande. Söderström har hamnat i onåd hos delar av Byggnadsledningen efter att han försvarat den petade förbundssekreteraren Jakob Wagner.

Den fackliga byråkratin, som vill att facket mest ska vara ett försäkringsbolag, utmanas av de som vill flytta ner demokratin till medlemmarna och satsa på bildning, bäst exemplifierat med kursen “Vägen framåt” som genomförts inom Byggnads.

Här finns en grogrund för en kämpande fackföreningsrörelse. Det är knappast några revolutionära idéer. Det är snarare en traditionellt socialdemokratiska och reformistisk linje. Men en reformistisk fackföreningsrörelse med drömmar och idéer är bättre än en död, korrupt och besegrad rörelse.

Mitt eget fackförbund, IF Metall, genomför just nu en nederlagsstrejk mot världens rikaste man – just för att de inte lyckats sätta hårt mot hårt och engagera medlemmarna. Byggnads medlemmar har nu chansen att välja en annan väg framåt och återfå hoppet om en lysande framtid.

Andreas KöhlerIndustriarbetare och medlem i IF Metall