Tornevall Networks

Till helgen har Vänsterpartiet kongress i Örebro, där bland annat partistyrelsens förslag till valplattform ska godkännas. I slutet av valplattformen framför partiet sin önskan för kommande regeringskomposition:

”Vänsterpartiet är redo för att ta politiskt ansvar i regeringsställning. Om våra röster behövs för att bilda regering så ska vi också ingå i den. Det betyder att vi inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i. […] Vi söker därför samarbete med, i första hand, Socialdemokraterna och Miljöpartiet men även med Centerpartiet om det skulle behövas för att säkra en majoritet i riksdagen.”

Denna skrivelse, vars lite smått desperata ton blir starkare för varje mening, är ett utmärkt exempel på Vänsterpartiets plan för valet 2026. I jakten på makten kan man gott hålla för näsan och sitta i samma regering med Natosossar eller nyliberalerna i Centerpartiet. Vänsterpartiets motto tycks vara: ”Ministerposter är allt, politiken intet.”

Det är tuffa tider för hyresgäster och de som är i behov av en bostad. Bostadspolitiken i Sverige har under lång tid varit ett fullständigt haveri och sedan länge har riksdagspartierna, inklusive Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, i princip släppt de sociala ambitionerna om en bostad för alla till rimliga kostnader.

I Sverige beräknas 127 av 290 kommuner ha brist på bostäder. Boverket uppskattar att det behövs byggas cirka 50.000 lägenheter per år fram till 2033 för att råda bot på bostadsbristen. Ett byggande som vi inte är i närheten av. Detta samtidigt som över 16.000 byggnadsarbetare går arbetslösa i Sverige, den högsta siffran sedan sviterna av finanskrisen 2008 då bostadsbyggandet tvärnitade.

Konsekvenserna av att det byggs för lite är inte bara arbetslösa byggnadsarbetare. Så bor till exempel nästan 200.000 unga vuxna kvar hos sina föräldrar mot sin vilja på grund av bostadsbristen. Det förhindrar både familjebildning och möjligheten att söka egen försörjning. Med minskade födslotal – en fråga politiker gärna tar upp – som naturlig följd.

Trångboddheten har samtidigt blivit ett växande problem och ligger snart på nästan 20 procent. Det tär på familjerelationer och barns möjligheter till lek, vila och studiero.

Bostadsbristen uppstod inte ur tomma intet. Grunden lades när den svenska bostadsmodellen systematiskt monterades ner. Under 1990-talet och tidigt 2000-tal tvingades kommunala bostadsbolag in i marknadsanpassningar, och ombildningar till bostadsrätter accelererade. Det statliga bostadsfinansieringssystemet avvecklades successivt. 

Våra bostäder, som en gång var en del av välfärdsstaten och sågs som en social rättighet, omvandlades bit för bit till att bli änu en vara på marknaden. En marknad som sedan visade sig fungera precis som alla andra marknader: den gynnar de som redan äger och slår mot de som inte gör det.

När det väl byggs idag, byggs det i huvudsak bostadsrätter och dyra hyresrätter – alltså det som ger störst vinst  – och inte bostäder som alla har råd med. De kommunala bostadsbolagen beter sig som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst, där vinsterna plockas ut för att täppa till hål i kommunbudgeten. Hyresgästerna får agera mjölkko till kommunkassan. 

Allt fler bostäder blir investeringsobjekt snarare än hem. I storstädernas citykärnor säljs lägenheter för priser som vida överstiger vad vanliga arbetare kan belåna sig till, och priserna pressas upp av en spekulation som gynnas av just de regler politiker beslutat om. 

Göteborgspostens ledarskribent Håkan Boström går så långt att han argumenterar för fler bostadsrätter och dyrare bostäder för att tränga ut Göteborgs kommuns låginkomsttagare. Han anser att de inte bidrar tillräckligt till skatteunderlaget!

Den nuvarande politiken får också varje år konsekvenser för landets tre miljoner hyresgäster. I början av mars i år var merparten av hyresförhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna klara. Resultatet är att hyran i snitt höjs med 3,4 procent för landets hyresgäster. 

Höjningen är visserligen lägre än tidigare års rekordhöjningar av hyran, där snittet legat på över fyra procent åren 2023-2025. Men höjningen är fortfarande långt över den förväntade inflationstakten. 

Det spelar mindre roll från vilket parti ledamöterna i landets kommunala bostadsbolags styrelser kommer. Så får till exempel de boende i Gävles kommunala bostadsbolag, Gavlegårdarna, se en av de högsta höjningarna i år. Där är ordföranden socialdemokrat.

Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av 2026 års stora valfrågor, men de lyser helt med sin frånvaro i den politiska debatten. 

De ”åtgärder” som tas fram är bara mer av samma, och förvärrar snarare situationen istället för att göra det bättre. Mats Odell, kristdemokratisk bostadsminister i regeringen Reinfeldt, sade på en presskonferens att föräldrar helt enkelt får köpa bostadsrätter åt sina barn för att råda bot på bostadsbristen bland ungdomar. Det var 2012, och över ett decennium senare är det fortfarande den rådande politiken. 

Nu har riksdagen beslutat att lätta på reglerna kring bostadslån, med sänkta amorteringskrav och höjt bolånetak, från 85 till 90 procent. Åtgärder som enbart kommer att höja belåningsgraden för de redan högt belånade svenskarna. 

Hushållens skulder har ökat ända sedan 1990-talet och är idag bland de högsta i västvärlden i förhållande till inkomst. Storbankernas ägare har däremot glada dagar när räntorna på bolånen förvandlas till vinster på finanskapitalisternas konton.

Bostaden borde vara en social rättighet, inte en vara. Det kräver en politik som bryter med marknadslogiken på riktigt. Stat och kommun måste ta tillbaka ansvaret för hela bostadsförsörjningen – från finansiering och byggande till uthyrning och hyressättning – i syfte att garantera ett tryggt och prisvärt boende åt alla. 

Offentliga bostadsbolag ska styras av sociala behov, inte av vinstmaximering. Hyrorna ska inte tas ut som skatteintäkter av kommunerna. 

All privatisering av kommunala bostadsbestånd måste stoppas. Spekulationen måste brytas och bostadsbyggandet riktas mot det som behövs mest. 

Det som saknas är inte kunskap eller resurser för en värdig bostadspolitik. Det som saknas är viljan att föra fram en bostadspolitik som bryter med marknadslogiken istället för att förstärka den. 

Den politiken kommer vi inte få gratis, vare sig av Tidöregeringen eller en socialdemokrati som sedan länge kapitulerat inför marknadskrafterna. Den kan bara vinnas genom att vi hyresgäster och vanliga arbetare organiserar sig oss för att ta tillbaka makten över vårt boende.

I höst går Kommunistiska Partiet till val i 18 kommuner och en region. I Malmö har partiet bildat ett valförbund med Feministerna (tidigare Feministiskt Initiativ) i kommunvalet. Den 13 september kan Malmöborna rösta på listan Feministerna och Kommunisterna. Proletären pratade med Smilla Jalasjoki, den gemensamma listans förstanamn.

Hur fick ni idén till ett valsamarbete?– På senare tid, särskilt sedan den 7 oktober 2023 och uppsvinget för Palestinarörelsen, har det skapats en bredare progressiv antiimperialistisk rörelse i Malmö som inte bara fokuserar på Palestina, utan även Kuba, Venezuela, de orättvisa utvisningarna, klassfrågor och mycket mera.

– Genom detta uppsving och den irritation som puttrat i några år över Vänsterpartiets återkommande svek, har Kommunisterna och Feministerna funnit varandra. Under en längre tid har vi samarbetat mycket. Bland annat varit drivande i Palestinarörelsen. Vi har märkt att vi ofta kommer till samma slutsatser, trots våra skilda ideologier.

Vilka frågor är det ni ska driva ihop?– Vi driver frågor som går i samklang med Kommunistiska Partiets nationella politik. Bland annat vill vi se en kommunal bojkott av Israel, att Malmö ska vara en kärnvapenfri zon och att inga vapen eller vapendelar ska tillverkas i Malmö. Nato ska inte få använda Malmös infrastruktur.

– Vad gäller kampen för välfärden driver vi frågan om att det kommunala bostadsbolaget MKB ska återinvestera all vinst i sina bostäder och att hyrorna ska frysas. Vi vill också se att Malmö går i bräschen för lagstadgad arbetstidsförkortning, sex timmars arbetsdag, och att alla Malmöbor ska ha rätt till arbete.

Hur känns det nu inför valet?– Vi ser mycket fram emot valet, även om det för oss inte är ett mål i sig. Vi är två aktivistpartier och vi vill använda valet som en megafon för att bilda opinion. Malmö kokar av aktivism och progressivitet, så det ska bli jätteroligt att få komma ut och prata politik.

– Vi är väldigt taggade och hoppas att rörelsen ska stärkas av denna valrörelse!

SPRÅK Språktidningens framröstade lista över svenskans bästa ord ger lite hopp i dessa mörka tider. De mest populära orden har alla på något sätt med samhörighet, vänlighet och kollektivism att göra. Tji fick alla moderatgubbar och Timbrosnorvalpar.

Den överlägsna ettan – ordet Lagom (som alltid påstås vara typiskt svenskt) – ”är för många en symbol för ett slags svensk mentalitet. För vissa handlar det om att sträva efter jämvikt i livet, för andra om att inte sticka ut på ett negativt sätt genom att till exempel enbart tänka på sig själv”, säger tidningens chefredaktör Anders Svensson i ett pressmeddelande. 

Tvåan Allemansrätt, ett koncept som borgare kämpar för att nagga i kanten med privat strandåtkomst och liknande, är även det fint. 

På tredjeplats hittar vi Fika – och det gör man så klart bäst tillsammans. Och apropå Tillsammans så blev det fjärde bästa ord. 

Och på femteplats hittar vi det väldigt allmänmänskliga ordet Förlåt. Ett ord som en hel del politiker är skyldiga det svenska folket, men förmodligen aldrig kommer ge oss. 

Svenskarnas bästa ord

1. Lagom (27 procent)

2. Allemansrätt (18 procent)

3. Fika (12 procent)

4. Tillsammans (10 procent)

5. Förlåt (8 procent)

Undersökningen utfördes av Novus på uppdrag av Språktidningen och är baserad på 1 014 intervjuer i åldersgruppen 18 till 84 år. Kandidaterna togs fram efter en process där över 8 000 av tidningens läsare och följare nominerade sina favoritord.

Arbetare inom hotell- och turistindustrin i Los Angeles ska tjäna minst 30 dollar i timmen när OS i staden invigs sommaren 2028.

Efter lång facklig kamp för en ”olympisk lön” har stadens kommunfullmäktige godkänt en ny lönelag som successivt ökar lönen för arbetare på flygplatsen Los Angeles International Airport och på de många hotellen från 20,32 dollar i timmen, via 22,50 och till 30 dollar i juli 2028, då de olympiska spelen i Los Angeles är planerade att börja.

Tillsammans får runt 36 000 arbetare ta del av den nya lönetrappan som börjar gälla direkt: åtta av matcherna i fotbolls-VM i juli spelas på SoFi Stadium i Inglewood i Los Angeles-området.

En allians av arbetsgivare, finansierad av flygbolagen United och Delta samt USA:s största hotellbranschgrupp AHLA, har gjort allt för att förhindra löneökningarna – bland annat en fejkad namn-insamling för en folkomröstning om lönelagen – men misslyckats.

– Deltas, Uniteds och Marriotts hänsynslösa girighet motsvarades bara av deras arrogans. De trodde att miljontals dollar och lögner kunde stoppa kampen för en olympisk lön. De hade fel, säger facket Unite’s ordförande Kurt Petersen i ett uttalande.

Bakom lönelagen står i huvudsak två fackliga organisationer: Unite Local 11 som representerar de anställda på hotellen, och Service Employees International Union United Service Workers West, som representerar flygplatsanställda.

Nu fortsätter facken att ställa krav inför i första hand fotbolls-VM: att hotell och arenor i södra Kalifornien som har avtal med facken avstår från att ta emot federal immigrationspersonal, alltså ICE-agenter, som gäster och att agenterna stängs ute från arenorna där VM-matcherna spelas.

I ett brev till hotell- och arenaägarna – SoFi Stadium ägs av fastighetskapitalisten Stanley Kroenke, en av världens 100 rikaste personer – och till Fifa-bossen Gianni Infantino, kräver Unite Local 11 att de ICE-agenter som Donald Trump vill ska finnas på plats under matcherna, ska portas. Facket menar att ”närvaron av immigrationspersonal utgör en verklig fara för både hotell- och restauranganställda och gäster… Vi vill vara tydliga: om ICE eller liknande tillsynsmyndigheter är närvarande på eller i närheten av din fastighet, måste arbetare  utan att råka ut för repressalier tillåtas att lämna arbetet eller vägra att infinna sig där”.

Ana Mendez, 43, som har arbetat som servitris på ett Marriott-hotell i Los Angeles i 15 år berättade för LA Times att många arbetare oroar sig för ICE närvaro under VM:

– Vi vet att ICE inte bara är här för att upprätthålla lagen, de är agitatorer, de är våldsamma, de dödar folk… allt kan hända, sade Mendez. Hela branschen måste förstå att vi inte kan riskera våra liv. Pengar är viktiga, våra jobb är viktiga, men våra liv och vår säkerhet är viktigare. Vi måste se till att vi kommer tillbaka till våra familjer. 

Hundratals kvinnor samlades den 7 april vid Mariana Grajales-parken i stadsdelen Vedado i Havanna för att högtidlighålla den kubanske revolutionären Vilma Espíns årsdag och för att fördöma USA:s över 60 år långa blockad mot ön, en form av kollektiv bestraffning.

I sitt huvudtal framhöll Teresa Amarelle Boué, generalsekreterare för det kubanska kvinnoförbundet FMC, kvinnornas orubbliga motstånd och underströk att det kubanska folket aldrig kommer att ge efter för USA:s påtryckningar.

– Vilma lärde oss att vår historia handlar om kamp för våra rättigheter, om mod och lojalitet mot fosterlandet, även i de svåraste stunderna, sade Amarelle, och fortsatte:

– Kvinnorna på denna ö har visat att vi är ryggraden i de tuffaste ögonblicken – inom hälso- och sjukvård, utbildning, produktion, forskning – genom att bygga nätverk och leda projekt, även i de stadsdelar där man kämpar för sina liv med näbbar och klor, och med kärlek.

– Många nyfödda barns liv hänger på en skör tråd när elen går, men trots detta har inget barn dött av den anledningen, sade Amarelle, samtidigt som hon hyllade Kubas vårdpersonal.

Flera regeringsföreträdare ledde demonstrationen, däribland vice premiärminister Inés María Chapman och vice utrikesminister Josefina Vidal.

– Denna politik av övergrepp måste upphöra, sade Vidal till AP. Det kubanska folket förtjänar inte detta.

Vilma Espín spelade en central roll i den kubanska revolutionen och var gift med Raúl Castro, Fidel Castros bror. Foto: Luis Jiménez Echevarría

Hundratals kvinnor samlades den 7 april vid Mariana Grajales-parken i stadsdelen Vedado i Havanna för att högtidlighålla den kubanske revolutionären Vilma Espíns årsdag och för att fördöma USA:s över 60 år långa blockad mot ön, en form av kollektiv bestraffning.

I sitt huvudtal framhöll Teresa Amarelle Boué, generalsekreterare för det kubanska kvinnoförbundet FMC, kvinnornas orubbliga motstånd och underströk att det kubanska folket aldrig kommer att ge efter för USA:s påtryckningar.

– Vilma lärde oss att vår historia handlar om kamp för våra rättigheter, om mod och lojalitet mot fosterlandet, även i de svåraste stunderna, sade Amarelle, och fortsatte:

– Kvinnorna på denna ö har visat att vi är ryggraden i de tuffaste ögonblicken – inom hälso- och sjukvård, utbildning, produktion, forskning – genom att bygga nätverk och leda projekt, även i de stadsdelar där man kämpar för sina liv med näbbar och klor, och med kärlek.

– Många nyfödda barns liv hänger på en skör tråd när elen går, men trots detta har inget barn dött av den anledningen, sade Amarelle, samtidigt som hon hyllade Kubas vårdpersonal.

Flera regeringsföreträdare ledde demonstrationen, däribland vice premiärminister Inés María Chapman och vice utrikesminister Josefina Vidal.

– Denna politik av övergrepp måste upphöra, sade Vidal till AP. Det kubanska folket förtjänar inte detta.

Vilma Espín spelade en central roll i den kubanska revolutionen och var gift med Raúl Castro, Fidel Castros bror.

Svenska löntagare har efter flera år av inflationstapp till sist börjat se sina reallönerna vända uppåt. Men efter fem magra år spås lönerna inte vara ikapp förrän mot slutet av 2020-talet.

Samtidigt, i ett helt annat samhällsskikt, ser verkligheten helt annorlunda ut. Där har inflationskriser och stigande bensinpriser knappt märkts av.

Här är några av toppcheferna i statliga bolag som tjänar miljonbelopp varje månad:

1. Anna Borg, Vattenfall: 1,6 miljoner kronor

Vd:n Anna Borg toppar listan över högst betalda statliga chefer med omkring 1,6 miljoner kronor i månaden. Det innebär en årsinkomst på runt 19 miljoner kronor, samt en löneökning med cirka 65.000 kronor i månaden.

Samtidigt har energipriserna rusat de senaste åren och pressat hushållens ekonomi. För en vanlig elkund har räkningarna blivit en återkommande stress – men i toppen av samma bolag motsvarar en månadslön vad många tjänar på flera år.

2. Patrik Hofbauer, Telia: 1,3 miljoner kronor

Vd:n för telekombolaget Telia, där staten är största ägare, betalar sin vd Patrik Hofbauer över 1,3 miljoner i månaden.

Bolaget har under senare år bantat sin personal och sålt av olika verksamheter. Samtidigt fortsätter utdelningarna till aktieägarna – och toppchefernas löner ligger kvar på nivåer som motsvarar över 30 genomsnittliga arbetarlöner varje månad.

3. Annemarie Gardshol, Postnord: 991.000 kronorPostnords vd, Annemarie Gardshol, har en månadslön som ligger strax under miljonstrecket, mer exakt 991.000 kronor i månaden.

Denna lön betalas ut samtidigt som bolaget länge valt att skära ned i personalstyrkan och genomföra omfattande omstruktureringar.

4. Monica Lingegård, SJ: 572.000 kronorStatliga SJ:s vd Monica Lingegård fick lämna sin post i början av 2026. Då hade hon en månadslön på 572.000 kronor.

Det kostade skattebetalarna drygt 8,6 miljoner kronor att göra sig av med hennes tjänster. Denna summa inkluderar avgångsvederlag, uppsägningskostnad och sociala avgifter.

En tågvärd på SJ, med en lön på cirka 30.000 kronor, skulle behöva jobba i minst 24 år för att tjäna ihop till Lingegårds avgångsvederlag.

5. Jonas Abrahamsson, Swedavia: 519.000 kronor

Jonas Abrahamsson, vd på flygplatsbolaget Swedavia, kommer under året att ersätta SJ:s vd. Under tiden kommer han däremot inte gå lottlös då han i dagsläget tjänar 519.000 kronor i månaden.

Det är ännu inte klart vad hans nya lön på SJ kommer att bli.

6. Joachim Hallengren, Svevia: 479.000 kronor

Det statliga bolaget Svevia som sköter vägar och infrastruktur betalar sin vd Joachim Hallengren 479.000 kronor i månaden. Löneökningen detta år motsvarade cirka 4,5 procent, en bra bit över det så kallade ”märket” på 3,0 procent, riktlinjen som bildar norm för övriga arbetsmarknaden.

7. Henrik Dahlin, Green Cargo: 396.000 kronor

Godsbolaget Green Cargo kämpar just nu med sin lönsamhet på marknaden. Bara i januari valde bolaget att göra sig av med 115 tjänster i Stockholm, Hallsberg, Borlänge och Malmö.

Vd:n för bolaget, Henrik Dahlin, tjänar dock lika mycket i månaden som en anställd gör per år. Förra året höjdes hans lön till 396.000 kronor i månaden.

8. Stefan Gustavsson, Infranord: 318.000 kronor

Bolaget som sköter järnvägsunderhållet i Sverige valde förra året att ge sin vd den mest blygsamma löneökningen på denna lista – 0,7 procent. Därmed tjänar Stefan Gustavsson just nu ”bara” 318.000 kronor i månaden.

Listan över de statliga bolagschefernas löner är framtagen av Seko-tidningen.

Arbetarna vid Mackmyra Sulfit AB satte hårt mot hårt när bolaget den 19 april 1906 kallade polis och hjälpsamma borgare för att vräka de arbetare som anslutit sig till den nybildade fackföreningen. 42 familjer, med sammanlagt 120 barn, kastades ut ur sina hem och deras ägodelar slängdes ut på backen utanför de bostadslängor som bolaget ägde i Mackmyra, i Valbo socken i Gävle.

Aktionen mot arbetarfamiljerna var ett svar på att arbetarna vid sulfitfabriken den 18 februari beslutat att bilda en fackförening för att organiserat kunna kämpa mot låga löner, usla bostäder ägda av bolaget och arbetsskift på upp till 36 timmar i livsfarliga svavelångor.

Fackföreningen, Mackmyra sulfitarbetarefackförening, växte snabbt: nio arbetare hade bildat organisationen och i början av mars hade ett 60-tal anslutit sig.

Den 9 mars agerade bolagets ägare. Disponenten E. Steffansson samlade arbetarna och föredrog en skrivelse från ägarna. Den gjorde klart att de arbetare som vägrade skriva under skulle sparkas från sina jobb och vräkas från sina bostäder.

”Till Arbetarkåren … Bolagets styrelse meddelar Eder följande, som länder Eder till ovillkorlig efterrättelse: Senast lördag kväll kl. 8 em. den 10 mars skola de anteckna sina namn på en lista å Sulfitkontoret, vilka vilja fortsätta arbeta under förbindelse att under den tid de äro i Mackmyra sulfitbolags arbete icke ansluta sig till socialistisk fackorganisation och för dem, som redan antecknat sig på den socialistiska föreningslistan att stryka sina namn Nu nämnda anmälningar kunna ske gruppvis eller enstaka, efter fritt val, blott senast intill kl. 8 på lördag kväll. Detta gäller alla arbetare, ingen enda arbetare undantagen.”

Bakom de hårda kraven stod bland andra högerledaren Christian Lundeberg, statsminister under en kort period 1905. Lundeberg satt i styrelsen för Mackmyra Sulfit AB och var en av de ledande männen i Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF). För SAF var konflikten ett prov på hur långt de kunde pressa arbetarsidans organisationer.

Arbetarna satte hårt mot hårt. Också de dittills 80 oorganiserade arbetarna anslöt sig till fackföreningen. Bolaget började sparka arbetare och i ett mötesprotokoll från Mackmyra sulfitarbetarefack den 9 mars 1906 konstateras att ”de avskedade arbetarna vid Mackmyra sulfitfabrik […] blivit avskedade blott för att de tillhör vår organisation”.

Nu gick allt snabbt. Den 16 mars gick arbetarna ut i strejk. Den 18 mars annonserade bolaget efter strejkbrytare och den 30 mars deklarerade bolaget att de strejkande skulle vräkas. Den 19 april påbörjades vräkningarna.

En av de första som vräktes var den unge muraren Frans Lättman, hans fem barn och höggravida hustru Amalia. Familjen släpades ur bostaden, och den hårda behandlingen ledde till att Lättmans hustru fick missfall.

Fru Lättman var höggravid och fick missfall i samband med vräkningen. Fotot på henne liggandes i sängen publicerades i Arbetarbladet och arbetarna i Mackmyra tryckte upp det med bildtext till vykort som såldes för att få in pengar till fackföreningen och de vräkta medlemmarna. Foto: Länsmuseet Gävleborg

Den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet rapporterade om vad som hände de dramatiska dagarna i Mackmyra:

”Poliserna fortsatte igår med vräkningarna av arbetarna vid Mackmyra. De hade fått hjälp av folk från Sala, vi hoppas och tror att man kommer att hålla ögonen på dem i fortsättningen. De är en fet polis som heter Isberg som redan förut var illa omtyckt av dem som byggde järnvägen mellan Sala och Gysinge, en affärsman som heter P. A. Gustafsson och väger minst 100 kilo och tre andra personer. Det var 16 familjer som tillsammans hade 42 barn som vräktes från sina hem. Arbetarna samlades utanför fabrikschefens bostad och hurrade för föreningsrätten. Människorna runt fabriken håller på arbetarna och hjälper gärna till att ge dem bostäder.”

Arbetarna vek inte. De höll samman och tog till kampmetoder som var helt nya. Bland annat tryckte arbetarsidan upp vykort med bilden av Amalia Lättman i sängen, precis innan hon släpades ut av bolagets män. Vykorten spreds över Sverige; bland annat beställde agitatorn, vänstersocialdemokraten och senare kommunisten Kata Dalström tusen vykort som hon delade ut när hon höll föredrag runt om i landet. Kata Dalström var bara en av de många som agerade för arbetarnas rätt att organisera sig.

Vreden mot bolaget var enorm. De som hjälpt bolaget eller de som ställt sig utanför fackföreningen behandlades med förakt. Poliser som deltagit i vräkningarna valde att göra officiell avbön. De 150 strejkande sulfitarbetarna fick hjälp av andra arbetare med tillfälliga bostäder och med medel att klara sig.

Poliserna som deltagit i vräkningarna gjorde avbön i pressen (Arbetarbladet 25 april 1906).

Tack vare sammanhållningen slutade attacken mot föreningsrätten med fiasko. I maj tvingades bolaget till förhandlingar, den 4 september kom parterna överens. Den 10 september återgick arbetarna till sina jobb. De fick tillbaka både dem och sina bostäder.

SAF, högern och Christian Lundeberg, tvingades erkänna föreningsrätten.

Men det bolaget, riksdagshögern och SAF inte lyckades genomföra, det genomförde istället den socialdemokratiska LO-ledningen under Herman Lindqvist, påhejad av Hjalmar Branting men hårt kritiserad av de unga socialister som senare skulle ta de politiska stegen vänsterut. Den så kallade Decemberkompromissen, som SAF och LO kom överens om 1907 som en följd av flera arbetskonflikter – 1906 inträffade 290 strejker med sammantaget 18.655 arbetare – och i direkt anslutning till händelserna i Mackmyra, lade grunden till ”den svenska modellen”. Det vill säga att arbetarna har rätt att fritt organisera sig, men arbetsgivarna bestämmer takten i relationen därför att det ligger för arbetsköparna, som det hette i SAF:s propåer då ”i sakens egen natur grundade rätt att hävda arbetets frihet och rätten att … antaga och avskeda”.

Den 11 januari 1907 hotade SAF med lockout av hundratusentals arbetare, mitt i vintern, om LO inte gick med på avtalet. Den 16 januari beslöt SAF om allmän lockout över hela landet från den 28 januari om arbetarna inte underkastade sig. Efter tre dagars diskussioner beslöt LO:s representantskap att slå till reträtt och beordra facken att underteckna ”decemberkompromissen”.

I boken Arbetsrätt och klassherravälde (1978) konstaterar Gösta Hultén, redaktör för flera fackförbundstidningar, att ”LO-ordföranden Herman Lindqvist försvarade uppgörelsen genom att förklara att arbetarorganisationerna aldrig skulle bli tillräckligt starka att tillbakavisa arbetsköparnas krav om oinskränkt bestämmanderätt över arbetskraftens användning. Det skulle snart visa sig att LO-ordföranden hade fel då han förklarade att ‘decemberkompromissen’ inte skulle bli något prejudikat för framtiden…”.

Vid 1906 års LO-kongress riktades också kritik mot att LO-ordföranden förklarat att den stora verkstadslockouten hade fått en ‘lycklig lösning’. Ombudet Stockman från Stockholm var tydlig.

– Hr. Lindqvists anser att verkstadskonflikten fått en lycklig lösning. Tvärt om är uppgörelsen en skandal.

Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas riksdagsgrupper tog under måndagen emot Reza Pahlavi, kronprins och son till Iran shah (kung) som störtades 1979, till riksdagen. Reza Pahlavi och hans anhängare hör till de som gladeligen vill se Trump utplåna den iranska civilisationen, bara de blir av med det islamistiska styret i Iran.

Det senaste året har Pahlavi desperat försökt framställa sig som en liberal anhängare av västerländsk demokrati, men bockfoten sticker fram. Den iranska monarkismen är en djupt reaktionär rörelse med bas i Irans gamla överklass som till stora delar flydde landet när Ruhollah Khomeinis islamistiska rörelse störtade den USA-stödde diktatorn och shahen Mohammad Reza Phalavi i revolutionen 1979.

Reza Pahlavi den yngre hävdar att han vill se fria val, men hans eget program för maktövergången inbegriper att han själv installeras som ”tillfällig” ledare för en övergångsregering. Den amerikansk-iranske kommentatorn Majid Rafizadeh, som själv är en stark kritiker till dagens styre i Teheran, påpekar att Pahlavis program inte alls förespråkar demokratiska val utan snarare bör ses som nyfascistiskt.

Pahlavi har aldrig haft ett jobb och istället levt på de enorma rikedomar familjen smugglade ut ur Iran när kungafamiljen flydde undan folkets vrede under revolutionen. Åren i exil har han spenderat med att fjäska för Israel och försöka utmanövrera andra oppositionsgrupper. I oktober förra året avslöjade den israeliska tidningen Haaretz att israeliska påverkansoperationer, koordinerade med israeliska operationer inne i Iran, låg bakom kampanjerna för att lyfta fram Reza Pahlavi som oppositionsledare.

Genom åren har många rapporter och undersökningar visat på mycket litet stöd för Pahlavi, annat än i vissa exiliranska kretsar. I västmedia lyfts ibland undersökningar fram som påstås visa att 80 procent av iranierna är motståndare till dagens islamistiska styre och att Reza Pahlavi skulle vara den populäraste oppositionsledaren, om än utan majoritetsstöd.

Irans kungafamilj innan familjen tvingades fly vid revolutionen 1979. Kronprins Reza Pahlavi i mitten. Foto: Public Domain

De undersökningar som vanligtvis hänvisas till är gjorda av Nederländernabaserade Gaaman-institutet, med kopplingar till såväl amerikanska NGO:s som iranska exilgrupper och vars metoder pekats ut som ovetenskapliga. Det finns andra undersökningar, till exempel utförda av Marylands universitet i USA, som istället visar att endast 10-15 procent av iranierna stödjer de senaste årens protester mot regeringen.

Reza Pahlavis anhängare har gjort sig kända för att såväl i exil som i Iran attackera andra oppositionella iranier, verbalt och fysiskt. På demonstrationerna vajar de israeliska och amerikanska flaggorna bredvid den rojalistiska flaggan. 

Det är egentligen ganska enkelt. Den som stödjer Israels förtryck och folkmord mot palestinier har ingen som helst trovärdighet som förespråkare av demokrati och frihet i Iran.

Verkligheten ser just nu ut att ha sprungit ifrån Reza Pahlavi. Inne i Iran inser många tidigare oppositionella iranier att varken USA eller Israel vill befria dem. Och Pahlavi själv börjar nog förstå att Trump inte har något intresse av att installera en nickedocka utan något stöd att tala om i landet – på samma sätt som USA dumpat venezuelanska självutnämnda oppositionsledare i exil.

Reza Pahlavi och hans monarkistiska gäng hör hemma på historiens soptipp.