Tornevall Networks

På Kuba har kvinnorna haft en framlyft roll ända sedan revolutionen 1959. Den tidigare presidenten Fidel Castro beskrev kvinnornas befrielse som “revolutionen inom revolutionen”.

Proletären träffar Osmaya Hernández, medlem i det kubanska kvinnoförbundets FMC:s sekretariat för internationella relationer, för en intervju om kvinnans roll i revolutionen och jämställdheten på Kuba.

– Kvinnan har varit en föregångsgestalt i alla viktiga skeenden i den kubanska revolutionen. Förbundet strävar efter fullständig jämställdhet på alla områden, även i familjefrågor, och inte minst i försvar av revolutionen, säger Osmaya Hernández när hon tar emot oss på förbundets högkvarter i Havanna.

FMC, Federación de Mujeres Cubanas (Kubanska kvinnors federation), är en massorganisation utifrån grannskapsorganisationer och vidare upp till distrikts- och provinsnivå. Hela 91 procent av alla Kubas kvinnor över 16 år är medlemmar.

– Vi samarbetar med alla institutioner och driver kvinnors frågor på alla nivåer, och vi har en rådgivande funktion inom nationalförsamlingen. Sedan 1997 är vi en lagstiftande part i kvinno- och familjefrågor. 

Osmaya Hernández beskriver de olika framgångarna sedan revolutionen. Kuba införde tidigt fri abort och sedan revolutionen har kvinnorna i Kuba fullständigt självbestämmande över sina kroppar. 

Landet har en generös mödrapolitik med ledighet från barnets födelse tills barnet är 15 månader. Mammaledigheten är en del av den utarbetade politiken som kallas ”den demografiska politiken” – där Kuba samtidigt ser en åldrande befolkning och allt lägre födslotal.

– Många äldre tas om hand i hemmet av kvinnor så detta är en av förbundets stora utmaningar idag, säger Osmaya Hernández.

Principen om lika lön för lika arbete har länge varit en viktig fråga på Kuba. Det som tidigare varit en praxis är nu lagstadgat i konstitutionen.

– Med lagen om lika löner och möjligheten till avlönat arbete för vård av barn i hemmet har en kvinna ekonomisk självständighet. Rätten till sin egen kropp inkluderar rätten att skilja sig och att försörja sig.

FMC har boenden om det skulle behövas för att snabbt kunna lämna en partner. Det finns också möjlighet att stödja kvinnan ekonomiskt under en period vid behov. 

Osmaya Hernández är medlem i det kubanska kvinnoförbundet FMC:s sekretariat för internationella relationer. Foto: Proletären

Hur ser tillgången på barn- och äldreomsorg ut på Kuba idag?

– De första daghemmen uppfördes av kvinnoförbundet 1961 och idag finns barnomsorg över hela Kuba. Det har också inrättats barnomsorg i direkt anslutning till arbetsplatser. 

Osmaya Hernández berättar att utbildnings- och hälsoministerierna informeras om behovet och ser till att det efterlevs, och arbetsplatsen bekostar mat och andra dagligvaror i verksamheten. 

FMC samarbetar också med den framväxande privata sektorn i upprättandet av ett system med dagmammor. 

– Den offentliga sektorn har just nu svårt med det under den rådande och skärpta blockaden. Det finns också aktivitetscentra för barn till arbetande föräldrar där barnen kan vara tills föräldrarna slutat arbetet för dagen.

Många förutsättningar för att kvinnor ska kunna arbeta finns på plats – men i det kubanska samhället är äldreboendena förhållandevis få. Det vanliga är att äldre bor kvar hos familjen, och i praktiken tar många kvinnor fortfarande ett stort ansvar för hemmet.

Den nya familjelagstiftningen från 2022 syftar till att stärka jämställdheten på Kuba, men också rättigheterna för hbtq-personer. Den har bland annat öppnat upp för samkönade äktenskap och skärpt åtgärder mot genusrelaterat våld. 

Samtidigt har lagen fått kritik för att den också tillåter surrogatmödraskap.

– Den tidigare familjelagstiftningen från 1975 behövde moderniseras, inte minst ur ett hbtq-perspektiv. En av de första punkterna var att samkönade äktenskap skulle likställas med olikkönade. Här ingick rätten att skaffa barn. Och det var den punkten som vållade mest debatt. 

För de som på försökt på alla sätt att få barn finns nu möjligheten till vad som kallas ”solidariskt surrogatmödraskap” som en sista utväg, berättar Osmaya Hernández, som påpekar att en rad krav ska uppfyllas för godkännande. 

– Vi har sett dåliga exempel i andra delar av världen där surrogatmödrar exploateras och handel med människor uppstått. Processen på Kuba är rigorös. 

Innan revolutionen, när Kuba sågs som USA:s ”bakgård” där amerikanska kapitalister och maffiamedlemmar kunde roa sig, var prositutionen utbredd. Problemet återkom till Kuba i och med den svåra ekonomiska 1990-talskrisen på Kuba, den så kallade specialperioden. Osmaya Hernández beskriver hur hela samhället kämpar mot prostitutionen.

– Den har alltid varit en av revolutionens stora frågor. Under specialperioden och med den ökande turismen återkom prostitutionen. Myndigheterna arbetar mot den och FMC jobbar med utbildning om vad prostitution innebär. Prostitutionen på Kuba är ett faktum, men ingen kvinna behöver prostituera sig för att överleva och problemet är mindre idag än det var under 1990-talets kris. 

Fortfarande finns också ett problem med våld mot kvinnor i landet.

– Vi har ett program mot våld i nära relationer. 26 procent av alla kvinnor har någon gång blivit utsatt för det och under 2024 dödades 25 kvinnor. Covidpandemin är en faktor då många isolerades i sina hem, och såklart påverkar även den dåliga ekonomin situationen negativt. 

– Vi ser allvarligt på denna utveckling och hela samhället arbetar med att få bukt med det, bland annat genom familjeutbildningar. 

Begreppet “machismo” har använts om den machokultur som finns på Kuba, och som påverkat jämställdheten negativt – och är något FMC idag arbetar emot.

– Kampen mot machismon är en kamp mot patriarkatet. Machismon har varit en del av det kubanska samhället ända sedan kolonialtiden. I denna kamp har vi tidigare försummat männen, men tvärtom måste vi jobba tillsammans med männen för en sundare maskulinitet.

Osmaya Hernández berättar att FMC jobbar med att förändra både mäns och kvinnors värderingar.

– De kulturella könsskillnaderna sitter djupt och de reproduceras hela tiden. 

Trots de landvinningar kvinnor gjort på Kuba måste arbetet därför fortsätta, konstaterar hon.

– Segrarna vi har vunnit förpliktigar oss att fortsätta.

I ett gammalt avsnitt av The Simpsons spelar den bittre sellout-clownen Krusty in en reklamsnutt för sin snabbmatskedja. Han tar ett bett av sin signaturburgare, ler brett och smaskar. Så fort regissören ropat ”klart!” spottar Krusty ut tuggan, kämpar mot kväljningarna, sköljer munnen med fickplunta och jämrar sig över att han nästan råkade svälja lite av köttsaften.

Lite så kändes det att se McDonalds-vd:n Chris Kempczinski prova den nya Big Arch-burgaren i en video som körts ut i snabbmatsjättens sociala medier. Videon har fått enorm spridning – och blivit rejält roastad. För det ser verkligen ut som att det är första gången Kempczinski äter (läs: tar en mikroskopisk tugga av) en av sina burgare. 

Den amerikanske fitnessbloggaren och fotografen Golden Czermak uttryckte det träffsäkert:

”Hela grejen har en slags utstuderad företagsaura kring sig. Han beskriver inte hamburgaren som mat, eller ens en burgare, utan en ’produkt’, vilket förmodligen är vad juristerna viskat till honom bakom kameran så att de inte skulle bli stämda om han kallade det för ’kött’. Han öppnar sedan lådan, studerar innehållet som om han utvärderade en besvikelse till kvartalsrapport och sedan tar han tuggan […].

Det var en tugga som togs av någon som tvingas delta i en aktivitet, men inte har hjärtat med sig och i det korta ögonblicket efter tuggan säger hans ansiktsuttryck mer än tusen ord, precis innan professionalismen tar över igen.

Han antydde att det här var hans lunch, men jag misstänker att så fort kameran slutat rulla ersattes Big Arch-boxen av en tallrik med något som kostar ett tresiffrigt dollarbelopp”. 

McDonald’s-restaurang i Nevada. Snabbmatsjätten har 13.814(!) restauranger i USA (Sverige cirka 220). Omkring fem miljoner jänkare jobbar i snabbmatssektorn. Foto: Genrebild/Pixabay

Man kan tycka vad man vill om McDonald’s. Man kan tycka att kedjan kan dra åt helvete för att den fortfarande bedriver verksamhet i det folkmordskåta Israel. Att det är en symbol för den amerikanska kulturimperialismen. Att det utnyttjar unga arbetare, stävjar facklig organisering, är en av de ledande krafterna mot löneförhöjningar i servicesektorn. Att maten de säljer knappt kan kallas mat. Att skräpmatsberoendet är en folkhälsofara helt jämförbar med rökning. Att det är en miljöbov av rang. Och så vidare, och så vidare.

Men det går inte att förneka att ”Donken” har en makalöst folklig förankring i hemlandet. Trump, som sägs älska skräpmat, vann nog många knegarröster på att vifta med Big Macs i valrörelsen. Det gav honom ett folkligt sken: ”Visst, han är miljardär – men han käkar ju samma mat som vi!”

I dessa tider, när livsmedelspriserna, trots Trumps alla vallöften, bara stiger och stiger – och lär stiga än mer efter USA:s sinnessjuka angrepp mot Iran – är Bic Mac-menyer och varsin Happy Meal till ungarna det enda ”extranöjet” många människor har råd med. Det är med andra ord lätt att förstå att det svider i ögonen på hårt arbetande människor i USA när de ser burgar-vd:ar som motvilligt tar en pyttetugga av sin produkt medan de astralprojicerar sin själ ut i rymden. Det är som att spotta folk i plytet.

Men det är också förbannat kul när rika, medietränade vd:ar och kapitalister försöker vara som folk, men avslöjas för vad de är.

Epstein var inte ensam inom överklassen med att vilja ”avla fram” barn på någon avelsfarm. Det här fenomenet omfamnas av rika världen över, och det finns vissa som till och med ser det som en rättighet. Jag talar alltså om surrogatmödraskap. 

Jag tycker inte det verkar vara så stor skillnad på Epsteins avelsranch i New Mexico, där han ville inseminera 20 kvinnor åt gången med sin egen sperma, och de praktiker som förekommer inom kommersiellt surrogatmödraskap.

De gravida kvinnorna, surrogatmödrarna, kan placeras på ett boende där de hålls instängda. De kan inte bo med sina egna familjer och ta hand om sina barn. De får inte gå ut utan tillstånd, de får inte äta vad de vill och inte gå i trappor. Allt för att skydda klinikernas investeringar: de barn som rika köpt.

I dokumentären Womb on rent: Borrowed motherhood från 2013 skildras hur kommersiellt surrogatmödraskap i Indien såg ut innan det förbjöds 2021. Fattiga kvinnor rekryteras till surrogatkliniker och finns redo när ett rikt par önskar använda en fattig kvinna som inkubator, eller om man så vill, önskar få ett barn.

Embryon förbereds och placeras i flera olika kvinnors livmödrar. Efter några månader bedömer man vilket eller vilka embryon som varit mest framgångsrika. Kvinnan vi följer i filmen lyckas med det som önskats av henne, att producera tvillingar.

I en av de andra kvinnorna har fyra embryon lyckats överleva och utvecklas. Hon uppfyller alltså inte orderkraven och hennes graviditet avslutas. Kontrakt med kvinnorna skrivs inte förrän flera månader in i graviditeten när klinikerna kunnat försäkra sig om att allt står rätt till med varan, det vill säga barnet.

Epstein var inte en ensam galning. Avelsrancherna finns, de har bara andra kunder. Det accepteras att rika människor världen över har rätt att utnyttja fattiga kvinnor. Att de kan använda någon annans kropp som inkubator, med alla de risker som det innebär både vid graviditet och förlossning. 

Att bara förbjuda kommersiellt surrogatmödraskap räcker inte. Även vid så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, som vissa partier i vårt land förespråkar, så finns det stora risker för pengar under bordet och påtryckningar. Det säkraste är att inte tillåta surrogatmödraskap alls.

Det finns ett tydligt mönster världen över: surrogatmodern är fattig och beställaren är rik. Vi skulle aldrig se en av Kardashian-systrarna altruistiskt bära ett barn åt någon av de andra, den tjänsten köper man av någon som inte har ett val.

Tingsrätten i Solna körde över åklagaren och dömde en aktivist i Rojavakomittéerna till villkorlig dom för ofredande och olaga hot. En missräkning för åklagaren som, påhejad av regeringsföreträdare, krävde en dom på 14 månaders fängelse för grovt olaga hot.

– Det kräver ju att man verkligen injagar rädsla hos en person som är utsatt för hotet. Allvarlig rädsla till och med, man ska i princip injaga skräck. Men tittar man på åtminstone vad som finns i förundersökningen så framstår det som att den där första oron klingade av ganska snabbt, både hos Forssell och Dousa, säger yttrandefrihetsexperten Nils Funcke till TV4.

Det var i januari som Rojava-aktivisten placerade en skål Hitler-målade äpplen vid Johan Forssells bostad. Utanför biståndsminister Benjamin Dousas bostad placerade mannen en docka med leksakskniv i ena handen och ett dockhuvud i den andra. Aktionerna var en protest mot att regeringen skänkt 295 miljoner kronor till Syrien, som nu styrs av al-Qaidas efterträdare – och som i januari utlyste en offensiv mot kurdiska områden i norra Syrien.

Rojavakommittéerna skriver i ett uttalande att domen är ett slag mot yttrandefriheten:

”Vi, tillsammans med vår dömda kamrat, hävdar bestämt att dessa aktioner inte har inneburit något hot och att protester av detta slag ryms inom yttrandefrihetens ramar. Den utveckling vi har sett de senaste åren, som har accelererat sedan Natoprocessens början, är ett snabbt krympande utrymme för alla som vill utöva sina demokratiska rättigheter.”

När Johan Forssell 2004 var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet (MUF), skickade han själv ett avhugget gunghästhuvud till Hans Tilly, då ordförande i Byggnads. Ett hot Forssell fick inspiration till i filmen Gudfadern, där maffian med det avhuggna hästhuvudet i en filmproducents säng, meddelade att ”gör som vi vill, eller…”.

Forssells hot mot Hans Tilly kom i samband med att det lettiska byggbolaget Laval & Partneri skulle bygga en skola i Vaxholm, med oorganiserade arbetare: bolaget vägrade skriva kollektivavtal, och det backade Forssell och hans unghöger-kompisar upp.

Nu är Forssell missnöjd med domen mot Rojava-aktivisten:

– Att demonstrera vid någons privata hem där det bor minderåriga barn, tycker jag personligen är att passera en gräns för vad som är lämpligt, hävdar Forssell.

Ett av de minderåriga barnen är migrationsministerns son som har koppling till den nazistiska miljön i Stockholm. En koppling Forssell, som i regeringen gjort sig till ledande talesman för ”föräldraansvar”, tagit lätt på.

Den sjätte mars 2006 klev jag, en välrakad yngling med bakåtkammat hår, in på Taxi Kurirs kontor i Örebro och fick slipsen knuten av Tom Nilsson, salig i sin himmel där alla enkronor räknas och alla taxiuniformer är välstrukna och pressade.

Tjugo år senare har branschens förfall fortsatt och ingen taxichaufför har längre slips eller behöver avlägga kartprov.

Under mina tjugo år i yrket har jag kört hundratusen kunder och under mina tre första år fick jag hundratusen kronor i dricks. De senaste åren har det klingat betydligt skralare i drickskassan vilket jag tolkar som svårare tider, ändrat kundunderlag, minskad kontantanvändning och minskad charm. (Jag tycker ju heller inte man ska dricksa. Vi arbetar för avtalsgrundad och skattepliktig lön, vi är inte tiggare.)

Under tjugo år har jag sagt upp mig, eller undantagsvis blivit uppsagd, tolv gånger och blivit återanställd tretton.

Jag har tagit två taxiåkare till facket och en till domstol. (Jag vann.)

För den som tycker det är för lite kändisar i Proletären kan jag berätta att jag kört Malou von Sievers, Måns Möller, Ola Forssmed och krigsminister Sten Tolgfors, sjungit Clawfinger med Linda Bengtzing, Michael Jackson med Pernilla Wahlgren, Hum, hum från Humlegårn med Michael Nyqvist, Peter Magnusson och Martin Stenmark. Numer hör stans artister Kikki Danielsson och Peter Jöback till kundunderlaget.

2008 anordnade vi en vild strejk på taxi i Örebro. Försämringar hade lett till en lönesänkning på runt 3.000 kronor i månaden för oss som jobbade ständig natt, och under två nattimmar satt vi på hotell Clarion, blev bjudna på fika och skrev strejkuttalande medan nyväckta åkare körde dit och skrek om avsked och repressalier.

Dagen efter talade stan om strejken som samlade stöd från alla chaufförer utom en: företagets egen vänsterpartist.

En del av arbetet innebär att kontrollera att lönen stämmer. Den gör sällan det. Åtta månader av tolv fattas det pengar. Eftersom jag inte jobbar för mindre än överenskommen lön kräver jag att rätt lön ska utbetalas. Något som sällan är populärt hos åkare och inte alltid hos arbetskamrater heller, och det har hänt att kamrater menar att om de blir lurade på pengar så ska jag också bli det.

Taxibranschen har inte så stora likheter med andra chaufförsyrken. Jämför oss hellre med restaurangpersonal; inga raster, långa pass, ständigt till tjänst, med behov av att hantera alla sorters kunder, såväl fulla och stökiga som skröpliga och sjuka.

Nu för tiden slipper jag procentlönshelvetet, där priset i taxametern helt avgör lönen. Jag har lön även när bilen är tom, vilket är nödvändigt när man kör i en småstad.

Vi har inga raster utan äter när vi kan. En lugn dag kan man med lite tur slänga i sig mat på en lunchrestaurang, eller till och med steka på lite korv och potatis hemma. Andra dagar känns livet lite tyngre när man inte fått fem minuters vila och hoppas få sluta för dagen efter tio timmars körning, men får en hämtning på Akademiska sjukhuset i Uppsala med lämning i Ljusdal. Då får man unna sig att sova en kvart vid Dragon Gate, vilket också innebär en kvarts försening.

Det finns fördelar med att vara taxichaufför. Det är socialt och man lär känna många människor. Det är ett relativt fritt yrke och den del av dagen jag inte har kund kan jag spendera lite som jag vill: läsa, fika, turfa, handla, skjutsa ungar till brottning och blockflöjt, åka hem och städa, diska, tvätta, vårda amorösa relationer, bada i Ljusnan eller skriva krönikor i Proletären.