Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Journalisten. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
45b85561c567efa5ee8cfd15b363a11c46bb1b6cHem & Hyra tvekade innan de, ”sist på bollen”, drog igång sin poddsatsning ”Hem ljuva hem”. – Vi fick höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime, säger redaktören Anna Rytterbrant. Men formatet där en vanlig människas berättelse är bärande har överträffat förväntningarna.
”Gert – hoardern som inte kunde sluta samla”, ”Petra och bajsinfernot”, och ”Annika och hyresflykten”, heter tre av de hittills fem avsnitten av Hem & Hyras podd Hem ljuva hem.
– Journalister och medier får ofta kritik för att inte släppa fram röster med andra erfarenheter eller bakgrunder än medelklass i storstäder och deras problem. Vår podd är en motvikt till det, menar Anna Rytterbrant, lokalredaktör på Hem & Hyra.
Men att det faktiskt blev en podd var inte självklart. När idén föddes skapade redaktionen en poddgrupp där Anna Rytterbrant ingick:
– Jag och tre kollegor med olika grader av radio- eller podderfarenhet tittade på vilka format som kunde vara aktuella: ”snackepodd”, grävpodd eller intervjupodd. Vi lyssnade på andra tidningars och magasins poddar och tog kontakt med folk som jobbat med dem för att dra lärdomar. Vi kunde på så sätt dra fördel av att vara sist på bollen, för alla var otroligt generösa och berättade både om sina vänsterkryss, långbollar och stolpskott.
Anna Rytterbrant. Foto: Tor Johnsson.
I bakhuvudet hade de vetskapen om att de varje vecka träffar människor med starka berättelser som ofta inte hörs i andra medier.
– Vi finns utspridda i landet och kan ha historier från hålor där journalister vanligtvis inte sätter sin fot. Men också människorna vi möter skiljer sig. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha med ett gäng politiker eller tankesmedjor i väskan tillsammans med kamera, block och penna när jag är ute på jobb. För deras bild av verkligheten verkar vara så annorlunda mot den vi möter via våra intervjupersoner. Med podd får vi liksom ett format där vi kan få de här rösterna att höras – i dubbel bemärkelse. Det skulle ju vara så jobbigt att ha med politiker och tankesmedjor i väskan.
Poddgruppen landade ändå först i att Hem & Hyra inte skulle ha någon podd, eftersom de såg idel hinder: tekniskt, att man sitter utspridda och att arbetsbelastningen kunde bli för hög. Sedan kom de ändå fram till att testa formatet där en persons berättelse är bärande, à la ”Verkligheten i P3”, och sedan utvärdera.
– En viktig del var att det ska vara frivilligt att podda och att ingen skugga ska falla över den som inte känner sig bekväm i det formatet. Det är ju både lite läskigt och väldigt spännande.
Podden görs i samarbete med produktionsbolaget Filt. Anna Rytterbrant konstaterar att ljud och intervjuande för radio kan vara ganska svårt.
– Jag har gått radioutbildning och jobbat med radio, men de flesta av oss har aldrig jobbat med ljud. Genom att ta hjälp av Filt blir det möjligt för alla på Hem & Hyra att faktiskt våga testa. När någon reporter känner att den har en idé kan den bolla med Filt och se om den ens passar för ljud. När jag körde fast i mitt manus kunde producenten Olivia Sandell puffa mig i rätt riktning.
– Teknikerna får kanske jobba en del med vårt material – vi har inte riktigt utrustning utan de flesta spelar in med sin mobil och står under en filt i en garderob och läser in prator. Vi behöver någon som håller oss i handen när det blir svårt.
Att ni reportrar turas om att göra avsnitten – vilka är fördelarna med det?
– Fördelarna är att det är intervjupersonernas historier som får bestämma vad som blir podd, och att vi kan få historier från hela landet. Och att arbetsbördan för kollegan som drar vardagslasset och matar monstret – webben – roterar mellan våra redaktioner. Dessutom är det demokratiskt att alla som vill utvecklas eller göra något nytt och roligt får göra det. Jag har pratat med kollegor som aldrig jobbat med ljudmediet tidigare som blivit helt bitna och insett vilket roligt – men svårt – format det är. Alla som poddat vill göra mer.
Och nackdelarna?
– Det negativa är så klart att det kanske tar ett tag innan man som reporter får göra podd igen och dra lärdom av de misstag man gör. Till exempel att man intervjuar för länge, går vilse i sitt manus eller mick-bummel. Och för lyssnaren: att man inte får en relation med podden via en programledare.
Avsnittet om Annika som flyttat sex gånger i jakt på lägre hyra, som Anna Rytterbrant gjort, började med att hon skulle skriva en artikel om hur svårt det är att hitta en billig hyresrätt.
– Jag pratade med henne första gången i mars 2025. Då hade Hem & Hyra egentligen inte satt ner foten om en podd, men jag kände att Annika hade en historia som många ensamstående kan känna igen sig i. Dessutom blandat med dramatiska händelser som att bli utsatt för bedrägeri och ha en tuff bakgrund. Men det avgörande var nog att hon själv inte verkar se sig som ett offer utan kämpade för att ta sig vidare, hade självdistans och kunde och ville prata om sin situation på ett sätt som kändes nära men inte kladdigt.
När Annika flyttade för sjätte gången, en lördag i slutet av april 2025, åkte Anna Rytterbrant dit för att fota men tog också in ljud, ifall det skulle bli en podd. Sedan dröjde det.
– Först i början av året mötte jag henne igen. Då hade jag skrivit ett manus för att veta åt vilket håll jag ville att historien skulle gå. Det finns mycket mörker i Annikas liv och jag hade tänkt använda hunden Milo som en ljusglimt – men när jag kom dit visade det sig att de fått avliva honom efter att han blivit skadad och hon inte hade råd med veterinärkostnaderna. En bra lärdom av hur manus är något annat än verkligheten.
Hur har podden tagits emot?
– När vi intervjuade andra magasin fick vi höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime. Det var faktiskt en av invändningarna vi i poddgruppen hade mot att lägga tid på formatet podd, eftersom vi har hög trafik på webben. Men jag älskar att ha fel när det blir rätt – för lyssningen har överträffat våra förväntningar med råge. Det visar väl att lyssnare även kan vara intresserade av levande människors historier – inte bara mördade.
Är ett sjätte avsnitt i pipeline?
– Nästa avsnitt kommer redan 3 juni. Det är min kollega Kristina Wahlgren i Malmö som gör sin ljuddebut genom att återvända till en historia som hon tidigare skrivit om och som haft bra läsning. Hon har träffat Peter som under 20 års tid rökte inomhus och som fick ett krav på närmare en halv miljon kronor av sin hyresvärd. Han är en spännande person som får berätta sin historia så man förstår mer vem han är och hur han reagerade än vad som går att få fram i text. Det fina med ljud är ju att få höra skiftningarna i en människas röst när den berättar om sig själv och sina upplevelser.
7afacc9ffa374de5df79c5ca65e1f5a39a645978
45b85561c567efa5ee8cfd15b363a11c46bb1b6c
TITLE: ”Lyssnare kan vara intresserade även av levande människors historier – inte bara mördade” DESCRIPTION: Hem & Hyra tvekade innan de, ”sist på bollen”, drog igång sin poddsatsning ”Hem ljuva hem”. – Vi fick höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime, säger redaktören Anna Rytterbrant. Men formatet där en vanlig människas berättelse är bärande har överträffat förväntningarna. CONTENT: ”Gert – hoardern som inte kunde sluta samla”, ”Petra och bajsinfernot”, och ”Annika och hyresflykten”, heter tre av de hittills fem avsnitten av Hem & Hyras podd Hem ljuva hem. – Journalister och medier får ofta kritik för att inte släppa fram röster med andra erfarenheter eller bakgrunder än medelklass i storstäder och deras problem. Vår podd är en motvikt till det, menar Anna Rytterbrant, lokalredaktör på Hem & Hyra. Men att det faktiskt blev en podd var inte självklart. När idén föddes skapade redaktionen en poddgrupp där Anna Rytterbrant ingick: – Jag och tre kollegor med olika grader av radio- eller podderfarenhet tittade på vilka format som kunde vara aktuella: ”snackepodd”, grävpodd eller intervjupodd. Vi lyssnade på andra tidningars och magasins poddar och tog kontakt med folk som jobbat med dem för att dra lärdomar. Vi kunde på så sätt dra fördel av att vara sist på bollen, för alla var otroligt generösa och berättade både om sina vänsterkryss, långbollar och stolpskott. I bakhuvudet hade de vetskapen om att de varje vecka träffar människor med starka berättelser som ofta inte hörs i andra medier. – Vi finns utspridda i landet och kan ha historier från hålor där journalister vanligtvis inte sätter sin fot. Men också människorna vi möter skiljer sig. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha med ett gäng politiker eller tankesmedjor i väskan tillsammans med kamera, block och penna när jag är ute på jobb. För deras bild av verkligheten verkar vara så annorlunda mot den vi möter via våra intervjupersoner. Med podd får vi liksom ett format där vi kan få de här rösterna att höras – i dubbel bemärkelse. Det skulle ju vara så jobbigt att ha med politiker och tankesmedjor i väskan. Poddgruppen landade ändå först i att Hem & Hyra inte skulle ha någon podd, eftersom de såg idel hinder: tekniskt, att man sitter utspridda och att arbetsbelastningen kunde bli för hög. Sedan kom de ändå fram till att testa formatet där en persons berättelse är bärande, à la ”Verkligheten i P3”, och sedan utvärdera. – En viktig del var att det ska vara frivilligt att podda och att ingen skugga ska falla över den som inte känner sig bekväm i det formatet. Det är ju både lite läskigt och väldigt spännande. Podden görs i samarbete med produktionsbolaget Filt. Anna Rytterbrant konstaterar att ljud och intervjuande för radio kan vara ganska svårt. – Jag har gått radioutbildning och jobbat med radio, men de flesta av oss har aldrig jobbat med ljud. Genom att ta hjälp av Filt blir det möjligt för alla på Hem & Hyra att faktiskt våga testa. När någon reporter känner att den har en idé kan den bolla med Filt och se om den ens passar för ljud. När jag körde fast i mitt manus kunde producenten Olivia Sandell puffa mig i rätt riktning. – Teknikerna får kanske jobba en del med vårt material – vi har inte riktigt utrustning utan de flesta spelar in med sin mobil och står under en filt i en garderob och läser in prator. Vi behöver någon som håller oss i handen när det blir svårt. Att ni reportrar turas om att göra avsnitten – vilka är fördelarna med det? – Fördelarna är att det är intervjupersonernas historier som får bestämma vad som blir podd, och att vi kan få historier från hela landet. Och att arbetsbördan för kollegan som drar vardagslasset och matar monstret – webben – roterar mellan våra redaktioner. Dessutom är det demokratiskt att alla som vill utvecklas eller göra något nytt och roligt får göra det. Jag har pratat med kollegor som aldrig jobbat med ljudmediet tidigare som blivit helt bitna och insett vilket roligt – men svårt – format det är. Alla som poddat vill göra mer. Och nackdelarna? – Det negativa är så klart att det kanske tar ett tag innan man som reporter får göra podd igen och dra lärdom av de misstag man gör. Till exempel att man intervjuar för länge, går vilse i sitt manus eller mick-bummel. Och för lyssnaren: att man inte får en relation med podden via en programledare. Avsnittet om Annika som flyttat sex gånger i jakt på lägre hyra, som Anna Rytterbrant gjort, började med att hon skulle skriva en artikel om hur svårt det är att hitta en billig hyresrätt. – Jag pratade med henne första gången i mars 2025. Då hade Hem & Hyra egentligen inte satt ner foten om en podd, men jag kände att Annika hade en historia som många ensamstående kan känna igen sig i. Dessutom blandat med dramatiska händelser som att bli utsatt för bedrägeri och ha en tuff bakgrund. Men det avgörande var nog att hon själv inte verkar se sig som ett offer utan kämpade för att ta sig vidare, hade självdistans och kunde och ville prata om sin situation på ett sätt som kändes nära men inte kladdigt. När Annika flyttade för sjätte gången, en lördag i slutet av april 2025, åkte Anna Rytterbrant dit för att fota men tog också in ljud, ifall det skulle bli en podd. Sedan dröjde det. – Först i början av året mötte jag henne igen. Då hade jag skrivit ett manus för att veta åt vilket håll jag ville att historien skulle gå. Det finns mycket mörker i Annikas liv och jag hade tänkt använda hunden Milo som en ljusglimt – men när jag kom dit visade det sig att de fått avliva honom efter att han blivit skadad och hon inte hade råd med veterinärkostnaderna. En bra lärdom av hur manus är något annat än verkligheten. Hur har podden tagits emot? – När vi intervjuade andra magasin fick vi höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime. Det var faktiskt en av invändningarna vi i poddgruppen hade mot att lägga tid på formatet podd, eftersom vi har hög trafik på webben. Men jag älskar att ha fel när det blir rätt – för lyssningen har överträffat våra förväntningar med råge. Det visar väl att lyssnare även kan vara intresserade av levande människors historier – inte bara mördade. Är ett sjätte avsnitt i pipeline? – Nästa avsnitt kommer redan 3 juni. Det är min kollega Kristina Wahlgren i Malmö som gör sin ljuddebut genom att återvända till en historia som hon tidigare skrivit om och som haft bra läsning. Hon har träffat Peter som under 20 års tid rökte inomhus och som fick ett krav på närmare en halv miljon kronor av sin hyresvärd. Han är en spännande person som får berätta sin historia så man förstår mer vem han är och hur han reagerade än vad som går att få fram i text. Det fina med ljud är ju att få höra skiftningarna i en människas röst när den berättar om sig själv och sina upplevelser.
TITLE: ”Lyssnare kan vara intresserade även av levande människors historier – inte bara mördade” DESCRIPTION: Hem & Hyra tvekade innan de, ”sist på bollen”, drog igång sin poddsatsning ”Hem ljuva hem”. – Vi fick höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime, säger redaktören Anna Rytterbrant. Men formatet där en vanlig människas berättelse är bärande har överträffat förväntningarna. CONTENT: ”Gert – hoardern som inte kunde sluta samla”, ”Petra och bajsinfernot”, och ”Annika och hyresflykten”, heter tre av de hittills fem avsnitten av Hem & Hyras podd Hem ljuva hem. – Journalister och medier får ofta kritik för att inte släppa fram röster med andra erfarenheter eller bakgrunder än medelklass i storstäder och deras problem. Vår podd är en motvikt till det, menar Anna Rytterbrant, lokalredaktör på Hem & Hyra. Men att det faktiskt blev en podd var inte självklart. När idén föddes skapade redaktionen en poddgrupp där Anna Rytterbrant ingick: – Jag och tre kollegor med olika grader av radio- eller podderfarenhet tittade på vilka format som kunde vara aktuella: ”snackepodd”, grävpodd eller intervjupodd. Vi lyssnade på andra tidningars och magasins poddar och tog kontakt med folk som jobbat med dem för att dra lärdomar. Vi kunde på så sätt dra fördel av att vara sist på bollen, för alla var otroligt generösa och berättade både om sina vänsterkryss, långbollar och stolpskott. Anna Rytterbrant. Foto: Tor Johnsson. I bakhuvudet hade de vetskapen om att de varje vecka träffar människor med starka berättelser som ofta inte hörs i andra medier. – Vi finns utspridda i landet och kan ha historier från hålor där journalister vanligtvis inte sätter sin fot. Men också människorna vi möter skiljer sig. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha med ett gäng politiker eller tankesmedjor i väskan tillsammans med kamera, block och penna när jag är ute på jobb. För deras bild av verkligheten verkar vara så annorlunda mot den vi möter via våra intervjupersoner. Med podd får vi liksom ett format där vi kan få de här rösterna att höras – i dubbel bemärkelse. Det skulle ju vara så jobbigt att ha med politiker och tankesmedjor i väskan. Poddgruppen landade ändå först i att Hem & Hyra inte skulle ha någon podd, eftersom de såg idel hinder: tekniskt, att man sitter utspridda och att arbetsbelastningen kunde bli för hög. Sedan kom de ändå fram till att testa formatet där en persons berättelse är bärande, à la ”Verkligheten i P3”, och sedan utvärdera. – En viktig del var att det ska vara frivilligt att podda och att ingen skugga ska falla över den som inte känner sig bekväm i det formatet. Det är ju både lite läskigt och väldigt spännande. Podden görs i samarbete med produktionsbolaget Filt. Anna Rytterbrant konstaterar att ljud och intervjuande för radio kan vara ganska svårt. – Jag har gått radioutbildning och jobbat med radio, men de flesta av oss har aldrig jobbat med ljud. Genom att ta hjälp av Filt blir det möjligt för alla på Hem & Hyra att faktiskt våga testa. När någon reporter känner att den har en idé kan den bolla med Filt och se om den ens passar för ljud. När jag körde fast i mitt manus kunde producenten Olivia Sandell puffa mig i rätt riktning. – Teknikerna får kanske jobba en del med vårt material – vi har inte riktigt utrustning utan de flesta spelar in med sin mobil och står under en filt i en garderob och läser in prator. Vi behöver någon som håller oss i handen när det blir svårt. Att ni reportrar turas om att göra avsnitten – vilka är fördelarna med det? – Fördelarna är att det är intervjupersonernas historier som får bestämma vad som blir podd, och att vi kan få historier från hela landet. Och att arbetsbördan för kollegan som drar vardagslasset och matar monstret – webben – roterar mellan våra redaktioner. Dessutom är det demokratiskt att alla som vill utvecklas eller göra något nytt och roligt får göra det. Jag har pratat med kollegor som aldrig jobbat med ljudmediet tidigare som blivit helt bitna och insett vilket roligt – men svårt – format det är. Alla som poddat vill göra mer. Och nackdelarna? – Det negativa är så klart att det kanske tar ett tag innan man som reporter får göra podd igen och dra lärdom av de misstag man gör. Till exempel att man intervjuar för länge, går vilse i sitt manus eller mick-bummel. Och för lyssnaren: att man inte får en relation med podden via en programledare. Avsnittet om Annika som flyttat sex gånger i jakt på lägre hyra, som Anna Rytterbrant gjort, började med att hon skulle skriva en artikel om hur svårt det är att hitta en billig hyresrätt. – Jag pratade med henne första gången i mars 2025. Då hade Hem & Hyra egentligen inte satt ner foten om en podd, men jag kände att Annika hade en historia som många ensamstående kan känna igen sig i. Dessutom blandat med dramatiska händelser som att bli utsatt för bedrägeri och ha en tuff bakgrund. Men det avgörande var nog att hon själv inte verkar se sig som ett offer utan kämpade för att ta sig vidare, hade självdistans och kunde och ville prata om sin situation på ett sätt som kändes nära men inte kladdigt. När Annika flyttade för sjätte gången, en lördag i slutet av april 2025, åkte Anna Rytterbrant dit för att fota men tog också in ljud, ifall det skulle bli en podd. Sedan dröjde det. – Först i början av året mötte jag henne igen. Då hade jag skrivit ett manus för att veta åt vilket håll jag ville att historien skulle gå. Det finns mycket mörker i Annikas liv och jag hade tänkt använda hunden Milo som en ljusglimt – men när jag kom dit visade det sig att de fått avliva honom efter att han blivit skadad och hon inte hade råd med veterinärkostnaderna. En bra lärdom av hur manus är något annat än verkligheten. Hur har podden tagits emot? – När vi intervjuade andra magasin fick vi höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime. Det var faktiskt en av invändningarna vi i poddgruppen hade mot att lägga tid på formatet podd, eftersom vi har hög trafik på webben. Men jag älskar att ha fel när det blir rätt – för lyssningen har överträffat våra förväntningar med råge. Det visar väl att lyssnare även kan vara intresserade av levande människors historier – inte bara mördade. Är ett sjätte avsnitt i pipeline? – Nästa avsnitt kommer redan 3 juni. Det är min kollega Kristina Wahlgren i Malmö som gör sin ljuddebut genom att återvända till en historia som hon tidigare skrivit om och som haft bra läsning. Hon har träffat Peter som under 20 års tid rökte inomhus och som fick ett krav på närmare en halv miljon kronor av sin hyresvärd. Han är en spännande person som får berätta sin historia så man förstår mer vem han är och hur han reagerade än vad som går att få fram i text. Det fina med ljud är ju att få höra skiftningarna i en människas röst när den berättar om sig själv och sina upplevelser.
45b85561c567efa5ee8cfd15b363a11c46bb1b6c
7afacc9ffa374de5df79c5ca65e1f5a39a645978
7afacc9ffa374de5df79c5ca65e1f5a39a645978Hem & Hyra tvekade innan de, ”sist på bollen”, drog igång sin poddsatsning ”Hem ljuva hem”. – Vi fick höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime, säger redaktören Anna Rytterbrant. Men formatet där en vanlig människas berättelse är bärande har överträffat förväntningarna.
”Gert – hoardern som inte kunde sluta samla”, ”Petra och bajsinfernot”, och ”Annika och hyresflykten”, heter tre av de hittills fem avsnitten av Hem & Hyras podd Hem ljuva hem.
– Journalister och medier får ofta kritik för att inte släppa fram röster med andra erfarenheter eller bakgrunder än medelklass i storstäder och deras problem. Vår podd är en motvikt till det, menar Anna Rytterbrant, lokalredaktör på Hem & Hyra.
Men att det faktiskt blev en podd var inte självklart. När idén föddes skapade redaktionen en poddgrupp där Anna Rytterbrant ingick:
– Jag och tre kollegor med olika grader av radio- eller podderfarenhet tittade på vilka format som kunde vara aktuella: ”snackepodd”, grävpodd eller intervjupodd. Vi lyssnade på andra tidningars och magasins poddar och tog kontakt med folk som jobbat med dem för att dra lärdomar. Vi kunde på så sätt dra fördel av att vara sist på bollen, för alla var otroligt generösa och berättade både om sina vänsterkryss, långbollar och stolpskott.
I bakhuvudet hade de vetskapen om att de varje vecka träffar människor med starka berättelser som ofta inte hörs i andra medier.
– Vi finns utspridda i landet och kan ha historier från hålor där journalister vanligtvis inte sätter sin fot. Men också människorna vi möter skiljer sig. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha med ett gäng politiker eller tankesmedjor i väskan tillsammans med kamera, block och penna när jag är ute på jobb. För deras bild av verkligheten verkar vara så annorlunda mot den vi möter via våra intervjupersoner. Med podd får vi liksom ett format där vi kan få de här rösterna att höras – i dubbel bemärkelse. Det skulle ju vara så jobbigt att ha med politiker och tankesmedjor i väskan.
Poddgruppen landade ändå först i att Hem & Hyra inte skulle ha någon podd, eftersom de såg idel hinder: tekniskt, att man sitter utspridda och att arbetsbelastningen kunde bli för hög. Sedan kom de ändå fram till att testa formatet där en persons berättelse är bärande, à la ”Verkligheten i P3”, och sedan utvärdera.
– En viktig del var att det ska vara frivilligt att podda och att ingen skugga ska falla över den som inte känner sig bekväm i det formatet. Det är ju både lite läskigt och väldigt spännande.
Podden görs i samarbete med produktionsbolaget Filt. Anna Rytterbrant konstaterar att ljud och intervjuande för radio kan vara ganska svårt.
– Jag har gått radioutbildning och jobbat med radio, men de flesta av oss har aldrig jobbat med ljud. Genom att ta hjälp av Filt blir det möjligt för alla på Hem & Hyra att faktiskt våga testa. När någon reporter känner att den har en idé kan den bolla med Filt och se om den ens passar för ljud. När jag körde fast i mitt manus kunde producenten Olivia Sandell puffa mig i rätt riktning.
– Teknikerna får kanske jobba en del med vårt material – vi har inte riktigt utrustning utan de flesta spelar in med sin mobil och står under en filt i en garderob och läser in prator. Vi behöver någon som håller oss i handen när det blir svårt.
Att ni reportrar turas om att göra avsnitten – vilka är fördelarna med det?
– Fördelarna är att det är intervjupersonernas historier som får bestämma vad som blir podd, och att vi kan få historier från hela landet. Och att arbetsbördan för kollegan som drar vardagslasset och matar monstret – webben – roterar mellan våra redaktioner. Dessutom är det demokratiskt att alla som vill utvecklas eller göra något nytt och roligt får göra det. Jag har pratat med kollegor som aldrig jobbat med ljudmediet tidigare som blivit helt bitna och insett vilket roligt – men svårt – format det är. Alla som poddat vill göra mer.
Och nackdelarna?
– Det negativa är så klart att det kanske tar ett tag innan man som reporter får göra podd igen och dra lärdom av de misstag man gör. Till exempel att man intervjuar för länge, går vilse i sitt manus eller mick-bummel. Och för lyssnaren: att man inte får en relation med podden via en programledare.
Avsnittet om Annika som flyttat sex gånger i jakt på lägre hyra, som Anna Rytterbrant gjort, började med att hon skulle skriva en artikel om hur svårt det är att hitta en billig hyresrätt.
– Jag pratade med henne första gången i mars 2025. Då hade Hem & Hyra egentligen inte satt ner foten om en podd, men jag kände att Annika hade en historia som många ensamstående kan känna igen sig i. Dessutom blandat med dramatiska händelser som att bli utsatt för bedrägeri och ha en tuff bakgrund. Men det avgörande var nog att hon själv inte verkar se sig som ett offer utan kämpade för att ta sig vidare, hade självdistans och kunde och ville prata om sin situation på ett sätt som kändes nära men inte kladdigt.
När Annika flyttade för sjätte gången, en lördag i slutet av april 2025, åkte Anna Rytterbrant dit för att fota men tog också in ljud, ifall det skulle bli en podd. Sedan dröjde det.
– Först i början av året mötte jag henne igen. Då hade jag skrivit ett manus för att veta åt vilket håll jag ville att historien skulle gå. Det finns mycket mörker i Annikas liv och jag hade tänkt använda hunden Milo som en ljusglimt – men när jag kom dit visade det sig att de fått avliva honom efter att han blivit skadad och hon inte hade råd med veterinärkostnaderna. En bra lärdom av hur manus är något annat än verkligheten.
Hur har podden tagits emot?
– När vi intervjuade andra magasin fick vi höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime. Det var faktiskt en av invändningarna vi i poddgruppen hade mot att lägga tid på formatet podd, eftersom vi har hög trafik på webben. Men jag älskar att ha fel när det blir rätt – för lyssningen har överträffat våra förväntningar med råge. Det visar väl att lyssnare även kan vara intresserade av levande människors historier – inte bara mördade.
Är ett sjätte avsnitt i pipeline?
– Nästa avsnitt kommer redan 3 juni. Det är min kollega Kristina Wahlgren i Malmö som gör sin ljuddebut genom att återvända till en historia som hon tidigare skrivit om och som haft bra läsning. Hon har träffat Peter som under 20 års tid rökte inomhus och som fick ett krav på närmare en halv miljon kronor av sin hyresvärd. Han är en spännande person som får berätta sin historia så man förstår mer vem han är och hur han reagerade än vad som går att få fram i text. Det fina med ljud är ju att få höra skiftningarna i en människas röst när den berättar om sig själv och sina upplevelser.
7afacc9ffa374de5df79c5ca65e1f5a39a645978
45b85561c567efa5ee8cfd15b363a11c46bb1b6c
TITLE: ”Lyssnare kan vara intresserade även av levande människors historier – inte bara mördade” DESCRIPTION: Hem & Hyra tvekade innan de, ”sist på bollen”, drog igång sin poddsatsning ”Hem ljuva hem”. – Vi fick höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime, säger redaktören Anna Rytterbrant. Men formatet där en vanlig människas berättelse är bärande har överträffat förväntningarna. CONTENT: ”Gert – hoardern som inte kunde sluta samla”, ”Petra och bajsinfernot”, och ”Annika och hyresflykten”, heter tre av de hittills fem avsnitten av Hem & Hyras podd Hem ljuva hem. – Journalister och medier får ofta kritik för att inte släppa fram röster med andra erfarenheter eller bakgrunder än medelklass i storstäder och deras problem. Vår podd är en motvikt till det, menar Anna Rytterbrant, lokalredaktör på Hem & Hyra. Men att det faktiskt blev en podd var inte självklart. När idén föddes skapade redaktionen en poddgrupp där Anna Rytterbrant ingick: – Jag och tre kollegor med olika grader av radio- eller podderfarenhet tittade på vilka format som kunde vara aktuella: ”snackepodd”, grävpodd eller intervjupodd. Vi lyssnade på andra tidningars och magasins poddar och tog kontakt med folk som jobbat med dem för att dra lärdomar. Vi kunde på så sätt dra fördel av att vara sist på bollen, för alla var otroligt generösa och berättade både om sina vänsterkryss, långbollar och stolpskott. I bakhuvudet hade de vetskapen om att de varje vecka träffar människor med starka berättelser som ofta inte hörs i andra medier. – Vi finns utspridda i landet och kan ha historier från hålor där journalister vanligtvis inte sätter sin fot. Men också människorna vi möter skiljer sig. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha med ett gäng politiker eller tankesmedjor i väskan tillsammans med kamera, block och penna när jag är ute på jobb. För deras bild av verkligheten verkar vara så annorlunda mot den vi möter via våra intervjupersoner. Med podd får vi liksom ett format där vi kan få de här rösterna att höras – i dubbel bemärkelse. Det skulle ju vara så jobbigt att ha med politiker och tankesmedjor i väskan. Poddgruppen landade ändå först i att Hem & Hyra inte skulle ha någon podd, eftersom de såg idel hinder: tekniskt, att man sitter utspridda och att arbetsbelastningen kunde bli för hög. Sedan kom de ändå fram till att testa formatet där en persons berättelse är bärande, à la ”Verkligheten i P3”, och sedan utvärdera. – En viktig del var att det ska vara frivilligt att podda och att ingen skugga ska falla över den som inte känner sig bekväm i det formatet. Det är ju både lite läskigt och väldigt spännande. Podden görs i samarbete med produktionsbolaget Filt. Anna Rytterbrant konstaterar att ljud och intervjuande för radio kan vara ganska svårt. – Jag har gått radioutbildning och jobbat med radio, men de flesta av oss har aldrig jobbat med ljud. Genom att ta hjälp av Filt blir det möjligt för alla på Hem & Hyra att faktiskt våga testa. När någon reporter känner att den har en idé kan den bolla med Filt och se om den ens passar för ljud. När jag körde fast i mitt manus kunde producenten Olivia Sandell puffa mig i rätt riktning. – Teknikerna får kanske jobba en del med vårt material – vi har inte riktigt utrustning utan de flesta spelar in med sin mobil och står under en filt i en garderob och läser in prator. Vi behöver någon som håller oss i handen när det blir svårt. Att ni reportrar turas om att göra avsnitten – vilka är fördelarna med det? – Fördelarna är att det är intervjupersonernas historier som får bestämma vad som blir podd, och att vi kan få historier från hela landet. Och att arbetsbördan för kollegan som drar vardagslasset och matar monstret – webben – roterar mellan våra redaktioner. Dessutom är det demokratiskt att alla som vill utvecklas eller göra något nytt och roligt får göra det. Jag har pratat med kollegor som aldrig jobbat med ljudmediet tidigare som blivit helt bitna och insett vilket roligt – men svårt – format det är. Alla som poddat vill göra mer. Och nackdelarna? – Det negativa är så klart att det kanske tar ett tag innan man som reporter får göra podd igen och dra lärdom av de misstag man gör. Till exempel att man intervjuar för länge, går vilse i sitt manus eller mick-bummel. Och för lyssnaren: att man inte får en relation med podden via en programledare. Avsnittet om Annika som flyttat sex gånger i jakt på lägre hyra, som Anna Rytterbrant gjort, började med att hon skulle skriva en artikel om hur svårt det är att hitta en billig hyresrätt. – Jag pratade med henne första gången i mars 2025. Då hade Hem & Hyra egentligen inte satt ner foten om en podd, men jag kände att Annika hade en historia som många ensamstående kan känna igen sig i. Dessutom blandat med dramatiska händelser som att bli utsatt för bedrägeri och ha en tuff bakgrund. Men det avgörande var nog att hon själv inte verkar se sig som ett offer utan kämpade för att ta sig vidare, hade självdistans och kunde och ville prata om sin situation på ett sätt som kändes nära men inte kladdigt. När Annika flyttade för sjätte gången, en lördag i slutet av april 2025, åkte Anna Rytterbrant dit för att fota men tog också in ljud, ifall det skulle bli en podd. Sedan dröjde det. – Först i början av året mötte jag henne igen. Då hade jag skrivit ett manus för att veta åt vilket håll jag ville att historien skulle gå. Det finns mycket mörker i Annikas liv och jag hade tänkt använda hunden Milo som en ljusglimt – men när jag kom dit visade det sig att de fått avliva honom efter att han blivit skadad och hon inte hade råd med veterinärkostnaderna. En bra lärdom av hur manus är något annat än verkligheten. Hur har podden tagits emot? – När vi intervjuade andra magasin fick vi höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime. Det var faktiskt en av invändningarna vi i poddgruppen hade mot att lägga tid på formatet podd, eftersom vi har hög trafik på webben. Men jag älskar att ha fel när det blir rätt – för lyssningen har överträffat våra förväntningar med råge. Det visar väl att lyssnare även kan vara intresserade av levande människors historier – inte bara mördade. Är ett sjätte avsnitt i pipeline? – Nästa avsnitt kommer redan 3 juni. Det är min kollega Kristina Wahlgren i Malmö som gör sin ljuddebut genom att återvända till en historia som hon tidigare skrivit om och som haft bra läsning. Hon har träffat Peter som under 20 års tid rökte inomhus och som fick ett krav på närmare en halv miljon kronor av sin hyresvärd. Han är en spännande person som får berätta sin historia så man förstår mer vem han är och hur han reagerade än vad som går att få fram i text. Det fina med ljud är ju att få höra skiftningarna i en människas röst när den berättar om sig själv och sina upplevelser.
TITLE: ”Lyssnare kan vara intresserade även av levande människors historier – inte bara mördade” DESCRIPTION: Hem & Hyra tvekade innan de, ”sist på bollen”, drog igång sin poddsatsning ”Hem ljuva hem”. – Vi fick höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime, säger redaktören Anna Rytterbrant. Men formatet där en vanlig människas berättelse är bärande har överträffat förväntningarna. CONTENT: ”Gert – hoardern som inte kunde sluta samla”, ”Petra och bajsinfernot”, och ”Annika och hyresflykten”, heter tre av de hittills fem avsnitten av Hem & Hyras podd Hem ljuva hem. – Journalister och medier får ofta kritik för att inte släppa fram röster med andra erfarenheter eller bakgrunder än medelklass i storstäder och deras problem. Vår podd är en motvikt till det, menar Anna Rytterbrant, lokalredaktör på Hem & Hyra. Men att det faktiskt blev en podd var inte självklart. När idén föddes skapade redaktionen en poddgrupp där Anna Rytterbrant ingick: – Jag och tre kollegor med olika grader av radio- eller podderfarenhet tittade på vilka format som kunde vara aktuella: ”snackepodd”, grävpodd eller intervjupodd. Vi lyssnade på andra tidningars och magasins poddar och tog kontakt med folk som jobbat med dem för att dra lärdomar. Vi kunde på så sätt dra fördel av att vara sist på bollen, för alla var otroligt generösa och berättade både om sina vänsterkryss, långbollar och stolpskott. Anna Rytterbrant. Foto: Tor Johnsson. I bakhuvudet hade de vetskapen om att de varje vecka träffar människor med starka berättelser som ofta inte hörs i andra medier. – Vi finns utspridda i landet och kan ha historier från hålor där journalister vanligtvis inte sätter sin fot. Men också människorna vi möter skiljer sig. Jag tänker ofta att jag skulle vilja ha med ett gäng politiker eller tankesmedjor i väskan tillsammans med kamera, block och penna när jag är ute på jobb. För deras bild av verkligheten verkar vara så annorlunda mot den vi möter via våra intervjupersoner. Med podd får vi liksom ett format där vi kan få de här rösterna att höras – i dubbel bemärkelse. Det skulle ju vara så jobbigt att ha med politiker och tankesmedjor i väskan. Poddgruppen landade ändå först i att Hem & Hyra inte skulle ha någon podd, eftersom de såg idel hinder: tekniskt, att man sitter utspridda och att arbetsbelastningen kunde bli för hög. Sedan kom de ändå fram till att testa formatet där en persons berättelse är bärande, à la ”Verkligheten i P3”, och sedan utvärdera. – En viktig del var att det ska vara frivilligt att podda och att ingen skugga ska falla över den som inte känner sig bekväm i det formatet. Det är ju både lite läskigt och väldigt spännande. Podden görs i samarbete med produktionsbolaget Filt. Anna Rytterbrant konstaterar att ljud och intervjuande för radio kan vara ganska svårt. – Jag har gått radioutbildning och jobbat med radio, men de flesta av oss har aldrig jobbat med ljud. Genom att ta hjälp av Filt blir det möjligt för alla på Hem & Hyra att faktiskt våga testa. När någon reporter känner att den har en idé kan den bolla med Filt och se om den ens passar för ljud. När jag körde fast i mitt manus kunde producenten Olivia Sandell puffa mig i rätt riktning. – Teknikerna får kanske jobba en del med vårt material – vi har inte riktigt utrustning utan de flesta spelar in med sin mobil och står under en filt i en garderob och läser in prator. Vi behöver någon som håller oss i handen när det blir svårt. Att ni reportrar turas om att göra avsnitten – vilka är fördelarna med det? – Fördelarna är att det är intervjupersonernas historier som får bestämma vad som blir podd, och att vi kan få historier från hela landet. Och att arbetsbördan för kollegan som drar vardagslasset och matar monstret – webben – roterar mellan våra redaktioner. Dessutom är det demokratiskt att alla som vill utvecklas eller göra något nytt och roligt får göra det. Jag har pratat med kollegor som aldrig jobbat med ljudmediet tidigare som blivit helt bitna och insett vilket roligt – men svårt – format det är. Alla som poddat vill göra mer. Och nackdelarna? – Det negativa är så klart att det kanske tar ett tag innan man som reporter får göra podd igen och dra lärdom av de misstag man gör. Till exempel att man intervjuar för länge, går vilse i sitt manus eller mick-bummel. Och för lyssnaren: att man inte får en relation med podden via en programledare. Avsnittet om Annika som flyttat sex gånger i jakt på lägre hyra, som Anna Rytterbrant gjort, började med att hon skulle skriva en artikel om hur svårt det är att hitta en billig hyresrätt. – Jag pratade med henne första gången i mars 2025. Då hade Hem & Hyra egentligen inte satt ner foten om en podd, men jag kände att Annika hade en historia som många ensamstående kan känna igen sig i. Dessutom blandat med dramatiska händelser som att bli utsatt för bedrägeri och ha en tuff bakgrund. Men det avgörande var nog att hon själv inte verkar se sig som ett offer utan kämpade för att ta sig vidare, hade självdistans och kunde och ville prata om sin situation på ett sätt som kändes nära men inte kladdigt. När Annika flyttade för sjätte gången, en lördag i slutet av april 2025, åkte Anna Rytterbrant dit för att fota men tog också in ljud, ifall det skulle bli en podd. Sedan dröjde det. – Först i början av året mötte jag henne igen. Då hade jag skrivit ett manus för att veta åt vilket håll jag ville att historien skulle gå. Det finns mycket mörker i Annikas liv och jag hade tänkt använda hunden Milo som en ljusglimt – men när jag kom dit visade det sig att de fått avliva honom efter att han blivit skadad och hon inte hade råd med veterinärkostnaderna. En bra lärdom av hur manus är något annat än verkligheten. Hur har podden tagits emot? – När vi intervjuade andra magasin fick vi höra att det var otroligt svårt att få lyssning om man inte gör true crime. Det var faktiskt en av invändningarna vi i poddgruppen hade mot att lägga tid på formatet podd, eftersom vi har hög trafik på webben. Men jag älskar att ha fel när det blir rätt – för lyssningen har överträffat våra förväntningar med råge. Det visar väl att lyssnare även kan vara intresserade av levande människors historier – inte bara mördade. Är ett sjätte avsnitt i pipeline? – Nästa avsnitt kommer redan 3 juni. Det är min kollega Kristina Wahlgren i Malmö som gör sin ljuddebut genom att återvända till en historia som hon tidigare skrivit om och som haft bra läsning. Hon har träffat Peter som under 20 års tid rökte inomhus och som fick ett krav på närmare en halv miljon kronor av sin hyresvärd. Han är en spännande person som får berätta sin historia så man förstår mer vem han är och hur han reagerade än vad som går att få fram i text. Det fina med ljud är ju att få höra skiftningarna i en människas röst när den berättar om sig själv och sina upplevelser.
45b85561c567efa5ee8cfd15b363a11c46bb1b6c
7afacc9ffa374de5df79c5ca65e1f5a39a645978
82332dd8b503ca0ed78c95da274ad8086136fb96Tomas Ramberg, politisk kommentator på Dagens Nyheter, får Publicistklubbens stora pris 2026.
Juryns motivering: “Tomas Ramberg gör politiken begriplig och fördjupar allmänhetens kunskap i en tid av ökande polarisering. Med gott humör, underfundighet, skarpa iakttagelser och hög integritet gör han en folkbildande insats om hur makten fungerar, särskilt viktigt under ett valår”.
Tomas Ramberg är politisk kommentator på Dagens Nyheter, och har tidigare varit politisk kommentator på Ekot.
Publicistklubbens stora pris instiftades 1986 och delas varje år ut till en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik. Prissumman är 50 000 kronor och priset delas ut i samband med Publicistklubbens möte måndagen den 25 maj.
239dcdf69935d36bd35d7024ac548b33f554fe21
82332dd8b503ca0ed78c95da274ad8086136fb96
TITLE: Tomas Ramberg får Publicistklubbens stora pris DESCRIPTION: Tomas Ramberg, politisk kommentator på Dagens Nyheter, får Publistklubbens stora pris 2026. CONTENT: Publicistklubbens stora pris instiftades 1986 och delas varje år ut till en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik. Juryns motivering: “Tomas Ramberg gör politiken begriplig och fördjupar allmänhetens kunskap i en tid av ökande polarisering. Med gott humör, underfundighet, skarpa iakttagelser och hög integritet gör han en folkbildande insats om hur makten fungerar, särskilt viktigt under ett valår”. Tomas Ramberg är politisk kommentator på Dagens Nyheter, och har tidigare varit politisk kommentator på Ekot. Prissumman är 50 000 kronor och priset delas ut i samband med Publicistklubbens möte måndagen den 25 maj.
TITLE: Tomas Ramberg får Publicistklubbens stora pris DESCRIPTION: Tomas Ramberg, politisk kommentator på Dagens Nyheter, får Publicistklubbens stora pris 2026. CONTENT: Juryns motivering: “Tomas Ramberg gör politiken begriplig och fördjupar allmänhetens kunskap i en tid av ökande polarisering. Med gott humör, underfundighet, skarpa iakttagelser och hög integritet gör han en folkbildande insats om hur makten fungerar, särskilt viktigt under ett valår”. Tomas Ramberg är politisk kommentator på Dagens Nyheter, och har tidigare varit politisk kommentator på Ekot. Publicistklubbens stora pris instiftades 1986 och delas varje år ut till en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik. Prissumman är 50 000 kronor och priset delas ut i samband med Publicistklubbens möte måndagen den 25 maj.
82332dd8b503ca0ed78c95da274ad8086136fb96
239dcdf69935d36bd35d7024ac548b33f554fe21
239dcdf69935d36bd35d7024ac548b33f554fe21Tomas Ramberg, politisk kommentator på Dagens Nyheter, får Publistklubbens stora pris 2026.
Publicistklubbens stora pris instiftades 1986 och delas varje år ut till en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik.
Juryns motivering: “Tomas Ramberg gör politiken begriplig och fördjupar allmänhetens kunskap i en tid av ökande polarisering. Med gott humör, underfundighet, skarpa iakttagelser och hög integritet gör han en folkbildande insats om hur makten fungerar, särskilt viktigt under ett valår”.
Tomas Ramberg är politisk kommentator på Dagens Nyheter, och har tidigare varit politisk kommentator på Ekot.
Prissumman är 50 000 kronor och priset delas ut i samband med Publicistklubbens möte måndagen den 25 maj.
239dcdf69935d36bd35d7024ac548b33f554fe21
82332dd8b503ca0ed78c95da274ad8086136fb96
TITLE: Tomas Ramberg får Publicistklubbens stora pris DESCRIPTION: Tomas Ramberg, politisk kommentator på Dagens Nyheter, får Publistklubbens stora pris 2026. CONTENT: Publicistklubbens stora pris instiftades 1986 och delas varje år ut till en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik. Juryns motivering: “Tomas Ramberg gör politiken begriplig och fördjupar allmänhetens kunskap i en tid av ökande polarisering. Med gott humör, underfundighet, skarpa iakttagelser och hög integritet gör han en folkbildande insats om hur makten fungerar, särskilt viktigt under ett valår”. Tomas Ramberg är politisk kommentator på Dagens Nyheter, och har tidigare varit politisk kommentator på Ekot. Prissumman är 50 000 kronor och priset delas ut i samband med Publicistklubbens möte måndagen den 25 maj.
TITLE: Tomas Ramberg får Publicistklubbens stora pris DESCRIPTION: Tomas Ramberg, politisk kommentator på Dagens Nyheter, får Publicistklubbens stora pris 2026. CONTENT: Juryns motivering: “Tomas Ramberg gör politiken begriplig och fördjupar allmänhetens kunskap i en tid av ökande polarisering. Med gott humör, underfundighet, skarpa iakttagelser och hög integritet gör han en folkbildande insats om hur makten fungerar, särskilt viktigt under ett valår”. Tomas Ramberg är politisk kommentator på Dagens Nyheter, och har tidigare varit politisk kommentator på Ekot. Publicistklubbens stora pris instiftades 1986 och delas varje år ut till en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik. Prissumman är 50 000 kronor och priset delas ut i samband med Publicistklubbens möte måndagen den 25 maj.
82332dd8b503ca0ed78c95da274ad8086136fb96
239dcdf69935d36bd35d7024ac548b33f554fe21
7052dfb326d0f5a7b177722a79c78fb6f026f27e16 journalister får språkstipendium från Journalistförbundet för att läsa professionell engelska i Brighton i oktober.
Journalistförbundet har delat ut 16 stipendier för språkkurs i Brighton i höst:
Anna Björkman, Sveriges Radio
Tove Björnlundh, Aller media
Joel Dahlberg, Svenska Dagbladet
Annika Eller, frilans
Nora Fazel Abdollatif, SVT
Isabel Hallqvist, frilans
Märta Hulth, SVT
Ida Jernberg Palm, SVT
Malva Kauranen, Helsingborgs Dagblad
Linn Koch-Emmery, frilans
Daniel Martinsson, TT Nyhetsbyrån
Charlotta Naesenius, Nordiske Medier
Julia Pliscovaz, P4 Uppland
Niklas Wahllöf, frilans
Ulrika Wangel, Ystads Allehanda
Charlotte Wester, Mediehuset Grön Press
Stipendiet omfattar två veckors kurs, boende och ett rese- och omkostnadsstipendium á 15 000 kronor.
457a91273f9de11cabdf02331c9f8120695b2238DEBATT Ambitionen att skildra Indien i hela dess komplexitet innebär att bevakningen behöver rymma flera perspektiv – inte färre, skriver SVT:S utrikeschef Daniel Kederstedt i en replik.
Replik till ”SVT:s Indienbevakning missar den demokratiska tillbakagången”:
SVT:s journalistik ska granskas och diskuteras, och vi tar synpunkter om vår utrikesbevakning på allvar. Ambitionen är att skildra Indien genom flera perspektiv – inte färre.
Vårt uppdrag är att ge publiken saklig, oberoende och relevant utrikesjournalistik. I fallet Indien har SVT under lång tid rapporterat om just de frågor debattörerna menar saknas i vår bevakning, journalistik som har skett både på plats i landet och utanför, i flera olika format och på våra olika plattformar.
Rapporteringen om premiärminister Narendra Modis besök handlade om ett möte mellan två länder som formellt är demokratier och vars relationer blivit allt viktigare i ett nytt geopolitiskt läge. Det utesluter inte att det samtidigt finns frågor kring den demokratiska utvecklingen i Indien. Men en enskild nyhetsrapportering om ett statsbesök kan inte bära hela kontexten kring ett lands inrikespolitiska utveckling.
SVT:s Indien-rapportering stannar som sagt inte där.
I samband med det senaste nationella valet gjordes flera reportage och analyser om den demokratiska utvecklingen och yttrandefriheten i landet. Vi har till exempel också belyst minoriteters rättigheter, Kashmir-konflikten och relationen till Ryssland där Indien länge fungerat som en viktig mottagare och vidareförsäljare av rysk olja – något som hjälpt till att finansiera kriget mot Ukraina.
SVT har också granskat hur Indiens växande ekonomiska och geopolitiska betydelse påverkar svenska intressen. I rapporteringen har frågor om korruption och kopplingar mellan politik och näringsliv lyfts, bland annat i SVT-dokumentären “The Scania way”.
Indien är ett land i snabb förändring, med stor betydelse för omvärlden. Ambitionen att skildra Indien i hela dess komplexitet innebär att bevakningen behöver rymma flera perspektiv – inte färre. I detta ingår journalistik om demokrati, pressfrihet och mänskliga rättigheter, men också rapportering om vardagsliv, AI, kultur, klimat och samhällsutveckling. Det ena perspektivet ska inte utesluta det andra.
Daniel Kederstedt, utrikeschef SVT
SLUTREPLIK:
SVT skriver att Indien ska skildras i hela sin komplexitet. Det håller vi med om. Därför kvarstår frågan: När blir mänskliga rättigheter, pressfrihet och demokratisk utveckling lika självklara perspektiv i den löpande Indienbevakningen som handel, geopolitik och ekonomisk tillväxt?
Vår invändning var aldrig att SVT helt saknar kritisk rapportering om Indien. Frågan gäller snarare vilka perspektiv som blir bärande när landet skildras för svenska tittare.
För att förstå dagens Indien räcker det inte att beskriva Narendra Modi som vare sig demokratisk reformator eller auktoritär nationalist. Man måste också förklara varför hundratals miljoner väljare fortsatt ger honom sitt stöd. Ekonomisk utveckling, digitalisering, utbyggd infrastruktur och sociala reformer är en del av berättelsen – liksom den nedåtgående utvecklingen för pressfrihet, minoritetsrättigheter och demokratiska institutioner.
Just därför kvarstår vår poäng: Indien blir begripligt först när dessa perspektiv skildras tillsammans. Indien blir inte begripligt om man enbart beskriver demokratisk tillbakagång. Men det blir inte heller begripligt om man fokuserar på handel, geopolitik och ekonomisk utveckling utan att samtidigt ge publiken en förståelse för de konflikter kring nationalism, pressfrihet och minoriteters rättigheter som präglar landet.
Komplexitet innebär att hålla båda tankarna i huvudet samtidigt.
Ulrika Nandra, journalist och författare
Parul Sharma, människorättsjurist med fokus på Sydasien
4775d5084466696f80a46865eb377140409c02efEric Rosén blir Aftonbladets publicistiska redaktör. Vad gör en sådan? Jobbar med en bred palett, tror Eric Rosén själv.
I augusti tillträder Aftonbladets biträdande kulturchef Eric Rosén den nyinrättade tjänsten som publicistisk redaktör och ställföreträdande ansvarig utgivare.
Vad gör en publicistisk redaktör?
– Fokus ligger på pressetik, publicistik och utgivarfrågor, förklarar Eric Rosén.
– Jag har jobbat med pressetik både som ansvarig utgivare en gång i tiden och har för Aftonbladets räkning haft all korrespondens och dialog med Medieombudsmannen och Mediernas etiknämnd de senaste sju åren. Jag har varit involverad i diskussionerna om många av de stora publiceringarna. Pressetik och publicistik är specialintressen jag har haft sedan jag var ganska ung.
Du blir alltså talesperson för Aftonbladet i publiceringsfrågor?
– Ja, både jag och redaktionschefen Karin Schmidt kommer att vara talespersoner, och förstås Lotta Folcker som publisher.
När man tittar på beskrivningen ser den lite grann ut som det jobb som Karin Olsson har på Expressen. Ska du bli Aftonbladets Karin Olsson?
– Jag tänkte fortsätta vara mig själv och inte Karin Olsson. Jag vet faktiskt inte exakt hur hennes roll ser ut. Aftonbladet gör en tydlig satsning på pressetik och frågor kring yttrandefrihet och pressfrihet och att man sätter mig på den här positionen känns helt otroligt spännande. Det senaste decenniet har tidningsledningarna ofta trätt tillbaka i den publicistiska diskussionen. Utanför Aftonbladet var Peter Wolodarski tidigare en av rätt få högljudda publiciströster i den offentliga debatten, nu har även han backat ut ur rummet. Jag tycker att det behövs mer publicistisk debatt. För mig känns det otroligt lyxigt att Aftonbladet delar den uppfattningen.
Hur föreställer du dig att en vanlig arbetsdag ser ut i för en publicistisk redaktör?
– Det kommer handla mycket om de snabba besluten kring namnpubliceringar och kring hur vi navigerar pressetiskt i enskilda artiklar, men det kommer också handla om att jobba långsiktigt. Är vi nöjda med hur det är? Vill vi förändra någonting? Jag ska också jobba med att utveckla våra externa profiler och leda redaktionella projekt. Det är en bred palett.
Det låter ju som ett fullt pådrag i den här tjänsten?
– Det tror jag att det blir. Jag kommer inte sitta sysslolös, det tror jag inte. Det anser jag att jag inte gjort innan heller.
Vad är det första du kommer att göra på den nya tjänsten?
– Det vet inte jag. Det som är fantastiskt med nyhetsjournalistik är att den frågan kräver ett nytt svar varje dag. Vad det svaret är i mitten på augusti, det vet inte jag än.
f6264474523f5b12ebddc8aa594daab76ae3d601Programchefen Michael Kucera har sökt och beviljats ett avgångserbjudande och lämnar SVT i höst, för att starta eget tillsammans med Agendas projektledare Kajsa Gudmundson. – Beslutet kom väldigt hastigt, säger han till Journalisten.
Informationen om att Kucera och Gudmundson lämnar gick ut på SVT:s intranät på onsdagseftermiddagen.
Michael Kucera är ansvarig för SVT Nyheters samhällsprogram och har när han lämnar SVT i höst jobbat nästan tre decennier på företaget. Han är en av de 85 anställda som sökt och beviljats ett avgångserbjudande. Även Kajsa Gudmundson, projektledare för Agenda, slutar i höst genom ett frivilligpaket. Till SVT säger Michael Kucera att han efter alla fina år på SVT blev nyfiken på om han kan göra något annat, ”skapa ett nytt kapitel i mitt yrkesliv och starta eget tillsammans med Kajsa Gudmundson”.
Vilken typ av verksamhet ska ni starta?
– Det ärliga svaret är att vi inte vet än. Det här är ett beslut som kom väldigt hastigt, säger Michael Kucera i ett sms till Journalisten.
Anna Careborg, nyhets- och sportdirektör på SVT, säger i en kommentar till SVT:
– Både Michael och Kajsa har gjort ett fantastiskt arbete på SVT. De är två mycket uppskattade chefer med ett skickligt och publicistiskt modigt ledarskap.
7a8241197a533225063c0921e42505c514907031TTELA:s reporter Joachim Flodin delgavs misstanke om brott mot skyddslagen – nu är poliserna misstänkta för brott.
Tidigt på tisdagsmorgonen den 12 maj begav sig TTELA:s reporter Joachim Flodin till den gamla hamnen i Vänersborg för att fotografera och rapportera om fartyget Wilson Saimaa som lagt till i kanalen. Fartyget hade börjat ta in vatten sedan det gått hål vid en manöver vid en bro i Trollhättan och föregående dag anhölls kaptenen för grov vårdslöshet i sjötrafik, men är inte längre misstänkt.
Joachim Flodin tog flera bilder och videofilmer, gjorde en ståuppa, och skickade till redaktionen, som publicerade. Sedan körde han över Dalbobron till andra sidan för att få bättre bilder på fartyget.
– Det stod en polisbil vid en avspärrning så jag tänkte att det skulle bli en kanonbild av fartyget med en polisbil i förgrunden, berättar Joachim Flodin.
Två poliser var på plats och de språkades vid.
– De frågade om jag var journalist, och ville se presskort och körkort. Jag blev förvånad men frågade inte varför.
När han började ta bilder stoppade polisen honom.
– En av dem sa att jag inte får ta bilder innan de vet om det är fotoförbud medan den andre gick och ringde för att undersöka saken. Jag tyckte det var konstigt, det fanns inga skyltar om att det skulle vara ett skyddsobjekt med avbildningsförbud.
Det dröjde innan polisen fick svar, och under tiden fick han inte lämna platsen.
– Jag skrev i Slack till redaktionen vad som pågick, de kunde ju börja undra varför jag inte levererade någonting. Då blev jag tillsagd av polisen att jag borde avbryta, jag fick inte prata med någon. När jag frågade varför sa han bara: ”Vi tar det sen.”
Efter en lång väntan kom beskedet att det gamla hamnområdet var ett skyddsobjekt med avbildningsförbud.
– Jag frågade hur jag skulle kunna veta det när det inte finns några skyltar, och fick svaret att det borde jag ha vetat.
Joachim Flodin fick sätta sig i baksätet på polisbilen och delgavs misstanke om brott mot skyddslagen. De ville fotografera av bilderna i hans privata mobiltelefon samt jobbtelefonen som bevismaterial, och sedan skulle de raderas. Om han vägrade skulle de ta mobiltelefonerna i beslag. Efter samtal med TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander raderades bilderna.
– Man känner sig liten när man sitter i baksätet på en polisbil och delges brottsmisstanke. Det kändes surrealistiskt, säger Joachim Flodin.
Bara några timmar senare fick han veta att han inte längre var misstänkt för brott. Det gamla hamnområdet är inte, och har aldrig varit, ett skyddsobjekt med avbildningsförbud.
– Jag fick väldigt bra stöd av cheferna och arbetskamraterna hela tiden.
TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander säger till tidningen:
”Jag ser väldigt allvarligt på detta. Att poliser på så oerhört lösa grunder stoppar en reporter och går igenom hans telefon, det är ett arbetssätt som inte hör hemma i ett fritt land som Sverige.”
Nu har polisen anmält sig själva till avdelningen för särskilda utredningar, rapporterar TTELA.
Vad tycker du om polisens agerande?
– Det var oprofessionellt. De hade hindrat mig från att arbeta också, i ungefär en timme. Det sista en av poliserna sa till mig var: ”Jag hoppas att du har lärt dig något av detta.”
Men det var inte du som behövde lära dig något?
– Nej, det var de.
91fb91d4429bb63b7010a1de0321d4e4ff9b833e
7a8241197a533225063c0921e42505c514907031
TITLE: Polisen tvingade TTELA:s reporter att radera bilder – utan laglig grund DESCRIPTION: TTELA:s reporter Joachim Flodin delgavs misstanke om brott mot skyddslagen – nu är poliserna misstänkta för brott. CONTENT: Tidigt på tisdagsmorgonen den 12 maj begav sig TTELA:s reporter Joachim Flodin till den gamla hamnen i Vänersborg för att fotografera och rapportera om fartyget Wilson Saimaa som lagt till i kanalen. Fartyget hade kört in i en kaj i centrala Vänersborg föregående dag och kaptenen anhölls för grov vårdslöshet i sjötrafik men är inte längre misstänkt. Joachim Flodin tog flera bilder och videofilmer, gjorde en ståuppa och skickade till redaktionen, som publicerade. Sedan körde han över Dalbobron till andra sidan för att få bättre bilder på fartyget. – Det stod en polisbil vid en avspärrning så jag tänkte att det skulle bli en kanonbild av fartyget med en polisbil i förgrunden, berättar Joachim Flodin. Två poliser var på plats och de språkades vid. – De frågade om jag var journalist, och ville se presskort och körkort. Jag blev förvånad men frågade inte varför. När han började ta bilder stoppade polisen honom. – En av dem sa att jag inte får ta bilder innan de vet om det är fotoförbud medan den andre gick och ringde för att undersöka saken. Jag tyckte det var konstigt, det fanns inga skyltar om att det skulle vara ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. Det dröjde innan polisen fick svar, och under tiden fick han inte lämna platsen. – Jag skrev i Slack till redaktionen vad som pågick, de kunde ju börja undra varför jag inte levererade någonting. Då blev jag tillsagd av polisen att jag borde avbryta, jag fick inte prata med någon. När jag frågade varför sa han bara: ”Vi tar det sen.” Efter en lång väntan kom beskedet att det gamla hamnområdet var ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag frågade hur jag skulle kunna veta det när det inte finns några skyltar, och fick svaret att det borde jag ha vetat. Joachim Flodin fick sätta sig i baksätet på polisbilen och delgavs misstanke om brott mot skyddslagen. De ville fotografera av bilderna i hans privata mobiltelefon samt jobbtelefonen som bevismaterial, och sedan skulle de raderas. Om han vägrade skulle de ta mobiltelefonerna i beslag. Efter samtal med TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander raderades bilderna. – Man känner sig liten när man sitter i baksätet på en polisbil och delges brottsmisstanke. Det kändes surrealistiskt, säger Joachim Flodin. Bara några timmar senare fick han veta att han inte längre var misstänkt för brott. Det gamla hamnområdet är inte, och har aldrig varit, ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag fick väldigt bra stöd av cheferna och arbetskamraterna hela tiden. TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander säger till tidningen: ”Jag ser väldigt allvarligt på detta. Att poliser på så oerhört lösa grunder stoppar en reporter och går igenom hans telefon, det är ett arbetssätt som inte hör hemma i ett fritt land som Sverige.” Nu har polisen anmält sig själva till avdelningen för särskilda utredningar, rapporterar TTELA. Vad tycker du om polisens agerande? – Det var oprofessionellt. De hade hindrat mig från att arbeta också, i ungefär en timme. Det sista en av poliserna sa till mig var: ”Jag hoppas att du har lärt dig något av detta.” Men det var inte du som behövde lära dig något? – Nej, det var poliserna.
TITLE: Polisen tvingade TTELA:s reporter att radera bilder – utan laglig grund DESCRIPTION: TTELA:s reporter Joachim Flodin delgavs misstanke om brott mot skyddslagen – nu är poliserna misstänkta för brott. CONTENT: Tidigt på tisdagsmorgonen den 12 maj begav sig TTELA:s reporter Joachim Flodin till den gamla hamnen i Vänersborg för att fotografera och rapportera om fartyget Wilson Saimaa som lagt till i kanalen. Fartyget hade börjat ta in vatten sedan det gått hål vid en manöver vid en bro i Trollhättan och föregående dag anhölls kaptenen för grov vårdslöshet i sjötrafik, men är inte längre misstänkt. Joachim Flodin tog flera bilder och videofilmer, gjorde en ståuppa, och skickade till redaktionen, som publicerade. Sedan körde han över Dalbobron till andra sidan för att få bättre bilder på fartyget. – Det stod en polisbil vid en avspärrning så jag tänkte att det skulle bli en kanonbild av fartyget med en polisbil i förgrunden, berättar Joachim Flodin. Två poliser var på plats och de språkades vid. – De frågade om jag var journalist, och ville se presskort och körkort. Jag blev förvånad men frågade inte varför. När han började ta bilder stoppade polisen honom. – En av dem sa att jag inte får ta bilder innan de vet om det är fotoförbud medan den andre gick och ringde för att undersöka saken. Jag tyckte det var konstigt, det fanns inga skyltar om att det skulle vara ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. Det dröjde innan polisen fick svar, och under tiden fick han inte lämna platsen. – Jag skrev i Slack till redaktionen vad som pågick, de kunde ju börja undra varför jag inte levererade någonting. Då blev jag tillsagd av polisen att jag borde avbryta, jag fick inte prata med någon. När jag frågade varför sa han bara: ”Vi tar det sen.” Efter en lång väntan kom beskedet att det gamla hamnområdet var ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag frågade hur jag skulle kunna veta det när det inte finns några skyltar, och fick svaret att det borde jag ha vetat. Joachim Flodin fick sätta sig i baksätet på polisbilen och delgavs misstanke om brott mot skyddslagen. De ville fotografera av bilderna i hans privata mobiltelefon samt jobbtelefonen som bevismaterial, och sedan skulle de raderas. Om han vägrade skulle de ta mobiltelefonerna i beslag. Efter samtal med TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander raderades bilderna. – Man känner sig liten när man sitter i baksätet på en polisbil och delges brottsmisstanke. Det kändes surrealistiskt, säger Joachim Flodin. Bara några timmar senare fick han veta att han inte längre var misstänkt för brott. Det gamla hamnområdet är inte, och har aldrig varit, ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag fick väldigt bra stöd av cheferna och arbetskamraterna hela tiden. TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander säger till tidningen: ”Jag ser väldigt allvarligt på detta. Att poliser på så oerhört lösa grunder stoppar en reporter och går igenom hans telefon, det är ett arbetssätt som inte hör hemma i ett fritt land som Sverige.” Nu har polisen anmält sig själva till avdelningen för särskilda utredningar, rapporterar TTELA. Vad tycker du om polisens agerande? – Det var oprofessionellt. De hade hindrat mig från att arbeta också, i ungefär en timme. Det sista en av poliserna sa till mig var: ”Jag hoppas att du har lärt dig något av detta.” Men det var inte du som behövde lära dig något? – Nej, det var de.
7a8241197a533225063c0921e42505c514907031
91fb91d4429bb63b7010a1de0321d4e4ff9b833e
91fb91d4429bb63b7010a1de0321d4e4ff9b833eTTELA:s reporter Joachim Flodin delgavs misstanke om brott mot skyddslagen – nu är poliserna misstänkta för brott.
Tidigt på tisdagsmorgonen den 12 maj begav sig TTELA:s reporter Joachim Flodin till den gamla hamnen i Vänersborg för att fotografera och rapportera om fartyget Wilson Saimaa som lagt till i kanalen. Fartyget hade kört in i en kaj i centrala Vänersborg föregående dag och kaptenen anhölls för grov vårdslöshet i sjötrafik men är inte längre misstänkt.
Joachim Flodin tog flera bilder och videofilmer, gjorde en ståuppa och skickade till redaktionen, som publicerade. Sedan körde han över Dalbobron till andra sidan för att få bättre bilder på fartyget.
– Det stod en polisbil vid en avspärrning så jag tänkte att det skulle bli en kanonbild av fartyget med en polisbil i förgrunden, berättar Joachim Flodin.
Två poliser var på plats och de språkades vid.
– De frågade om jag var journalist, och ville se presskort och körkort. Jag blev förvånad men frågade inte varför.
När han började ta bilder stoppade polisen honom.
– En av dem sa att jag inte får ta bilder innan de vet om det är fotoförbud medan den andre gick och ringde för att undersöka saken. Jag tyckte det var konstigt, det fanns inga skyltar om att det skulle vara ett skyddsobjekt med avbildningsförbud.
Det dröjde innan polisen fick svar, och under tiden fick han inte lämna platsen.
– Jag skrev i Slack till redaktionen vad som pågick, de kunde ju börja undra varför jag inte levererade någonting. Då blev jag tillsagd av polisen att jag borde avbryta, jag fick inte prata med någon. När jag frågade varför sa han bara: ”Vi tar det sen.”
Efter en lång väntan kom beskedet att det gamla hamnområdet var ett skyddsobjekt med avbildningsförbud.
– Jag frågade hur jag skulle kunna veta det när det inte finns några skyltar, och fick svaret att det borde jag ha vetat.
Joachim Flodin fick sätta sig i baksätet på polisbilen och delgavs misstanke om brott mot skyddslagen. De ville fotografera av bilderna i hans privata mobiltelefon samt jobbtelefonen som bevismaterial, och sedan skulle de raderas. Om han vägrade skulle de ta mobiltelefonerna i beslag. Efter samtal med TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander raderades bilderna.
– Man känner sig liten när man sitter i baksätet på en polisbil och delges brottsmisstanke. Det kändes surrealistiskt, säger Joachim Flodin.
Bara några timmar senare fick han veta att han inte längre var misstänkt för brott. Det gamla hamnområdet är inte, och har aldrig varit, ett skyddsobjekt med avbildningsförbud.
– Jag fick väldigt bra stöd av cheferna och arbetskamraterna hela tiden.
TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander säger till tidningen:
”Jag ser väldigt allvarligt på detta. Att poliser på så oerhört lösa grunder stoppar en reporter och går igenom hans telefon, det är ett arbetssätt som inte hör hemma i ett fritt land som Sverige.”
Nu har polisen anmält sig själva till avdelningen för särskilda utredningar, rapporterar TTELA.
Vad tycker du om polisens agerande?
– Det var oprofessionellt. De hade hindrat mig från att arbeta också, i ungefär en timme. Det sista en av poliserna sa till mig var: ”Jag hoppas att du har lärt dig något av detta.”
Men det var inte du som behövde lära dig något?
– Nej, det var poliserna.
91fb91d4429bb63b7010a1de0321d4e4ff9b833e
7a8241197a533225063c0921e42505c514907031
TITLE: Polisen tvingade TTELA:s reporter att radera bilder – utan laglig grund DESCRIPTION: TTELA:s reporter Joachim Flodin delgavs misstanke om brott mot skyddslagen – nu är poliserna misstänkta för brott. CONTENT: Tidigt på tisdagsmorgonen den 12 maj begav sig TTELA:s reporter Joachim Flodin till den gamla hamnen i Vänersborg för att fotografera och rapportera om fartyget Wilson Saimaa som lagt till i kanalen. Fartyget hade kört in i en kaj i centrala Vänersborg föregående dag och kaptenen anhölls för grov vårdslöshet i sjötrafik men är inte längre misstänkt. Joachim Flodin tog flera bilder och videofilmer, gjorde en ståuppa och skickade till redaktionen, som publicerade. Sedan körde han över Dalbobron till andra sidan för att få bättre bilder på fartyget. – Det stod en polisbil vid en avspärrning så jag tänkte att det skulle bli en kanonbild av fartyget med en polisbil i förgrunden, berättar Joachim Flodin. Två poliser var på plats och de språkades vid. – De frågade om jag var journalist, och ville se presskort och körkort. Jag blev förvånad men frågade inte varför. När han började ta bilder stoppade polisen honom. – En av dem sa att jag inte får ta bilder innan de vet om det är fotoförbud medan den andre gick och ringde för att undersöka saken. Jag tyckte det var konstigt, det fanns inga skyltar om att det skulle vara ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. Det dröjde innan polisen fick svar, och under tiden fick han inte lämna platsen. – Jag skrev i Slack till redaktionen vad som pågick, de kunde ju börja undra varför jag inte levererade någonting. Då blev jag tillsagd av polisen att jag borde avbryta, jag fick inte prata med någon. När jag frågade varför sa han bara: ”Vi tar det sen.” Efter en lång väntan kom beskedet att det gamla hamnområdet var ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag frågade hur jag skulle kunna veta det när det inte finns några skyltar, och fick svaret att det borde jag ha vetat. Joachim Flodin fick sätta sig i baksätet på polisbilen och delgavs misstanke om brott mot skyddslagen. De ville fotografera av bilderna i hans privata mobiltelefon samt jobbtelefonen som bevismaterial, och sedan skulle de raderas. Om han vägrade skulle de ta mobiltelefonerna i beslag. Efter samtal med TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander raderades bilderna. – Man känner sig liten när man sitter i baksätet på en polisbil och delges brottsmisstanke. Det kändes surrealistiskt, säger Joachim Flodin. Bara några timmar senare fick han veta att han inte längre var misstänkt för brott. Det gamla hamnområdet är inte, och har aldrig varit, ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag fick väldigt bra stöd av cheferna och arbetskamraterna hela tiden. TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander säger till tidningen: ”Jag ser väldigt allvarligt på detta. Att poliser på så oerhört lösa grunder stoppar en reporter och går igenom hans telefon, det är ett arbetssätt som inte hör hemma i ett fritt land som Sverige.” Nu har polisen anmält sig själva till avdelningen för särskilda utredningar, rapporterar TTELA. Vad tycker du om polisens agerande? – Det var oprofessionellt. De hade hindrat mig från att arbeta också, i ungefär en timme. Det sista en av poliserna sa till mig var: ”Jag hoppas att du har lärt dig något av detta.” Men det var inte du som behövde lära dig något? – Nej, det var poliserna.
TITLE: Polisen tvingade TTELA:s reporter att radera bilder – utan laglig grund DESCRIPTION: TTELA:s reporter Joachim Flodin delgavs misstanke om brott mot skyddslagen – nu är poliserna misstänkta för brott. CONTENT: Tidigt på tisdagsmorgonen den 12 maj begav sig TTELA:s reporter Joachim Flodin till den gamla hamnen i Vänersborg för att fotografera och rapportera om fartyget Wilson Saimaa som lagt till i kanalen. Fartyget hade börjat ta in vatten sedan det gått hål vid en manöver vid en bro i Trollhättan och föregående dag anhölls kaptenen för grov vårdslöshet i sjötrafik, men är inte längre misstänkt. Joachim Flodin tog flera bilder och videofilmer, gjorde en ståuppa, och skickade till redaktionen, som publicerade. Sedan körde han över Dalbobron till andra sidan för att få bättre bilder på fartyget. – Det stod en polisbil vid en avspärrning så jag tänkte att det skulle bli en kanonbild av fartyget med en polisbil i förgrunden, berättar Joachim Flodin. Två poliser var på plats och de språkades vid. – De frågade om jag var journalist, och ville se presskort och körkort. Jag blev förvånad men frågade inte varför. När han började ta bilder stoppade polisen honom. – En av dem sa att jag inte får ta bilder innan de vet om det är fotoförbud medan den andre gick och ringde för att undersöka saken. Jag tyckte det var konstigt, det fanns inga skyltar om att det skulle vara ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. Det dröjde innan polisen fick svar, och under tiden fick han inte lämna platsen. – Jag skrev i Slack till redaktionen vad som pågick, de kunde ju börja undra varför jag inte levererade någonting. Då blev jag tillsagd av polisen att jag borde avbryta, jag fick inte prata med någon. När jag frågade varför sa han bara: ”Vi tar det sen.” Efter en lång väntan kom beskedet att det gamla hamnområdet var ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag frågade hur jag skulle kunna veta det när det inte finns några skyltar, och fick svaret att det borde jag ha vetat. Joachim Flodin fick sätta sig i baksätet på polisbilen och delgavs misstanke om brott mot skyddslagen. De ville fotografera av bilderna i hans privata mobiltelefon samt jobbtelefonen som bevismaterial, och sedan skulle de raderas. Om han vägrade skulle de ta mobiltelefonerna i beslag. Efter samtal med TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander raderades bilderna. – Man känner sig liten när man sitter i baksätet på en polisbil och delges brottsmisstanke. Det kändes surrealistiskt, säger Joachim Flodin. Bara några timmar senare fick han veta att han inte längre var misstänkt för brott. Det gamla hamnområdet är inte, och har aldrig varit, ett skyddsobjekt med avbildningsförbud. – Jag fick väldigt bra stöd av cheferna och arbetskamraterna hela tiden. TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander säger till tidningen: ”Jag ser väldigt allvarligt på detta. Att poliser på så oerhört lösa grunder stoppar en reporter och går igenom hans telefon, det är ett arbetssätt som inte hör hemma i ett fritt land som Sverige.” Nu har polisen anmält sig själva till avdelningen för särskilda utredningar, rapporterar TTELA. Vad tycker du om polisens agerande? – Det var oprofessionellt. De hade hindrat mig från att arbeta också, i ungefär en timme. Det sista en av poliserna sa till mig var: ”Jag hoppas att du har lärt dig något av detta.” Men det var inte du som behövde lära dig något? – Nej, det var de.
7a8241197a533225063c0921e42505c514907031
91fb91d4429bb63b7010a1de0321d4e4ff9b833e