Tornevall Networks

Regimen i Iran sitter kvar. Kanske till och med starkare.

USA verkställde inte Trumps hot om att helt utplåna Irans civilisation.

Att man kan inleda en text med den meningen säger något om hur bisarr den amerikanska administrationen blivit under Trumps presidentskap.

I modern tid har alla presidenter i Vita huset har agerat militärt, men ingen har gjort det med sådan uttalad blodtörst som Donald Trump. Eller med en sådan uppenbar arrogans inför civila offer.

Befolkningen inte övertygad

Presidentens retorik har också speglat den totala bristen på mål med kriget. Ofta har han låtit direkt debil, och i USA är det allt fler som säger att Trump blivit galen.

Till en början lät som att målet var att ersätta den iranska regimen med ett nytt styre. Sedan svängde det till att handla om Irans kärnkraftsprogram. Sedan blev det olja, som Trump sade att han skulle “ta”. Sedan sade han att en regimförändring redan ägt rum och att det går att prata med de nya ledarna.

Befolkningen i Iran är nog inte övertygad om den saken.

Helt klart är att det inte fanns någon plan eller tydlig strategi bakom attacken. Kraftfulla bombningar och mord på två-tre lager av det iranska ledarskapet.

Det räckte inte.

Trump hävdade även att ingen talat om för honom att Iran kunde stänga Hormuzsundet, eller att det fanns en risk för att Iran skulle attackera de omkringliggande länderna. Det är förstås en lögn. Alla visste att det var en trolig utveckling.

Kraftfullt vapen

Nu har det blivit vapenvila. Till att börja med i två veckor. Kanske kan det leda till mer konkreta fredsförhandlingar. Men läget kommer förbli spänt och osäkert under lång tid.

Mindre osäkert är att Iran tack vare kriget vet att de sitter på ett kraftfullt vapen: kontrollen över oljeleveranserna från hela Mellanöstern.

Och som tidigare utrikesministern Carl Bildt konstaterade i SR:s morgonprogram efter vapenvilan kommer det i stora delar av omvärlden nu uppfattas som att Iran är den segrande parten. Regimen utsattes för ett massivt bombanfall, men systemet stod pall.

Det var inte det utfall den breda majoriteten inne i Iran hoppades på när kriget inleddes.

Inte det resultatet alla miljoner exiliranier önskade.

Nu återstår att gå tillbaka till ritbordet och börja från noll. Hur ska en regimförändring bli möjlig?

Det återstår också att se om freden håller och vad kriget innebär på lång sikt. Att Iran skulle stå närmare demokrati i dag jämfört med för fem veckor sedan är dock mycket svårt att föreställa sig.

Däremot är det uppenbart att det internationella systemet kring hur konflikter ska hanteras är skadat i grunden. internationell rätt förlorade. USA förlorade. Iran förlorade troligen också. Liksom befolkningen i Iran.

Jesper Bengtsson 

Inlägget Är Trumps galna krig över nu? dök först upp på Dagens Arena.

USA verkställde inte Trumps hot om att helt utplåna Irans civilisation.

Att man kan inleda en text som denna med den meningen säger något om hur bisarr den amerikanska administrationen blivit under Trumps presidentskap.

I modern tid har alla presidenter i Vita huset har agerat militärt, men ingen har gjort det med sådan uttalad blodtörst som Donald Trump. Eller med en sådan uppenbar arrogans inför civila offer.

Retoriken har också speglat den totala bristen på mål med kriget. Först lät som att målet var att ersätta den iranska regimen med ett nytt styre. Sedan svängde det till att handla om Irans kärnkraftsprogram. Sedan blev det olja, som Trump sade att han skulle “ta”.

Helt klart är att det inte fanns någon plan eller tydlig strategi bakom attacken. Kraftfulla bombningar och mord på två-tre lager av det iranska ledarskapet. Det räckte inte. Regimen sitter kvar.

Trump hävdade att ingen talat om för honom att Iran kunde stänga Hormuzsundet, eller att det fanns en risk för att Iran skulle attackera de omkringliggande länderna. Det är förstås en lögn. Alla visste att det var en trolig utveckling.

Nu har det blivit vapenvila. Kanske kan det leda till mer konkreta fredsförhandlingar. Men läget kommer förbli spänt och osäkert under lång tid.

Helt klart är att Iran nu vet att de sitter på ett kraftfullt vapen: kontrollen över oljeleveranserna från hela Mellanöstern.

Inom Trumps egen MAGA-rörelse har vreden växt i samma takt som bomberna fallit. Så sent som i november presenterade administrationen i Vita huset en ny utrikespolitisk strategi som slog fast att USA inte ska ägna sig åt militära operationer i andra länder.

Och bara några månader senare, övertalad av Israels regering, gick USA till attack mot Iran.

Inlägget Är Trumps galna krig över nu? dök först upp på Dagens Arena.

Hela listan: här hamnar våra skattepengar.

Enligt den europeiska statistikmyndigheten Eurostat uppgick Sveriges offentliga utgifter år 2024 till 3 200 miljarder kronor eller 50,7 procent av BNP. Att siffran avviker så mycket från skattekvoten, som är omkring 41 procent av BNP, beror på att även utbetalningar från pensionssystemet ingår i de offentliga utgifterna.

Men vart går egentligen alla pengar?

De stora  utgifterna

De tre största utgiftsområdena står tillsammans för två tredjedelar av Sveriges utgifter och de är i fallande storleksordning socialt skydd, hälso- och sjukvård, samt utbildning. Socialt skydd, som utgör 37 procent av de offentliga utgifterna, är till största del pensionsutbetalningar, men här finns också resterande delar av socialförsäkringssystemet med exempelvis sjukpenning, a-kassa och barnbidrag.

Hälso- och sjukvård och utbildning står vardera för drygt 14 procent av de offentliga utgifterna. Här är de stora utgiftsposterna öppen- och slutenvård samt utgifter för förskola och grundskola.

Ytterligare två stora områden som står för omkring 10 procent vardera är offentlig förvaltning (här ingår forskningsanslag och Sveriges internationella bistånd) och näringslivsfrågor (framförallt transportinfrastruktur). Sen kommer försvarsutgifter och utgifter som rör samhällskydd och rättsfrågor. De sista fem procenten av våra gemensamma utgifter går till kultur- och fritid, bostadsförsörjning och miljöskydd.

Ett skyddsnät

Våra skattepengar går till ett ekonomiskt skyddsnät, till fri utbildning, till en behovsprövad sjukvård, samt till barn- och äldreomsorg. Lägg därtill upprätthållande av lag- och ordning, internationell säkerhet, samhällsinfrastruktur som möjliggör transporter för både hushåll och företag, stöd till fritidsaktiviteter och forskningsanslag, så har du den absoluta majoriteten av Sveriges offentliga utgifter. Även om allt inte är perfekt –  läckaget till välfärdsföretagen kan minska, ersättningsnivåerna i socialförsäkringen är för låga och villkoren för offentliganställda måste bli bättre – så är det slående hur mycket som ryms inom de offentliga utgifterna.

Det vi möjligen kan rikta kritik mot i svensk offentlig förvaltning är – vilket dock är en följd av dess effektivitet och uppdragsfokus – bristen på att kommunicera till allmänheten just hur kostnadseffektiv och omfattande verksamheten är.

Krävs ökade skatteintäkter

Om allmänhetens kunskap om offentlig förvaltning varit högre skulle kanske dåvarande ordförande i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ha sluppit sin värsta skandal. Efter att år 2017 ha konfronterats av SVTs Uppdrag Granskning om sitt skatteupplägg på Malta brast han ut: “Vad fan får jag för pengarna?”

Det korta svaret är: Du får så jävla mycket! Och det fina är att du får precis lika mycket om du blir sjuk, arbetslös, förälder eller miljonär. Ska det fortsätta vara så även i framtiden måste vi inse att när utgifterna ökar inom ett område, till exempel försvaret, så krävs ökade skatteintäkter. Annars kommer annan välfärd att bli lidande.

Vilgot Österlund

Inlägget Du får så jävla mycket för pengarna dök först upp på Dagens Arena.

Lärare larmar om att alltför många elever på gymnasiets teoretiska program, som förbereder för högskolestudier, inte kan skriva begriplig text. Eleverna är utan ett funktionellt skriftspråk. Det skriver Henrik Magnusson, svensklärare och ordförande för Sveriges Lärare Lund.

På konferensen för svensklärare på gymnasieskolan där jag jobbar var lärarna rörande överens om att alltför många elever inte kan skriva en funktionell text nuförtiden. Men diskussionen om hur vi ska ta oss an problemet och lösa det uteblir. Inte för att vi inte vet hur det skulle kunna lösas utan för att vi har inte mandat att påverka det som behövs för att ta itu med problemet. Innerst inne tänker nog de flesta att det som händer i svensk skola i dag är ett stort svek mot barnen. Ett svek mot en hel generation. 

Långt efter

Efter konferensen tittade jag och min kollega på några elevtexter för att diskutera bedömning. Vi vill inte underkänna elevtexter eftersom det blir svårt att godkänna dem i kursen om de inte skriver godkända texter. Och därför tar vi gärna hjälp av varandra. Men egentligen vet vi. Vi vill bara kolla hur lågt nivån har sjunkit så att vi åtminstone gör likadant.  Vi är redan långt under den nivå som de flesta lärare menar att kurskraven pekar ut. När vi tittar på texterna konstaterar vi att de inte innehåller en enda korrekt mening. Eleverna går på teoretiska gymnasieprogram och vi förstår inte hur vi ska kunna skicka dem vidare mot högre studier när de inte kan formulera sig någorlunda korrekt i skrift. Varför har ingen i skolan hjälpt dem tidigare? 

En elev på ett teoretiskt gymnasieprogram på vår skola har under hela sin tidigare skolgång fått särskilt stöd i svenska. Eleven har tidigt haft så svårt att skriva så att en resursperson har skrivit allt åt eleven. Nu går eleven på gymnasiet och har aldrig skrivit en egen text. Lösningarna är ofta av denna typ. 

Borde ringa varningsklockor 

I stället för att ge stöd och ställa krav så undanröjs motståndet. Men utan motstånd går det inte att lära sig något. Alla kan inte lära sig allt men de allra flesta kan lära sig skriva om de får rätt stöd och hjälp. Men det krävs resurser från skolans sida och en stor arbetsinsats från elevens sida. Det är ett svek att skolan inte lyckas ge alla barn ett funktionellt skriftspråk. 

Det borde ringa varningsklockor överallt, skolledare och lärare borde ha krismöte och politiker borde omprioritera resurser som om vi vore hotade av krig. I stället fortsätter alla att antingen låtsas som om de gör något eller som om att problemet inte existerar.

Problemet jag framställer gäller inte enstaka elever utan en stor grupp som tycks växa för varje år. Läsa-skriva- räknagarantier, särskilt stöd och extra anpassningar, tidigare betyg och nationella prov, betygsreformer och systematiskt kvalitetsarbete. Allt är bara pappersprodukter som inte hjälper på riktigt eftersom de inte åtföljs av resurser. Det är på riktigt ett jättesvek mot våra unga att inte se till att alla kan skriva en funktionell text när de lämnar skolan. 

Pågått för länge

Detta kan inte få fortsätta! Det har redan pågått för länge. Alltför många ungar har under de senaste femton åren gått ut skolan med otillräckliga kunskaper i att formulera sig skriftligt. 

De flesta lärare vet vad som behövs: mer lärartid för varje elev och mindre grupper och speciallärare som kan ge stödundervisning. Vi måste tillföra resurser och tidigt ge intensiv undervisning tills eleverna kan skriva. Men det måste ske på riktigt och vi kanske vill omprioritera och inse att inget annat kommer att vara lönt att hålla på med så länge eleverna inte kan läsa och skriva. 

Henrik Magnusson, svensklärare på Polhemskolan i Lund och ordförande för Sveriges Lärare Lund

Inlägget Det är ett svek mot barnen dök först upp på Dagens Arena.

Internationella människorättsorganisationer har kallat valet som nyligen genomfördes i Myanmar för en fars. Landet har fått tillbaka sin internationella pariastatus — och det passar Kina utmärkt. Det skriver Bertil Lintner. 

Allmänna val har hållits och parlamentet har haft sitt första möte för att utse en ny president. Det låter som en helt vanlig demokratisk procedur. Men i dagens Myanmar är det något helt annat som har skett. På grund av att militären strider mot en uppsjö etniska och politiska upprorsarméer hölls valet i tre omgångar i olika delar av landet. Så gott som alla partier med demokratiska värderingar hade dessutom upplösts i god tid innan valet och flera av deras ledare har suttit i fängelse sedan militären grep absolut makt i en kupp i februari 2021. 

Underrapporterat krig

Det var därför knappast förvånande att militärens eget parti, the Union Solidarity and Development Party (USDP), vann vad myndigheterna kallade en jordskredsseger. 80 procent av de nya parlamentsledamöterna är militärer eller officerare som bytt ut sina uniformer mot civila kläder. En av dem är den nye presidenten Min Aung Hlaing, nu civil men tidigare general och ledare för den junta som etablerades efter kuppen för drygt fem år sedan. Internationella människorättsorganisationer har kallat det hela för en fars och säger att allt som hänt är att militären formaliserat sitt grepp om makten. Stöd för Min Aung Hlaing och hans nya regering har däremot kommit från Ryssland, Belarus och Kina, militärens främsta utländska bundsförvanter. 

Sådan är verkligheten i dagens Myanmar, ett i det närmaste bortglömt land i Sydostasien. Där utkämpas dessutom världens mest underrapporterade krig. Etniska minoriteter i landets ytterområden har i årtionden kämpat för sina rättigheter. Det är i sig inget nytt, men efter att militären öppnat eld mot folk i städer i de centrala delarna av landet som demonstrerade mot kuppen drog tusentals ut på landsbygden för att med vapen i hand strida mot den junta som kuppmakarna utsett. Hundratals sköts när de demonstrerade fredligt — och offren för det alltmer intensiva inbördeskriget uppgår enligt Armed Conflict Location and Event Data Project, som dokumenterar krig i olika delar av världen, till fler än 90 000.

Miljoner har drivits på flykt inne i landet och till grannländerna Thailand, Indien och Bangladesh. I fängelserna sitter tusentals politiska fångar, bland dem Win Myint, president innan kuppen, och statskanslern Aung San Suu Kyi, som vann Nobels fredspris 1991. Tortyr förekommer i alla fängelser i Myanmar.

Beroende av Kina

Myanmar, med 55 miljoner invånare och en yta på 676 000 kvadratkilometer, var en bräcklig federal demokrati från självständigheten från Storbritannien 1948 fram till en militärkupp 1962. Sedan dess har militären styrt landet i olika skepnader, men en stor öppenhet tilläts under årtiondet 2011–2021. Politiska fångar släpptes, partier kunde verka öppet, pressen blev fri och det civila samhället kunde bilda sina egna organisationer. Detta kom efter att USDP vunnit ett fuskval 2010 och Thein Sein, en tidigare general, blev president.

Han hyllades av omvärlden som ”Myanmars Gorbatjov” och landet, som behandlats som en paria efter att ett landsomfattande demokratiuppror 1988 dränkts i blod när militären mejade ner tusentals, blev helt plötsligt det internationella samfundets gunstling. Hillary Clinton och Barack Obama kom på besök från USA och det gjorde även Norges kung Harald och Storbritanniens premiärminister David Cameron. Man talade om en ”övergång till demokrati”, och den bilden stärktes efter att Aung San Suu Kyis parti, the National League for Democracy (NLD), vann en verklig jordskredsseger 2015 och kunde bilda regering.

Generalerna fick nog

Men det hela var inte så enkelt. Bakom militärens beslut att öppna landet låg regionalpolitik och säkerhetsbedömningar. Efter de sanktioner och bojkotter som infördes efter massakrerna 1988 blev landet starkt beroende av Kina, som försåg den dåvarande juntan med allt från vapen till diplomatiskt stöd i FN. Handeln över gränsen blomstrade och enligt interna dokument från Myanmars militär, som Dagens Arena tagit del av, blev det kinesiska inflytandet så stort att landet var på väg att förlora sin självständighet. För Beijings del rörde det sig om att få en ekonomisk och politisk korridor genom Myanmar ner till den strategiskt viktiga Indiska oceanen genom vilken en stor del av Kinas handel går: olja från Mellanöstern, mineraler från Afrika och export till stora delar av Asien och Europa.

Militären insåg att vissa eftergifter måste göras för att återupprätta förbindelserna med västvärlden. Det fungerade och militären var tvungen att acceptera att NLD bildade regering — men när det partiet vann en ännu större jordskredsseger i valet i november 2020 hade generalerna fått nog. Därför kuppen 2021. Militären trodde antagligen att protesterna inte skulle vara mer än i ett par dagar, men det var en allvarlig missberäkning.

Inbördeskrig rasar

Vad som hände under 2011-2021 var inte en övergång till något genuint demokratiskt styre — även NLD-regeringen verkade under en konstitution som skrivits av militären och gav dem större makt än den civila regeringen — men att en hel generation blivit van vid friheter som inte existerade tidigare.

Därför drog hundratusentals människor ut på gator i städer över hela landet efter kuppen för att sedan bilda väpnade motståndsrörelser och i vissa fall alliera sig med de redan existerande etniska rebellerna. Inbördeskrig rasar visserligen i stora delar av landet, men motståndet är inte enat och starkt nog för att besegra militären, som i sin tur inte har tillräckliga resurser för att krossa motståndet. 

Hur kommer USA agera?

Kuppen och det som hänt sedan dess betyder att Myanmar fått tillbaka sin internationella pariastatus — och det passar Kina helt utmärkt. Kinas president Xi Jinping var först med att gratulera Min Aung Hlaing till den nya utmärkelsen och kinesiska investerare har tagit över från de västerländska firmor som drog sig ut efter kuppen. Kinas comeback betyder i sin tur att den regionala rivalen Indien stärker sina band med Myanmars nya regering. The Association of Southeast Asian Nations, ASEAN, där Myanmar är medlem styrs av sin “icke-inblandnings-princip”, kommer att godta vad som hänt. Bangladesh har att göra med över en miljon muslimska rohingyer, flyktingar som befinner sig i läger sedan 2017. Goda relationer med grannlandet Myanmar är av största vikt om de någonsin skall repatrieras.

Den stora frågan nu är hur USA kommer att reagera. Under tidigare presidenter var USA den främsta kritikern av Myanmars militär och Washington stödde öppet strävanden efter verklig demokrati. Men det kan ändras under Donald Trump. Myanmar är nämligen en av världens största producenter av sällsynta jordartsmetaller, som går officiellt och inofficiellt nästan uteslutande till Kina. En stark lobby ledd av amerikanska affärsmän sätter nu tryck på Trump för att USA skall förbättra sina relationer med Myanmars militär, som också hyrt en PR-firma i Washington för det ändamålet. Och det råder knappast något tvivel om att Trump är mer intresserad av affärer än demokrati och mänskliga rättigheter. Han vill säkert också ta över det han kan av exporten av jordartsmetaller till Kina.

Allt är möjligt

Militären tycks därför sitta säkert i sadeln — men det finns även orosmoln som kan ändra på utvecklingen. Min Aung Hlaing blir president i ett läge då Myanmar går in i en svårt ekonomisk kris. Oljeimporterna från Mellanöstern har nästan upphört på grund av kriget där och kombinerat med militärens allmänna vanskötsel av ekonomin har det lett till svåra tider — även för militären. Min Aung Hlaing har dessutom gjort misstaget att rensa ut flera generaler och ersätta dem med lojala officerare som saknar samma ställning inom den militära hierarkin.

Allt är därför möjligt när det gäller makt i Myanmar. Det enda som är säkert är att civilbefolkningen även inom överskådlig framtid kommer att dödas och vara på flykt. Samma dag som Min Aung Hlaing fick sin nya titel och amerikanska lobbyister utfärdade uttalanden om ”en fredlig övergång till civilt styre” dog minst hundra människor när flygvapnet bombade byar ute på landsbygden. Och så länge kriget, och förtrycket, på sin höjd förblir en liten notis i världens medier kommer folket i Myanmar att lida i tysthet. Inte ens USA finns kvar för att göra deras röst hörd.

Bertil Lintner

Inlägget Folket i Myanmar lider i tysthet dök först upp på Dagens Arena.

Strypt oljeimport till Kuba har lett till en allvarlig humanitär kris och Trump hotar med en invasion. Vi frågade Erik Jennische, rådgivare och tidigare Latinamerikachef på Civil Rights Defenders, om vad han tror kommer att hända med Kuba.

Hur skulle du beskriva läget i landet just nu?

– ­Det är en jätteallvarlig humanitär kris på Kuba, sedan många år. Den förvärrades under pandemin när turismen minskade, och sedan dess har det inte blivit bättre. Men den humanitära krisen är bara ett resultat av en kris för det ekonomiska och politiska systemet. Det som har hänt sedan januari, var att Trump införde ett system där han vill straffa alla länder som exporterar olja till Kuba. Exporten från Venezuela har stoppats sedan USA:s intervention i landet. Den andra stora oljeexportören senaste år har varit Mexiko, och den exporten har Trump satt stopp för.

Den pågående krisen på Kuba beskrivs som mycket svår. Då 90 procent av landets elektricitet drivs av olja leder importstoppet till att en rad av samhällets funktioner slås ut eller fungerar bristfälligt, som transporter, matförsörjning och sjukvård. Sanktionerna från USA har kallats “kollektiv bestraffning” av befolkningen med dödliga konsekvenser, och FN varnade redan i slutet av februari för en humanitär kris för utsatta grupper. Men Erik Jennische anser att vare sig mer import av olja eller humanitära konvojer kan hjälpa Kuba annat än ytterst tillfälligt.

– Det är inte sanktionerna som kräver liv, det är det kubanska politiska systemet.

Till problemen hör, menar Erik Jennische, att den kubanska regeringen har hård kontroll över vilka slags företag som får verka på Kuba, och vad de kan importera, och kontroll över vad jordbrukare får odla. Samtidigt sker en del import från USA, och en viktig del av ekonomin består av remitteringar (pengar som exilkubaner skickar till Kuba), trots att sanktionerna begränsat möjligheter för exilkubaner i USA att skicka pengar till Kuba.

Den ekonomiska krisen sträcker sig tillbaka till 1960-talet, när Fidel Castro förstatligade privata företag, menar Erik Jennische. I samma veva inledde USA sin sanktionspolitik mot landet genom att stoppa import av socker från landet.

– Den kubanska ekonomins förmåga att producera minskade och man blev beroende av Sovjet, dit man exporterade socker. Under 1990-talet kom en djup ekonomisk kris och man öppnade upp lite för företag och investeringar, men sedan kom Chavez till makten och började finansiera Kuba med olja. Man har sedan dess sålt tjänster till Venezuela, som sjukvårdspersonal, och fått billig olja i utbyte. Den andra inkomstkällan  för Kuba är turism och den tredje remitteringar från utlandet. Sedan 2018 – 19 minskade Venezuelas kapacitet att skicka olja.

Vad är regeringens mål med sin politiska linje?

– Regeringen vill behålla makten, de tror att om de tappar den ekonomiska makten så kommer de att förlora den politiska makten. Dollarekonomin kontrolleras av bolaget EASEA som kontrolleras av militären, där ingår banker och turismindustrin.

Kommer USA göra allvar av sitt hot om någon slags kupp mot Kuba?

­­– Marco Rubio och USA:s ambassadör på Kuba har alla varit tydliga med att något kommer att ske. Vad det blir och när är oklart. Det man vet är att det pågår någon slags förhandling mellan USA och Kuba, och Kubas president sa för några veckor sedan att den handlar om allt möjligt. Men jag vet inte vad det kommer att sluta i.

För att få till ett maktskifte på Kuba krävs att kubanerna får sina medborgerliga fri- och rättigheter, menar Erik Jennische. För att det ska komma till stånd krävs både internt och externt tryck, och där saknar Jennische idag ett sådant från Europa och Latinamerika i form av krav på allmänna val.

– ­Det finns ett internt tryck. I juli 2021 svepte en stor protestvåg över Kuba under ett dygn, med spontana gatuprotester som krävde frihet, elektricitet och mat. Det var den största protesten sedan revolutionen, och den visade tydligt att människor var redo att kräva sina rättigheter, men regimen slog ned hårt mot protesterna och tusentals greps. Runt 800 är kvar i fängelse. Senaste året har det protesterats över hela ön i olika omgångar, och de senaste veckorna många gånger i enskilda städer eller byar, men protesterna är inte koordinerade. Det är svårt att organisera sig på grund av förtrycket och när det saknas fungerande transporter och internet.

Inlägget Vad kommer att hända med Kuba? dök först upp på Dagens Arena.

Grön fredspolitik handlar om mer än att sätta sin tilltro till internationella regler. För att dessa regler ska efterlevas krävs lokalt demokratiarbete och förankring, skriver Miljöpartister för fred och nedrustning.

USA:s och Israels anfall på Iran, som enligt flera folkrättsjurister saknar rättslig grund, har återigen väckt frågan om den regelbaserade världsordningen. Allt fler menar nu att denna ordning är i upplösning.

För gröna partier kan detta framstå som ett bakslag. Miljöpartiet har länge betonat vikten av internationell rätt och globala institutioner. Partiets företrädare har ofta kritiserat den selektiva tillämpningen av regler och menat att lösningen är att tillämpa dem mer konsekvent. Men tänk om den selektiva tillämpningen av regler också är symtom på djupare problem som behöver tas itu med?

Ser vi till den gröna rörelsens rötter finns även ett annat sätt att förstå politik och makt – ett perspektiv som handlar om vad som krävs för att regler faktiskt ska fungera.

Hållbara samhällen

En av de ursprungliga gröna idéerna var att ekologiskt hållbara samhällen växer fram genom lokalt ansvar och deltagande. När Miljöpartiet senare etablerades som parlamentariskt parti fick dock dessa idéer mindre plats. Gräsrotsdemokrati ansågs orealistisk, och fokus flyttades i allt högre grad till vad som kunde åstadkommas genom centrala politiska beslut.

Senare forskning har emellertid gett vetenskapligt stöd åt den gröna rörelsens idéer. Elinor Ostrom visade i sin forskning om gemensamma resurser att hållbar förvaltning ofta utvecklas genom lokalt samarbete och gemensamt framtagna regler. I sin Nobelföreläsning Bortom marknader och stater sammanfattade hon detta i åtta principer för hur stabila system fungerar. En central princip är att de som berörs själva får vara med och forma reglerna.

Detta systemtänkande kan också vara vägledande för grön fredspolitik. I mycket av den traditionella säkerhetspolitiken antas ordning etableras genom regler som beslutas uppifrån. Men regler utan legitimitet och förankring i faktiska relationer och maktförhållanden riskerar att förbli just deklarationer.

Kräver förståelse

Ingen skulle försöka upphäva gravitationen genom lagstiftning. Vill vi att ett flygplan ska lyfta måste vi arbeta med aerodynamikens faktiska villkor. Vi kan heller inte förutsätta att internationella regler automatiskt styr staters agerande. Fred kräver att vi förstår och arbetar med de krafter som formar samhällen.

Det betyder inte att regler saknar betydelse. Folkrätten och internationella lagar är viktiga. De bidrar till stabilitet och förutsägbarhet mellan stater, vilket gör samarbete möjligt över tid. Men deras styrka beror ytterst på den legitimitet och de relationer som bär upp dem.

Det går inte att bomba fram fred. Men det går inte heller att lagstifta fram fred. Fred kräver något mer: mänsklig kreativitet, förståelse och arbete med de relationer som formar varje konflikt. Den regelbaserade världsordningens kris behöver inte innebära den gröna politikens död. Tvärtom påminner den oss om varför verkligt gröna idéer behövs mer än någonsin.

David Holmberg, styrgruppen för Miljöpartister för fred och nedrustning (MPFN)

Kristina Post, styrgruppen för Miljöpartister för fred och nedrustning (MPFN)

Inlägget När världsordningen krisar behövs grön fredspolitik dök först upp på Dagens Arena.

Domen är ett första steg mot ett nytt landskap på sociala medier 

Förra veckan kom en dom som kan komma att måla om landskapet för sociala medier. 

Det handlar om en dom mot giganterna Google och Meta. Företagen tvingas nu betala skadestånd till en ung kvinna. Kvinnan som drivit processen har berättat hur hon i ung ålder blev beroende av sociala medier. Hon vittnar om hur det bidragit till ångest, depression och en osund självbild. Nu ska hon få sex miljoner dollar i skadestånd.

Det är lätt att relatera till den unga kvinnan. Hur ofta fastnar vi inte i scrollandet? Jag lägger många timmar i veckan på att kolla reels och inlägg på Instagram. Jag har försökt hindra mig själv genom att ställa in max en timme aktiv tid på appen om dagen. 

Men för att vara ärlig går det sådär. Ofta stänger jag av låset och fortsätter scrolla en stund till. Och främsta skälet till att jag inte har Tiktok är för att jag inte vill ha ännu en plattform för hjärndött scrollande. 

Utreder åldersgräns för sociala medier 

Att många scrollar mycket ses som ett problem. Särskilt att barn och unga lägger många timmar framför skärmen. Det har bland annat föranlett att regeringen nu förbjuder mobiltelefoner i skolan och utreder en åldersgräns för sociala medier. 

Diskussionerna och bråken som föräldrar har med sina barn om skärmtid verkar ju också skitjobbiga. Kollegors berättelser vid lunchen om utdragna tjafs med barnen om Ipadtid blir nästan ett preventivmedel.  

Och visst är det oerhört störande med människor som inte kan hålla sig ifrån telefonen i sociala sammanhang. Hur kul är det att berätta en rolig anekdot för någon som splittrar sin uppmärksamhet med att läsa sms? Eller ännu värre, som tittar på gulliga djurklipp? 

Domarna mot Meta och Google är inte bara en personlig vinst för den unga kvinnan. Det är många andra som inväntat resultatet av processen. Den kommer att vara vägledande i en lång rad rättegångar som kommer att drivas från och med nu. 

Sociala mediejättarnas ”big tobacco moment”

Konsekvenserna för sociala mediejättarna kan också bli långt mycket större än 6 miljoner dollar i skadestånd. Domen kan komma att leda till att plattformarna behöver byggas om. Att det inte längre ska vara aktuellt att skapa det beroende som hela affärsidén bygger på. Eller åtminstone kan de komma att behöva varna för det. 

Det pratas nu om sociala mediejättarnas ”big tobacco moment”. Det refererar till när stora tobaksföretag på 90-talet drogs inför rätta för marknadsföringen av cigaretter. Stora skadestånd och förändrad marknadsföring blev konsekvenserna för företagen. Och minskad rökning blev effekten i USA. 

Kanske kommer förra veckans dom mot Meta och Google vara början på en monumental förändring av landskapet för sociala medier. Och kanske kommer jag tack vare det slippa bråka med mina barn om skärmtid. 

Jakob Amnér

Inlägget Kommer jag slippa bråka med mina barn om skärmtid nu?  dök först upp på Dagens Arena.

Ny forskning visar att generativ AI redan minskar sysselsättningen bland unga i kunskapsintensiva yrken. Varken a-kassan, omställningssystemet eller facket har ett svar. Vi behöver formulera progressiva lösningar om trenden håller i sig, skriver German Bender.

I höstas publicerade forskare vid Stanford en uppmärksammad studie av den amerikanska arbetsmarknaden. Med hjälp av lönedata för miljontals anställda visade forskarna att sysselsättningen bland unga i AI-exponerade yrken hade fallit med omkring 16 procent sedan slutet av 2022, samtidigt som mer erfarna kollegor i samma yrken var opåverkade. De kallade de unga för ”kanariefåglar i kolgruvan” – tidiga varningstecken på AI:s kommande effekter på arbetsmarknaden.

Nu tycks mönstret bekräftas i Sverige. I en ny studie av svenska forskare, baserad på 4,6 miljoner jobbannonser från Platsbanken och registerdata från SCB, framträder en tydlig bild. Hos samma arbetsgivare minskar andelen unga (22–25 år) i AI-exponerade yrken, medan de äldre blir fler.

Bland unga i åldrarna 22–25 år i yrken med störst exponering för AI minskade sysselsättningen med 5,5 procent mer än bland unga i mindre exponerade yrken, räknat från ChatGPT:s lansering i slutet av 2022 till början av 2025.

Bland de äldre i samma yrken ökade i stället sysselsättningen med drygt 1 procent.

Det handlar inte om att jobben försvinner. I stället förefaller det som om arbetsgivare behöver färre juniora medarbetare. Forskarnas hypotes är att AI ersätter de kodifierade, rutinmässiga uppgifter som instegsjobb för unga traditionellt bestått av, medan den erfarenhetsbaserade bedömning som mer seniora medarbetare bidrar med snarare kompletteras av tekniken.

Vi ska komma ihåg att det här är tidiga resultat och att det kan finnas andra förklaringar än AI bakom utvecklingen. En finsk studie med liknande metod och jämförbara data hittar inga motsvarande effekter i Finland, och forskarna har ingen förklaring till varför. Dessutom förändras både tekniken och dess tillämpning snabbt, vilket gör det vanskligt att extrapolera kortsiktiga effekter till långsiktiga trender.

Men frågan måste ändå ställas: Står vi inför en arbetsmarknad som strukturellt missgynnar dem som ännu inte hunnit bygga upp erfarenhet?

Och om så är fallet – vad är det progressiva svaret?

Oavsett lösning kommer staten att behöva ta ett stort ansvar. Enskilda arbetsgivares val att inte anställa unga skapar ett fångarnas dilemma där den sammanlagda effekten blir negativ för alla. Att anställa unga är i det här avseendet en kollektiv nytta som det finns en risk att ingen enskild företagare vill ta ansvar för. Och det är just i situationer med svåra koordinationsproblem som staten har en unik roll, som ingen annan kan spela. Men ansvaret kan inte ligga enbart på staten, eftersom även arbetsgivare gagnas av att unga lärs upp till mer seniora roller genom erfarenheter under sina första år i arbetslivet.

Låt oss titta på några tänkbara åtgärder.

Omställningsstöd

För några år sedan sjösattes en omfattande reform för livslångt lärande, ett omställningsstudiestöd som riktar sig till yrkesverksamma med minst åtta års arbetslivserfarenhet. Reformen motiverades delvis av en oro för att AI skulle öka förändringstakten på arbetsmarknaden och är alltså konstruerad för att hjälpa oss som redan varit etablerade i många år att byta spår mitt i karriären. Det är en viktig reform, ingen tvekan om den saken. Men som den är utformad nu är den helt verkningslös mot en teknologi som slår ut arbetstillfällen för unga.

Utbildning

Från progressivt håll föreslås ofta utbildning av olika slag som en kraftfull åtgärd mot arbetslöshet. Men det är minst sagt tveksamt som insats för personer som just har avslutat en utbildning. Möjligen kan utbildningssystemet behöva anpassas för att bättre hantera AI:s effekter på ungas jobbchanser, men om och i så fall hur det kan göras är en öppen fråga.

Arbetslöshetsförsäkringen

Sedan nya regler infördes i oktober 2025 råder ett inkomstkrav som vissa nyexaminerade har möjlighet att uppfylla om de jobbat under studietiden och dessutom haft ganska höga inkomster under en längre period av sina studier (ej inräknat studiemedel). För den som studerat på heltid är kravet svårt att uppfylla. I Danmark får nyexaminerade a-kassa från första dagen, om än på en lägre nivå. Ett liknande ”studerandevillkor” som gav nyexaminerade arbetslöshetsersättning fanns tidigare i den svenska a-kassan, men utmönstrades för många år sedan. Om AI-trenden som forskningsstudierna antyder håller i sig finns det anledning att snabbt undersöka möjligheten att införa arbetslöshetsersättning för unga med kort eller ingen yrkeserfarenhet.

Fackligt medlemskap

Visst kan fackligt medlemskap ge unga som ännu inte fått jobb visst stöd, som hjälp att skriva ett CV, karriärvägledning och lönerådgivning. Att gå med i facket är viktigt för alla som befinner sig på arbetsmarknaden, men det kan inte betraktas som en åtgärd mot AI-orsakad arbetslöshet bland unga. En möjlighet skulle kunna vara särskilda kollektivavtalade anställningsformer som är reserverade för unga fackliga medlemmar. Men tyvärr är det osannolikt att parterna skulle ta på sig det ganska omfattande arbetet att förhandla fram en sådan lösning, med tanke på det (än så länge) nedslående resultatet av den senaste kollektivavtalade anställningsformen etableringsjobb. Vilket för oss till nästa tänkbara lösning.

Anställningsstöd

En flora av subventionerade anställningar finns och har funnits inom arbetsmarknadspolitiken. Vissa har fungerat någorlunda väl, andra inte alls. Gemensamt för de allra flesta är att de betraktas som ett inledande stöd för att hjälpa personer som av olika skäl har svårt att få jobb in på arbetsmarknaden, med förhoppningen att detta så småningom ska rusta dem att ta sig vidare av egen kraft när de väl fått fotfäste. Här kan det finnas anledning att titta närmare på lösningar om trenden håller i sig, man kan exempelvis tänka sig olika former av lärlingsanställningar eller juniorjobb. Risken är dock stor att arbetsgivare väljer att dra nytta av sådana stöd även för unga som de annars hade anställt på vanligt sätt, vilket innebär att skattebetalarna får stå för kostnader som egentligen ska betalas av företagen. Denna risk finns också för en åtgärd som ofta förs fram från arbetsgivarhåll.

Sänkt arbetsgivaravgift

Intresseorganisationer på arbetsgivarsidan har under många år argumenterat för sänkt arbetsgivaravgift för unga, periodvis med framgång. Men utvärderingar av tidigare försök har visat att det är behäftat med stora dödviktseffekter, det vill säga att en stor andel av de unga som anställs hade fått jobb ändå. Dessutom sker en omfördelning av arbetstillfällen från något äldre personer till yngre, så det skapas väldigt få nya jobb. Kontentan är att det är en extremt dyr reform, kostnaden per jobb har uppskattats till som mest 1,6 miljoner kronor och som lägst 440 000 kronor. Nu kommer ändå Tidöregeringen att införa sänkta arbetsgivaravgifter för 19–23-åringar till slutet av september 2027. Vi får väl se vad kommande utvärderingar visar, men sannolikheten är stor att mönstret från tidigare sänkningar upprepar sig. Alltså stora kostnader och få nya jobb.

Vad blir slutsatsen av allt detta? Det är tyvärr för tidigt att säga. Än så länge ska vi inte dra stora växlar på det fåtal studier som tyder på att AI har negativa jobbeffekter för unga. Men om trenden håller i sig måste fackföreningsrörelsen och progressiva snabbt formulera egna och kanske oortodoxa lösningar. Det är nog klokt att börja fundera i de banorna redan nu.

Annars kommer andras lösningar att vara de enda som står till buds.

German Bender

Inlägget AI kan slå hårdast mot unga dök först upp på Dagens Arena.

Befäst inte föreställningen att vi är beroende av de rika för att bekosta vår gemensamma framtid, skriver Erik Arnell.

Vem företräder egentligen medborgarna, de anställda och de arbetslösa?

Inte ens de progressiva tankesmedjor som uttryckligen har det som uppdrag verkar göra det i praktiken.

Arena Idé är en sådan tankesmedja. Deras nyss publicerade rapport Skatt på kapital innehåller välgrundade observationer om hur förmögenheter och kapitalinkomster fördelas och beskattas samt vilka behov vårt samhälle står inför. Men analysen av varför det ser ut så – och vad som bör göras – havererar. Inte för att författarna saknar kompetens, utan för att de läser i fel manual.

Manualen beskriver att staten finansierar sina utgifter genom att skaffa sig tillgång till privat sektors redan existerande pengar, genom beskattning eller lån. Av den logiken följer att förmögenhetsskatten är “viktig för att klara välfärden“.

Men den logiken är fel. Och när analysen bygger på en felaktig förståelse av ekonomins mekanik leder den i bästa fall till ineffektiva åtgärder och i värsta fall till åtgärder som skadar de man vill hjälpa.

Pengar skapas och raderas 

Den svenska kronan skapas varje gång staten genomför en betalning – en lön, ett bidrag, en faktura. Skattebetalningar raderar i sin tur kronor – de återgår inte till en statlig kassa och stärker inte statens finanser utan upphör att existera. Det är statens betalningar som förser oss med de pengar vi sedan betalar i skatt – inte tvärtom.

Det kan vara svårt att ta in eftersom det utmanar vår vardagliga intuition, men staten är i själva verket självförsörjande på sin egen valuta. De tekniska bevisen för detta, och hur statens bokföring faktiskt fungerar, finns detaljerat beskrivna i rapporten Sverige – en självfinansierande stat som jag författat tillsammans med Johannes Borgström. Att ignorera denna mekanik leder rätt in i de slutsatser som Arena Idé drar.

Kraftverket: en ny manual

För att göra den kanske inte helt intuitiva verkligheten mer tillgänglig vill jag föreslå en metafor för att visualisera hur allt hänger ihop – en modell jag beskriver mer utförligt i artikeln Kraftverksmetaforen: en intuitiv förklaringsmodell för den monetära ekonomins mekanik.

Föreställ dig ett vattenkraftverk. Reservoaren representerar alla nominella finansiella tillgångar i ekonomin. Turbinhjulets hastighet representerar vår produktion. Vattenflödet genom röret är efterfrågan.

Reservoaren fylls på från tre kranar: offentliga utgifter, privata bankkrediter och export. Den töms genom tre avlopp: skatter, amorteringar och import. Vattnet flödar från reservoaren genom ett rör mot turbinen, men en sparventil reglerar hur mycket vatten som faktiskt når turbinen. Sparandet – hushållens buffertar, pensionssparande, företagens kassor och så vidare – håller vatten kvar i reservoaren.

I den här metaforen är det tydligt att skatternas funktion inte är att finansiera staten. I stället tömmer de reservoaren och minskar därmed det vatten som kan flöda mot turbinen. Statens utgifter, å andra sidan, fyller på reservoaren med vatten som kan driva turbinen.

En balanserad budgetåtgärd innebär att lika mycket vatten tappas ur reservoaren som fyller den. Men att envist fokusera på att balansera mängden vatten in och ut är ett intellektuellt blindspår – en perfekt siffermässig balans i budgeten garanterar nämligen inte en balanserad ekonomi. Det avgörande för en balanserad ekonomi är inte hur många droppar som räknas in och ut ur reservoaren, utan hur mycket vatten som når turbinen.

Hur troligt det är att en viss enhet av vattnet skickas in genom sparventilen som efterfrågan beror på intentionen hos den som håller vattnet. En finansiell budget är därmed en dålig proxy för resursanvändande. Att som Arena Idé förslå att beskatta de rika med 100 miljarder för att sedan spendera 100 miljarder på välfärd, soldatlöner och pensioner behöver inte alls vara realekonomiskt neutralt.

De rika spenderar bara en liten andel av sina marginalinkomster på basvaror och bastjänster. En förmögenhetsskatt på någon procent minskar knappt deras konsumtion alls. Men offentliga utbetalningar till sjuksköterskor, lärare och äldreboendes personal ökar deras konsumtion markant.

Att ta 100 miljarder från toppen av de förmögnas förmögenheter stänger sparventilen mindre än vad 100 miljarder nya kronor till låg och medelinkomsttagare öppnar den. Förslaget riskerar alltså att vara inflationärt trots att mängden vatten (nominella finansiella tillgångar) är oförändrad.

Fokus på kronor riskerar dessutom att överskugga analysen av tillgängligheten på just de reala resurser som behövs för satsningarna. Det kan leda till att efterfrågan på lyxtjänster minskar medan försvaret inte har något att köpa för sin tilldelade budget, det vill säga ökad arbetslöshet.

Varför de rika faktiskt blivit rikare

Arena Idé noterar att bostads- och tillgångspriser har ökat dramatiskt sedan 1990-talets skattereformer och drar därför slutsatsen att förklaringen finns att finna i just skattepolitiken. Det är en rimlig plats att leta – men inte den enda, och sannolikt inte den viktigaste.

I kraftverksmetaforen blir orsaken tydligare. När staten genom överskottsmål inte förser ekonomin med de kronor som hushåll och företag behöver för att betala sina skatter och spara – påhejade dessutom av statens sparincitament och pensionssystemet – så ökar behovet av privata krediter för att inte mängden vatten i röret (efterfrågan) ska minska.

Ökade privata skulder driver upp priserna på de underliggande säkerheterna: ofta bostäder och aktier. De realiserade vinsterna och det ständiga inflödet av nytt sparande investeras i samma tillgångsslag. De som redan äger tillgångar blir rikare och får högre kapitalinkomster. De som inte äger skuldsätts eller prisas ut från marknaden helt.

Det är alltså inte bara skattepolitiken som skapat de förmögenhetsklyftor rapporten beskriver. Det är ett finanspolitiskt ramverk och en politik byggd på fel manual, också introducerade på 90-talet, som systematiskt tvingar ekonomin att förlita sig på privat kreditexpansion för att hålla efterfrågan uppe, i stället för att låta staten, i egenskap som valutautgivare, fylla det behovet.

När vår vilja att skuldsätta oss (i kombination med nettoexport) inte räcker för att fylla röret uppstår ett efterfrågegap och arbetslösheten är ett faktum.

Fel manual ger fel policy

Arena Idé försöker åtgärda problem skapade av att politiker läst i en manual som inte beskriver verkligheten, genom att läsa i samma manual och föreslå åtgärder inom dess ramar.

Och att utmåla de rika som statens finansiärer – som den nödvändiga skattebasen för välfärdens fortlevnad – är inte bara analytiskt fel. Det är politiskt kontraproduktivt. Det ger de rika en roll och en självbild som statens möjliggörare, när verkligheten är den omvända: det är statens betalningar och politik som möjliggör privat förmögenhetsuppbyggnad.

Författarna verkar vilja minska de rikas inflytande, men effekten av rapporten och förslagen riskerar att bli det omvända.

En förmögenhetsskatt kan vara välmotiverad – men inte för att staten behöver pengarna, utan för att en extrem förmögenhetskoncentration skapar en djup reva i samhällsväven. Det handlar om att adressera en uppenbar orättvisa som göder motsättningar, där privat förmögenhet ger ett oproportionerligt inflytande över politik, media och ekonomi, men också om att en väl konstruerad kapitalbeskattning faktiskt kan förändra fördelningen och användningen av reala resurser.

En potent reform

Skattereformer må vara önskvärda, men den mest potenta reformen för att bryta både ekonomisk och maktmässig ojämlikhet är att byta ut själva manualen. Genom att basera politiken på hur ekonomin faktiskt fungerar frigör vi de verktyg som krävs för att nå full sysselsättning och en gång för alla börja beta av investeringsskulden och bygga ett starkare samhälle.

Det Arena Idé borde föreslå är att alltså en ny manual – en som utgår från hur pengar skapas och raderas, som ser skatterna som ett verktyg för att reglera efterfrågan och maktbalansen, och som definierar statens egentliga begränsning som tillgång till reala resurser, inte kronor.

Valet 2026 bör inte handla om hur vi finansierar offentliga satsningar. Det borde handla om hur vi bäst använder och ökar Sveriges faktiska produktionsförmåga. De politiska aktörer och tankesmedjor som vill företräda de svaga i samhället borde leda det samtalet – inte befästa föreställningen att vi är beroende av de rika för att bekosta vår gemensamma framtid.

Erik Arnell

Inlägget Arena Idé läser i fel manual dök först upp på Dagens Arena.