Tornevall Networks

Ändå fascinerande att till och med Åkesson låter som en soft miljöpartist.

Så kunde Tidöregeringen till sist enas om nya regler för de tonåringar som just nu utvisas, trots att de har hela sin familj i Sverige och i många fall har levt hela sina liv i vårt land.

Det är bra, och ännu bättre om det, som det verkar, också finns möjlighet för de som redan fått utvisningsbeslut, att söka uppehållstillstånd på nytt.

Lite oklart hur det ska göras för de som redan befinner sig i ett annat land, dock.

Detta är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Samtidigt är det lite paradoxalt.

Triangulering

Socialdemokraterna har ägnat åratal åt att triangulera åt höger och talat om vikten av stram migration, och så, i mandatperiodens sista skälvande månader, har pendeln svängt tillbaka och det är Tidöpartierna som måste triangulera åt vänster.

Att det handlar om triangulering behöver ingen tveka om. Så sent som för några veckor sedan sade både statsminister Kristersson och migrationsminister Forssell kallsinnigt att det inte var aktuellt med några nya regler för de som redan fått sitt utvisningsbeslut.

Lagen gäller tills den ändrats, konstaterade statsministern.

Men nu, när till och med Jimmie Åkesson börjar låta som en soft miljöpartist och tala om att tonårsutvisningarna inser man att något har hänt i debatten, om än inte i Åkessons politiska linje, eftersom SD:s taktik mest verkar vara att ta ett steg tillbaka för att opinionen kräver det, för att kunna fortsätta och till och med skärpa sin utvisningspolitik i nästa steg.

Men här och nu har det låtit annorlunda.

Först med förra veckans besked att halvera priset på all pendling med kollektivtrafik. Och nu med en reträtt i fråga om tonårsutvisningarna.

Men löser detta de problem med systemet som medierna har uppmärksammat de senaste månaderna. Kommer vi slippa exempel på utvisningar av fullt integrerade tonåringar med studier och jobb som levt hela sina liv i Sverige?

Vad händer sen?

Ja, tonåringar kommer inte utvisas nu. Och möjligen kan även de som redan fått besked om utvisning, och de som utvisats med de här reglerna, få uppehållstillstånd på nytt.

Det är utmärkt.

Men det handlar ju i praktiken bara om att skjuta upp utvisningen tills de fyllt 21.

Vad är det tänkt ska hända sen? På presskonferensen sade regeringsföreträdare att en del av de nu aktuella utvisningsbesluten berott på att 18-åringarna inte hunnit ansöka om uppehållstillstånd. Så kan det vara. Men ansöka är en sak, och beviljas något annat.

Låt mig gissa att svenska folket har ungefär lika lite förståelse för att en 21-åring som både gått utbildning i Sverige och dessutom hunnit jobba ett par år eller plugga på universitetet ska utvisas till ett land denna helt saknar praktisk anknytning till.

Det är den allt för strama migrationspolitiken som behöver ändras.

Det kommer inte en ventil av det här slaget ändra på, hur välkommen den än är.

Jesper Bengtsson

Inlägget Vad händer när de fyllt 21? dök först upp på Dagens Arena.

Under måndagen presenterade Tidöpartierna en ny ventil för att få stopp på de kritiserade tonårsutvisningarna.

Under de senaste månaderna har frågan om så kallade tonårsutvisningar – när barn till föräldrar med uppehållstillstånd fyller 18 år utvisas på grund av att man själv inte uppfyller kraven för uppehållstillstånd – debatterats flitigt. Efter kritikstormen beslutade regeringen i mars att utvisningarna skulle sättas på paus.

Under måndagsförmiddagen gick statsminister Ulf Kristersson under en pressträff i Norrköping ut med att regeringen och SD har beslutat om en ny ventil för att stoppa tonårsutvisningarna. På en pressträff några timmar senare presenterades lagändringarna.

– Det känns väldigt bra att presentera den här lösningen. Det här är en bra dag för Sverige och för svensk migrationspolitik, sa migrationsminister Johan Forssell (M) på pressträffen.

Höjer åldersgränsen

Enligt regeringen är detta en hållbar, långsiktig och permanent lösning i tre delar. Tillsammans med SD har man enats om att höja åldersgränsen från 18 år till 21 år. Även de som fått lagakraftvunnet utvisningsbeslut den 1 januari 2025 eller senare omfattas av lagändringen. Dessutom kommer unga vuxna som redan lämnat landet att kunna söka nytt uppehållstillstånd enligt de nya reglerna.

– Sverige måste ha en stram migrationspolitik. Men den måste också vara rimlig och rättvis. Om man har gjort allting rätt, anstränger sig, studerar eller arbetar då ska det självklart finnas goda förutsättningar att bli en del av vår gemenskap fullt ut, sa Johan Forsell.

Olle Bergvall

Inlägget Regeringen och SD överens om tonårsutvisningarna dök först upp på Dagens Arena.

Daniel Lind fortsätter sin framtidsspaning, blickar ned i kristallkulan mot Almedalen och hittar de möten som som kanske mer än annat formar svensk politik i dag.

De höga stackmolnen döljer tillfälligtvis den varma sommarsolen. Den mjuka, västliga brisen svalkar den almedalslobbyist som, till det facila priset om fem lax i timmen, har kommit på den briljanta idéen att ha sitt enskilda, världsförändrande påverkansmöte på en sten vid Visby strandbad.

När de tu har kindpussats klart och vänt blicken mot staden, möts de av de deltagare som lämnar Almegas gigantiska tält på Strandvägen. Seminariet är slut och alla är överens om att den världsunikt marknadiserade skolan är det bästa som har hänt Sverige sedan urminnes tider. Huvudtalaren, chefsideologen vid Cato-institutet, och den oberoende politiska kommentatorn från näringslivets forskningsinstitut Ratio, tackas av med en stående ovation och en gemensam skål i Cava.

Ryggdunkar och gapflabb

Det är svårt för de viktiga männen i folkströmmen att dölja svettfläckarna på de obscent uppknäppta skjortorna – särskilt för de som på morgonen, för säkerhets skull, hängde på sig sin sjömansblå lammullströja i exakt rätt nyans. Fötterna kokar i de stilenliga mockasinerna. Framgångsleendena är extra stela.

När de tu har nått biblioteksskuggan på Donnersgatan tar de för första gången av sig sina solglasögon. De fortsätter att gödsla tomma ömhetsbetygelser och möter en ny folkström – den här gången från SEB:s högnivåseminarium om den samhällsnyttiga betydelsen av att fler tecknar privata sjukvårdsförsäkringar. Arrangörerna från Kreab är särskilt nöjda med den stora uppslutningen från flera ömsesidiga försäkringsbolag.

De ser att en av bröderna Wallenberg, för dagen klädd i en havrebeige linnekostym, lite vid sidan av skrattar i kapp med VD:arna för Synaps, Skattebetalarnas förening och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. De välkammade och valpiga hantlangarna står ett halvt steg bakom och överöser varandra med ryggdunkar och grabbflabb.

Skillnader tolkas som käbbel

När de tu närmar sig Hansaplatsen och Rindi noterar de att förberedelserna inför kvällens tal är i full gång. Tekniken och säkerheten ska på plats. Mats Knutsson har i den tillfälliga studion precis välkomnat tittarna till ett oändligt långt inför-snack, som inte kommer längre än till vem-tar-vem-resonemang och meningslösa framtidsgissningar. Politiken behandlas som om det handlar om allsvenskan i fotboll. Grundläggande politiska skillnader tolkas som käbbel.

När de tu har skiljts åt på Donners plats, viker almedalslobbyisten söderut och tar sikte på Wisby hotell. Hen vinkar diskret till Donners brunn-gästerna Nina Solomin, Thomas Gür, Jon Åsberg, Dan Korn, Susanna Popova, Mats Olin och Jörgen Huitfeldt, som i Företagarnas lokaler och med Anders Holmberg och Payam Moula som särskilt inbjudna gäster, nyligen avslutade ett rundabords-samtal om den centrala zonen och Hans Zetterbergs livsgärning.

De utvalda

Nordic Public Affairs har under fem dagar hyrt hotellet åt en hemlig kund. Ryktet säger att det är Timbro och Oikos som, med intellektuellt stöd av Widar Andersson och Magnus Henrekson, har bjudit in Heritage Foundation för att intensifiera arbetet med att sprida tankarna i Project 2025 till en bredare grupp av politiskt inflytelserika svenskar.

Almedalslobbyisten känner sig utvald, som en av mycket få som har handplockats till den slutna middagen. Hens personliga varumärke måste vara värdefullt. Bakom den strama fasaden rusar glädjen genom kroppen.

Det är mindre än tre månader till höstens val och nyssnazisternas nedmontering av demokratin riskerar snart att anta sin osminkade form.

Daniel Lind

Inlägget Hur man vinner hegemonin och styr dagordningen dök först upp på Dagens Arena.

Under flera år har andelen fackligt anslutna arbetare minskat stadigt. Nu ser trenden ut att ha vänt, enligt en ny rapport från Arena Idé. Vi frågade rapportförfattaren Anders Kjellberg, professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet, varför fler väljer att gå med i facket nu.

Enligt din rapport ”Den svenska modellen 2026” ökade den fackliga organisationsgraden bland arbetare med 1 procentenhet förra året. Från 58 till 59 procent. Detta efter en lång period av stadig nedgång. Varför tror du att fler går med i facket nu?

– Det är flera saker som är kombinerade med varandra. Många lämnade facket efter att avgiften till a-kassan höjdes kraftigt 1 januari 2007. Samtidigt togs skattereduktionen för avgifterna till fack och a-kassa bort. Ett år senare infördes allmän visstid och det blev fler med allt otryggare anställningar, ja till och med daglönare. Framför allt bland utrikes födda. I dag är drygt var tredje arbetare född utomlands och många har inte varit på arbetsmarknaden så länge. Men nu har det gått tio år sedan den stora flyktingvågen och ju längre man vistats i Sverige och varit anställd desto mer stiger organisationsgraden. Man har lärt sig svenska språket, etablerat sig mer på arbetsmarknaden och kanske fått tips av släktingar och vänner att gå med i facket, säger Anders Kjellberg.

Han fortsätter:

– Förutom arbetskraftens sammansättning spelar konjunkturen roll. Under pandemin gick organisationsgraden upp, då läget på arbetsmarknaden var väldigt osäkert och många fortfarande ser facket som ett paket, att man ska vara med i facket för att vara med i a-kassan. Men så är det inte och många är bara med i a-kassan. Sen kom åren med inflation och stigande priser. Många lågavlönade hade inte råd att vara med i facket eftersom mat, hyra och el går före. Sedan reallönerna börjat stiga 2024 fick folk 2025 lite mer pengar att röra sig med, samtidigt håller lågkonjunkturen i sig och det kan kännas tryggare att vara med i facket och a-kassan, säger Anders Kjellberg.

Jämfört med 2006 är organisationsgraden fortfarande relativt låg i dag. Då var den 77 procent bland arbetare. Hur kan fackförbunden ytterligare öka antalet medlemmar?

– Eftersom så många kommer från andra länder finns det ett stort behov av individuellt stöd. Det finns flera exempel på arbetsplatser där nästan alla är födda utomlands och många känner sig osäkra då de jobbat ganska få år i Sverige. Där kan facket ställa upp och hjälpa den enskilde med myndighetskontakter, att upplysa om vilka rättigheter man har och vad som händer om man förlorar jobbet. Det är en massa sådana saker som ligger utanför de ordinarie fackliga uppgifterna som är mer kollektiva. Till exempel har IF Metall börjat med språkstöd. Förtroendevalda språkproffs ska hjälpa till att stärka gemenskapen på arbetsplatsen. Genom sådan mer individuell hjälp kan facket vinna förtroende och få folk att gå med, säger Anders Kjellberg och tillägger:

– Även politiken kan påverka genom att återinföra skattereduktionen för den fackliga avgiften, som man tog bort 2007. Man subventionerar ju sparande (investeringssparkonton), bensin och snart även kollektivtrafik. Det borde ligga i det allmänna intresset att värna den svenska partsmodellen, som ju är mer flexibel och anpassningsbar till de lokala förhållandena än lagstiftning.

Varför är en hög organisationsgrad viktigt?

– Den svenska modellen förutsätter en hög organisationsgrad bland både anställda och arbetsgivare. Den bygger på att facket finns centralt, och tecknar branschavtal med arbetsgivarna, men också lokalt eftersom avtalet ska tillämpas ute på arbetsplatserna. Det kan också handla om att komma överens om arbetstider som avviker från lagens bokstav. Om det inte finns en fackklubb på arbetsplatsen då har inte arbetsgivarna någon att förhandla med lokalt. Sedan år 2000 har inte bara organisationsgraden sjunkit utan också andelen medlemmar som är förtroendevalda och andelen medlemmar som har en fackklubb på arbetsplatsen, säger Anders Kjellberg.

Han kallar det den dubbla nedgången och fortsätter:

– Det är ett problem. Även arbetsgivarna har larmat om detta. Om det saknas klubbar och förtroendevalda kan det bli fler företag, som Spotify och Tesla, som inte är intresserade av ett kollektivavtal. Då kan arbetsgivarna bestämma mer och det kan bli problem med ojust konkurrens, som det redan är i dag vid offentliga upphandlingar. Utan facklig närvaro på arbetsplatserna ökar avståndet mellan fack och medlemmar och det blir svårare att rekrytera nya och engagera fler, säger Anders Kjellberg.

Inlägget Varför går fler med i facket? dök först upp på Dagens Arena.

Den havererade kvittningsordningen i riksdagen ger en strimma av hopp. Kan det vara möjligt att riksdagen avstår från att sänka straffbarhetsåldern som idag är 15 år? Det frågar sig Kerstin Olsson, Nätverket mot 13-14-åringar i fängelse.

Det har sett riktigt mörkt ut sedan i vintras. Massivt motstånd, senast från Lagrådet kunde inte rubba Tidöpartiernas kurs om att kunna döma en 13-åring till fängelse. Inte heller socialdemokraterna ändrade sin position, att sänka straffbarnhetsåldern till 14 år.

Men nu har plötsligt en spricka uppstått i fängelsemuren.

Den havererade ordningen med kvittning i riksdagen kan utgöra en strimma av hopp. Utan kvittningsrutin måste alla ledamöter närvara vid alla omröstningar, även de som kanske skulle utkvittats av samvetsskäl.

Det är ingen hemlighet att åtskilliga ledamöter över hela linjen våndas över att trycka ja till att döma så unga som mellanstadiebarn till fängelse.

Stort motstånd mot förslaget

De som våndas är inte avvikare. Tvärtom har de uppbackning senast från Lagrådet och tidigare från ett samlat rättsväsende, polisen, åklagarna, domstolarna, kriminalvården och advokatsamfundet. Vidare har de som våndas landets socialchefer i ryggen, fackförbund som organiserar socialsekreterare, och anställda i kriminalvården. Och naturligtvis barnrättsorganisationer samt företrädare för Svenska Kyrkan. På tretton platser i landet manifesterades också motståndet mot dessa förslag i april i år.

En strimma av hopp ger också Stockholms läns socialdemokrater som nyligen sade nej till att sänka straffbarhetsåldern. De avvek därmed från beslutet på senaste partikongressen i maj förra året, som beslutade om sänkning till 14 år.

Just partikongressens beslut är något som partiföreträdare i riksdagen hänvisar till i argumenteringen mot att ändra sig och skrota 14-årsförslaget.

Man kan fråga sig om partikongressen skulle kommit till samma beslut om de känt till de tunga invändningarna som sedan kom på hösten efter kongressen? Då kom kritiken i remissvaren på regeringens lagrådsremiss om sänkningen av straffbarhetsåldern till 13 år. Beslutet av Stockholms läns socialdemokrater ger sannolikt en fingervisning om var ett rimligt beslut för hela partiet hade kunde landa.

Måste vädja i sista stund

Planen är nu emellertid att 13-14-åringarna ska kunna dömas till fängelse redan i sommar.

När barnen som hamnar i fängelse om några år är vuxna nog att kräva svar från de som bestämde, hur ska ledamöterna förklara att de mot all tillgänglig expertis bestämde detta?

Trots att det är sent i processen och beslut väntar inom kort, finns det anledning att i sista stund vädja. Om man ska fatta ett beslut i denna massiva sakliga uppförsbacke, så borde man ge sig själv mer tid. Skjut åtminstone upp avgörandet om sänkning av straffbarhetsåldern och använd de miljoner som skall satsas på barnen i fängelse till alternativa omhändertaganden utanför fängelsemurarna.

I historiens ljus kommer förslagen om att sätta 13-14-åringar i häkte och fängelse att framstå ett grymt och osakligt grundat experiment, och därmed som ett moraliskt och politiskt bottennapp i svensk kriminalpolitik.

Kerstin Olsson, initiativtagare till Nätverket mot 13-14-åringar i fängelse

Inlägget Är det ännu möjligt att låta 13-14-åringar slippa fängelse? dök först upp på Dagens Arena.

Ny bok går igenom effekterna av den nya tidens biståndspolitik. Möt författaren David Isaksson i DA-tv. 

I veckans avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi David Isaksson, som ger ut bok om de stora förändringarna på biståndsområdet som gjorts under Tidöregeringen, liksom i Trumps USA. David Isaksson är journalist och författare som under många år skrivit om internationella frågor och bistånd och som driver Global Bar Magasin.

Det blir också mer från Mia och Vanessa i Opinionsrummet. och tips på motstånd i vardagen från Fredrik Pettersson.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Se avsnittet här. 

Inlägget DA-tv: Isaksson om Biståndsmassakern dök först upp på Dagens Arena.

Ny bok går igenom effekterna av den nya tidens biståndspolitik. DA-tv träffar författaren. 

I dagens avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi David Isaksson, som ger ut bok om de stora förändringarna på biståndsområdet som gjorts under Tidöregeringen, liksom i Trumps USA. David Isaksson är journalist och författare som under många år skrivit om internationella frågor och bistånd och som driver Global Bar Magasin.

Det blir också mer från Mia och Vanessa i Opinionsrummet. och tips på motstånd i vardagen från Fredrik Pettersson.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Se avsnittet här. 

Inlägget DA-tv: Isaksson om Biståndsmassakern dök först upp på Dagens Arena.

När Lagrådet avstyrker lagförslag i deras helhet bör svaret vara att stanna upp och göra om beredningen. De föreslagna straffskärpningarna och fördubbling av straff för kriminella nätverk har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag. Riksdagen måste rösta nej, skriver Frans Schlyter.

När Lagrådet har avstyrkt ett helt lagstiftningspaket som nu presenteras i om att fördubbla straff för medlemmar i kriminella närverk och höja straffskalor borde politiken stanna upp. Inte därför att Lagrådet alltid ska få sista ordet. Det ska det inte. Men därför att Lagrådet har en särskild roll i ett land utan författningsdomstol. Det är en av de få institutioner som på förhand granskar om ny lagstiftning håller ihop med grundlagen, rättsordningen, rättssäkerhetens krav och de problem som kan uppstå i tillämpningen.

Just därför är det uppseendeväckande, och ja, provocerande, att regeringen i detta läge väljer att lyssna selektivt. Vissa språkliga och lagtekniska justeringar har tagits in. Men det viktigaste budskapet har inte tagits på allvar. Lagrådet säger att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav, att lagstiftningsprojektet framstår som ett hastverk och att förslagen måste beredas mer grundligt innan det går att ta ställning till om de kan genomföras.

Ändå går regeringen vidare med propositionen och presenterar reformen som en rättvis och nödvändig skärpning av straffsystemet. Propositionen innehåller fortfarande närmare femtio skärpta straffskalor, en ny reglering som innebär att det högsta straffet vid flerfaldig brottslighet kan bli det högsta maximistraffet dubblerat, möjlighet till livstids fängelse som gemensamt straff i vissa fall och en ny nätverksregel där straffvärdet som utgångspunkt ska bedömas som dubbelt så högt som annars.

Omöjligt att överblicka förslagen

Det verkligt oroande är att Lagrådets kärninvändning träffar själva hjärtat i rättsstaten. När Lagrådet säger att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt, då handlar det inte om stil, smak eller juridisk petighet. Då handlar det om ifall regeringen har gjort det arbete som krävs innan staten använder sitt yttersta maktmedel mot medborgarna.

Lagrådet pekar på en utredning som fick för kort tid, ett remissmaterial på nära 1900 sidor, en remisstid som till stor del låg över sommaren och ett stort reformkomplex som kommer i en strid ström av olika ärenden utan tydlig samordning. Resultatet, enligt Lagrådet, är att det i princip är omöjligt att överblicka förslagen och deras konsekvenser.

Det är också provocerande eftersom regeringen samtidigt talar om brottsoffer, trygghet och rättvisa, men väljer att inte lyssna på den forskningskritik som Lagrådet uttryckligen lyfter fram. Lagrådet konstaterar att regeringen inte har beaktat kritiken om att det saknas stöd i forskningen för att en avsevärd repressionsökning har förutsättningar att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Bristande proportionalitet

Och det är här proportionaliteten börjar krackelera.

Ta våld i nära relation. En person med koppling till ett kriminellt nätverk misshandlar en annan person i samma miljö efter en skuld- eller statuskonflikt. Slag, sparkar, brutet näsben, blåmärken, sjukskrivning. Samma typ av våld utövas av en man mot sin sambo i hemmet, inför barnen, som en del av ett kontrollerande förhållande. I det första fallet kan nätverkskopplingen leda till att straffvärdet som utgångspunkt bedöms som dubbelt så högt.

I det andra fallet beaktas närheten, utsattheten och kränkningen, men det finns ingen motsvarande generell regel om att straffvärdet ska dubblas. Resultatet kan bli att våld mellan två kriminella män behandlas strängare än samma våld mot en kvinna i hennes eget hem.

Eller skadegörelsen. En person slår sönder rutorna på en bil som tillhör en rivaliserande gruppering. Gärningen är ett led i en gängkonflikt. En annan person slår sönder sin före detta partners bil för att hindra henne från att ta sig till arbetet, hämta barnen eller lämna relationen. I det första fallet kan sammanhanget ge ett kraftigt straffrättsligt påslag. I det andra kan gärningen vara djupt integritetskränkande och kontrollerande, men utan samma schabloniserade förstärkningsmekanism.

Samma skevhet kan uppstå vid våld mot äldre. En person i ett kriminellt nätverk slår en annan nätverksanknuten person i ansiktet efter en konflikt om pengar. En annan person slår en äldre granne i ansiktet under ett rånliknande förlopp. Den äldre blir rädd, isolerad och får långvariga trygghetsproblem. I det första fallet kan nätverkskontexten ge en kraftig straffhöjning. I det andra är offrets skyddslöshet central, men straffvärdet fördubblas inte enligt en generell regel. Det blir en straffrätt där gärningsmannens sammanhang riskerar att väga tyngre än brottsoffrets utsatthet.

Eller ta barnets skyddslöshet. En person begår ett våldsbrott mot en annan person i en kriminell konflikt. Gärningen är farlig, men båda rör sig i samma miljö. En annan person begår ett våldsbrott mot ett barn i hemmet. Barnet är beroende, skyddslöst och kan bära skadan under lång tid. Ändå kan nätverksfallet få ett tydligare och kraftigare straffvärdepåslag. Den politiskt obekväma frågan blir då: varför ska statens starkaste straffrättsliga förstärkning utlösas av gängkontexten snarare än av barnets utsatthet?

Lätt att förutse kommande rättsskandaler

Det är lätt att redan nu föreställa sig framtida nyhetsartiklar och insändare. ”Gängman fick dubbelt så högt straff som man som misshandlade sin sambo.” ”Hot mot rival bedömdes hårdare än hot mot tidigare partner.” ”Våld i kriminell miljö gav större påslag än våld mot äldre.” Då kommer politiken att säga att domstolarna har dömt fel. Men domstolarna kommer bara att tillämpa den lagstiftning som politiken nu driver igenom.

Reformen kommer dessutom att låsa fast enorma resurser i längre fängelsestraff. Kriminalvården planerar redan för en historiskt stor expansion, där antalet platser i häkte och anstalt enligt myndigheten behöver öka med 11 000 fasta platser under de närmaste tio åren. Det innebär mer än en dubblering jämfört med dagens nivå. Varje sådan plats kostar pengar (minst 1,2 miljoner kronor per år), personal och politisk uppmärksamhet.

Varje krona som binds i fler och längre frihetsberövanden är en krona som inte kan användas till brottsofferstöd, socialt arbete, avhopparverksamhet, behandling, skola, BUP, psykiatri eller lokalt trygghetsarbete.

Lagstiftningens legitimitet står på spel

Det betyder inte att grov organiserad brottslighet ska behandlas milt. Det betyder inte att nätverksbrottslighet saknar särskild samhällsfarlighet. Men rättsstaten får inte byggas på vrede, symbolpolitik och lagtekniska genvägar. Straffrätten måste kunna förklara varför två likartade gärningar behandlas olika.

Det är därför Lagrådets kritik är så allvarlig. Den handlar inte bara om paragrafer. Den handlar om lagstiftningens legitimitet. Om riksdagen accepterar att en så långtgående reform drivs igenom trots att Lagrådet anser att beredningskravet i grundlagen inte är uppfyllt, då flyttas en viktig gräns. Då säger man i praktiken att grundlagens krav kan vika när den politiska viljan med kanske en rösts övervikt är tillräckligt stark.

Riksdagen bör därför behandla kritiken från Lagrådet som det konstitutionella varningsljus det är.

När Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet bör svaret inte vara selektiv lydnad och fortsatt marsch framåt. Svaret bör vara att stanna upp, göra om beredningen, analysera konsekvenserna och pröva om lagstiftningen går att förena med proportionalitet, rättssäkerhet och ett verkligt brottsofferperspektiv. För annars är det inte bara straffskalorna som skärps. Det är rättsstatens motståndskraft som försvagas.

Det föreslagna lagstiftningspaketet har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag.

Riksdagen bör avvisa hela paketet!

Frans Schlyter, jur.kand. och redaktör på Tidskrift för Kriminalvård

Inlägget Regeringen skärper straffen men försvagar rättsstaten dök först upp på Dagens Arena.

Politikens konst är svår, skriver Håkan A Bengtsson i en genomgång av 1900-talets många koalitioner, minoritetsregeringar politiska spel.

För vissa partier är blockpolitiken oundgänglig och önskvärd. För andra en tvångströja. Det är tydligt och uppenbart även inför höstens val. Tidöpartierna går till val i samlad tropp och är nu överens om att Sverigedemokraterna ska ingå i nästa regering.

I boken ”Tidöpakten”, konstateras att detta inte bara är ett politiskt resonemangsäktenskap utan utvecklats till en ”pakt” för en specifik utveckling i högernationell riktning.

Just nu tyder förstås alla opinionsmätningar på att Ulf Kristersson inte får fyra år till. Sverigedemokraterna är Sveriges största parti, men också det mest illa sedda. En rimlig hypotes är att väljarna tycker att tyngdpunkten förflyttats för långt högerut.

På den andra kanten finns inte någon motsvarande pakt eller överenskommelse. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade gärna velat ha ett formaliserat samarbete. Men Socialdemokraterna vill gå till val på egen hand och hålla nästan alla dörrar öppna. Här finns också svårhanterbara röda linjer.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver ministerposter för att rösta för en s-ledd regering. Centern vill inte göra affärer med Vänsterpartiet.

Hur hamnade vi här? Ja, varför gör dom på detta viset? Som vanligt är det klokt att söka vägledning i historien. Det förflutna sätter ramarna för framtiden vare sig vi vill eller inte, eller ens alltid är fullt ut medvetna därom.

Inte helt genomtänkta budgetar

”Vi behöver inte ha allianser av dagens typ”, så uttryckte sig statsvetarprofessorn Olof Ruin i en intervju här på Dagens Arena 2014. Alliansens åtta år i regering gick då mot sitt obevekliga slut.

Den första mandatperioden hade Alliansen majoritet i riksdagen. De sista fyra åren ledde Reinfeldt en minoritetsregering och hade svårare att få igenom sin politik.

Sedan följde två mandatperioder med Stefan Löfven och på slutet Magdalena Andersson som statsministrar. De ledde en rödgrön minoritetsregering.

Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet syftade till Sverige skulle kunna regeras. Men avtalen blev inte långvariga. Eftersom flera partier samkörde föll regeringens budget ett par gånger, den rödgröna regeringen tvingades leva med oppositionens inte helt genomtänkta budgetar.

Efter förra valet bildade visserligen Ulf Kristersson också en minoritetsregering men genom Tidöavtalet fick den Sverigedemokraternas stöd av en majoritet i riksdagen, om än med en mycket liten övervikt. Priset var politiskt kännbart, Jimmie Åkesson kunde inkassera stora segrar. Det var en scenförändring för fram till förra valet ville inget av de borgerliga partierna ens tala med Sverigedemokraterna.

Hänger samman med valsystemet

Många av de här utmaningarna är inte nya, men de hänger i grunden samman med att Sverige valde ett proportionellt valsystem i början av 1900-talet. Valen till andra kammaren omvandlades från majoritetsval till ett proportionellt valsystem.

Socialdemokraterna och Liberalerna kastade på den tiden längtansfulla blickar på den brittiska modellen med majoritetsval enligt principen ”First Past the Post”. Men Allmänna Valmansförbundet och Arvid Lindman var rädd för att ett brittiskt valsystem skulle innebära att högern förpassades till evig opposition, eftersom de arbetande klasserna utgjorde en överlägsen numerär.

Sverige har sedan dess proportionella val och tillämpar en negativ parlamentarism, det vill säga en statsminister kan tillträda så länge inte en majoritet i kammaren röstar emot. En regering kan alltså accepteras trots att fler röstar emot än för. Det har underlättandet bildandet av minoritetsregeringar. Men det finns många nyanser i spannet mellan majoritetsregeringar (eller regeringar som har ett ”garanterat” stöd i riksdagen) och minoritetsregeringar.

Samlingsregeringen är en extremvariant

1920-talets frekventa regeringsbyten var, menade Tage Erlander, ett elände med alla sina svaga och kortvariga regeringar. Det var något som borde undvikas. Ingvar Karlsson ärvde den här erfarenheten och reflexen.

Per Albin Hansson ledde under andra världskriget en samlingsregering med alla partier utom Sveriges kommunistiska parti. Han tyckte att det gick så bra att han ville att den skulle bestå även efter kriget. Så blev det inte.

Samlingsregeringen är en extremvariant av det statsvetarna kallar ”samarbetsdemokrati”, alla eller nästan alla partier ingår i en regering och förhandlar (”samarbetar”) inbördes. Någon opposition att tala om finns det varken utrymme för eller behov av.

Olof Ruin var väl inte förespråkare för samlingsregeringar däremot skeptisk till fasta allianser innan val. Det skulle försvåra för en minoritetsregering att kunna söka samarbete med partier i riksdagen, vilket väl är precis vad som hänt de senaste decennierna.

Leif Lewin, också han professor i statsvetenskap, argumenterar snarare för ”majoritetsdemokrati”, för att väljarna ska ha en möjligt att utkräva ansvar, och avsätta ogillade styresmän och -kvinnor.

Idealet är en stark regering som regerar, och en potent opposition som opponerar och håller makthavarna i schack. Vissa drag påminner väl om den brittiska demokratimodellen, även om vi i Sverige har proportionella val.

Aldrig avsätta en arbetarregering

I Sverige har minoritetsregeringar och samarbeten och kompromisser i riksdagen snarast varit normen, men sedan 1970-talet har vi gått mot mer av majoritetsdemokrati och haft fler majoritetsregeringar, och det har blivit svårare att regera i minoritet. Inte minst efter att första kammaren avskaffades 1970 och vi övergick till en enkammarriksdag.

Under sitt långa regeringsinnehav från 1932 till 1976 regerade Socialdemokraterna mestadels i minoritet, men var i kraft av ett starkt väljarstöd på mellan 45 och 50 procent ett block i sig själv. Även om partiet ett år efter valet 1968 kunde regera med stöd av en egen majoritet i enpartiregering.

Socialdemokraterna regerade i koalition med Centern på 1930-talet och 1950-talet. Men samtidigt kunde Socialdemokraterna lita på att SKP senare VPK och numera Vänsterpartiet aldrig skulle ”avsätta en arbetarregering”. Detta garanterade ett socialdemokratiskt regeringsinnehav, och möjliggjorde också att partiet kunde luta sig vänsterut i många frågor, men i andra också söka stöd och samarbeta över blockgränsen när det passade. Som när det kom till försvaret, skattereformer och den ekonomiska politiken.

I många välfärdspolitiska frågor var avståndet till Folkpartiet och Centern inte heller så stort, på den tiden. Det fanns inte heller något borgerligt block utan bara borgerliga partier utan formella knytningar till varandra.

Spretigt på den borgerliga sidan

Detta utnyttjade Socialdemokraterna skickligt. Valrörelse efter valrörelse efterlystes svar på hur det borgerliga regeringsunderlag och regeringsprogrammet såg ut. Det bet på väljarna.

I dag försöker högersidan använda samma argument för att underminera Socialdemokraternas trovärdighet och varna för en ”rödgrön röra”, som Carl Bildt gjorde 1994.

Länge fanns det en stark inre konkurrens och en ideologisk spretighet på den borgerliga sidan. Efterhand växte emellertid efterfrågan på borgerlig samverkan, inte minst eftersom Socialdemokraterna bara regerade på år efter år, decennium efter decennium.

Motståndet mot de socialistiska idéerna band successivt samman borgerligheten mer och mer. En stark fiende kan mana till disciplin och sammanhållning.

Visserligen blev initiativet ”Medborgerlig samling” i Skåne på 1960-tyalet inte någon vidare framgång. Men det banade ändå väg för framtida borgerlig samverkan och i förlängningen senare tiders blockpolitik.

Första steg var ”mittensamverkan” mellan Centern och Folkpartiet på 1970-talet som Moderaterna sedan anslöt sig till. En kommande borgerlig regering skulle vila på ”mittenpolitikens grund”, var budskapet, inte på högerpolitik. Det fanns också långt framskridna planer på en sammanslagning av mittenpartierna Centern och Folkpartiet. Centerns dåvarande partiledare Thorbjörn Fälldin var personligen mycket drivande, men hans eget förtroenderåd ratade förslaget 1973, samma år som Centern nådde sitt bästa valresultat någonsin, sedan har väljarstödet dalat.

Gick inte så bra

Inför valet 1976 fanns något av en samordning mellan de tre borgerliga partierna, även om det var svårt att få till bilder med de tre borgerliga partiledare tillsammans. Personkemin var inte den bästa. Icke desto mindre vann de borgerliga partierna en historisk seger det året.

44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav, ett världsrekord i ett demokratiskt land, var över.

Sedan gick det inte så bra. Ekonomin krisade. Och de interna spänningarna om kärnkraften och skatterna sprängde trepartikoalitionen två gånger. 1991 var borgerligheten mer förberedd, Carl Bildt och Bengt Westerberg skrev ihop programmet ”Ny start för Sverige” som Kristdemokraterna och Centern sedan anslöt sig till. Men de ledde en minoritetsregering, som underhandlade med Ny Demokrati för att baxa igenom sin politik i riksdagen.

2006 vann Fredrik Reinfeldt en historisk seger med Alliansen där de fyra borgerliga partierna gick till val med ett gemensamt namn och program.

Ulf Kristersson fick 2022 ihop Tidöavtalet, även om innehållet och Liberalernas medverkan presenterades och förhandlades fram först efter valet.

En följd av allt detta är att de borgerliga partiernas särart delvis gått förlorad, i stället tycks de ha konvergerat mot regeringarnas konkreta politik, av lätt insedda skäl möjligen – politiker tenderar att försvara den politik partiet bedriver och kompromissat sig fram till.

Det kanske är fråga om en internalisering av kompromisserna, eller att man införlivar andras politiska idéer och värderingar och göra dem till sina egna.

Tänk på tonårsutvisningar och att barn nu sätts i fängelse!

Att hålla ihop och sammanfoga blocken blir en central maktfråga för att kunna uppvisa regeringsduglighet och trovärdighet. Vissa vassa kanter slipats ner och partier byter fot.

Det mest symboliska skiftet var väl när Centerpartiet efter många decennier övergav sitt kärnkraftsmotstånd. Partibytena har också blivit vanligare. Allianserna tenderar att bli större än partierna. Joakim Jacobsson var till exempel tidigare partisekreterare i Liberalerna men är nu Ulf Kristersson statssekreterare.

Summa summarum har borgerligheten och högerns väg till makten gått via förmågan att hålla ihop ett block, kunna presentera en allians och presentera en trovärdig kommande regering, innan valet. Strategin var väl inte på plats 1976. Men däremot 1991, 2006 och 2022, men samtidigt har alliansen med Sverigedemokraterna har splittrat borgerligheten och tycks leda till ett betydande väljartapp i höst.

Så varför gör inte Socialdemokraterna samma sak och går till val på ett tydligt regeringsalternativ med de andra oppositionspartierna?

Ett slags tvåpartisystem

En förklaring kan sökas i det som hände 2010. Alliansen hade vunnit valet 2006 och trycket på att oppositionen måste få till ett liknande samarbete för att vinna valet 2010 var uppenbar och sågs av många som ett logiskt svar. Först krokade Socialdemokraterna arm med Miljöpartiet, men sedan drev en kritisk intern opposition inom arbetarrörelsen fram att även Vänsterpartiet skulle tas med i det rödgröna samarbetet.

De tre partierna samordnade sig då inför valet på samma sätt som alliansen 2006.

Det gick inte så bra.

Socialdemokraterna fick vidkännas ett stor väljartapp.

Moderaterna gjorde sitt bästa valresultat och hamnade på över 30 procent, bara 0,6 procent efter Socialdemokraterna.

Men det fanns forskning som visade att väljarna tenderar att rösta borgerlig om två allianser ställs mot varandra.

Vi får genom allianser av det här slaget ett slags tvåpartisystem som ju tenderar att dominera i länder med majoritetsval.

Vänstersidan missgynnas i länder med majoritetsval, medan det omvända gäller i länder med proportionella val.

Det var då. Det vore intressant att uppdatera den analysen utifrån vad som hänt under senare år. Medelklassen har ju gått åt vänster, delar av arbetarklassen hoppat till högerpopulisterna. Storstäderna är i dag mera progressiva, röda och gröna. Landsbygden mer konservativ. Kvinnor röstar rödgrönt, män blåbrunt. Men erfarenheterna från 2010 landade i att socialdemokraterna framgent inte är benägna att kroka arm med något annat parti före valet och vill hålla (nästan) ”alla dörrar öppna”.

Lite som det alltid låtit från Sveavägen 68.

Högermajoritet sedan 2006

Sverige hade länge en strukturell vänstermajoritet i väljarkåren. Men efter 2010 har vi haft en betydande högermajoritet i Sveriges riksdag. Det har också blivit svårare att göra uppgörelser över blockgränserna, eftersom blocken blivit mer fasta och sammansvetsade. Den polarisering vi ser runt om i världen märks också i den svenska politiken. 1976 hade Folkpartiet och Centerpartiet stöd av 36 procent av väljarna.

I den mån de i dag kan sägas vara mittenpartier kan förstås diskuteras, men dom har just nu bara 8–9 procent av väljarna bakom sig.

Globalt har också högermitten- och vänstermitten-partier (och renodlade gamla mittenpartier) tappat mark det senaste decennierna.

Komplext mellan S och V

Frågan om samarbete mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet faller tillbaka på en komplex, konfliktfylld och komplicerad historia. Vänstern är en utbrytning ur socialdemokratin, var först vänstersocialdemokrater men blev senare som kommunister som tog direktiv från Moskva.

Samtidigt som partierna är besläktade, är de också varandras bästa fiender. Det har varit många avhopp åt båda hållen under årens lopp. Konkurrensen om makten i fackföreningsrörelsen har tidvis varit brutal. Socialdemokratin har varit genuint anti-kommunistisk och hållit partiet borta från reellt politiskt inflytande. Vänsterpartiet har under alla år anklagat socialdemokratin för att ha svikit sin ideal. Samtidigt är Vänsterpartiet programmatiskt numera något annat än tidigare, väl så revisionistiska som Socialdemokraterna.

Men historien skuggor komplicerar ändå möjligheterna till samarbete.

När samarbete kommer på tal spelar inte bara 2010 en roll, utan även det så kallade Kosackvalet 1928, då högern bedrev en hård kampanj mot Socialdemokraterna för att de gick Moskvas ledband.

Det var inte bara för att Ernst Wigforss skrivit en motion om arvsskatt (som en senare s-regering avskaffade!) där det stod att att ”fattigdomens fördrages med jämnmod då den delas av alla”.

Det användes för att göra gällande att Socialdemokraterna ville befrämja fattigdom.

En intressant och lärorik parallell till dagens diskussion om miljardärer, som Liberalerna vill se fler av. Det är som om vissa debatter går igen, om i en annan kontext. Men 1928 hade Socialdemokraterna och SKP en valteknisk samverkan, inte för att det var några varmare känslor mellan de två partierna, utan eftersom de borgerliga partierna också hade en sådan samverkan, för att maximera antalet mandat. På valsedlarna ovanför partinamnet stod ”Arbetarpartiet”. Detta finns fortfarande kvar på Socialdemokraternas valsedlar, dock inte på Vänsterpartiets.

Svårsmält för VPK

Allt detta blev 1928 dock grundval för en furiös högerkampanj om att Sverige skulle bli kommunistiskt, om inte väljarna röstade rätt. Kampanjen gick hem. Socialdemokraterna backade med drygt 4 procentenheter, SKP däremot gick fram. Allmänna valmansförbundet ökande sitt stöd och kunde efter valet bilda regering.

Parallellen till 2010 är förstås slående.

När Socialdemokraterna återkom regeringsmakten till 1982 ville Olof Palme finansiera sina vallöften med höjd moms. Det var synnerligen svårsmält för VPK eftersom sänkt moms på mat var ett av partiets viktigaste krav. Partiledaren Lars Werner hotade nu i riksdagens talarstol att fälla regeringen. Det blev en förhandling inför öppen ridå. Ställd inför hotet om att få avgå erbjöd Olof Palme från riksdagens talarstol sänkt pris på mjölk för att VPK skulle acceptera höjd moms. Förslaget accepterades. Denna kohandel eller mjölkhandel är förstås synnerligen minnesvärd.

VPK och senare Vänsterpartiet skulle sedan inte längre sitta lika tyst i båten som tidigare under efterkrigstiden. 1990 fällde VPK den socialdemokratiska regeringen och röstade emot ett krisprogram med pris-, löne- och strejkstopp. Ingvar Karlsson återkom visserligen, men utan krisprogram.

Under Göran Perssons regeringstid samarbetade Socialdemokraterna sedan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet utan att de satt i regeringen. Eller som Vänsterpartisten Lars Bäckström stolt uttryckte det: ”vi ingår i regeringen men ändå inte”. 2021 röstade Vänsterpartiet för att fälla regeringen Löfven när den föreslog marknadshyror i nyproduktionen.

Det förbättrade väl inte relationen mellan de två partierna, särskilt ledande socialdemokrater var förbannade. Men dessförinnan hade Jonas Sjöstedt avvisats som samarbetspartner när Liberalerna och Centern i Januariavtalet fått igenom ett förbud mot att förhandla med Vänsterpartiet.

Det skapade förstås bitterhet i Vänsterpartiet. Och nu kräver Nooshi Dadgostar att få sitta kommande regering annars kommer partiet att rösta emot en S-regering.

Fingervisning om hösten

Detta är bara historia och en bakgrund, men ger väl något av fingervisning om vad som väntar i höst. Det blir inte lätt. I den politiska världen behöver väl valet sinte stå mellan pest eller kolera. Men det bästa alternativet kanske är det minst dåliga, som förstås ofta är svårsmält.

Politikens matematik är på ett sätt enkel: två slår den tredje. Det handlar om att vinna eller försvinna.

Politikens konst är svårare: det gäller att förhandla och kohandla. I sådana processer kan man både vinna och förlora på en och samma gång. Men det är lätt att förlora sig själv. Och partier kan uppenbarligen gå vilse i regeringskansliet och i riksdagens korridorer.

Men den som bemästrar såväl matematiken som konsten i politiken kan forma samhällsutvecklingen.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Det gäller att förhandla och kohandla dök först upp på Dagens Arena.

 Tidöpakten har gett oss fyra förlorade år.

Man kan inte sminka en gris, var det någon som sade, och uttrycket kommer osökt till mig när jag läser om Sverigedemokraternas nya program för ”landsbygden”.

Jag skriver ordet inom citattecken, för i praktiken är det ett program för jordbruket på landsbygden.

Det är en viktig fråga. Svensk matproduktion behöver öka, både av beredskapsskäl och för att vi vill ha öppna och levande miljöer på landsbygden.

Men Sverigedemokraternas program är långt ifrån någon lösning för den som vill åstadkomma detta.

Varför kommer de på detta nu?

I huvudsak handlar deras förslag om att minska miljö- och klimatreglerna. Det är möjligen ett hinder, men att ta bort sådana regler skulle dels bryta mot en rad EU-regler, dels är det kortsiktigt. Ett lantbruk som vill överleva måste moderniseras, och i det ingår att klimatanpassa produktionen. Men SD har aldrig brytt sig om miljö- och klimatfrågor.

Ett par frågor är av mer ekonomisk karaktär. Bland annat vill de ta bort arbetsgivaravgifterna för tre personer i varje företag, för att gynna småföretagande. Men empirin visar att den sortens åtgärder sällan så effektiva, och dessutom skulle en sådan förändring främst gynna storstäderna, där det finns avsevärt fler småföretag med ett par tre anställda.

Den ena punkt där deras förslag skulle ge någon effekt är att de föreslår ökat statsstöd till jordbruket. Det kanske kan fungera, men det finns också risker med en sån åtgärd, beroende på hur stödet i så fall utformas.

Den avgörande frågan är dock varför SD presenterar detta först nu?

Faktum är ju att Sverigedemokraterna under fyra år hållit taktpinnen i Tidösamarbetet. Under den tiden har de inte klarat av att förbättra villkoren på landsbygden över huvud taget.

Tvärtom.

En ny rapport från Arena Idé beskriver sveket mot landsbygden i några punkter. Det handlar bland annat om att Tidöpartierna bromsat klimatomställningen, och därmed fördröjt en omställning som kommer bli nödvändig.

Fixering vid sänkta skatter

Regeringens fixering vid att sänka priset på bensin och diesel kan på ytan synas som ett sätt att gynna de som bor på landsbygden och behöver använda bilen oftare och köra längre sträckor än de som bor i stora städer. Men på lite längre sikt, när priset på drivmedel ändå kommer gå upp, blir det just dessa grupper som kommer missgynnas av att omställningen bromsats in och skjutits upp under hela mandatperioden.

Det handlar också om Tidösamarbetets fixering vid att sänka skatterna, vilket gått mest till de med höga löner, och de bor i högre grad i de stora städerna.

Det saknas också pengar för landsbygdsutveckling i Tidös budgetar. Små summor fanns med 2023 och 2024, men i ”Statsbudgetarna för 2025 och 2026 saknar ett eget reformpaket för landsbygden”, konstaterar Arena Idé.

Det handlar förstås också om att Tidöpartierna minskat stöden till kommunerna och regionerna. Samtidigt som man lagt på dem stora nya utgifter genom detaljregleringar på bland annat skolans område. Som Karin Källström konstaterar på den centerpartistiska ledarsidan i Hela Gotland skulle det behövas ett rejält omtag i regionalpolitiken. Hon skriver att ”Sveriges Kommuner och Regioner larmar om en kraftig underfinansiering av ”reformstormen” i dess halvårsvisa ekonomirapport” och att Sveriges Lärare konstaterat att ”regeringens förslag om reglerad undervisningstid kommer kosta närmare 7,5 miljarder kronor, medan den planerade finansieringen endast uppgår till 2,5 miljarder.”

Inte gamla lösningar

Och då jag ändå inte nämnt Tidös migrationspolitik, som gör det svårare för landets landsbygdskommuner att få personal till bland annat vården och omsorgen.

En verklig och fungerande regionalpolitik kan inte utgå från och desperat hålla fast vid gammal teknik och gamla lösningar.

Den måste säkra välfärden i landets små kommuner.

Den måste investera i landsbygden. Inte sänka skatten för de som redan har mycket.

I det sammanhanget framstår SD:s förslag för jordbruket både som missriktade och futtiga.

Jesper Bengtsson

Inlägget Det krävs en riktig landsbygdspolitik dök först upp på Dagens Arena.