Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Sjunne [ dot ] com. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
d8dae3f2e376dec1d708dc9e393a7c1a7cc86954Denna text på Bulletin Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris →
https://sjunne.com/2026/04/11/liberalerna-och-liberalismens-kris/jan-sjunnesson-och-simona-mohamsson-1-april-2026-i-gbg-2/Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026
Denna text påBulletin
Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet.
Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring.
Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige”med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända.
Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han.
Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare.
Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig.
Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”.
Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier.
Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd.
Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016),John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022).
Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden.
Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt.
Sjunne, klassiskt liberal
9594358538d4a8e98a10d66fd0d2f70eef65a01f
d8dae3f2e376dec1d708dc9e393a7c1a7cc86954
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Denna text på Bulletin Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Denna text på Bulletin Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
db896b48f9ba175a0f7125245f30cc5e7b55120c
9594358538d4a8e98a10d66fd0d2f70eef65a01f
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
1370ae3b4cdaaafced1bdef9dc54a175c11b8252
db896b48f9ba175a0f7125245f30cc5e7b55120c
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
eadb1777cd910451263b27b33de2adb16b521d16
1370ae3b4cdaaafced1bdef9dc54a175c11b8252
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026 Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
03c671221422dddf981f88a7181b601290eb2aba
eadb1777cd910451263b27b33de2adb16b521d16
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
TITLE: Liberalerna och liberalismens kris DESCRIPTION: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens … Fortsätt läsa Liberalerna och liberalismens kris → CONTENT: Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet. Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring. Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han. Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare. Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig. Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”. Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd. Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022). Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden. Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt. Sjunne, klassiskt liberal
d8dae3f2e376dec1d708dc9e393a7c1a7cc86954
9594358538d4a8e98a10d66fd0d2f70eef65a01f
db896b48f9ba175a0f7125245f30cc5e7b55120c
1370ae3b4cdaaafced1bdef9dc54a175c11b8252
eadb1777cd910451263b27b33de2adb16b521d16
03c671221422dddf981f88a7181b601290eb2aba
a02fd0b33c2413553db8461f264deee13d0296e2BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Avenue, Kungsportsavenyn 36, Göteborg
Tisdag 14 april kl 18
Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger.
Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs.
Välkomna!
Jan Sj
För mina vänner på Västkusten:
15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Avenue, Kungsportsavenyn 36, Göteborg
426b2384eb71532b79b282e514945305ea3662bb
a02fd0b33c2413553db8461f264deee13d0296e2
TITLE: Bokrelease 14 april i Stockholm DESCRIPTION: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg CONTENT: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg
TITLE: Bokrelease 14 april i Stockholm och 15 maj i Göteborg DESCRIPTION: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Avenue, Kungsportsavenyn 36, Göteborg CONTENT: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Avenue, Kungsportsavenyn 36, Göteborg
49594f54628e14cff5f260ed6884e3a6ffcc9512
426b2384eb71532b79b282e514945305ea3662bb
TITLE: Bokrelease 14 april i Stockholm DESCRIPTION: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg CONTENT: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg
TITLE: Bokrelease 14 april i Stockholm DESCRIPTION: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg CONTENT: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj För mina vänner på Västkusten: 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg
151b7f3b51579dc0310d1336cb514862ddf5b93d
49594f54628e14cff5f260ed6884e3a6ffcc9512
TITLE: Bokrelease 14 april i Stockholm DESCRIPTION: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj CONTENT: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj
TITLE: Bokrelease 14 april i Stockholm DESCRIPTION: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg CONTENT: BOKRELEASE Tisdag 14 april kl 18 Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger. Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs. Välkomna! Jan Sj 15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Lane, Avenyn, Göteborg
a02fd0b33c2413553db8461f264deee13d0296e2
426b2384eb71532b79b282e514945305ea3662bb
49594f54628e14cff5f260ed6884e3a6ffcc9512
151b7f3b51579dc0310d1336cb514862ddf5b93d
81484ebb3857a4a1e114522870e6d5433f4ea7c1Did these influential thinkers only want to influence the everyday lives of their fellow human beings and get people to behave better? Or did they also want to build systematic metaphysical systems to explain everything that exists — matter, consciousness, change, and the cosmos? For Buddhists, the point was not to get caught up in … Fortsätt läsa Three practical thinkers: Buddha, Socrates, Jesus →
Did these influential thinkers only want to influence the everyday lives of their fellow human beings and get people to behave better? Or did they also want to build systematic metaphysical systems to explain everything that exists — matter, consciousness, change, and the cosmos?
For Buddhists, the point was not to get caught up in philosophical questions. Buddha told a parable to the monk Mālukyaputta:
“A man is shot with an arrow thickly smeared with poison. His friends and relatives rush to him with a doctor to pull out the arrow and save his life. But the injured man refuses and says: ‘I will not allow the arrow to be pulled out until I know: Who shot me — was he a warrior, a priest, a merchant, or a worker? What is his name, and which family does he belong to? Was he tall, of medium height, or short? Was he dark-skinned, brown-skinned, or golden-skinned? Where did he come from — from which village, town, or kingdom?’”
Buddha said that he had never promised to answer such questions. They are not relevant for ending suffering.
“You are like the man who has been shot — you are dying from the poison, that is, the suffering in life,” said Buddha, “but instead of letting me pull out the arrow through the Noble Eightfold Path, you want answers to irrelevant speculations. You will die before you get the answers.”
The learned secular Buddhist Stephen Batchelor (born 1953) has repeated this analysis in many of his works. He was first a monk in Tibetan monasteries, then in Zen monasteries in South Korea, before he married a French Zen Buddhist nun and left monastic life. They represent a pragmatic and skeptical Buddhism outside traditional belief systems.
His latest book, Buddha, Socrates, and Us: Ethical Living in Uncertain Times (Yale University Press, 2025), compares these two thinkers, both of whom are interpreted as practical figures offering good advice to ordinary people.
They lived roughly at the same time — Buddha approximately 480–400 BCE and Socrates 470–399 BCE — both before the birth of Jesus. The wealthy nobleman Siddhartha Gautama renounced everything, including his wife and son, to seek the truth as a wandering ascetic.
The Greek Socrates had served in the Athenian army but left his conventional middle-class life in Athens to wander the streets and marketplaces, asking uncomfortable questions of other Greeks, especially those who considered themselves knowledgeable. He did not support his family in the usual way because he refused payment for his teaching and lived extremely simply.
The city of Athens sentenced him to death for corrupting the youth and for introducing new gods — something he denied, but he accepted the verdict and took his own life.
His disciples Plato and Xenophon wrote down his dialogues. Plato’s later texts show an ideal world in which the essence of something — for example, a circle — can be said to exist in eternal forms/ideas. Xenophon sticks to Socrates’ practical advice on how one should behave.
Socrates himself turned against the Greek natural philosophers who sought answers to what everything consisted of — fire, water, air — and instead concentrated on questions about how one should live and developed methods of conversation to arrive at truth. The French historian of philosophy Pierre Hadot has revived this notion of philosophy as a way of life.
Just as Plato gave a metaphysical interpretation of Socrates, the Buddhist Nagarjuna in the 2nd century interpreted Buddha’s thoughts as saying that the world essentially consists of emptiness, śūnyatā. Despite his skepticism toward metaphysics, Stephen Batchelor has translated Nagarjuna’s central work Mūlamadhyamakakārikā.
The third thinker, possibly also misinterpreted, Jesus of Nazareth, has likewise received philosophical interpreters even though he mostly spoke about morality and love for his fellow human beings. With support from Plato and his student Aristotle, the Orthodox and Catholic churches have built systematic theologies to explain the universe and Jesus’ place in it, based on Augustine and Aquinas.
The independent philosophical therapist Pierre Grimes (1924–2024) built further on Batchelor’s comparison and published the book Socrates and Jesus: A Dialogue in Heaven (Opening Mind Press, 2023).
Both Socrates and Jesus died as martyrs for their ideas. In Grimes’ heaven, they continue to discuss what they actually wanted to say but which their followers did not understand. For example, the concept of Logos that the evangelist John spoke of, influenced by Neoplatonism.
Grimes was a colorful outsider. He associated early on with the spiritual pioneers Alan Watts and Joseph Campbell, experimented a few times with LSD in the 1950s, and later founded Philosophical Midwifery — a therapy based on the Socratic art of midwifery in the dialogue Theaetetus — after he had taken care of alcoholic, down-and-out men after 1945.
Batchelor and Grimes are examples of freethinkers, just like their role models Buddha, Socrates, and Jesus, whom we should welcome into philosophy and religion — preferably together.
Jan Sjunnesson, MA in Philosophy and independent writer
052e1ed3659ad0cfdd55aab14d59af9b18cfeaf7Leo Kramár, Årsbarn med världen. Memoarer. Eget förlag, 2025 Ekonomen, frilansskribenten och översättaren Leo Kramár föddes 1923 i landskapet Mähren, i den första tjeckoslovakiska mångetniska republiken som existerade 1918–1938. Han har tidigare gett ut Rasismens ideologer från Gobineau till Hitler (Norstedts, 2000), översatt den tjeckiske filosofen Jan Patočka och driver bloggen www.leokramar.wordpress.com. Nu har … Fortsätt läsa Flykten till Sverige 1949- tjecken Leo Kramár berättar →
https://sjunne.com/farfar-omslag-4-2/
Leo Kramár, Årsbarn med världen. Memoarer. Eget förlag, 2025
Ekonomen, frilansskribenten och översättaren Leo Kramár föddes 1923 i landskapet Mähren, i den första tjeckoslovakiska mångetniska republiken som existerade 1918–1938.
Han har tidigare gett ut Rasismens ideologer från Gobineau till Hitler (Norstedts, 2000), översatt den tjeckiske filosofen Jan Patočka och driver bloggen www.leokramar.wordpress.com.
Nu har denne flitige, flerspråkige centraleuropé – vid 102 års ålder – skrivit sina memoarer. Läs hansegna ord.
Han berättar om sin barndom i gränsstaden Hodonín, där han lekte med kamrater och växte upp i en katolsk familj med styvfar, eftersom hans judiske far tidigt flyttat till Prag. Först när Leo är 15 år träffas de.
Tidigt grubblar han över sin far och frågar mormodern, som svarar att han är en lång, stilig herre.
”Men hur ser han ut, mormor? Har han mustasch?”
Mustaschen är viktig. Morfar har mustasch – liksom alla hans hjältar.
”Jodå, visst har han mustasch”, lugnar mormodern.
”Hur stor mustasch, mormor?”
Hon stryker lätt med pekfingret under näsan: ”Så här liten bara.”
Leo Kramár har ett fantastiskt detaljminne och har bevarat brev, resedokument och arbetsinstruktioner från ett rikt liv. År 1938 invaderar Nazityskland norra Tjeckoslovakien och ockuperar från 1939 till 1945 nästan hela landet.
Tyska soldater, SS-män och nazistsympatiserande tjecker tar över, och tonåringen Leo får det inte lätt, trots att hans halvjudiska identitet inte avslöjas. Han är döpt katolik men tvingas ofta visa upp dokument som styrker hans identitet, fastställd via en ”Kennkarte”.
Detta identitetskort – inte olikt de som används vid djuravel – skulle innehålla en ren arisk stamtavla med sju kristna dopattester i släkten, något Leos fattiga hantverkarfamilj saknar överblick över.
”Stå upp!” ryter en tysk kontrollant som inte är nöjd med Leos handlingar.
Han ställer sig upp.
”Gå fram och tillbaka i rummet”, fortsätter tysken och fyller i ett formulär.
”Vänd på ansiktet!”
Men tysken avbryter plötsligt förhöret och lämnar tillbaka den enda – i praktiken oanvändbara – identitetshandlingen. Utanför står SS-män med dödskallar på sina skärmmössor – de så kallade Totenkopf.
Läsaren får följa hans och andra demokratiska tjeckers umbäranden, först under Hitler, sedan under Stalin.
1947 reser Leo till Stockholm efter att ha fått i uppdrag att studera svenska revisorers arbete i företag och banker samt inom deras organisation, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR).
Han besöker Gröna Lund och Skansen, äter på Berns och reser till Dalarna. Han imponeras av det svenska folkhemmets jämlikhet och välstånd – ja, dess präktighet – i ett land som skonats från ockupation. Det blir en resa han får stor nytta av.
I Tjeckoslovakien förbereds den kommunistiska statskuppen 1948, och Leo planerar att återvända till Sverige. Han tar sig över gränsfloden mot Österrike, men hamnar i stället i flyktingläger i Wien, organiserade av International Refugee Organization (IRO). Där arbetar han med byggnadsarbete och korresponderar med sina svenska kontakter.
Andra i hans situation flyr till England, USA, Australien och Oceanien – eller till Främlingslegionen, som de ovetandes skriver in sig i och hamnar i franska kolonialkrig i Indokina.
Skildringarna av Leos hårda tid i Österrike visar på prövande villkor. Kamraterna i lägret är så hungriga att de grälar om hur en brödlimpa ska delas rättvist. De jagas av lägerkontrollanter som misstänker att de dödat höns med yxa.
Mutor förekommer: grammofonskivor med Beethoven, cigaretter, köttkonserver och dollarsedlar insydda i rockar. Men också medmänsklig hjälpsamhet från enskilda gränsvakter. Leo Kramár tycks, trots allt, behålla en stark tilltro till vanligt folk efter sina strapatser genom ett sönderskjutet Europa.
Hans judiske far förs 1943 från Prag till koncentrationslägret Theresienstadt, där han tidigare arbetat som arkitekt med stort konstnärligt intresse – något Leo själv ärvt, vilket märks i memoarernas teckningar.
Den 10 september 1943 skriver fadern:
”Min käre Leo, jag åker lördagen den 11 d.m. till T. I tisdags kväll fick vi besked att vi måste inställa oss för transport. Jag gör i ordning mina saker och är, så långt det går, lugn. Jag hoppas nämligen att vi ska återvända.”
Fadern, Leo Mayer, förs 1944 vidare till Auschwitz, där han mördas. Kanske i gaskammare, såsom sonen beskriver i det gripande slutkapitlet ”Kom ihåg!”.
Trots de dystra ämnena är boken bitvis humoristisk. Judar beskrivs av mormodern som märkliga människor som dansar runt en guldkalv, äter inte fläsk och tvättar händerna före maten. Märkligt – det gör man ju bara om de är smutsiga, konstaterar familjen Kramár.
En kärlekshistoria med en tio år äldre gift kvinna, som återkommer under flera somrar, utgör ett välkommet avbrott i den misär som den unge Leo upplever före och under kriget.
Andra livfulla inslag är skildringarna av den framryckande Röda armén, som inte tycks ha samma ordning och disciplin som de retirerande tyskarna. Soldaterna ser ut som bybor på harjakt – utan hjälmar och med hopplockade uniformer. Officerare känns igen på sina mer avancerade pistoler.
Tjecker med gardiner i hemmen kallas kapitalister, kvinnor våldtas utan pardon – ”Eto vojna!”, så är kriget. Tyska lik lämnas obegravda: ”Eto Fritz!” – det är ju bara en tysk.
Memoarer brukar omfatta ett helt liv, men denna bok skildrar endast tjugo år, 1930–1950. Det räcker gott. Vilket liv denne livskonstnär har levt.
Berättelsen är genomgående fängslande och boken kommer förhoppningsvis kunna beställas via nätbokhandlar. Tills dess kan man maila hans son, Leo Kramar J:r på leo.kramar@telia.com
https://sjunne.com/2026/03/30/flykten-till-sverige-1949-tjecken-leo-kramar-fodd-1923-berattar/leo-kramar-hogervander/Leo Kramár, foto från hans Facebook
Inlägg om Tjeckien
f85c2ed69f9886d92bfa02b2402cb72e3d85ce2aRyssland, Sovjetunionens fall och kriget i Ukraina Den f.d. kommunisten Magnus Utviks nyutgivna bok Stoppa Sovjet-imperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat, Timbro 2026, fick mig att läsa vidare om rysk historia och om kriget mot Ukraina. Utviks bok är en dokumentation av Östeuropeiska Solidaritetskommittén (ÖESK) och dess modiga aktivisters slit för … Fortsätt läsa Ryssland, Sovjetunionens fall och kriget i Ukraina →
Den f.d. kommunisten Magnus Utviks nyutgivna bok Stoppa Sovjet-imperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat, Timbro 2026, fick mig att läsa vidare om rysk historia och om kriget mot Ukraina.
Utviks bok är en dokumentation av Östeuropeiska Solidaritetskommittén (ÖESK) och dess modiga aktivisters slit för frihet för folken i Sovjetunionen och dess lydstater i Öst- och Centraleuropa. Per Ahlmarks skrifter Vänstern och tyranniet 1994 och Det öppna såret 1997 kompletterar med uppgifter om de svenska mediernas och politikernas medlöperi hans nutidshistoria där framför allt folkpartister engagerade sig.
Intressant att notera är ÖESK-aktivisten Håkan Holmberg i egenskap av ledarskribent på Uppsala Nya Tidning 2015 ville hindra mig att tala på stadsbiblioteket. Nåväl.
Utvik gör en ordentlig genomgång av ÖESK:s föreningsaktiviteter och har intervjuat medlemmar runtom i landet. En pionjärinsats där inte bara socialdemokrater och Vpk:are får skämmas för att ha motarbetat frihetssträvanden i Sovjet och Östeuropa utan även centerpartister och rentav dansorkestern Sven-Ingvars 1981!
Min första lärare i filosofi i Uppsala, professor Lars Bergström, reste till Prag 1984 för att tala inför det ”flygande universitetet” som skapats av regimkritiska dissidenter där och i Polen, liksom Roger Scruton gjorde och skrev om i en roman. Jag inspirerades 2016.
I Uppsala fanns på 1970-talet frihetligt socialistiska tankar runt studentföreningen Laboremus, Uppsala Bokgille och Verkstan, där vänsterfolk som jag kunde finna skrifter som var lojala mot anarkism, syndikalismen men kritiska mot Marx-Engels och Lenin- Stalin. Runt maoistiska SKP fanns andra kritiker av Sovjetunionen men de var fortfarande marxist-leninister (Utvik tar upp detta flyktigt i sin studie).
Jag engagerade mig dock inte i ÖESK eller liknande Sovjetkritiska aktiviteter på 1970- och 80talet vilket jag idag beklagar. På senare år har jag skrivit om terrorn under Lenin-Stalin, om polsk opposition (facklig-katolsk, litterär, ) , om dissidenten Vaclav Havel, Milan Kundera och Tjeckien, om ryssen Alexander Solzjenitsyns kritik av Väst och om den Putinlojale ortodoxe prästen Dugin och hans kopplingar till Trumps förre strateg Steve Bannon.
Idag finns all anledning att ta upp studier av vad som sker i Moskva och runt Ryssland. Utvik ägnar det sista kapitlet till Måndagsrörelsen, den förnyade folkrörelse som samlas måndagar runt om i landet till stöd för Ukraina, liksom man gjorde 1990–91 till stöd för Baltikums frigörelse från det fallna Sovjetimperiet och det nya Ryssland.
https://sjunne.com/2026/03/22/ryssland-sovjetunionens-fall-och-kriget-i-ukraina/tage/
Ett fint föredöme är min vän Tage Perntz som nyligen fick priset Ryggraden av Fredrik Anderssons Minnesfond för sina insatser under resor till Ukraina med andra goda vänner som Roger Sahlström och Björn Elfvin.
Statsminister Ulf Kristersson med flera kollegor stöder öppet Måndagsrörelsen vilket är rakt motsatt strategi mot den undfallenhet som Olof Palme, Sten Andersson och andra ledande socialdemokrater visade under 1970-och 80-talen. Per Ahlmarks beska skrifter från 1990-talet är fortfarande instruktiv läsning för de socialdemokrater som i likhet med Stefan Löven och Magdalena Andersson undviker att ta ställning tom efter Ryssland angrepp på Ukraina i februari 2022.
Martin Kragh är den självklare svenske Rysslandsexpert att gå till för att förstå varför Putin valde att gå till anfall men även de pålästa kollegorna Gudrun Persson och Per-Arne Bodin. Liksom Kragh går de tillbaka i den ryska historien för att finna förklaringslinjer som går att dra från tsarrikets eviga krig.
”Gudrun Persson citerar en äldre rysk källa” skriver Martin Kragh i sin recension av hennes Russian military thought (2015)”, som visar att Ryssland fram till 1898 sammantaget befunnit sig i krig i 353 år, omkring två tredjedelar av landets 500-åriga existens. Och offensiva krig, genom hela tidsperioden, hade enligt samma källa upprätthållits som normativt ideal. Den enda respektabla formen av krigföring”.
Hon konstaterar att vid Sovjetunionens upplösning 1991 hade det självständiga Rysslands storlek kraftigt decimerats. Omkring 44 % av de sovjetiska styrkorna befann sig plötsligt utanför dess gränser, liksom 43 % av alla stridsvagnar och 28 % av alla interkontinentala ballistiska robotar. För de militära eliterna var detta en tragedi och ett självförvållat nederlag.
Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer är den expert i Väst som tydligast försvarat den ryska positionen utifrån en ”realistisk” statsvetenskaplig analys. Han hörs ofta på Youtube, Substack, Piers Morgan, Tucker Carlson, och uppskattas både långt till höger (Samnytt) och vänster (Flamman, Proletären) för sin kritik av NATO och anti-amerikanism.
Martin Kragh är dock inte imponerad av honom och ägnade enunderstreckare 2025 till att gå igenom hans motstridiga uppfattningar om till exempel ”Majdan-revolutionen” i Kiev 2014. Kragh skriver att Mearsheimer anammar ”Kremls narrativ om att det rörde sig om en ’statskupp’, oaktat den omständighet att Janukovitj genom sin våldsanvändning mot tusentals demonstranter förlorat sin legitimitet, och att det var hans eget parlament – och egna parti – som lät avsätta honom.”
Putin motiverade sin hållning som uppmuntrade till våld mot demonstranter genom efterkonstruktioner som ukrainska fascister, NATO-expansion (trots att Väst skapade G8 klubben med Ryssland och utvidgade handeln) osv. Putin var tvingad att invadera menar Mearsheimer, något Kragh förnekar.
För ett år sedan analyserade Kragh vad Ukraina stod inför utifrån ryskt perspektiv, säkerhet eller frihet:
”Rysslands mål är att förhindra ett Ukraina som är simultant såväl självständigt som säkert – och att landet ska behöva välja mellan de två alternativen. Ytterst syftar annekteringarna av territorium till detta, en permanent källa till instabilitet som kan exploateras för att destabilisera ukrainska försök att hävda sin suveränitet.”
https://sjunne.com/2026/03/22/ryssland-sovjetunionens-fall-och-kriget-i-ukraina/10c01435-6b23-4fac-8387-abc40f8e327a/Satirisk karta över Europa och Ryssland från år 1900.
Slavisten Per-Arne Bodin, som liksom jag skriver i Axess nr 2/2026, har i flera böcker beskrivit det land han verkar tokälska. Uppsalaprofessorn Stig Strömholm redogör för hans senaste bok, en uppdaterad utgåva av den idéhistoriska Ryssland och Europa
Bodin visar på hur Ryssland verkar ha en särskild egen mission i världssamhället. Den kan bestå i att som det heliga Rus visa en djup och äkta fromhet som skiljer landet från det ytliga, flärdfulla och materialistiska Västerlandet, vilket är vad både Alexander Solzjenitsyn och Alexander Dugin verkar hysa.
Men den kan också komma till uttryck i febriga våldsbejakande imperiedrömmar och strävanden vilket tiden efter 1990 visar på (expansion och krig i Kaukasus, Georgien, Moldavien, Syrien, Krim, Ukraina).
Själv mellanlandade jag i Moskva hösten 1987 på väg som frilansjournalist tillIndien och tog mig via de enorma och vackra tunnelbanorna in till centrum där jag flanerade och drack från samovar på kafé bland ryska ungdomar. En turist i en tolerant diktatur, för övrigt den andra jag besökt (se om Iran 1984).
“Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof” sade Vladimir Putin 2005. Och i München 2007 upprepade han att Ryssland i likhet med Kina och Indien har legitima intressen som inte kan negligeras. Putin sökte inte, skriver Kragh i Det fallna imperiet, Västvärldens godkännande utan dess respekt och erkännande av Rysslands särart.
Putin menar att Västvärlden tar sig friheter på Balkan, i Mellanöstern, Nordafrika och överallt där USA och dess allierade i Europa men även Japan ser sina intressen hotade, oavsett avtal om mänskliga rättigheter, demokrati och FN. Väst hycklar så varför ska Ryssland bry sig om kritik därifrån? Dessutom har Västvärlden degenererat genom sexuell frihet, urspårad liberalism och ateism. Putin lägger ibland till den sjunkande nativiteten här men den är än värre i Ryssland.
Anfallet på Ukraina i feb 2022 ter sig logiskt när man läser den ryska historien före och efter 1991. Kriser måste undvikas till varje pris och all misstänkt inblandning från USA och västmakter minimeras.
2008 var jag i Belarus huvudstad Minsk som ledare för Studieförbundet Vuxenskolans Internationella Centrum i Stockholm. Vi hade ett hantverksprojekt som dokumenterade textiltekniker och annat. Ett möte på ett bibliotek fick avbokas och flyttas till säkrare plats pga. infiltration och hot från mäktiga lokala kulturpolitruker.
Att angreppet kunde ske trots att västmakternas satelliter kunde se trupprörelser före 24 feb 2022 är intressant. Väst varnade Ryssland och införde sanktioner och stöd till Ukraina men gick inte in med egna vapen eller soldater. Osäkerhet rådde tills invasionen var ett faktum.
Boktiteln Historiens återkomst refererar till Francis Fukuyamas bok The End of History från 1992 berättade Martin Kragh för förläggaren Christer Sturmark och historiekollegan Kristian Gerner, se YouTube. Fukuyama var för optimistisk menade Kragh, något jag instämmer i angående hans senaste bok om liberalismen.
Putin försvarade angreppet mot Ukraina i ett förinspelat tal som sändes ut 24 feb 2022 medan ryska trupper rörde sig mot städerna Kiev, Charkiv, Mariupol och ukrainska gränsområden:
”Vi har inga planer på att ockupera ukrainska territorier, Vi kommer inte påtvinga någon våld” sa den ryske presidenten. Tvärtom var den “särskilda militära operationen” (ryska: spetsialnaja voennaja operatsija) ett försvar mot USA och Väst som enligt Putin stött aggressioner mot Ryssland, öppet och fördolt. Den ryska civilisationen var en odelbar enhet, menade Putin, dit Ukraina hörde oavsett dess nationella suveränitet som varierat de senaste tusen åren. Hybridkrigföring var tidigt igång.
Krigslyckan vände direkt för rysk del och har sedan 2022 varierat. Tillgång till vapen och manskap verkar vara avgörande i detta utnötningskrig som påminner om skyttegravarna i Flandern 1915–17.
https://sjunne.com/2026/03/22/ryssland-sovjetunionens-fall-och-kriget-i-ukraina/global-aposers/
Framtiden ser inte ljus ut för Ryssland. AI robotarna Grok och ChatGPT lägger båda Ryssland på sista plats år 2030 utom militärt. Om mäktiga ryssar fortfarande känner sig kränkta finns anledning att vara försiktig.
Per-Arne Bodin, Från Bysans till Putin, 2016
Martin Kragh, Det fallna imperiet, 2022
Martin Kragh, Historiens återkomst, 2025
Martin Kragh, SvD 22 jan, 2025, Vad talar vi om när vi talar om fred i Ukraina? | Martin Kragh
Martin Kragh, SvD 12 aug, 2025 OSSE och den europeiska fridens uppgång och fall | Martin Kragh
Martin Kragh, SvD, 17 nov, 2025, Recension: ”Efter Ukraina. Ett scenario” av Carlo Masala. | Martin Kragh
Martin Kragh, SvD 10 dec, 2025, Martin Kragh om Putin och John Mearsheimer | Martin Kragh
Martin Kragh, SvD 23 feb, 2026, Recension: ”Russian military thought” av Gudrun Persson | Martin Kragh
Stig Strömholm, SvD, 5 okt, 2025 Recension: ”Ryssland och Europa. En kort idéhistoria” av Per-Arne Bodin | Stig Strömholm
Magnus Utvik, Stoppa Sovjet-imperialismen, 2026
Gunnar Wiman, SvD, 5 maj 2025, Efter 25 år: har väst slutligen putiniserats? | Gunnar Wiman
b0d658c1e88549591345b91064835ce4f5a72110I Axess nr 2/2026 skriver jag om två nya böcker av franske filosofen Gilles Deleuze, hans föreläsningar från 1979-80. Tidigare texter i Axess, 2001 och 2024 och om Deleuze
I Axess nr 2/2026 skriver jag om två nya böcker av franske filosofen Gilles Deleuze, hans föreläsningar från 1979-80.
1b1f12e7e263c9f312768d35781492bde1368817Lite bakis. På väg till 503 Larsen Hall, Harvard University, så hamnade jag på ett möte för svarta om svarta colleges. Intressant och förfriskande. Jag hade följt med hissen upp till dit ett gäng svarta akademiker skulle istället för att gå av vid det hissplan dit jag egentligen skulle. Alla var älskvärda mot mig och … Fortsätt läsa Dagbok från 9 maj, 1979, vid Harvard, Cambridge, Mass, USA →
Lite bakis. På väg till 503 Larsen Hall, Harvard University, så hamnade jag på ett möte för svarta om svarta colleges. Intressant och förfriskande.
Jag hade följt med hissen upp till dit ett gäng svarta akademiker skulle istället för att gå av vid det hissplan dit jag egentligen skulle. Alla var älskvärda mot mig och småpratade medan jag drack upp deras vin och åt upp deras snacks. Sedan berättade jag som det var att jag inte alls visste något om svarta studenters villkor utan bara hade åkt hiss med dem. Då blev de sura men var fortfarande artiga när de bad mig gå. Helt ok.
Hos Joe Blasi som forskade om kibbutzer Israel och motsvarande kollektiv i USA (och som jag brevväxlat med från Uppsala efter att ha läst om alternativa kollektiv i Mother Earth News som jag prenumererade på) satt jag sedan ett par timmar med hans sekreterare innan han dök upp, en liten jude med spasmer och en skarp hjärna.
Mötet tog slut och jag gick ut. Nere på stan i en inredningsbutik mötte jag finska Liisa, söt och betagande. Hon gav mig boken Zen och psykoanalys av D.T. Suzuki och Erich Fromm som jag tog med mig i mitt lilla resebibliotek tillsammans med Marcuses One -Dimensional Man, filosofiantologin Handbok för tveksamma och en grundbok i antropologi, The Human Animal.
Där fanns en annan utbytesstudent från Norrköping. Jag ringde Ann Sutton och vi hamnade på Café Patisserie igen. Småpratade och köpte sedan vin och bröd. Däremellan sprang jag för att hämta några framkallade foton och hade då tagit av mig den svettiga tröjan. En kund i fotoaffären reagerade surt på min nakna bringa. Jag och Ann satt sedan vid stranden och såg roddbåtar fara förbi i solnedgång. ROMANTIK. Ingen sa så mycket. Vi väntade in varandra.
Sedan gick vi på bio och såg Woody Allens Manhattan, som handlade om hans förhållande till en 17/ 35 åring (?). Bra men jag fattade inte alla skämt. Väl tillbaks på The Idler så drack vi drinkar. Till sist frågade jag henne om hon ville resa runt med mig och fick ett nekande svar. Så klart. Men hon ville till Europa och Frankrike till hösten. Vi blev båda lite berusade och jag talade om för henne att jag gillade henne. Och som avslutning kyssar och kramar. Jag hoppas att de gjorde god verkan. Nu ska David lira flöjt i en timme till kl. 2.00.
Tidigare i New York och sen i San Francisco,våren och sommaren 1979
Utdrag ut min självbiografi Ett förhastat liv
https://www.adlibris.com/sv/bok/ett-forhastat-liv-9789198367782