Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

Versions

1. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 17:00:32 Hash: 7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
2. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:59:14 Hash: dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
3. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:58:22 Hash: dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
4. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:57:30 Hash: 5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.

Changes

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

Versions

1. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 17:00:32 Hash: 7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
2. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:59:14 Hash: dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
3. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:58:22 Hash: dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
4. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:57:30 Hash: 5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.

Changes

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

Versions

1. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 17:00:32 Hash: 7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
2. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:59:14 Hash: dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
3. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:58:22 Hash: dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
4. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:57:30 Hash: 5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.

Changes

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

TITLE:
Vill högern ha fler barn får den börja diska

DESCRIPTION:
Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]

CONTENT:
Sverige föder för få barn.

Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.

Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?

Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.

Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?

Christiansson vill hellre prata värderingar.

Så låt oss göra det.

För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.

Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.

Men också på grund av värderingar.

Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.

Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.

De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.

Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.

Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.

Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.

Så jag är helt för familjevänliga värderingar.

De stavas bara: socialism plus feminism.

Versions

1. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 17:00:32 Hash: 7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
2. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:59:14 Hash: dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
3. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:58:22 Hash: dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.
4. 2026-09-02 16:56:16

   Discovered: 2026-09-02 16:57:30 Hash: 5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
   Title:

   Vill högern ha fler barn får den börja diska
   Description:

   Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
   Content

   Sverige föder för få barn.
   
   Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
   
   Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
   
   Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
   
   Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
   
   Christiansson vill hellre prata värderingar.
   
   Så låt oss göra det.
   
   För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män.
   Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. 
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
   
   Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
   
   Men också på grund av värderingar.
   
   Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
   
   Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
   
   De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
   
   Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
   
   Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
   
   Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
   
   Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
   
   De stavas bara: socialism plus feminism.

Changes

TITLE:
”Getter är bättre lärare än skolan”

DESCRIPTION:
Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.

CONTENT:
”Bra jobbat!”

Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.

Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.

Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.

Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.

– Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.

Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?

Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).

Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.

Vad menar du med avbegåvad?

– Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.

På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.

Begåvning.

– Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.

Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?

– Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?

Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.

Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen.

Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.

Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.

I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.

– Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.

– Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.

Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.

Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.

I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.

– Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…

Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.

Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.

Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.

Han kallar det för ett ”brus”.

När kom du själv på att du var intelligent?

– Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.

– Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.

Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?

– Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.

Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?

– Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.

IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.

Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning.

I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.

– Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.

Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.

Varningarna blev verkningslösa.

Kan man säga att IQ fungerar som valuta?

– Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.

Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.

Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. 

– Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.

Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.

– Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.

Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.

Saknar du landet?

– Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.

Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?

– Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.

Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.

– Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?

AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.

– Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Röda biffar

 
 

 
 När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
 
 

 Inrikes
 Jacob Lundberg 
 

 

	

Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.

Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?

– Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.

Har du förlåtit henne?

– Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.

TITLE:
”Getter är bättre lärare än skolan”

DESCRIPTION:
Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.

CONTENT:
”Bra jobbat!”

Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.

Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.

Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.

Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.

– Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.

Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?

Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).

Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.

Vad menar du med avbegåvad?

– Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.

På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.

Begåvning.

– Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.

Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?

– Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?

Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.

Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson.

Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.

Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.

I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.

– Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.

– Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.

Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.

Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.

I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.

– Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…

Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.

Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.

Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.

Han kallar det för ett ”brus”.

När kom du själv på att du var intelligent?

– Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.

– Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.

Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?

– Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.

Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?

– Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.

IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.

Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson.

I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.

– Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.

Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.

Varningarna blev verkningslösa.

Kan man säga att IQ fungerar som valuta?

– Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.

Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.

Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. 

– Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.

Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.

– Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.

Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.

Saknar du landet?

– Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.

Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?

– Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.

Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.

– Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?

AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.

– Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Röda biffar

 
 

 
 När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
 
 

 Inrikes
 Jacob Lundberg 
 

 

	

Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.

Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?

– Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.

Har du förlåtit henne?

– Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.

Versions

1. 2026-09-01 16:16:31

   Discovered: 2026-09-01 16:45:36 Hash: e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fd
   Title:

   ”Getter är bättre lärare än skolan”
   Description:

   Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.
   Content

   ”Bra jobbat!”
   
   Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.
   
   Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.
   
   Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.
   
   Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.
   
   – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.
   
   Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?
   
   Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).
   
   Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.
   
   Vad menar du med avbegåvad?
   
   – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.
   
   På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.
   
   Begåvning.
   
   – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.
   
   Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?
   
   – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?
   
   Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.
   
   Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson.
   
   Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.
   
   Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.
   
   I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.
   
   – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.
   
   – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.
   
   Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.
   
   Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.
   
   I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.
   
   – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…
   
   Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.
   
   Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.
   
   Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.
   
   Han kallar det för ett ”brus”.
   
   När kom du själv på att du var intelligent?
   
   – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.
   
   – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.
   
   Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?
   
   – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.
   
   Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?
   
   – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.
   
   IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.
   
   Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson.
   
   I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.
   
   – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.
   
   Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.
   
   Varningarna blev verkningslösa.
   
   Kan man säga att IQ fungerar som valuta?
   
   – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.
   
   Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.
   
   Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion.
   
   – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.
   
   Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.
   
   – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.
   
   Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.
   
   Saknar du landet?
   
   – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.
   
   Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?
   
   – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.
   
   Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.
   
   – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?
   
   AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.
   
   – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Röda biffar
   
   
   
   
   
   När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
   
   
   
   Inrikes
   Jacob Lundberg
   
   
   
   
   
   
   Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.
   
   Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?
   
   – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.
   
   Har du förlåtit henne?
   
   – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
2. 2026-09-01 16:16:31

   Discovered: 2026-09-01 16:17:27 Hash: e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72b
   Title:

   ”Getter är bättre lärare än skolan”
   Description:

   Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.
   Content

   ”Bra jobbat!”
   
   Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.
   
   Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.
   
   Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.
   
   Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.
   
   – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.
   
   Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?
   
   Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).
   
   Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.
   
   Vad menar du med avbegåvad?
   
   – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.
   
   På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.
   
   Begåvning.
   
   – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.
   
   Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?
   
   – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?
   
   Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.
   
   Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen.
   
   Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.
   
   Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.
   
   I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.
   
   – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.
   
   – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.
   
   Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.
   
   Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.
   
   I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.
   
   – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…
   
   Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.
   
   Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.
   
   Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.
   
   Han kallar det för ett ”brus”.
   
   När kom du själv på att du var intelligent?
   
   – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.
   
   – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.
   
   Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?
   
   – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.
   
   Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?
   
   – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.
   
   IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.
   
   Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning.
   
   I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.
   
   – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.
   
   Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.
   
   Varningarna blev verkningslösa.
   
   Kan man säga att IQ fungerar som valuta?
   
   – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.
   
   Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.
   
   Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion.
   
   – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.
   
   Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.
   
   – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.
   
   Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.
   
   Saknar du landet?
   
   – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.
   
   Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?
   
   – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.
   
   Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.
   
   – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?
   
   AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.
   
   – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Röda biffar
   
   
   
   
   
   När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
   
   
   
   Inrikes
   Jacob Lundberg
   
   
   
   
   
   
   Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.
   
   Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?
   
   – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.
   
   Har du förlåtit henne?
   
   – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.

Changes

TITLE:
”Getter är bättre lärare än skolan”

DESCRIPTION:
Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.

CONTENT:
”Bra jobbat!”

Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.

Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.

Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.

Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.

– Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.

Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?

Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).

Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.

Vad menar du med avbegåvad?

– Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.

På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.

Begåvning.

– Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.

Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?

– Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?

Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.

Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen.

Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.

Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.

I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.

– Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.

– Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.

Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.

Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.

I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.

– Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…

Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.

Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.

Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.

Han kallar det för ett ”brus”.

När kom du själv på att du var intelligent?

– Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.

– Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.

Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?

– Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.

Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?

– Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.

IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.

Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning.

I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.

– Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.

Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.

Varningarna blev verkningslösa.

Kan man säga att IQ fungerar som valuta?

– Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.

Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.

Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. 

– Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.

Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.

– Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.

Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.

Saknar du landet?

– Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.

Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?

– Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.

Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.

– Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?

AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.

– Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Röda biffar

 
 

 
 När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
 
 

 Inrikes
 Jacob Lundberg 
 

 

	

Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.

Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?

– Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.

Har du förlåtit henne?

– Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.

TITLE:
”Getter är bättre lärare än skolan”

DESCRIPTION:
Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.

CONTENT:
”Bra jobbat!”

Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.

Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.

Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.

Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.

– Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.

Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?

Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).

Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.

Vad menar du med avbegåvad?

– Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.

På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.

Begåvning.

– Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.

Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?

– Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?

Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.

Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson.

Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.

Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.

I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.

– Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.

– Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.

Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.

Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.

I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.

– Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…

Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.

Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.

Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.

Han kallar det för ett ”brus”.

När kom du själv på att du var intelligent?

– Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.

– Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.

Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?

– Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.

Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?

– Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.

IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.

Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson.

I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.

– Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.

Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.

Varningarna blev verkningslösa.

Kan man säga att IQ fungerar som valuta?

– Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.

Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.

Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. 

– Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.

Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.

– Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.

Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.

Saknar du landet?

– Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.

Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?

– Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.

Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.

– Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?

AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.

– Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Röda biffar

 
 

 
 När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
 
 

 Inrikes
 Jacob Lundberg 
 

 

	

Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.

Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?

– Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.

Har du förlåtit henne?

– Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.

Versions

1. 2026-09-01 16:16:31

   Discovered: 2026-09-01 16:45:36 Hash: e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fd
   Title:

   ”Getter är bättre lärare än skolan”
   Description:

   Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.
   Content

   ”Bra jobbat!”
   
   Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.
   
   Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.
   
   Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.
   
   Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.
   
   – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.
   
   Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?
   
   Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).
   
   Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.
   
   Vad menar du med avbegåvad?
   
   – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.
   
   På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.
   
   Begåvning.
   
   – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.
   
   Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?
   
   – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?
   
   Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.
   
   Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson.
   
   Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.
   
   Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.
   
   I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.
   
   – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.
   
   – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.
   
   Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.
   
   Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.
   
   I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.
   
   – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…
   
   Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.
   
   Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.
   
   Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.
   
   Han kallar det för ett ”brus”.
   
   När kom du själv på att du var intelligent?
   
   – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.
   
   – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.
   
   Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?
   
   – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.
   
   Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?
   
   – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.
   
   IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.
   
   Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson.
   
   I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.
   
   – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.
   
   Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.
   
   Varningarna blev verkningslösa.
   
   Kan man säga att IQ fungerar som valuta?
   
   – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.
   
   Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.
   
   Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion.
   
   – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.
   
   Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.
   
   – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.
   
   Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.
   
   Saknar du landet?
   
   – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.
   
   Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?
   
   – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.
   
   Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.
   
   – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?
   
   AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.
   
   – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Röda biffar
   
   
   
   
   
   När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
   
   
   
   Inrikes
   Jacob Lundberg
   
   
   
   
   
   
   Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.
   
   Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?
   
   – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.
   
   Har du förlåtit henne?
   
   – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
2. 2026-09-01 16:16:31

   Discovered: 2026-09-01 16:17:27 Hash: e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72b
   Title:

   ”Getter är bättre lärare än skolan”
   Description:

   Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.
   Content

   ”Bra jobbat!”
   
   Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.
   
   Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.
   
   Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.
   
   Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.
   
   – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.
   
   Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?
   
   Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).
   
   Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.
   
   Vad menar du med avbegåvad?
   
   – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.
   
   På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.
   
   Begåvning.
   
   – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.
   
   Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?
   
   – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?
   
   Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.
   
   Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen.
   
   Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.
   
   Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.
   
   I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.
   
   – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.
   
   – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.
   
   Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.
   
   Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.
   
   I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.
   
   – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…
   
   Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.
   
   Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.
   
   Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.
   
   Han kallar det för ett ”brus”.
   
   När kom du själv på att du var intelligent?
   
   – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.
   
   – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.
   
   Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?
   
   – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.
   
   Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?
   
   – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.
   
   IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.
   
   Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning.
   
   I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.
   
   – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.
   
   Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.
   
   Varningarna blev verkningslösa.
   
   Kan man säga att IQ fungerar som valuta?
   
   – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.
   
   Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.
   
   Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion.
   
   – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.
   
   Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.
   
   – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.
   
   Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.
   
   Saknar du landet?
   
   – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.
   
   Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?
   
   – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.
   
   Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.
   
   – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?
   
   AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.
   
   – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Röda biffar
   
   
   
   
   
   När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet?
   
   
   
   Inrikes
   Jacob Lundberg
   
   
   
   
   
   
   Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.
   
   Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?
   
   – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.
   
   Har du förlåtit henne?
   
   – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.