Tornevall Networks

Sverige måste lätta på budgetreglerna för att göra nödvändiga investeringar i totalförsvaret. Det meddelade Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar och ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson på en pressträff idag. Det är ett nytt säkerhetspolitiskt läge i Europa sedan Donald Trump valde att ställa sig på Putin och Rysslands sida i det folkrättsvidriga anfallskriget i Ukraina. Rysslands aggressions- och expansionsplaner hotar hela Europa. Det pausade militära stödet till Ukraina, förhandlingarna med Ryssland där Europa lämnats utanför och Trumps anspråk på Grönland har tydligt visat att Europa måste klara av att garantera sin egen säkerhet. Detta ställer krav på våra samhällen. Vi måste bygga Sverige starkt och det behöver gå snabbt. Vi har en stor beredskapsskuld som nu snabbt behöver täppas igen. Det svenska totalförsvaret behöver stärkas. Vid sidan av den militära upprustningen handlar det bland annat om en upprustning av infrastrukturen, inte minst järnvägen, som dras med stora brister, en förstärkning och utbyggnad av elnäten och en sjukvård som fungerar i både kris och i värsta fall krig. Tidigare i veckan gick EU-kommissionen ut med ett förslag om att bland annat lätta på budgetreglerna för att få loss 9000 miljarder kronor till försvarssatsningar. I Tyskland meddelar blivande förbundskansler Friedrich Merz att de släpper på skuldbromsen. De kommer också att avsätta en särskild fond på 500 miljarder euro för att finansiera industri- och infrastrukturprojekt utanför den normala budgeten under det kommande decenniet. De svenska partierna har välkomnat von der Leyens initiativ. Men här hemma ligger de strikta budgetreglerna kvar. Det är anmärkningsvärt. Nu måste regeringen inse att det är ett nytt läge, de strikta budgetreglerna är överspelade även i Sverige. Vi menar att även det svenska regelverket bör anpassas till det nya omvärldsläget liknande vad som nu sker i Tyskland och i EU. Det går inte att surra sig fast vid ett ramverk som var utdaterat redan när det infördes. Vi behöver få bort investeringsbromsen för att snabbt bygga ett starkt samhälle redo att klara kriser och i värsta fall krig. Se pressträffen: https://www.youtube.com/live/T3U4WQwSMIE

Journalister bjuds in att närvara vid KD-dagarna 2025.

Tisdagen den fjärde februari 2025 har ristats in som en mörk dag i svensk historia.

Tio människor på en skola i Örebro föll offer för den värsta masskjutningen någonsin i vårt land.

Många fler är skadade och traumatiserade. Ännu fler är sörjande familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater.

Vad som tidigare har skett i länder som USA, Tyskland och Finland, har nu skett även här.

Sverige är ett land i sorg.

Mina tankar är hos de anhöriga som nu har fått det samtal som de befarade skulle komma, det värsta samtal man kan få.

Till er vill jag säga: Ni är inte ensamma. Vi står här bredvid er, hela Sverige bär sorgen tillsammans med er.

Det sägs ibland att sorgen är kärlekens pris. Med tiden minns vi inte bara den fasansfulla förlusten, utan också den fina tid vi fick tillsammans.

Där är vi inte nu – men jag önskar så innerligt att ni som idag bara känner förtvivlan, en dag också ska få känna förtröstan.

Ansvaret för döden vilar på den som begick de fruktansvärda brotten.

Men ansvaret för att hjälpa er att återfinna livet, det tar vi gemensamt.

Vi känner nu namnen på flera av offren. Tomheten de lämnar efter sig går inte att beskriva med ord.

De kom från olika platser i världen och hade olika drömmar. 

De var i skolan för att lägga grunden för den framtid som nu har tagits ifrån dem.

De var i skolan för att förverkliga sina ambitioner. Som att utbilda sig till ett så viktigt yrke som undersköterska.

I Sverige tror vi på människor. Vi tror på människors kraft och vilja att ta sig framåt och vi tror på att ge människor både en första chans och en andra.

De som var på Risbergska skolan i Örebro i tisdags var människor som hade tagit den chansen – eller som hjälpte andra att få den chansen.

Det var människor som ville göra någonting bra. Som ville bidra till ett bättre samhälle.

När gärningsmannen attackerade dem, så attackerade han oss alla.

Polisen har ännu inte kunnat ange något motiv. Och låt oss inte spekulera eller dra förhastade slutsatser.

Men dådet väcker ändå oro och rädsla.

Hos elever och föräldrar som undrar om det kan hända igen. Bland människor med utländsk bakgrund, som vittnar om en känsla av särskild utsatthet.

Allt detta måste vi förstå, respektera och möta. Som samhälle, men även som medmänniskor.

Jag vet också att det finns frustration och ilska. Över det som har skett. Över att det kunde ske.

Över allt det som vi ännu inte vet, men som gjorde att detta hände.

Hat besegras inte av mer hat, utan av att vi sluter upp och enas bakom allt det som vi älskar i vårt land, allt det som vi vill skydda och bygga vidare på.

Just nu prövas vi, var och en på olika vis. Men vi prövas också som land.

Av allt våld som föder otrygghet och misstänksamhet. Av kriget i vår egen närhet, av internationella hot och kriser.

Attacken i Örebro väcker också minnen från tidigare attacker på skolor, som de i Malmö, Trollhättan och Trångsund.

Samtidigt vet vi att det finns så mycket gott i Sverige.

Det jag har sett – och det vi alla har sett – den här veckan, gör mig övertygad om att vi kommer klara även den här prövningen.

Vi har sett vardagshjältar som har hjälpt andra i akut nöd. Vi har sett omtanke, empati och handlingskraft.

Jag tänker på eleverna som bar ut sina skadade vänner från skolan, för att ta dem till sjukhus. Lärare och annan skolpersonal som hade övat inrymning med sina elever.

Jag tänker på räddningstjänsten och vårdpersonalen som räddade andras liv.

Jag tänker på de poliser som kom först och gick in i skolan under pågående attack.

Jag tänker på de olika församlingarna i Örebro, som har stöttat förtvivlande anhöriga under mardrömslika dagar.

Och jag tänker på den kvinna – hon heter Marwa – som knöt en sjal som förband på en skadad man.

Hon är en av de många som den här veckan har visat att kärlek och omtanke är så mycket starkare än hat och våld.

Hon sa ”Jag försökte komma ihåg allt jag har pluggat som undersköterska, men det var inte som utbildningen, det var ännu svårare.”

Ja. Det var svårt. Men hon gjorde det ändå.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så fundera på vad du kan göra för den som nu behöver stöd och mänsklig värme.

Om du i din närhet har barn och ungdomar som är rädda – prata med dem. Undvik inte frågan. Vill de inte prata med dig så be dem att prata med någon annan vuxen.

Om någon du känner är ledsen, så trösta. Om någon är ensam, så bjud in. Och ställ frågan “hur mår du?” – även om du redan vet svaret.

Det här kan kännas svårt. Men gör det ändå.

Jag förstår den oro som många nu känner. ”Vart tog det fina Sverige vägen?” som Drottning Silvia sa när vi gemensamt besökte Örebro dagen efter dådet.

När tio människor dödas i en skolskjutning så är det en fråga som behöver ställas.

Men drottningen nöjde sig inte med att ställa frågan, utan gav också uppmaningen: “Vi måste bygga upp det fina landet igen”.

Vi är så många som älskar Sverige och de värderingar som definierar oss.

Vår respekt för varje människas okränkbara värde. Vår omtanke om varandra. Vår enastående förmåga att enas och sluta oss samman. De värdena finns i oss, ofta outtalade.

Nästan alltid ändå tydliga, särskilt när vi prövas i svåra tider. Låt oss bygga vidare på dem.

För när det gäller så finns det bara ETT Sverige.

Inte vi och dom. Inte ung eller gammal. Inte född här eller född utomlands. Inte land eller stad. Inte höger eller vänster.

Vi kan vara olika och tycka olika, men det är vårt gemensamma ansvar att bygga det här landet – och att vårda det. Särskilt när mycket känns mörkt.

Det här är svårt. Men precis som Marwa gjorde: Låt oss göra det ändå.

För mig är ingenting viktigare än att göra Sverige tryggt.

Till sist vill jag be hela Sverige att stanna upp, nu på tisdag kl 12, och hedra alla drabbade genom att förenas i en nationell tyst minut.

Tack.

Se talet här

Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet

I dag kl. 11.00 höll Nooshi Dadgostar, Ida Gabrielsson och Ilyas Hassan en pressträff där de presenterade en akut väg framåt för att stoppa våldsvågen. Det finns tider för politiskt tjafs men de är inte nu. Nu behövs nationell samling. Vi har ett mycket allvarligt läge i Sverige. Föräldrar och barn är rädda för vad som händer i deras bostadsområden. Rädsla och misstro inför grannar sprider sig. Är det min port som kommer sprängas i natt? Välfärden och de skyddsnät som ska finnas runt barn som ligger i riskzonen för att hamna i gängens klor har monterats ner. Resultatet av det ser vi nu. Det är ett samhällsmisslyckande. Ulf Kristersson medgav i förra veckan att regeringen har tappat kontrollen. Nu behöver vi ta tillbaka kontrollen som Ulf Kristersson tappat. Statministern behöver kalla till sig partiledarna, så att vi tillsammans kan gå fram med kraftfulla åtgärder som stryper gängens rekryteringsbas, här och nu. Vi befinner oss i en nationell kris. Vänsterpartiet föreslår att det ska läggas 10 miljarder i en akutpott med syfte att stoppa våldsvågen. Arbetet ska samordnas och ledas från Regeringskansliet i samverkan med Polismyndigheten och andra viktiga instanser. De olika förslagen ska snabb-beredas i de olika insatsgrupperna som sedan lämnar förslag till ändringar i budgeten. Extra ändringsbudgetar hanteras i finansutskottet. På presskonferensen presenterades förslag och möjliga åtgärder som de här insatsgrupperna kan fokusera på för att stoppa våldsvågen. Insatsgrupp A: Trygghet i boendet Hela samhället behöver vara en del i att skapa trygghet i bostadsområdena. Fler lokala poliser, tillsammans med civilsamhälle och socialtjänst, ska trygga våra bostadsområden. I dag kan brottsoffer stå utan boende när deras lägenhet sprängts i bitar. Våldsvågen är ett samhällsproblem, därför måste samhället ta ett ansvar när det kommer till att kompensera brottsoffer så att de inte drabbas ekonomiskt. Insatsgrupp B: Socialtjänsten Vi har skolplikt i Sverige, och är man inte i skolan ska det finnas insatser som får en tillbaka dit. Därför måste socialtjänstens arbete med barn och unga i riskgrupp stärkas avsevärt, med mer resurser. I dagsläget har vi socialsekreterare som ser gängen få ett starkare grepp om ungdomar, men de har för lite resurser att göra något åt det. Därför måste socialtjänsten också stärka samarbetet med skolan, och i områden där man bedömer det nödvändigt behöver socialtjänsten ha en permanent närvaro i skolan. Stödet till familjer i risk kan stärkas upp av ”hemma-hosare” som stärker familjen i hemmet. Regeringen måste intensifiera arbetet med nationell avhopparverksamhet. Insatsgrupp C: HVB-hemmen Sedan i augusti har vi känt till de 18 HVB-hem som av polisen pekas ut att ha kriminella kopplingar. Regeringen måste stänga dessa. Alla nya HVB-hem som startas måste drivas i offentlig regi. Det är inte bra att bunta ihop barn med problem tillsammans. Därför behöver arbetet med att få fram fler familjehem intensifieras. Insatsgrupp D: Skolan Det måste finnas fler vuxna i skolan. Till exempel fler resurspedagoger, elevassistenter, personal i elevhälsan, medföljande till och från skolan. Lärartätheten i skolor som finns i riskområden måste stärkas, t.ex. införa tvålärarsystem. Alla barn som vill ska vara på fritidshemmen efter skolan. Fritidshemmen är kraftigt eftersatta och behöver förstärkas med mer personal. Insatsgrupp E: Digital närvaro Det måste tillskjutas nödvändiga resurser till Polismyndigheten för att stärka närvaron på nätet för att stoppa den digitala rekryteringen. Insatsgruppen bör också se över rättsläget, se till att polisen har rätt verktyg för att stoppa digitala kanaler som rekryteringsverktyg och stärka samarbetet med tech-jättarna. Här kan du se presskonferensen i efterhand. Här kan du ladda ner presentationen.

Erik Nilsson har utsetts till valledare för Kristdemokraterna inför valet 2026. Erik har varit en aktiv medlem i Kristdemokraterna i 25 år, bland annat som kommunalråd i Karlstad och nu senast som biträdande partisekreterare.

Lördag den 21 december kl. 09.15 sändes statsminister Ulf Kristerssons jultal direkt från Harpsund. För dig som vill ta del av talet i efterhand finns det här

Bostadsbrist, arbetslöshet och oro för framtiden. Det är några av de svårigheter som unga möter på väg ut i vuxenlivet idag. Om det talade Nooshi Dadgostar i sitt jultal. – Det är svårt för unga att bli vuxna idag. Jag vet så många unga som inte vill något hellre än att få ett jobb, få sin egen bostad, få bygga sin egen framtid. De gör allt de kan, men de sitter fast mellan ungdom och vuxenvärld, sa Nooshi Dadgostar. Till dig som är ung i Sverige idag vill jag säga: Jag ser att du kämpar. Jag ser samhällsproblemen som hindrar dig. Och jag kommer att göra det jag kan – det vi kan – för att driva igenom de lösningar som vi vet är möjliga. För hindren beror på politik. Därför går det också att förändra med politik, men det kräver en annan riktning än den som styr i Sverige idag. I jultalet pekar hon på att bostadsbrist, arbetslöshet och oro för framtiden som några av de hinder som unga möter på väg ut i vuxenlivet. Det är därför inte konstigt att barnafödandet har nått rekordlåga nivåer och riskera påverka hela samhället. Nooshi Dadgostar föreslår nu en kriskommission om ungas hinder att bli vuxna. En sådan kriskommission bör analysera problemen och komma med skarpa förslag om vad som kan göras. – Det ska vara upp till var och en att välja om man vill skaffa barn eller inte, det ska inte politiken ha någon synpunkt på. Men politiken har en uppgift att riva de hinder som finns för människor att själva forma sitt liv. Så när barnafödandet når rekordlåga nivåer behöver vi ta det på allvar och göra något åt samhällsproblemen som hindrar. Det måste finnas bostäder, jobb och en välfärd man kan lita på, säger Nooshi Dadgostar om kriskommissionen och Vänsterpartiets förslag. Här kan du se hela jultalet i efterhand. Här kan du läsa mer om förslaget om en kriskommission.

Vänsterpartiet lägger fram ett nytt förslag för att återta kontrollen över Sveriges elnät och stoppa de orimliga prishöjningarna som drabbar hushåll och företag.  Elnätsavgifterna har skjutit i höjden de senaste åren – dubbelt så mycket som andra priser i samhället. Idag ges elnätbolagen som Eon, Ellevio och Vattenfall möjligheten att göra enorma vinster på svenska folkets bekostnad. Vänsterpartiet vill nu stoppa detta rån av svenska elkunder och föreslår därför en modell för att återta kontrollen. En beskattning av övervinster gör det mindre attraktivt för vinstdrivande bolag att fortsätta äga och genom att införa en förköpsrätt kan det offentliga ta över de elnätsbolag som då säljs.

Skatt på övervinster Vänsterpartiet föreslår en skatt på elnätsbolagens övervinster för att motverka de oskäliga höjningarna av elnätsavgifterna. Skatten ska inte bara förhindra att bolagen tar ut orimliga avgifter, utan även säkerställa att eventuella skatteintäkter går tillbaka till hushållen, inte till bolagens vinster. Förköpsrätt för offentligt ägande För att kunna återta kontrollen över våra elnät vill Vänsterpartiet ge kommuner och staten förköpsrätt. Om elnätsbolagen säljer sina nät, ska det offentliga ges möjlighet att köpa dem och säkerställa att elnäten ägs gemensamt. Detta stärker både rättvisa priser och den nationella säkerheten. 

– Det här är ett rån som pågår just nu, där elnätsbolagen gör enorma vinster på våra pengar, säger Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar. Varför ska du betala mer bara för att du bor i ”fel” kommun? Skillnaden mellan de billigaste och dyraste avgifterna är enorm och helt orimlig.  De höjda avgifterna går inte till att förbättra elnäten. I stället används pengarna för att generera vinst till privata aktörer, trots att investeringarna i infrastrukturen varit långt ifrån tillräckliga. Partiet vill nu sätta stopp för den här utvecklingen och tvinga bolagen att använda sina vinster till att förbättra och modernisera elnätet.  – Vänsterpartiet vill ta tillbaka kontrollen över elnäten. När bolagen säljer sina nät ska kommunerna få chansen att köpa tillbaka dem först. Om de inte kan eller vill ska staten kunna kliva in. Det är dags att vi tar tillbaka kontrollen över våra gemensamma resurser, avslutar Nooshi Dadgostar.  ☞ Läs underlaget till förslaget här.

Vi är så många samlade här i dag, att det var lång kölista för att få en plats på vår skolkonferens. Och det finns goda skäl till det stora intresset. För skolan är viktig.

Den är viktig för barnen och ungdomarna och för deras föräldrar. Viktig för alla som brinner för utbildning och därför – precis som min egen mamma Karin – valde att bli lärare. Viktig för väljarna. Den är viktig för oss moderater. Och den är viktig, rent av helt avgörande, för Sveriges framtid.

Om vi inte lyckas vända det som inte fungerar i svensk skola, så hotas ytterst både välstånd, konkurrenskraft och omistliga mjukare, mänskliga värden. För kunskap och framgång hänger ihop. Det finns tydligt samband mellan hur ett land presterar i PISA och landets ekonomiska utveckling. Och kunskap är grunden för klassresor och social rörlighet. Ytterst är det den stolta traditionen av ingenjörslandet Sverige som står på spel.

Så låt oss tala klarspråk.

Läget i den svenska skolan är bekymmersamt. Den senaste PISA-mätningen – den som genomfördes våren 2022 – visar ett historiskt kunskapstapp.

Var fjärde 15-åring klarar inte läsförståelsen. Eller som hjärnforskaren Martin Ingvar säger: ”Var fjärde 15-åring ligger i riskzonen för funktionell analfabetism”.

Men det handlar inte bara om en läskris. Svenska elever har problem också med matematiken. En majoritet av gymnasisterna missar uppgifter i det nationella provet i matte, som de borde ha klarat redan på mellanstadiet.

Och så blir spetsen i skolan allt trubbigare. Bara var tionde elev klarar avancerad nivå i matematik – att jämföra med runt var tredje elev i Singapore och Taiwan.

Den svenska skolan är dessutom stökigare än någonsin. Enligt PISA-mätningen är Sverige det land i hela Europa som har sämst disciplin i klassrummen. Bråk, skrik och stök tillhör vardagen i många klassrum, vilket förstås gör det svårt att koncentrera sig på skolarbetet. Men det stannar inte där. De senaste tio åren har anmälningarna om hot och våld i skolan fördubblats. Det skulle inte accepteras på någon annan arbetsplats.

Vi har alltså både en kunskapskris och en ordnings- och trygghetskris i skolan. Det är det skolpolitiska arv som vänsteralternativet lämnade efter sig efter åtta år vid makten.

Är det någon som minns en enda lyckad reform som de gjorde för att vända den utvecklingen? Jag kommer inte på någon. Allt deras fokus låg på att försöka trolla bort den segregation som en alltför stor invandring har skapat även i skolan.

Men låt oss inte bara peka finger. Vårt mål är att lösa problem, inte att fördela skulden för de problem vi har.

Och vi inom borgerligheten har också ett ansvar för att skolan har bekymmer. Våra egna reformer har velat väl, varit fyllda av goda föresatser och löst en del gamla problem. Men resultatet har inte alltid blivit bra nog. Låt oss vara ärliga också om den saken. Och låt oss rätta till de problemen också, när vi nu löser andra.

Det krävs ingen raketforskning för att lyckas med den uppgiften. Det här är nämligen inte svårare än andra riktigt svåra saker. Det är redan väl känt vad som verkligen funkar i skolans värld. Problemet är att den kunskapen inte har fått tillräckligt genomslag i verkligheten.

Ledande skolexperter understryker till exempel att det är lärarledd klassrumsundervisning som är den bästa metoden för att lära ut. Ändå dominerar den rakt motsatta trenden i svensk skola – att undervisningen ska anpassas efter varje elevs särskilda, individuella önskemål och behov – vilket ibland skapar en helt omöjlig arbetssituation för dagens lärare.

Vi har fått en hyperindividualisering och sönderanpassning av svensk skola som inte gynnar någon. Elever som har svårigheter att läsa behöver ju träna mera, inte slippa undan med ett par hörlurar i stället.

Forskningen visar också att bästa sättet för barn att lära sig läsa, är att ljuda fram orden. Ändå är det många lärarstudenter som överhuvud taget inte får lära sig den undervisningsmetoden.

Vi vet dessutom att barn lär sig läsa och skriva bättre med hjälp av fysiska böcker, med papper och penna. Ändå har vi fått en skola som svämmar över av skärmar – utöver alla skärmarna på fritiden.

Och så är det väl känt att bra lärare är skolans allra främsta resurs. Ändå rustar vi inte blivande lärare med rätt verktyg och metoder så att de klarar av att axla det handgripliga ledarskapet i klassrummet. Och kraven i dag är så lågt ställda att det räcker med ett E i svenska för att bli lärare. Detta kan inte ha varit någons mening.

Vi vet alltså vad som är problemet och vi vet vad som behöver göras. Ändå har det inte gjorts. Det är faktiskt helt obegripligt.

Låt mig bara ge några exempel till:

Vi har fått så luddiga kursplaner, att en så grundläggande sak som multiplikation inte ens nämns i kursplanen för matematik.

Ämnet slöjd kan numera lika gärna handla om att skriva en reflekterande text över själva processen, som att faktiskt tälja den där smörkniven, som man senare minns och ler åt. För praktiska ämnen får inte längre vara praktiska. Detta är så konstigt.

Själv fotograferade jag mycket som ung, och gör det fortfarande. Men man lär sig alltså att fotografera genom att fotografera!

Sedan har vi de stötande svenska glädjebetygen. Det finns exempel där elever skriver E på det nationella provet i matematik, men ändå får B i mattebetyg. Inget annat land i världen har ett så godtyckligt betygssystem. Och få föräldrar begriper ens betygskriterierna.

Och apropå ordningsproblemen i svensk skola: En lärare som tillfälligt vill visa ut en elev som stör kan inte bara göra det. I så fall krävs att läraren skriver en rapport om händelsen. Inte undra på att lärarnas dokumentationsbörda växer hela tiden. Så här kan vi inte ha det. Det krävs ett paradigmskifte i den svenska skolan – och vet ni vad – det paradigmskiftet har vi nu påbörjat i regeringen. Skolan är ett av de allra mest prioriterade områdena för den här regeringen. Det är inte en slump att skolan har ett eget kapitel i Tidöavtalet med 30 punkter. Vi går nu systematiskt igenom allt som inte funkar, för att ge varenda unge en ärlig chans att lyckas. Vi återupprättar en stark kunskapsskola med fokus på faktakunskaper och grundläggande förmågor som att läsa, skriva och räkna. Och vi vill börja tidigt – med obligatorisk språkförskola för de barn som inte talar svenska i hemmet, så att tröskeln till skolans lärande blir så låg som möjligt. Om jag får nämna en enda reform som jag personligen har varit extra engagerad i, så är det just den. Sverige ska vara ett land fyllt av klassresor där alla barn – även de med föräldrar som kom hit med ingenting – ska kunna komma hur långt som helst. De barnen får inte stoppas för att de inte ens klarar svenskan. De ska kunna gå till skolstarten fyllda av förväntningar – inte med en klump i magen. Vi kommer att införa en tioårig grundskola. Vi går från skärm till pärm och satsar på riktiga skolböcker och bemannade skolbibliotek. Läroplanerna reformeras och lärarutbildningarna görs om. Dessutom ser vi till att hela skoldagen blir helt mobilfri. Det finns skäl till att jag själv har infört mobilfria regeringssammanträden på torsdagar. Visst – för att skydda en och annan statshemlighet. Men framför allt för att jag vill att ministrarna ska ha fokus på uppgiften och på varandra. Det andra stora området för reformer handlar om ordning och reda i klassrummet. Vi satsar på skolsociala team och på fler särskilda undervisningsgrupper och akutskolor. Det är inte rimligt att elever som stör och skapar otrygghet för andra till varje pris ska vara kvar i

klassrummet. De eleverna ska naturligtvis få särskild hjälp. Men det måste bli lättare att ta elever ut ur klassrummet och, när det behövs, bedriva undervisningen någon annanstans.

Som en tidig julklapp i år kommer utredningen om stärkt studiero i skolan. Den tar det helhetsgrepp om ordningsfrågan som svensk skola behöver. Ingen i Sverige tror på gammaldags auktoritära skolor, men Sverige måste återupprätta klassrumsdisciplinen.

Medan toleransen för stök, bråk och trakasserier på arbetsplatserna har minskat, så har den i praktiken ökat i skolan. Det måste få tydliga konsekvenser om man bryter mot skolans ordningsregler. Annars sviker man dem som gör sitt bästa.

Det tredje stora reformområdet handlar om ordning i själva skolsystemet. Jag har redan nämnt de stötande glädjebetygen. Det är rent upprörande att denna röta har fått breda ut sig. Priset betalas av unga människor som får korrekta betyg – men lägre än andras fuskbetyg. De kommer inte in på det gymnasium som de har hoppats på, för att de råkade gå på en skola som sköter sin betygssättning.

Andra kommer in på läkarutbildningen eller på Handels, trots stora kunskapsluckor och med felaktiga betyg. Just Handelshögskolan har nu på egen hand bestämt sig för att städa bort de värsta avarterna genom att kräva ett kompletterande högskoleprov. Det inger respekt, men borde inte behövas. Nu tar vi över det nationella ansvaret och inför ett rättvist betygssystem för alla elever i Sverige.

I den här salen och i vårt parti är vi varma anhängare av det fria skolvalet. Det fanns starka skäl till att pionjärer som Per Unckel och Beatrice Ask gjorde de historiska reformerna för drygt 30 år sedan. Många föräldrar var missnöjda med mycket i den svenska 70-talsskolan. Och de kunde inte förstå varför de inte fick vara med och bestämma över sina egna barns skolgång.

Det var både rätt och riktigt att ge den valfrihet som familjer i dag ser som en självklarhet. Men resultatet blev ett friskolesystem som både rymmer banbrytande skolor – och rena extremistskolor, skojare och oseriösa koncerner som ger eleverna ledigt i stället för den undervisning som de har rätt till. Inte heller detta var någons plan, men det blev så ändå.

Och just för att det är vi som har skapat möjligheten att välja skola, så måste också vi ta ansvar för att vårda reformen. Och även det ansvaret tar vi nu.

Skolor som medvetet eller oavsiktligt slarvar med kvaliteten ska inte kunna dra nytta av några vinster i skolan. Vi ökar insynen i friskolorna och vi skärper ägarprövningen. Inget av detta hotar de friskolor som drivs av seriösa ledningar med höga ambitioner. Tvärtom. Men att de oseriösa aktörerna försvinner från skolans värld är en förutsättning för att ens kunna diskutera skolans alla andra problem. Vänsteralternativet pratade oenigt om detta i åtta år. Nu ser vi till att få det gjort!

Jag är stolt över den omläggning som vi nu gör av skolpolitiken. Den påminner om andra nödvändiga kursförändringar:

En helt ny kriminalpolitik, där Gunnar Strömmers senaste lag trädde i kraft bara häromdagen: Den heter förverkandelagstiftning och det kanske inte låter så kraftfullt, men tro mig, att när polisen tar bilar, klockor, smycken och kontanter från de gängkriminella och deras anhöriga, då händer det saker.

En ny invandringspolitik, där först Maria Malmer Stenergard och nu Johan Forsell, genomför ett paradigmskifte som får andra europeiska länder att vilja ta efter.

Det är i det ljuset – och med de ambitionerna – som man ska se vår kursomläggning av skolan. Den gemensamma nämnaren mellan kriminalpolitiken, invandringspolitiken och skolpolitiken är att detta är riktigt långsiktiga frågor, som påverkar hela vårt samhälle i decennier framåt. Det är alltså bland det viktigaste vi gör under denna mandatperiod.

Och skolfrågorna vilar i trygga händer i regeringen. Jag jobbade med skolminister Lotta Edholm redan när jag var socialborgarråd och hon skolborgarråd här i Stockholm. I Sverige måste som bekant allting först utredas, men hon har redan hunnit göra imponerande mycket, och fick nyligen Johan Pehrson som parhäst i rollen som utbildningsminister. Regeringen kommer ha fortsatt högt tempo i skolfrågan.

Men det – mina vänner – betyder inte att utbildningsdepartementet kan göra allt jobb själva. För regeringens skolpolitik är i grunden inte bara liberal. Den är i hög grad också moderat. Av Tidöavtalets 30 utbildningspunkter har vi drivit nästan alla.

Det var vi som i tio års tid krävde centralt rättade nationella prov, som tydligt ska kopplas till betygen, för att bara ta ett av många exempel.

Jag vet också att många av er här inne gör stora skolinsatser, både i riksdagen och ute i kommunerna. Sträck på er! Blygsamhet är en dygd, men överdriven blygsamhet är det inte. Visa tvärtom samma välgrundade självsäkerhet inom skolpolitiken som vi gör när det gäller ekonomisk politik eller försvars- och utrikespolitik.

Vi har den skolpolitik som väljarna efterfrågar. Vi tar kampen mot flummet och stöket. Vi ska inte ha en skola som ständigt hakar på de senaste trenderna, utan en skola som grundar sig på vetenskap, beprövad erfarenhet och sunt förnuft. Inte en skola som är så besatt av jämlikhet att den förstör lärarnas auktoritet. Så besatt av inkludering att den saboterar studiero. Så besatt av subjektiva reflektioner att den glömmer bort värdet av gedigna faktakunskaper.

Ytterst är det här är en ideologisk strid om skolans själ – och den är vi beredda att ta.

I den andan ska vi fortsätta utveckla den moderata skolpolitiken. I en artikel i Svenska Dagbladet i dag listar Josefin Malmqvist, Karin Enström och jag fem skarpa framtida M- reformer för en stärkt kunskapsskola.

−  Återinför en central kvalitetskontroll av läromedel så att alla elever i Sverige har rätt till läroböcker av högsta kvalitet.

−  Se till att alla landets lågstadielärare ges möjlighet att lära sig den ljudande phonics- metoden i sin fortbildning,

−  Möjliggör regelbundna kunskaps-screeningar så att elever som halkar efter fångas upp i tid. Barn som behöver träna extra ska erbjudas det stödet utan tidskrävande utredningar.

−  Ge Skolinspektionen ett tydligare uppdrag att granska skolors verkliga kvalitet, inte bara att de kan visa upp rätt papper. Vi vill också fasa ut de elevledda utvecklingssamtalen. I många skolor leds de av eleverna redan från årskurs 1. Det betyder att det är barnet som ska reflektera över sin egen utveckling, utvärdera sig själv och sätta upp målen framåt. Jag är varm anhängare av att barn tidigt lär sig att planera och ta ansvar. Våra tre barn gick på Montessoriskolan i Strängnäs och det passade dem, men det passar inte alla. Apropå vikten av att kunna välja skola. Men en 7-åring har inte den intellektuella mognaden att reflektera över sin läroprocess på det sättet. Det är den vuxna utbildade läraren som är lämpad att göra de bedömningarna. För vårdnadshavarna är dessutom utvecklingssamtalen ofta den enda möjligheten man får för att bilda sig en verklig uppfattning om hur det går för det egna barnet i skolan. Om han eller hon har kompisar på rasten och på vilket sätt man som föräldrar kan hjälpa till. Den stunden ska man ta vara på. Och det finns faktiskt samtal som gör sig bäst mellan vuxna. Kanske behöver man från skolans sida tala klartext om svårigheter med inlärningen eller om beteenden som inte är okej. De samtalen är inte alltid lämpliga att ha i barnets närvaro. Då är jag rädd att den dialogen tvärtom uteblir. Föräldrar kan ibland komma från utvecklingssamtal utan någon tydlig bild alls av hur det går för barnet. Ta därför bort kravet i skollagen på att eleven alltid ska vara med och ha stort inflytande över skolans utvecklingssamtal. Låt det vara upp till de enskilda skolorna att bestämma exakt hur de vill lägga upp samtalen. Det kan tyckas vara en liten reform. Men de elevledda utvecklingssamtalen sätter fingret på så många av skolans rådande trender: elevinflytandet som har dragits till sin spets, synen på det allvetande barnet som förväntas reflektera som en vuxen, lärarnas coachande roll och bristen på förväntningar på vårdnadshavarnas ansvar.

Vår moderata röst behöver alltså höras ännu tydligare i svensk skolpolitik. Våra idéer om en kunskapsskola med ordning och reda och ett rättvist betygssystem har vunnit sin tid på samma sätt som Nato, jobbskatteavdragen och en ny kriminalpolitik.

Ett intressant tecken på att vår skolpolitik är populär, är att inga andra partier längre vill prata om den. Socialdemokraterna är tysta och säger ingenting. De vill inte ta strid om någon av våra reformer för ökad kunskap och studiero. De har slagit upp bänklocket och gömmer sig där bakom.

Det är samma sak med migrations- och kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hummar och håller med och anklagas av partivänstern för att vara det femte partiet i vårt samarbete. Men de underskattar väljarnas minne.

De rödgröna vill i stället att all skoldebatt ska handla om bara två saker – resurser och friskolor. Och låt oss ta den debatten också. För den här regeringen prioriterar skolan även i kronor och ören. Statens bidrag till skolan för 2025 är det största på 20 år, mätt i löpande priser. Och räknat i fasta priser är statens bidrag till skolan åtminstone näst största på 20 år.

Men det är inte brist på resurser som gör att nästan fyra av tio får underkänt i gymnasiets nationella prov i matematik. Och det är inte brist på resurser som gör att var femte 10-åring knappt kan läsa och skriva. Det är brister i det som sker i klassrummet. Ytterst är det brister i skolpolitiken – och ja, även migrations- och integrationspolitiken – som vi nu måste hantera konsekvenserna av.

Vi är alltså redo för strid om skolan. Men vi är ännu mer redo för samarbete för skolan. Vi har den tysta majoriteten med oss. Vi har analysen och vi har förslagen. Och vi är Samlingspartiet som får saker gjorda.

Nu går vi in i mandatperiodens andra halvlek. Låt skolan bli en av våra profilfrågor inför valet om två år.

Sverige behöver investera stort för att få tåg som går i tid, utbyggd elproduktion och fungerande infrastruktur. Så kan vi ställa om samhället för klimatet och skapa jobb och ekonomisk utveckling. För att göra det behöver vi ha en ekonomisk politik som är anpassad till behoven. Men den överenskommelse som Socialdemokraterna har gjort med Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna förhindrar detta. Beslutet om att förändra saldomålet i de offentliga finanserna är ett av de viktigaste beslut som riksdagen har att fatta för framtiden. Det kan framstå som en teknikalitet. Men när S, M, Sd, C, Kd och L nu har enats om ett balansmål har de också enats om att dagens skattebetalare ska betala alla kommande nödvändiga och stora investeringar i järnväg, elektrifiering, elnätet och elproduktion. Det är i investeringar som inte bara är nödvändiga för att få en fungerande infrastruktur och bygga för framtiden, utan också är helt nödvändiga för att klara klimatomställningen. Med detta beslut är det en helt uppenbar risk att investeringarna inte kommer att bli av. Därför är överenskommelsen ett historiskt misslyckande. Ett tomt löfte om att ha ordning och reda i statsfinanserna har med detta tillåtits stå i vägen för att bygga Sverige starkt. Idag presenteras den utredningen som jag ingått i och som avgör Sveriges investeringskapacitet framåt. Utredningen förslag som S och Tidöpartierna står bakom innebär att vi lägga stora kostnader på dagens hushåll samtidigt som vi kommer att misslyckas med att få fram billig el och tåg som går i tid. Det är den sämsta av världar. Underhållsskulden har byggts upp under lång tid, och investeringar framåt kommer nya generationer till del, det enda rimliga hade varit att sprida ut dessa kostnader på flera generationer. Det är inte bara dumsnålt, det är oansvarigt. Politiska makthavare som saknar viljan och integriteten att ta ansvar och göra det som krävs, riskerar svensk tillväxt och medborgarnas välfärd, säger Ida Gabrielsson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson. Ida Gabrielsson fortsätter: – Överenskommelsen i utredningen är ett historiskt misslyckande. Vänsterpartiet hade gärna kompromissat och tagit ansvar tillsammans, men utredningen har närmast varit ett spel för galleriet. Ramverket är till för att möjliggöra att hantera risker. Den risk vi står inför idag är att vi inte genomför det underhåll och de investeringar som är nödvändiga. ☞ Läs mer i Vänsterpartiets reservation i ramverksutredningen ☞ Ida Gabrielsson: S gör upp med högern och skadar Sverige (Aftonbladet debatt)