Tornevall Networks

"Meet the Press" host Kristen Welker pressed Trump on whether he broke his promise during his second term, but he denied guaranteeing "no new wars."

Asylrätten handlar om människors rätt att söka skydd. Men när EU:s nya migrationspakt nu träder i kraft väljer den svenska regeringen att gå längst fram i ledet för en politik som begränsar den rätten. Det är helt fel väg för Sverige.

Statsrådens arvoden höjs från den 1 juli. För Ulf Kristersson (M) innebär det 7 000 kronor mer i månaden.

Statsministerns arvode höjs från 204 000 till 211 000 kronor per månad. Övriga statsråd får 166 500 kronor, en höjning från 161 000. Höjningen är 3,4 procent. Det meddelar Statsrådsarvodesnämnden i ett pressmeddelande.

Beslutet kommer dagar efter att Moderaterna presenterat ett vallöfte om nya nedskärningar i a-kassan, samtidigt som svenska hushåll pressats av stigande matpriser under hela mandatperioden.

Arvodet beslutas av en oberoende nämnd, inte av regeringen själv. Kristersson är även med höjningen Sveriges högst betalda partiledare.

Det heter ju att ”ingen blir profet i sitt eget land” men åtminstone några blir alldeles uppenbarligen och trots allt det såsom i Hauptstadt der Bewegung, d v s i Åkessons hemstad Sölvesborg där SD ser ut att göra ett rekordval i kommunvalet (och därför antagligen också i riksdags- och regionvalen) den 13 september i år.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/06/s-borg.jpg

I tidigare val (d v s i kommun-, region-, riksdags-, EU- eller kyrkovalen) har SD lyckats uppnå 40% i sammanlagt fyra kommuner (Sjöbo, Bjuv, Perstorp och Klippan) men att döma av olika lokala opinionsundersökningar inför 2026 års val så ser SD ut att ”spräcka” 40%-vallen i ännu fler kommuner än så om knappt 100 dagar och fr a i Sydsverige såsom i just Sölvesborg och sannolikt även i bl a Hörby, Bromölla och Örkelljunga.

Vad gäller att uppnå över 50% i vissa valdistrikt, vilket SD lyckades med att göra i några enstaka fall i 2022 års riksdagsval, så är det troligt att partiet kommer att lyckas med det i åtminstone dussintalet valdistrikt i september i år och bl a antagligen i Mjällby på Listerlandet i Sölvesborgs kommun.

I juni 2025 publicerade Dagens Industri en artikel med rubriken ”Misstänkt knarkgrossist arm i arm med [Banken]:s brottsbekämpare.” På DI:s sajt hade artikeln rubriken: ”[Banken]-kvinna i sällskap med misstänkt knarkgrossist.” Banken var namngiven, men inte bankkvinnan.

I anslutning till artikeln publicerades ett pixlat foto på en man och en kvinna tillsammans. Bildtexten i papperet löd: ”[Banken]-kvinnans möten med den misstänkte narkotikahandlaren har dokumenterats av polisens spanare.”

I artikeln uppgavs att mannen på bilden misstänktes vara del av Ismail Abdos narkotikanätverk och att polisen under en långvarig spaningsinsats noterat att han ofta umgicks med en kvinna som påstods arbeta på en svensk storbank, vilket enligt artikeln skulle vara kvinnan på bilden.

Problemet var att kvinnan på bilden inte alls är den utpekade bankkvinnan, utan en helt annan person som saknar koppling till banken. Den bankanställda kvinnan har i verkligheten aldrig haft kontakt med den brottsmisstänkte mannen.

Den bankanställda kvinnan anmälde publiceringen till Medieombudsmannen (MO) och berättade att hon på grund av DI:s artikel blev avstängd från jobbet medan bankens interna utredning pågick, samt att hon drabbats av svår psykisk ohälsa med PTSD-liknande symtom och traumaterapi som följd. Hon och hennes familj hade fruktat för sin personliga säkerhet, då mannen som hon felaktigt påståtts haft en relation med enligt artikeln var kopplad till ett av Sveriges mest våldsamma kriminella nätverk.

Hon uppger i anmälan att hon genom de detaljer som DI lämnat om hennes arbete på banken blev identifierad av kollegor och andra personer i hennes yrkesmiljö. Hennes profilaktivitet på Linkedin ökade med över 500 procent dagarna efter publiceringen. Hennes namn förekom också i en diskussionstråd som DI-reportern startat på X.

Dagens Industri vidhöll i ett svar till MO så sent som den 8 december 2025 att tidningen inte gjort ett felaktigt utpekande, utan att det verkligen var bankkvinnan på bilden.

Det ledde till att anmälaren vände sig till Polismyndigheten, som skrev två olika PM åt henne, där det framgår att det inte är bankkvinnan på bilden. ”Det var inte ens likt”, uppger den biträdande utredningsledaren i den ena promemorian. I den senare klargjordes att det hade framkommit vem kvinnan på bilden var. Det var inte anmälaren.

När DI fick ta del av den första promemorian i december insåg redaktionen att något kunde vara fel och sökte då bekräftelse från polisen. I januari fick de beskedet från polisen, som innebar att de hängt ut en helt oskyldig person. Artikeln avpublicerades från sajten och en uppföljande artikel publicerades, med rubriken: ”Nya polisuppgifter: Bankanställd umgicks inte med narkotikamisstänkt.”

MO konstaterar att uppgifterna kopplade till anmälaren var felaktiga och ”mycket skadliga” för henne, samt att tidningen inte presenterat något tillräckligt underlag för att publicera.

Mediernas etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Dagens Industri för att ha brutit mot god publicistisk sed.

DI:s ansvariga utgivare Peter Fellman beklagar publiceringen.

Har ni bett kvinnan om ursäkt eller erbjudit henne någon ersättning för den skada ni vållat henne?

– Vi har inte bett henne om ursäkt personligen men vi beklagar naturligtvis detta och hur det har påverkat henne, säger Peter Fellman.

Har ni infört en rättelse?

– Ja, på det sättet att vi publicerade en uppföljande artikel redan i vintras där den senaste utvecklingen i ärendet hos polisen redovisades mycket tydligt. Artikeln uppgav bland annat att kvinnan förts in i utredningen utan grund. Vi kommer också att publicera fällningen av Mediernas etiknämnd idag. Den fällda artikeln är avpublicerad sedan flera månader. Den åtgärden var motiverad när vi fick del av de uppdaterade uppgifterna kring utredningen.

Att hon måste be Polisen om hjälp för att ni ska förstå att ni har gjort fel, vad tänker du om det?

– Allmänt kan sägas att det är svårt att granska hur den organiserade brottsligheten äter sig allt längre in i näringslivet.  Många försöker påverka våra publiceringar från många olika håll. Därför står vi fast vid våra noga övervägda publiceringar tills vi överbevisas. Här blev det tyvärr fel.

Förtydligande: I en tidigare version av artikeln framkom inte att DI gjort egna förfrågningar hos polisen efter att de tagit del av den första promemorian. Det är nu förtydligat.

I juni 2025 publicerade Dagens Industri en artikel med rubriken ”Misstänkt knarkgrossist arm i arm med [Banken]:s brottsbekämpare.” På DI:s sajt hade artikeln rubriken: ”[Banken]-kvinna i sällskap med misstänkt knarkgrossist.” Banken var namngiven, men inte bankkvinnan.

I anslutning till artikeln publicerades ett pixlat foto på en man och en kvinna tillsammans. Bildtexten i papperet löd: ”[Banken]-kvinnans möten med den misstänkte narkotikahandlaren har dokumenterats av polisens spanare.”

I artikeln uppgavs att mannen på bilden misstänktes vara del av Ismail Abdos narkotikanätverk och att polisen under en långvarig spaningsinsats noterat att han ofta umgicks med en kvinna som påstods arbeta på en svensk storbank, vilket enligt artikeln skulle vara kvinnan på bilden.

Problemet var att kvinnan på bilden inte alls är den utpekade bankkvinnan, utan en helt annan person som saknar koppling till banken. Den bankanställda kvinnan har i verkligheten aldrig haft kontakt med den brottsmisstänkte mannen.

Den bankanställda kvinnan anmälde publiceringen till Medieombudsmannen (MO) och berättade att hon på grund av DI:s artikel blev avstängd från jobbet medan bankens interna utredning pågick, samt att hon drabbats av svår psykisk ohälsa med PTSD-liknande symtom och traumaterapi som följd. Hon och hennes familj hade fruktat för sin personliga säkerhet, då mannen som hon felaktigt påståtts haft en relation med enligt artikeln var kopplad till ett av Sveriges mest våldsamma kriminella nätverk.

Hon uppger i anmälan att hon genom de detaljer som DI lämnat om hennes arbete på banken blev identifierad av kollegor och andra personer i hennes yrkesmiljö. Hennes profilaktivitet på Linkedin ökade med över 500 procent dagarna efter publiceringen. Hennes namn förekom också i en diskussionstråd som DI-reportern startat på X.

Dagens Industri vidhöll i ett svar till MO så sent som den 8 december 2025 att tidningen inte gjort ett felaktigt utpekande, utan att det verkligen var bankkvinnan på bilden.

Det ledde till att anmälaren vände sig till Polismyndigheten, som skrev två olika PM åt henne, där det framgår att det inte är bankkvinnan på bilden. ”Det var inte ens likt”, uppger den biträdande utredningsledaren i den ena promemorian. I den senare klargjordes att det hade framkommit vem kvinnan på bilden var. Det var inte anmälaren.

Först när DI fick ta del av promemoriorna i mitten av januari i år insåg redaktionen att de hängt ut en helt oskyldig person. Artikeln avpublicerades från sajten och en uppföljande artikel publicerades, med rubriken: ”Nya polisuppgifter: Bankanställd umgicks inte med narkotikamisstänkt.”

MO konstaterar att uppgifterna kopplade till anmälaren var felaktiga och ”mycket skadliga” för henne, samt att tidningen inte presenterat något tillräckligt underlag för att publicera.

Mediernas etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Dagens Industri för att ha brutit mot god publicistisk sed.

DI:s ansvariga utgivare Peter Fellman beklagar publiceringen.

Har ni bett kvinnan om ursäkt eller erbjudit henne någon ersättning för den skada ni vållat henne?

– Vi har inte bett henne om ursäkt personligen men vi beklagar naturligtvis detta och hur det har påverkat henne, säger Peter Fellman.

Har ni infört en rättelse?

– Ja, på det sättet att vi publicerade en uppföljande artikel redan i vintras där den senaste utvecklingen i ärendet hos polisen redovisades mycket tydligt. Artikeln uppgav bland annat att kvinnan förts in i utredningen utan grund. Vi kommer också att publicera fällningen av Mediernas etiknämnd idag. Den fällda artikeln är avpublicerad sedan flera månader. Den åtgärden var motiverad när vi fick del av de uppdaterade uppgifterna kring utredningen.

Att hon måste be Polisen om hjälp för att ni ska förstå att ni har gjort fel, vad tänker du om det?

– Allmänt kan sägas att det är svårt att granska hur den organiserade brottsligheten äter sig allt längre in i näringslivet.  Många försöker påverka våra publiceringar från många olika håll. Därför står vi fast vid våra noga övervägda publiceringar tills vi överbevisas. Här blev det tyvärr fel.

Replik till ”Public service behöver återta ägandet från techjättarna”:

Daniel Díaz identifierar i sin debattartikel (Journalisten 11/6) ett verkligt problem: svenska public service-bolags beroende av amerikanska plattformsjättar utgör idag en geopolitisk och publicistisk sårbarhet. Så långt är vi överens. Problemet är att hans recept – att SVT, SR och UR ska “återta ägandet” genom att ansluta sig till federerade plattformar som Mastodon och Pixelfed – inte botar den sjukdom han diagnostiserat. Att något är federerat betyder att det är sammanslutet i en federation, ett förbund eller en gemenskap där delarna samarbetar men behåller en viss grad av självständighet. Det är på sin höjd homeopati.

Díaz skriver att PS-bolagen “i princip arbetar åt” techjättarna och måste “börja äga sitt publicerade onlinematerial”. Men det gör de redan. SVT Play, SR Play och bolagens egna sajter och appar tillhör Sveriges mest använda medietjänster, och det är där journalistiken bor. Sociala medier är för public service en sekundär kanal för kännedom och trafik – inte den plats där innehållet ägs. Det “ägande” Díaz vill återta har aldrig lämnats bort.

Public service-bolagens hela legitimitet vilar på att de når befolkningen – inklusive de grupper som är svårast att nå: unga, lågutbildade, nyanlända. Dessa grupper finns på TikTok och Instagram. De finns inte på Mastodon, vars globala användarbas räknas i någon enstaka miljon aktiva användare och vars demografi är kraftigt skev mot teknikintresserade som redan konsumerar nyheter.

Díaz avfärdar detta som ett initialt hinder. Det är tvärtom hela problemet: nätverkseffekter är själva skälet till plattformsjättarnas dominans, och de upphävs inte av goda föresatser. Experimentet är dessutom redan utfört. Tyska och nederländska public service-redaktioner har funnits på Mastodon i åratal – liksom för övrigt Journalisten – med marginellt genomslag. Den som föreslår ett redan prövat och misslyckat recept bör åtminstone förklara varför utfallet skulle bli annorlunda denna gång.

Beredskapsargumentet är Díaz starkaste argument men bevisar heller inte slutsatsen. Beredskapsuppdraget handlar om sändningsinfrastruktur, egna appar, hosting och molnberoenden – inte om huruvida Aktuellt klipps för Tiktok. Om amerikanska plattformar stryps förlorar public service en marknadsföringskanal, inte sin publicistiska infrastruktur. Den relevanta suveränitetsfrågan – europeisk molnkapacitet, CDN, AI-beroenden – nämner Díaz inte med ett ord.

Ironiskt nog vilar även fediversen (det decentraliserade nätverket av sammankopplade sociala plattformar) i hög grad på samma amerikanska infrastrukturlager han vill fly, och Metas Threads har implementerat just det ActivityPub-protokoll Diaz hyllar. Parksliden växer, med hans egen metafor, redan i svampnätverket.

Bilden av fediversen  som frizon är dessutom idealiserad. Mastodon-instanser modereras av enskilda administratörer efter egna, ofta godtyckliga regler. Defederering – att instanser blockerar varandra – kan kapa en redaktions räckvidd över en natt: funktionellt samma problem som en algoritmändring, men utan ens en motpart att ställa till svars. Öppen källkod är inte synonymt med transparent moderering, och frågorna om innehållsansvar och utgivarskap på decentraliserade plattformar lämnas obesvarade.

Slutligen det som Díaz inte ens snuddar vid: vem betalar, och får public service ens göra detta?

Att skattefinansierade bolag skulle bygga eller driva social medie-infrastruktur väcker omedelbart marknadspåverkans- och statsstödsfrågor – i ett läge där tidningsutgivarna redan strider mot public service-bolagens textpublicering på nätet och anslagen är under politiskt tryck. Att åberopa pionjärtidens egna sändningssystem som förebild haltar: att bygga broadcast-infrastruktur i monopol är något annat än att i konkurrens driva plattformar som ingen efterfrågat.

Det finns en seriös diskussion att föra om Europas digitala suveränitet och om mediers osunda beroende av plattformstrafik. Men den diskussionen handlar om molntjänster, EU-reglering och fortsatt prioritering av egna kanaler vilket i allt väsentligt redan är public service-bolagens strategi.

Den handlar inte om att flytta skattefinansierad journalistik till plattformar där publiken inte finns. Digital självständighet uppnås inte genom att tala för en tom arena.

Johan Westerholm

Författare, redaktör och publicist

TV Som Proletären tidigare skrivit fick SVT kalla fötter och ställde in Invandrare för svenskar-avsnittet där högerprovokatören Nick Alinia skulle medverka. Detta efter en omfattande kulturdebatt och kritik från bland annat Journalistförbundet.

En som tyckte ledningen tog fel beslut är programmets skapare och producent Michael Lindgren, som i Expressen (9 juni) skriver att SVT:s velande bara gynnade Alinia:

”Det hade varit kul att se hur övriga panelen tacklade någon med hans åsikter. Jag tror helt enkelt att troll frodas i skuggorna – och dör i dagsljus”, och fortsätter:

”Hans medverkan hade troligtvis sänkt hans status bland de som uppskattar honom. SVT:s beslut att inte sända avsnittet, och hela det här drevet, gör honom nog bara mer ’farlig och spännande’”.

Proletären nr 25, 2026

En annan som var inne på samma spår är denna tidnings chefredaktör August Eliasson, som kommenterade beslutet: 

– Det är så klantigt agerat av SVT. Hur optimerar man genomslaget för Nick Alinia? Jo, genom att först ge honom utrymmet i programmet så att det blir en nyhet, sedan ge olika budskap i debatten om varför, för att till sist göra det till en ännu större nyhet genom att ”cancella” honom. Den enda vinnaren på detta är Alinia själv som nu fått nationellt genomslag och ändå kan utmåla sig som ett offer för censuren.

Nya säsongen av Invandrare för svenskar har premiär i höst. 

”Punkigt om trädgårdsliv”

En egen trädgård

Elin Unnes (Natur & Kultur)

Elin Unnes är en helt egen genre. Rockjournalist. Foodie. DN-kåsör. Botanist av giftiga växter. Författare av odlingsböcker.

Senaste alstret är en ”förtäckt självbiografi i form av en odlingsmanual”. Omslagets eternithus, titel i fraktalstil i en krans av pressade, blixtbelysta, blommor andas snarare Josef Fritzel-land än livsstilsträdgård. Välkommen till Elin Unnes hus och trädgård i Södermanland.

En egen trädgård är en punkig och, ja, filosofisk hyllning till alla drömmare med trädgårdslängtan. Det är aldrig för sent att köpa ett ruckel med ett trädgårdsland fullt med skräp, är Elin Unnes evan­gelium. Själv kastade hon sig ut och köpte ett halvtrasigt hus på landet, förälskad som hon var i tanken på en egen trädgård.

Det som är så fint med Elin Unnes  är att hon är nördig på ett helt onördigt sätt – alla kan hänga med till hennes trädgård. Dessutom är den en fröjd att läsa om.

”Det räcker med att vara där, närvarande, i verkligheten. Känna vinden mot solvarm hud, doften av såpnejlika i skymningen och den mjuka beröringen av stjärnhimlen i själens innersta rum, för att veta att du finns och att det räcker”, skriver Elin Unnes.

Vill du inte ha en trädgård? Du kan ändå läsa boken med behållning: hitta din egen plats i livet – om den så är en allmän plätt i skogen eller ett dansgolv i Berghain.

Julia Nilsson

Två pojkar

Andreas Ekström (Weyler)

Två pojkar hade gärna fått ha en nedryckare på omslaget, för att direkt signalera vad den här boken handlar om. Valet att inte ha det är förstås högst medvetet av journalisten och författaren Andreas Ekström. Boken handlar om två barndomsvänner vars livsbanor går åt olika håll, men för alltid är sammantvinnade. Den ena pojken omkommer i en bilolycka bara tolv år gammal, hans bästis Andreas Ekström lever men drabbas av Crohns sjukdom, en kronisk tarmsjukdom, som leder till att han i vuxen ålder behöver en ny lever. Berättelsen väver fint samman de båda pojkarnas öden och när Ekström står i tacksamhetsskuld till den okända donatorn börjar något av ett detektivarbete som leder honom inte bara till donatorns identitet utan även till den förolyckade vännens obduktionsprotokoll. Den enes död kan också betyda en annans liv. Så grymt och så fint är det.

Julia Nilsson

Vi kan inte resa från barnen – svenskarna i kolonialväldets Kongo

Kolbjörn Guwallius (Verbal förlag)

Kolbjörn Guwallius berättar om sina släktingar Per Olof och Elna som lämnade barnen hemma i Gästrikland för att åka och bygga upp en missionsstation i Kingoyi i en otillgänglig del av Kongo. Landet stod under kung Leopold II:s skräckvälde och missionärernas förhållningssätt till Kongostaten är ett av bokens teman. Var det till exempel rätt eller fel att be militären om hjälp att stoppa den grymma sedvänjan med levande begravningar? Boken visar också att det som pågick i landet var känt redan i samtiden, och hur stor betydelse enskilda journalister och skribenter hade för att vända opinionen i Europa.

Axel Andén

Lögnare

Daniel Andersson (Albert Bonniers förlag)

Ingen behöver förmodligen påminnas om Kalla faktas bombnedslag till granskning Undercover i trollfabriken från 2024 – ännu ett år efter publiceringen kallade Jimmie Åkesson avslöjandet för ett ”propagandamästerverk” som ”den värsta propagandaministern i Nazityskland skulle vara stolt över”. I Daniel Anderssons Lögnare finns alla detaljerna om hur han som nyutexaminerad reporter rodde granskningen i land. Här finns konversationerna inifrån Riks och SD:s kommunikationsavdelning som inte fick plats i dokumentären, här finns de ibland påfrestande täta sms:en från Emil Hellerud, och Daniel Anderssons våndor inför att behöva ljuga och förställa sig dag efter dag, månad efter månad. Det brukar upprepas att wallraff är en metod som ska användas med försiktighet – man vill göra tillägget: även med hänsyn till den som går undercover.

Hanna Lundquist

Hedersflickorna. Ett reportage om våld och vägen ut.

Marja Grill (Polaris)

Det finns parallellsamhällen och parallellsamhällen. Marja Grill har i sin roll som grävreporter på SVT länge granskat förtryck i hederns namn – som enligt en beräkning av docenten Astrid Schlytter kan beröra så många som 240 000 svenska barn. I Hedersflickorna, Marja Grills andra bok, borrar hon djupare. I centrum står Honey och hennes kamp för att frigöra sig från familjens våld och kontroll.  Det är en historia med lyckligt slut, men Marja Grill visar samtidigt att det svenska arbetet mot hedersvåld har långt kvar trots skärpt lagstiftning och myndighetskrav.

Hanna Lundquist

En triumfbåge högre än den i Paris. Byggnader som döps om. Presidentens ansikte tryckt på en jubileumsdollarsedel. Dagens ETC listar fem av Donald Trumps mest egotunga projekt – och de bakslag som hotar att göra dem till fotnoter i historieböckerna.