Nationalekonomen Daniel Waldenström gick nyligen ut på Svenska Dagbladets debattsida med ett lugnande besked till oss alla: de rika betalar skatt – mer skatt än gemene man.
Waldenström, professor och verksam vid Institutet för Näringslivsforskning, har undersökt beskattningen av svenska inkomsttagare. I SvD skriver han att hans nya rapport visar att ”de rika betalar mer skatt än debatten ger intryck av”.
Och siffrorna ser onekligen övertygande ut.
De 520 personer som år 2020 hade en förmögenhet på minst en miljard kronor betalade i genomsnitt 10,3 miljoner kronor i skatt. Det motsvarade 32,1 procent av deras registrerade inkomster. I den stora gruppen mitt i inkomstfördelningen var motsvarande siffra 23,8 procent, enligt Waldenström.
Sverige verkar alltså vara ett väldigt ojämlikt land – särskilt för de superrika.
Men i rapporten bakom debattartikeln finns ytterligare en siffra: Den genomsnittlige miljardären hade en nettoförmögenhet på 3,94 miljarder kronor. Ställer man de 10,3 miljonerna i skatt mot den förmögenheten motsvarar skatten istället 0,26 procent.
Och det är nu striden om miljardärernas skatter börjar.
För en vanlig löntagare är sambandet mellan inkomst och ekonomiska resurser ganska enkelt. Du går till jobbet, får lön och betalar skatt.
För den som äger ett företag värt flera miljarder fungerar det annorlunda. Anta att dina aktier är värda tio miljarder kronor. Ett år senare är de värda elva miljarder. Din förmögenhet har ökat med en miljard.
Men säljer du inte aktierna har du inte fått en miljard i registrerad kapitalinkomst. Värdeökningen är orealiserad och kommer därför inte med när Waldenström ställer skatten mot din registrerade inkomst.
Waldenström är själv tydlig med begränsningen. Hans inkomstmått omfattar registrerade förvärvs- och kapitalinkomster, inte alla förändringar i människors ekonomiska förmögenhet. Men den internationella debatten om miljardärerna handlar om en större fråga: Hur snabbt växer deras ekonomiska resurser – och hur mycket skatt betalar de i förhållande till denna rikedom?
Tänk dig att miljardärens förmögenhet är en swimmingpool. När miljardärens aktier, fastigheter och företag stiger i värde stiger vattennivån i poolen. Då och då behöver ägaren pengar och tappar upp en hink. Waldenströms metod mäter hur mycket skatt ägaren betalar på vattnet i hinken.
Den mer väsentliga frågan bör vara: Hur mycket vatten finns egentligen i poolen?
Det är inget fel med att granska hinkens innehåll. Problemet uppstår när resultatet används för att ge hela bilden av hur hårt poolens ägare beskattas.
Waldenström ställer skatten mot miljardärernas registrerade inkomster och får 32,1 procent. Ställer man samma skatt mot deras förmögenhet får man 0,26 procent.
Det senare är ingen inkomstskattesats. Det visar hur stor den personliga skatten är i förhållande till den ekonomiska förmögenhet personen faktiskt sitter på.
När nationalekonomen Gabriel Zucman på uppdrag av Brasiliens G20-ordförandeskap undersökte beskattningen av världens miljardärer uppskattade han deras personliga skatter till omkring 0,3 procent av deras förmögenheter.
Det är inte identiska mått och bygger inte på samma metod. Men Waldenströms siffror kullkastar knappast den problembild Zucman beskriver.
Ett företag vars värde stiger från tio till elva miljarder kronor har gjort sin ägare ekonomiskt rikare även om företaget inte säljs omedelbart. Och här finns en grundläggande skillnad mellan arbete och kapital.
Den som lever på sitt arbete måste sälja sina timmar om och om igen. Måndag morgon börjar det på nytt. Lönen kommer och skatten dras.
Den som redan äger flera miljarder behöver inte sälja sin tid. Företag, aktier och fastigheter kan stiga i värde medan ägandet består. Kapital kan växa ovanpå redan existerande kapital.
Det betyder inte att miljardärer inte betalar skatt. Waldenströms rapport visar att de kan betala mycket stora belopp.
Men ”betalar miljardärer mycket pengar i skatt?” är inte samma fråga som ”hur hårt beskattas miljardärernas växande rikedom?”. Det är just detta som riskerar att försvinna när miljardärer analyseras med samma inkomstbegrepp som löntagare.
De allra rikaste är inte framför allt rika därför att de har väldigt höga löner. De är rika därför att de äger.
Waldenström skriver att skattedebatten bör ”börja i rätt ände”.
Gärna det. Ställ skatten mot miljardärernas förmögenheter istället för deras inkomster.