Tornevall Networks

Det gror en grön rörelse bland gräsrötterna på landets arbetsplatser. TCO tror att facket kan driva på för att göra verksamheter miljövänligare. – Det är superhäftigt att se det här stora engagemanget, säger ordförande Therese Svanström.

Försäkringsbolaget Folksam har nyligen publicerat en rapport som handlar om skillnaderna i pensionsinkomster (och inräknat både allmän pension, tjänstepension och privat pension) mellan inrikes och utrikes födda pensionärer och som visar att gapet har växt dramatiskt över tid mellan dessa båda grupper.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/06/pen.jpg

Rapporten undersöker fem årskullar varav den första är född 1937 och den sista 1957 och kommer fram till att bland invandrade pensionärer som är födda 1937 skiljer det ca 650 kr jämfört med inrikes födda pensionärer men bland invandrade pensionärer som är födda 1957 handlar det om en skillnad på runt 5700 kr.

Förklaringen står att hitta i att invandrarnas lönenivåer har minskat markant över tid jämfört med den inrikes födda befolkningen. Invandrade pensionärer som är födda 1937 hade en slutlön som motsvarade 96% av genomsnittet motsvarande knappt 1000 kr mindre i månaden medan invandrade pensionärer som är födda 1957 hade en slutlön som motsvarade 78% av genomsnittet eller runt 8000 kr mindre i månadslön.

Uppdelat på kön så ser det sämst ut för de invandrade männen: Manliga utrikes födda pensionärer som är födda 1957 har ca 7700 kr mindre i pensionsinkomster jämfört med manliga inrikes födda pensionärer tillhörande samma årskull medan de invandrade kvinnorna har 4100 kr mindre i pensionsinkomster.

Det ska påminnas om att de äldre invandrarna i första hand är nordiska och europeiska invandrare medan de yngre invandrarna i huvudsak är utomeuropeiska invandrare. Avslutningsvis tyder allt tyvärr på att skillnaderna i pensionsinkomster mellan inrikes och utrikes födda pensionärer kommer att växa till ännu mer extrema nivåer under de kommande årtiondena mot bakgrund av den skyhöga arbetslösheten bland landets invånare med utomeuropeisk bakgrund. I framtiden är det dessutom de utomeuropeiska kvinnorna som kommer att bli fattigpensionärer i högre grad än de utomeuropeiska männen då en hög andel av dem är s k hemmafruar och står helt utanför arbetslivet.

Man åtalas för sexbrott mot flera pojkar, rånförsök i Vallentuna, sju personer åtalas för bedrägerier mot åldringar och nio års fängelse för mordförsök på polis.

Utbrottet från 2006 pågår än

Utifrån rapporteringen skulle man kunna tro att ebola är ett isolerat problem som bara rör Afrika. Men det stämmer inte. Sambandet mellan exploatering av naturen och nya smittor är något som vi ser överallt och som präglar hela vår moderna civilisation.

Jag undrade verkligen vad för fantastiska saker regeringen skulle presentera, som det tagit nästan fyra år för departementet att klura på. Svaret var: Ingenting.

While posts online claimed the incident happened in spring 2026, the news coverage circulating alongside the claim came from 2023.

Det nya lönekravet för arbetskraftsinvandrare är ett tecken på en ny människosyn.

Den 1 juni höjdes lönekravet för arbetskraftsinvandrare till 33 390 kronor i månaden. Regeringen beskriver reformen som ett sätt att motverka missbruk av arbetskraftsinvandringen. Men bakom de tekniska formuleringarna döljer sig något betydligt större.

Det handlar inte bara om arbetstillstånd.

Det handlar om vilket Sverige vi vill vara.

Mindre önskvärd

Under generationer har arbete varit en av de mest grundläggande värderingarna i det svenska samhället. Den som arbetar, betalar skatt och försörjer sig själv har gjort rätt för sig. Arbete har varit vägen in i samhället, vägen till gemenskap och delaktighet.

Nu håller den principen på att överges. Med de nya reglerna räcker det inte längre att arbeta. Det räcker inte att försörja sig själv. Det räcker inte att betala skatt. Det räcker inte att följa lagarna. För människor födda utanför EU krävs dessutom att staten anser att deras lön är tillräckligt hög.

Detta är inte bara ett nytt lönekrav.

Det är en ny människosyn.

Under de år jag arbetat som ombud för arbetskraftsinvandrare har jag mött människor som gjort precis det som politiker i åratal sagt att de ska göra. De har arbetat, lärt sig svenska, bildat familj och etablerat sig i samhället. Nu får många av dem veta att det inte räcker. När deras arbetstillstånd ska förnyas riskerar de att utvisas därför att regeringen har bestämt att deras arbete inte är tillräckligt värdefullt.

Vilket budskap skickar det?

Att den som arbetar på ett hotell är mindre önskvärd än den som arbetar på ett kontor?

Att den som serverar mat på en restaurang är mindre välkommen än den som skriver kod på ett IT-företag?

Att vissa arbeten är fina nog att ge rätt att leva i Sverige medan andra inte är det?

Svårigheter att rekrytera personal

I ett land som säger sig värna arbetslinjen är det en anmärkningsvärd utveckling. Men motsägelsen stannar inte där.

Samtidigt som regeringen höjer lönekraven rapporterar företag över hela landet om svårigheter att rekrytera personal. Samtidigt förlorar staten skatteintäkter när människor som arbetar tvingas lämna landet. Samtidigt förlorar kommuner invånare och företag medarbetare.

Politiken är inte bara omänsklig. Den är också ologisk. För om syftet vore att stärka svensk ekonomi är reformen fel väg.

Om syftet vore att förbättra kompetensförsörjningen är reformen fel väg.

Om syftet vore att värna arbetslinjen är reformen fel väg.

När så många argument talar emot politiken blir det svårt att undgå slutsatsen att det egentliga syftet är ett annat.

Under de senaste åren har migrationspolitiken allt oftare slutat handla om människors handlingar och allt oftare börjat handla om deras bakgrund. Fokus har flyttats från vad människor gör till vilka människor de är. Arbete har fått mindre betydelse. Ursprung har fått större betydelse. Det är därför människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna ändå riskerar att utvisas. Det är därför familjer som klarar sin egen försörjning ändå riskerar att splittras. Det är därför barn som växer upp i Sverige ändå riskerar att förlora sitt hem.

Målet är exkludering

I Sverige sätts löner normalt inte av staten utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen bygger på att fackförbund och arbetsgivare tillsammans kommer överens om vilka löner som ska gälla. När staten nu inför ett politiskt lönegolv för arbetskraftsinvandrare sätter man sig i praktiken över den modell som man samtidigt säger sig försvara.

Det är svårt att se detta som något annat än ännu ett steg i den utveckling där målet inte längre är integration utan exkludering.

Ett Sverige där arbete inte längre räcker för att få höra till är ett fattigare Sverige – ekonomiskt, socialt och moraliskt.

Och det är en utveckling som borde oroa långt fler än dem som idag riskerar att utvisas.

Juan Fonseca

Inlägget Sverige utvisar dem som arbetar dök först upp på Dagens Arena.

Han ger egentligen inga intervjuer just nu. Men för ABF:s kulturmagasin Fönstret i samarbete med Dagens Arena gör Tarik Saleh ett undantag. För vägen mot Cannes, guldbaggar och en plats på Oscarsgalans shortlist började med en kurs i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm – och med den folkbildningstanke han kallar ”bland det finaste vi har”.

En journalist sätter sig i soffan hemma hos en hyllad filmregissör på Södermalm i Stockholm. De säger något om den fantastiska utsikten där han bor med fru och två döttrar. Regissören hämtar två glas vatten.

Om det här skulle vara första scenen i en film …

– … så skulle det krävas ett spänningsmoment. Inte falsk dramatik av typen att du skulle komma från egyptiska underrättelsetjänsten med en bomb i väskan, säger Tarik Saleh.

© 2026 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

 Det är alltså hos honom vi är.

Tarik Salehs film Boy from heaven var en av femton filmer som klarade första gallringen och shortlistades till en Oscar. Han har fått guldbaggar i Sverige och prestigepris i Cannes. Nu tittar han upp i taket och funderar några sekunder innan han fortsätter:

– Jag skulle nog bygga scenen på att regissören har något att dölja, något som precis har hänt. Regissören skulle få svara motvilligt så att tittaren ska ana en konflikt.

Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt

Nu är det inte första scenen i en film utan första minuterna av en intervju. En konflikt skulle i och för sig kunna ligga och pyra eftersom Tarik Saleh där i soffan med utsikten konstaterar att den här intervjun görs när han är mitt i en privat skrivarperiod då han egentligen inte ger några intervjuer alls.

Ändå sitter vi där. Han förklarar:

– Det beror faktisk bara på en sak. ABF. För mig är ABF något viktigt, inte bara som en politisk idé, jag har en personlig relation till ABF som förändrade mitt liv.

Man frågar förstås ”hur då?” Och svaret kommer. Så småningom. Att intervjua Tarik Saleh är nämligen lite som att se hans filmer. När man minst anar det överraskar ett stickspår. En fråga får ofta en lång omväg fram till svaret.

Här börjar omvägen i barndomen så soffan med utsikten blir för en stund terapisoffa.

– Min uppväxt var väldigt kaotisk. Mamma är svensk, pappa kommer från Egypten. Jag bodde med mamma tills jag var sexton år men hade kontakt med pappa. Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt. Utom kreativitet. Mamma och pappa var präglade av en hippieattityd, regler gäller liksom inte dem. De var, eller rättare sagt är, extremt konsekventa i att vara egensinniga.

Känslan var att han flyttade hela barndomen.

– Vi bodde andrahand. Innan nian hade jag bytt skola fem gånger. Jag har lovat att aldrig utsätta mina barn för det. Jag hittade en sorglig gammal önskelista som jag skrev. På förstaplats står det ”en lägenhet” och på andraplats ”en cykel”. Ett barn i ett av världens rikaste länder ska inte behöva önska sig en fast bostad.

Själv målade jag graffiti hela skoltiden

Han skrattar högt åt minnet att han som sjuåring gick i demonstrationståg och skanderade ”shahen av Iran är en rutten banan”.

– 1970-talet var en väldigt idealistisk tid med starka värderingar. Det fanns en sorts idé om rättvisa, men jag minns också en enorm rädsla för kärnkraft. Jag var åtta år när kärnkraftsomröstningen var. Jag trodde verkligen att vi skulle hamna i ett kärnvapenkrig eller i en stor kärnkraftsolycka där vi skulle äta jodtabletter och gömma oss …

Han funderar en stund.

– Det finns en psykologisk övning där frågan är om man skulle vilja ha någon annans uppväxt eller någon annans föräldrar. Jag känner en del som skulle svara ja på den frågan. Då vet man att deras uppväxt, i en dålig lägenhet eller i en stor fin villa, var jävligt tuff. Men jag själv skulle inte svara ja på den frågan. Min uppväxt var ett spännande kaos. Fast det kunde gått åt helvete.

© 2026 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Han väger orden och sammanfattar:

– Mitt inre liv, min fantasi och min associationsförmåga är väldokumenterad vid det här laget. Den har lett till stora internationella framgångar men, tro mig, det kunde lika gärna ha lett till psykisk ohälsa.

-Att förvandla trauman till kreativitet är inget man kan rekommendera. Man kan inte ge rådet ”utsätt barnen för total ovisshet så får ni fram en regissör som vinner pris i Cannes”. Det är ett högriskspel, men jag landade på fötterna.

Man tänker precis påminna om frågan om hans personliga ABF-koppling när svaret kringelikrokar sig vidare.

Tarik Salehs pappa är konstnär och hans kompisar var kulturelit som tecknaren Jan Lööf, komikern och författaren Hans Alfredson, konstnären Carl Johan de Geer, fotografen Lennart Nilsson …

– Det var självklart inspirerande att träffa dem. Själv målade jag graffiti hela skoltiden. Jag drömde om att gå Konstfack, Konsthögskolan, Beckmans eller Berghs. Konstfack och Konsthögskolan kom jag inte in på och Beckmans och Berghs kostade pengar så det var uteslutet.

Det paradoxala i att jag, som står där och pratar, lärde mig jobbet på ABF och inte på Berghs

Målet var att jobba med grafisk formgivning.

– Jag hittade en kurs i layoutprogrammet Quarkxpress på ABF. Jag glömmer aldrig lektionerna i ABF-lokalen på Sveavägen i Stockholm och hur jag efter kursen kontaktade mina favoritformgivare för att fråga om råd för att ta sig vidare.

Sagt och gjort.

– Jag drog till Alexandria i Egypten och gick en konstskola ett år och startade en tidning där med några kompisar. Utan ABF hade jag inte kunnat göra det. Fortfarande när en ny kurskatalog från ABF kommer bläddrar jag i den och fantiserar om kurser jag skulle vilja gå. För mig är folkbildningstanken bland det finaste vi har. Det finns en plats för alla, den ger en andra chans, den ger möjlighet att bli klokare och våga drömma.

Vad han är sugen på just nu?

– Trummor skulle vara kul!

Sedan tjugo år har han en stående halvdag som föreläsare på Berghs.

– Då berättar jag alltid den här historien och det paradoxala i att jag, som står där och pratar, lärde mig jobbet på ABF och inte på Berghs.

Och där landar till slut svaret på frågan om varför han sa ja till intervjun i Fönstret trots att han inte gör några intervjuer nu ”eftersom den film jag ska sälja i intervjuer, Eagles of the republic, så att säga redan är såld”.

– ABF är något jag tror på, ABF förändrade mitt liv, ABF står därför över min agenda.

Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt

Karriären tog fart när han fick jobb på Sveriges Television som grafisk formgivare, blev programledare för samhällsmagasinet Elbyl i slutet av 1990-talet och var involverad i en rad program och serier.

Han blev känd för en större publik, tyckte till, intervjuades och började göra egna filmer. Det finns en historia om när han gjorde den, förstås, prisbelönta animerade filmen Metropia år 2009. Han hade kört fast lite i skrivandet och fick frågan av producenten hur de skulle kunna lösa det. Tarik hade en idé om att författaren Stig Larsson var den bästa skribenten – som han dessutom gärna skulle ta hjälp av. Tänk om de skulle våga fråga …

Stig Larsson sa ja. De två möttes. Tarik var förkyld och hade med en flaska av den receptbelagda hostmedicinen Cocillana. Stig Larsson ville smaka, svepte ett halvt glas och kom på den briljanta idén att ”vi måste åka till Madrid och bo på Reina Victoria, där finns en bra känsla om vi ska skriva”.

Vi lämnar terapisoffan med utsikt och går mot hans bil, som skulle kunna ha rollen som stökig bil i en film om småbarnsföräldrar, för att åka till fotograf Anna-Lena Ahlströms studio. Två killar, påverkade av någon substans, kommer emot oss. Den ena känner igen Tarik från medierna, gratulerar till alla framgångar och vill ta en selfie. Tarik håller om honom och ler in i kameran. Den andra frågar vem han är.

Killarna drar vidare. Tarik berättar att det händer ganska ofta att folk kommer fram och vill prata, ta en bild eller få en autograf. Han säger att i princip alla är trevliga.

– Roligast är nästan när det kommer en överklassgubbe på Östermalm och vill tacka. Då kan jag känna att, yes, han har lite oväntat tagit till sig min film.

Tror man inte på Gud så kommer de att ruttna i jorden

Donald Trump i USA har den här morgonen gjort något nytt utspel som får världen att skaka. Vladimir Putin i Ryssland har sagt något som håller Europa på tårna. Tarik Saleh suckar lätt.

– Världen styrs just nu av gubbar som är tjugo år äldre än vad jag är. De försöker desperat att vrida tillbaka klockan men det har ju historiskt aldrig gått. Vi kommer ofrånkomligt att hamna i framtiden. Den goda nyheten med det är att de här gubbarna kommer att dö. Tror man på Gud så kommer de att hamna i helvetet och tror man inte på Gud så kommer de att ruttna i jorden.

© 2026 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Han låter det sjunka in och slår fast.

– De som nu är barn kommer att växa upp och ha helt andra idéer om möjligheterna i världen. Utvecklingen går så snabbt. Skiftet från industrialism till nätverkssamhälle är så grundläggande för människan att våra hjärnor förändras biologiskt. Jag märker hur mina barn, sju och tio år, redan ser på världen på ett helt annat sätt.

– Ta bara rörlig bild, det jag sysslar med och har lärt mig i vuxen ålder. Barnen har kunnat filma från de var två år gamla och har ett helt annat sätt att se på rörligt material. Eller ta konceptet ”privat”. För min generation var privat allt utom det man valde att göra offentligt. För mina barn är privat en setting, allt annat är så att säga in public, allt annat sker på en scen. Samma sak med konceptet ”vän”.

När han var i sina barns ålder hade han några få vänner. De på gården där han bodde, en kusin kanske, någon han lärt känna på förskolan …

– I dag har en av mina döttrar två av sina närmaste vänner i Malaysia. De har aldrig träffats, men hon pratar med dem varje dag och de delar kärleken till popstjärnan Sabrina Carpenter och plattformen Roblox. Och när jag säger pratar menar jag att de verkligen pratar i telefon, inte bara chattar. Det är häftigt och sådant kommer såklart att få betydelse för framtiden.

Vi i Sverige lever i ett otroligt land med otroliga möjligheter

Kairotrilogin – filmerna The Nile Hilton incident, Boy from heaven, Eagles of the republic – har det regnat priser över. Han har gjort serier och filmer i USA och har sin kanske mest trogna publik i Frankrike.

Tarik Saleh är, kort sagt, internationell.

– Jag reser mycket i världen och ser därför att vi i Sverige lever i ett otroligt land med otroliga möjligheter. Och att Europa är en fantastisk kontinent med fyra, fem civilisationer under bältet. Titta på museerna, konsten, kulturen, alla fantastiska huvudstäder. Ändå pratar vi så mycket om USA, men they could only dream of what we have.

Han kastar ofta in engelska uttryck när han pratar.

– Man pratar om ”the American dream” där vem som helst kan lyckas. Men det är ju en historia, en saga, som man berättar för att skapa inspiration. Ofta om immigranter, ibland svenskar, som kom dit utan någonting men lyckades. Den drömmen är verklighet här hos oss i Sverige. Man kan komma från ingenstans och gå hela vägen. Jag är själv ett bevis på den drömmen. En kille som knappt gått ut med fullständiga gymnasiebetyg, hade tvåa i svenska men har vunnit pris för bästa manus i Cannes.

Han understryker det fina i att det finns ett system som gör det möjligt. Han hyllar avgiftsfri utbildning generellt – ”även om jag önskar att jag själv hade pluggat mer på gymnasiet och sedan läst på universitet” – och kommer tillbaka till hur folkbildning och folkhögskolor kan ge människor en andra chans.

– Det var möjligt tack vare det Sverige som jag föddes i. Det är sorgligt att de politiker som tagit över arvet att bygga det samhället nu står helt utan ord när ett litet gäng före detta nazister vill montera ned det samhället. Varför de vill montera ned? Jo, för att de egentligen hatar Sverige. Jag och Jimmie Åkesson är i ungefär samma ålder. Vi växte båda upp i ett Sverige präglat av solidaritet, jämställdhet, öppenhet, nyfikenhet, innovation …

Han sänker tempot och pratar sakta och tydligt.

– … så han och hans gäng drömmer om ett Sverige som de aldrig själva har upplevt. De tycker inte om den amerikanska drömmen när den faktiskt finns i verkligheten i Sverige. De är i stället fantasilösa och drivna av rädsla.

Ett problem är att jag inte har sett Socialdemokraterna presentera någonting som gör att jag känner tilltro

När Tarik Saleh pratar låter han som en politisk agitator från förr. Inte särskilt förvånande brinner det till lite extra när kulturen och kulturpolitiken kommer på tal.

– Politiken mår inte så bra. Sverige och Europa har, i någon mening, inte kunnat presentera en vision som människor blir inspirerade av. Nu får de som snackar skit om det vi har byggt upp prata ostört.

– Men kulturutövarna i Sverige är fortfarande starka, även om Jimmie och hans gäng gör sitt bästa för att förstöra det. Sverigedemokraterna är de enda som är intresserade av kulturen, men de är det för att ersätta den fantastiska vi har med någon sorts Ultima Thule-version.

Kulturminister Parisa Liljestrand, moderat, är den som kulturvärlden ofta skäller på. Inte minst efter hennes uppmärksammade invigningstal av Göteborgs filmfestival 2025. Talet möttes av buanden och i debatten efteråt kallades hon ”okunnig, föraktfull och livsfarlig”.

– På ett privat plan gillar jag Parisa Liljestrand och har träffat henne några gånger. Hon har sagt att hon älskar mina filmer och det har känts väldigt genuint. Hon har rötter i den delen av världen som filmerna utspelar sig i och förstår säkert dem. Men som kulturminister …

Han letar ord.

– … är hon en fullständig katastrof.

– Ett problem är att jag inte har sett Socialdemokraterna presentera någonting som gör att jag känner tilltro. Men det blir svårt att inte göra jobbet bättre än Parisa Liljestrand och den regering vi har nu. Målet är öppet. Bollen ligger på straffpunkten. Sparka in den nu! Sparka den inte åt andra hållet! In med resurser till kommunala musikskolan, folkbildning, folkhögskolor, kulturen.

– Det som skrämmer mig som kulturutövare är att, hallå, om politiker är så här dåliga på kultur, gäller det även de andra områdena också? Jag misstänker det. För Sverige är ett av världens rikaste länder med enorma naturresurser, stor intelligentia i landet, bra och fri utbildning och så vidare. Ändå har vi så hög arbetslöshet, så låg tillväxt, så mycket som går åt fel håll. Jag tror att politiken i Sverige behöver en ny generation med nya idéer, ny inspiration och ny vision.

Du kan förändra hur människor ser på världen genom ett enda konstverk

Han kanske själv borde ge sig in i politiken?

– Nej, nej, nej. Den främsta anledningen är att mitt jobb är så roligt. Stig Larsson, författaren som på allvar lärde mig skriva, sa en gång att ”om folk visste hur kul det vi gör är så skulle det vara förbjudet”.

– Så, nej, det skulle vara frustrerande att byta det arbetslivet mot att sitta och diskutera med en snubbe från Sölvesborg som inte har sett världen, inte vet något om andra kulturer och religioner.

Han suckar.

– Du måste ta diskussionen, säger en del. Måste jag det? Det är inte min uppgift att utbilda en människa som inte vill lära sig, inte vill förstå.

Många politiker, från alla partier, hör av sig till Tarik och vill träffas över en lunch.

– Jag säger ofta ja. Det är intressant att höra hur diskussionerna går. Jag tycker mig däremot se att de flesta som jobbar med politik också ser politikens begränsningar. De begränsningarna finns däremot inte i konsten. Den är helt gränslös. Du kan förändra hur människor ser på världen genom ett enda konstverk.

Även om han inte tycker att han behöver ta diskussionen är det svårt att låta bli.

– Jag såg en debatt på tv mellan Moderaternas migrationsminister Johan Forssell och Miljöpartiets migrationstalesperson Annika Hirvonen. Johan Forssell ville utvisa människor som hade demonstrerat och stöttat Hamas. Jag sa till mig själv att, Tarik, stäng av debatten nu för den jävla skitstövlen Forssell väcker känslor som du inte vill gå och lägga dig med.

Men han kunde inte låta bli.

– Forssell var värre än vanligt. Han pratade nedlåtande mot henne. Hon höll fattningen och framförde bara argumenten, att vi bor i ett land och samma sak måste gälla för alla. Antingen har vi yttrandefrihet eller så har vi inte det. Jag minns att jag tänkte, vad är det som gör att du Johan Forssell vill utvisa barn och att du står där i tv och försöker förminska någon? Jag tänkte skriva något jävligt elakt på sociala medier.

Men …

– Något kändes inte bra. Vad var det jag inte såg? Jag funderade och kom på det. Jag såg ju inte henne när hon står där och försvarar vår yttrandefrihet och vår demokrati medan han försöker förminska henne.

– Så i stället letade jag upp henne på Facebook och skrev vad bra hon var. Jag insåg att det är nyckeln. Ger man de korrupta skitstövlarna motstånd använder de det som bränsle. Fokusera i stället på dem som är bra, bygg upp dem, det är vägen framåt.

Då ville jag säga att, Johan, det är tufft att vara förälder ibland

Nu, många månader efter den tv-debatten, konstaterar han:

– Senare kom det ju fram att Johan Forssells son har varit med i högerextrema kretsar. Då ville jag säga att, Johan, det är tufft att vara förälder ibland. Du kanske borde ha varit mer närvarande hemma i stället för att ge dig på andra föräldrar.

Och apropå att vara förälder. Efter fotograferingen, där man slås av hur lätt Tarik Saleh har att småprata med alla involverade, skyndar vi mot hans bil. Han kollar klockan och är lite sen. Barnen, frun och soffan med utsikt väntar. Plötsligt slänger han ur sig:

– Det skulle vara kul att leda en ABF-kurs i hur man gör en film, jag tänker kanske tre inspirationsträffar med tre teman; manusskrivande, hur man gör själva filmen, post production.

Han? Frivilligt? Världsregissören?

Man hinner tänka att han kanske skojar när han vänder sig till Fönstrets chefredaktör Eric Sundström:

-Vore inte det kul? Jag ska fundera på ett upplägg. Hör av dig om ett par veckor så kollar vi på datum. Det är ju ändå ABF.

Stay tuned.

Text: Ola Liljedahl

Foto: Anna-Lena Ahlström

Smink: Gio Liljebäck

Intervjun publicerar i samarbeta med ABF:s tidning Fönstret.

Inlägget “För mig är folkbildningstanken bland det finaste vi har” dök först upp på Dagens Arena.

Aktieägarna har köpt sig jättelika sugrör som de stuckit ner i skolverksamheten.

Efter valet i höst kan det äntligen vara dags för de vinstdrivande skolföretagen att avveckla sig själva.

Det vore en stor vinst. För alla som genom åren argumenterat för att skolelever och aktiebolag inte hör ihop. Och för själva skolan, som äntligen kan låta resurserna gå till det de ska: undervisning, vackra klassrum, pedagogiska skolgårdar, välfyllda skolbibliotek.

Vinstdriften har inte tillfört skolan några resurser. Tvärtom, aktieägarna har ju investerat i löften om framtida avkastning, vartenda öre de lagt in vill de ha tillbaka, med saftig ränta. En ren förlustaffär för samhället. Aktieägarna har köpt sig jättelika sugrör som de stuckit ner i skolverksamheten, redo att suga upp så mycket som marknadsföringen klarar av att sminka över.

Gigantiska systemfel

För att det ska bli så mycket avkastning som möjligt sätter skolföretagen press på större klasser, färre och billigare lärare, mindre skolgårdar, nedbantad elevhälsa. Skolbibliotek? Glöm det. Det räcker med en samling böcker, det har Skolinspektionen slagit fast, visar en viktig rapport från fackförbundet Dik.

Jag ska inte tynga den här texten med beskrivningar av det gigantiska systemfel som den världsunika svenska marknadsskolan utgör. Att vi dessutom överlåtit myndighetsutövning i form av betygssättning till vinstdrivande företag är grädden på moset, om betygen inte duger kan du byta till en skola som är mer generös med betygen, det är absurt. Citerar Per Molander och Tormod Johansen som skrev vasst om detta i Dagens Arena häromdagen: Ingen argumenterar för konkurrerande domstolar som jagar kunder med mottot ”Om du är missnöjd med din dom – vänd dig till oss”.

Inget annat land har tagit efter, och nu ska vi ju snart lämna den bakom oss även i Sverige.

Nu klipper vi sugrören. Vi kommer inte att sakna dem.

Fortsatt mångfald

Nej, det innebär inte att mångfalden försvinner. Tvärtom. De stora friskolekoncernerna är just nu i färd med att köpa upp och konkurrera ut mindre, idéburna skolor. Utan jättar som Academedia (visste du att de har en egen, kommersiell kedja med ”Montessori-skolor”, Montessori Mondial?) skulle sådana skolor kunna blomstra och bli fler.

Ja, det kan bli praktiska problem under en övergångstid. Men nej, friskolekoncernerna är inte ”too big to fail” som Marcus Larsson påminner om.

Koncernerna bedyrar ju gång på gång att det inte handlar om vinsten, att de driver skolor för elevernas och lärarnas skull. Självklart kommer de att övergå i andra driftsformer på ett ansvarsfullt sätt. AB kan bli SVB – aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (formen finns redan), eller stiftelser. Eller varför inte låta lärarna ta över, vi brukar ju få höra att det var för att lärarna skulle få ”alternativa arbetsgivare” som friskolorna startades.

Koncerner ägda av riskkapitalbolag får ombilda sig till nätverk av skolor. No big deal, ingen stor dramatik, driftsformen spelar ju ingen roll?

Inför valet lanserar tjänsteföretagens arbetsgivar- och lobbyorganisation Almega kampanjen ”Välfärden bortom rubrikerna”. Almega tycker att debatten handlar för mycket om ”system, ägande och vinster”. De vill hellre prata om ”människor som går till jobbet varje dag för att undervisa barn, vårda patienter och skapa trygghet för äldre”.

Ja, låt oss äntligen göra det.

Lisa Pelling

Inlägget Äntligen blir vi av med vinstdriften i skolan dök först upp på Dagens Arena.