Full text
Före valet ber partierna om väljarnas förtroende att förändra Sverige. Efter valet måste de visa hur förändringen ska bli möjlig. Både Centerpartiet och Vänsterpartiet måste ta ansvar för att en ny regering ska kunna bildas, skriver Ulrika Eriksson.
I den pågående regeringsbildningen blir uppgiften tydlig. Magdalena Andersson försöker samla stöd för en regering. Centerpartiet säger nej till att sitta i regering med Vänsterpartiet, samtidigt som Vänsterpartiet kräver att självt ingå i den regering det ska stödja. Båda vill se ett regeringsskifte, men deras villkor gör det svårt att genomföra det tillsammans.
För väljaren som röstat för ett regeringsskifte uppstår därför en rimlig fråga: Den som säger nej till en regeringslösning, vilket genomförbart alternativ erbjuder den väljaren?
Partier måste få ha gränser. Den som röstat på Centerpartiet har inte röstat på Vänsterpartiets politik, och omvänt. Väljarna måste kunna lita på att deras företrädare tar sina vallöften på allvar. En kompromiss blir inte bra enbart för att den gör det möjligt att utse ministrar.
Sakpolitiken behöver bli tydligare
Men när ett partis mandat behövs för att en regering ska kunna tillträda får partiets nej konsekvenser för fler än de egna väljarna. Därför behöver partiet förklara både vad det vill förhindra och hur det vill komma vidare. Att hoppas att motparten till slut ger efter är knappast ett tillräckligt alternativ.
Centerpartiet behöver visa hur en regering utan Vänsterpartiet ska få det stöd som krävs. Vänsterpartiet behöver förklara hur kravet på regeringsmedverkan ska kunna förenas med ett underlag där Centerpartiet också behövs. Båda behöver ge besked om vad de själva kan acceptera, inte enbart om vad den andra parten måste ändra.
Här behöver sakpolitiken bli tydligare. Vilka konkreta beslut är partierna oense om? Vad måste en överenskommelse innehålla för att de ska kunna stå bakom den? Sådana besked ger väljarna möjlighet att bedöma vad som står på spel och var en kompromiss kan finnas.
Att lova ett regeringsskifte innebär att man efter valet behöver arbeta för att göra det möjligt, även när mandatfördelningen kräver ett samarbete som man helst hade sluppit. Inget parti har fått mandat att ensamt bestämma villkoren för alla andra.
S måste erbjuda verkligt inflytande
Samma ansvar gäller Magdalena Andersson. Den som vill samla partier bakom sig måste erbjuda dem verkligt inflytande och en politik som de kan försvara inför sina väljare. Det går inte att begära kompromisser av andra utan att själv vara beredd att göra dem.
Regeringsbildningen får ta tid. En överenskommelse ska hålla för budgetar, reformer och svåra beslut under flera år. Att en färdig lösning ännu inte har presenterats betyder inte att samtalen står stilla. Väljarna behöver inte få insyn i varje förhandling, men de behöver begripliga besked om vilka lösningar partierna arbetar för.
Det politiska ansvaret slutar inte när ett parti har motiverat sitt nej. Nästa uppgift är att visa hur en annan lösning skulle kunna fungera och vad partiet självt är berett att bidra med.
Väljarna kan inte kräva att partierna blir överens om allt. Men de kan kräva att den som stänger en dörr också visar vilken annan dörr som går att öppna.
Ulrika Eriksson, frilansskribent
Inlägget Ansvaret som följer med ett nej dök först upp på Dagens Arena.
