Amun Abdullahi. Foto: Johan Ljungström Jolj/SR
Den 20 oktober 2024 rapporterade SR Ekot att den tidigare SR-journalisten Amun Abdullahi hade skjutits till döds av okända män i Somalia.
Amun Abdullahi, som blev 49 år, var en prisbelönt journalist som 2010 hade fått Publicistklubbens yttrandefrihetspris till Anna Politkovskajas minne och nominerats till Guldspaden. Hon hade hoppat av studier vid Dramatiska institutet för att vara med och bygga upp Sveriges Radios somaliska redaktion. I samarbete med Ekot avslöjade hon 2009 att den somaliska terrororganisationen al-Shabab rekryterade ungdomar på en fritidsgård i Rinkeby.
Dagarna efter Amun Abdullahis död upplevde Expressens reporter Anna Gullberg ett informationssug som inte blev tillfredsställt.
– Jag gick och väntade på att det skulle rapporteras mycket, mycket mer om det här. Så brukar det vara när något händer stora mediehus medarbetare eller tidigare medarbetare. Men det kom inget mer, säger Anna Gullberg.
Hon tror att det hänger samman med att Amun Abdullahi sedan många år hade lämnat SR och bosatt sig i Somalia, där hon drev sociala projekt för att stoppa rekrytering till terrorism. Men också med hur Amun Abdullahi hade lämnat SR: efter en konflikt med programmet Konflikt.
Den ges stort utrymme i dokumentären. Amun Abdullahis tidigare Ekot-kollegor Karin Wirehed och Kajsa Norell, och Amuns familj, vittnar om hur hårt det tog henne att SR:s eget program Konflikt våren 2010 ifrågasatte hennes avslöjande om rekryteringen till al-Shabab – pågick det verkligen en sådan i Rinkeby?
– Den ena delen av Sveriges Radio gjorde det här avslöjandet, och den andra underminerade det. Konflikts program sändes också kort efter hennes stoltaste ögonblick, när hon fick Anna Politkovskaja-priset – det var förstås en extra förödmjukelse, säger Anna Gullberg.
Är det också din uppfattning att det var ett svek?
– Ja, det tycker jag, både från cheferna och Konflikts redaktion. Hon offrade så oerhört mycket för att kunna berätta det här, hon var hotad och hatad, och så kände hon sig så ifrågasatt internt att hon tappade tron på journalistiken. Det gör mig ledsen att hon som var så modig och vågade stå emot stark kritik från delar av den egna gruppen och faktiska hot mot sitt liv inte blev stöttad inifrån. Amun var precis den sorts journalist som skulle ha kunnat göra stordåd på Sveriges Radio de år som varit – så det är en förlust.
Du ger i avsnitt två också ordet till journalisterna Jörgen Huitfeldt och Katarina Gunnarsson som får beskriva ett medieklimat med en snäv åsiktskorridor under 00-talets sista år, varför?
– Jag ser Konflikts reportage som ett utmärkt exempel på hur den ängsliga tidsandan kunde yttra sig, och ville förklara varför det kunde låta på det här sättet. Sedan dess har ju journalistiken rört sig väldigt långt, så den som inte var med kan annars inte veta hur det var.
Men Anna Gullbergs ärende är inte (främst) att ”kasta skit på Sveriges Radio”, säger hon, utan att lyfta fram Amun Abdullahis journalistiska gärning och få henne att bli ihågkommen på det sätt hon förtjänar.
Dokumentären skildrar också privatpersonen. Anna Gullberg har följt hennes son och make i 18 månader. Förra helgen fick de förhandslyssna. De grät, och skrattade.
– Amun var en sån naturkraft, säger Anna Gullberg.
Yrkesmässigt har projektet bitvis liknat en thriller med flera cliffhangers – en återfunnen telefon, möjliga ögonvittnen till mordet, en av säkerhetsskäl inställd resa till Somalia. En thriller med ett ganska otillfredsställande slut, eftersom hon inte lyckas presentera mer än en tänkbar anstiftare till mordet.
– Men vägen dit har fått mig att komma i kontakt med väldigt många nya människor och platser: från ministern för energi i Puntland till en brittisk journalist som gräver i mordet, till en resa till München där Kajsa Norell numera är chef för Deutsche Rundfunks poddar. Men framför allt har jag hängt en hel del i Husby och Rinkeby. Vilket jag inte heller gjort i någon större utsträckning tidigare.