Tornevall Networks

Det Israel gör i Gaza är oförsvarligt och innebär ett enormt mänskligt lidande. Tiotusentals civila har dödats av Israel och majoriteten är kvinnor och barn. Det pågår en process i Internationella domstolen mot Israel för folkmord. Att i det läget ha militära samarbeten och kontakter med Israel blir ett indirekt stöd. Vänsterpartiet anser att alla militära kontakter med Israel omgående ska avbrytas. Vänsterpartiet vill:

Säg upp avtalet med israeliska vapenföretaget Elbit. Det avtal som Försvarsmakten den 25 oktober förra året – mitt under bombningarna av Gaza – träffade med Elbit systems om köp av krigsmateriel för 1,7 miljarder kronor måste hävas. Som Israels största vapentillverkare står Elbit nära den israeliska militären. Under hösten ökade Elbit sin produktion uttryckligen motiverat med att de vill stödja Israels krig i Gaza. Avbryt det svenska företaget Aimpoints samarbete med den israeliska vapentillverkaren Emtan, vars produkter har gått direkt till israeliska bosättare som attackerat civila palestinier på Västbanken. Beslut om vapenexport fattas i första hand av Inspektionen för strategiska produkter (ISP), men det är helt möjligt för regeringen att fatta beslut när det gäller enskilda länder. Kalla hem den svenske militärattachén från Israel. Det omfattande utbyte som pågår mellan svenska försvaret och den israeliska armén måste omedelbart stoppas.

På så vis kan Sverige bidra till att sätta press på Israel, för ett omedelbart eldupphör, och för en varaktig fred. Sverige ska inte vara ett land som indirekt stödjer dödandet av oskyldiga civila.

Statsminister Ulf Kristersson gav i lördags ett löfte om att regeringen och SD ska lägga en budget som innebär att man inte säger upp anställda i sjukvården. Det kräver ett tillskott på 15 miljarder från staten till regionerna. Vänsterpartiet föreslår nu en extra ändringsbudget om dessa 15 miljarder. Vi utgår från att statsministern håller sitt löfte till de anställda i vården och hela svenska folket. Därför föreslår vi en extra ändringsbudget med de 15 miljarder kronor som det kostar att stoppa uppsägningarna i sjukvården. Men det är bråttom. Runtom i landet planeras nu uppsägningar och ska Kristersson kunna hålla sitt vårdlöfte måste pengarna komma omgående, säger Nooshi Dadgostar. Vänsterpartiet lägger nu fram ett utskottsinitiativ i finansutskottet om en extra ändringsbudget för att stoppa uppsägningarna i vården. Vårdkrisen kräver nationell samling. Därför uppmanar Vänsterpartiet statsministern att kalla till partiledarsamtal om detta. Målsättningen är att kunna ge snabbehandling i riksdagen så att pengarna hinner komma ut i tid. Det är mycket välkommet att regeringen till slut erkänner att vårdkrisen är ett nationellt ansvar. Men det räcker inte att pengarna kommer senare, för det är nu uppsägningarna sker. Jag utgår från att alla partier tar ansvar och att Kristersson håller sitt vårdlöfte. Han måste ge konkret besked, säger Ida Gabrielsson, ekonomisk-politisk talesperson Vänsterpartiet. Vänsterpartiets bedömning är att för att undvika uppsägningar i sjukvården krävs ett ökat statsfinansiellt stöd till regionerna med 15 miljarder kronor. Detta baseras sig på regionernas prognoser med ett avdrag för de verksamheter som inte täcks av vårdlöftet. Medborgarna förväntar sig att regeringen stoppar nedskärningarna i sjukvården. Vården var väljarnas allra viktigaste fråga i valet, så det är den fråga både jag och Ulf Kristersson är valda på, säger Nooshi Dadgostar.

Vänsterpartiet har nu valt sin lista för EU-valet i juni. Jonas Sjöstedt toppar listan, följt av Hanna Gedin. Totalt finns 36 namn på listan. – Det är ett förtroende jag är glad och hedrad för. EU-valet är viktigt för alla som vill ha en politik för klimatet och trygga jobb. Det blir ett val mellan vänster och höger, säger Jonas Sjöstedt. Jonas Sjöstedt är i grunden metallarbetare och har tidigare varit såväl partiledare för Vänsterpartiet som EU-parlamentariker i Bryssel 1995-2006, där han bland annat satt i miljöutskottet. – Vi har en väldigt stark lista. I EU-valet kan vi se till att det blir mer vänsterpolitik i Sverige och dessutom visa regeringen och Sd att svenska folket inte vill ha dem. Det ser jag fram emot, säger Nooshi Dadgostar. I december lade valberedningen sitt förslag. Beslutet om listan togs på en valkonferens i Stockholm med ombud från hela landet. – Vänsterpartister gör verkligen skillnad i EU-parlamentet, för Malmö och Sverige. Vi arbetar konsekvent för eldupphör i Gaza och det är ett arbete jag vill fortsätta driva, säger Hanna Gedin, tvåa på Vänsterpartiets EU-lista. Hanna Gedin från Malmö arbetar för vänstern i EU-parlamentet och har tidigare varit biträdande partisekreterare. Hon är utbildad i EU-rätt.

Regeringens klimatpolitik är varken bra för klimatet eller för vanligt folk. Det krävs en politisk kursändring, som rivstartar klimatomställningen och bygger ett rättvisare Sverige. 95% av svenskarna är medvetna om klimatförändringarna. Fyra av fem svenskar vill se en politik som löser dem. Trots det har regeringen och Sverigedemokraterna sedan man fick makten konsekvent drivit en politik som ökar utsläppen. Det är inte bara dålig klimatpolitik, det är helt på tvärs med svenska folkets vilja och behov. Den klimathandlingsplan som regeringen nyss presenterat visar tyvärr att denna ansvarslösa politik inte är ett olycksfall i arbetet. Det regeringen säger där är att man planerar att fortsätta misslyckas, och i praktiken har gett upp hoppet om att Sverige ska klara nationella klimatmålen till 2030. Det som kallas en handlingsplan består snarare av en mängd oprecisa bedömningar och vaga uttryck för en viljeinriktning. Det mest konkreta som föreslås är att analyser ska utföras och utredningar tillsättas. Faktiska förslag för att Sverige ska nå de nationellt beslutade klimatmålen till 2030 saknas. Sverige kommer att få mycket svårt att leva upp till våra klimatåtagande inom EU. Kritiken från klimatrörelsen har också föga förvånande varit massiv. Men det här är inte bara mycket dålig klimatpolitik, det är också samhällsekonomiskt oansvarigt. För varje år som vi dröjer ökar kostnaderna för att ta itu med problemen. Att regeringen väljer att skjuta åtgärder framför sig innebär att nödvändiga åtgärder blir svårare att genomföra och att kostnaderna för medborgarna riskerar att bli stora. Detta gäller särskilt transportsektorn där åtgärder krävs i omedelbart. Avsaknad av konkreta åtgärder i närtid riskerar att resultera i att man måste genomföra drastiska åtgärder längre fram, som kan leda till extremt höga drivmedelspriser. Då Sverige så kraftigt brister i klimatåtgärder på hemmaplan riskerar vi att få betala åtskilliga miljarder för att leva upp till EU:s klimatåtagande till 2030. En sådan politik står i direkt kontrast till själva grunden för en klimatomställning med folklig förankring. Men det finns en det finns en annan väg – en väg som det är möjligt att slå in på redan idag. Sverige har alla möjligheter att rivstarta klimatomställningen, och göra det på ett sätt som bygger ett rättvisare Sverige. Som skapar jobb och rikedom, och ser till att vanligt folk får det bättre, medan kostnaderna för omställningen bärs av de som bär ansvaret. Med en jämlikare fördelning av resurser kan minskad resursanvändning kunna kombineras med en hög materiell standard för alla, såväl i Sverige som globalt. Omställningen till ett hållbart samhälle måste få störst konsekvenser för dem som har störst klimatpåverkan och tar mest resurser i anspråk. För att Sverige ska nå de mål som är bundna till det nationella klimatpolitiska ramverket samt klimatåtaganden inom EU en kraftig politisk kursändring, och att ett åtgärdspaket sätts igång redan under nuvarande mandatperiod. För att göra verklighet av den rättvisa klimatomställningen föreslår Vänsterpartiet därför:

Ett klimatinvesteringsprogram på 830 miljarder kronor under tio år, med historiska satsningar på infrastruktur, energieffektiva bostäder, stärkt elnät och kraftigt utbyggd förnybar energi. En Sverigebiljett för all regional kollektivtrafik, som ska kosta max 450kr och gälla över hela landet. Avveckla subventioner till klimatskadlig verksamhet, och lägg istället pengarna på att stödja omställning och gröna investeringar.

När en större andel av ekonomin går till gemensamma investeringar, i stället för att gynna höginkomsttagares överkonsumtion, skapas möjligheter att minska såväl klyftor mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare som klyftor mellan stad och landsbygd, samtidigt som utsläppen minskas. Det är bra politik – för klimatet och för vanligt folk. Sverige kan bättre. Läs mer

Läs Vänsterpartiets följdmotion på regeringens klimathandlingsplan här

Vänsterpartiets valberedning har nu presenterat sitt förslag på kandidater för EU-valet 2024. Jonas Sjöstedt föreslås på förstaplatsen och Hanna Gedin på andraplatsen. Därefter föreslås Carolina Gustavsson, Marta Aguirre och Umihana Rašović. Totalt föreslår valberedningen en lista på 36 kandidater från hela Sverige. Beslut om valsedeln tas på en valkonferens 20 januari. Europaparlamentsvalet äger rum 9 juni 2024. Ladda ned valberednings förslag till EU-lista här… Här kan du se pressträffen med valberedningens sammankallande Håkan Eriksson, tillsammans med Nooshi Dadgostar och de två föreslagna toppkandidaterna Jonas Sjöstedt och Hanna Gedin.

” HBTQ-rörelsen behöver öva upp förmågan att göra motstånd” Detta är inte paljetternas, glittrets och glamourens tid. Vi lever i inledningen av en ny auktoritär tid och det innebär en ny tid av  motstånd, säger författaren och journalisten Anna-Maria Sörberg, en legendar inom HBTQ-rörelsen som tilldelas årets Jörn Svensson-pris. Grattis Anna-Maria Sörberg. Vad betyder det för dig att få Jörn Svensson-priset, och att få det nu? Tack så mycket, det är en ära. Att få ett pris gör att arbetet stannar upp en stund och ger tillfälle att fundera över vägval och insatser. Dessutom, Jörn Svensson, var en viktig, frihetlig röst under en tid då få eller inga politiker var beredda att stå bakom de här frågorna. Än mindre erkänna den diskriminering och utsatthet som omgav dem. Det är sånt jag tänker på nu med priset, varmt tack! Den som fick Jörn Svensson-priset före dig var Vanja Södergren som anordnade den allra första Prideparaden 1971 i Örebro, de var 12-15 personer! Det har ändå hänt en del sedan dess! –  Ja, jag är väl snarare den generationens barn och sedan har det kommit ytterligare en generation eller två efter mig i en tid som präglats av optimism. Jag och många med mig har fått ta del av ett allt öppnare, liberalare samhälle där vänsteridén om människors lika värde på många sätt fått betydande genomslag. Sexualitetsfrågorna har fått ett enormt genomslag i offentligheten och kommit att få allt större roll. De har också kommit att ingå i ett geopolitiskt maktspel. I takt med de nyauktoritära krafter som nu samlar sig står vi inför nya utmaningar. Du menar att vi måste öva upp förmågan att kämpa? – Verkligen.  Det gäller ju alla frihetsrörelser, HBTQ-rörelsen, feminismen och inom hela breda vänstern. Jag betraktar inte de här frågorna isolerade från andra rörelser eller aspekter av makt. Särskilt inte i dessa tider. De har allt att göra med frågor om klass, kön, migration. Det är heller inte frågor som liksom blir färdiga. Betydelsen av vad det innebär att leva som homosexuell idag skiljer sig enormt från till exempel 70-talet. Många pratar om hur vår tid präglas alltmer av illiberala och nationalistiska strömningar. Vi har attacker mot aborträtt i flera länder, böcker plockas bort från skolbibliotek i tex USA för att de skulle påverka barn till sexuellt normbrytande, det har varit bråk om dragqueens som läser sagor för barn och konflikt kring SVT:s program om transvården för att nämna några exempel.  Men du tillhör dem som menar att den här högervridningen finns även inom HBTQ-rörelsen. Du har bland annat skrivit en bok om ”Homonationalism”, vad innebär det? – Gayvärlden står inte utanför den nykonservativa värld vi också lever i. Kanske är den mer sårbar för att den inkludering som delvis skett är rätt ny och har gått snabbt. Att många homosexuella män och kvinnor har längtat efter att bli erkända, inkluderade i samhällsbygget är förståeligt, men alltför många har glömt eller struntar i historien om utsatthet. En konservativ kraft inom gayrörelsen har växt fram i spåren av det trauma som aids innebar. Många är övertygade om att de här frågorna är färdiga, äktenskapet är i hamn osv. Man kan sörja den mer unisona kraften i den frihetsrörelse som växte fram under 70-talet liksom man kan förfäras över att de flesta europeiska radikalnationalistiska partier numera har en gayfalang. Men vi andra som är övertygade om att det här är en farlig väg att gå får jobba vidare. Det här har aldrig varit en homogen rörelse även om den ibland framställs så. I mainstreamkulturen visas ofta ”framgångsrika” bögar med barn upp som positiva exempel på svensk och västerländsk frihet och öppenhet? Vad tänker du om det? – Ja, det är en svårförstådd utveckling. Den är så turbulent och utspelar sig i realtid. Det är som i dokumentären SD-bögar där å ena sidan Sverigedemokraternas politiska ledning skickar grattis-sms till nyutkomna bög-kollegan i Europaparlamentet samtidigt som samma ledning sitter och slipar fram nästa steg i strategin för att få stopp på Prides ”perversa utbredning i samhället”. I en tid då sexualitetsfrågorna har blivit så attraktiva som markör – jag menar vem vill inte vara gayvänlig idag – så hakar alla på. Också de som aldrig brytt sig eller rentav varit motståndare till varenda reform som klubbats igenom. Det gäller att komma ihåg det bara, minnas historien osv. Bakom det symboliska Prideflaggviftandet finns även andra dolda sidor menar du? – Definitivt. Att se igenom när makten älskar oss lite väl mycket är en sak. Vi måste också rannsaka oss själva, fundera över vilken roll vi vill att de här frågorna ska spela och på vilka sätt vi hänger samman, trots våra olika bakgrunder och historier. I det landskap som nu växer fram med auktoritära tendenser som systematiskt önskar montera ner all form av kritiskt tänkande, dela upp människor i vilka som ska få tillhöra och inte, gäller det att skapa breda allianser av motstånd. En forskare och aktivist som nyligen besökte Sverige och som du mött är brittiska sociologen Finn Mackay som skrivit boken ”Female Masculinities and the Gender Wars”. Hen kallar tiden vi lever i för ett ”posttranslandskap”. En tid där vi fått mycket, men också förlorat något annat. Vad tolkar du in i det? – Det är en motsägelsefull tid. Samtidigt som vi ser att allt fler får möjligheten att definiera sig som den man vill, vilket kön man är och söker frihet bortom gamla könskategorier och indelningar ser vi enorma bakslag för kvinnor och transpersoner. Aborträtten är under hot, våldet ökar liksom olika regimers önskan om kontroll över kvinnors kroppar. I Mackays undersökning talar hen mycket om den nya ökade synligheten vi nu lever i av hbtq-personer och som gjort mycket bra för att öka medvetenheten och ge nya insikter men där samma utveckling också skapat högljudda motkrafter av röster som nu anser att allt har ”gått för långt”. Finn Mackay menar att historien om den radikala feminism som växte fram under 60-talet och som idag ofta utpekas som queera och transpersoners huvudfiende behöver tänkas om. Går det att driva både en feministisk kamp och HBTQ-kamp jämsides? – Jag tror vi har mycket att vinna på att skapa breda allianser. Att inse att även om vi inte tycker lika politiskt inom en rörelse i allt kan vi ändå samarbeta i andra frågor. Ett polariserat och hårddraget samtal om sexualitet och kön gynnar lätt de krafter som vill se en mer konservativ riktning överlag. Mackays undersökning är viktig för att den så konkret genom exempel ur historien visar att konflikter och skiljelinjer alltid varit en del av feministiska och queera rörelser, vi klarar det, och för att visa hur många olika röster som bidragit till de framgångar vi lever med idag. I RFSU:s tidning Ottar deltar du i ett samtal om kön som rörelse, att det nya normala kanske kan bli att bryta upp ibland och vandra vidare? Och det gäller ju även cis-kvinnor som kan uppleva en ny spännande livsfas när barnen blivit vuxna. – Ja, det tror och hoppas jag. Livet har många faser i bästa fall. Så mycket av det vi tänker och känner förändras över tid, är i rörelse som man säger. Det gäller inte bara queera personer. Många skulle få ut så mycket mer av livet om de testar att bryta med alla de förutbestämda regler vi fostras in i om hur man ska leva, hur relationer värderas, vem man ska älska och i vilken form. Du pratar hellre om samhällets könsdysfori än din egen, förklara: – Jag försöker undvika att gå för djupt in i hur jag definierar mig, tänker inte så mycket på det. Har över tid blivit kallad lite allt möjligt och noterar att det är stor skillnad på om det sker med respekt eller inte. Det är svårt att inte gå in i den könsångest eller könsdysfori som världen lever med vad gäller förväntningar och krav på hur vi ska vara men man får göra så gott man kan.  Att vem som helst ska få definiera sig hur man vill, kalla sig vad man vill och bli bemött är för mig en självklar och grundläggande rättighet. Men queerhet är ofta kopplat till ungdom. Vad är din erfarenhet av att vara äldre och androgyn. Är det lättare? – Jag har levt större delen av mitt liv i skuggan av heterosexualiteten eller vad man ska säga. Jag är tacksam över att ha tillgång till en queer värld där många människor inte tänker så fixerat eller förutsägbart på vad som är snyggt eller vad ett åldrande innebär. I bästa fall hittar man här andra sätt att förhålla sig till den ”normala” livslinje så många kämpar med som vem och hur du ska älska, när och hur du ska skaffa barn, vad som anses vara ett bra liv. Du är uppväxt i en förort till Karlstad och har om det skrivit: ”mitt identitetssökande handlade om att skriva, inte nödvändigtvis som drivkraft i att få uttrycka sig, men för att det var något man skulle kunna göra var som helst. Det var en väg för att ta sig därifrån. ” En av dem du läste tidigt och senare också mötte och samtalade med över tid, var författaren Birgitta Stenberg (”Kärlek i Europa” ”Apelsinmannen” ”Alla vilda”). Vad betydde hon som förebild? – Birgitta Stenberg var väldigt viktig för mig. Inte bara som författare men som människa som vågade leva ett så konsekvent queert liv. Hon var så egensinnig och kompromisslös. Senare när jag själv börjat formulera saker, kommit ut, besökt några av de platser hon rört sig på och skrivit om var hon fortsatt viktig för det hon stod för. I en intervju jag gjorde med henne när hon närmade sig 80 sa hon fantastiska saker om åldrandet. ”Den åldrande kroppen kommer om du blir sjuk, det är en annan sak. Men i övrigt finns en röd buss i varje gatuhörna som kan köra ihjäl en. Att se oundvikligheten i att tiden går är bra, men det går inte att bekymra sig över den.” Och nu är du själv en viktig förebild för många både i HBTQ-rörelsen och vänstern. Så vad är den viktigaste frågan att driva nu, i en tid så starkt påverkad av en aggressiv höger, där även brutalt fysiskt våld och militarisering åter normaliseras i en omfattning som vi knappt kunde tänka oss bara för ett par år sen? – Att ha orken och privilegiet av att skriva och tänka innebär för mig att fortsätta formulera alternativ till hur man vill leva och fundera vidare på vilka sätt de drömmar vi har hänger ihop med historien och med andra människor och grupper. Solidaritet är inte bara ett vackert begrepp som en vän sa. För att formulera motstånd behöver vi vara många, organisera oss i breda allianser, det får liksom aldrig gå ur tiden. Kort om Anna-Maria Sörberg: Frilansjournalist som skriver om homonationalism, könskrig, hiv, queera relationer, åldrande mm. Hon har arbetat som frilansreporter för Sveriges Radio och som frilanskorrespondent i New York mellan 1996 och 1999 Böcker: Det sjuka (Atlas) om konsekvenserna av en repressiv hiv-politik, huvudredaktör och skribent för antologin ”Över regnbågen” – röster ur en rörelse (Atlas) och Homonationalism (Leopard) om nya konservativa vindar i gayvärlden. Grundade Sveriges första queertidskrift ZON tillsammans med bland andra Elina Grandin och Roger Wilson som gavs ut mellan 1999 och 2003. Anna-Maria Sörbergs hemsida: https://annamariasorberg.se/ ” Det sköna queera åldrandet” artikel i Ottar. https://annamariasorberg.se/2023/10/31/det-skona-queera-aldrandet/ Marit Östberg samlar till samtal om könsidentiteter utifrån ett generationsperspektiv. Tillsammans med författarna Anna-Maria Sörberg och Nik Ruth Persson delas minnen från uppväxten som ickebinär, 30 år innan begreppet fanns. Ottar https://www.ottar.se/att-vara-eller-att-inte-vara-binar/ Partistyrelsens motivering till Anna-Maria Sörberg som årets pristagare: Årets pristagare har varit aktiv i flera decennier som journalist och författare, och är känd både i och utanför HBTQI-sammanhang.  Hon tar avstamp i HBTQI-perspektiven, men analyserar djupa strömningar och politiska uttryck i våra samhällen som har relevans och bäring långt utanför queer-samhället. Hon är en del av HBTQI- rörelsen, men samtidigt en av dess mest allvarsamma kritiker. Hon ställer de svåra frågorna och kräver av HBTQI-rörelsen att den aldrig blir medgörlig, inställsam, eller en del av förtryckande maktstrukturer. Genom sin analys av en framväxande homonationalism har hon gått före och på ett avgörande sätt gett oss verktygen att göra motstånd. För allt sitt kritiska och reflekterande arbete tilldelas Anna-Maria Sörberg 2023 års Jörn Svensson pris. Jörn Svensson är en av de verkligt stora förgrundsgestalterna i kampen för alla människors lika värde. Han var en av de första och en av de största när det gäller HBTQ-personers rättigheter. Jörn Svensson-priset instiftas dels för att påminna om hans, och den politiska vänsterns roll, dels för att uppmuntra andra som kämpar. Priset delas ut årligen till enskilda personer eller organisationer som arbetat för HBTQ-personers rättigheter i Jörn Svenssons anda. Priset kan delas ut till såväl medlemmar i Vänsterpartiet och Ung vänster som till icke partimedlemmar. Priset delas ut av partistyrelsen efter beredning av styrgruppen för HBTQ-vänstern. Prissumman är 10 000 kronor. Tidigare Pristagare: 2021 – Vanja Södergren, anordnade den första Prideparaden 1971, och var en av 12 som gick i den. 2020 – Mian Lodalen, feministisk och lesbisk författare. 2019 – Abdolah Hoseini och Samiaullah Amiri, hbtq-aktivister från Afghanistan. 2018 – Jan Hammarlund, Sveriges första öppet homosexuella artist. 2017 – Warren Kunce, förgrundsgestalt för transpersoners rättigheter under den stora demonstrationen mot tvångssteriliseringar 2012. 2016 – Erik Mägi och Lina-Lea Zimmerman, har synliggjort hur dagens svenska familjelagstiftning fortfarande utgår från ett konservativt familjeideal. Erik Mägi och Lina-Lea Zimmerman har bland annat skrivit boken ”Stjärnfamiljejuridik: Svensk familjelagstiftning ur ett normkritiskt perspektiv”. 2015 – RFSL Newcomers, spelar en avgörande roll både för att hbtq-flyktingar tillsammans ska stötta varandra men också för att hbtq-flyktingar ska kunna höja sina röster i svensk debatt. 2014 – Hanna Thomé – kommunalråd Malmö, vars outtröttliga arbete har uppmärksammat och förändrat situationen för hbtq-personer i Malmö. 2013 – Kerstin Burman – jurist som arbetat för att transpersoner i Sverige på allvar uppmärksammats och ålderdomliga och diskriminerande lagar kunnat skrotas.        

På bara två år har matpriserna stigit med nästan 30 procent, men regeringen står handfallen. Därför föreslår Vänsterpartiet nu lagstiftning mot överpriserna. Samtidigt som hushållen får räkna slantarna för att ha råd med smör gör matjättarna rekordvinster. Orsaken är inte svår att hitta för den som letar. Vi har en monopolliknande situation bland svenska matbutiker. De tre jättarna ICA, Axfood (Willys och Hemköp) och Coop står för 90% av den svenska marknaden för livsmedel. Det gör det möjligt för dem att höja priserna mer än vad som är motiverat av kostnadsökningarna. Eftersom kunderna i Sverige inte har någon annanstans att ta vägen så kan matjättarna passa på att sko sig på krisen, på vanligt folks bekostnad. Detta är förstås oacceptabelt. För att komma till rätta med det här föreslår Vänsterpartiet nu lagstiftning som skulle sänka matpriserna. Vi gör det för att få marknaden att fungera som den är tänkt, och hjälpa både hushåll och matproducenter i ett väldigt pressat läge. Vi föreslår att handlarna ska vara skyldiga att lämna underlag för sin prissättning till Konkurrensverket. Om det upptäcks att oskäliga priser tagits ut ska företaget sanktioneras med kännbara böter — det handlar trots allt om något som orsakar skador på hela samhällsekonomin. Att lämna felaktiga prisunderlag till Konkurrensverket ska vara brottsligt, och det ska finnas fängelse i straffskalan. Idag är det praktiken omöjligt att driva en fristående matbutik som inte ägs eller kontrolleras av någon av de stora matjättarna. Ett grundläggande krav på en marknad är att det ska gå att etablera nya företag, för att utmana monopolliknande situationer, och så är det inte idag. Den här bristande konkurrensen är till uppenbar skada för konsumenterna. Därför föreslår vi en översyn av lagstiftningen så att det blir möjligt som handlare att vara fristående gentemot matjättarna. Det är inte bara konsumenterna som lider av matjättarnas metoder: även livsmedelsproducenterna, de företag som faktiskt odlar och producerar vår mat, pressas hårt. De senaste åren har därför vi kunnat läsa om bönder och andra som ser sina varor öka i pris i butik, men som själva inte får ett öre mer, trots att det är de som har de stora kostnadsökningarna. Vi föreslår därför att otillbörliga handelsmetoder, till exempel hot om avlistning, kriminaliseras. Vänsterpartiet föreslår att regeringen skyndsamt tillsätter en utredning om förändrad lagstiftning för detta. De här tre förslagen skulle göra direkt skillnad för både konsumenter och producenter. De enda som har något att förlora på det är matjättarnas ägare. Vänsterpartiet är det första partiet som föreslagit något konkret för att få ner matpriserna. För oss är det självklart att när något skadar hushållen och hela samhällsekonomin så allvarligt, då måste politiken agera. Det utgår vi ifrån att det vi kan nå bred enighet om, från höger till vänster. Läs mer om förslaget här…

Det är nu klart vilka som ska ingå i Kristdemokraternas samhällsbyggarkommitté. Kommittén har till uppgift att tillsammans med sakkunniga från bland annat branschorganisationer och civilsamhället ta fram förslag på hur vi kan rusta Sverige starkt inför framtiden.

Idag presenterade finansminister Elisabeth Svantesson (M), energi- och näringsminister Ebba Busch (KD), arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) och näringsutskottets ordförande Tobias Andersson (SD) Tidöpartiernas nya färdplan för ny kärnkraft i Sverige.

Vi behöver mer ren el för att klara klimatomställningen. Dessutom behöver vi inom 25 år i princip fördubbla elproduktionen i Sverige. Svensk välfärd är beroende av stabil fossilfri el till konkurrenskraftiga priser. Därtill är en massiv elektrifiering avgörande för att nå netto noll utsläpp av växthusgaser till 2045. Men det kräver att Sveriges elsystem byggs ut – på ett sätt som möjliggör elektrifieringen. Stabil tillgång på fossilfri el till konkurrenskraftiga priser är också en viktig förutsättning för Sveriges konkurrenskraft.

I Tidöavtalet anges en riktning och ett antal åtgärder för att bygga ett mer robust och hållbart energisystem. Tillsammans tar samarbetspartierna nu nästa steg och presenterar en fördjupad överenskommelse i fyra punkter:

Tydligare finansiella ansvar för staten

Ingenstans i världen byggs det ny kärnkraft utan ett tydligt statligt engagemang som kompenserar för den ekonomiska risk som denna typ av projekt innebär. Regeringen kommer därför ta fram en modell där staten går in och delar risken med de som bygger ny kärnkraft.

En kärnkrafts- samordnare tillsätts

Samordnaren ska säkerställa att alla de åtgärder som krävs genomförs för att det ska vara möjligt att fatta beslut för ny kärnkraft under mandatperioden.

Massiv utbyggnad av ny kärnkraft till 2045

Ingenstans i världen byggs det ny kärnkraft utan ett tydligt statligt engagemang som kompenserar för den ekonomiska risk som denna typ av projekt innebär. Regeringen kommer därför ta fram en modell där staten går in och delar risken med de som bygger ny kärnkraft.

Ny svensk kärnkraft senast 2035

De nya besluten ska utformas så att ny svensk kärnkraft ska finnas på plats senast 2035, med total effekt som motsvarar minst två storskaliga reaktorer.

Läs tilläggsöverenskommelse här!

Svensk sjukvård står inför en stor kris med kraftiga försämringar. Det visar den nya prognosen för regionernas ekonomi. Vänsterpartiet tar därför nu initiativ till en extra ändringsbudget för att skydda sjukvården. Den nya prognosen finns i SKR:s senaste ekonomirapport. Den visar att läget för regionerna är betydligt allvarligare än vad som var känt när regeringen lade fram sin budget i september. De här nya siffrorna för svensk sjukvård var inte kända när regeringen lade fram sin budget. Det är därför helt nödvändigt att regeringen nu agerar och skjuter till nya pengar till sjukvården. Redan idag har sjukvården skurit ned på väldigt mycket och nu förvärras läget betydligt. Sjukvården måste skyddas mot nedskärningschocken, säger Nooshi Dadgostar. Svenska folket förväntar sig att riksdag och regeringen värnar sjukvården. Det var den viktigaste frågan för väljarna i valet 2022. Men istället för förbättringar väntar nu enorma försämringar om inte regeringen agerar. Var är statsminister Ulf Kristersson? Var är Jimmie Åkesson?, säger Nooshi Dadgostar. Baserat på SKR:s siffror från i våras borde kommunsektorns underskott för 2024 landa på 18 miljarder efter de tillskott regeringen vill göra. Men SKR:s senaste prognos ändrar ändrar dramatiskt bilden av regionernas ekonomi. Om inte regeringen skjuter till mer pengar kommer kommunsektorn att gå med 31 miljarder i underskott, varav regionerna står för 24 miljarder. Det underliggande ekonomiska läget i kommunsektorn har alltså försämrats med 13 miljarder kronor jämfört med den information som fanns när budgetpropositionen lades. Det finns inget rationellt skäl till att välfärden ska sättas på svältkur. Statens finanser är urstarka och bara en handfull industriländer kan uppvisa en så stor nettoförmögenhet. Att i det läget tvinga regionerna till drakoniska nedskärningar i sjukvården och kommunerna till besparingar i skolan är orimligt och oansvarigt, säger Ali Esbati, ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet. På pressträffen deltog även Carina Örgård, regionråd Västra Götaland (V), Linda Jonsson, regionråd Norrbotten (V) och Elisabeth Björk, regionråd Värmland (V). Om inte regeringen skjuter till det som behövs och den här svältkuren för regioner fortsätter kommer vi inte ha råd att ge samma vård som idag. Vi kommer inte ha råd att hålla våra vårdcentraler eller tandvårdskliniker öppna som vanligt. Det kommer innebära att det blir svårare att få en tid och avstånden till vården kommer bli längre, säger Elisabeth Björk, regionråd Värmland (V). Vi hamnar i en absurd situation där vi tvingas säga nej till att anställa sjuksköterskor och läkare på Sahlgrenska, yrkesgrupper som tar lång tid att utbilda och som vi egentligen skulle behöva. Bara för att vi inte har råd att ha dem! Resultatet kommer bli att de långa vårdköerna blir ännu längre under all överskådlig framtid, säger Carina Örgård, regionråd Västra Götaland (V) Möjligheten att höja skatten är hos oss utesluten då våra invånare redan idag har bland landets högsta skatter och får allt sämre välfärd för det. Dessutom har Norrbotten en särskild utmaning att samtidigt behöva bygga ut vården för att möta den gröna industrialiseringen. När vi inte ens kan upprätthålla den vård vi skulle behöva för dagens invånare, är vi än mer bakbundna att kunna utveckla den för att människor ska se Norrbotten som ett alternativ att flytta till och driva den industri hela Sverige vill ha. Det är innebörden av den svältkur vi just nu utsätts för, säger Linda Jonsson, regionråd Norrbotten (V) Karin Rågsjö, Vänsterpartiets vårdpolitiska talesperson är också djupt oroad över utvecklingen i vården, och skarpt kritisk till regeringens oförmåga att hantera situationen på ett ansvarsfullt sätt. Det här kommer att drabba patienterna, och allra mest de svårt sjuka. Utvecklingen inom sjukvården är en risk för hela samhället, säger Karin Rågsjö.