Full text
” HBTQ-rörelsen behöver öva upp förmågan att göra motstånd” Detta är inte paljetternas, glittrets och glamourens tid. Vi lever i inledningen av en ny auktoritär tid och det innebär en ny tid av motstånd, säger författaren och journalisten Anna-Maria Sörberg, en legendar inom HBTQ-rörelsen som tilldelas årets Jörn Svensson-pris. Grattis Anna-Maria Sörberg. Vad betyder det för dig att få Jörn Svensson-priset, och att få det nu? Tack så mycket, det är en ära. Att få ett pris gör att arbetet stannar upp en stund och ger tillfälle att fundera över vägval och insatser. Dessutom, Jörn Svensson, var en viktig, frihetlig röst under en tid då få eller inga politiker var beredda att stå bakom de här frågorna. Än mindre erkänna den diskriminering och utsatthet som omgav dem. Det är sånt jag tänker på nu med priset, varmt tack! Den som fick Jörn Svensson-priset före dig var Vanja Södergren som anordnade den allra första Prideparaden 1971 i Örebro, de var 12-15 personer! Det har ändå hänt en del sedan dess! – Ja, jag är väl snarare den generationens barn och sedan har det kommit ytterligare en generation eller två efter mig i en tid som präglats av optimism. Jag och många med mig har fått ta del av ett allt öppnare, liberalare samhälle där vänsteridén om människors lika värde på många sätt fått betydande genomslag. Sexualitetsfrågorna har fått ett enormt genomslag i offentligheten och kommit att få allt större roll. De har också kommit att ingå i ett geopolitiskt maktspel. I takt med de nyauktoritära krafter som nu samlar sig står vi inför nya utmaningar. Du menar att vi måste öva upp förmågan att kämpa? – Verkligen. Det gäller ju alla frihetsrörelser, HBTQ-rörelsen, feminismen och inom hela breda vänstern. Jag betraktar inte de här frågorna isolerade från andra rörelser eller aspekter av makt. Särskilt inte i dessa tider. De har allt att göra med frågor om klass, kön, migration. Det är heller inte frågor som liksom blir färdiga. Betydelsen av vad det innebär att leva som homosexuell idag skiljer sig enormt från till exempel 70-talet. Många pratar om hur vår tid präglas alltmer av illiberala och nationalistiska strömningar. Vi har attacker mot aborträtt i flera länder, böcker plockas bort från skolbibliotek i tex USA för att de skulle påverka barn till sexuellt normbrytande, det har varit bråk om dragqueens som läser sagor för barn och konflikt kring SVT:s program om transvården för att nämna några exempel. Men du tillhör dem som menar att den här högervridningen finns även inom HBTQ-rörelsen. Du har bland annat skrivit en bok om ”Homonationalism”, vad innebär det? – Gayvärlden står inte utanför den nykonservativa värld vi också lever i. Kanske är den mer sårbar för att den inkludering som delvis skett är rätt ny och har gått snabbt. Att många homosexuella män och kvinnor har längtat efter att bli erkända, inkluderade i samhällsbygget är förståeligt, men alltför många har glömt eller struntar i historien om utsatthet. En konservativ kraft inom gayrörelsen har växt fram i spåren av det trauma som aids innebar. Många är övertygade om att de här frågorna är färdiga, äktenskapet är i hamn osv. Man kan sörja den mer unisona kraften i den frihetsrörelse som växte fram under 70-talet liksom man kan förfäras över att de flesta europeiska radikalnationalistiska partier numera har en gayfalang. Men vi andra som är övertygade om att det här är en farlig väg att gå får jobba vidare. Det här har aldrig varit en homogen rörelse även om den ibland framställs så. I mainstreamkulturen visas ofta ”framgångsrika” bögar med barn upp som positiva exempel på svensk och västerländsk frihet och öppenhet? Vad tänker du om det? – Ja, det är en svårförstådd utveckling. Den är så turbulent och utspelar sig i realtid. Det är som i dokumentären SD-bögar där å ena sidan Sverigedemokraternas politiska ledning skickar grattis-sms till nyutkomna bög-kollegan i Europaparlamentet samtidigt som samma ledning sitter och slipar fram nästa steg i strategin för att få stopp på Prides ”perversa utbredning i samhället”. I en tid då sexualitetsfrågorna har blivit så attraktiva som markör – jag menar vem vill inte vara gayvänlig idag – så hakar alla på. Också de som aldrig brytt sig eller rentav varit motståndare till varenda reform som klubbats igenom. Det gäller att komma ihåg det bara, minnas historien osv. Bakom det symboliska Prideflaggviftandet finns även andra dolda sidor menar du? – Definitivt. Att se igenom när makten älskar oss lite väl mycket är en sak. Vi måste också rannsaka oss själva, fundera över vilken roll vi vill att de här frågorna ska spela och på vilka sätt vi hänger samman, trots våra olika bakgrunder och historier. I det landskap som nu växer fram med auktoritära tendenser som systematiskt önskar montera ner all form av kritiskt tänkande, dela upp människor i vilka som ska få tillhöra och inte, gäller det att skapa breda allianser av motstånd. En forskare och aktivist som nyligen besökte Sverige och som du mött är brittiska sociologen Finn Mackay som skrivit boken ”Female Masculinities and the Gender Wars”. Hen kallar tiden vi lever i för ett ”posttranslandskap”. En tid där vi fått mycket, men också förlorat något annat. Vad tolkar du in i det? – Det är en motsägelsefull tid. Samtidigt som vi ser att allt fler får möjligheten att definiera sig som den man vill, vilket kön man är och söker frihet bortom gamla könskategorier och indelningar ser vi enorma bakslag för kvinnor och transpersoner. Aborträtten är under hot, våldet ökar liksom olika regimers önskan om kontroll över kvinnors kroppar. I Mackays undersökning talar hen mycket om den nya ökade synligheten vi nu lever i av hbtq-personer och som gjort mycket bra för att öka medvetenheten och ge nya insikter men där samma utveckling också skapat högljudda motkrafter av röster som nu anser att allt har ”gått för långt”. Finn Mackay menar att historien om den radikala feminism som växte fram under 60-talet och som idag ofta utpekas som queera och transpersoners huvudfiende behöver tänkas om. Går det att driva både en feministisk kamp och HBTQ-kamp jämsides? – Jag tror vi har mycket att vinna på att skapa breda allianser. Att inse att även om vi inte tycker lika politiskt inom en rörelse i allt kan vi ändå samarbeta i andra frågor. Ett polariserat och hårddraget samtal om sexualitet och kön gynnar lätt de krafter som vill se en mer konservativ riktning överlag. Mackays undersökning är viktig för att den så konkret genom exempel ur historien visar att konflikter och skiljelinjer alltid varit en del av feministiska och queera rörelser, vi klarar det, och för att visa hur många olika röster som bidragit till de framgångar vi lever med idag. I RFSU:s tidning Ottar deltar du i ett samtal om kön som rörelse, att det nya normala kanske kan bli att bryta upp ibland och vandra vidare? Och det gäller ju även cis-kvinnor som kan uppleva en ny spännande livsfas när barnen blivit vuxna. – Ja, det tror och hoppas jag. Livet har många faser i bästa fall. Så mycket av det vi tänker och känner förändras över tid, är i rörelse som man säger. Det gäller inte bara queera personer. Många skulle få ut så mycket mer av livet om de testar att bryta med alla de förutbestämda regler vi fostras in i om hur man ska leva, hur relationer värderas, vem man ska älska och i vilken form. Du pratar hellre om samhällets könsdysfori än din egen, förklara: – Jag försöker undvika att gå för djupt in i hur jag definierar mig, tänker inte så mycket på det. Har över tid blivit kallad lite allt möjligt och noterar att det är stor skillnad på om det sker med respekt eller inte. Det är svårt att inte gå in i den könsångest eller könsdysfori som världen lever med vad gäller förväntningar och krav på hur vi ska vara men man får göra så gott man kan. Att vem som helst ska få definiera sig hur man vill, kalla sig vad man vill och bli bemött är för mig en självklar och grundläggande rättighet. Men queerhet är ofta kopplat till ungdom. Vad är din erfarenhet av att vara äldre och androgyn. Är det lättare? – Jag har levt större delen av mitt liv i skuggan av heterosexualiteten eller vad man ska säga. Jag är tacksam över att ha tillgång till en queer värld där många människor inte tänker så fixerat eller förutsägbart på vad som är snyggt eller vad ett åldrande innebär. I bästa fall hittar man här andra sätt att förhålla sig till den ”normala” livslinje så många kämpar med som vem och hur du ska älska, när och hur du ska skaffa barn, vad som anses vara ett bra liv. Du är uppväxt i en förort till Karlstad och har om det skrivit: ”mitt identitetssökande handlade om att skriva, inte nödvändigtvis som drivkraft i att få uttrycka sig, men för att det var något man skulle kunna göra var som helst. Det var en väg för att ta sig därifrån. ” En av dem du läste tidigt och senare också mötte och samtalade med över tid, var författaren Birgitta Stenberg (”Kärlek i Europa” ”Apelsinmannen” ”Alla vilda”). Vad betydde hon som förebild? – Birgitta Stenberg var väldigt viktig för mig. Inte bara som författare men som människa som vågade leva ett så konsekvent queert liv. Hon var så egensinnig och kompromisslös. Senare när jag själv börjat formulera saker, kommit ut, besökt några av de platser hon rört sig på och skrivit om var hon fortsatt viktig för det hon stod för. I en intervju jag gjorde med henne när hon närmade sig 80 sa hon fantastiska saker om åldrandet. ”Den åldrande kroppen kommer om du blir sjuk, det är en annan sak. Men i övrigt finns en röd buss i varje gatuhörna som kan köra ihjäl en. Att se oundvikligheten i att tiden går är bra, men det går inte att bekymra sig över den.” Och nu är du själv en viktig förebild för många både i HBTQ-rörelsen och vänstern. Så vad är den viktigaste frågan att driva nu, i en tid så starkt påverkad av en aggressiv höger, där även brutalt fysiskt våld och militarisering åter normaliseras i en omfattning som vi knappt kunde tänka oss bara för ett par år sen? – Att ha orken och privilegiet av att skriva och tänka innebär för mig att fortsätta formulera alternativ till hur man vill leva och fundera vidare på vilka sätt de drömmar vi har hänger ihop med historien och med andra människor och grupper. Solidaritet är inte bara ett vackert begrepp som en vän sa. För att formulera motstånd behöver vi vara många, organisera oss i breda allianser, det får liksom aldrig gå ur tiden. Kort om Anna-Maria Sörberg: Frilansjournalist som skriver om homonationalism, könskrig, hiv, queera relationer, åldrande mm. Hon har arbetat som frilansreporter för Sveriges Radio och som frilanskorrespondent i New York mellan 1996 och 1999 Böcker: Det sjuka (Atlas) om konsekvenserna av en repressiv hiv-politik, huvudredaktör och skribent för antologin ”Över regnbågen” – röster ur en rörelse (Atlas) och Homonationalism (Leopard) om nya konservativa vindar i gayvärlden. Grundade Sveriges första queertidskrift ZON tillsammans med bland andra Elina Grandin och Roger Wilson som gavs ut mellan 1999 och 2003. Anna-Maria Sörbergs hemsida: https://annamariasorberg.se/ ” Det sköna queera åldrandet” artikel i Ottar. https://annamariasorberg.se/2023/10/31/det-skona-queera-aldrandet/ Marit Östberg samlar till samtal om könsidentiteter utifrån ett generationsperspektiv. Tillsammans med författarna Anna-Maria Sörberg och Nik Ruth Persson delas minnen från uppväxten som ickebinär, 30 år innan begreppet fanns. Ottar https://www.ottar.se/att-vara-eller-att-inte-vara-binar/ Partistyrelsens motivering till Anna-Maria Sörberg som årets pristagare: Årets pristagare har varit aktiv i flera decennier som journalist och författare, och är känd både i och utanför HBTQI-sammanhang. Hon tar avstamp i HBTQI-perspektiven, men analyserar djupa strömningar och politiska uttryck i våra samhällen som har relevans och bäring långt utanför queer-samhället. Hon är en del av HBTQI- rörelsen, men samtidigt en av dess mest allvarsamma kritiker. Hon ställer de svåra frågorna och kräver av HBTQI-rörelsen att den aldrig blir medgörlig, inställsam, eller en del av förtryckande maktstrukturer. Genom sin analys av en framväxande homonationalism har hon gått före och på ett avgörande sätt gett oss verktygen att göra motstånd. För allt sitt kritiska och reflekterande arbete tilldelas Anna-Maria Sörberg 2023 års Jörn Svensson pris. Jörn Svensson är en av de verkligt stora förgrundsgestalterna i kampen för alla människors lika värde. Han var en av de första och en av de största när det gäller HBTQ-personers rättigheter. Jörn Svensson-priset instiftas dels för att påminna om hans, och den politiska vänsterns roll, dels för att uppmuntra andra som kämpar. Priset delas ut årligen till enskilda personer eller organisationer som arbetat för HBTQ-personers rättigheter i Jörn Svenssons anda. Priset kan delas ut till såväl medlemmar i Vänsterpartiet och Ung vänster som till icke partimedlemmar. Priset delas ut av partistyrelsen efter beredning av styrgruppen för HBTQ-vänstern. Prissumman är 10 000 kronor. Tidigare Pristagare: 2021 – Vanja Södergren, anordnade den första Prideparaden 1971, och var en av 12 som gick i den. 2020 – Mian Lodalen, feministisk och lesbisk författare. 2019 – Abdolah Hoseini och Samiaullah Amiri, hbtq-aktivister från Afghanistan. 2018 – Jan Hammarlund, Sveriges första öppet homosexuella artist. 2017 – Warren Kunce, förgrundsgestalt för transpersoners rättigheter under den stora demonstrationen mot tvångssteriliseringar 2012. 2016 – Erik Mägi och Lina-Lea Zimmerman, har synliggjort hur dagens svenska familjelagstiftning fortfarande utgår från ett konservativt familjeideal. Erik Mägi och Lina-Lea Zimmerman har bland annat skrivit boken ”Stjärnfamiljejuridik: Svensk familjelagstiftning ur ett normkritiskt perspektiv”. 2015 – RFSL Newcomers, spelar en avgörande roll både för att hbtq-flyktingar tillsammans ska stötta varandra men också för att hbtq-flyktingar ska kunna höja sina röster i svensk debatt. 2014 – Hanna Thomé – kommunalråd Malmö, vars outtröttliga arbete har uppmärksammat och förändrat situationen för hbtq-personer i Malmö. 2013 – Kerstin Burman – jurist som arbetat för att transpersoner i Sverige på allvar uppmärksammats och ålderdomliga och diskriminerande lagar kunnat skrotas.