Full text
År 1844 blev det tillåtet för kusiner att gifta sig i Sverige, efter att ha varit förbjudet sedan medeltiden. Nu, över 180 år senare, är en ny lag på gång som föreslås träda i kraft den 1 juli, och som återigen förbjuder kusinäktenskap. Det är inte en dag för tidigt.
Frågan är egentligen inte varför förbudet kommer nu, utan varför det inte kom för länge sedan. För det här handlar i grunden om något så enkelt som normer och gränser. I ett modernt samhälle måste det finnas en tydlig linje för relationer mellan nära släktingar. Kusinäktenskap hör inte hemma i ett land som säger sig värna individens frihet och barns rättigheter.
Samtidigt finns det också konkreta medicinska skäl. Barn till kusiner löper en förhöjd risk att drabbas av genetiska sjukdomar och olika former av intellektuella funktionsnedsättningar. I praktiken handlar det om inavel, med konsekvenser som varit kända under mycket lång tid. Det här är inget nytt och inget kontroversiellt i forskningen. Trots det har frågan gång på gång skjutits upp för att ämnet varit för känsligt att tala öppet om.
Faktum är att det i dagens Sverige numera bor väldigt många människor med ursprung i länder där kusingifte är vanligt förekommande. Och vi ser hur vissa områden präglas av utanförskap, skolmisslyckanden och kriminalitet. Att ens antyda att det kan finnas samband har länge varit mer eller mindre tabu.
Min egen erfarenhet är att många av de kriminella jag stött på genom åren har vuxit upp i starka släktstrukturer där kusinäktenskap är en del av kulturen. Det handlar inte om enstaka undantag, utan om mönster som varit synliga för alla som velat se.
Det är också här kopplingen till klanstrukturer och hederskultur blir tydlig. I Sverige finns i dag parallella maktstrukturer där lojaliteten till släkten i praktiken väger tyngre än lojaliteten till lagen. Vissa klaner tillåts bisarrt nog till och med att stå över lagen.
En lärare i Angered berättade nyligen för mig att ingen på skolan vågar säga till elever med starka familjenätverk. När han själv till slut ingrep och slängde ut en elev ur klassrummet dröjde det inte länge innan flera släktingar dök upp och hotade honom. Sedan dess har han tvingats anpassa sig. Liknande berättelser har jag hört från socialarbetare, småföretagare i dessa områden och inte minst från poliser. Det säger något om vilket samhälle vi har låtit växa fram.
Och mitt i allt detta finns de som drabbas allra hårdast. De unga tjejer som förväntas, eller i värsta fall tvingas, gifta sig med sina kusiner. Att detta har kunnat fortgå i Sverige är inget annat än ett svek.
Det verkligt anmärkningsvärda är att inga av dessa problem varit okända. Riskerna har funnits där, berättelserna har funnits där, varningssignalerna har funnits där. Ändå har våra politiker valt att titta bort. Inte för att de inte förstått, utan för att de inte vågat. Rädslan för att bli kallad rasist har vägt tyngre än ansvaret att agera. Bekvämlighet har gått före ansvar och man har offrat laglydiga svenskars trygghet och unga tjejers rätt till ett eget liv.
Inte minst har vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, ett tungt ansvar för denna passivitet. Under årtionden har man duckat, relativiserat och skjutit problemen framför sig och därmed också bidragit till att de kunnat växa.
Resultatet har blivit klanstrukturer som utmanar rättssamhället, unga kvinnor som berövas sin frihet och ett samhälle där tilliten långsamt urholkas. Och först nu, när problemen blivit omöjliga att ignorera, kommer ett lagförslag som borde ha varit på plats för länge sedan.
Det är inget annat än skamligt.
Därför hoppas jag att den nya lagen går igenom. Men det går inte att komma ifrån känslan av att det sker alldeles för sent.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet