FLYKTINGAR. Den moderna historien började 1948 när staten Israel bildades och genast attackerades av omkringliggande arabländer. Då flydde drygt 700.000 araber från det geografiska område som fick namnet Israel. De flesta bosatte sig i Libanon, Syrien eller Jordanien. Några valde att bosätta sig på Västbanken eller Gazaremsan och därifrån flydde cirka 300.000 i samband med kriget 1967.
Flyktingläger för judar, användes först för överlevande judar från Europa sedan av de judiska flyktingarna från de arabiska länderna. En asylförläggning med andra ord och vad jag vet så klagade inte judarna trots att de blivit bestulna på land och egendom. Bilden från 1949.
Samtidigt, mellan åren 1948 och 1980 lämnade ungefär 850.000 judar sina hem i muslimskt dominerade länder, på grund av förföljelser och påtryckningar utlösta av konflikten kring staten Israels tillkomst. Antalen judar och araber som lämnade sina hemländer till följd av de politiska omvälvningarna från 1948 och några årtionden framåt var alltså jämförbara. Den stora skillnaden var att de allra flesta judarna flyttade till Israel där de genast fick medborgarskap, medan palestinierna förpassades till flyktingläger i omkringliggande arabländer där de förvägrades medborgarskap och där de fortfarande vägras medborgerliga rättigheter trots att de under fler generationer är födda i olika arabländer. De blev statslösa.
FN beslutade att upprätta ett särskilt organ för att ta hand om palestinska flyktingar. Det fick namnet United Nations Relief and Works Agency, UNRWA och etablerade flyktingläger i Libanon, Syrien, Jordanien, Västbanken (som hade ockuperats av Jordanien) och Gazaremsan som styrdes av Egypten fram till 1967.
Lägren blev en fälla för flyktingarna. I stället för att vara en tillfällig anhalt på vägen tillbaka till hemmet blev de en permanent förvisningsort. Arabförbundet med sina 22 medlemsstater slog fast att palestinierna hade en absolut rätt att få återvända till sina hem i Israel (eller den sionistiska enheten, som landet kallas av dem som vägrar erkänna Israel) och därför skulle de inte erbjudas medborgarskap i de länder de befann sig i som flyktingar. Rätten till återvändande har legat fast som ett krav i alla förhandlingar rörande Palestinafrågan. Det har i 70 år bromsat fredsuppgörelser och någon förändring kan inte skönjas.
Arabstaternas vägran att ge palestinska flyktingar medborgarskap har upphöjts till en dygd. Att göra palestinier till medborgare i exempelvis Libanon eller Irak skulle vara att förråda den palestinska kampen, enligt gängse retorik. Arabledare har i flera decennier med skälvande brösttoner proklamerat att de aldrig, aldrig skall förråda palestinierna genom att ge dem medborgarskap. Ett budskap som omvärlden har köpt utan att blinka.
Palestinierna tvingas leva hela livet som statslösa, utan medborgerliga rättigheter, resedokument eller rösträtt i landet de lever och är födda i.
1959 bildades Palestinska befrielserörelsen (Fatah) med målet att befria Palestina med väpnad kamp. Fatah, lett av Yasir Arafat, tog så småningom över kommandot även i paraplyorganisationen Palestinska befrielseorganisationen (PLO). PLO rekryterade gerillasoldater i flyktinglägren och utförde räder in på israeliskt område. PLO hade sin bas i Jordanien, men det tärde på gästfriheten. Jordaniens kung Hussein, som kände sig hotad, satte i september 1970 in sin regeringsarmé och Fatahs ledning tvingades flytta från Jordanien till Libanon. I kölvattnet av händelserna bildades en palestinsk terrorgrupp kallad Svarta september, som mördade medlemmar av Israels landslagstrupp vid OS i München 1972. Arafat och Fatah tog officiellt avstånd från dådet.
En lång rad andra terrordåd, bland annat flygplanskapningar och bombdåd, utfördes i det palestinska folkets namn. Attentaten före 1990-talets fredsprocess med Israel begicks av sekulära rörelser med socialistiska ideal, bland dem PFLP och dess avknoppningar PFLP-GC och DFLP. Med Fatahs ledning förflyttad till libanesiskt område intensifierades gerillaräderna mot Israel norrifrån. I Libanon utbröt 1975 ett inbördeskrig, som komplicerades av de palestinska rörelsernas närvaro i landet.
Sommaren 1982 invaderade Israel Libanon. PLO tvingades lämna landet och flyttade till Tunisien.
Efter terrordåd och kapningar av fartyg tvingades palestinierna bort från Tunisien. Sedan ställde de sig på den irakiska diktatorn Saddams sida och blev utvisade från Kuwait och Saudiarabien med flera länder.
Palestinierna eller egentligen araberna eftersom något palestinskt folk aldrig funnits har ställt till med bråk överallt.
Nu är det krig i Gaza igen och nu tillåts inte ens palestinierna fly från kriget till Egypten och vidare till andra arabländer. De får inte ens lämna Gaza och ta skydd i arabvärlden!!!
Arabvärlden med 430 miljoner invånare ville inte och vill inte hjälpa de araber som från början var 700.000, nu är de kanske fem miljoner men det finns plats om bara viljan finns. Israel tog emot lika många judar som tvingades bort från arabvärlden och de araber, idag c:a två miljoner som blev kvar i Israel är idag fullvärdiga medborgare.
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168