FÖRSVAR. I 42 år förberedde försvarsalliansen minutiöst för konventionellt och kärnvapenkrig med Sovjetunionen och dess allierade. 1991 föll Warszawapakten sönder och planerna föll i vila. Nu har Rysslands invasion av Ukraina understrukit behovet av nya strategier.
Den 11 och 12 juli samlas ledarna i Litauens huvudstad Vilnius för Natos årliga toppmöte. De väntas godkänna alliansens första övergripande försvarsplaner sedan kalla kriget. “Det är den mest dramatiska förändringen … sedan Berlinmurens fall”, säger Matthew Van Wagenen, en amerikansk general i Supreme Headquarters Allied Powers Europe (shape). Frågan är om de allierade kan leva upp till sina ambitioner.
Det finns mycket att diskutera i Vilnius. Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare, förväntas få sin mandatperiod förlängd med ett år. Ukraina vill ha en inbjudan att gå med i alliansen efter kriget; Under tiden förväntar sig kommissionen detaljerade och omfattande garantier för långsiktigt stöd. En stötesten blir Turkiets fortsatta veto mot Sveriges anslutning till Nato. En annan kommer att vara alliansens förhållande till Asien. De allierade är överens om att Kina har en allt större inverkan på europeisk säkerhet – inte minst genom sin fördjupade relation med Ryssland – men ett bråk om huruvida man ska öppna ett Nato-kontor i Tokyo avslöjar splittringar om hur man ska svara.
Trots allt detta är det den planerade översynen av Natos militära maskineri som är den viktigaste punkten på dagordningen. Arkitekten bakom försvarsreformerna är Chris Cavoli, en amerikansk general som tjänstgör som Supreme Allied Commander Europe (saceur). Hans jobb innehades först av Dwight Eisenhower – vars jordglob fortfarande sitter på general Cavolis kontor i den belgiska staden Mons. General Cavoli, en rysktalande utbildad vid Princeton och Yale, anses allmänt vara en av de mest imponerande officerarna i sin generation. Hans planer sträcker sig till 4.000 (hemligstämplade) sidor.
Mittpunkten är en trio av regionala planer: en för norr, som täcker Atlanten och europeiska Arktis; en för centrum, som omfattar Östersjön och Centraleuropa ner till Alperna; och en sydlig plan för Medelhavet och Svarta havet. Det finns delplaner för rymden, cyberoperationer och specialstyrkor. Ryssland är föga förvånande i fokus, men inte uteslutande: den sydliga planen, på Turkiets insisterande, delar sin uppmärksamhet jämnt mellan hotet från Ryssland och från terroristgrupper.
Det första och viktigaste syftet med dokumenten är avskräckning. “Nyckeln till Natos krigsplaner har alltid varit att Moskva vet att det finns Nato-krigsplaner”, säger Tim Sayle, historiker av alliansen vid University of Toronto.
Med detta sagt ger planerna också tydlig vägledning för varje väpnad styrka i Europa och Nordamerika om hur man ska agera om konflikter bryter ut. “Som ung underlöjtnant visste jag exakt vart mitt artilleribatteri skulle ta vägen – vilken stad”, säger general Darryl Williams, befälhavare för den amerikanska armén i Europa, när han reflekterar över sin utplacering i Västtyskland 1983. “Vi ser fram emot en tid här, mycket snabbt, där vi kommer att kunna få den typen av klarhet igen”. Senare i år kommer general Cavoli att tilldela specifika länder till specifika roller eller delar av fronten. Bataljoner och brigader kan lära känna sin lapp i förväg, oavsett om det är en norsk ö eller en sträcka av Karpaterna.
Att känna till sin uppgift är naturligtvis inte detsamma som att kunna utföra den. En annan förhoppning är att planerna kommer att leda till reformer och öka ansvarsskyldigheten. Under det kalla kriget fanns en stor stab som kontinuerligt kunde testa hur redo nationella styrkor var för strid. Detta lag minskade men växer igen: “saceur har nu en stor pinne att slå nationer med”, säger en europeisk tjänsteman. Vid förra årets Nato-toppmöte i Madrid kom de allierade överens om att de kollektivt skulle hålla över 100.000 trupper redo att sättas in på mindre än tio dagar och ytterligare 200.000 på en månads beredskap – ett mycket större antal trupper med hög beredskap än tidigare. Lika viktigt är att allierade nu kommer att “förklara” för general Cavoli vilka enheter som är tillgängliga när som helst.
Under de senaste veckorna har Amerika, Tyskland och Storbritannien alla övat på hur de snabbt kan skala upp sina bataljonsstora utplaceringar i Polen, Litauen och Estland till brigadstora formationer. Italien kommer förmodligen snart att köra ett liknande test i Bulgarien. Syftet med detta är att försäkra de baltiska staterna, och att visa för Ryssland, att dessa arméer är tillräckligt smidiga för att förstärka Natos östfront snabbare än Ryssland kan mobilisera för en attack. Den här månaden gick Tyskland, vars väpnade styrkor har varit i dåligt skick under det senaste decenniet, längre. Det lovade att det så småningom skulle stationera en hel brigad på litauisk mark – ett aldrig tidigare skådat åtagande. Natos övningar blir också mer krävande: de är “mer eller mindre repetitioner”, säger en tjänsteman. Den största på årtionden, Steadfast Jupiter, bör äga rum senare i år.
Natos nya planer kommer inte bara att hålla arméerna på tårna, utan också fastställa prioriteringar för upphandling och investeringar. Kollektivt försvar av kontinenten kräver tunga vapen: jetplan, stridsvagnar och artilleri. Men i åratal efter attackerna 9/11 utkämpade allierade gerillakrig i Afghanistan och Irak som krävde något olika typer av utrustning: minresistenta fordon, transporthelikoptrar och lätt infanteri. Nato införde ingen disciplin på vad dess medlemmar köpte: “Vi har inte haft några krav på nationerna som verkligen har verkställts under de senaste 30 åren”, säger general Van Wagenen. Målet är nu att få efterfrågan och utbudet att anpassa sig igen genom en mekanism som kallas “styrkestrukturkravet” – i huvudsak general Cavolis lista över vad som behövs om hans militära strategi ska fungera som planerat.
En högt uppsatt Nato-tjänsteman pekar på fem omedelbara prioriteringar: stridsdugliga markstyrkor, särskilt tunga pansarbrigader; Integrerade luft- och missilförsvarssystem som kan skydda enheter i rörelse. långdistanseldkraft som artilleri och raketgevär; digitala nätverk som gör att data kan röra sig runt slagfältet och tillbaka till högkvarteret snabbt och säkert; och logistik för att flytta stora arméer över hela Europa samtidigt som de levereras.
Denna lista återspeglar till stor del behov som har identifierats när man observerat kriget i Ukraina: gammaldags artilleri har orsakat majoriteten av förlusterna; Att manövrera utan pansar har visat sig vara extremt kostsamt. Problemet är att majoriteten av de europeiska arméerna klarar sig bedrövligt på de flesta av dessa åtgärder (trots fickor av excellens, såsom Finlands artilleririka armé av värnpliktiga).
Läs hela artikeln på The Economist…
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168