Full text
GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.
König är en modern man, trots att han är 1,5 månader äldre än Pettersson, driver han en blogg där han publicerar ett och annat kåseri.
Leif Kiwi König
Låt mig göra er uppmärksamma på att det älskas över hela Sverige.
Påfallande ofta i offentligheten.
Här följer ett exempel belyst av en intervjuad valarbetare inför fjolårets allmänna val:
”Jag älskar min valstuga!”
Den passionen kan man fundera över.
Det händer att jag lyssnar på Sportradions direktrapportering från någon allsvensk fotbollsarena och i kulissen hör publiken skandera:
”Vi älskar Hammarby! Vi älskar Hammarby!”
Den böjelsen kan man också fundera över.
Hur går det i praktiskt tillämpning till att vara erotiskt betagen i ett 11-elvamannalag! Eller för den delen att idka älskog med en valstuga i impregnerat virke!
Jag har inget bra svar. Jag är ingen sexolog.
Men. Det är säkert normalt i vår upplysta tid.
Det går i allehanda sammanhang att läsa om och lyssna till människor som bedyrar sig älska allt från sina jobb till Siw Malmkvists schlagers.
Det är hon med låten ”April, april”. Det är en singel från 1961 och baksidans titel är ”Du förstår ingenting”. Det kan hon för all del ha rätt i.
Jag lutar istället mer åt att folk oftare skulle bedyra sin partner sin kärlek. Och då inte bara i kyrkan inför vigselprästen och bröllopsgäster.
Det finns i mina gener, min älskvärdhet mot torparhustrun. Jag har för vana att harangera hennes vällagade kålpudding med den välmenta frasen: ”Det tar sig, sa mordbrännaren”.
Det verkar inte göra henne märkbart förnöjd.
Det kan jag tycka är synd och en av torparhustruns få brister, svårigheten att ta till sig beröm.
Det får man acceptera. Vi har alla våra svagheter. Jag själv också. Jag älskar kålpudding.
Jag skrev en dikt om en pump på Södra Femöre. Den var vacker. Den ärgade pumpen alltså.
Det skaldade stycket publicerades i ortsbladet utan någon påvisad ökning av upplagan.
Det kan rentutav ha varit så att det lyriska anslaget fick måsarna i havsbandet att skratta.
Det är en skränfågel som sällan håller truten.
Nu ska jag inte klä mig i någon offerskjorta eftersom mitt nedtecknade poem även rosades, dels av min kärleksfulla mor, dels av mig själv.
Det finns i det senare avseendet personer i min närhet som förfäktar att jag har en medfödd förmåga att vara förtjust i mig själv, men ingen större fallenhet för att uppskatta andra.
Den beskrivningen vill jag sätta ifråga. Åtminstone den sista delen av den karakteriseringen.
Jag tycker exempelvis att den oftast tilltvålade och tvålfagre programledaren i TV 6:s och Viaplays skidstudio, Peter Jihde, har bra koll på vad som gäller. Särskilt på herrars hårtrender.
Nu är jag, trots vad en del av mina klandrare vill antyda, dock inte mer egocentriskt än att jag anser att en skribent som uttalar sig berömmande om sina egna skriverier uppväcker löje.
Det motsatta är inte heller att rekommendera. Den skribent som i anspråkslösheten tecken istället uttalar sig förklenande om sina egna skriverier riskerar nämligen att bli trodd!
Vad kan man annat göra än att tralla med i Svenne Rubins låt: ”Det blir som det blir när det är som det är”.