Full text
I den här artikeln ska jag förklara hur det gick till när Sverige gick från att vara det sannolikt bästa och tryggaste land världen skådat till att bli ett sluttande plan och avskräckande exempel. Jag ska dessutom göra det så pedagogiskt att till och med en miljöpartist kan förstå det. Det behövs varken en raketforskare eller ett geni för att begripa det som händer i Sverige. Det vi ser hända är en logisk följd av decenniers önsketänkande, godhetsknarkande och verklighetsförnekande av politiker, journalister, kändisar och akademiker som entusiastiskt tävlat om att idiotförklara, brunsmeta och frysa ut alla som på minsta vis försökt att problematisera eller varna för vad som händer om vi fortsätter stoppa huvudet i sanden. Brinkemo, Bali, Rojas, Lamotte, Ganman, Janouch, Åkesson, Westerholm, Teodorescu… Listan kan göras lång på alla dem som har hånats och rasiststämplats av inbillade godhetsapostlar och verklighetsfrånvända grindvakter. Men låt oss ta det från början: I Sverige så har vi varit förskonade från krig i över 200 år. Eftersom vi stod utanför båda världskrigen på 1900-talet var både infrastruktur och industri intakt och efterfrågan på råvaror under Europas uppbyggnad på 1950-60-talet bidrog till att vi blev ett av världens rikaste industriländer. Det kom dessutom hit arbetskraft från flera länder i Europa. Vi lyckades skapa ett välfärdssamhälle med ett skyddsnät som imponerade på omvärlden. Baksidan av att ha levt i en ”skyddad verkstad” är att man riskerar att ta det som andra bara kan drömma om för givet och att man blir både bekväm och självgod på kuppen. Man brukar därför prata om att vi är fredsskadade. I kombination med föreställningen om att vara ”duktigast i klassen” trodde vi oss både kunna exportera och importera en utopi om att alla egentligen vill vara som oss, eller åtminstone anamma våra fina värderingar. I FN:s flyktingkonvention artikel 34, assimilation och naturalisering kan vi läsa att : ”Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen så snabbt som möjligt skall kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad”.1 I Sverige har vi i decennier gjort precis tvärtom. Det vill säga ställt noll krav och öst bidrag. De senaste 20 åren har Sverige tagit emot över två miljoner invandrare. Mer än något annat land i Europa per capita. De allra flesta har kommit från Afrika och Mellanöstern. Trots påstådda åtstramningar tar vi fortfarande emot runt 100 000 invandrare per år. Låt oss dock vara tydliga med en sak. Det finns ingen anledning att tro att de flesta invandrare inte vill göra rätt för sig. Samtidigt går det inte att bortse från att många kommer från länder utan erfarenhet av vare sig demokrati eller jämlikhet. Medan vi i Sverige har en konsensuskultur byggd på kompromisser och dialog råder ofta en machokultur och blodshämnd i MENA-länder. (Länder från Mellanöstern och Afrika). Det ligger i sakens natur att det kommer att uppstå friktioner i mötet med ett land där detta är oacceptabelt och där man ser demokrati och jämlikhet mellan könen som något självklart. Varje land har sina enskilda kulturella värderingar och värdesätter kulturella inslag på olika sätt. För oss är exempelvis hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap oacceptabelt medan det i vissa länder varit tradition i århundraden och ses som naturligt. Det är naivt att tro att folk kommer lämna det bakom sig bara för att de passerar en landgräns. Om vi ska förstå den misslyckade integrationspolitiken och splittringen i dagens Sverige måste vi dock börja i mitten av 1970-talet. Närmare bestämt den 27 februari år 1975. Riksdagen bestämde sig då för att ersätta assimileringspolitiken med mångkultur och man formulerade det på följande sätt: ”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar”.2 Så långt var allt väl. Men sedan skrev man av någon anledning följande: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”.3 Idag framstår det närmast som en blåkopia för att skapa utanförskap och segregation. Det är ju en sak vilken religion, mat, kläder eller musik människor föredrar, det är förstås vars och ens privatsak, men hur ska man som inflyttad invandrare komma in i ett samhälle och bli en gemensam del av det om landets styrande signalerar att det är okej att hålla fast vid lagar och sedvänjor man levde i under sitt förra land om de går emot det nya landets? Precis den typen av signaler leder ju till parallella rättssystem och utanförskap. ”Integration blev uttryckligen ett fritt val för invandraren”, som den kloke Nils Littorin uttryckte det: ”Dåliga kulturella sedvänjor, såsom hedersförtryck och barngifte, ifrågasattes inte. Tvärtom, frikostiga bidrag till etniska, starkt patriarkala och religiösa föreningar samt hemspråksundervisning bidrog till att avskilja invandrargrupper från det traditionellt homogena svenska samhället. Därtill kom ekonomiska incitament för bosättning i etniska enklaver (EBO-lagen), vilket lade grunden för parallellsamhällen att växa fram”.4 Svenska politiker övergav alltså det tidigare fokuset på assimilation, att invandrare skulle anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom. Istället ägnade politiker från höger och vänster sig åt självspäkande infantiliteter som att allt ”ursvenskt är barbariskt. Resten av utvecklingen har kommit utifrån” och ”vad har vi? Midsommarfirande och sånt töntigt”.5 Som om inte det var illa nog har man i decennier öst miljarder i bidrag till mer eller mindre extrema studieförbund, religiösa organisationer och skolor utan någon som helst insyn i vad pengarna används till.6 Utöver det har även diktaturer gett miljonbidrag till moskéer. Samtidigt har all kritik av klanstyre och extrema religiösa sedvänjor patologiserats och stämplats som islamofobi och rasism för att på så sätt demonisera alla invändningar. Resultatet av den här politiken är att staten krattat manegen för klanstyre, hedersvåld, extremism, gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar, utpressning och förnedringsrån. Dessutom har både klankriminalitet, extremism och gängbrottslighet ätit sig in i hela samhällskroppen via skolor, politik, myndigheter, bolag, assistansverksamhet och juridik. Vi har med andra ord både lagstiftat om och sponsrat vår egen undergång. Ett svårslaget rekord vad beträffar nationell masochism. Eller som terrorforskaren Magnus Ranstorp uttryckte det: ”Vi har internationellt rekord i naivitet”.7 Eftersom vi har haft i princip noll krav på dem som invandrat har de inte haft några större incitament att anamma svenska språket, svenska värderingar eller normer. Istället har vi betraktat dem mer eller mindre som offer vilka det vore inhumant att ställa krav på. Något som utmynnat i det Mustafa Panshiri beskrivit som ”de låga förväntningarnas rasism”. Under lång tid har vi istället odlat myten om att alla som kommer hit ”flyr för sina liv”. De flesta som invandrat till Sverige har inte flytt från krig. De allra flesta har flytt från fattiga, korrupta och mer eller mindre brutala samhällen. Det är förståeligt om människor vill fly sådana omständigheter men det betyder inte med nödvändighet att de flytt för sina liv. En majoritet av dem som kommit till Sverige de senaste 10 åren har varit unga, starka män. Fullproppade med sprittande hormoner och utan någon patriark eller fadersfigur som håller dem i schack har de välkomnats till ett samhälle som betraktat dem som hjälplösa ”barn” och ansett det oempatiskt att ställa krav eller sätta ner foten om de betett sig illa. Den här lågaffektiva medvetslösheten, som svenska psykologer lär ut och pedagoger och myndigheter anammar i skolor och HVB-hem, har, i kombination med en dysfunktionell läroplan, bidragit till att starkt undergräva respekten för auktoriteter i Sverige. Det är i ljuset av det vi måste förstå varför Sverige har mer stök i skolorna än något annat land i Europa och varför respekten för lärare, socialtjänstemän och poliser är skrämmande låg. Det är också där vi måste söka en del av förklaringen till varför barn och ungdomar i allt högre grad nu löper amok och ”konverterar” till hedonismen. Dagligen så fyller de sina hörsnäckor och skärmar med misogyn, våldsförhärligande rapmusik där ”snubbar” spyr ut förakt mot samhället och hoppar omkring i videos och viftar med sedelbuntar och vapen. Som brottsutredaren och youtubern Luay Mohageb uttrycker det: ”Svensk ungdomskultur har varit totalt marinerad i gangsterismer, materialistisk dyrkan och pengabesatthet där prokriminella värderingar blivit norm och gangstermentalitet ledstjärnan”.8 Det är intressant att notera att många av dem som gör de klokaste och mest träffsäkra analyserna av dagens Sverige har invandrarbakgrund: Omar Makram, Mustafa Panshiri, Luai Ahmed, Victor de Almeida och Navid Modiri är bara några av flera insiktsfulla röster. En stor del av dem som blir kriminella lever med en ensamstående mamma som dignar under bördan av att ha fött massor med barn och fått lära sig att hennes plats är i köket. Frånvaron av en fadersfigur är en känd riskfaktor vad beträffar pojkars risk att hamna i kriminalitet. Det gäller för såväl etniskt svenska killar som dem med utländsk bakgrund. Om vi till det lägger att vi har Europas sämsta gränskontroller, Europas lägsta polistäthet och att vi haft okunniga, fega politiker som vägrat göra konsekvensanalyser förstår vi varför Sverige blandat en cocktail som inte bara är giftig utan dessutom exploderar. Nu fungerar det inte längre att stå med huvudet i sanden och med arslet i vädret och relativisera. Skrattet har fastnat i halsen på de ståuppkomiker och poddande kändisar som via sitt egotrippande babblande och maniska godhetssignalerande tjänat miljoner på att raljera över alla som försökte varna för vad som skulle hända om man aningslöst vände upp och ner på folkhemmet och kastade ut de värderingar och normer som bar upp det. Public Service och mainstreammedia har i åratal gladeligen och okritiskt upplåtit tid och plats åt infantilt pladdrande gåsleversocialister, miljömarxister och öppna hjärtan-borgare med mer eller mindre stängda hjärnor. Ivrigt påhejade av omhuldade forskare som med dårars envishet svamlat om ”socioekonomiska orsaker” och att vi behöver fler fritidsgårdar. Samtidigt har man odlat den falska och farliga föreställningen om systematisk rasism och att Sverige skulle vara ett djupt rasistiskt samhälle. Detta sagt om det land som tagit emot mest flyktingar i Europa, skänker miljoner i insamlingsgalor och miljarder i bistånd och som i alla internationella undersökningar rankas bland de minst rasistiska i världen.9 Däremot så toppar vi överlägset Europaligan beträffande skjutningar, sprängningar och våldtäkter. Och Gud vet hur många svenska ungdomar som traumatiserats efter att ha förnedringsrånats och hur många äldre som fått sina liv förstörda efter att ha bestulits på livsbesparingar. För att inte tala om de hundratusentals tjejer som utsätts för hedersvåld. Låt oss se sanningen i vitögat: Om Sverige vore en patient skulle diagnosen vara självskadebeteende. Törnrosa-sömnen är över och uppvaknandet är inte behagligt. I framtiden så kommer det skrivas avhandlingar om hur Sverige gick från att ha varit ett föredöme som land till ett avskräckande exempel. Man kommer att doktorera på hur ett land kunde kastrera sig självt via extrem altruism, extrem naivitet, ängsligt svassande politiker och journalister med flera, som i sin iver att signalera rätt värdegrund raserade den grund samhället vilat på. Allt är dock inte elände. De flesta människor är i grund och botten rätt hyggliga. Dessutom har ”alternativa” medier som Kvartal, Fokus, Axess, Bulletin, Nyheter idag och Epoch Times m.fl. varit uppfriskande vitamininjektioner. Journalister som Paulina Neuding, Thomas Gür, Widar Andersson och Ivar Arpi med flera gör vad de kan för att väcka folk ur den mentala paltkoman. Samma gäller Stiftelser som Doku, med duktiga Sofie Löwenmark i spetsen. Vad det ”nya” Sverige kommer att göra med människors nervsystem, liksom hur det kommer att påverka turismen, nyetableringen och kunskapsflykten återstår dock att se. I boken ”Enemies of Society” skriver den brittiske historikern Paul Johnson: ”Kärnan i civilisationen är det ordnade sökandet efter sanning, den rationella uppfattningen av verkligheten och alla dess aspekter samt anpassningen av människans beteende till dess lagar. Så länge vi följer förnuftets väg kommer vi inte röra oss långt från civilisations upplysta cirkel. Dess fiender finns alltid bland dem som oavsett motiv, förnekar, förvränger, förminskar, överdriver eller förgiftar sanningen och som förfalskar förnuftets processer. I alla tider har civilisationen sina fiender, även om de ständigt byter skepnad och vapen. Den stora defensiva konsten är att upptäcka och avslöja dem innan skadorna de vållar blir livshotande. Helvetet, skrev Thomas Hobbes, är sanning upptäckt för sent. Överlevnad är lögn upptäckt i tid”.10 Michael Delavante, När ett land går sönder
Läs gärna min bok ”Den inbillade kloke – Om konsten att förneka verkligheten”, för en mer detaljerad redogörelse för hur vi hamnade här samt vad vi kan göra åt situationen. Källor:
The Refugee Convention 1951, https://www.unhcr.org/4ca34be29.pdf Prop. 1975:26. Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m. https://lagen.nu/prop/1975:26 Prop. 1975:26. Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m. https://lagen.nu/prop/1975:26 Gästskribent Nils Littorin: Multikultur är fascismens spegelbild, Nils Littorin, detgodasamhallet.com, 19 december, 2019 Reinfeldt: Det ursvenska är blott barbari, DN, 15 november 2006. Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur, Mats Skogkär, bulletin.nu, 19 augusti, 2021. Ibn Rushd är bara toppen på isberget, Malin Lernfelt, timbro.se, 10 maj, 2021.
Radikala islamister i mångmiljonaffärer med svenska kommuner, svt.se, 27 augusti 2020.
Terrorforskare: ”Sverige har internationellt rekord i naivitet”, Henrik Sjögren, fokus.se, 2023-02-10 Gangsterkulturen kan göra barn till mördare, Luay Muhageb, Expressen, 20 september, 2023
- Least Racist Countries 2023, worldpopulationreview.com. Se även: Which countries are the most racist? Survey says UK amongst least racist countries, Beryl Naz hassan, Evening Standard, 27 April, 2023
Paul Johnson, ”Enemies of Society,” Weidenfeld & Nicolson, 1977, (sidan 85)