Jag själv och många av er växte upp i ett Sverige som var något helt annat än det Sverige vi nu vaknar upp i. Var det bättre förr? De enda som egentligen kan svara på den frågan är alla vi som varit med sedan den tiden.
Det här inlägget bygger egentligen på en insändare som skickades till Riks, men som valde att varken publicera eller återkoppla. Ni får den här istället.
Jag växte upp på landsbygden under 70-talet och det var en landsbygd som fortfarande levde och som nästintill var självförsörjande. Allt som behövdes i vardagen gick att finna på de mindre orterna. Post, bank, bibliotek, skola, livsmedelsbutik, små företag, livaktiga föreningar etc. Sedan många år tillbaks är det inte bara Centerpartiet som övergivit landsbygden till förmån för staden.
Landsbygden har förändrats, men den förändringen har också skett i våra städer och i landet som stort. En förändring som märks överallt är den demografiska. Om detta är bra eller dåligt tvistas det ständigt om, men att Sverige idag är ett helt annat land än Sverige var igår råder det ingen som helst tvekan om. Skolans värld är en bra indikator på den förvandling som pågått under en längre tid. Jag tillbringade låg- och mellanstadiet på ortens lilla skola. Jag hade två klasskamrater med rötterna i Finland och det fanns ytterligare några få elever med samma rötter i andra klasser. Det var det mångkulturella inslag vi hade. Högstadiet tillbringades i en av centralortens skolor. Där gick ett antal elever med rötterna i europeiska länder, men de var få till antalet. Alldeles nyligen bläddrade jag igenom skolkatalogerna från mina gymnasieår. Där fanns inte en enda elev som till utseende eller namn kunde härleda till länder utanför Europa – inte en enda. Idag ser vi skolor där etniska svenskar är i klar minoritet och där de i vissa områden helt lyser med sin frånvaro.
Jag växte upp i ett Sverige när den svenska skolan rankades som en av världens bästa. Idag rankas den svenska skolan till en av Europas sämsta.
Jag växte upp i ett Sverige där gamla traditioner ärades. Idag ifrågasätts de allt oftare.
Jag växte upp i ett Sverige där jag var drygt 20 år när jag för första gången såg en kvinna i slöja. Idag kan jag inte ens göra ett kort ärende på stan utan att möta flertalet.
Jag växte upp i ett Sverige som ansågs vara syndens näste. Svartvita filmer av 50-talets stora filmregissörer hade visat nakna kroppar och filmer som Fäbodjäntan slog stort utomlands. Idag upprörs man mer av nakna bröst på film än av neddrogade huvudrollsinnehavare och groteska mord.
Jag växte upp i ett Sverige där man i Mölle 1890 såg Europas första gemensamma bad, där det under hela 1900-talet var en självklarhet att män och kvinnor badade tillsammans och där det under några decennier var helt normalt att kvinnor solade topless. Idag tvingas många badhus införa separata badtider för att kvinnor i heltäckande burkinis ska kunna utnyttja faciliteterna.
Jag växte upp i ett Sverige där arbetslösheten låg på 2-4 procent och där de arbetslösa mestadels bestod av etniskt svenska män och kvinnor som förlorat sina jobb under den industriella kris som rådde. Idag ligger arbetslösheten på 8-9 procent och de som dominerar bland de arbetslösa är män och i synnerhet kvinnor med rötterna i länder utanför Europa.
Jag växte upp i ett Sverige där det begicks brott och vi läste om namn som Clark Olofsson, Lars-Inge Svartenbrandt och Sigge Cedergren. Idag har de kända brottslingarna namn som Rawa Majid, Ismail Abdo, Mehdi Sayyed och det grova våldet slår numera med all kraft mot både samhälle och oskyldiga medborgare.
Jag växte upp i ett Sverige som länder runt om i världen ansåg vara ett föredöme. Idag används Sverige av många länder som ett skräckexempel.
Listan med exempel på skillnader mellan Sverige igår och Sverige idag kan göras lång och säkert har du själv några att fylla på den med.
Alla de som förespråkar en stor invandring och ett mångkulturellt samhälle brukar framföra argument som att vi inte hade haft Zlatan i det svenska fotbollslandslaget och att det inte funnits några pizzerior i Sverige. Denna typ av argument kommer inte sällan från de som inte hittar bättre exempel att argumentera med. Det kanske är lätt att glömma åren när Sverige var en stormakt i fotboll och laget bestod av idel etniska svenskar med namn som Liedholm, Skoglund, Bergmark och Nordahl. Den första pizzan i Sverige tillverkades av en italienare och såldes till italienska arbetare på ASEA i Västerås 1947. Restaurang Östergök i Stockholm var först med att servera pizzor på en vanlig restaurang och det skedde 1968. Året efter öppnade den första renodlade pizzerian i Sverige. Det är m.a.o. svårt att argumentera för en stor asylinvandring från Afrika och Mellanöstern med namn som Zlatan (som är född i Sverige av föräldrar som kom hit från Balkan) och maträtter som pizza.
Ett annat argument som framförs är att Sverige skulle stanna om alla invandrare förblev hemma från jobbet i morgon. Det stämmer, precis som det stämmer att Sverige skulle stanna om alla etniska svenskar förblev hemma från sina jobb. Nu kommer detta aldrig att ske och skälen till det är flera. Ett sådant är att många svenskar med rötterna i andra länder ser på svensk migrationspolitik och konsekvenserna av denna med exakt samma kritiska och ilskna ögon som etniska svenskar gör.
När man lyssnar på argumenten som framförs av alla de som förordar en stor invandring till Sverige, leds man in i tron att inget fungerade i Sverige innan tvärvändningen på 70-talet. Jag växte upp i ett Sverige som fungerade alldeles utmärkt. Ett Sverige som hade utvecklats från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste. Ett Sverige där våra föräldrar, far- och morföräldrar slet sida vid sida med den förhållandevis lilla andel invandrare som på den tiden kom från andra länder och liknande kulturer i Europa.
Allt i lilla Sverige var inte bättre förr, men vi som hängt med sedan 70-talet kan nog unisont utbrista i att mycket var det.