Tornevall Networks

I Sverige råder en långtgående yttrandefrihet, brukar det heta. Med vissa undantag. Några av dem är så märkliga att de flesta svenskar förmodligen inte ens känner till dem.

Dit hör den svenska förtalslagstiftningen.

Under många år har denna lagstiftning flugit under radarn. Men de senaste månaderna har någonting hänt. Debatten har tagit fart och allt fler har börjat upptäcka den märkliga princip som ligger inbyggd i svensk förtalsrätt. Nämligen att det inte räcker att det du berättar är sant. Du kan dömas ändå.

Det är precis vad som har aktualiserats genom Dumpens ansvarige utgivare Sara Nilsson. Hon dömdes tidigare i år för grovt förtal efter att Dumpen publicerat namn, bild och uppgifter om en polisanställd som sexchattat med ett konto som han trodde tillhörde ett barn. Mannen stämde henne och Göteborgs tingsrätt ansåg att publiceringen inte varit försvarlig. Påföljden blev villkorlig dom och dagsböter.

Nu har målet överklagats och motparten vill se Sara Nilsson dömd till fängelse.

På onsdag är det opinionsbildaren och barnrättsaktivisten Jonatan Alfvéns tur. Den 19 augusti ska han upp i rätten i ett förtalsmål som gäller publiceringar om personer som dömts för sexualbrott. Alfvén har själv beskrivit hur han riskerar fängelse efter att ha publicerat uppgifter om deras brott.

Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att få vanliga människor att börja fundera över vad den bisarra svenska förtalslagstiftningen egentligen är till för.

Men frågan är varför diskussionen inte exploderade långt tidigare.

När Ebba Busch 2021 berättade att ett juridiskt ombud i hennes uppmärksammade fastighetstvist tidigare var dömd för sexualbrott blev hon själv misstänkt för grovt förtal. Busch erkände brott och accepterade ett strafföreläggande med villkorlig dom och dagsböter.

Uppgiften hon hade lämnat var sann.

Även jag har personlig erfarenhet av den svenska förtalslagstiftningens märkliga konstruktion.

För några år sedan publicerade jag en serie granskande reportage om organisationen Näthatsgranskaren och en av dess företrädare. Jag hade lagt ned omfattande tid på research och dokumentation. Efter publiceringarna anmäldes jag för förtal.

När saken hamnade i domstol fick jag erfara något som förmodligen låter fullständigt obegripligt för människor som aldrig kommit i kontakt med svensk förtalsrätt. När processen startade förbjöds jag att använda “sanningsbevisning”. Det innebar att ingen av den research jag gjort fick användas under rättegången för att bevisa att det jag skrivit var sant.

Min omfattande research räddade mig alltså inte. Jag dömdes och den ekonomiska konsekvensen, med böter, skadestånd och rättegångskostnader, blev mycket stor.

Flera personer som hade delat mina publiceringar drogs också inför rätta.

Det finns fler exempel som visar hur märkliga konsekvenser systemet kan få. Ett uppmärksammat fall handlade om en kvinna som i en bygglovstvist berättade för domstolen att mannen som drev processen mot henne tidigare hade dömts för misshandel mot henne. Hon uppgav informationen för att ge domstolen bakgrund till konflikten.

Resultatet blev att hon själv dömdes för förtal och fick betala skadestånd.

Det är här många svenskar missförstår lagen. Man tror instinktivt att förtal handlar om att sprida lögner om andra människor. Men så fungerar inte svensk rätt. Även en sann uppgift kan vara förtal. Frågan blir i stället bland annat om det varit försvarligt att lämna uppgiften och, först därefter, om man kan visa att den var sann eller att man hade skälig grund för den.

I åratal har människor därför kunnat upptäcka att orden ”men det är ju sant” inte nödvändigtvis hjälper dem när de hamnar inför svensk domstol.

På det sättet skiljer sig Sverige från många andra länder. Ändå har den politiska debatten varit förvånansvärt lam.

Jag hade gärna sett samma upprördhet tidigare. Inte minst när människor drogs inför domstol efter att ha delat mina sanna reportage om Näthatsgranskaren. Då var intresset betydligt svalare.

Nu är situationen en annan.

När män som avslöjats eller dömts för sexuella handlingar mot barn använder förtalslagstiftningen mot människor som publicerar uppgifter om dem blir lagens konsekvenser plötsligt betydligt svårare att försvara inför allmänheten.

Och kanske är det därför politiken till slut börjar reagera.

Det är välkommet om den svenska förtalslagstiftningen nu faktiskt ses över. Men efter alla dessa år finns det också anledning att fråga varför det har tagit så lång tid.

Än märkligare är tystnaden från stora delar av vänstern.

Jag har hittills inte hört några kraftfulla krav på förändring från Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar eller Amanda Lind. Det är svårt att förstå. Politiker som gärna beskriver sig som feminister borde rimligen vara bland de första att diskutera en lagstiftning som kan användas av dömda sexualbrottslingar för att dra människor inför rätta när deras gärningar uppmärksammas.

Det är nästintill obegripligt att vissa personer uppvisar en sådan saktfärdighet och ovilja att tala om det orimliga med dagens förtalslagstiftning.

När sanningen inte i sig skyddar den som publicerar en uppgift uppstår en konflikt mellan integritet och yttrandefrihet som vi måste våga diskutera öppet.

För egen del vill jag därför tacka Sara Nilsson, Jonatan Alfvén och andra som nu driver frågan trots den personliga och ekonomiska risk det innebär.

Sara Nilsson skriver själv att hon riskerar fängelse om motparten får gehör i hovrätten. Jonatan Alfvén står inför sin rättegång på onsdag.

Det vore en närmast absurd ironi om det till slut krävs att någon av dem faktiskt hamnar i fängelse efter att ha publicerat sanna uppgifter om sexuella handlingar mot barn för att svenska politiker på allvar ska förstå att lagen behöver förändras.

Men ibland tycks det svenska rättssystemet behöva köra rakt in i väggen innan politiken upptäcker att vägen borde ha byggts om för länge sedan.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!wDeG!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fd2f7e153-fc23-478d-8293-f11fa37bf825_1920x1080.jpegBishar Mohammed dömdes för grov våldtäkt mot en 15-årig pojke.

Få har väl missat fallet med 24-årige Mohammed som tidigare i år dömdes till sju års fängelse för den brutala våldtäkten på en 15-årig pojke i Borlänge.

Övergreppet skedde i en epatraktor där Mohammed, under dödshot, tvingade pojken att utföra oralsex. Under våldtäkten kräktes pojken och övergreppet avslutades med att Mohammed ejakulerade i hans mun.

Enligt polisutredningen nöjde sig Mohammed inte med det. Han slog också pojken med knytnävarna i ansiktet samtidigt som han skrek: “Gapa, svennejävel, annars dödar jag dig.”

Enligt de anhöriga har pojken fått ett trauma för livet. Han vågar inte längre röra sig ensam ute bland människor eftersom han är övertygad om att Mohammeds vänner kommer att ge sig på honom.

Domen blev sju års fängelse för grov våldtäkt och övergrepp i rättssak. Men eftersom Mohammed beviljades svenskt medborgarskap 2013 kan han inte utvisas till Somalia, där han också är medborgare.

Av naturliga skäl har fallet väckt starka reaktioner. Många opinionsbildare på högerkanten menar att ett svenskt medborgarskap ska kunna återkallas i den här typen av extrema fall och att utvisning därefter bör vara möjlig.

Den uppfattningen delas sannolikt av en stor del av svenska folket. Samtidigt är det märkligt tyst från den politiska vänstern. Samma personer som i vanliga fall kräver hårdare tag mot sexualbrott verkar plötsligt ha tappat rösten.

Rimligen borde de vara de första att kräva att människor som begår den här typen av brott aldrig mer ska få stanna i Sverige.

Eller är problemet ett annat?

Är det fortfarande skuggan från 2015 som vilar över debatten? Finns rädslan fortfarande kvar för att bli kallad rasist om gärningsmannen råkar ha utomeuropeisk bakgrund?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Hade Mohammed i stället hetat Kalle Svensson, varit etnisk svensk och ropat “din blatte” under våldtäkten, tror någon på allvar att tystnaden då hade varit densamma?

Då hade Instagram och TikTok fyllts av filmklipp, stories och svarta profilbilder. Kändisar hade tävlat om att skriva de argaste inläggen. Partiledare hos vänstern hade kallat till presskonferenser. Kulturredaktionerna hade publicerat krönikor på löpande band. Demonstrationståg hade organiserats innan bläcket hunnit torka på domen.

Men nu? Nästan ingenting.

Den selektiva indignationen är så förutsägbar att den nästan blivit en egen naturlag. Upprördheten verkar inte längre avgöras av brottets brutalitet, utan av vem som begår det.

För mig är det obegripligt att vi fortfarande befinner oss här. Mer än ett decennium har gått sedan migrationskrisen och masspsykosen 2015, men fortfarande verkar vissa ha svårare att fördöma en våldtäktsman än att riskera att säga något som kan uppfattas som politiskt obekvämt.

Att vilja utvisa en person som begått ett så här grovt brott handlar inte om rasism. Det handlar om rättvisa, om brottsoffret och om vilket samhälle vi vill leva i.

Ändå finns det uppenbarligen fortfarande partier och opinionsbildare som anser att Mohammed, trots vad han gjort, har en självklar rätt att bo kvar i Sverige.

Det kan vara värt att ha i åtanke nästa gång du står vid valurnan.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Även om du inte vet vem Kaeli Abdi är så kan jag nästan garantera att dina barn vet det, om du har några.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tZXk!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fcd358117-c52a-4643-bafb-f99b3036f792_483x527.pngKaeli Abdi är programledare på SVT och influencer på TikTok.

Hon är en av de största profilerna på TikTok just nu. Med en kvarts miljon följare påverkar hon svenska ungdomar varje dag. Lägg därtill all uppmärksamhet hon fått av SVT och olika reklamsamarbeten de senaste åren, så förstår man varför min dotter häromdagen visade mig ett klipp, med en halv miljon visningar, där Kaeli pratar om sin slöja och skämtar om de ”förtryckta kvinnorna i Iran”.

Jag gissar att Kaelis syfte var att provocera sådana som mig. Hon raljerade om att hon kommer ta av sig slöjan i solidaritet med förtryckta kvinnor den dag män klipper av sig snorren i solidaritet med våldtagna kvinnor.

Hör och häpna, men jag struntar faktiskt högaktningsfullt i om Kaeli Abdi bär slöja. För min del får hon rulla in sig i en matta om hon vill.

Däremot kan det vara på sin plats att förklara för hennes unga följare varför hon aldrig kommer ta av sig den.

Det handlar nämligen varken om religion eller tro. För om Kaeli hade varit en strikt troende muslim hade sannolikt en stor del av det innehåll hon själv publicerar i sociala medier varit betydligt mer problematiskt än några hårstrån som sticker fram under en hijab.

Nej, den verkliga anledningen stavas pengar.

Slöjan har blivit hennes starkaste varumärke. Den fungerar ungefär som en företagslogotyp. Den gör att hon sticker ut i mängden och den har öppnat dörrar som annars sannolikt hade varit stängda.

Det märks inte minst på SVT. Där väger, som bekant, fascinationen för identiteter ofta tyngre än innehållet. En ung svart kvinna som är muslim och dessutom bär slöja blir ett paket som är svårt att motstå för ett public service som i många år jagat symboler för mångfald. Det ena programledaruppdraget har följt på det andra, trots att tittarsiffrorna knappast gjort succé.

Eller vad sägs om programmet Kaeli dejtar, där själva idén var att muslimska influeraren Kaeli Abdi drömde om att dejta en fotbollsspelare och bli fotbollsfru för att bli rik snabbt.

Att våra skattepengar används till den typen av tv-produktioner förvånar väl knappt någon längre.

Den som ändå tar sig tid att titta inser ganska snabbt att det knappast är hennes journalistiska skärpa eller enastående programledarförmåga som gjort henne attraktiv för SVT. Det handlar om symbolvärde där Kaelis slöja väger tyngre än hennes kompetens.

Samma sak gäller reklamvärlden. Företag vill visa att de är moderna, inkluderande och toleranta. Vad passar då bättre än att låta en ung kvinna med slöja representera varumärket? För företagen blir det ett sätt att signalera godhet. För Kaeli blir det en mycket lönsam affär, i samarbeten med exempelvis Pepsi Max och Coop.

Förra året omsatte hennes bolag nästan tre miljoner kronor. Och det är svårt att tro att den utvecklingen kommer att stanna av.

Det är här kontrasten mot Iran blir absurd.

Samtidigt som Kaeli tjänar pengar på sin slöja lever miljontals kvinnor i Iran med den varje dag under hot om våld. Där är slöjan inte ett personligt varumärke eller ett sätt att sticka ut på sociala medier. Där är den ett tvång som upprätthålls med batonger, fängelser och rädsla. Kvinnor har misshandlats, frihetsberövats och till och med dödats därför att de velat ta av sig den.

I Sverige ser vi samtidigt hur samma plagg fungerar som en karriärfördel. Det som i Teheran symboliserar förtryck kan i Stockholm bli en genväg till tv-kontrakt, reklamsamarbeten och hundratusentals följare.

Det är en kontrast som säger betydligt mer om Sverige än om Iran.

Därför tror jag inte att Kaeli någonsin kommer kasta sin slöja, oavsett hur många män som klipper av sig snorren.

Hon har byggt hela sitt varumärke kring den. Tar hon av sig slöjan riskerar hon att bli en influencer bland tusentals andra. Symbolvärdet försvinner. Det som gjort henne unik blir borta över en natt.

Kaeli Abdi är en produkt av Sverige år 2026, där identitetspolitiken under många år gjort vissa symboler mer värdefulla än människorna som bär dem. I ett sådant samhälle blir slöjan inte bara ett klädesplagg. Den blir ett varumärke, en karriär och en inkomstkälla.

Så länge den öppnar dörrar till tv-program, reklamsamarbeten och kändisfester finns det ingen anledning för Kaeli Abdi att ta av sig den. Tvärtom. Hon har betydligt mer att förlora än att vinna. I ett sånt läge spelar det ingen roll för henne hur många kvinnor som könsstympas och våldtas i Iran.

Men i Sverige har vi alla fall, än så länge, något som på pappret kallas yttrandefrihet. Och så länge den finns tänker jag använda den till att förklara för mina barn den riktiga anledningen till varför personer som Kaeli Abdi gör content av sin slöja.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Wp2u!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1f912dc7-1b04-46ed-97a5-6c8b24c46d15_449x384.pngNick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan.

För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem.

När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare:

– Här röstar vi rött.

På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran.

I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid.

Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande.

I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret.

Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen.

Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service.

Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia.

Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan.

Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut.

Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller.

Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter.

TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte.

Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer.

På vilket sätt då?

Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på.

Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck.

Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”?

Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster.

Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare.

På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om.

Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund.

”Deras egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern.

Därför luktar hela den här kampanjen illa.

När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna.

Det ser snarare ut som något betydligt enklare.

Man vill göra sig av med någon man inte tycker om.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Prenumerera för hela artikeln

Read more

Det började med planer på att mörda den Irankritiska analytikern Arvin Khoshnood i Malmö.

Sedan följde skjutningen mot en man i Uddevalla där offret träffades i bakhuvudet på sin arbetsplats.

Parallellt diskuterades också attacker mot det Israelkopplade företaget Aimpoint.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!woDq!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fe8bfe53e-3119-4511-b50d-d647d4157851_170x220.webpBild på chattkonversation ur polisens förundersökning. Jappish betyder mord och tabbe är slang för pistol.

Nu har domen kommit i det omfattande målet och jag kan idag visa namn och bilder på de inblandade och brutala chattkonversationer.

Prenumerera för hela reportaget

Read more

Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!FzbJ!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F200efe21-0701-42f5-ac88-9350f7733a9b_421x315.pngThomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt.

Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.

Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg.

Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta.

Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.”

Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt — inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar.

Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt.

Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.”

Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket?

Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det.

Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge.

För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Jag har följt svensk politik länge nog för att minnas hur Sverigedemokraterna behandlades när de kom in i riksdagen 2010. Därför har jag också väldigt svårt att ta den nuvarande moralpaniken kring kvittningsbråket på allvar.

För den som missat turerna handlar det kortfattat om att Sverigedemokraterna nyligen bröt mot en kvittningsöverenskommelse i riksdagen under en viktig omröstning. Kvittningssystemet är en gammal informell överenskommelse mellan partierna som gör att ledamöter kan vara frånvarande utan att styrkeförhållandena i riksdagen förändras. Om en ledamot från ena sidan är sjuk eller bortrest avstår någon från andra sidan från att rösta. Systemet bygger alltså helt på förtroende mellan partierna.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Hj0Z!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F80d2ec1c-a088-4f17-bff4-4014ff49a947_1079x908.pngS-toppen Lena Hallengren kräver SD:s ursäkt.

Nu anklagas SD för att ha saboterat detta system. Politiker talar om att demokratin hotas och S-toppen Lena Hallengren kräver att SD ber om ursäkt. samtidigt som medierna fylls av upprörda kommentarer om brutna normer och förlorat förtroende. Men nästan ingen journalist verkar vilja prata om den uppenbara frågan. Nämligen hur Sverigedemokraterna själva bemöttes när de kom in i riksdagen?

Jag minns mycket väl hur partiet behandlades under sina första år. Det var inte bara så att man tog avstånd från SD politiskt. Man behandlade dem som politiskt orena människor som inte skulle få ingå i samma demokratiska gemenskap som andra partier. Det talades ständigt om att man inte fick “normalisera” Sverigedemokraterna. Och det stannade inte vid debatter och TV-soffor. Det påverkade också hur riksdagen fungerade rent praktiskt.

SD fick under lång tid inte delta i kvittningssystemet på samma villkor som övriga partier. Jag minns hur sjuka och rörelsehindrade SD-ledamöter tvingades ta sig till voteringar därför att partiet inte kunde lita på samma parlamentariska överenskommelser som andra partier tog för givna. Jag minns när Jimmie Åkesson hjälpte en rullstolsburen partikamrat in till kammaren för att rösten behövdes.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!hacz!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F9a561dc0-cc33-4888-8255-5189466abff0_519x343.pngJimmie Åkesson hjälper rullstolsburne ledamoten Stellan Bojerud till kammaren. Bojerud avled 2015. Foto: Jörgen Fogelklou

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!ra6i!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fb3d460a2-40ad-4016-9cd1-64776f2d9168_582x121.pngSD-politikern Markus Wiechel påminner socialdemokraten Hillevi Larsson om läget för några år sedan i riksdagen.

Var var alla de journalister och politiker som nu låter chockade över att förtroendet mellan partierna skadats?

De flesta var tysta medan andra oblygt applåderade isoleringen. Hela idén under dessa år var ju att SD inte skulle behandlas som ett normalt parti. Man skulle frysa ut dem, misstänkliggöra dem och göra allt för att markera att de stod utanför den politiska gemenskapen trots att hundratusentals svenskar röstat in dem i riksdagen.

Det är därför det nuvarande mediedrevet känns så falskt.

Plötsligt låtsas samma människor som i över ett decennium aktivt bidrog till att bryta sönder förtroendet mellan partierna som om detta förtroende alltid varit heligt. Plötsligt talar man om vikten av parlamentariska principer som om dessa principer gällt lika för alla hela tiden.

Sanningen är att svensk politik länge byggde på ett undantagstillstånd kring Sverigedemokraterna. Regler, normer och principer gällde, utom när det handlade om SD. Då kunde man motivera nästan vad som helst i kampen mot det “onda” partiet. Och medierna ställde nästan aldrig några kritiska frågor om det demokratiska hyckleriet.

Nu ser vi resultatet.

För man kan inte i femton års tid behandla ett parti som paria och samtidigt bli förvånad när tilliten till systemet till slut försvinner. Man kan inte först säga att SD inte är värda samma förtroende som andra partier och sedan plötsligt kräva att SD ska vara garanten för samma system som användes för att hålla dem utanför.

När S-toppen Lena Hallengren nu kräver en ursäkt från SD, är det väl i så fall på sin plats att hon själv ber om ursäkt först.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum.

Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”.

Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska.

Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Eh1C!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F86cd04ec-80a6-4aa9-8361-078e6ebc75e8_1122x978.jpegIsmail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad.

https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!zwAA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F12643444-ff58-4f13-b43a-d639134fe502_683x367.pngAftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen.

Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat.

För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte.

Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger.

Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt.

Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning.

I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk.

För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska.

Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.