Tornevall Networks

När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox:

Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung).

Nina Rung (för tydlighetens skull).

I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung.

Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt?

I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle.

Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund.

Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren:

Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk.

Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete.

Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera.

Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten.

När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke.

Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist.

Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört.

Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa.

När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning.

Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer.

Slutet gott, allting gott.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år.

Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild.

I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar.

Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera.

Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända?

Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar?

Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”.

Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar.

För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt.

I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn.

SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet.

I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer.

Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars?

Det är faktiskt obegripligt.

För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt.

Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning.

Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev:
”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.”

Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet.

Missförstå mig inte:
Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media.

Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar?

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC.

Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu.

Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik.

Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år.

Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer.

Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget.

Läs det omtalade brevet här:

Prenumerera för att läsa brevet




Read more

Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.

Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”.

Läs det igen.

Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester?

Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz.

Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst.

Garplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar.

Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten.

Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption.

Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”.

SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta.

Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det.

Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare.

Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön.

Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne.

För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta.

Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen.

Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

När en vanlig människa gör fel i deklarationen, betalar en snickare under bordet eller missar några tusenlappar i moms, då står staten redo med böter, indrivning och ibland fängelse. Men när politiker och höga tjänstemän i Västra Götalandsregionen slösar bort miljarder av våra skattepengar på ett havererat IT-system, då händer ingenting. Ingen får sparken. Ingen ställs till svars. Ingen ens rodnar.

Det handlar om journalsystemet Millennium. Ett projekt som redan kostat över 3,7 miljarder kronor och som enligt regionens egna siffror kommer sluta på över 5,5 miljarder. Pengar som skulle kunnat gå till vårdplatser, sjuksköterskor, ambulanser och äldreomsorg. I stället har de gått till konsulter, överbetalda byråkrater och ett amerikanskt bolag som levererat ett system som inte fungerar och som nu aldrig kommer tas i bruk. Det är helt sanslöst.

När läkare larmade om att patientjournaler blev fel, att systemet var så tungrott att vårdpersonal grät på jobbet, då svarade regionledningen med att ”läget är utmanande men under kontroll.” Kort därefter tvingades man backa och pausa hela systemet. Det gamla journalsystemet fick återinföras. Man hade alltså lagt miljarder på att köpa sig ett problem.

Regionstyrelsen med Johnny Magnusson (M) i spetsen tog beslutet att köpa systemet 2018. Den dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under, och programägaren Ragnar Lindblad tecknade avtalet. Sedan dess har projektet snurrat på som en pengaslukande karusell, utan att någon hålls ansvarig. Konsultnotan ligger på nästan 800 miljoner kronor, och under tiden som systemet stått still har man fortsatt bränna över 14 miljoner kronor i månaden.

Hur är det ens möjligt att man kan elda upp skattemedel på det här sättet utan att någon pratar om brottslighet?

Om en privatperson lurat till sig en bråkdel av detta hade polisen gjort husrannsakan samma dag. Men när det är politiker och regiondirektörer som blåser medborgarna på miljardbelopp kallas det bara ”projektmisslyckande”.

I Sverige finns uppenbarligen två rättssystem. Ett för vanligt folk och ett för makthavare.

Det är inte bara sjukt. Det är farligt. För varje gång ansvariga slipper undan cementeras bilden av att politiker kan leka med våra pengar utan konsekvenser.

Jag anser att det borde vara straffbart att slösa bort miljarder i offentliga medel utan resultat.

Den som ansvarat för Millenniums fiasko borde inte sitta kvar på sina poster. De borde utredas, avsättas och dömas.

Svenska skattebetalare förtjänar bättre än att gång på gång bli lurade av inkompetens som gömmer sig bakom fina titlar. Det är hög tid att kräva ansvar och straffa de politiker och tjänstemän som tror att de kan göra vad som helst med andras pengar.

Här är de ansvariga för miljardhaveriet Millenium:

Ragnar Lindblad ledde regionens arbete med Millenniuminförandet.

Dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under avtalet.

Johnny Magnusson (M) tog beslutet att köpa systemet 2018.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

När svenska medier rapporterar om uppmärksammade rättsfall finns det en tydlig trend. Man berättar det som passar narrativet. Resten lämnas utanför.

Det såg vi senast i fallet med SVT-profilen Micke Leijnegard, där rubrikerna handlar om “sexuellt ofredande” och “pussade kvinnlig kollega” på en fest inför vittnen under inspelningen av Mästarnas mästare. Men i de flesta artiklar får vi bara läsa hans ursäkts-sms och inte vad kvinnan skrivit till honom, vilket jag nu kan berätta.

Prenumerera för hela artikeln




Read more

I dag kom beskedet att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. Den officiella förklaringen är “hot och hat.”

Men ju mer jag lyssnar på hennes uttalanden, desto mer skaver det. Något stämmer inte.

Visst, hot och hat är ett verkligt problem. Jag vet det bättre än de flesta. Jag har jobbat som journalist i över tjugo år och fått utstå mer hot än vad många politiker ens kan föreställa sig. Jag har gjort hundratals polisanmälningar. Jag har fått dödshot mot mig själv och min familj. Jag har fått börja dagen med att leta efter bomber under bilen innan jag körde barnen till skolan. Så jag vet hur det känns och önskar inte någon att uppleva samma.

Men i det här fallet, med Anna-Karin Hatt, finns det för mycket som inte går ihop.

Hatt tillträdde som partiledare så sent som i maj. Det är inte ens ett halvår sedan.
Under den tiden har hon knappt synts i offentligheten. Hon har inte stuckit ut i några obekväma frågor. Hon har inte rört sig i kontroversiella ämnen, inte tagit några stora risker.

Den enda gången hon överhuvudtaget väckte uppmärksamhet var för några dagar sedan, när hon sa åt Nooshi Dadgostar att dämpa sig under partiledardebatten i SVT.

Om det är det som har orsakat hatstormen, då får man ju fråga sig vilka som egentligen står bakom hoten.

Är det Vänsterpartiets anhängare som gått bananas den här gången? Det vore i så fall ironiskt, med tanke på att just vänstern alltid är snabbast att skrika om “hat och hot från högern”.

Men oavsett vilket, så har jag svårt att se att det är hela sanningen.

Det mest anmärkningsvärda i Hatts uttalande är att hon inte har gjort en enda polisanmälan.

Inte en enda.

När en toppolitiker hotas på riktigt brukar Säpo kopplas in omgående. Det blir skydd, utredningar, åtal och allt dokumenteras. Men i det här fallet säger hon bara att beslutet grundas på “en samlad bedömning”.

Vad betyder det ens?

Det låter mest som en svepande formulering för att slippa förklara vad som egentligen ligger bakom avgången.

Jag har som journalist haft kontakt med polis och Säpo otaliga gånger, och jag vet att de tar politikerhot på största allvar (till skillnad mot när vanligt folk drabbas). Om Hatt verkligen hade utsatts för något konkret hade det funnits mängder av ärenden registrerade. Men det gör det alltså inte.

Hatt påstår också att det politiska klimatet har blivit mycket värre de senaste tio åren.
Det har jag svårt att hålla med om.

För tio år sedan hade vi flyktingkrisen. Då var det fullskaligt krig i kommentarsfälten. Politiker ljög väljarna rakt upp i ansiktet. Folk såg rött. Den ena sidan kallade alla som ifrågasatte invandringen för rasister. Den andra sidan var förbannad över hur Sverige styrdes mot katastrof.

Jag har aldrig upplevt ett så infekterat samhällsklimat som då och jag var mitt i stormen. Att säga att det skulle vara värre i dag är helt enkelt inte sant. Snarare har det lugnat ner sig något, åtminstone i jämförelse med 2014–2016. Förutom de Gaza-aktivister som dagligen terroriserar folk helt öppet på gator och torg. Men deras ilska har riktats mot företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte mot Centerpartiet och Anna Karin Hatt.

Jag kan inte släppa känslan av att “hot och hat” bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa tala om något annat.

Kanske insåg Hatt att uppdraget var omöjligt. Att stå till vänster, försöka samarbeta med Hamas-vänner och kommunister, samtidigt som man inte vill ta i SD med tång, det är ett politiskt självmordsuppdrag.

Kanske märkte hon att skeppet började ta in vatten och valde att hoppa av innan det sjönk helt. Att säga “jag avgår på grund av hot och hat” låter snyggare än att säga “jag orkade inte”.

Missförstå mig inte. Ingen ska behöva hotas för sina åsikter. Det är oacceptabelt.
Men det är också dags att vi slutar låta “hot och hat” bli ett magiskt ord som ingen får ifrågasätta.

Jag har sett det här mönstret gång på gång. Politiker som möter kritik, ofta berättigad sådan, ropar “hat” så fort någon ifrågasätter dem. Det blir ett sätt att slippa ta ansvar.

Och jag tror att det är precis det vi ser här. En partiledare som inte klarade trycket men som inte vill säga det rakt ut.

Så nej, jag köper inte Anna-Karin Hatts förklaring. För mycket är oklart. För lite är konkret.

Hot och hat existerar, det vet jag bättre än någon. Men i det här fallet luktar det politik och strategi mer än verklig hotbild.

Kanske ville hon bara ut innan hon själv hamnade i stormens öga.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Saleh Abouelenen är imamen som uppmanade män att slå sina fruar.

I morse ringde jag polisen för att ställa frågor om eventuella brott som imamen i Kristianstad kan ha gjort sig skyldig till…

Prenumerera för hela reportaget




Read more

En imam i Kristianstad står inför en fullsatt moské på fredagsbönen och förklarar öppet hur män ska gå till väga för att ”tillrättavisa” sina fruar genom att slå dem. Detta sker inte i Saudiarabien, Afghanistan eller Iran, utan i Sverige år 2025.

Det handlar om imamen Saleh Abouelenen, verksam i Al Rahma-moskén i Kristianstad. Under sommaren predikade han om “olydiga kvinnor” och förklarade hur en man bör agera när hans fru inte lyder.

Saleh Abouelenen är imam i Kristianstad och anser att män har rätt att slå sina fruar.

I sin predikan sa han att mannen först ska varna kvinnan, sedan undvika henne i sängen, och om ingenting annat fungerar slå henne.

Det mest skrämmande är inte bara vad imamen säger, utan att ingen i församlingen reagerar. Tvärtom sitter hundratals män och lyssnar, nickar och accepterar hans ord. Det är beviset på att detta inte är något enskilt undantag, utan en kvinnosyn som är djupt rotad inom stora delar av islam och i de förorter där hederskulturen fått fäste.

Jag har själv varit i moskéer där kvinnor inte är välkomna. Jag har pratat med killar i förorten som öppet säger att svenska tjejer är ”horor” för att de inte bär slöja. Samma killar berättar att de aldrig skulle acceptera att deras framtida fruar går utanför hemmet utan att täcka sig. Detta är verkligheten i Sverige i dag.

Och ändå är det knäpptyst från alla som annars skriker högst om feminism. Var är Aftonbladets ledarskribenter nu? Var är Alexandra Pascalidou, Katarina Wennstam, Nina Rung och alla andra kändisfeminister som fyller sina Instagramkonton med rosa band, menskonst och påstådd kamp mot ”patriarkatet”? Varför hör vi inte ett ord från de politiker som kallar sig feminister när kvinnor faktiskt förtrycks på riktigt, här och nu?

När jag jobbade på SVT fick jag själv uppleva hur det här mörklades. Vissa reportrar ville inte granska hederskulturen för att det kunde ”gynna SD”. Det är helt sanslöst. Att kvinnors frihet, trygghet och jämställdhet offras för att vissa journalister inte vill ge ”fel” parti rätt.

I decennier har samma vänsterfeminister stått på barrikaderna och applåderat en migrationspolitik som fört in värderingar från länder där kvinnor stenas till döds om de inte lyder sina män. De har välkomnat en utveckling som inneburit att svensk jämställdhet backat ljusår på bara en generation. Och när vi som varnat för detta sagt sanningen, då har vi stämplats som ”rasister” av människor som själva aldrig ens satt sin fot i en förort.

Resultatet ser vi nu. I moskéer där imamer uppmanar män att slå sina fruar. På gator där unga tjejer trakasseras för att de inte bär slöja. I familjer där döttrar gifts bort och bröder ser det som sin uppgift att kontrollera systrarnas liv.

Så jag frågar igen. Var är alla vänsterfeminister nu? Var är ni som kallat er för kvinnokämpar? Varför vågar ni inte stå upp mot den mest brutala kvinnosyn vi har i Sverige i dag? Är det bekvämare att hålla tyst för att slippa bli kallad islamofob av era kulturvänsterkompisar?

Sanningen är att tack vare en ansvarslös migrationspolitik har vi importerat en kvinnosyn från medeltiden. Och det svenska samhället betalar priset i form av otrygghet, hedersförtryck och våld.

Resultatet vi fått är ett Sverige där imamer på fredagsbönen kan uppmana till kvinnomisshandel utan att någon vågar säga ifrån?

Det sorgligaste är att det inte hade behövt bli såhär. Om inte folk varit så förbannat ryggradslösa och ynkliga.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

De var i augusti förra året som jag blev nedslagen och rånad av Palestinademonstranter mitt på dagen i centrala Göteborg. Anledningen var att jag gjorde mitt journalistiska jobb, som i det här fallet handlade om att ställa frågor till vänsterpartisten Kristofer Lundberg om hans terrorkopplingar. Jag kunde visa att han hade närmare kopplingar till terrorgruppen PFLP än som tidigare varit känt, vilket senare ledde till att han fick lämna politiken helt och hållet.

Men när det gällde misshandeln och rånet av mig som person fick jag aldrig någon upprättelse. Trots videobevisning och läkardokumentation, som visade att jag var blåslagen från topp till tå, valde åklagaren Maria Thorell att lägga ner ärendet. Hon menade att det inte gick att bevisa uppsåt hos de som slog ner och rånade mig på min utrustning. Detta var mycket märkligt då jag visste att det fanns på film vilka som slog och sparkade mig och vem som stal min telefon och väska, vilket även poliser på plats kunde vittna om.

Därför beslutade jag mig för att driva en civilrättslig process och väcka enskilt åtal för att få upprättelse. I sådana fall har brottsoffer rätt att ta del av förundersökningar för att veta vilka man ska rikta sina anspråk mot och för att kunna föra sin egen talan i domstol. Därmed begärde jag bland annat ut det videomaterial som fanns i polisens förundersökning. Men det blev blank nej från polismyndighetens jurist. Hon menade att de Palestinademonstranter som hade misshandlat och rånat mig skulle riskera trakasserier om jag som brottsoffer gavs möjlighet att driva en civil process.

Med andra ord valde polisens jurist att, på eget bevåg, frångå svensk lag och praxis när det gäller sekretessbrytande bestämmelser för brottsoffer.

Jag överklagade givetvis detta till Kammarrätten som, helt utan motivering och närmare utredning, inte ändrade polismyndighetens beslut. Vad gäller nästa instans, Högsta förvaltningsdomstolen, så fick jag inte ens prövningstillstånd.

Där skulle kanske de flesta gett upp och gått vidare i livet. Men som tur är har jag fått stöttning av en mycket kunnig jurist. Därför har jag idag skickat in en omfattande anmälan till Europadomstolen som avser det svenska rättsväsendets tillkortakommanden i mitt ärende.

Men det handlar inte bara om mitt fall, utan även om alla andra som varje år blir svikna av svenska domstolar och inkompetenta åklagare och förundersökningsledare. De flesta har inte ork att driva den här typen av ärenden, då det är för psykiskt påfrestande. Men nu har jag gjort det och hoppas innerligt att det kan leda till att svenska rättsväsendet får sig en knäpp på näsan och tvingas ge mig tillgång till de handlingar som jag har rätt till. Bland annat det videomaterial som vissa inom rättsväsendet anser är så känsligt att man gör allt i sin makt för att dölja det.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.