Joakim Lamotte: Senaste Månadens Utspel
Övergripande teman Under den senaste månaden har Joakim Lamotte's webbplats främst fokuserat på ett kontroversiellt inlägg med rubriken "Posthotellet firade kvinnodagen – med dömd kvinnomisshandlare". Artikeln kritiserar ett event under Internationella kvinnodagen där man påstås ha inkluderat en dömd kvinnomisshandlare, vilket väcker frågor om samhälleliga normer och moral kring firandet. De framträdande orden som "kvinnor", "våld", och "dömd" indikerar att tematiken kring kvinnors rättigheter och våld i hemmet är centrala.
Narrativ och retoriska mönster Joakim Lamotte är känd för att använda en provokativ och ironisk retorik. Genom att belysa vad han betraktar som absurditeter eller inkonsekvenser i samhällshändelser, riktar hans texter ofta syrliga kommentarer mot de berörda aktörerna. I det aktuella inlägget anspelar han på begrepp som "Internationella kvinnodagen" och "dömd kvinnomisshandlare" för att accentuera det han ser som en moralisk inkonsekvens. Humor kan identifieras genom sättet att framställa eller betona sociala orättvisor på ett iögonfallande sätt.
Möjliga beteendemönster över tid Aktiviteten på webbplatsen har varit mycket låg denna månad, med endast ett betydande inlägg. Intensiteten i hans inlägg kan härledas till att strategiskt placera sig i samband med uppmärksammade händelser, såsom Internationella kvinnodagen, där han kan engagera sin publik med skarpt formulerad kritik.
Aktiva författarsignaler och redigeringsbeteende Joakim Lamotte står ensam som den främsta och enda offentliga författaren under denna tidsperiod. Att inlägget har redigerats kan peka på en noggrann utformning av budskapet för större genomslagskraft. Det är viktigt att observera hur ofta och på vilket sätt ändringar görs, eftersom det kan avslöja hans taktiska förhållningssätt till innehållet.
Kort sammanfattning Joakim Lamotte adresserar aktuell och känslig samhällsdebatt genom sitt enda inlägg denna månad – en kritik av firandet av Internationella kvinnodagen vid Posthotellet vilket han kopplar samman med en dömd kvinnomisshandlare. Inlägget präglas av hans karaktäristiskt ironiska stil. Sidan är sällan uppdaterad men Tar strategiskt sett intryck av tidsaktuella debatter. Artikeln har redigerats, vilket tyder på ett medvetet narrativt hantverk. För detaljer, se inlägget här.
Overarching Themes The past month on 'joakimlamotte.se' has been centered around a single post focusing on the controversy surrounding Valldemar Koch, who participated in an event at a hotel in Gothenburg despite previously being convicted of domestic violence. Dominant themes include Women's Day, justice issues, and violence against women Posthotellet celebrated Women's Day – with a convicted domestic abuser.
Narrative and Rhetorical Patterns A recurring narrative in Joakim Lamotte's article is criticism of institutions and their moral choices, along with a focus on hypocrisy regarding the celebration of women while, according to the author, not adhering to a consistent stance on these issues. Rhetorically, the text emphasizes underlying inconsistencies and employs emotional charges surrounding topics such as violence and women's rights.
Possible Behavioral Patterns Over Time With only one post published during the analyzed period, the activity appears low. However, this aligns with the identified trend where Joakim Lamotte may choose other platforms for his more extreme views. The low frequency may also indicate an intention to focus on specifically selected topics for maximal social reach when published.
Active Author Signals and Editing Behavior Joakim Lamotte stands as the sole author with one post. This single post has also been edited, which may suggest an adaptive behavior where posts are quickly updated to maximize impact or adjust to viewpoints that may have arisen after the initial publication.
Brief Summary The analysis reveals a low-frequency but focused publication on 'joakimlamotte.se' during the examined period. Thematically, it revolves around controversies and social injustice, with particular attention to violence against women in connection with the celebration of Women's Day. The narrative is critical and highlights inconsistencies in societal choices. With few posts but apparent editing activity, it indicates a strategic approach to his content publication. However, a full understanding of Joakim Lamotte's effects requires a broader context that also considers related platforms Posthotellet celebrated Women's Day – with a convicted domestic abuser.
1) Övergripande teman
Årets artiklar på "joakimlamotte.se" har präglats av sociala frågor och kritik mot etablerade mediers berättelser och politiska förutsättningar. Man kan utläsa teman som kritisk granskning av media, kommentarer på samhällsvåld, särskilt mot svenska elever, samt politisk kritik riktad mot myndigheter och politiker kring hantering av våld mot kvinnor. Exempel på inlägg innefattar Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund och Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna?.
2) Narrativ och retoriska mönster
Joakim Lamotte använder en argumentationsstil som ofta visar en skeptisk hållning mot majoritetsmedias rapportering, exemplifierat i artiklar som Här lurar Aftonbladet läsarna. Hans retorik präglas av en direkt och utmanande ton som framhäver motsättningar mellan olika grupper i samhället, vilket förstärks genom frekvent användning av ord som "inte", "barn" och "genom". Hans artiklar betonar ofta känslan av ett hotande klimat mot grupperingarna han identifierar med.
3) Möjliga beteendemönster över tid
Lamotte har haft en jämn publiceringsfrekvens under perioden mellan januari och mars 2026. Aktiviteten verkar koncentrerad på ett fåtal, noga utvalda frågor där alla publicerade artiklar är skapade av Joakim Lamotte själv. Varje artikel var tydligen föremål för flera redigeringar, vilket antyder en metodisk och övervägande ansats till innehållsskapande.
4) Riskindikatorer
Det finns vissa riskindikatorer i de teman och retorik som används, särskilt den polarisering och den underliggande ton som kan förstärka misstro och sociala spänningar. Den ständiga emfasen på våld och hot, samt kritik mot media och politiker, kan bidra till att öka känslan av osäkerhet och splittring i samhället.
5) Kort sammanfattning
Under året har "joakimlamotte.se" fokuserat på kritiska samhällsfrågor med tonvikt på våld, mediernas trovärdighet och politiskt beslutsfattande, främst med avseende på hantering av våld mot kvinnor och etniska svenskar. Artiklarna har skrivits av Joakim Lamotte, med en konsekvent användning av en starkt kritisk och konfrontativ retorik. Frekvent redigerade texter pekar på en ambitiös ansträngning att kontrollera och optimera det publicerade innehållet. Samtidigt finns det en risk för att det polariserande innehållet kan bidra till fördjupning av samhälleliga motsättningar. Exempelvis, inlägg som Posthotellet firade kvinnodagen – med dömd kvinnomisshandlare visar på tendenser att väcka uppmärksamhet och känslor kring komplexa sociala problem.
Overarching themes
Joakim Lamotte addresses themes such as violence against women, threats to students with a Swedish background, the credibility of the media, and criticism of political leaders. The articles seem to revolve around confrontation and systemic criticism, focusing on highlighting issues related to social justice, often from a controversial and polarizing perspective.
Narrative and rhetorical patterns
Lamotte employs rhetoric based on resistance and distrust, particularly towards larger media and politicians. The language is direct and occasionally provocative, intended to evoke emotions and create engagement. The narrative often builds on a "us versus them" attitude, especially regarding criticism of established institutions and their handling of social issues.
Possible behavioral patterns over time
From January to March 2026, Lamotte published eight articles. The frequency is relatively consistent over time, with a continual emphasis on current and controversial events. The editorial process indicates that each article is tightly edited, which may suggest careful management of the message and presentation.
Active author signal and editing intensity
Joakim Lamotte is the sole author and has edited all his posts, indicating strong personal control over the content. This may suggest a strive to maintain a specific narrative focus and style.
Brief summary
Joakim Lamotte's publications on his website in early 2026 are characterized by strong opinions and polarizing rhetoric. His articles illuminate social and political issues that provoke debate and discussion, indicating a deliberate strategy to appeal to and engage his readers through a critical lens. The activity is consistent, with personal editing signaling a clear intent to shape and protect his message.
References:
Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.
Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.
Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.
För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?
Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.
När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.
Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.
Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.
Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
TITLE: Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge DESCRIPTION: Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri. CONTENT: I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet. Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet. Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt. För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom? Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är. När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv. Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv. Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat. Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge DESCRIPTION: Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri. CONTENT: I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet. Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet. Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt. För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom? Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är. När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv. Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv. Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat. Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04dVåldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre.
Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal.
Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning.
Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då?
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!TPzA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc7a6535c-d82d-42cd-96bb-fe937e319e37_615x346.webpShakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna.
De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer.
Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende.
Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa.
Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund.
Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta.
Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma.
Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet.
Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning?
Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161c
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04d
TITLE: VÃ¥ra äldre vÃ¥ldtas och rättsstaten sviker dem DESCRIPTION: Våldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre. CONTENT: Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal. Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning. Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då? Shakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna. De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer. Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende. Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa. Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund. Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta. Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma. Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet. Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning? Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Våra äldre våldtas och rättsstaten sviker dem DESCRIPTION: Våldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre. CONTENT: Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal. Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning. Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då? Shakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna. De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer. Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende. Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa. Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund. Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta. Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma. Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet. Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning? Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04d
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161c
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera.
När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor.
Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!9oop!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc6748bcf-8b21-4276-9a28-6d53f33b07e2_1024x576.webpAnders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten
Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman.
– Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund.
I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen.
Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund.
Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra.
– Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund.
Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år.
När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot.
– Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han.
Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen.
– I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring.
Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar.
Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund.
När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt.
– Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han.
Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung.
– Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han.
Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende.
Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket.
Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar.
Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla.
Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta?
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75a
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705
TITLE: Dementa kvinnor vÃ¥ldtas pÃ¥ äldreboenden medan förövarnas bakgrund anses ovidkommande. DESCRIPTION: Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera. CONTENT: När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor. Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten. Anders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman. – Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund. I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen. Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund. Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra. – Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund. Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år. När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot. – Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han. Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen. – I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring. Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar. Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund. När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt. – Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han. Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung. – Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han. Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende. Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket. Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar. Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla. Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Dementa kvinnor våldtas på äldreboenden medan förövarnas bakgrund anses ovidkommande. DESCRIPTION: Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera. CONTENT: När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor. Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten. Anders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman. – Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund. I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen. Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund. Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra. – Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund. Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år. När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot. – Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han. Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen. – I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring. Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar. Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund. När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt. – Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han. Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung. – Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han. Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende. Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket. Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar. Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla. Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75a
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi.
Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.
Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.
Men det är i princip tyst.
Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.
För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.
Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.
Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.
I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.
När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.
Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.
Ändå är det märkligt tyst.
Vad ska undanflykten bli nu?
Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.
Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.
För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.
Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.
I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.
Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.
Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.
För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
TITLE: Invandrare och vÃ¥ldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
fe3d0197a488737617e1f61353129d716969e1cbNär antisemitismen i svenska skolor når nya nivåer lyckas SVT på något märkligt sätt göra ett helt inslag utan att ens nudda vid orsaken.
Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar.
Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service.
SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt.
Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget.
Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta.
Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza.
Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre.
Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat.
Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT.
Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025.
Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige?
Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen.
Att kalla det skamligt känns nästan för milt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
57f1addabcaec6effc9a7b32305b037d516e3f6b
fe3d0197a488737617e1f61353129d716969e1cb
TITLE: När judehatet granskas pÃ¥ SVT försvinner alla â€Abdi och Fatima†mystiskt DESCRIPTION: När antisemitismen i svenska skolor når nya nivåer lyckas SVT på något märkligt sätt göra ett helt inslag utan att ens nudda vid orsaken. CONTENT: Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar. Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service. SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt. Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget. Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta. Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza. Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre. Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat. Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT. Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025. Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige? Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen. Att kalla det skamligt känns nästan för milt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: När judehatet granskas på SVT försvinner alla ”Abdi och Fatima” mystiskt DESCRIPTION: När antisemitismen i svenska skolor når nya nivåer lyckas SVT på något märkligt sätt göra ett helt inslag utan att ens nudda vid orsaken. CONTENT: Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar. Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service. SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt. Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget. Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta. Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza. Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre. Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat. Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT. Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025. Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige? Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen. Att kalla det skamligt känns nästan för milt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
fe3d0197a488737617e1f61353129d716969e1cb
57f1addabcaec6effc9a7b32305b037d516e3f6b
6e678111ea44595e8ce8b25280243a9270ceea6bJag har granskat hur sanslöst mycket pengar S-ägda mediebolaget AiP Media fått av oss skattebetalare de senaste 25 åren för att bland annat driva trollfabriker.
När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”.
Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper.
Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare.
AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare.
Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare.
Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten:
d3c7f1c2f78b8af14bf1340ddf6058df76dd6572
6e678111ea44595e8ce8b25280243a9270ceea6b
TITLE: SÃ¥ mÃ¥nga miljoner har trollfabriken AiP-media fÃ¥tt i statligt stöd DESCRIPTION: Jag har granskat hur sanslöst mycket pengar S-ägda mediebolaget AiP Media fått av oss skattebetalare de senaste 25 åren för att bland annat driva trollfabriker. CONTENT: När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”. Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper. Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare. AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare. Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare. Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten: Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Så många miljoner har trollfabriken AiP-media fått i statligt stöd DESCRIPTION: Jag har granskat hur sanslöst mycket pengar S-ägda mediebolaget AiP Media fått av oss skattebetalare de senaste 25 åren för att bland annat driva trollfabriker. CONTENT: När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”. Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper. Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare. AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare. Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare. Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten: Prenumerera för hela artikeln Read more
6e678111ea44595e8ce8b25280243a9270ceea6b
d3c7f1c2f78b8af14bf1340ddf6058df76dd6572
de2482ec5de96fe6f4a5bf07d46ac095d1918e98Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera.
När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox:
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!qYTz!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fb390a572-bfcc-4d94-9de3-f4afa70c78b1_979x813.jpegMegan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung).
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!2Hn5!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fcb506cd1-3b6c-4207-93f9-2e318959e07e_992x694.pngNina Rung (för tydlighetens skull).
I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung.
Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt?
I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle.
Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund.
Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren:
Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk.
Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete.
Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera.
Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten.
När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke.
Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist.
Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört.
Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa.
När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning.
Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer.
Slutet gott, allting gott.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
a6328e56297f0464b5a038feaff395a9a3b17a15
de2482ec5de96fe6f4a5bf07d46ac095d1918e98
TITLE: Nina Rungs kamp mot stora bröst. En studie i kändisfeminism. DESCRIPTION: Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera. CONTENT: När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox: Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung). Nina Rung (för tydlighetens skull). I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung. Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt? I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle. Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund. Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren: Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk. Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete. Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera. Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten. När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke. Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist. Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört. Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa. När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning. Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer. Slutet gott, allting gott. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Nina Rungs kamp mot stora bröst. En studie i kändisfeminism. DESCRIPTION: Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera. CONTENT: När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox: Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung). Nina Rung (för tydlighetens skull). I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung. Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt? I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle. Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund. Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren: Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk. Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete. Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera. Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten. När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke. Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist. Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört. Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa. När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning. Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer. Slutet gott, allting gott. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
de2482ec5de96fe6f4a5bf07d46ac095d1918e98
a6328e56297f0464b5a038feaff395a9a3b17a15
a391686e120a00b1dca16ef8c73d5c3f299936dcFallet med Aktivklubb Sverige har fått enorm uppmärksamhet, medan liknande eller grövre brott där gärningsmännen har utländsk bakgrund ofta rapporteras med helt andra måttstockar. Varför är det så?
Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år.
Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild.
I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar.
Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera.
Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända?
Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar?
Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”.
Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar.
För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt.
I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn.
SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet.
I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer.
Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars?
Det är faktiskt obegripligt.
För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt.
Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning.
Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev: ”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.”
Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet.
Missförstå mig inte: Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media.
Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar?
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
bf0836d059c48a721620ac8bb5690c946ad3eb2f
a391686e120a00b1dca16ef8c73d5c3f299936dc
TITLE: Varför visar media bara namnen när förövaren är svensk? DESCRIPTION: Fallet med Aktivklubb Sverige har fått enorm uppmärksamhet, medan liknande eller grövre brott där gärningsmännen har utländsk bakgrund ofta rapporteras med helt andra måttstockar. Varför är det så? CONTENT: Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år. Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild. I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar. Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera. Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända? Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar? Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”. Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar. För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt. I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn. SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet. I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer. Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars? Det är faktiskt obegripligt. För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt. Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning. Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev: ”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.” Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet. Missförstå mig inte: Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media. Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför visar media bara namnen när förövaren är svensk? DESCRIPTION: Fallet med Aktivklubb Sverige har fått enorm uppmärksamhet, medan liknande eller grövre brott där gärningsmännen har utländsk bakgrund ofta rapporteras med helt andra måttstockar. Varför är det så? CONTENT: Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år. Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild. I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar. Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera. Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända? Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar? Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”. Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar. För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt. I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn. SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet. I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer. Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars? Det är faktiskt obegripligt. För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt. Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning. Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev: ”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.” Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet. Missförstå mig inte: Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media. Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
a391686e120a00b1dca16ef8c73d5c3f299936dc
bf0836d059c48a721620ac8bb5690c946ad3eb2f
1015f8b5a81fb9717f9395ac852a13066527f271Brevet till brittiska BBC:s styrelse debatteras nu i hela världen och gjorde att bolagets två högsta chefer tvingades avgå. Idag publicerar jag hela brevet översatt till svenska.
Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC.
Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu.
Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik.
Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år.
Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer.
Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget.
Läs det omtalade brevet här:
7ccc61e2928788f2c834e2d80ded98e0f8f5af39
1015f8b5a81fb9717f9395ac852a13066527f271
TITLE: BBC:s mörka hemligheter avslöjade- läs brevet här DESCRIPTION: Brevet till brittiska BBC:s styrelse debatteras nu i hela världen och gjorde att bolagets två högsta chefer tvingades avgå. Idag publicerar jag hela brevet översatt till svenska. CONTENT: Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC. Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu. Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik. Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år. Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer. Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget. Läs det omtalade brevet här: Prenumerera för att läsa brevet Read more
TITLE: BBC:s mörka hemligheter avslöjade- läs brevet här DESCRIPTION: Brevet till brittiska BBC:s styrelse debatteras nu i hela världen och gjorde att bolagets två högsta chefer tvingades avgå. Idag publicerar jag hela brevet översatt till svenska. CONTENT: Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC. Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu. Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik. Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år. Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer. Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget. Läs det omtalade brevet här: Prenumerera för att läsa brevet Read more
1015f8b5a81fb9717f9395ac852a13066527f271
7ccc61e2928788f2c834e2d80ded98e0f8f5af39
3ef9cb12eefefceec53bf147b08d56d66faaca94SVT når nya höjder av dårskap. Nu ska programledaren Christopher Garplind åka på semester, betald av skattebetalarna. Och med på resan följer ingen mindre än SVT:s vd Anne Lagercrantz egen man.
Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”.
Läs det igen.
Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester?
Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz.
Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!VBjI!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F346ebc77-1753-492e-baa2-04284157fded_717x405.pngGarplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar.
Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten.
Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption.
Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”.
SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta.
Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det.
Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare.
Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön.
Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne.
För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta.
Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen.
Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
155e9b84a38ac2d97d2c762d5aa84ad6be6cd19a
3ef9cb12eefefceec53bf147b08d56d66faaca94
TITLE: SVT:s vd bjuder sin man pÃ¥ lyxsemester pÃ¥ skattebetalarnas bekostnad DESCRIPTION: SVT når nya höjder av dårskap. Nu ska programledaren Christopher Garplind åka på semester, betald av skattebetalarna. Och med på resan följer ingen mindre än SVT:s vd Anne Lagercrantz egen man. CONTENT: Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”. Läs det igen. Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester? Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz. Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst. Garplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar. Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten. Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption. Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”. SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta. Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det. Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare. Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön. Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne. För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta. Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen. Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: SVT:s vd bjuder sin man på lyxsemester på skattebetalarnas bekostnad DESCRIPTION: SVT når nya höjder av dårskap. Nu ska programledaren Christopher Garplind åka på semester, betald av skattebetalarna. Och med på resan följer ingen mindre än SVT:s vd Anne Lagercrantz egen man. CONTENT: Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”. Läs det igen. Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester? Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz. Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst. Garplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar. Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten. Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption. Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”. SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta. Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det. Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare. Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön. Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne. För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta. Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen. Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3ef9cb12eefefceec53bf147b08d56d66faaca94
155e9b84a38ac2d97d2c762d5aa84ad6be6cd19a