Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2026-02-10 16:18:48

   Discovered: 2026-03-19 13:50:22 Hash: b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
   Title:

   Bodströms märkliga fixering vid Dumpen
   Description:

   När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
   Content

   Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
   
   Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
   
   Det är en märklig prioritering.
   
   Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
   
   För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
   
   Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
   
   Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
   
   Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
   
   Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
   
   Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
   
   Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
   
   Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
   
   Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
   
   Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
   
   Joakim Lamotte
   
   Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
   
   Bli prenumerant!
   
   Eller donera via:
   
   Swish: 1233561149
   
   BG: 5431-6872
   
   Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2. 2026-02-10 16:18:48

   Discovered: 2026-02-16 10:45:09 Hash: 288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
   Title:

   Bodströms märkliga fixering vid Dumpen
   Description:

   När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
   Content

   Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
   
   Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
   
   Det är en märklig prioritering.
   
   Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
   
   För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
   
   Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
   
   Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
   
   Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
   
   Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
   
   Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
   
   Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
   
   Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
   
   Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
   
   Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
   
   Joakim Lamotte
   
   Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
   
   Bli prenumerant!
   
   Eller donera via:
   
   Swish: 1233561149
   
   BG: 5431-6872
   
   Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3. 2026-02-10 16:18:48

   Discovered: 2026-02-10 17:46:02 Hash: 2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
   Title:

   Bodströms märkliga fixering vid Dumpen
   Description:

   När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
   Content

   Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
   
   Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen
   
   Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
   
   Det är en märklig prioritering.
   
   Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
   
   För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
   
   Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
   
   Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
   
   Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
   
   Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
   
   Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
   
   Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
   
   Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
   
   Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
   
   Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
   
   Joakim Lamotte
   
   Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
   
   Bli prenumerant!
   
   Eller donera via:
   
   Swish: 1233561149
   
   BG: 5431-6872
   
   Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.