Joakim Lamotte: Senaste Månadens Utspel
Övergripande teman Under den senaste månaden har Joakim Lamotte's webbplats främst fokuserat på ett kontroversiellt inlägg med rubriken "Posthotellet firade kvinnodagen – med dömd kvinnomisshandlare". Artikeln kritiserar ett event under Internationella kvinnodagen där man påstås ha inkluderat en dömd kvinnomisshandlare, vilket väcker frågor om samhälleliga normer och moral kring firandet. De framträdande orden som "kvinnor", "våld", och "dömd" indikerar att tematiken kring kvinnors rättigheter och våld i hemmet är centrala.
Narrativ och retoriska mönster Joakim Lamotte är känd för att använda en provokativ och ironisk retorik. Genom att belysa vad han betraktar som absurditeter eller inkonsekvenser i samhällshändelser, riktar hans texter ofta syrliga kommentarer mot de berörda aktörerna. I det aktuella inlägget anspelar han på begrepp som "Internationella kvinnodagen" och "dömd kvinnomisshandlare" för att accentuera det han ser som en moralisk inkonsekvens. Humor kan identifieras genom sättet att framställa eller betona sociala orättvisor på ett iögonfallande sätt.
Möjliga beteendemönster över tid Aktiviteten på webbplatsen har varit mycket låg denna månad, med endast ett betydande inlägg. Intensiteten i hans inlägg kan härledas till att strategiskt placera sig i samband med uppmärksammade händelser, såsom Internationella kvinnodagen, där han kan engagera sin publik med skarpt formulerad kritik.
Aktiva författarsignaler och redigeringsbeteende Joakim Lamotte står ensam som den främsta och enda offentliga författaren under denna tidsperiod. Att inlägget har redigerats kan peka på en noggrann utformning av budskapet för större genomslagskraft. Det är viktigt att observera hur ofta och på vilket sätt ändringar görs, eftersom det kan avslöja hans taktiska förhållningssätt till innehållet.
Kort sammanfattning Joakim Lamotte adresserar aktuell och känslig samhällsdebatt genom sitt enda inlägg denna månad – en kritik av firandet av Internationella kvinnodagen vid Posthotellet vilket han kopplar samman med en dömd kvinnomisshandlare. Inlägget präglas av hans karaktäristiskt ironiska stil. Sidan är sällan uppdaterad men Tar strategiskt sett intryck av tidsaktuella debatter. Artikeln har redigerats, vilket tyder på ett medvetet narrativt hantverk. För detaljer, se inlägget här.
Overarching Themes The past month on 'joakimlamotte.se' has been centered around a single post focusing on the controversy surrounding Valldemar Koch, who participated in an event at a hotel in Gothenburg despite previously being convicted of domestic violence. Dominant themes include Women's Day, justice issues, and violence against women Posthotellet celebrated Women's Day – with a convicted domestic abuser.
Narrative and Rhetorical Patterns A recurring narrative in Joakim Lamotte's article is criticism of institutions and their moral choices, along with a focus on hypocrisy regarding the celebration of women while, according to the author, not adhering to a consistent stance on these issues. Rhetorically, the text emphasizes underlying inconsistencies and employs emotional charges surrounding topics such as violence and women's rights.
Possible Behavioral Patterns Over Time With only one post published during the analyzed period, the activity appears low. However, this aligns with the identified trend where Joakim Lamotte may choose other platforms for his more extreme views. The low frequency may also indicate an intention to focus on specifically selected topics for maximal social reach when published.
Active Author Signals and Editing Behavior Joakim Lamotte stands as the sole author with one post. This single post has also been edited, which may suggest an adaptive behavior where posts are quickly updated to maximize impact or adjust to viewpoints that may have arisen after the initial publication.
Brief Summary The analysis reveals a low-frequency but focused publication on 'joakimlamotte.se' during the examined period. Thematically, it revolves around controversies and social injustice, with particular attention to violence against women in connection with the celebration of Women's Day. The narrative is critical and highlights inconsistencies in societal choices. With few posts but apparent editing activity, it indicates a strategic approach to his content publication. However, a full understanding of Joakim Lamotte's effects requires a broader context that also considers related platforms Posthotellet celebrated Women's Day – with a convicted domestic abuser.
1) Övergripande teman
Årets artiklar på "joakimlamotte.se" har präglats av sociala frågor och kritik mot etablerade mediers berättelser och politiska förutsättningar. Man kan utläsa teman som kritisk granskning av media, kommentarer på samhällsvåld, särskilt mot svenska elever, samt politisk kritik riktad mot myndigheter och politiker kring hantering av våld mot kvinnor. Exempel på inlägg innefattar Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund och Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna?.
2) Narrativ och retoriska mönster
Joakim Lamotte använder en argumentationsstil som ofta visar en skeptisk hållning mot majoritetsmedias rapportering, exemplifierat i artiklar som Här lurar Aftonbladet läsarna. Hans retorik präglas av en direkt och utmanande ton som framhäver motsättningar mellan olika grupper i samhället, vilket förstärks genom frekvent användning av ord som "inte", "barn" och "genom". Hans artiklar betonar ofta känslan av ett hotande klimat mot grupperingarna han identifierar med.
3) Möjliga beteendemönster över tid
Lamotte har haft en jämn publiceringsfrekvens under perioden mellan januari och mars 2026. Aktiviteten verkar koncentrerad på ett fåtal, noga utvalda frågor där alla publicerade artiklar är skapade av Joakim Lamotte själv. Varje artikel var tydligen föremål för flera redigeringar, vilket antyder en metodisk och övervägande ansats till innehållsskapande.
4) Riskindikatorer
Det finns vissa riskindikatorer i de teman och retorik som används, särskilt den polarisering och den underliggande ton som kan förstärka misstro och sociala spänningar. Den ständiga emfasen på våld och hot, samt kritik mot media och politiker, kan bidra till att öka känslan av osäkerhet och splittring i samhället.
5) Kort sammanfattning
Under året har "joakimlamotte.se" fokuserat på kritiska samhällsfrågor med tonvikt på våld, mediernas trovärdighet och politiskt beslutsfattande, främst med avseende på hantering av våld mot kvinnor och etniska svenskar. Artiklarna har skrivits av Joakim Lamotte, med en konsekvent användning av en starkt kritisk och konfrontativ retorik. Frekvent redigerade texter pekar på en ambitiös ansträngning att kontrollera och optimera det publicerade innehållet. Samtidigt finns det en risk för att det polariserande innehållet kan bidra till fördjupning av samhälleliga motsättningar. Exempelvis, inlägg som Posthotellet firade kvinnodagen – med dömd kvinnomisshandlare visar på tendenser att väcka uppmärksamhet och känslor kring komplexa sociala problem.
Overarching themes
Joakim Lamotte addresses themes such as violence against women, threats to students with a Swedish background, the credibility of the media, and criticism of political leaders. The articles seem to revolve around confrontation and systemic criticism, focusing on highlighting issues related to social justice, often from a controversial and polarizing perspective.
Narrative and rhetorical patterns
Lamotte employs rhetoric based on resistance and distrust, particularly towards larger media and politicians. The language is direct and occasionally provocative, intended to evoke emotions and create engagement. The narrative often builds on a "us versus them" attitude, especially regarding criticism of established institutions and their handling of social issues.
Possible behavioral patterns over time
From January to March 2026, Lamotte published eight articles. The frequency is relatively consistent over time, with a continual emphasis on current and controversial events. The editorial process indicates that each article is tightly edited, which may suggest careful management of the message and presentation.
Active author signal and editing intensity
Joakim Lamotte is the sole author and has edited all his posts, indicating strong personal control over the content. This may suggest a strive to maintain a specific narrative focus and style.
Brief summary
Joakim Lamotte's publications on his website in early 2026 are characterized by strong opinions and polarizing rhetoric. His articles illuminate social and political issues that provoke debate and discussion, indicating a deliberate strategy to appeal to and engage his readers through a critical lens. The activity is consistent, with personal editing signaling a clear intent to shape and protect his message.
References:
Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
I historiken har artikeln faktiskt 12 versioner totalt, och i det urval som visas är det tydligt att det centrala påståendet låg fast hela tiden: samma rubrik, samma beskrivning och samma huvudvinkel om Clarion Hotel Post, kvinnodagen och Fredrik Koch. Den mest tydliga sakliga justeringen i de visade versionerna är att Koch senare beskrivs som ”livscoachen” tillika tränings- och socialamedier-profil, medan tidigare versioner bara kallade honom tränings- och socialamedier-profil. Det tyder på att redigeringarna främst handlat om finjustering av formuleringar runt personbeskrivningen snarare än att artikelns kärnanklagelse ändrades, men eftersom historiken är trunkerad och bara 6 av 12 versioner visas går det inte att säkert säga vad alla övriga ändringar bestod i. Känsligheten verkar därför, utifrån det som faktiskt syns, ha legat i hur den namngivne personen presenterades i en text med allvarlig anklagelse, inte i att grundpåståendet backades eller byttes ut.
a281a5181c5b69163a5cc2cdb645bf5b02f3f85fNamn och bilder på de som dömdes igår i Uddevalla tingsrätt.
Det började med planer på att mörda den Irankritiska analytikern Arvin Khoshnood i Malmö.
Sedan följde skjutningen mot en man i Uddevalla där offret träffades i bakhuvudet på sin arbetsplats.
Parallellt diskuterades också attacker mot det Israelkopplade företaget Aimpoint.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!woDq!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fe8bfe53e-3119-4511-b50d-d647d4157851_170x220.webpBild på chattkonversation ur polisens förundersökning. Jappish betyder mord och tabbe är slang för pistol.
Nu har domen kommit i det omfattande målet och jag kan idag visa namn och bilder på de inblandade och brutala chattkonversationer.
cf11514a3de42a5626c93ea25e068ef13891f2cbÅrets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.
Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!FzbJ!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F200efe21-0701-42f5-ac88-9350f7733a9b_421x315.pngThomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt.
Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.
Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg.
Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta.
Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.”
Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt — inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar.
Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt.
Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.”
Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket?
Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det.
Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge.
För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
91f0bff9d7b468e46d1c7aea387cb1f8c5e3f214S-toppen Lena Hallengren kräver en ursäkt från SD. Men vem är det egentligen som borde be om ursäkt?
Jag har följt svensk politik länge nog för att minnas hur Sverigedemokraterna behandlades när de kom in i riksdagen 2010. Därför har jag också väldigt svårt att ta den nuvarande moralpaniken kring kvittningsbråket på allvar.
För den som missat turerna handlar det kortfattat om att Sverigedemokraterna nyligen bröt mot en kvittningsöverenskommelse i riksdagen under en viktig omröstning. Kvittningssystemet är en gammal informell överenskommelse mellan partierna som gör att ledamöter kan vara frånvarande utan att styrkeförhållandena i riksdagen förändras. Om en ledamot från ena sidan är sjuk eller bortrest avstår någon från andra sidan från att rösta. Systemet bygger alltså helt på förtroende mellan partierna.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Hj0Z!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F80d2ec1c-a088-4f17-bff4-4014ff49a947_1079x908.pngS-toppen Lena Hallengren kräver SD:s ursäkt.
Nu anklagas SD för att ha saboterat detta system. Politiker talar om att demokratin hotas och S-toppen Lena Hallengren kräver att SD ber om ursäkt. samtidigt som medierna fylls av upprörda kommentarer om brutna normer och förlorat förtroende. Men nästan ingen journalist verkar vilja prata om den uppenbara frågan. Nämligen hur Sverigedemokraterna själva bemöttes när de kom in i riksdagen?
Jag minns mycket väl hur partiet behandlades under sina första år. Det var inte bara så att man tog avstånd från SD politiskt. Man behandlade dem som politiskt orena människor som inte skulle få ingå i samma demokratiska gemenskap som andra partier. Det talades ständigt om att man inte fick “normalisera” Sverigedemokraterna. Och det stannade inte vid debatter och TV-soffor. Det påverkade också hur riksdagen fungerade rent praktiskt.
SD fick under lång tid inte delta i kvittningssystemet på samma villkor som övriga partier. Jag minns hur sjuka och rörelsehindrade SD-ledamöter tvingades ta sig till voteringar därför att partiet inte kunde lita på samma parlamentariska överenskommelser som andra partier tog för givna. Jag minns när Jimmie Åkesson hjälpte en rullstolsburen partikamrat in till kammaren för att rösten behövdes.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!hacz!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F9a561dc0-cc33-4888-8255-5189466abff0_519x343.pngJimmie Åkesson hjälper rullstolsburne ledamoten Stellan Bojerud till kammaren. Bojerud avled 2015. Foto: Jörgen Fogelklou
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!ra6i!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fb3d460a2-40ad-4016-9cd1-64776f2d9168_582x121.pngSD-politikern Markus Wiechel påminner socialdemokraten Hillevi Larsson om läget för några år sedan i riksdagen.
Var var alla de journalister och politiker som nu låter chockade över att förtroendet mellan partierna skadats?
De flesta var tysta medan andra oblygt applåderade isoleringen. Hela idén under dessa år var ju att SD inte skulle behandlas som ett normalt parti. Man skulle frysa ut dem, misstänkliggöra dem och göra allt för att markera att de stod utanför den politiska gemenskapen trots att hundratusentals svenskar röstat in dem i riksdagen.
Det är därför det nuvarande mediedrevet känns så falskt.
Plötsligt låtsas samma människor som i över ett decennium aktivt bidrog till att bryta sönder förtroendet mellan partierna som om detta förtroende alltid varit heligt. Plötsligt talar man om vikten av parlamentariska principer som om dessa principer gällt lika för alla hela tiden.
Sanningen är att svensk politik länge byggde på ett undantagstillstånd kring Sverigedemokraterna. Regler, normer och principer gällde, utom när det handlade om SD. Då kunde man motivera nästan vad som helst i kampen mot det “onda” partiet. Och medierna ställde nästan aldrig några kritiska frågor om det demokratiska hyckleriet.
Nu ser vi resultatet.
För man kan inte i femton års tid behandla ett parti som paria och samtidigt bli förvånad när tilliten till systemet till slut försvinner. Man kan inte först säga att SD inte är värda samma förtroende som andra partier och sedan plötsligt kräva att SD ska vara garanten för samma system som användes för att hålla dem utanför.
När S-toppen Lena Hallengren nu kräver en ursäkt från SD, är det väl i så fall på sin plats att hon själv ber om ursäkt först.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667Dessutom är det dags att sluta vilseleda om forskningen på området.
I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum.
Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”.
Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska.
Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Eh1C!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F86cd04ec-80a6-4aa9-8361-078e6ebc75e8_1122x978.jpegIsmail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!zwAA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F12643444-ff58-4f13-b43a-d639134fe502_683x367.pngAftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen.
Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat.
För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte.
Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger.
Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt.
Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning.
I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk.
För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska.
Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667
TITLE: Inte rasism att avskaffa modersmålsundervisningen DESCRIPTION: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. CONTENT: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”. Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska. Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut. Ismail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad. Aftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat. För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte. Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger. Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt. Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning. I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk. För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska. Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Inte rasism att avskaffa modersmålsundervisningen DESCRIPTION: Dessutom är det dags att sluta vilseleda om forskningen på området. CONTENT: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”. Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska. Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut. Ismail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad. Aftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat. För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte. Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger. Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt. Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning. I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk. För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska. Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684
7258503a9f51db8f33c858074555232f07ff1b3dEn afghan dömdes 2024 för grova sexualbrott mot barn i Malmö. Nu åtalas han igen för grov våldtäkt mot barn och förnedringsrån mot en svensk pojke.
Den afghanske migranten dömdes 2024 för grova sexualbrott mot barn i Malmö. Nu står han återigen åtalad, misstänkt för en ny brutal våldtäkt mot en 13-årig flicka och förnedringsrån mot en svensk pojke.
Rättegången hålls den här veckan i Malmö tingsrätt. Jag har granskat fallet och kan berätta historien om en person som våldtar barn men slipper fängelse och fortsätter begå våldtäkter och förnedringsrån.
I reportaget berättar jag namn och visar unika bilder på gärningsmannen. Eftersom han är så dum att han filmar sina brott finns även bilder på när han utsätter den svenska killen för misshandel och förnedring. Detta borde alla ta del av som inte har förstått att brott mot svenskar ökar lavinartat.
27eb1159e06c5f765565647ec103464836fedeb8År 1844 blev det tillåtet för kusiner att gifta sig i Sverige, efter att ha varit förbjudet sedan medeltiden.
År 1844 blev det tillåtet för kusiner att gifta sig i Sverige, efter att ha varit förbjudet sedan medeltiden. Nu, över 180 år senare, är en ny lag på gång som föreslås träda i kraft den 1 juli, och som återigen förbjuder kusinäktenskap. Det är inte en dag för tidigt.
Frågan är egentligen inte varför förbudet kommer nu, utan varför det inte kom för länge sedan. För det här handlar i grunden om något så enkelt som normer och gränser. I ett modernt samhälle måste det finnas en tydlig linje för relationer mellan nära släktingar. Kusinäktenskap hör inte hemma i ett land som säger sig värna individens frihet och barns rättigheter.
Samtidigt finns det också konkreta medicinska skäl. Barn till kusiner löper en förhöjd risk att drabbas av genetiska sjukdomar och olika former av intellektuella funktionsnedsättningar. I praktiken handlar det om inavel, med konsekvenser som varit kända under mycket lång tid. Det här är inget nytt och inget kontroversiellt i forskningen. Trots det har frågan gång på gång skjutits upp för att ämnet varit för känsligt att tala öppet om.
Faktum är att det i dagens Sverige numera bor väldigt många människor med ursprung i länder där kusingifte är vanligt förekommande. Och vi ser hur vissa områden präglas av utanförskap, skolmisslyckanden och kriminalitet. Att ens antyda att det kan finnas samband har länge varit mer eller mindre tabu.
Min egen erfarenhet är att många av de kriminella jag stött på genom åren har vuxit upp i starka släktstrukturer där kusinäktenskap är en del av kulturen. Det handlar inte om enstaka undantag, utan om mönster som varit synliga för alla som velat se.
Det är också här kopplingen till klanstrukturer och hederskultur blir tydlig. I Sverige finns i dag parallella maktstrukturer där lojaliteten till släkten i praktiken väger tyngre än lojaliteten till lagen. Vissa klaner tillåts bisarrt nog till och med att stå över lagen.
En lärare i Angered berättade nyligen för mig att ingen på skolan vågar säga till elever med starka familjenätverk. När han själv till slut ingrep och slängde ut en elev ur klassrummet dröjde det inte länge innan flera släktingar dök upp och hotade honom. Sedan dess har han tvingats anpassa sig. Liknande berättelser har jag hört från socialarbetare, småföretagare i dessa områden och inte minst från poliser. Det säger något om vilket samhälle vi har låtit växa fram.
Och mitt i allt detta finns de som drabbas allra hårdast. De unga tjejer som förväntas, eller i värsta fall tvingas, gifta sig med sina kusiner. Att detta har kunnat fortgå i Sverige är inget annat än ett svek.
Det verkligt anmärkningsvärda är att inga av dessa problem varit okända. Riskerna har funnits där, berättelserna har funnits där, varningssignalerna har funnits där. Ändå har våra politiker valt att titta bort. Inte för att de inte förstått, utan för att de inte vågat. Rädslan för att bli kallad rasist har vägt tyngre än ansvaret att agera. Bekvämlighet har gått före ansvar och man har offrat laglydiga svenskars trygghet och unga tjejers rätt till ett eget liv.
Inte minst har vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, ett tungt ansvar för denna passivitet. Under årtionden har man duckat, relativiserat och skjutit problemen framför sig och därmed också bidragit till att de kunnat växa.
Resultatet har blivit klanstrukturer som utmanar rättssamhället, unga kvinnor som berövas sin frihet och ett samhälle där tilliten långsamt urholkas. Och först nu, när problemen blivit omöjliga att ignorera, kommer ett lagförslag som borde ha varit på plats för länge sedan.
Det är inget annat än skamligt.
Därför hoppas jag att den nya lagen går igenom. Men det går inte att komma ifrån känslan av att det sker alldeles för sent.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
5ce18e472464bcbee67127f3a17987264148a8dfMagdalena Andersson vill bilda regering med partier som knappt vill sitta i samma rum. Här är en sammanställning av läget just nu.
Det är inte ofta man får en så ärlig inblick i ett partis inre liv som när en “tung S-källa” släpper garden. Citatet i Socialdemokraterna-lägret är lika brutalt som talande: hellre stå över än att sy ihop en regering med “de där gökarna”. Det är inte oppositionen som kallar vänsterblocket för ett haveri. Det är de själva i en intervju med Expressen häromdagen.
Och där står Magdalena Andersson och försöker få ihop ett lag där ingen vill spela med någon annan. Det är som att coacha ett fotbollslag där backlinjen vägrar passa mittfältet, mittfältet bojkottar anfallarna och målvakten hotar att lämna planen om han inte får bära kaptensbindeln.
Ta Centerpartiet. Partiet som hellre äter upp sin egen valplattform än sätter sig i samma rum som Vänsterpartiet. Det är en kombination av politiskt avstånd och personlig allergi. Man får känslan av att det skulle krävas hazmat-dräkter och FN-medlare för att ens få dem att dela kaffebryggare.
Samtidigt har vi Nooshi Dadgostar. Hon gör sitt bästa för att framstå som regeringsduglig. Städar i leden. Tar strider. Försöker signalera ansvar. Men det är lite som att bjuda in sig själv till en fest där värden låst dörren och dragit ner persiennerna. Ingen öppnar. Ingen svarar. Och ändå står hon kvar och knackar, medan hennes undersåtar springer på stan och viftar med Hamas-flaggor. Samtidigt säger Nooshi att hon inte tänker stödja en regering hon inte själv sitter i. Det är en politisk motsvarighet till att vägra åka med bussen om man inte får köra den.
Och så Miljöpartiet. Partiet som alltid lyckas vara både avgörande och omöjligt på samma gång. Amanda Lind står i tv och förklarar att kärnkraft inte har med elektrifieringen att göra. Det är ett uttalande som får fysikens lagar att vilja ansöka om asyl. Och varje gång Daniel Helldén dyker upp i rutan händer något märkligt. Väljarstödet sjunker, utan att han ens hunnit öppna munnen. Det är en politisk superkraft, fast åt fel håll.
Nej, Magdalena Andersson gör det inte lätt för sig. Sällan har uttrycket “måla in sig i ett hörn” varit mer träffande. Hon har inte bara målat in sig. Hon har tapetserat, möblerat och låst dörren inifrån.
På andra sidan är det desto mer samlat. Tidöpartierna må vara oense om en del, men de har åtminstone bestämt sig för att spela samma match. Och frågan många väljare börjar ställa sig är obekväm för oppositionen. Vad är det egentligen man ska klaga på?
För sanningen är att Socialdemokraterna i allt högre grad låter som en cover-version av sina motståndare. Lite som ett tribute band som plötsligt glömt att de inte är originalet. Nu ska de knäcka gängen. Strama åt migrationen. Skärpa straffen. Allt det där som tidigare var omöjligt, ovärdigt eller “inte lösningen”.
Och någonstans här finns också kärnan i allt. För om det är något Socialdemokraterna aldrig har haft problem med, så är det att prioritera makten över allt annat. Ideologi i all ära, men regeringsmakten kommer alltid först. Det är inte en slump att partiet nu plockar politik från höger, vänster och mitten som om det vore en buffé. Det som funkar, det tar man. Det som ger makt, det kör man på. Resten kan man alltid förklara i efterhand.
Fast det måste sticka i ögonen på Magdalena Andersson att det under den senaste mandatperioden faktiskt hänt saker som inte är hennes förtjänst. Mer resurser till polisen. Visitationszoner. Skärpta straff. Nya tvångsmedel för att komma åt rekryteringen av unga i kriminella nätverk via krypterade appar. Förslag om anonyma vittnen. Utökade möjligheter till hemlig avlyssning. Sådant som borde funnits för länge sedan, men som nu, till slut, blivit verklighet.
Samtidigt har man försökt lätta trycket för vanligt folk. Sänkta drivmedelspriser. Åtgärder mot skenande matkostnader. Inte revolutionerande, men märkbara. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att undra hur bensinpriset hade sett ut om Miljöpartiet fått bestämma fullt ut. Det hade förmodligen krävts banklån för att kunna köra till jobbet.
Ändå leder oppositionen i mätningarna. Men marginalen krymper. Sakta men säkert. Och fler börjar undra hur fasen Magda ska få ihop det?
För politik handlar i slutändan inte bara om vad man vill. Utan om vem man kan göra det med. Och just nu ser vänsterblocket ut som ett grupparbete där alla hatar varandra, ingen gör sin del, och slutresultatet lämnas in i panik fem minuter innan deadline.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
1adf7177a3566830ddc56c91124a815dd0ec98a9
5ce18e472464bcbee67127f3a17987264148a8df
TITLE: Hur fasen ska Magda få ihop det DESCRIPTION: Magdalena Andersson vill bilda regering med partier som knappt vill sitta i samma rum. Här är en sammanställning av läget just nu. CONTENT: Magdalena Andersson och hörnet hon har målat in sig i. Det är inte ofta man får en så ärlig inblick i ett partis inre liv som när en “tung S-källa” släpper garden. Citatet i Socialdemokraterna-lägret är lika brutalt som talande: hellre stå över än att sy ihop en regering med “de där gökarna”. Det är inte oppositionen som kallar vänsterblocket för ett haveri. Det är de själva i en intervju med Expressen häromdagen. Och där står Magdalena Andersson och försöker få ihop ett lag där ingen vill spela med någon annan. Det är som att coacha ett fotbollslag där backlinjen vägrar passa mittfältet, mittfältet bojkottar anfallarna och målvakten hotar att lämna planen om han inte får bära kaptensbindeln. Ta Centerpartiet. Partiet som hellre äter upp sin egen valplattform än sätter sig i samma rum som Vänsterpartiet. Det är en kombination av politiskt avstånd och personlig allergi. Man får känslan av att det skulle krävas hazmat-dräkter och FN-medlare för att ens få dem att dela kaffebryggare. Samtidigt har vi Nooshi Dadgostar. Hon gör sitt bästa för att framstå som regeringsduglig. Städar i leden. Tar strider. Försöker signalera ansvar. Men det är lite som att bjuda in sig själv till en fest där värden låst dörren och dragit ner persiennerna. Ingen öppnar. Ingen svarar. Och ändå står hon kvar och knackar, medan hennes undersåtar springer på stan och viftar med Hamas-flaggor. Samtidigt säger Nooshi att hon inte tänker stödja en regering hon inte själv sitter i. Det är en politisk motsvarighet till att vägra åka med bussen om man inte får köra den. Och så Miljöpartiet. Partiet som alltid lyckas vara både avgörande och omöjligt på samma gång. Amanda Lind står i tv och förklarar att kärnkraft inte har med elektrifieringen att göra. Det är ett uttalande som får fysikens lagar att vilja ansöka om asyl. Och varje gång Daniel Helldén dyker upp i rutan händer något märkligt. Väljarstödet sjunker, utan att han ens hunnit öppna munnen. Det är en politisk superkraft, fast åt fel håll. Nej, Magdalena Andersson gör det inte lätt för sig. Sällan har uttrycket “måla in sig i ett hörn” varit mer träffande. Hon har inte bara målat in sig. Hon har tapetserat, möblerat och låst dörren inifrån. På andra sidan är det desto mer samlat. Tidöpartierna må vara oense om en del, men de har åtminstone bestämt sig för att spela samma match. Och frågan många väljare börjar ställa sig är obekväm för oppositionen. Vad är det egentligen man ska klaga på? För sanningen är att Socialdemokraterna i allt högre grad låter som en cover-version av sina motståndare. Lite som ett tribute band som plötsligt glömt att de inte är originalet. Nu ska de knäcka gängen. Strama åt migrationen. Skärpa straffen. Allt det där som tidigare var omöjligt, ovärdigt eller “inte lösningen”. Och någonstans här finns också kärnan i allt. För om det är något Socialdemokraterna aldrig har haft problem med, så är det att prioritera makten över allt annat. Ideologi i all ära, men regeringsmakten kommer alltid först. Det är inte en slump att partiet nu plockar politik från höger, vänster och mitten som om det vore en buffé. Det som funkar, det tar man. Det som ger makt, det kör man på. Resten kan man alltid förklara i efterhand. Fast det måste sticka i ögonen på Magdalena Andersson att det under den senaste mandatperioden faktiskt hänt saker som inte är hennes förtjänst. Mer resurser till polisen. Visitationszoner. Skärpta straff. Nya tvångsmedel för att komma åt rekryteringen av unga i kriminella nätverk via krypterade appar. Förslag om anonyma vittnen. Utökade möjligheter till hemlig avlyssning. Sådant som borde funnits för länge sedan, men som nu, till slut, blivit verklighet. Samtidigt har man försökt lätta trycket för vanligt folk. Sänkta drivmedelspriser. Åtgärder mot skenande matkostnader. Inte revolutionerande, men märkbara. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att undra hur bensinpriset hade sett ut om Miljöpartiet fått bestämma fullt ut. Det hade förmodligen krävts banklån för att kunna köra till jobbet. Ändå leder oppositionen i mätningarna. Men marginalen krymper. Sakta men säkert. Och fler börjar undra hur fasen Magda ska få ihop det? För politik handlar i slutändan inte bara om vad man vill. Utan om vem man kan göra det med. Och just nu ser vänsterblocket ut som ett grupparbete där alla hatar varandra, ingen gör sin del, och slutresultatet lämnas in i panik fem minuter innan deadline. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
TITLE: Hur fasen ska Magda få ihop det DESCRIPTION: Magdalena Andersson vill bilda regering med partier som knappt vill sitta i samma rum. Här är en sammanställning av läget just nu. CONTENT: Det är inte ofta man får en så ärlig inblick i ett partis inre liv som när en “tung S-källa” släpper garden. Citatet i Socialdemokraterna-lägret är lika brutalt som talande: hellre stå över än att sy ihop en regering med “de där gökarna”. Det är inte oppositionen som kallar vänsterblocket för ett haveri. Det är de själva i en intervju med Expressen häromdagen. Och där står Magdalena Andersson och försöker få ihop ett lag där ingen vill spela med någon annan. Det är som att coacha ett fotbollslag där backlinjen vägrar passa mittfältet, mittfältet bojkottar anfallarna och målvakten hotar att lämna planen om han inte får bära kaptensbindeln. Ta Centerpartiet. Partiet som hellre äter upp sin egen valplattform än sätter sig i samma rum som Vänsterpartiet. Det är en kombination av politiskt avstånd och personlig allergi. Man får känslan av att det skulle krävas hazmat-dräkter och FN-medlare för att ens få dem att dela kaffebryggare. Samtidigt har vi Nooshi Dadgostar. Hon gör sitt bästa för att framstå som regeringsduglig. Städar i leden. Tar strider. Försöker signalera ansvar. Men det är lite som att bjuda in sig själv till en fest där värden låst dörren och dragit ner persiennerna. Ingen öppnar. Ingen svarar. Och ändå står hon kvar och knackar, medan hennes undersåtar springer på stan och viftar med Hamas-flaggor. Samtidigt säger Nooshi att hon inte tänker stödja en regering hon inte själv sitter i. Det är en politisk motsvarighet till att vägra åka med bussen om man inte får köra den. Och så Miljöpartiet. Partiet som alltid lyckas vara både avgörande och omöjligt på samma gång. Amanda Lind står i tv och förklarar att kärnkraft inte har med elektrifieringen att göra. Det är ett uttalande som får fysikens lagar att vilja ansöka om asyl. Och varje gång Daniel Helldén dyker upp i rutan händer något märkligt. Väljarstödet sjunker, utan att han ens hunnit öppna munnen. Det är en politisk superkraft, fast åt fel håll. Nej, Magdalena Andersson gör det inte lätt för sig. Sällan har uttrycket “måla in sig i ett hörn” varit mer träffande. Hon har inte bara målat in sig. Hon har tapetserat, möblerat och låst dörren inifrån. På andra sidan är det desto mer samlat. Tidöpartierna må vara oense om en del, men de har åtminstone bestämt sig för att spela samma match. Och frågan många väljare börjar ställa sig är obekväm för oppositionen. Vad är det egentligen man ska klaga på? För sanningen är att Socialdemokraterna i allt högre grad låter som en cover-version av sina motståndare. Lite som ett tribute band som plötsligt glömt att de inte är originalet. Nu ska de knäcka gängen. Strama åt migrationen. Skärpa straffen. Allt det där som tidigare var omöjligt, ovärdigt eller “inte lösningen”. Och någonstans här finns också kärnan i allt. För om det är något Socialdemokraterna aldrig har haft problem med, så är det att prioritera makten över allt annat. Ideologi i all ära, men regeringsmakten kommer alltid först. Det är inte en slump att partiet nu plockar politik från höger, vänster och mitten som om det vore en buffé. Det som funkar, det tar man. Det som ger makt, det kör man på. Resten kan man alltid förklara i efterhand. Fast det måste sticka i ögonen på Magdalena Andersson att det under den senaste mandatperioden faktiskt hänt saker som inte är hennes förtjänst. Mer resurser till polisen. Visitationszoner. Skärpta straff. Nya tvångsmedel för att komma åt rekryteringen av unga i kriminella nätverk via krypterade appar. Förslag om anonyma vittnen. Utökade möjligheter till hemlig avlyssning. Sådant som borde funnits för länge sedan, men som nu, till slut, blivit verklighet. Samtidigt har man försökt lätta trycket för vanligt folk. Sänkta drivmedelspriser. Åtgärder mot skenande matkostnader. Inte revolutionerande, men märkbara. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att undra hur bensinpriset hade sett ut om Miljöpartiet fått bestämma fullt ut. Det hade förmodligen krävts banklån för att kunna köra till jobbet. Ändå leder oppositionen i mätningarna. Men marginalen krymper. Sakta men säkert. Och fler börjar undra hur fasen Magda ska få ihop det? För politik handlar i slutändan inte bara om vad man vill. Utan om vem man kan göra det med. Och just nu ser vänsterblocket ut som ett grupparbete där alla hatar varandra, ingen gör sin del, och slutresultatet lämnas in i panik fem minuter innan deadline. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
5ce18e472464bcbee67127f3a17987264148a8df
1adf7177a3566830ddc56c91124a815dd0ec98a9
85f8e332a7f2084524dffad4b3c6bccf6c5c4ab3Jag har granskat en unik polisutredning om beställningsmord i Uddevalla och attacker mot Israelkopplade företag och irankännare i Malmö. Flera tonåringar åtalas men uppdragsgivarna är försvunna.
Flera tonåringar har nu åtalats efter skjutningen i Uddevalla i september 2025, där en man sköts i bakhuvudet på sin arbetsplats. Åtalet omfattar även planer på ytterligare mord och en sprängning i Malmö och ger en unik inblick i hur grovt våld organiseras genom chattar, mellanhänder och anonyma beställare.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!n268!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Febfcac30-b15f-4299-bc16-0d1cf0092e84_170x220.pngBild på chattkonversation ur polisens förundersökning. Jappish betyder mord och tabbe är slang för pistol.
Jag har gått igenom det omfattande utredningsmaterialet och kan visa namn och bild på de misstänkta, brutala chattkonversationer, kopplingar till Foxtrot, prislistor på mord och hur man riktar våldet mot svenska företag med kopplingar till Israel och mot Irankritiska röster…
17e055981d462f86be89e495f3517fda4034636fFederley ska göra politisk comeback. Här är en påminnelse om varför det är en dålig idé.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!APLq!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc0847347-3037-4ca2-af25-6071e2ed36ae_903x563.pngFredrick Federley planerar comeback i valet 2026.
I helgen gick Fredrick Federley ut och meddelade att han tänker göra comeback i politiken och kandidera i kommunvalet i Gagnef samt i regionvalet i Dalarna i höst.
Han säger sig vara nöjd med att Centerpartiet återigen lyfter fram honom, och menar att alla förtjänar en andra chans.
På frågan om hans förflutna riskerar att bli ett problem i valrörelsen svarar Federley:
– Vi kan tydligt se vad som är organiserat av politiska fiender och det kan vi inte agera efter.
Samma budskap återkommer från hans anhängare i sociala medier. Att alla förtjänar en andra chans.
Men då måste man också våga tala klarspråk om vad det är för “andra chans” det faktiskt handlar om.
Det här är alltså mannen som valde att flytta ihop med en dömd pedofil. Och inte vilken pedofil som helst, utan en av de mest brutala förövarna vi sett i Sverige på många år.
Personen han levde med var dömd till nio års fängelse för 22 fall av grov våldtäkt mot barn, två fall av grovt sexuellt övergrepp mot barn, sex fall av ofredande, 38 fall av grovt barnpornografibrott samt ytterligare ett barnpornografibrott.
När detta blev känt försökte Federley först hävda att han inte visste vad mannen var dömd för. Den förklaringen sprack snabbt.
Jag hade själv kontakt med anhöriga till honom som berättade att de skrivit ut både domen och förundersökningen och gett direkt till honom. Så Federley visste precis vad det handlade om. Trots det valde han att fortsätta leva tillsammans med mannen i sitt hus på landet, där de dessutom tog emot grannbarn som fick komma och titta på djuren och klappa fåren.
När den bilden började klarna blev situationen ohållbar. Uppgifter som motsade Federleys version kom fram, och till slut gick det inte längre att hålla ihop fasaden. Han tvingades bort från politiken. Inte för att han självmant tog ansvar, utan för att verkligheten hann ikapp honom.
Samtidigt försökte Sveriges Television i sina intervjuer att tona ned och undvika de mest obekväma frågorna. Men till slut gick det inte längre att ducka. Även Centerpartiet tvingades till slut erkänna att Federley mycket väl kände till vad hans sambo hade gjort.
Det är detta han nu vill att vi ska glömma.
När han talar om en andra chans menar han i praktiken att vi ska bortse från att han frivilligt levde med en person som begått systematiska och brutala övergrepp mot barn. Att vi ska bortse från att han, trots kännedom om detta, lät personen finnas i miljöer där barn vistades. Och att vi ska bortse från hur han agerade när sanningen kom fram.
Och när kritiken nu återkommer avfärdas den som organiserade angrepp från politiska fiender.
Personligen har jag inget större till övers för Centerpartiet, och rent krasst är det svårt att se hur detta gynnar någon annan än deras motståndare. Vill partiet sänka sig själva ytterligare är det naturligtvis deras ensak.
Men frågan är större än så.
Handlar det här verkligen om en “andra chans”? Eller handlar det om att helt slippa ta ansvar för handlingar som i grunden borde diskvalificera en från offentligt förtroende?
För mig är svaret självklart. En person som visat den här typen av omdöme i relation till grova brott mot barn har förbrukat sitt förtroende. Och så länge han inte ens fullt ut erkänner vad som faktiskt hänt, finns det heller inget som tyder på att något har förändrats.
Att Centerpartiet ändå väljer att gå vidare med honom säger i sig en hel del. Och det är långt ifrån första gången partiet hamnar i den här typen av situationer. Förr eller senare måste man sluta kalla det otur och börja kalla det för vad det är.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
7233900eb1c3ed106f57f15375fdf63e54453ae8I gårdagens debatt med Jimmie Åkesson avfärdade du, Amanda Lind, sambandet mellan kärnkraft och elektrifiering. Här får du därför en snabbkurs, helt gratis.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!ZUF-!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1c27d4bd-0a2f-4d80-9f63-8331ea4cd0e5_1145x593.pngMP:s språkrör Amanda Lind trampade i klaveret i gårdagens Aktuellt.
Amanda Lind, i gårdagens Aktuellt stod du öga mot öga med Jimmie Åkesson. När han påpekade att elektrifieringen bromsats av nedlagd kärnkraft svarade du: ”Vad har elektrifieringen att göra med kärnkraft? Det är ju absurt!”
Det är ett citat som förtjänar att upprepas, just för att det är så avslöjande. Inte som en felsägning i stundens hetta, utan som ett koncentrat av den syn på energipolitik som ditt parti har drivit under lång tid.
För låt oss stanna upp vid det du faktiskt säger. Att kopplingen mellan elektrifiering och kärnkraft är ”absurd”. Det innebär alltså, enligt dig, att tillgången på stabil elproduktion inte skulle ha någon avgörande betydelse för möjligheten att elektrifiera ett helt samhälle. Det är inte bara felaktigt utan ett totalt förnekande av hur verkligheten fungerar.
Elektrifiering är ingen retorisk övning. Det är en fysisk omställning som kräver enorma mängder el, tillgänglig dygnet runt. När industrin ska ställa om, när transporter ska elektrifieras och när nya investeringar ska göras i Sverige, då räcker det inte att elen finns ibland. Den måste finnas när den behövs som mest. Som exempelvis kalla, vindstilla vinterdagar när efterfrågan är som högst.
Det är just därför kärnkraften har varit central. Den har levererat planerbar, fossilfri el i stor skala, oberoende av väder. Att då avfärda dess betydelse för elektrifieringen som ”absurd” är både en missbedömning och ett uttryck för en kunskapslucka djupare än Marianergraven.
Och det är här det blir allvarligt på riktigt. För du representerar ett parti som inte bara tyckt till i frågan, utan som även aktivt drivit igenom en politik som lett till att reaktorer lagts ned i förtid. Er politik har lett till beslut som minskat den stabila elproduktionen i Sverige, samtidigt som behoven av el ökar kraftigt.
Faktum är att Miljöpartiets agerande i kärnkraftsfrågan skulle kunna användas i skolböcker för att visualisera hur världsfrånvända politiska beslut krockar med den tekniska verkligheten.
När du nu i direktsändning kallar sambandet mellan kärnkraft och elektrifiering ”absurt” framstår det därför inte som en enskild felsägning, utan som ett symptom. Ett symptom på att ni inte bara underskattat konsekvenserna av er politik, utan att ni i grunden saknar förståelse för hur energisystemet hänger ihop.
Det är svårt att tänka sig något mer talande. För här står en av företrädarna för den politik som bidragit till situationen och ifrågasätter själva premissen för varför problemen uppstått.
Så låt oss göra det enkelt, Amanda Lind. Elektrifiering kräver el. Mycket el. Stabil el. Kärnkraft är en av de energikällor som kan leverera detta i stor skala, utan avbrott. Tar man bort den kapaciteten, då påverkas elektrifieringen. Det är inte en åsikt. Det är ett orsakssamband.
Att kalla det ”absurt” förändrar inte verkligheten. Det blottlägger bara hur långt ifrån den du och ditt parti befinner er.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
