Joakim Lamotte: Senaste Månadens Utspel
Övergripande teman Under den senaste månaden har Joakim Lamotte's webbplats främst fokuserat på ett kontroversiellt inlägg med rubriken "Posthotellet firade kvinnodagen – med dömd kvinnomisshandlare". Artikeln kritiserar ett event under Internationella kvinnodagen där man påstås ha inkluderat en dömd kvinnomisshandlare, vilket väcker frågor om samhälleliga normer och moral kring firandet. De framträdande orden som "kvinnor", "våld", och "dömd" indikerar att tematiken kring kvinnors rättigheter och våld i hemmet är centrala.
Narrativ och retoriska mönster Joakim Lamotte är känd för att använda en provokativ och ironisk retorik. Genom att belysa vad han betraktar som absurditeter eller inkonsekvenser i samhällshändelser, riktar hans texter ofta syrliga kommentarer mot de berörda aktörerna. I det aktuella inlägget anspelar han på begrepp som "Internationella kvinnodagen" och "dömd kvinnomisshandlare" för att accentuera det han ser som en moralisk inkonsekvens. Humor kan identifieras genom sättet att framställa eller betona sociala orättvisor på ett iögonfallande sätt.
Möjliga beteendemönster över tid Aktiviteten på webbplatsen har varit mycket låg denna månad, med endast ett betydande inlägg. Intensiteten i hans inlägg kan härledas till att strategiskt placera sig i samband med uppmärksammade händelser, såsom Internationella kvinnodagen, där han kan engagera sin publik med skarpt formulerad kritik.
Aktiva författarsignaler och redigeringsbeteende Joakim Lamotte står ensam som den främsta och enda offentliga författaren under denna tidsperiod. Att inlägget har redigerats kan peka på en noggrann utformning av budskapet för större genomslagskraft. Det är viktigt att observera hur ofta och på vilket sätt ändringar görs, eftersom det kan avslöja hans taktiska förhållningssätt till innehållet.
Kort sammanfattning Joakim Lamotte adresserar aktuell och känslig samhällsdebatt genom sitt enda inlägg denna månad – en kritik av firandet av Internationella kvinnodagen vid Posthotellet vilket han kopplar samman med en dömd kvinnomisshandlare. Inlägget präglas av hans karaktäristiskt ironiska stil. Sidan är sällan uppdaterad men Tar strategiskt sett intryck av tidsaktuella debatter. Artikeln har redigerats, vilket tyder på ett medvetet narrativt hantverk. För detaljer, se inlägget här.
Overarching Themes The past month on 'joakimlamotte.se' has been centered around a single post focusing on the controversy surrounding Valldemar Koch, who participated in an event at a hotel in Gothenburg despite previously being convicted of domestic violence. Dominant themes include Women's Day, justice issues, and violence against women Posthotellet celebrated Women's Day – with a convicted domestic abuser.
Narrative and Rhetorical Patterns A recurring narrative in Joakim Lamotte's article is criticism of institutions and their moral choices, along with a focus on hypocrisy regarding the celebration of women while, according to the author, not adhering to a consistent stance on these issues. Rhetorically, the text emphasizes underlying inconsistencies and employs emotional charges surrounding topics such as violence and women's rights.
Possible Behavioral Patterns Over Time With only one post published during the analyzed period, the activity appears low. However, this aligns with the identified trend where Joakim Lamotte may choose other platforms for his more extreme views. The low frequency may also indicate an intention to focus on specifically selected topics for maximal social reach when published.
Active Author Signals and Editing Behavior Joakim Lamotte stands as the sole author with one post. This single post has also been edited, which may suggest an adaptive behavior where posts are quickly updated to maximize impact or adjust to viewpoints that may have arisen after the initial publication.
Brief Summary The analysis reveals a low-frequency but focused publication on 'joakimlamotte.se' during the examined period. Thematically, it revolves around controversies and social injustice, with particular attention to violence against women in connection with the celebration of Women's Day. The narrative is critical and highlights inconsistencies in societal choices. With few posts but apparent editing activity, it indicates a strategic approach to his content publication. However, a full understanding of Joakim Lamotte's effects requires a broader context that also considers related platforms Posthotellet celebrated Women's Day – with a convicted domestic abuser.
1) Övergripande teman
Årets artiklar på "joakimlamotte.se" har präglats av sociala frågor och kritik mot etablerade mediers berättelser och politiska förutsättningar. Man kan utläsa teman som kritisk granskning av media, kommentarer på samhällsvåld, särskilt mot svenska elever, samt politisk kritik riktad mot myndigheter och politiker kring hantering av våld mot kvinnor. Exempel på inlägg innefattar Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund och Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna?.
2) Narrativ och retoriska mönster
Joakim Lamotte använder en argumentationsstil som ofta visar en skeptisk hållning mot majoritetsmedias rapportering, exemplifierat i artiklar som Här lurar Aftonbladet läsarna. Hans retorik präglas av en direkt och utmanande ton som framhäver motsättningar mellan olika grupper i samhället, vilket förstärks genom frekvent användning av ord som "inte", "barn" och "genom". Hans artiklar betonar ofta känslan av ett hotande klimat mot grupperingarna han identifierar med.
3) Möjliga beteendemönster över tid
Lamotte har haft en jämn publiceringsfrekvens under perioden mellan januari och mars 2026. Aktiviteten verkar koncentrerad på ett fåtal, noga utvalda frågor där alla publicerade artiklar är skapade av Joakim Lamotte själv. Varje artikel var tydligen föremål för flera redigeringar, vilket antyder en metodisk och övervägande ansats till innehållsskapande.
4) Riskindikatorer
Det finns vissa riskindikatorer i de teman och retorik som används, särskilt den polarisering och den underliggande ton som kan förstärka misstro och sociala spänningar. Den ständiga emfasen på våld och hot, samt kritik mot media och politiker, kan bidra till att öka känslan av osäkerhet och splittring i samhället.
5) Kort sammanfattning
Under året har "joakimlamotte.se" fokuserat på kritiska samhällsfrågor med tonvikt på våld, mediernas trovärdighet och politiskt beslutsfattande, främst med avseende på hantering av våld mot kvinnor och etniska svenskar. Artiklarna har skrivits av Joakim Lamotte, med en konsekvent användning av en starkt kritisk och konfrontativ retorik. Frekvent redigerade texter pekar på en ambitiös ansträngning att kontrollera och optimera det publicerade innehållet. Samtidigt finns det en risk för att det polariserande innehållet kan bidra till fördjupning av samhälleliga motsättningar. Exempelvis, inlägg som Posthotellet firade kvinnodagen – med dömd kvinnomisshandlare visar på tendenser att väcka uppmärksamhet och känslor kring komplexa sociala problem.
Overarching themes
Joakim Lamotte addresses themes such as violence against women, threats to students with a Swedish background, the credibility of the media, and criticism of political leaders. The articles seem to revolve around confrontation and systemic criticism, focusing on highlighting issues related to social justice, often from a controversial and polarizing perspective.
Narrative and rhetorical patterns
Lamotte employs rhetoric based on resistance and distrust, particularly towards larger media and politicians. The language is direct and occasionally provocative, intended to evoke emotions and create engagement. The narrative often builds on a "us versus them" attitude, especially regarding criticism of established institutions and their handling of social issues.
Possible behavioral patterns over time
From January to March 2026, Lamotte published eight articles. The frequency is relatively consistent over time, with a continual emphasis on current and controversial events. The editorial process indicates that each article is tightly edited, which may suggest careful management of the message and presentation.
Active author signal and editing intensity
Joakim Lamotte is the sole author and has edited all his posts, indicating strong personal control over the content. This may suggest a strive to maintain a specific narrative focus and style.
Brief summary
Joakim Lamotte's publications on his website in early 2026 are characterized by strong opinions and polarizing rhetoric. His articles illuminate social and political issues that provoke debate and discussion, indicating a deliberate strategy to appeal to and engage his readers through a critical lens. The activity is consistent, with personal editing signaling a clear intent to shape and protect his message.
References:
Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
I historiken har artikeln faktiskt 12 versioner totalt, och i det urval som visas är det tydligt att det centrala påståendet låg fast hela tiden: samma rubrik, samma beskrivning och samma huvudvinkel om Clarion Hotel Post, kvinnodagen och Fredrik Koch. Den mest tydliga sakliga justeringen i de visade versionerna är att Koch senare beskrivs som ”livscoachen” tillika tränings- och socialamedier-profil, medan tidigare versioner bara kallade honom tränings- och socialamedier-profil. Det tyder på att redigeringarna främst handlat om finjustering av formuleringar runt personbeskrivningen snarare än att artikelns kärnanklagelse ändrades, men eftersom historiken är trunkerad och bara 6 av 12 versioner visas går det inte att säkert säga vad alla övriga ändringar bestod i. Känsligheten verkar därför, utifrån det som faktiskt syns, ha legat i hur den namngivne personen presenterades i en text med allvarlig anklagelse, inte i att grundpåståendet backades eller byttes ut.
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi.
Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.
Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.
Men det är i princip tyst.
Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.
För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.
Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.
Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.
I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.
När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.
Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.
Ändå är det märkligt tyst.
Vad ska undanflykten bli nu?
Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.
Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.
För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.
Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.
I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.
Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.
Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.
För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
TITLE: Invandrare och vÃ¥ldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
fe3d0197a488737617e1f61353129d716969e1cbNär antisemitismen i svenska skolor når nya nivåer lyckas SVT på något märkligt sätt göra ett helt inslag utan att ens nudda vid orsaken.
Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar.
Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service.
SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt.
Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget.
Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta.
Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza.
Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre.
Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat.
Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT.
Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025.
Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige?
Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen.
Att kalla det skamligt känns nästan för milt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
57f1addabcaec6effc9a7b32305b037d516e3f6b
fe3d0197a488737617e1f61353129d716969e1cb
TITLE: När judehatet granskas pÃ¥ SVT försvinner alla â€Abdi och Fatima†mystiskt DESCRIPTION: När antisemitismen i svenska skolor når nya nivåer lyckas SVT på något märkligt sätt göra ett helt inslag utan att ens nudda vid orsaken. CONTENT: Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar. Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service. SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt. Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget. Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta. Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza. Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre. Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat. Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT. Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025. Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige? Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen. Att kalla det skamligt känns nästan för milt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: När judehatet granskas på SVT försvinner alla ”Abdi och Fatima” mystiskt DESCRIPTION: När antisemitismen i svenska skolor når nya nivåer lyckas SVT på något märkligt sätt göra ett helt inslag utan att ens nudda vid orsaken. CONTENT: Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar. Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service. SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt. Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget. Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta. Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza. Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre. Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat. Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT. Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025. Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige? Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen. Att kalla det skamligt känns nästan för milt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
fe3d0197a488737617e1f61353129d716969e1cb
57f1addabcaec6effc9a7b32305b037d516e3f6b
6e678111ea44595e8ce8b25280243a9270ceea6bJag har granskat hur sanslöst mycket pengar S-ägda mediebolaget AiP Media fått av oss skattebetalare de senaste 25 åren för att bland annat driva trollfabriker.
När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”.
Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper.
Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare.
AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare.
Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare.
Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten:
d3c7f1c2f78b8af14bf1340ddf6058df76dd6572
6e678111ea44595e8ce8b25280243a9270ceea6b
TITLE: SÃ¥ mÃ¥nga miljoner har trollfabriken AiP-media fÃ¥tt i statligt stöd DESCRIPTION: Jag har granskat hur sanslöst mycket pengar S-ägda mediebolaget AiP Media fått av oss skattebetalare de senaste 25 åren för att bland annat driva trollfabriker. CONTENT: När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”. Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper. Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare. AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare. Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare. Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten: Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Så många miljoner har trollfabriken AiP-media fått i statligt stöd DESCRIPTION: Jag har granskat hur sanslöst mycket pengar S-ägda mediebolaget AiP Media fått av oss skattebetalare de senaste 25 åren för att bland annat driva trollfabriker. CONTENT: När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”. Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper. Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare. AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare. Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare. Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten: Prenumerera för hela artikeln Read more
6e678111ea44595e8ce8b25280243a9270ceea6b
d3c7f1c2f78b8af14bf1340ddf6058df76dd6572
de2482ec5de96fe6f4a5bf07d46ac095d1918e98Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera.
När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox:
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!qYTz!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fb390a572-bfcc-4d94-9de3-f4afa70c78b1_979x813.jpegMegan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung).
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!2Hn5!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fcb506cd1-3b6c-4207-93f9-2e318959e07e_992x694.pngNina Rung (för tydlighetens skull).
I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung.
Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt?
I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle.
Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund.
Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren:
Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk.
Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete.
Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera.
Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten.
När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke.
Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist.
Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört.
Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa.
När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning.
Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer.
Slutet gott, allting gott.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
a6328e56297f0464b5a038feaff395a9a3b17a15
de2482ec5de96fe6f4a5bf07d46ac095d1918e98
TITLE: Nina Rungs kamp mot stora bröst. En studie i kändisfeminism. DESCRIPTION: Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera. CONTENT: När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox: Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung). Nina Rung (för tydlighetens skull). I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung. Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt? I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle. Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund. Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren: Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk. Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete. Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera. Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten. När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke. Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist. Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört. Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa. När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning. Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer. Slutet gott, allting gott. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Nina Rungs kamp mot stora bröst. En studie i kändisfeminism. DESCRIPTION: Det började som ett helt vanligt Coop-besök för Nina Rung. Men några sekunder senare stod hon mitt i en situation som ingen kändisfeminist borde behöva hantera. CONTENT: När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox: Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung). Nina Rung (för tydlighetens skull). I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung. Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt? I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle. Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund. Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren: Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk. Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete. Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera. Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten. När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke. Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist. Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört. Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa. När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning. Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer. Slutet gott, allting gott. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
de2482ec5de96fe6f4a5bf07d46ac095d1918e98
a6328e56297f0464b5a038feaff395a9a3b17a15
a391686e120a00b1dca16ef8c73d5c3f299936dcFallet med Aktivklubb Sverige har fått enorm uppmärksamhet, medan liknande eller grövre brott där gärningsmännen har utländsk bakgrund ofta rapporteras med helt andra måttstockar. Varför är det så?
Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år.
Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild.
I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar.
Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera.
Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända?
Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar?
Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”.
Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar.
För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt.
I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn.
SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet.
I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer.
Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars?
Det är faktiskt obegripligt.
För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt.
Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning.
Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev: ”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.”
Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet.
Missförstå mig inte: Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media.
Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar?
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
bf0836d059c48a721620ac8bb5690c946ad3eb2f
a391686e120a00b1dca16ef8c73d5c3f299936dc
TITLE: Varför visar media bara namnen när förövaren är svensk? DESCRIPTION: Fallet med Aktivklubb Sverige har fått enorm uppmärksamhet, medan liknande eller grövre brott där gärningsmännen har utländsk bakgrund ofta rapporteras med helt andra måttstockar. Varför är det så? CONTENT: Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år. Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild. I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar. Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera. Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända? Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar? Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”. Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar. För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt. I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn. SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet. I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer. Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars? Det är faktiskt obegripligt. För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt. Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning. Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev: ”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.” Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet. Missförstå mig inte: Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media. Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför visar media bara namnen när förövaren är svensk? DESCRIPTION: Fallet med Aktivklubb Sverige har fått enorm uppmärksamhet, medan liknande eller grövre brott där gärningsmännen har utländsk bakgrund ofta rapporteras med helt andra måttstockar. Varför är det så? CONTENT: Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år. Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild. I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar. Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera. Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända? Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar? Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”. Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar. För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt. I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn. SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet. I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer. Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars? Det är faktiskt obegripligt. För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt. Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning. Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev: ”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.” Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet. Missförstå mig inte: Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media. Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
a391686e120a00b1dca16ef8c73d5c3f299936dc
bf0836d059c48a721620ac8bb5690c946ad3eb2f
1015f8b5a81fb9717f9395ac852a13066527f271Brevet till brittiska BBC:s styrelse debatteras nu i hela världen och gjorde att bolagets två högsta chefer tvingades avgå. Idag publicerar jag hela brevet översatt till svenska.
Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC.
Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu.
Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik.
Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år.
Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer.
Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget.
Läs det omtalade brevet här:
7ccc61e2928788f2c834e2d80ded98e0f8f5af39
1015f8b5a81fb9717f9395ac852a13066527f271
TITLE: BBC:s mörka hemligheter avslöjade- läs brevet här DESCRIPTION: Brevet till brittiska BBC:s styrelse debatteras nu i hela världen och gjorde att bolagets två högsta chefer tvingades avgå. Idag publicerar jag hela brevet översatt till svenska. CONTENT: Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC. Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu. Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik. Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år. Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer. Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget. Läs det omtalade brevet här: Prenumerera för att läsa brevet Read more
TITLE: BBC:s mörka hemligheter avslöjade- läs brevet här DESCRIPTION: Brevet till brittiska BBC:s styrelse debatteras nu i hela världen och gjorde att bolagets två högsta chefer tvingades avgå. Idag publicerar jag hela brevet översatt till svenska. CONTENT: Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC. Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu. Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik. Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år. Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer. Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget. Läs det omtalade brevet här: Prenumerera för att läsa brevet Read more
1015f8b5a81fb9717f9395ac852a13066527f271
7ccc61e2928788f2c834e2d80ded98e0f8f5af39
3ef9cb12eefefceec53bf147b08d56d66faaca94SVT når nya höjder av dårskap. Nu ska programledaren Christopher Garplind åka på semester, betald av skattebetalarna. Och med på resan följer ingen mindre än SVT:s vd Anne Lagercrantz egen man.
Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”.
Läs det igen.
Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester?
Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz.
Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!VBjI!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F346ebc77-1753-492e-baa2-04284157fded_717x405.pngGarplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar.
Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten.
Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption.
Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”.
SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta.
Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det.
Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare.
Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön.
Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne.
För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta.
Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen.
Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
155e9b84a38ac2d97d2c762d5aa84ad6be6cd19a
3ef9cb12eefefceec53bf147b08d56d66faaca94
TITLE: SVT:s vd bjuder sin man pÃ¥ lyxsemester pÃ¥ skattebetalarnas bekostnad DESCRIPTION: SVT når nya höjder av dårskap. Nu ska programledaren Christopher Garplind åka på semester, betald av skattebetalarna. Och med på resan följer ingen mindre än SVT:s vd Anne Lagercrantz egen man. CONTENT: Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”. Läs det igen. Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester? Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz. Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst. Garplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar. Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten. Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption. Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”. SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta. Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det. Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare. Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön. Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne. För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta. Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen. Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: SVT:s vd bjuder sin man på lyxsemester på skattebetalarnas bekostnad DESCRIPTION: SVT når nya höjder av dårskap. Nu ska programledaren Christopher Garplind åka på semester, betald av skattebetalarna. Och med på resan följer ingen mindre än SVT:s vd Anne Lagercrantz egen man. CONTENT: Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”. Läs det igen. Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester? Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz. Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst. Garplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar. Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten. Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption. Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”. SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta. Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det. Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare. Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön. Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne. För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta. Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen. Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3ef9cb12eefefceec53bf147b08d56d66faaca94
155e9b84a38ac2d97d2c762d5aa84ad6be6cd19a
35de53f35569c43bd613f53c098f0dab68f13093Vanligt folk straffas för småfel, men när politiker bränner miljarder på ett havererat journalsystem händer ingenting. Millennium är symbolen för ett korrupt och ansvarslöst Sverige.
När en vanlig människa gör fel i deklarationen, betalar en snickare under bordet eller missar några tusenlappar i moms, då står staten redo med böter, indrivning och ibland fängelse. Men när politiker och höga tjänstemän i Västra Götalandsregionen slösar bort miljarder av våra skattepengar på ett havererat IT-system, då händer ingenting. Ingen får sparken. Ingen ställs till svars. Ingen ens rodnar.
Det handlar om journalsystemet Millennium. Ett projekt som redan kostat över 3,7 miljarder kronor och som enligt regionens egna siffror kommer sluta på över 5,5 miljarder. Pengar som skulle kunnat gå till vårdplatser, sjuksköterskor, ambulanser och äldreomsorg. I stället har de gått till konsulter, överbetalda byråkrater och ett amerikanskt bolag som levererat ett system som inte fungerar och som nu aldrig kommer tas i bruk. Det är helt sanslöst.
När läkare larmade om att patientjournaler blev fel, att systemet var så tungrott att vårdpersonal grät på jobbet, då svarade regionledningen med att ”läget är utmanande men under kontroll.” Kort därefter tvingades man backa och pausa hela systemet. Det gamla journalsystemet fick återinföras. Man hade alltså lagt miljarder på att köpa sig ett problem.
Regionstyrelsen med Johnny Magnusson (M) i spetsen tog beslutet att köpa systemet 2018. Den dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under, och programägaren Ragnar Lindblad tecknade avtalet. Sedan dess har projektet snurrat på som en pengaslukande karusell, utan att någon hålls ansvarig. Konsultnotan ligger på nästan 800 miljoner kronor, och under tiden som systemet stått still har man fortsatt bränna över 14 miljoner kronor i månaden.
Hur är det ens möjligt att man kan elda upp skattemedel på det här sättet utan att någon pratar om brottslighet?
Om en privatperson lurat till sig en bråkdel av detta hade polisen gjort husrannsakan samma dag. Men när det är politiker och regiondirektörer som blåser medborgarna på miljardbelopp kallas det bara ”projektmisslyckande”.
I Sverige finns uppenbarligen två rättssystem. Ett för vanligt folk och ett för makthavare.
Det är inte bara sjukt. Det är farligt. För varje gång ansvariga slipper undan cementeras bilden av att politiker kan leka med våra pengar utan konsekvenser.
Jag anser att det borde vara straffbart att slösa bort miljarder i offentliga medel utan resultat.
Den som ansvarat för Millenniums fiasko borde inte sitta kvar på sina poster. De borde utredas, avsättas och dömas.
Svenska skattebetalare förtjänar bättre än att gång på gång bli lurade av inkompetens som gömmer sig bakom fina titlar. Det är hög tid att kräva ansvar och straffa de politiker och tjänstemän som tror att de kan göra vad som helst med andras pengar.
Här är de ansvariga för miljardhaveriet Millenium:
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!kVuh!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Ff5089da3-c75a-4f8d-9e49-98e00ecb1022_500x500.jpegRagnar Lindblad ledde regionens arbete med Millenniuminförandet.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!4lkn!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fcae0eb31-8c4e-4c14-914b-3b8bb95f3dbd_796x576.webpDåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under avtalet.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!GB-Y!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fd263f8b7-bddd-4760-a63e-d604c8888088_495x528.jpegJohnny Magnusson (M) tog beslutet att köpa systemet 2018.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
8c24e0f3e38e6c23d6279fba35cecbaad79216b4
35de53f35569c43bd613f53c098f0dab68f13093
TITLE: Sätt de ansvariga för journalsystemet Millennium i fängelse DESCRIPTION: Vanligt folk straffas för småfel, men när politiker bränner miljarder på ett havererat journalsystem händer ingenting. Millennium är symbolen för ett korrupt och ansvarslöst Sverige. CONTENT: När en vanlig människa gör fel i deklarationen, betalar en snickare under bordet eller missar några tusenlappar i moms, då står staten redo med böter, indrivning och ibland fängelse. Men när politiker och höga tjänstemän i Västra Götalandsregionen slösar bort miljarder av våra skattepengar på ett havererat IT-system, då händer ingenting. Ingen får sparken. Ingen ställs till svars. Ingen ens rodnar. Det handlar om journalsystemet Millennium. Ett projekt som redan kostat över 3,7 miljarder kronor och som enligt regionens egna siffror kommer sluta på över 5,5 miljarder. Pengar som skulle kunnat gå till vårdplatser, sjuksköterskor, ambulanser och äldreomsorg. I stället har de gått till konsulter, överbetalda byråkrater och ett amerikanskt bolag som levererat ett system som inte fungerar och som nu aldrig kommer tas i bruk. Det är helt sanslöst. När läkare larmade om att patientjournaler blev fel, att systemet var så tungrott att vårdpersonal grät på jobbet, då svarade regionledningen med att ”läget är utmanande men under kontroll.” Kort därefter tvingades man backa och pausa hela systemet. Det gamla journalsystemet fick återinföras. Man hade alltså lagt miljarder på att köpa sig ett problem. Regionstyrelsen med Johnny Magnusson (M) i spetsen tog beslutet att köpa systemet 2018. Den dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under, och programägaren Ragnar Lindblad tecknade avtalet. Sedan dess har projektet snurrat på som en pengaslukande karusell, utan att någon hålls ansvarig. Konsultnotan ligger på nästan 800 miljoner kronor, och under tiden som systemet stått still har man fortsatt bränna över 14 miljoner kronor i månaden. Hur är det ens möjligt att man kan elda upp skattemedel på det här sättet utan att någon pratar om brottslighet? Om en privatperson lurat till sig en bråkdel av detta hade polisen gjort husrannsakan samma dag. Men när det är politiker och regiondirektörer som blåser medborgarna på miljardbelopp kallas det bara ”projektmisslyckande”. I Sverige finns uppenbarligen två rättssystem. Ett för vanligt folk och ett för makthavare. Det är inte bara sjukt. Det är farligt. För varje gång ansvariga slipper undan cementeras bilden av att politiker kan leka med våra pengar utan konsekvenser. Jag anser att det borde vara straffbart att slösa bort miljarder i offentliga medel utan resultat. Den som ansvarat för Millenniums fiasko borde inte sitta kvar på sina poster. De borde utredas, avsättas och dömas. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än att gång på gång bli lurade av inkompetens som gömmer sig bakom fina titlar. Det är hög tid att kräva ansvar och straffa de politiker och tjänstemän som tror att de kan göra vad som helst med andras pengar. Här är de ansvariga för miljardhaveriet Millenium: Ragnar Lindblad ledde regionens arbete med Millenniuminförandet. Dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under avtalet. Johnny Magnusson (M) tog beslutet att köpa systemet 2018. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Sätt de ansvariga för journalsystemet Millennium i fängelse DESCRIPTION: Vanligt folk straffas för småfel, men när politiker bränner miljarder på ett havererat journalsystem händer ingenting. Millennium är symbolen för ett korrupt och ansvarslöst Sverige. CONTENT: När en vanlig människa gör fel i deklarationen, betalar en snickare under bordet eller missar några tusenlappar i moms, då står staten redo med böter, indrivning och ibland fängelse. Men när politiker och höga tjänstemän i Västra Götalandsregionen slösar bort miljarder av våra skattepengar på ett havererat IT-system, då händer ingenting. Ingen får sparken. Ingen ställs till svars. Ingen ens rodnar. Det handlar om journalsystemet Millennium. Ett projekt som redan kostat över 3,7 miljarder kronor och som enligt regionens egna siffror kommer sluta på över 5,5 miljarder. Pengar som skulle kunnat gå till vårdplatser, sjuksköterskor, ambulanser och äldreomsorg. I stället har de gått till konsulter, överbetalda byråkrater och ett amerikanskt bolag som levererat ett system som inte fungerar och som nu aldrig kommer tas i bruk. Det är helt sanslöst. När läkare larmade om att patientjournaler blev fel, att systemet var så tungrott att vårdpersonal grät på jobbet, då svarade regionledningen med att ”läget är utmanande men under kontroll.” Kort därefter tvingades man backa och pausa hela systemet. Det gamla journalsystemet fick återinföras. Man hade alltså lagt miljarder på att köpa sig ett problem. Regionstyrelsen med Johnny Magnusson (M) i spetsen tog beslutet att köpa systemet 2018. Den dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under, och programägaren Ragnar Lindblad tecknade avtalet. Sedan dess har projektet snurrat på som en pengaslukande karusell, utan att någon hålls ansvarig. Konsultnotan ligger på nästan 800 miljoner kronor, och under tiden som systemet stått still har man fortsatt bränna över 14 miljoner kronor i månaden. Hur är det ens möjligt att man kan elda upp skattemedel på det här sättet utan att någon pratar om brottslighet? Om en privatperson lurat till sig en bråkdel av detta hade polisen gjort husrannsakan samma dag. Men när det är politiker och regiondirektörer som blåser medborgarna på miljardbelopp kallas det bara ”projektmisslyckande”. I Sverige finns uppenbarligen två rättssystem. Ett för vanligt folk och ett för makthavare. Det är inte bara sjukt. Det är farligt. För varje gång ansvariga slipper undan cementeras bilden av att politiker kan leka med våra pengar utan konsekvenser. Jag anser att det borde vara straffbart att slösa bort miljarder i offentliga medel utan resultat. Den som ansvarat för Millenniums fiasko borde inte sitta kvar på sina poster. De borde utredas, avsättas och dömas. Svenska skattebetalare förtjänar bättre än att gång på gång bli lurade av inkompetens som gömmer sig bakom fina titlar. Det är hög tid att kräva ansvar och straffa de politiker och tjänstemän som tror att de kan göra vad som helst med andras pengar. Här är de ansvariga för miljardhaveriet Millenium: Ragnar Lindblad ledde regionens arbete med Millenniuminförandet. Dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under avtalet. Johnny Magnusson (M) tog beslutet att köpa systemet 2018. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
35de53f35569c43bd613f53c098f0dab68f13093
8c24e0f3e38e6c23d6279fba35cecbaad79216b4
4ffb870ef33106d046e88c8281da8f175498ff5cFå har väl missat att Micke Leijnegard står åtalad för sexuellt ofredande för att ha pussat en kollega. Men när media rapporterar så visar man inte hela bilden.
När svenska medier rapporterar om uppmärksammade rättsfall finns det en tydlig trend. Man berättar det som passar narrativet. Resten lämnas utanför.
Det såg vi senast i fallet med SVT-profilen Micke Leijnegard, där rubrikerna handlar om “sexuellt ofredande” och “pussade kvinnlig kollega” på en fest inför vittnen under inspelningen av Mästarnas mästare. Men i de flesta artiklar får vi bara läsa hans ursäkts-sms och inte vad kvinnan skrivit till honom, vilket jag nu kan berätta.
930dab785c26216985c9b19ceb79f5f576ecbfbb
4ffb870ef33106d046e88c8281da8f175498ff5c
TITLE: Här är sms:en media inte visar i fallet Leijnegard DESCRIPTION: Få har väl missat att Micke Leijnegard står åtalad för sexuellt ofredande för att ha pussat en kollega. Men när media rapporterar så visar man inte hela bilden. CONTENT: När svenska medier rapporterar om uppmärksammade rättsfall finns det en tydlig trend. Man berättar det som passar narrativet. Resten lämnas utanför. Det såg vi senast i fallet med SVT-profilen Micke Leijnegard, där rubrikerna handlar om “sexuellt ofredande” och “pussade kvinnlig kollega” på en fest inför vittnen under inspelningen av Mästarnas mästare. Men i de flesta artiklar får vi bara läsa hans ursäkts-sms och inte vad kvinnan skrivit till honom, vilket jag nu kan berätta. Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Här är sms:en media inte visar i fallet Leijnegard DESCRIPTION: Få har väl missat att Micke Leijnegard står åtalad för sexuellt ofredande för att ha pussat en kollega. Men när media rapporterar så visar man inte hela bilden. CONTENT: När svenska medier rapporterar om uppmärksammade rättsfall finns det en tydlig trend. Man berättar det som passar narrativet. Resten lämnas utanför. Det såg vi senast i fallet med SVT-profilen Micke Leijnegard, där rubrikerna handlar om “sexuellt ofredande” och “pussade kvinnlig kollega” på en fest inför vittnen under inspelningen av Mästarnas mästare. Men i de flesta artiklar får vi bara läsa hans ursäkts-sms och inte vad kvinnan skrivit till honom, vilket jag nu kan berätta. Prenumerera för hela artikeln Read more
4ffb870ef33106d046e88c8281da8f175498ff5c
930dab785c26216985c9b19ceb79f5f576ecbfbb
49f0a8f71d036731a55380f417dabdbc33630acdI dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår med hänvisning till hot och hat. Men det är något som inte stämmer.
I dag kom beskedet att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. Den officiella förklaringen är “hot och hat.”
Men ju mer jag lyssnar på hennes uttalanden, desto mer skaver det. Något stämmer inte.
Visst, hot och hat är ett verkligt problem. Jag vet det bättre än de flesta. Jag har jobbat som journalist i över tjugo år och fått utstå mer hot än vad många politiker ens kan föreställa sig. Jag har gjort hundratals polisanmälningar. Jag har fått dödshot mot mig själv och min familj. Jag har fått börja dagen med att leta efter bomber under bilen innan jag körde barnen till skolan. Så jag vet hur det känns och önskar inte någon att uppleva samma.
Men i det här fallet, med Anna-Karin Hatt, finns det för mycket som inte går ihop.
Hatt tillträdde som partiledare så sent som i maj. Det är inte ens ett halvår sedan. Under den tiden har hon knappt synts i offentligheten. Hon har inte stuckit ut i några obekväma frågor. Hon har inte rört sig i kontroversiella ämnen, inte tagit några stora risker.
Den enda gången hon överhuvudtaget väckte uppmärksamhet var för några dagar sedan, när hon sa åt Nooshi Dadgostar att dämpa sig under partiledardebatten i SVT.
Om det är det som har orsakat hatstormen, då får man ju fråga sig vilka som egentligen står bakom hoten.
Är det Vänsterpartiets anhängare som gått bananas den här gången? Det vore i så fall ironiskt, med tanke på att just vänstern alltid är snabbast att skrika om “hat och hot från högern”.
Men oavsett vilket, så har jag svårt att se att det är hela sanningen.
Det mest anmärkningsvärda i Hatts uttalande är att hon inte har gjort en enda polisanmälan.
Inte en enda.
När en toppolitiker hotas på riktigt brukar Säpo kopplas in omgående. Det blir skydd, utredningar, åtal och allt dokumenteras. Men i det här fallet säger hon bara att beslutet grundas på “en samlad bedömning”.
Vad betyder det ens?
Det låter mest som en svepande formulering för att slippa förklara vad som egentligen ligger bakom avgången.
Jag har som journalist haft kontakt med polis och Säpo otaliga gånger, och jag vet att de tar politikerhot på största allvar (till skillnad mot när vanligt folk drabbas). Om Hatt verkligen hade utsatts för något konkret hade det funnits mängder av ärenden registrerade. Men det gör det alltså inte.
Hatt påstår också att det politiska klimatet har blivit mycket värre de senaste tio åren. Det har jag svårt att hålla med om.
För tio år sedan hade vi flyktingkrisen. Då var det fullskaligt krig i kommentarsfälten. Politiker ljög väljarna rakt upp i ansiktet. Folk såg rött. Den ena sidan kallade alla som ifrågasatte invandringen för rasister. Den andra sidan var förbannad över hur Sverige styrdes mot katastrof.
Jag har aldrig upplevt ett så infekterat samhällsklimat som då och jag var mitt i stormen. Att säga att det skulle vara värre i dag är helt enkelt inte sant. Snarare har det lugnat ner sig något, åtminstone i jämförelse med 2014–2016. Förutom de Gaza-aktivister som dagligen terroriserar folk helt öppet på gator och torg. Men deras ilska har riktats mot företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte mot Centerpartiet och Anna Karin Hatt.
Jag kan inte släppa känslan av att “hot och hat” bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa tala om något annat.
Kanske insåg Hatt att uppdraget var omöjligt. Att stå till vänster, försöka samarbeta med Hamas-vänner och kommunister, samtidigt som man inte vill ta i SD med tång, det är ett politiskt självmordsuppdrag.
Kanske märkte hon att skeppet började ta in vatten och valde att hoppa av innan det sjönk helt. Att säga “jag avgår på grund av hot och hat” låter snyggare än att säga “jag orkade inte”.
Missförstå mig inte. Ingen ska behöva hotas för sina åsikter. Det är oacceptabelt. Men det är också dags att vi slutar låta “hot och hat” bli ett magiskt ord som ingen får ifrågasätta.
Jag har sett det här mönstret gång på gång. Politiker som möter kritik, ofta berättigad sådan, ropar “hat” så fort någon ifrågasätter dem. Det blir ett sätt att slippa ta ansvar.
Och jag tror att det är precis det vi ser här. En partiledare som inte klarade trycket men som inte vill säga det rakt ut.
Så nej, jag köper inte Anna-Karin Hatts förklaring. För mycket är oklart. För lite är konkret.
Hot och hat existerar, det vet jag bättre än någon. Men i det här fallet luktar det politik och strategi mer än verklig hotbild.
Kanske ville hon bara ut innan hon själv hamnade i stormens öga.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
d60f0e8d9dd36d3cf97b62693f4f3b3b5090c4a8
49f0a8f71d036731a55380f417dabdbc33630acd
TITLE: NÃ¥got stämmer inte med Anna Karin Hatts avgÃ¥ng DESCRIPTION: I dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår med hänvisning till hot och hat. Men det är något som inte stämmer. CONTENT: I dag kom beskedet att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. Den officiella förklaringen är “hot och hat.” Men ju mer jag lyssnar på hennes uttalanden, desto mer skaver det. Något stämmer inte. Visst, hot och hat är ett verkligt problem. Jag vet det bättre än de flesta. Jag har jobbat som journalist i över tjugo år och fått utstå mer hot än vad många politiker ens kan föreställa sig. Jag har gjort hundratals polisanmälningar. Jag har fått dödshot mot mig själv och min familj. Jag har fått börja dagen med att leta efter bomber under bilen innan jag körde barnen till skolan. Så jag vet hur det känns och önskar inte någon att uppleva samma. Men i det här fallet, med Anna-Karin Hatt, finns det för mycket som inte går ihop. Hatt tillträdde som partiledare så sent som i maj. Det är inte ens ett halvår sedan. Under den tiden har hon knappt synts i offentligheten. Hon har inte stuckit ut i några obekväma frågor. Hon har inte rört sig i kontroversiella ämnen, inte tagit några stora risker. Den enda gången hon överhuvudtaget väckte uppmärksamhet var för några dagar sedan, när hon sa åt Nooshi Dadgostar att dämpa sig under partiledardebatten i SVT. Om det är det som har orsakat hatstormen, då får man ju fråga sig vilka som egentligen står bakom hoten. Är det Vänsterpartiets anhängare som gått bananas den här gången? Det vore i så fall ironiskt, med tanke på att just vänstern alltid är snabbast att skrika om “hat och hot från högern”. Men oavsett vilket, så har jag svårt att se att det är hela sanningen. Det mest anmärkningsvärda i Hatts uttalande är att hon inte har gjort en enda polisanmälan. Inte en enda. När en toppolitiker hotas på riktigt brukar Säpo kopplas in omgående. Det blir skydd, utredningar, åtal och allt dokumenteras. Men i det här fallet säger hon bara att beslutet grundas på “en samlad bedömning”. Vad betyder det ens? Det låter mest som en svepande formulering för att slippa förklara vad som egentligen ligger bakom avgången. Jag har som journalist haft kontakt med polis och Säpo otaliga gånger, och jag vet att de tar politikerhot på största allvar (till skillnad mot när vanligt folk drabbas). Om Hatt verkligen hade utsatts för något konkret hade det funnits mängder av ärenden registrerade. Men det gör det alltså inte. Hatt påstår också att det politiska klimatet har blivit mycket värre de senaste tio åren. Det har jag svårt att hålla med om. För tio år sedan hade vi flyktingkrisen. Då var det fullskaligt krig i kommentarsfälten. Politiker ljög väljarna rakt upp i ansiktet. Folk såg rött. Den ena sidan kallade alla som ifrågasatte invandringen för rasister. Den andra sidan var förbannad över hur Sverige styrdes mot katastrof. Jag har aldrig upplevt ett så infekterat samhällsklimat som då och jag var mitt i stormen. Att säga att det skulle vara värre i dag är helt enkelt inte sant. Snarare har det lugnat ner sig något, åtminstone i jämförelse med 2014–2016. Förutom de Gaza-aktivister som dagligen terroriserar folk helt öppet på gator och torg. Men deras ilska har riktats mot företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte mot Centerpartiet och Anna Karin Hatt. Jag kan inte släppa känslan av att “hot och hat” bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa tala om något annat. Kanske insåg Hatt att uppdraget var omöjligt. Att stå till vänster, försöka samarbeta med Hamas-vänner och kommunister, samtidigt som man inte vill ta i SD med tång, det är ett politiskt självmordsuppdrag. Kanske märkte hon att skeppet började ta in vatten och valde att hoppa av innan det sjönk helt. Att säga “jag avgår på grund av hot och hat” låter snyggare än att säga “jag orkade inte”. Missförstå mig inte. Ingen ska behöva hotas för sina åsikter. Det är oacceptabelt. Men det är också dags att vi slutar låta “hot och hat” bli ett magiskt ord som ingen får ifrågasätta. Jag har sett det här mönstret gång på gång. Politiker som möter kritik, ofta berättigad sådan, ropar “hat” så fort någon ifrågasätter dem. Det blir ett sätt att slippa ta ansvar. Och jag tror att det är precis det vi ser här. En partiledare som inte klarade trycket men som inte vill säga det rakt ut. Så nej, jag köper inte Anna-Karin Hatts förklaring. För mycket är oklart. För lite är konkret. Hot och hat existerar, det vet jag bättre än någon. Men i det här fallet luktar det politik och strategi mer än verklig hotbild. Kanske ville hon bara ut innan hon själv hamnade i stormens öga. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Något stämmer inte med Anna Karin Hatts avgång DESCRIPTION: I dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår med hänvisning till hot och hat. Men det är något som inte stämmer. CONTENT: I dag kom beskedet att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. Den officiella förklaringen är “hot och hat.” Men ju mer jag lyssnar på hennes uttalanden, desto mer skaver det. Något stämmer inte. Visst, hot och hat är ett verkligt problem. Jag vet det bättre än de flesta. Jag har jobbat som journalist i över tjugo år och fått utstå mer hot än vad många politiker ens kan föreställa sig. Jag har gjort hundratals polisanmälningar. Jag har fått dödshot mot mig själv och min familj. Jag har fått börja dagen med att leta efter bomber under bilen innan jag körde barnen till skolan. Så jag vet hur det känns och önskar inte någon att uppleva samma. Men i det här fallet, med Anna-Karin Hatt, finns det för mycket som inte går ihop. Hatt tillträdde som partiledare så sent som i maj. Det är inte ens ett halvår sedan. Under den tiden har hon knappt synts i offentligheten. Hon har inte stuckit ut i några obekväma frågor. Hon har inte rört sig i kontroversiella ämnen, inte tagit några stora risker. Den enda gången hon överhuvudtaget väckte uppmärksamhet var för några dagar sedan, när hon sa åt Nooshi Dadgostar att dämpa sig under partiledardebatten i SVT. Om det är det som har orsakat hatstormen, då får man ju fråga sig vilka som egentligen står bakom hoten. Är det Vänsterpartiets anhängare som gått bananas den här gången? Det vore i så fall ironiskt, med tanke på att just vänstern alltid är snabbast att skrika om “hat och hot från högern”. Men oavsett vilket, så har jag svårt att se att det är hela sanningen. Det mest anmärkningsvärda i Hatts uttalande är att hon inte har gjort en enda polisanmälan. Inte en enda. När en toppolitiker hotas på riktigt brukar Säpo kopplas in omgående. Det blir skydd, utredningar, åtal och allt dokumenteras. Men i det här fallet säger hon bara att beslutet grundas på “en samlad bedömning”. Vad betyder det ens? Det låter mest som en svepande formulering för att slippa förklara vad som egentligen ligger bakom avgången. Jag har som journalist haft kontakt med polis och Säpo otaliga gånger, och jag vet att de tar politikerhot på största allvar (till skillnad mot när vanligt folk drabbas). Om Hatt verkligen hade utsatts för något konkret hade det funnits mängder av ärenden registrerade. Men det gör det alltså inte. Hatt påstår också att det politiska klimatet har blivit mycket värre de senaste tio åren. Det har jag svårt att hålla med om. För tio år sedan hade vi flyktingkrisen. Då var det fullskaligt krig i kommentarsfälten. Politiker ljög väljarna rakt upp i ansiktet. Folk såg rött. Den ena sidan kallade alla som ifrågasatte invandringen för rasister. Den andra sidan var förbannad över hur Sverige styrdes mot katastrof. Jag har aldrig upplevt ett så infekterat samhällsklimat som då och jag var mitt i stormen. Att säga att det skulle vara värre i dag är helt enkelt inte sant. Snarare har det lugnat ner sig något, åtminstone i jämförelse med 2014–2016. Förutom de Gaza-aktivister som dagligen terroriserar folk helt öppet på gator och torg. Men deras ilska har riktats mot företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte mot Centerpartiet och Anna Karin Hatt. Jag kan inte släppa känslan av att “hot och hat” bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa tala om något annat. Kanske insåg Hatt att uppdraget var omöjligt. Att stå till vänster, försöka samarbeta med Hamas-vänner och kommunister, samtidigt som man inte vill ta i SD med tång, det är ett politiskt självmordsuppdrag. Kanske märkte hon att skeppet började ta in vatten och valde att hoppa av innan det sjönk helt. Att säga “jag avgår på grund av hot och hat” låter snyggare än att säga “jag orkade inte”. Missförstå mig inte. Ingen ska behöva hotas för sina åsikter. Det är oacceptabelt. Men det är också dags att vi slutar låta “hot och hat” bli ett magiskt ord som ingen får ifrågasätta. Jag har sett det här mönstret gång på gång. Politiker som möter kritik, ofta berättigad sådan, ropar “hat” så fort någon ifrågasätter dem. Det blir ett sätt att slippa ta ansvar. Och jag tror att det är precis det vi ser här. En partiledare som inte klarade trycket men som inte vill säga det rakt ut. Så nej, jag köper inte Anna-Karin Hatts förklaring. För mycket är oklart. För lite är konkret. Hot och hat existerar, det vet jag bättre än någon. Men i det här fallet luktar det politik och strategi mer än verklig hotbild. Kanske ville hon bara ut innan hon själv hamnade i stormens öga. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
49f0a8f71d036731a55380f417dabdbc33630acd
d60f0e8d9dd36d3cf97b62693f4f3b3b5090c4a8