Tornevall Networks

← Back to feed

Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge

Permalink
Published: 2026-01-07 12:09:31
Discovered: 2026-03-19 13:50:22
Hash: 364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
https://www.joakimlamotte.se/p/sluta-skuldbelagga-alla-man-for-mordet
Description
Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
Content
I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.

Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.

Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.

För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?

Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.

När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.

Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.

Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.

Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
History (2 versions shown )

Changes

From 2026-01-07 12:09:31 (discovered: 2026-02-10 17:46:02) hash: 82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
To 2026-01-07 12:09:31 (discovered: 2026-03-19 13:50:22) hash: 364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
Title
Sluta skuldbelägga skuldbelägga alla män för män för mordet i Rönninge Rönninge
Description
Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
Content
I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim LamotteStöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:Bli prenumerant!Eller donera via:Swish: 1233561149BG: 5431-6872Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Versions

  1. 2026-01-07 12:09:31
    Discovered: 2026-03-19 13:50:22 Hash: 364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
    Title:
    Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge
    Description:
    Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
    Content
    I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.

    Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.

    Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.

    För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?

    Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.

    När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.

    Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.

    Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.

    Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.

    Joakim Lamotte

    Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

    Bli prenumerant!

    Eller donera via:

    Swish: 1233561149

    BG: 5431-6872

    Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
  2. 2026-01-07 12:09:31
    Discovered: 2026-02-10 17:46:02 Hash: 82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
    Title:
    Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge
    Description:
    Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
    Content
    I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.

    Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.

    Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.

    För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?

    Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.

    När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.

    Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.

    Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.

    Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.

    Joakim Lamotte

    Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

    Bli prenumerant!

    Eller donera via:

    Swish: 1233561149

    BG: 5431-6872

    Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.