Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
547e394bc7edfb91160235974e892b7292f430b9De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund.
När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför. Orsakerna försvann ur berättelsen och ersattes av allmänna formuleringar om värderingar och behovet av mer normarbete.
Den som läser rapporten upptäcker samtidigt att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan nästan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen den kraftigt ökade utsattheten och det faktum att svenska barn med svensk bakgrund i dag drabbas i en helt annan omfattning än tidigare. Endast för att de är svenskar.
Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet.
Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu.
1dbd48a412fb86d1453bc299daac95cda25a1a18
29e4e29aed62eafe7f19319b3acc0921573a0d1b
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Rapporten visar också att svenska barn numera drabbas betydligt mer av mobbning, hot och våld jämfört med elever med utländsk bakgrund. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Rapporten visar också att svenska barn numera drabbas betydligt mer av mobbning, hot och våld jämfört med elever med utländsk bakgrund. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
c15eeed8fd295c5b5c395dc3e4e6400052609e4f
1dbd48a412fb86d1453bc299daac95cda25a1a18
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Med andra ord möter svenska barn i dag en skolmiljö som är betydligt mer otrygg än den som fanns vid den förra mätningen. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Rapporten visar också att svenska barn numera drabbas betydligt mer av mobbning, hot och våld jämfört med elever med utländsk bakgrund. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
f9f1432bf4d683323750510578e2f43e4e78b961
c15eeed8fd295c5b5c395dc3e4e6400052609e4f
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Med andra ord möter svenska barn i dag en skolmiljö som är betydligt mer otrygg än den som fanns vid den förra mätningen. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd till oberoende journalistik: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Med andra ord möter svenska barn i dag en skolmiljö som är betydligt mer otrygg än den som fanns vid den förra mätningen. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet
d2883115e24ab03ed81a792439f12ec6457a9b0e
f9f1432bf4d683323750510578e2f43e4e78b961
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Med andra ord möter svenska barn i dag en skolmiljö som är betydligt mer otrygg än den som fanns vid den förra mätningen. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att i det läget vägra diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd till oberoende journalistik: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Med andra ord möter svenska barn i dag en skolmiljö som är betydligt mer otrygg än den som fanns vid den förra mätningen. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att medierna i det läget vägrar diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd till oberoende journalistik: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
62f39bde2a06099bc9918c7bdbba7a9051ce330c
d2883115e24ab03ed81a792439f12ec6457a9b0e
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Det mest uppseendeväckande i rapporten är att utsattheten har ökat allra mest för elever med svensk bakgrund. År 2013 uppgav 31 procent av de svenska eleverna att de blivit retade minst en gång under det senaste året. I den nya mätningen är motsvarande siffra 53 procent. Andelen som uppger att de blivit hotade har under samma period stigit från 8 till 14 procent och andelen som blivit slagna från 12 till 17 procent. Sammantaget ger det att andelen retade svenska elever har ökat med 71 procent, andelen hotade med 75 procent och andelen misshandlade med 42 procent. Det är sanslöst. Med andra ord möter svenska barn i dag en skolmiljö som är betydligt mer otrygg än den som fanns vid den förra mätningen. Mitt i denna utveckling finns dessutom en uppgift som i princip ingen lyfter fram. Nämligen att tolv procent av elever födda i Sverige med två svenskfödda föräldrar uppger att de blivit retade för sitt svenska ursprung. Alltså inte för sin hudfärg eller sin religion, utan för att de är svenskar. Det är en anmärkningsvärd uppgift i en statlig rapport om svenska skolor, men i rapporteringen behandlas den som om den inte existerade. Varför är det så känsligt att tala om svenska barn som en grupp som kan utsättas på grund av sin bakgrund? Varför är det självklart att lyfta fram alla andra former av utsatthet, men inte denna? Samtidigt väljer medierna att presentera utvecklingen kring synen på homosexuella som ett generellt värderingsproblem bland unga. Men när siffrorna bryts ned framträder ett tydligt mönster som nästan helt saknas i rapporteringen. Bland utrikes födda elever uppvisar 21,2 procent negativa attityder till sexuella minoriteter. Bland svenskfödda elever med två utrikes födda föräldrar är siffran 22,6 procent. Bland elever med två svenskfödda föräldrar är den endast 12,1 procent. Skillnaden är alltså mycket stor. Detta är inte tolkningar utan uppgifter direkt ur rapporten. Ändå får vi en berättelse där orsakerna suddas ut och där utvecklingen beskrivs som om den uppstått i ett vakuum. Under de år som gått mellan mätningarna har Sverige genomgått den största demografiska förändringen i modern tid till följd av migrationspolitiken. Skolorna har förändrats i grunden. Det är en realitet som varje elev, lärare och förälder känner till. Att i det läget vägra diskutera om detta har betydelse för utvecklingen i skolan är inte journalistik, det är ett politiskt ställningstagande. I åratal har människor som berättat om en ökad otrygghet avfärdats. Det har talats om överdrifter och om en mörk bild som inte stämmer. Nu finns siffrorna i en statlig rapport. De visar en kraftigt ökad utsatthet, de visar att svenska barn drabbas och de visar tydliga skillnader mellan olika grupper i frågor som medierna valt att presentera som generella. För den som faktiskt läser rapporten är slutsatsen svår att komma runt. Tryggheten i svenska skolor har försämrats kraftigt på bara ett decennium där svenska barn med svensk bakgrund har drabbats hårdast. Det är, enligt mig, en av de mest uppseendeväckande slutsatserna i hela undersökningen. Ändå är det den som ingen verkar vilja prata om. Joakim Lamotte Stöd till oberoende journalistik: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
669b99653744e5f9eb5611b773e70611974d487a
62f39bde2a06099bc9918c7bdbba7a9051ce330c
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om skolelevers attityder presenterades i svenska medier fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
6b68830ce38ee4be587e2d45d6da0b7d5a3588fb
669b99653744e5f9eb5611b773e70611974d487a
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in rapporten. Den som gör det upptäcker samtidigt att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen ang rapporten. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in materialet. Den som läser rapporten upptäcker dessutom att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
f6cc82a7c0fb2f1bdb4465f209e847e0dfd7e298
6b68830ce38ee4be587e2d45d6da0b7d5a3588fb
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför. Orsakerna försvann ur berättelsen och ersattes av allmänna formuleringar om värderingar och behovet av mer normarbete. Den som läser rapporten upptäcker samtidigt att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför, trots att orsaken är uppenbar för den som sätter sig in rapporten. Den som gör det upptäcker samtidigt att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen ang rapporten. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
592230cd2c91cab09e5196dbd811321214934f99
f6cc82a7c0fb2f1bdb4465f209e847e0dfd7e298
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför. Orsakerna försvann ur berättelsen och ersattes av allmänna formuleringar om värderingar och behovet av mer normarbete. Den som läser rapporten upptäcker samtidigt att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan nästan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Ny rapport: Kraftig ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund DESCRIPTION: De senaste dagarna har en ny rapport skapat rubriker. Jag har läst hela och kan ge en bild som andra medier helst inte berättar om. En sanslös ökning av hot och våld mot elever med svensk bakgrund. CONTENT: När den nya undersökningen om svenska skolelevers attityder presenterades fick vi snabbt veta att intoleransen mot homosexuella ökar. Däremot fick vi ingen diskussion om varför. Orsakerna försvann ur berättelsen och ersattes av allmänna formuleringar om värderingar och behovet av mer normarbete. Den som läser rapporten upptäcker samtidigt att en annan och betydligt mer genomgripande förändring i den svenska skolan helt saknas i medierapporteringen. Nämligen att utsattheten för våld och hot ökar allra mest i gruppen svenska barn med svensk bakgrund. Endast för att de är svenskar. Det är svårt att inte lägga märke till att dessa två saker följer samma mönster. I det ena fallet får vi veta att ett problem finns, men inte vad som driver det. I det andra fallet finns både utvecklingen och siffrorna, men själva företeelsen försvinner ur nyhetsflödet. Undersökningen har beställts av regeringen och genomförts av Forum för levande historia. Jag har läst hela och kan nu ge en bild som skiljer sig på avgörande punkter från den som förmedlats i nyhetsrapporteringen. En bild som borde dominera varje nyhetsflöde och debattprogram just nu. Prenumerera för hela artikeln Read more
29e4e29aed62eafe7f19319b3acc0921573a0d1b
1dbd48a412fb86d1453bc299daac95cda25a1a18
c15eeed8fd295c5b5c395dc3e4e6400052609e4f
f9f1432bf4d683323750510578e2f43e4e78b961
d2883115e24ab03ed81a792439f12ec6457a9b0e
62f39bde2a06099bc9918c7bdbba7a9051ce330c
669b99653744e5f9eb5611b773e70611974d487a
6b68830ce38ee4be587e2d45d6da0b7d5a3588fb
f6cc82a7c0fb2f1bdb4465f209e847e0dfd7e298
592230cd2c91cab09e5196dbd811321214934f99
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758aIlskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa.
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa.
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733aNär barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
Det är en märklig prioritering.
Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6eNär barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
Det är en märklig prioritering.
Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Urhn!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F87547970-b53c-459c-a0e7-fac0f0fcbbe4_341x418.jpegBodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen
Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
Det är en märklig prioritering.
Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka.
Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer.
Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.
Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.
När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.
Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tBnU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1d06449f-b37d-4702-9977-32236be2d9ae_1288x1364.jpegGazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga.
Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.
Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.
Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.
Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?
De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.
Det är en total empatilöshet.
Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.
Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.
I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.
Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati - men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati – men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka.
Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer.
Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.
Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.
När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.
Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tBnU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1d06449f-b37d-4702-9977-32236be2d9ae_1288x1364.jpegGazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga.
Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.
Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.
Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.
Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?
De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.
Det är en total empatilöshet.
Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.
Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.
I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.
Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati - men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati – men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren.
Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat.
Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.
Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.
Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.
Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.
Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.
I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?
Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.
Upplägget kändes… ambitiöst.
Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.
Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.
Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?
Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.
Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.
Det märktes.
Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.
Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.
Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.
Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.
”Ge dem en kram.”
Det var förslaget.
Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.
Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.
Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.
Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.
Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren.
Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat.
Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.
Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.
Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.
Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.
Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.
I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?
Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.
Upplägget kändes… ambitiöst.
Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.
Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.
Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?
Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.
Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.
Det märktes.
Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.
Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.
Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.
Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.
”Ge dem en kram.”
Det var förslaget.
Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.
Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.
Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.
Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.
Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214