Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71eEfter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal?
Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön.
Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar.
När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet.
Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg.
Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen.
Men jag är långt ifrån ensam.
Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge.
Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil.
Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp.
Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock.
I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen.
Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt.
Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige.
När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv.
En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen.
Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar?
Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas?
Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv.
Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71e
TITLE: Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna? DESCRIPTION: Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal? CONTENT: Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön. Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar. När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet. Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg. Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen. Men jag är långt ifrån ensam. Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge. Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil. Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp. Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock. I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen. Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt. Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige. När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv. En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen. Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar? Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas? Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv. Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna? DESCRIPTION: Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal? CONTENT: Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön. Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar. När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet. Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg. Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen. Men jag är långt ifrån ensam. Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge. Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil. Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp. Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock. I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen. Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt. Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige. När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv. En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen. Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar? Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas? Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv. Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71e
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal?
Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön.
Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar.
När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet.
Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg.
Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen.
Men jag är långt ifrån ensam.
Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge.
Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil.
Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp.
Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock.
I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen.
Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt.
Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige.
När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv.
En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen.
Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar?
Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas?
Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv.
Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71e
TITLE: Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna? DESCRIPTION: Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal? CONTENT: Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön. Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar. När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet. Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg. Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen. Men jag är långt ifrån ensam. Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge. Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil. Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp. Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock. I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen. Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt. Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige. När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv. En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen. Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar? Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas? Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv. Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna? DESCRIPTION: Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal? CONTENT: Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön. Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar. När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet. Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg. Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen. Men jag är långt ifrån ensam. Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge. Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil. Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp. Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock. I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen. Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt. Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige. När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv. En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen. Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar? Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas? Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv. Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71e
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.
Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.
Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.
För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?
Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.
När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.
Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.
Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.
Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
TITLE: Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge DESCRIPTION: Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri. CONTENT: I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet. Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet. Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt. För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom? Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är. När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv. Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv. Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat. Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge DESCRIPTION: Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri. CONTENT: I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet. Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet. Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt. För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom? Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är. När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv. Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv. Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat. Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri.
I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet.
Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet.
Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt.
För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom?
Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är.
När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv.
Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv.
Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat.
Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
TITLE: Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge DESCRIPTION: Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri. CONTENT: I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet. Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet. Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt. För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom? Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är. När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv. Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv. Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat. Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Sluta skuldbelägga alla män för mordet i Rönninge DESCRIPTION: Efter mordet i Rönninge har genusdebattörer som Nina Rung och Attila Yoldas valt att skuldbelägga alla män i stället för att tala om varför en livsfarlig individ tilläts gå fri. CONTENT: I mellandagarna mördades 25-åriga My Törnblom i Rönninge. Ett fruktansvärt brott som skakat Sverige och lämnat en familj i sorg för livet. Den person som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet är ingen okänd figur. Det handlar om Robin Andersson, som numera kallar sig Vilma Andersson. En individ jag, och flera andra, varnat för i åratal. Han är tidigare dömd för försök till kidnappning av en tioårig flicka och för innehav av omfattande och grovt sexuellt övergreppsmaterial mot barn. Dessutom verkade han ha en förkärlek för bilder av döda kvinnokroppar. Riskbilden var därmed inte oklar. Den var dokumenterad, känd och fullständigt ignorerad av rättsväsendet. Ilskan efter mordet är både rimlig och nödvändig. Det märkliga är bara vart den nu riktas. I stället för att handla om varför extremt farliga individer släpps ut i samhället, har tragedin snabbt gjorts till ännu ett slagträ i genusdebatten. Debattörer som Attila Yoldas och Nina Rung använder mordet för att moralisera över män som grupp (trots att mördaren identifierar sig som kvinna). Budskapet är att män måste sluta säga ”inte alla män”, sluta känna sig kränkta och i stället ta ett kollektivt ansvar för våldet. Det är ett resonemang som låter handlingskraftigt, men som i själva verket är både fegt och farligt. För den som faktiskt satt sig in i detta fall blir det uppenbart hur verklighetsfrånvänt det är att tala om ”manskultur” och normer. Den misstänkte gärningsmannen är inte en produkt av vardaglig manlig socialisering. Det handlar om en djupt psykiskt störd individ med dokumenterade sexuella avvikelser, tidigare grova sexualbrott och en lång historia av varningssignaler. Att påstå att detta hade kunnat förhindras genom samtalscirklar om maskulinitet eller genom att vanliga män gråter i grupp och rannsakar sina attityder är inget annat än ren fantasi. Hur hade det hjälpt My Törnblom? Jag känner ingen man som tycker att det är manligt att kidnappa, mörda och stycka en kvinna. Däremot känner jag många som länge sett hur ett ideologiserat rättssystem sätter gärningsmannens rättigheter före brottsoffrens upprättelse. Ett system där rehabilitering blivit en trosbekännelse och där inlåsning betraktas som ett moraliskt misslyckande, oavsett hur farlig individen är. När genusdebattörer gör kvinnors rädsla till ett argument för kollektiv skuldbeläggning av män, flyttas fokus bort från det enda som hade kunnat göra skillnad. Nämligen att den här personen aldrig borde ha varit fri. Kollektiv skuld räddar inga liv. Hashtags räddar inga liv. Moraliska pekpinnar mot oskyldiga män räddar inga liv. Livstids fängelse för transpersonen Robin/Vilma Andersson hade däremot räddat My Törnbloms liv. Det verkliga ansvaret ligger därför inte hos ”män” i allmänhet. Det ligger hos politiker, opinionsbildare och ett etablissemang som i decennier drivit på för korta straff, tidig frigivning och en närmast religiös ovilja att tala om livstids inlåsning för extremt farliga individer. Samma etablissemang som hellre angriper dem som varnar än erkänner att systemet har havererat. Det mest tragiska är att denna könsretorik ofta applåderas, inte minst av kvinnor. Kvinnor som luras att tro att deras trygghet ökar genom ord, symbolhandlingar och kollektiv skuldbeläggning av män, i stället för genom konkret rättspolitik. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
364cf3bcc8fdb6f8224c3a6d87a71ef43e6b56f2
82d6f08608652aba06d2ade99c533f2dac0c0419
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04dVåldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre.
Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal.
Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning.
Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då?
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!TPzA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc7a6535c-d82d-42cd-96bb-fe937e319e37_615x346.webpShakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna.
De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer.
Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende.
Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa.
Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund.
Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta.
Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma.
Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet.
Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning?
Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161c
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04d
TITLE: Våra äldre våldtas och rättsstaten sviker dem DESCRIPTION: Våldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre. CONTENT: Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal. Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning. Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då? Shakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna. De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer. Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende. Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa. Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund. Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta. Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma. Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet. Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning? Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Våra äldre våldtas och rättsstaten sviker dem DESCRIPTION: Våldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre. CONTENT: Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal. Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning. Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då? Shakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna. De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer. Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende. Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa. Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund. Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta. Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma. Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet. Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning? Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04d
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161c
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161cVåldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre.
Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal.
Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning.
Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då?
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!TPzA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc7a6535c-d82d-42cd-96bb-fe937e319e37_615x346.webpShakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna.
De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer.
Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende.
Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa.
Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund.
Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta.
Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma.
Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet.
Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning?
Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161c
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04d
TITLE: Våra äldre våldtas och rättsstaten sviker dem DESCRIPTION: Våldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre. CONTENT: Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal. Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning. Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då? Shakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna. De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer. Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende. Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa. Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund. Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta. Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma. Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet. Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning? Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Våra äldre våldtas och rättsstaten sviker dem DESCRIPTION: Våldtäkter mot dementa och hundraåriga kvinnor inom hemtjänsten borde leda till omedelbar utvisning. I stället skyddas gärningsmännen av ett system som sviker våra äldre. CONTENT: Det finns en tid i livet då man ska vara som allra mest skyddad. När kroppen inte längre bär. När minnet sviktar. När man är beroende av andra för att klara vardagen. Men för vissa äldre kvinnor i Sverige är det tvärtom. Istället för att skyddas så lämnas de ensamma och blir våldtagna av vårdpersonal. Igår kom domen mot 38-årige Shakir Mahmoud Shakir. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna när han arbetade inom hemtjänsten. En hundraåring. En kvinna i livets absoluta slutskede. Ändå valde tingsrätten att låta honom stanna i Sverige. Ingen utvisning. Detta trots att han inte är svensk medborgare och trots att han förekommer under sju punkter i belastningsregistret sedan tidigare. Skälet som anges är så kallad anknytning. Det är svårt att ta in. Om inte våldtäkten på en 100-årig kvinna räcker för att förlora rätten att stanna i landet, vad krävs då? Shakir Mahmoud Shakir dömdes för våldtäkt mot en 100-årig kvinna. De som fattade beslutet var domaren Mohamed Ali samt nämndemännen Inger Grönberg (MP), Pran Malhotra (S) och Eva Svalling. Jag sökte samtliga. Den enda som svarade var Inger Grönberg. När jag frågade varför mannen inte skulle utvisas svarade hon att de ”tillsammans kommit överens” om beslutet. När jag påpekade att gärningsmannen figurerar under sju punkter i straffregistret sade hon att någon annan brottslighet inte fanns på deras lista. När jag frågade om hon ens tittat på belastningsregistret ville hon inte svara mer. Det samtalet borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. Antingen har nämndemannen inte förstått vad hon haft att ta ställning till, eller så anser hon att det saknar betydelse. Oavsett vilket är det ett svek mot brottsoffret och mot alla äldre som varje dag släpper in hemtjänstpersonal i sina hem i förtroende. Den 100-åriga kvinnan är inte ensam. De senaste åren har flera fall uppdagats. Elsa, 84 år, berättar hur hon våldtogs av en man från hemtjänsten. Hon var gammal, skör och försvarslös. I andra fall handlar det om dementa kvinnor på äldreboenden. Kvinnor som inte alltid kan vittna, ibland knappt förstå vad som hänt, och som därför riskerar att aldrig få rättvisa. Mönstret är tydligt i de domar och rättsfall som blivit kända. Gärningsmännen är anställda inom vård och omsorg, och i samtliga uppmärksammade fall rör det sig om män med invandrarbakgrund. Detta är inte en generalisering, det är en beskrivning av verkligheten sådan den ser ut i de fall som faktiskt lett till åtal och dom. Ändå är detta något man inom akademin och myndighetsvärlden ofta väljer att inte titta närmare på. I en intervju med mig medger kriminologen Anders Östlund som är anställd hos Polisen att han aktivt avstår från att analysera gärningsmännens bakgrund när han granskar den här typen av brott. Man vill helt enkelt inte veta. Men hur ska vi kunna förstå, förebygga och stoppa dessa övergrepp om vi vägrar ta fram all relevant information? Det handlar inte om att skuldbelägga grupper. Det handlar om att skydda våra äldre. Om att våga se mönster, även när de är obekväma. Det ska aldrig vara möjligt för personer med grov brottslighet bakom sig att arbeta inom hemtjänsten. Registerutdrag måste vara obligatoriska, inte frivilliga eller symboliska. Och om en person som inte är svensk medborgare döms för ett sexuellt övergrepp mot en äldre i vården, då ska utvisning inte vara ett diskussionsunderlag. Det ska vara en självklarhet. Jag ställde frågan till nämndemannen vad hon skulle du tycka om det var hennes mamma? Hon ville inte svara. Men det är en fråga vi alla måste ställa oss. Tänk om det var din mamma. Din mormor. Din farmor. Skulle du då acceptera att gärningsmannen får stanna kvar i Sverige med hänvisning till anknytning? Våra äldre har byggt det här landet. De har arbetat, betalat skatt och lagt grunden för det samhälle vi lever i. De förtjänar trygghet i livets slutskede, inte att våldtas av dem som är satta att ta hand om dem. Och de förtjänar definitivt inte ett rättssystem som ser mellan fingrarna. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ba5b4d99a82ce49099fa8220fca4e36bfd88f04d
c050e8e396a77e02c7295d9cbe918a709ea4161c
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera.
När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor.
Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!9oop!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc6748bcf-8b21-4276-9a28-6d53f33b07e2_1024x576.webpAnders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten
Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman.
– Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund.
I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen.
Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund.
Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra.
– Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund.
Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år.
När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot.
– Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han.
Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen.
– I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring.
Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar.
Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund.
När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt.
– Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han.
Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung.
– Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han.
Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende.
Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket.
Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar.
Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla.
Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta?
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75a
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705
TITLE: Dementa kvinnor våldtas på äldreboenden medan förövarnas bakgrund anses ovidkommande. DESCRIPTION: Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera. CONTENT: När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor. Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten. Anders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman. – Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund. I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen. Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund. Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra. – Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund. Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år. När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot. – Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han. Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen. – I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring. Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar. Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund. När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt. – Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han. Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung. – Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han. Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende. Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket. Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar. Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla. Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Dementa kvinnor våldtas på äldreboenden medan förövarnas bakgrund anses ovidkommande. DESCRIPTION: Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera. CONTENT: När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor. Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten. Anders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman. – Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund. I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen. Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund. Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra. – Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund. Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år. När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot. – Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han. Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen. – I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring. Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar. Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund. När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt. – Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han. Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung. – Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han. Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende. Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket. Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar. Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla. Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75a
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75aÄldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera.
När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor.
Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!9oop!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc6748bcf-8b21-4276-9a28-6d53f33b07e2_1024x576.webpAnders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten
Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman.
– Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund.
I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen.
Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund.
Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra.
– Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund.
Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år.
När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot.
– Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han.
Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen.
– I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring.
Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar.
Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund.
När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt.
– Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han.
Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung.
– Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han.
Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende.
Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket.
Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar.
Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla.
Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta?
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75a
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705
TITLE: Dementa kvinnor våldtas på äldreboenden medan förövarnas bakgrund anses ovidkommande. DESCRIPTION: Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera. CONTENT: När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor. Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten. Anders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman. – Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund. I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen. Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund. Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra. – Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund. Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år. När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot. – Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han. Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen. – I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring. Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar. Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund. När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt. – Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han. Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung. – Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han. Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende. Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket. Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar. Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla. Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Dementa kvinnor våldtas på äldreboenden medan förövarnas bakgrund anses ovidkommande. DESCRIPTION: Äldreboenden, färdtjänst och Foodorabud är återkommande när kriminologen Anders Östlund går igenom nya fall av våldtäkter mot äldre kvinnor. Men utländsk bakgrund vill han inte analysera. CONTENT: När uppgifterna om våldtäkter mot äldre kvinnor först publicerades väckte de starka reaktioner. Nu framkommer nya fakta som fördjupar bilden och väcker ännu fler frågor. Efter att ha följt rapporteringen kände jag att fler frågor behövde ställas. Jag ringde därför upp källan till de senaste veckornas skriverier. Han heter Anders Östlund, är kriminolog hos Polisen och har tidigare intervjuats om brotten. Anders Östlund, kriminolog hos Polisen. Foto: Pressbild/Polismyndigheten Anders Östlund har nu gått vidare och analyserat ett betydligt större material än tidigare. Totalt rör det sig om omkring 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år sedan 2021. Av dessa har han valt att fördjupa sig i de fall där det finns en utpekad gärningsman. – Jag har valt att titta på de ärenden där det finns en misstänkt. Det är de som går att analysera på djupet, säger Anders Östlund. I den gruppen har han nu gått igenom 42 utredningar, mer än dubbelt så många som låg till grund för den tidigare rapporteringen. Genomgången visar att en majoritet av övergreppen sker inom ramen för vård och omsorg. I de flesta av fallen handlar det om äldreboenden, hemtjänst eller sjukvård. Fler fall gäller äldreboenden än hemtjänst. Resten handlar om övergrepp i samband med färdtjänst och i möten med pizzabud och matleveranser från Foodora, enligt Anders Östlund. Brotten sker i regel inomhus, ofta i kvinnornas egna bostäder eller på boenden där de är helt beroende av hjälp från andra. – Det här är ett ovanligt brottsmönster. Våldtäkter av obekant gärningsman sker normalt utomhus, men här sker de inomhus, säger Östlund. Kvinnorna som utsatts är mycket gamla. Enligt Östlund är medelåldern på målsägarna 79 år. Den genomsnittliga åldern på de misstänkta gärningsmännen är 47 år. När samtalet rör sig mot strukturen bakom brotten gör Anders Östlund en jämförelse som är svår att värja sig mot. – Det här brottet liknar till stora delar dagispedofiler. Det är samma fenomen. En målgrupp som behöver mycket hjälp och stöd, och personal som utnyttjar den beroendeställningen, säger han. Han fortsätter med att peka på likheterna i ansvarsfördelningen. – I båda fallen handlar det om personal som är anställd av kommuner. Övergreppen sker i det fördolda, trots att det finns många människor runt omkring. Jämförelsen är brutal, men belysande. Det här handlar om människor som inte kan värja sig, som inte alltid kan berätta vad som hänt och som är helt beroende av att samhällets skyddsnät faktiskt fungerar. Men trots att Anders Östlund säger sig ha läst igenom utredningarna i detalj finns det en uppgift han konsekvent valt bort att ta hänsyn till. Nämligen gärningsmännens bakgrund. När jag frågar om utländsk bakgrund är svaret tydligt. – Utländsk bakgrund tittar vi inte på. För polisen är det ovidkommande information i det här sammanhanget, säger han. Han förklarar att hans arbete bygger på brottskoder, ålder och relation mellan offer och misstänkt, inte på namn eller ursprung. – Det skulle säkert gå att ta reda på om man gjorde en mer genomgripande analys, men det har jag inte gjort, säger han. Att uppgiften betraktas som ovidkommande är anmärkningsvärt, särskilt eftersom en stor del av övergreppen sker inom offentligt finansierad äldreomsorg. Det handlar om verksamheter där personal arbetar ensamma med mycket gamla, ibland dementa kvinnor, i situationer som bygger på fullständigt förtroende. Dessutom har vi de senaste åren haft en debatt i Sverige om anställda inom äldrevården som inte kan tala det svenska språket. Trots det betraktas uppgifter om gärningsmännens bakgrund som irrelevanta av polisen, även när brotten sker inom verksamheter som kommuner ansvarar för och bemannar. Nya fakta har nu lagts på bordet. De visar att övergreppen mot äldre kvinnor är fler än vad som tidigare varit känt, att de ofta sker där tryggheten borde vara som störst och att offren i genomsnitt är närmare 80 år gamla. Men de mest obekväma frågorna återstår fortfarande att besvara. Vem anställs inom äldreomsorgen, vilka kontroller görs och varför anses vissa uppgifter vara ovidkommande, trots att de rör samhällets mest utsatta? Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
03e9fef1c478917bffacf4ac4c3be6f71271b705
31014e0b420147155a69a64f76b4572655dbe75a
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi.
Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.
Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.
Men det är i princip tyst.
Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.
För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.
Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.
Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.
I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.
När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.
Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.
Ändå är det märkligt tyst.
Vad ska undanflykten bli nu?
Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.
Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.
För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.
Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.
I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.
Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.
Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.
För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
TITLE: Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi.
Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.
Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.
Men det är i princip tyst.
Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.
För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.
Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.
Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.
I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.
När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.
Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.
Ändå är det märkligt tyst.
Vad ska undanflykten bli nu?
Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.
Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.
För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.
Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.
I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.
Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.
Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.
För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
TITLE: Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Invandrare och våldtäkter. Nu faller bortförklaringarna. DESCRIPTION: Sveriges största studie om våldtäktsdomar och invandrarbakgrund har nu publicerats. Den slår hål på den sista stora bortförklaringen. Nämligen att allt handlar om socioekonomi. CONTENT: Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet. Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter. Men det är i princip tyst. Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag. För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa. Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid. Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit. I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”. När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet. Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna. Ändå är det märkligt tyst. Vad ska undanflykten bli nu? Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar. Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu. För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser. Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta. I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt. Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin. Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla. För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
4ebd6b8ce51fc72d3f5c683891fdb88ee9097527
3ab028f5f73f5a406b705f20c156a28426f8cd65