Tornevall Networks

2017 beslutade Region Skåne att införa journalsystemet Millennium. Då beskrevs systemet som ett stort lyft för vården som skulle underlätta administrationen.

Åtta år senare är systemet fortfarande inte i drift och har samtidigt kostat Region Skåne över 2,2 miljarder kronor.

En granskning som Sydsvenskan gjort visar att upphandlingen för Millennium aldrig ens borde ha blivit godkänd. Systemet saknade till exempel korrekt så kallad CE-märkning – ett grundkrav för medicintekniska produkter inom EU.

Samtidigt ratades Millenniums huvudkonkurrent Cambio på helt felaktiga grunder. Vilket i praktiken betydde att politikerna i Region Skåne bara hade ett alternativ att gå på.

Och när regionens politiker skulle fatta ett beslut om Millennium så blev de vilseledda att tro att journalsystemet hade uppfyllt alla upphandlingskrav.

– Det är ett brott mot LOU, men inte ett brott i straffrättslig mening där en enskild person kan ställas inför rätta, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, till Sydsvenskan.

Samtidigt varnade experter för riskerna med Millennium. Ett bristfälligt journalsystem kan leda till fel diagnoser, missade allergier och förväxlade prover – med potentiellt livshotande konsekvenser.

Ytterligare något som väckt kritik är att personen som ansvarade för att köpa in Millennium kort efter affären valde att säga upp sig från regionen. Hans nya jobb blev istället på Cerner, företaget som skapade Millennium – med nästan dubbelt så hög lön.

– Jag skulle summera allt det här som ett hisnande exempel på ren och skär korruption. Man har klämt igenom en kamel genom ett synålsöga – och till och med dragit det så långt att man har vilselett politiker, säger Olle Lundin till Sydsvenskan.

Nu överväger Region Skåne att helt skrota systemet. Ett besked som möts med lättnad bland vårdpersonalen i regionen, som länge kritiserat projektet.

– Det är ett slöseri med tid och skattepengar, säger Miklós Mester, gynekolog i Region Skåne.

Det blir Andreas Åström, moderat ordförande i tekniska nämnden i Upplands-Bro kommun, som ska utreda gifthalten i den hårt kritiserade bullervallen som byggdes i kommundelen Brunna för sex år sedan.

Den Andreas Åström som nu ska leda det kommunen kallar ”en oberoende utredning” är samme Åström som 2015 skickade in ett medborgarförslag om byggandet av en bullervall längs trafikleden. Det var också Åström som för kommunens räkning godkände bygget och gick med erbjudandet att bygga vallen till ett lokalt bolag – där han själv satt i en chefsposition.

Åströms eget bolag åtog sig att bygga vallen gratis om de fick dumpa egna jordmassor där. Det godkände kommunens bygg- och miljönämnd – där Åström var ledamot.

När kritiken mot bullervallen tog fart sedan det konstaterats att den släpper ut giftiga ämnen som PCB som kan orsaka cancer och påverka möjligheten att fortplanta sig, kontrade Åström med uttalandet att ”vallen innehåller jungfruliga jordmassor”.

Men miljöinspektörer konstaterar att vallen på några ställen innehåller 1 175 procent mer PCB än vad som är tillåtet. Man har också hittat bly, kvicksilver och kobolt bland jordmassorna.

Och nu ska Åström alltså för kommunens räkning utreda hur farlig vallen faktiskt är. Kommunstyrelsens ordförande, Åströms gode vän och partikamrat Fredrik Kjos, ser inga problem i det:

”Därför uppmanas nu bygg- och miljönämnden samt tekniska nämnden [där Åström är ordförande, Proletärens anm.] att, genom helt ny och oberoende tredjepartsexpertis, vända på varje sten i Brunnavallen tills den absoluta sanningen är framme”, skriver Kjos i ett mejl till SVT:s lokala nyheter.

Kjos menar att risken för jäv är obefintlig:

– I alla beslut som tas i våra olika nämnder och styrelser finns ett personligt ansvar att lyfta eventuell jäv. Jag utgår ifrån att alla tar det ansvaret på fullt allvar, anser Kjos.

Förutom allt mänskligt lidande, all förödelse och alla ekonomiska svårigheter för vanligt folk som USA:s och Israels krig mot Iran, ett krig som majoriteten av USA-medborgarna är emot, orsakar så kostar också kriget multum för de amerikanska skattebetalarna.

Bara de sex första dagarna av USA:s krigföring kostade, enligt siffror från amerikanska Center for Strategic and International Studies och The Guardian, omkring 12,7 miljarder dollar. Eller cirka 2,1 miljarder om dagen.

Pengar som hade kunnat spenderas mycket bättre…

På hemmaplan

Till exempel genom att…

…fixa 1,5 miljoner bostäder (dubbelt så många som det finns hemlösa personer i USA)

…satsa på framtiden samt lösgöra mer arbetskraft genom att ge närmare en miljon amerikanska barn plats i förskola (inte ens hälften av barnen i USA går i förskola)

…ge fri sjukvård åt de 650.000 veteraner som skadats eller blivit sjuka i USA:s tidigare onödiga krig i Mellanöstern.

…återföra de 12 miljarder USD som regeringen Trump skurit bort i federal hjälp för att kartlägga och förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar i landet.

Globalt

Putsa på USA:s minst sagt fläckiga rykte utomlands genom att…

…ge ett års mathjälp till 80 miljoner svältande människor runt om i världen.

…helt och hållet täcka lånet till Världsbanken (12 miljarder USD) som länder i det globala syd tvingades ta för att ha råd med covidvaccin under pandemin.

…ge alla människor i hela världen tillgång till rent dricksvatten i ett års tid.

…helt och hållet återbygga sjukvården i Gaza och hålla igång den i flera år (cirka 7-10 miljarder USD).

Men det gäller ju att prioritera. Och när det kommer till Washington så prioriteras alltid krig och förstörelse som enbart gynnar en handfull rika och mäktiga.

Källor: Center for Strategic and International Studies (kostnaden för kriget), The Guardian, (de anger bland annat att pengarna räcker till 1,5 miljoner ”public housing units”) Pew Research Center (6 av 10 USA-medborgare är emot kriget). Globala siffror från FN och WHO.

Det går snabbt i hockey, brukar man säga. Minst lika snabbt går det bland etablissemangets partier, mindre än ett halvår kvar till valet. När man läser om småpartiernas (läs: alla förutom S, M, och SD) prövningar och vedermödor frågar man sig ifall de inte tävlar med varann om att snabbast komma under fyraprocentsspärren.

Det är nog ingen som missat Liberalernas spektakulära fotskjutning förra veckan. Partistyrelsens beslut att – bokstavligen – omfamna Jimmie Åkesson lär gå till historien som en av de mest självsaboterande beslut ett svenskt politiskt parti gjort sedan Åsa Romson (MP) med gråten i halsen meddelade att vårt Europa visst bygger murar.

Hur ser ”startelvan” för Liberalerna då ut efter alla avhopp? Låt oss se.

Gulan Avci, partiets försvarspolitiska talesperson, hoppade av redan före samtalen med SD var klara. Louise Eklund, Liberalernas förste vice gruppledare i riksdagen, var henne hack i häl. ”Gängens värsta fiende”, oppositionsborgarrådet i Stockholm Jan Jönsson, tackade för sig.

I Skåne börjar det se skralt ut; i Malmö lämnar Sara Wettergren i vredesmod, och Landskronas starke man (SVT:s ordval) Torkild Strandberg ville inte vara sämre. På nästa partistyrelsemöte lär det väl bara vara Simona Mohamsson och nyförvärvet Alexander Bard som njuter av fikat.

Även i Vänsterpartiet börjar det bli lite dålig stämning. Palestinauppsvinget de senaste åren har som bekant lett till utrensning i partileden, då än den ena, än den andra ledande vänsterpartisten drivits ut och omgående startat egna partier.

I veckan kom beskedet att ordföranden för riksdagens civilutskott, malmöiten Malcolm Momodou Jallow, oceremoniellt petades från valbar plats på partiets lista baserat på så kallade ”anonyma vittnesmål” – en beprövad strategi för att bli av med oönskade element.

Hur går det då för Centerpartiet? Vem är partiordförande denna vecka? Jo, Elisabeth Thand Ringqvist, som vill avsätta Ulf Kristerssons regering (SVT 5/2), och ersätta den med en ny regering ledd av… Ulf Kristersson.

Måhända är det precis denna sorts post-Lööfska viljelöshet som fått partiet att sjunka allt djupare i opinionsundersökningarna. En sorts ”Schrödingers liberal”, kanske? Helt hopplöst är det dock inte för Centerpartiet – de kan ju ge asyl åt de horder av liberaler som desperat hoppar från Mohamssons Titanic.

Ja, med motståndare som dessa, behöver vi kommunister inga vänner. När de övriga partierna sviker sina medlemsbaser, rensar ut alla som vågar stå upp för deras påstådda ”principer”, och allt mer förvandlas till en åsiktslös, formlös, grå massa, ser vi kommunister ett utmärkt tillfälle att visa att det finns ett principfast alternativ.

Allt det etablissemangets partier är – är vi inte. De är toppstyrda karriärredskap för strebrar och broilers. Vi är summan av våra beståndsdelar – vi är arbetarklassens parti.

De rusar över sina ”röda linjer” som ingenting. Vi ser våra för vad de är, gränser vi inte passerar. De säljer sig själva då de får vittring av Rosenbads och riksdagshusets korridorer. Vårt mål är att bygga en bestående rörelse för socialismen i Sverige.

Det hade de nog aldrig kunnat begripa.

K-G Wanngård är en av de fackliga pensionärer som sedan mer än ett och ett halvt år varje måndag promenerar utanför Teslas huvudkontor i Upplands Väsby. Normalt brukar det gå lugnt till – några polisingripanden har löst sig efter att de fackliga pensionärerna läst och förklarat lagen för poliserna.

Men i måndags hettade det till när en av de väktare som Tesla hyrt in från bevakningsbolaget Securitas gick till angrepp mot pensionärerna. K-G Wanngård:

– En av väktarna på plats började slåss. En i gruppen fick ett slag eller en knuff så han for i backen. Han klarade sig bra, men det kunde gått riktigt illa. Själv fick jag en rejäl tryckare så plakatet jag bar på gick sönder.

Det är inte första gången just den väktaren varit aggressiv mot pensionärsgruppen.

– Han har orsakat problem tidigare. Då var han så upprörd att Teslas personal tog in honom för avkylning. Vi har påtalat väktarens olämpliga uppträdande till Securitas och eftersom han inte varit på plats på ett tag så trodde vi att våra synpunkter hörsammats. Nu var han på plats igen och då spårade det ur rejält, konstaterar K-G Wanngård.

Sedan två polispatruller anlänt till platsen lugnade allt ner sig. Den aggressive väktaren är nu polisanmäld för misshandel.

K-G Wanngård, tidigare ombudsman på Handelsanställdas förbund, är en i gruppen med fackliga pensionärer från Seko, Byggnads, GS-facket, Handels och IF Metall. Den så kallade måndagsgruppen protesterar mot och informerar kunder om Teslas strejkbryteri och bolagets vägran att teckna kollektivavtal. Gruppen väljer att kalla sina måndagsaktioner för Promenader mot strejkbryteri, en blinkning till arbetarrörelsens pionjär August Palm, som under 1880-talet genomförde socialistiska agitationspromenader när de demonstrationer han ville ordna förbjöds.

Sverige har i det tysta tagit ett steg som borde uppmärksammas mer. Den 17 mars slöt utrikesminister Maria Malmer Stenergard ett strategiskt samarbetsavtal med USA under namnet Pax Silica. Att det skett under radarn är anmärkningsvärt. Att Sverige dessutom är det enda EU-landet som anslutit sig till samarbetet – som även Israel ingår i – väcker ännu större frågor.

Pax Silica beskrivs som ett teknik- och säkerhetsavtal. I praktiken handlar det om att säkra leveranskedjor för halvledare och stärka utvecklingen av teknologier som AI och 5G – områden som i dag är centrala både för ekonomisk konkurrens och militär makt. 

Det är alltså inte ett neutralt samarbete, utan en del av imperialistisk strategi.

Avtalet knyter Sverige närmare USA och Israel i ett läge där båda länderna genomför folkmord och begår brott mot folkrätten. Samtidigt har processen kring avtalet varit lågmäld, utan uppmärksamhet i media.

Som vanligt stannar det inte där. I samband med undertecknandet reste utrikesministern till Texas – tillsammans med kronprinsessan. Kungahuset deltog alltså aktivt i att främja svenska affärsintressen kopplade till avtalet. I centrum står storföretag med starka band till Wallenbergsfären, där Ericsson pekas ut som en viktig aktör i den fortsatta tekniska integrationen.

Återigen ser vi hur det svenska kungahuset fungerar som marknadsförare för svenska kapitalisters storbolag i strategiska avtal kopplade till imperialismens geopolitik. Och staten hjälper så gärna till när politiska, ekonomiska och monarkistiska maktcentra samverkar på detta sätt.

Reaktionerna från borgarklassens ”partners” är också talande. I Texas fick Sverige beröm av den amerikanska regeringen och kallades en ”stöttepelare”. Förra året fick samma utrikesminister beröm från Israel efter att Sverige minskat stödet till FN-organet Unrwa.

När uppskattning och beröm kommer från stater som samtidigt begår folkmord, allvarliga övergrepp och krigsbrott borde fler ta sig en funderare. Det handlar ytterst om hur djupt insyltad i och underordnad USA-imperialismen Sverige ska vara.

I mitten av maj hålls ett Natotoppmöte i Helsingborg, det första med Sverige som medlem. Samtidigt mobiliseras det till protester. Johanna Söderman Wigh och Pia Jacobsen sitter i styrgruppen för Nätverket Stoppa Nato, som samlar till demonstration den 16 maj i Helsingborg.

– Vi lever i en tid präglad av krig, där krigsmotstånd utmålas som antidemokratiskt. Allt har gått väldigt fort sedan vi gick med i Nato, säger Johanna Söderman Wigh, som också är medlem i Förbundet Allt åt Alla.

Även om många, inte minst unga, engagerat sig i Palestinarörelsen, och demonstrerar mot Israels folkmord på palestinier, har fredsrörelsen i stort varit på reträtt de senaste decennierna.

– Det blev ett visst uppsving kring Irakkriget men den breda fredsrörelsen har tyvärr inte lyckats mobilisera de yngre generationerna, säger Pia Jacobsen, också medlem i Kommunistiska Partiet.

Toppmötet i Helsingborg är formellt sett inget Natomöte, utan ett möte mellan utrikesministrarna i Natoländerna. Men det är det första av sitt slag med Sverige som medlem i USA:s militärallians.

– Det är ett givet tillfälle att samla Natomotståndet. Världens blickar riktas mot Helsingborg, säger Pia Jacobsen, som påpekar att opinionen nu verkar ha vänt och att allt fler ser igenom krigspropagandan.

– Ja, det är viktigt att visa att Natomotståndet lever. Ett sådant här möte inte ska få passera obemärkt, säger Johanna Söderman Wigh.

Initiativtagare till nätverket Stoppanato.nu är Förbundet Allt åt Alla. Anslutna organisationer har sedan samlats på stormöten som bland annat beslutat om en styrgrupp, där Pia Jacobsen och Johanna Söderman Wigh alltså ingår.

Nätverket har tagit fram en plattform som gemensam utgångspunkt för de 15 organisationer som hittills anslutit sig. Plattformen avslutas med de tre parollerna ”Stoppa Nato, vi vägrar er militarisering”, ”Välfärd inte vapen” och ”Nato ut ur Sverige, Sverige ut ur Nato”.

– Vår målsättning är att samla olika organisationer och rörelser över olika generationer, med partier, ungdsomsförbund, fredsorganisationer och även klimatrörelsen, säger Johanna Söderman Wigh.

Själva toppmötet kommer troligtvis att hållas den 21-22 maj, men demonstrationen lördagen den 16 maj. Anledningen är att nätverket försöker mobilisera nationellt.

Just nu planerar styrgruppen för talare och musikarrangemang. Hittills är en artist klar för att spela på själva mötet.

– General Knas kommer att spela vid samlingen! Vad gäller talare är vi inte riktigt klara än, säger Pia Jacobsen.

De båda hoppas på minst några tusen deltagare. Någon risk för bråk eller oroligheter kring demonstrationer kan de inte se.

– Nej, med tanke på hur lungt det var kring Eurovision-demonstrationen ser jag ingen sådan risk. Vi kommer att ha demonstrationsvakter och vi har bra kontakt med dialogpolisen, säger Pia Jacobsen.

Avslutningsvis uppmanar de båda till att hjälpa till i mobiliseringen, och även med omkostnader kring demonstrationen. Bankkontonummer och swishnummer finns på stoppanato.nu.

– Och hjälp till att sprida eventet bland vänner och på sociala medier, säger Johanna Söderman Wigh.

Att vara liberal är som bekant att vara kluven, men efter den senaste tidens öppna bråk och schackrande inom Liberalerna får väl uttrycket ändras till att vara liberal är att vara döende.

Simona Mohamsson är nu den partiledare som har absolut svagast stöd från sitt eget parti. Endast 52 procent av ombuden röstade ja till att välja om henne.

I liberal demokratisk tradition saknades alternativet att rösta nej till Mohamsson som partiledare. De som var emot henne fick helt enkelt avstå från att rösta.

Frågan som utlöst förtroendekrisen i Liberalerna handlar om judaskramen med Jimmie Åkesson och att släppa fram detta främlingsfientliga parti till regeringsmakten. Men denna centrala fråga fick ombuden inte ta ställning till, utan i liberal demokratisk tradition trollades frågan bort och gjordes i stället till en fråga om partiledarens person istället för om politikens innehåll.

För att hantera krisen och dödsryckningarna har Mohamsson nu plockat in den 76-årige före detta partiledaren Lars Leijonborg som valvinnare. Rykten gör också gällande att hon nu tänker föra upp den framlidne röstmagneten Marit Paulsen på listorna för att fylla ut hålen efter alla avhopp.

Israel och USA:s folkrättsvidriga krig mot Iran skapar ringar på vattnet. Trots att Trump redan efter ett par dagars bombningar hävdade att kriget var vunnet går nu “Operation epic fury” in på sin fjärde vecka och ännu har de iranska motattackerna inte upphört. 

USA har som bekant mängder av militärbaser i regionen som är måltavlor för iranska drönaranfall och som skyddas av USA:s högteknologiska missilförsvar. Men det är inte gratis. I amerikansk media diskuteras nu hur många fler dagar som baserna i Mellanöstern orkar stå emot kontinuerliga attacker. 

USA:s krig är inte billigt. Förra veckan begärde Trump och krigsminister Hegseth ytterligare 200 miljarder dollar från den amerikanska kongressen för att kunna fortsätta bomba Iran. 

Den största kostnaden för kriget bärs dock inte av USA och godkänns inte av kongressen. Priset betalas av Irans folk i första hand och av världens arbetare i andra hand, bland annat genom ökade levnadskostnader. Så har priset på olja och gas mer än fördubblats på den europeiska råvarubörsen i Amsterdam.

Iran kan inte besegra USA i ett storkrig, men de kan få kriget att kosta mer än det smakar för USA och dess allierade. Ett sådant sätt är att i praktiken stänga Hormuzsundet. 

Farleden ut ur Persiska viken är vältrafikerad och en normaldag passerar dagligen 20 miljoner fat olja och andra bränsleprodukter. Att stoppa trafiken genom sundet och samtidigt slå mot regionens fossilindustri och raffinaderier blir ett nödvändigt vapen för att Iran ska kunna tvinga USA och Israel att upphöra med sitt bombkrig.

För varje dag ökar risken att kriget blir en lång och kostsam konflikt och att de ekonomiska konsekvenserna kommer att slå mot hela samhället.

Trots att Tidöpartierna gjorde stor sak av bränslepriserna förra valet börjar vi återigen se priserna närma sig 20-kronors gränsen. I ett försök att hålla nere ”priset vid pump” beslutade regeringen i måndags att tillfälligt sänka bränsleskatten till EU:s miniminivå. Men det är inte bara de motorburna som drabbas. Kriget mot Iran kommer att slå mot alla svenska plånböcker, inte minst mot de som redan är tomma.  

Prisökningen är liknande på konstgödsel, en produkt som är starkt kopplad till fossilindustrin. Mer än hälften av allt kvävebaserat konstgödsel utvinns ur naturgas eller kol och runt en tredjedel av världsproduktionen sker i området runt Persiska viken. Även om varken USA eller Europa är de största importörerna från området så slår prisuppgångarna brett och bönder över hela världen flaggar nu för stora kostnadsökningar inför årets skörd.

Precis som inflationsvågen 2022, som framför allt hade sitt ursprung i de omfattande sanktionerna mot Ryssland, kommer överheten göra allt för att kostnaderna för USA:s krig ska bäras av arbetare och vanligt folk. Att vi inom kort kan se kraftigt ökade levnadsomkostnader är i alla fall en risk som borgerliga ekonomer själva bedömer som inte osannolik. 

Så resonerar den svenska riksbanken när de i slutet av förra veckan gav sitt planerade räntebesked. ”Ett möjligt scenario är att kriget får betydligt större effekter på den globala ekonomin och leder till en bredare och mer varaktig inflationsuppgång”, skriver Riksbanken i ett pressmeddelande. 

Kapitalismen befinner sig i en permanent kris, där borgarklassen i västvärlden tillåts gå på offensiven på alla områden. Vi ser nedmontering och privatisering av välfärden. Kraftiga inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter. Ökad repression och en militarisering som genomsyrar hela samhället. 

Till det har vi klassklyftor i Sverige som är de största i vårt land sedan den borgerliga demokratin infördes. Och inte minst ser vi en allt mer aggressiv och öppen imperialism.

Borgerligheten har ersatt folkrätten med näverätten och för svenska politiker är det numera självklart att den moraliska kompassen ställs efter hur USA och Israel agerar.

När bomberna började regna över Teheran i slutet av februari var Ulf Kristerssons inställning att det inte gjorde något om kriget var folkrättsvidrigt. Hur kriget avslutas kommer nog säga ”ganska mycket om vad vi tycker om det”, sa Kristersson i SVT:s Agenda. 

Trots att USA:s president flera gånger hävdat att kriget är vunnet fortsätter Iran med dagliga drönar- och missilattacker mot sina fiender. Inget tyder på att det iranska styret är nära att falla och Hormuzsundet är fortsatt stängt för USA och dess allierade.

Precis som Trump har Tidöregeringen anammat den borgerliga opportunismen fullt ut. För några veckor sedan var regeringen tydliga med att ett svenskt deltagande var uteslutet. Men när USA satte ned foten tog det bara några dagar innan statsministerns ryggrad vek sig som ett sladdrigt papperssugrör.

Nu ska istället Sverige och 20 andra länder agera dörrvakt åt imperiet. I ett gemensamt uttalande från förra veckan talar man om att Iran måste upphöra med sina attacker och att de undertecknande länderna står redo att hjälpa USA att säkerställa fria transporter genom Hormuzsundet. 

Irans attacker fördöms. USA och Israels attacker förringas. Kristerssons Sverige är en lydig vasall.

Imperialismens oundvikliga konflikter är ett resultat av att kapitalet kräver ständig expansion. Istället för krig och kristid behöver arbetarklassen en politik för fred och välfärd. Något som dagens politiker varken tycker är önskvärt eller möjligt. 

När såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet helt släppt kraven på nedrustning är Kommunistiska Partiet allt mer ensamma om att stå upp för folkrättens principer. Vi kämpar för fred och för det enda samhällssystem som gör freden möjlig – socialismen.

En positiv stämning råder på Kommunisternas particentral när Proletären talar med tre av fyra i partiets arbetsutskott, ytterst ansvarig för valrörelsen. Valarbetet är i full gång och valrörelsen blir ett prov för såväl partiets politik som dess organisationsförmåga.

– Våra avdelningar är aktiva och vill få tillfälle att komma ut med sin politik. Valrörelsen är ett bra sätt att fortsätta den långvariga kamp mot nedskärningar som Kommunistiska Partiet gått i spetsen för, säger Povel Johansson, partiordförande.

– Och samtidigt får våra avdelningar chansen att utvecklas i sitt arbete, och verkligen konkretisera den politik vi under åren fört i lokala frågor, fyller partisekreterare Filip Astvald i.

Att Kommunistiska Partiet ställer upp just på kommunnivå, och inte i riksdagsvalet, ser inte particentralen som en brist. Tvärtom, det är från den lokala nivån som partibygget börjar och grunden för framtida expansion muras.

– Trots att vi inte ställer upp i riksdagsvalet finns vi ändå på plats i de flesta av Sveriges större städer och i Region Stockholm. Fler svenskar än någonsin kommer att ha möjligheten att lägga sin röst på Kommunistiska Partiet, påpekar Povel Johansson.

Vid förra valet, 2022, hade Sverige nyligen fattat beslutet om medlemskap i Nato, något som förverkligades två år senare. Sedan dess har de världsomvälvande händelserna avlöst varandra – folkmordet i Palestina med start 2023, den tilltagande krigshetsen, och inte minst angreppen mot Venezuela och Iran som inledde 2026.

De skärpta motsättningarna internationellt har lett till skiften även i Sverige. Folkmordet i Palestina fick hundratusentals svenskar att gå ut på gatan och demonstrera. Krigspropagandan har hos många framkallat motsatt reaktion. Fler människor ser sig omkring efter andra alternativ.

– Sedan två år tillbaka har vi drivit kampanjen ”Välfärd inte vapen” som fått ett mycket gott gensvar. Vi ser en tillströmning av medlemmar och en ökning av antalet prenumeranter på Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Många är kritiska till upprustningshetsen och Natoanslutningen. När vi då är de enda som vågar försvara freden och välfärden, är det många som lyssnar, menar Jan-Åke Karlsson.

I fokus för Kommunisternas valkampanj står just denna paroll, välfärd inte vapen. Därutöver ska partiet driva frågan om kommunal bojkott av israeliska varor och tjänster, krav på svenska kollektivavtal på arbetsmarknaden, och hyressänkningar.

Varför ska då de som ser dessa frågor som viktiga då rösta på just Kommunistiska Partiet? Filip Astvald påpekar att K inte är ett parti som alla andra.

– Vi är det enda partiet som konsekvent står på arbetarklassens sida, mot nedskärningarna, mot upprustningen, för att tillföra mer pengar till välfärden. Vi är ju dessutom ett utomparlamentariskt parti. Det viktigaste för oss är att människor tar strid för sina intressen där de befinner sig. På jobbet, i det egna bostadsområdet, i skolan. Vi vill inte vara ombudsmän för vanligt folk, utan föra in vanligt folks krav i de parlamentariska församlingarna. Det skiljer oss från alla andra partier i Sverige.

– Ja, de andra partierna ser bara till makten. Det finns inga röda linjer för dem. För Kommunistiska Partiet är det tvärtom. Vi vet var våra röda linjer är dragna och vi kommer inte att tumma på dem. Vi vill inte förvalta kapitalismen. Vi vill förändra samhället i grunden, tillägger Povel Johansson.

Valdagen närmar sig dag för dag och på många håll i Sverige har den kommunistiska valkampanjen redan satt igång. Det officiella startskottet för Kommunistiska Partiet blir 1 maj, då de traditionsenliga torgmötena och demonstrationstågen även kommer att bli valupptakter för partiets avdelningar. Därefter följer fyra månaders intensivt arbete för att nå ut med partiets politik.

– Vi är större och bättre organiserade än 2022. Vår medlemsbas är både yngre och mer aktiv. Våra avdelningar ligger i startgroparna. Jag tror det blir en fantastisk valrörelse, säger Filip Astvald.

– Både från centralt håll och ute i avdelningarna är vi förväntansfulla. Vi ser helt enkelt fram emot valet, konstaterar Jan-Åke Karlsson.

Ännu återstår mycket arbete innan valdagen, men Kommunistiska Partiet står rustat. Den positiva stämningen på Marx-Engelshuset i Göteborg är bara ett av valrörelsens ”vårtecken”.