Tornevall Networks

Den irländska toppklubben Bohemian FC från Dublin har inlett ett samarbete med gruppen Massive Attack kring en unik tröja som samlar in pengar till medicinsk hjälp till Kuba. Trettio procent av vinsten kommer att delas mellan solidaritetskampanjerna Cuba Vive Medical Aid Appeal och mediCuba-Europe.

– Det irländska folket har ett starkt band till Kubas folk. Den olagliga blockaden av ön har nu pågått i över 60 år, den förvärras och den påverkar det kubanska sjukvårdssystemet hårt. Att vi kan arbeta med Massive Attack för att lyfta fram denna allvarliga orättvisa och även samla in pengar för att rädda liv på ön är viktigt för oss, säger Daniel Lambert, Bohemians kommersiella chef, till klubbens hemsida.

– Både genom sin musik och sin aktivism har Massive Attack inspirerat människor över hela världen i generationer. De lyfter ständigt fram och talar ut om orättvisor, använder sin plattform för att åstadkomma förändring och förblir orubbliga i sina moraliska övertygelser. Deras värderingar är starkt i linje med Bohemian FC:s värderingar, från Palestina till klimaträttvisa och i många andra frågor, säger Lambert.

Tröjans design har tagits fram av medlemmarna i Massive Attack, Robert ”3D” del Naja, Adrian ”Tricky” Thaws och Grant ”Daddy G” Marshall i samarbete med fotbollsklubbens egna designers.

På tröjan syns en stor vit stjärna hämtad från den kubanska flaggan, La Estrella Solitaria, symbolen för det kubanska folkets självständighet, med bokstäverna MA (Massive Attack) strax under. Kragen och manschetterna är vävda i svart och rött som är Bohemians färger. De breda gröna och lodräta ränderna på tröjan pryds av strofer från ”Che” Guevaras historiska tal på den afroasiatiska solidaritetskonferensen i Alger 1965: ”Che” talade om det globala motståndet mot imperialismen och varnade för de kapitalistiska makternas neokoloniala ränker när ett folk väl vunnit sin politiska självständighet.

Tröjans etikett har en bild på ”Che” och under kragen på baksidan finns Massive Attacks logotype, en eldsflamma, och de ord som ”Che” Guevaras far Ernesto Guevara Lynch yttrade sedan sonen dödats: ”I min sons ådror flödade de irländska rebellernas blod”.

Revolutionsikonen Che Guevaras farmors far, Patrick Lynch, föddes i Galway på 1700-talet och tillhörde den irländska släkten Lynch. Som barn fick Che ofta höra berättelser om det irländska folkets kamp.

– Det här samarbetet sammanför två av människornas största kärlekar, musik och fotboll, till stöd för det kubanska folket som fortsätter att utstå den brutala och olagliga blockaden som upprätthålls av USA, säger Daniel Lambert.

Bohemian FC har tidigare samarbetet med hiphop-gruppen Kneecap om en tröja. Den kubanska solidaritetströjan finns nu till salu i klubbens webshop för, beroende på storlek, mellan 35 och 75 euro. Av den summan går 30 procent till två organisationer: Cuba Vive, den insamling som inrättats av Cuba Solidarity Campaign som arbetar direkt med Kubas hälsoministerium och fackföreningen för vårdpersonal. Samt MediCuba Europe, ett nätverk av solidaritetsorganisationer från tretton länder som har arbetat med den kubanska hälsosektorn sedan 1997 och levererat pacemakers, högteknologisk utrustning och solenergi för att hålla sjukhusen igång under de av den amerikanska blockaden initierade täta strömavbrotten.

Bohemian FC ligger just nu på tredjeplats i League of Ireland, efter topplagen Shamrock Rovers och St. Patrick’s Athletic, hela topp-trion från Dublin. 

Finlands fräsigaste sångtant, Arja Saijonmaa, bjöd på en kanonkonsert på Skeppsbrokajen i Stockholm i torsdags. 

81-åringen satte ribban högt – och rött – redan från början med partisandängan Bella Ciao på originalspråk, följt av sånger av frihetskämpen, kommunisten och filmmusiklegendaren Mikis Theodorakis (som hon samarbetat mycket med). 

Arja varvade låtarna med mysigt mellansnack och avslutade med en hitkavalkad (Jan Hammarlunds Jag vill leva i Europa, Melloklassikern Högt över havet, med flera).

Att höra tusen pers sjunga ”O partigiano, portami via…” utanför Kungliga slottet kändes upplyftande. Inte ens hutlösa 90+ spänn för en stor stark i reklam-öltältet strödde smolk i bägaren denna sköna sensommarkväll. 

Kiitos, Arja!

Helgen den 22-23 augusti organiserar gräsrotsorganisationen Folkets Röst en valkonferens på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm under namnet Valet för Valet 2026.

– Det här är den viktigaste valkonferensen för vänstern i Sverige. Jag tror att det är många som tidigare röstat på det minst dåliga alternativet. Det är inte görbart längre, säger Mesir Taki från Folkets Röst, och fortsätter:

– Inget av riksdagspartierna gör något åt den materiella och existentiella kris vi står inför. Fattigdomen har dubblerats de senaste åren samtidigt som vi får fler och fler miljardärer. Partierna klär sig i olika färger men bedriver liknande politik. Fokus ligger på upprustning och krig istället för solidaritet och människors behov.

Bland talarna finns bland andra Lorena Delgado Varas (FV), Leila Ali Elmi (MP) och Malin Åkerström (K). Det kommer även att bjudas på konst och musik med gäster som Labyrint, Nour Badra och Imenella.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tackade nej till att delta på konferensen.

– Vad säger det om vår demokrati när varken S eller V, som påstår sig representera oss, inte ställer upp?

Mesir Taki menar att konferensen borde ses om en del av klasskampen där vänstern kan samlas för gemensamma diskussioner, föreläsningar och utbyte av idéer.

– Sverige börjar likna det amerikanska tvåpartisystemet, fast i form av ett tvåblockssystem som bedriver liknande politik och som livnär varandra. Regeringens och oppositionens politik signalerar att vissa grupper i samhället inte är välkomna, försummas och straffas.

– Det är inte en bortkastad röst att rösta på mindre partier. Det handlar inte bara om att komma in i riksdagen. Vid en procent av rösterna får partier sina valsedlar utplacerade i vallokalerna. Vid 2,5 procent får man dessutom statligt partistöd, berättar Mesir Taki.

Helgen den 13-14 juni samlades aktivister, jurister, forskare och företrädare för människorättsorganisationer, politiska partier och solidaritetsnätverk från flera europeiska länder till en konferens i Madrid under namnet Rätten till motstånd.

Proletären var på plats tillsammans med Pia Jacobsen från Kommunistiska Partiets partistyrelse. På grund av säkerhetsskäl och för att skydda individer som utsätts för precis den typ av politisk förföljelse och repression som konferensen handlade om, kommer denna artikel inte omnämna specifika deltagare eller detaljer kring mötet.

Ett centralt tema för konferensen – utöver palestiniers och alla förtryckta folks självklara rätt att göra motstånd mot folkmord och ockupation – var frågan om hur terrorstämplingar, ofta under förevändningen om nationell säkerhet, används för att avlegitimera, smutskasta och bekämpa solidaritets- och befrielserörelser runt om i världen.

Detta gäller i sammanhanget först och främst motståndsgrupper såsom Hamas, Hizbollah eller Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), som, utöver deras politiska verksamhet, också gör väpnat motstånd mot Israels ockupation och etniska rensning av civila – ett motstånd som är helt i linje med internationell rätt.

Men det gäller också här i Väst. Grupper såsom Samidoun, nätverket för solidaritet med palestinska fångar, förbjöds i Tyskland i november 2023. I oktober 2024 terrorstämplades Samidoun i Kanada och ålades med sanktioner av USA.

Eller Palestine Action i Storbritannien, där fyra aktivister nyligen dömdes till flera års fängelse för en direktaktion mot en Elbit Systems-fabrik utanför Bristol. Gruppen är sedan i somras terrorstämplade på nytt efter ett mål i appellationsdomstolen.

– al-Aqsa-flodvågen sände ut en uppmaning till världen: ”Gör vad ni kan med de medel ni har för att få ett slut på detta”. Ungdomen i Storbritannien besvarade uppmaningen genom att direkt angripa den sionistiska dödsmaskinen, sade en av mötesdeltagarna som arbetar med att bekämpa terrorstämplingen av Palestine Action, till Proletären.

– Även de äldre besvarade uppmaningen när de gjorde skyltar med texten: ”Jag stödjer Palestine Action”, och arresterades i tusental. Terrorstämpling som verktyg är ett erkännande av nederlag. Rädslan är borta och nya aktionsgrupper skapas hela tiden.

Bild från konferenslokalen i Rivas-Vaciamadrids kommunhus sydost om Madrid, där ett hundratal mötesdeltagare samlades under helgen den 13-14 juni. Foto: Right2Resist.

Jurister och advokater från flera europeiska länder var också på plats på konferensen och redogjorde för den tilltagande repressionen mot den Palestinarörelse som vuxit fram sedan den 7 oktober 2023: med polisövervåld, politiska rättegångar, utvisningar och censur.

– Syftet med terrorstämplingar och förbud är självcensur och att utesluta Hamas och andra motståndsgrupper från debatten, likt Voldemort-effekten, förklarade en av advokaterna i sitt anförande under konferensen.

Sedan attackerna mot Pentagon och World Trade Centers tvillingtorn i september 2001 har en global struktur för ”terrorbekämpning” vuxit fram, som enligt egen utsago har som mål att bekämpa terrorism internationellt.

FN:s ramverk för terrorbekämpning har de senaste 25 åren varit en av organisationens snabbast växande och mest välfinansierade projekt.

Även Sveriges anti-terroristlagstiftning har skärpts de senaste åren. Som till exempel lagändringen i terroristbrottslagen i juni 2023, som gjorde det straffbart att på olika sätt delta i, främja eller stärka en terroristorganisations verksamhet.

Konferensdeltagarna var överens om att terrorlagstiftningar ofta används för att främja terrorpolitik (inte minst USA:s) istället för att bekämpa faktisk terrorism; terrorstämplingar och sanktioner används som politiskt verktyg för att möjliggöra imperialistiska angrepp, kriminalisera motstånd, tysta oliktänkande och underlätta kolonial dominans.

I samband med konferensen släpptes därför Madriddeklarationen, som försvarar rätten till motstånd och motsätter sig kriminaliseringen av Palestinasolidariteten.

Kommunistiska Partiet har skrivit under deklarationen.

– Vi är väldigt glada över att vi är det första partiet som skrivit under. Nu hoppas vi att det ska bli många fler, säger Kommunistiska Partiets ordförande Povel Johansson.

Varför väljer Kommunistiska Partiet att skriva under Madriddeklarationen?

– Vi ser en tilltagande repression mot Palestinarörelsen i de imperialistiska kärnländerna som försöker kriminalisera solidaritet med folk som ockuperas, etniskt rensas och utsätts för dagliga massaker.

– Vi skriver under för att det inte går att ta ställning för Palestina utan att försvara deras rätt att göra motstånd. Det borde vara helt okontroversiellt, men det är det tyvärr inte. Alla antiimperialister borde ställa sig bakom den här deklarationen.

Satirgänget i Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato, en av få rimliga röster vi har kvar i det här gudsförgätna landet, släppte en ny antologi förra veckan – Tidötiden. Boken är en smädande uppgörelse med den reaktionära orkan som svept över Sverige de senaste åren – och inte minst militarismen.

På releasefesten bjöds det på blåbrun tårta (betydligt godare än regeringen med samma färg), samt mingel med underliggande oro över att vi alla skulle bli haffade för landsförräderi.

Foto: Artur Szandrowski

Jag var inte bara där i egenskap av kulturkorre, utan också medverkande satirtecknare (boken höll väl på att bli för bra så de behövde någon som kunde dra ner den till en rimlig nivå). Vetskapen om att ett par av mina teckningar delar pärm med verk signerade av några av Sveriges bästa och vassaste satirpennor gör mig väldigt, väldigt stolt.

Satiren kan inte göra något på egen hand. Det är bara när folk sluter sig samman som saker kan förändras. Men satiren kan ge skratt, styrka och sätta fingret på saker som inte står rätt till. Eller är rent ut sagt förjävliga. 

Och sådana saker har vi sett en hel del av de senaste åren – i form av klasskamp uppifrån, politisk repression, attitydförskjutningar (sånt som sades av anonyma Flashbacknazister 2016 sägs nu öppet av ministrar och familjefäder med golfbilder på Facebook), och en allrådande krigshysteri, som inte på något sätt får ifrågasättas.

En opartisk recension (skriven av någon utanför redaktionen) kommer förhoppningsvis nästa vecka. En partisk uppmaning kommer här: Köp boken.  

Wikipedias medgrundare, Larry Sanger, anklagar underrättelsetjänsten CIA för att utnyttja encyklopedins anonymitetsregler för att redigera artiklar och sprida propaganda som tjänar USA:s och amerikanska bolags intressen.

– Jag tror att Wikipedia redan är komprometterat, säger Sanger i en intervju med tyska dagstidningen Berliner Zeitung som publicerades den 7 augusti.

– Det vi vet med säkerhet genom alla möjliga typer av bevis är att CIA redan har redigerat Wikipedia. Företaget Wiki-PR har tjänat miljoner på redigeringar på Wikipedia.

Wiki-PR, ett kommersiellt företag som specialiserade sig på att, mot betalning, ändra företags, institutioners och enskilda personers beskrivningar på Wikipedia för att förbättra deras anseende, uppmärksammades redan 2013 när de förbjöds från att redigera inlägg på hemsidan.

Det har sedan länge varit känt att PR-byråer och andra aktörer systematiskt arbetat på uppdrag av regeringar och förmögna privatpersoner för att redigera Wikipediainlägg.

2007 avslöjades till exempel att datorer vid CIA:s huvudkontor i Langley använts för att redigera artiklar om Irakkriget, Vietnamkriget och USA:s tortyrfängelse i Guantánamo, Kuba.

I januari avslöjade den Londonbaserade granskande nyhetsorganisationen Bureau of Investigative Journalism att PR-företaget Portland Communications fick betalt för att på Wikipedia dölja referenser till kritik av Qatar inför fotbolls-VM 2022 och redigera artiklar som beskrev hur affärsmän från landet finansierat terrorism.

Företaget hade också raderat kritik om ett misslyckat Gates Foundation-projekt i Afrika som kostat en miljard dollar, samt främjat särskilda politiska grupper i Libyen efter Natos flygbombningar 2011.

Portland Communications grundades av Tim Allan år 2001. Han är tidigare rådgivare åt Tony Blair (premiärminister i Storbritannien 1997-2007 och drivande part i Irakkriget) och var kommunikationschef på Downing Street under den nyligen avgångne premiärministern Keir Starmer.

Larry Sanger berättar i intervjun med den tyska dagstidningen att dessa förvrängningar får konsekvenser som sträcker sig långt utöver Wikipedia, eftersom sökmotorer, chattbottar och AI-system hämtar information från hemsidan som sedan sprids vidare.

Sanger, som lämnade Wikipedia 2002, stängdes av på obestämd tid från den engelskspråkiga plattformen i juni.

Sangers kritik slår åt flera håll. Han har tidigare klankat ner på plattformens texter om folkmordet i Gaza för att vara ”uppenbart väldigt ensidiga” (till förmån för Palestina) och argumenterat för att det israeliska perspektivet borde lyftas mer.

Sedan 2020 har Larry Sanger även anklagat Wikipedia för att ha en vänsterideologisk partiskhet.

Seriehjälten Fantomen har flera gånger vandrat på Sveriges gator – först i Stockholm 2019, senare i Uppsala 2024 och i fjol även i Göteborg. Nu är turen kommen till Malmö.

– En pojkdröm, säger Malmöbon Mats Kejonen, som står för manus.

Mats Kejonen, ursprungligen från Kiruna, har på sistone fått uppmärksamhet för sin serietolkning av Kommunistiska Manifestet (Verbal, 2024), samt Finnkampen, sverigefinnarnas historia i serieformat (samma förlag, 2025).

Men ”Fantis” var en speciell utmaning.

– Fantomen var mitt första möte med tecknade serier, så det känns så klart jättestort att få föra traditionen vidare.  

Mats Kejonen har ett stort historiskt intresse och berättar att Malmö var en knutpunkt för internationellt spioneri under kalla kriget. Något som hans Fantomenäventyr, som utspelar sig 1953, tar avstamp i.

Flera historiska händelser vävs in i handlingen – till exempel att Malmö FF tog SM-guld samma år. Vid denna tid bodde även en mycket känd svårmodig regissör i staden.

– Fantomen får alltså träffa Ingmar Bergman, säger Mats Kejonen glatt.

Vilken mer svensk stad i vill du se Fantomen i?

– Som Kirunabo så hoppas jag ju såklart att Fantomen en dag kan komma till gruvstaden.

Fantomen nr 18-19, 2026 når kioskhyllorna den 19 augusti. Malmöäventyret är skrivet av Mats Kejonen, tecknat av den rutinerade Fantomentecknaren Janusz Ordon och tidningen ges som vanligt ut av Egmont Story House, med säte i just Malmö.

Den svenska välfärden är tänkt att garantera oss alla trygghet och frihet. Men trots de hundratusentals välfärdsarbetare som gör ett fantastiskt jobb, går resursbrist och nedskärningar ut över verksamheten. Personalen knappt klarar av sitt jobb och kvalitén på välfärden försämras.

Att välfärden raserats är inte en slump – utan ett resultat av medveten politik.

I början av 1980-talet låg de offentliga utgifterna på cirka 65 procent av BNP. Idag är de nere på under 50 procent. Tappet motsvarar cirka 1000 miljarder varje år, räknat på dagens BNP.

De förlorade miljarderna motsvarar cirka två miljoner undersköterskor eller 1,8 miljoner förskollärare. Vanligt folk får betala genom sämre välfärd och sämre arbetsvillkor inom välfärdsyrkena.

Samtidigt har skatterna på kapitalvinster sjunkit kraftigt de senaste 25 åren, från cirka 50 procent till dagens 20,6 procent. Skatter på förmögenheter, arv och fastigheter har sänkts – eller avskaffats helt. Det totala minskade skatteuttaget gör att staten har cirka 450 miljarder kronor mindre att fördela än år 2000, enligt den fackliga rapporten ”Från urholkning till utveckling”.

Politikerna har öppnat upp välfärden för privata aktörer vars främsta mål är att göra vinst. I dag drivs omkring 30 procent av välfärdstjänsterna i privat regi. Välfärdsföretagen omsätter cirka 250 miljarder kronor varje år. Med en vinstmarginal på 8 procent försvinner ytterligare cirka 20 miljarder skattekronor varje år.

Sveriges kommuner och regioner varnar för ett underskott på över 30 miljarder kronor de kommande åren. Samtidigt ökar behoven. Antalet personer över 80 år väntas också öka med mer än 50 procent fram till 2030.

Konsekvenserna märks inte minst inom verksamheterna. Inom äldrevården uppger över 60 procent av personalen att de inte hinner med sitt arbete, enligt Kommunal. Inom offentlig sektor är sjukskrivningarna idag mer än dubbelt så höga som inom det privata näringslivet.

Med andra ord behövs det alltså en rejäl satsning på välfärden.

Läs mer om Kommunisterna i valet på val.kommunisterna.org

USA:s hangarfartyg USS Abraham Lincoln har varit till sjöss i över 250 dagar i sträck – ett modernt rekord för amerikanska krigsfartyg – och befinner sig just nu i den Indiska oceanen, där den används för att genomföra militäroperationer mot Iran.

Nu slår kongressledamöter och familjer till besättningen larm om en allvarlig psykisk hälsokris ombord med extrem utmattning, kraftigt sjunkande moral, försämrade förhållanden och flera självmordsförsök.

En hustru till en av soldaterna berättar att hennes man hade skickat ett sms till henne där han skrev att han hoppades att han inte skulle vakna upp nästa dag. En annan berättar om en händelse där hennes man var tvungen att gripa tag i en kollega för att hindra denne från att hoppa överbord.

”Mögliga duschar, trasiga toaletter, tvättstugan ur drift i flera veckor, långa perioder utan varmvatten, måltider som består av en halv kopp ris och två tortillas. Ingen tvål, deodorant eller tandkräm”, skriver kongressledamoten Mike Levin på X om förhållandena ombord krigsfartyget.

Enligt den iranska nyhetsbyrån Mehr News Agency, som citerar anonyma militära källor, ska sju medlemmar ur besättningen dött i ett slagsmål på hangarfartyget tidigare i veckan, uppgifter som inte verifierats av US Navy.

Incidenten ska ha skett i samband med att en rådgivare till USA:s centralkommando, Brad Cooper, besökte fartyget för att bemöta klagomål från besättningsmedlemmarna. Brad Cooper möttes av burop, fick vattenflaskor kastade emot sig och konfrontationen eskalerade till ett slagsmål där knivar användes.

USS Abraham Lincoln lämnade San Diego i Kalifornien den 21 november förra året med Stilla havet som destination men omdirigerades till Västasien i samband med Israels och USA:s krig mot Iran.

Sedan dess har den 5000 personer stora besättningen endast gått i land två gånger: i Guam i december och Oman i juli. Utplaceringen skulle ha avslutats i maj men har förlängts på grund av kriget.

Fartygets huvudsakliga uppdrag är att försöka upprätthålla en olaglig sjöblockad mot Iran.

Jag var 15 år och jobbade som simlärare för palestinska och irakiska kvinnor när jag hörde orden: ”Fidel Castro är död.”

En palestinsk kvinna började gråta och viskade en bön. På vägen hem genom den ljumma augustikvällen såg jag en grupp chilenare samlade på torget. De sjöng kampsånger på spanska och höll upp ett porträtt av Fidel.

I en palestinsk butik på Rosengård Centrum sattes hans bild upp i skyltfönstret. Genom rutan på en jugoslavisk mans bil såg jag ett fotografi där Tito och Fidel stod hand i hand.

Jag minns att jag blev vemodig. Vem var egentligen denne kubanske ledare som människor från Malmös myller av olika folkgrupper verkade sörja som sin egen? Var han någon slags latinamerikansk Olof Palme? Och varför stod Carl Bildt i tv-rutan och sa att en hemsk diktator hade dött?

I efterhand har jag förstått att nästan alla de jag mötte den kvällen kom från länder där Kuba varit närvarande på ett eller annat sätt. Chilenarna hade tagit emot kubanskt stöd efter militärkuppen. Palestinierna hade haft nära band till Kuba i decennier.

Många från det forna Jugoslavien mindes alliansfria rörelsen där Tito och Fidel stod sida vid sida. För dem var Fidel inte bara kuban, han var en del av deras egen historia.

Det är därför jag vill börja min hyllning till Fidel Castro på hans hundraårsdag med att påminna om vad han kom att symbolisera för människor långt utanför Kubas gränser.

En kubansk vän sa en gång till mig: ”Innan revolutionen visste knappt någon skillnaden mellan Kuba, Barbados och Dominikanska republiken. Fidel satte Kuba på kartan. När jag reser möter jag människor som berättar att kubanska läkare behandlat dem, att kubanska lärare undervisat dem eller att kubanska soldater stridit sida vid sida med deras egna för självständighet. Fidel är Kuba, och vi är Fidel.”

Det ligger något i den beskrivningen. Under decennier har Kuba byggt upp ett internationellt anseende som vida överstiger landets storlek. Kuba står idag för en tredjedel av världens medicinska bistånd. De utbildar folk i det globala syd till läkare och ingenjörer. Samtidigt är Kuba en symbol för motstånd mot kolonialism och apartheid, inte minst genom sina insatser i södra Afrika och Palestina.

Det finns något mäktigt i Fidel Castros övertygelse om att ett fattigt land i det globala syd kunde bli en intellektuell stormakt. Tanken att Kuba inte skulle förbli ännu ett monoekonomiskt exportland, utan ett land som utvecklade kulturen, medicinen, socialismen och mänskligheten. När andra exporterar kapital exporterar Kuba läkare. När andra tvingar på fattiga länder IMF-lån, skickar Kuba lärare och ingenjörer.

Tiotusentals studenter från Afrika, Latinamerika och Asien utbildas gratis på Kuba med förväntningen att de sedan ska återvända och bygga upp sina egna samhällen. Idag är Kuba världens läkartätaste land och över hälften av befolkningen har en universitetsexamen.

Men historien tog en annan vändning än Fidel och de kubanska revolutionärerna hade föreställt sig. När det socialistiska blocket föll försvann Kubas ekonomiska livlina och viktigaste handelspartners. Ett högt utbildat samhälle stod plötsligt med en i stort sett icke-existerande produktion, växande brist och en amerikansk blockad som blev allt mer kännbar. 

Den tunga verkligheten blev tydlig för mig när jag som revolutionsromantisk 20-årig brigadist besökte Kuba för första gången. Jag minns hur husfasaderna hade börjat falla sönder samtidigt som varenda kvarter verkade ha en policlinico med specialistläkare. Bokhandlarna var fulla av klassiker och politisk litteratur men butikshyllorna i vanliga affärer gapade tomma.

Kontrasterna gjorde intryck på mig. Jag hade aldrig sett ett samhälle där kunskapen och kulturen var så utvecklad, samtidigt som de materiella bristerna var så påtagliga.

Några unga turistarbetande kubaner med märkeskläder och guldkedjor berättade öppet om sin frustration. En av dem sa uppgivet, apropå USA:s hot: ”Jag skulle hellre leva under ockupation än att svälta.”

En brittisk facklig aktivist som reste med oss svarade självsäkert att allt var Fidels fel och att Fidel var en diktator.

Då förändrades stämningen. De unga kubanerna som nyss hade klagat på elavbrotten, lönerna och matbristen spände ögonen i oss: ”Prata inte illa om Fidel. Fidel är som en far till oss kubaner.”

Jag blev förvånad. Hur kan man misstro socialismen och revolutionen men samtidigt se dess frontfigur som en landsfader?

Sedan dess har jag hört det många gånger om, när missnöjda kubaner diskuterat Kubas problem:

”Om Fidel fortfarande hade varit här hade han aldrig låtit det här hända.”

Själv är jag inte säker på att Fidel hade hanterat dagens kris på Kuba bättre än sina nu levande partikamrater. Men paradoxen säger kanske mer om Fidel Castro än vad både hans beundrare och hans motståndare ofta vill erkänna.

För miljontals människor är han inte bara Kubas före detta president. Han är en symbol för självständighet, motstånd och tron på internationell solidaritet. 

Det är kanske därför även människor på Rosengård sörjde den där augustikvällen. De sörjde inte bara en kubansk ledare. De sörjde en man som stod på deras sida när få andra gjorde det. En man som mitt under näsan på världens mäktigaste imperium gjorde motstånd och visade att en annan värld är möjlig. 

Descanse en Paz, Comandante en Jefe Fidel Alejandro Castro Ruz!

Smilla JalasjokiMedlem i Svensk-kubanska föreningen, kandidat för K i Malmö kommunval.