Tornevall Networks

Proletären träffar Irans ambassadör, Hojatollah Faghani, på ambassaden på Lidingö i Stockholm. Han ställer sig kritisk till västerländska mediers rapportering och Sveriges agerande under kriget.

Kriget grundar sig i en allvarlig felbedömning – och Iran har inte fört några samtal med USA sedan de tillsammans med Israel inledde kriget den 28 februari, berättar ambassadören som samtidigt säger att USA försökt kontakta Iran de senaste dagarna.

– Meddelanden har förmedlats via vissa vänligt sinnade länder att USA framfört en begäran om att inleda förhandlingar i syfte att få ett slut på den pågående konflikten. Dessa meddelanden har granskats noggrant och besvarats i enlighet med landets principiella ståndpunkter, berättar Hojatollah Faghani och fortsätter:

– I våra svar framfördes varningar om de allvarliga konsekvenserna av eventuella angrepp mot islamiska republiken Irans livsviktiga infrastruktur. Det underströks att ett angrepp riktat mot Irans energiinfrastruktur skulle bemötas med ett beslutsamt, omedelbart och effektivt svar från Irans väpnade styrkor.

Kriget mot Iran har nu pågått i snart en månad. Vad har kriget inneburit för det iranska folket?

– Vi startade inte kriget. Vi bombades återigen mitt under förhandlingar med USA. Utifrån tidigare erfarenheter var vi allvarligt oroade på deras pålitlighet och därför förberedda på en sådan situation. Kriget är ett uppenbart brott mot artikel 2 i FN-stadgan. Vi försvarar oss utifrån vår legitima rätt i enlighet med artikel 51 i stadgan.

– Vårt folk har sett att redan under krigets första dag blev deras ledare martyr tillsammans med 167 skolflickor från Minab, vilket påverkat allmänhetens uppfattning och stärkt deras beslutsamhet. Vi står redo för att försvara vårt folk, som visat en hög grad av motståndskraft, säger Hojatollah Faghani, och fortsätter:

– Om ni har sett bilderna från gatorna i Teheran ser ni att människor trots bombningarna fortsätter att gå ut och samlas på offentliga platser varje kväll. När USA nyligen bombade ön Kharg var det många som frivilligt åkte dit för att hjälpa till. I många länder skulle människor under sådana omständigheter kanske välja att lämna platsen.

– Enligt min mening återspeglar detta en social anda som förtjänar djupare reflektion och studier. Vårt folk ser detta krig genom linsen av motstånd, uppoffring och ståndaktighet.

Förväntade ni er kriget? Trodde ni på förhandlingarna och att en fredlig lösning var möjlig?

– Vi har alltid visat att vi tror på diplomati. 2015 skrev vi under kärnenergiavtalet JCPOA, men västländerna fullgjorde inte sina åtaganden. 2017 drog sig president Trump ur avtalet. Trots detta fortsatte vi att fullgöra våra åtaganden under ytterligare ett år, vilket bekräftades av Internationella atomenergiorganet (IAEA) i 16 separata rapporter. Därefter minskade vi gradvis våra åtaganden inom ramen för själva avtalet, i hopp om att de andra parterna skulle återgå till sina, men så skedde inte.

– Under Biden-administrationen fanns det möjlighet att återgå till JCPOA. Den möjligheten utnyttjades dock inte eftersom man trodde att ytterligare eftergifter kunde erhållas från Iran, vilket enligt får uppfattning var en felbedömning. Under president Trumps andra mandatperiod visade vi, trots att USA drog sig ur JCPOA med en enda underskrift och spänningarna som orsakades av general Qassem Soleimanis martyrdöd, att vi fortfarande var villiga att delta i förhandlingar. Utvecklingen under denna period undergrävde dock den processen. I dag tror jag att många länder har fått en bättre förståelse vad gäller tillförlitligheten i USA:s åtaganden.

Ambassadören framhäver att Irans beväpnade styrkor var redo för ett eventuellt angrepp innan kriget bröt ut. Han understryker också att Irans militära struktur är intakt och att försvarsoperationer ännu pågår mot amerikanska och israeliska militärpositioner.

Vad tycker du om svenska och västerländska mediers rapportering om kriget?

– Det verkar som om medielandskapet i Sverige blivit mer försiktigt efter Nato-inträdet. Jämfört med tidigare verkade de mindre benägna att öppet ifrågasätta delar av stormakternas politik. Det vi ser är en form av normalisering av handlingar som väcker allvarliga farhågor ur folkrättslig synvinkel. Vi hade förväntat oss att värdet av människoliv skulle återspeglas mer konsekvent i den offentliga debatten, utan selektivitet, inklusive av somliga svenska journalister och politiker.

Statsminister Ulf Kristersson har sagt att om kriget lyckas är det tillåtet. Vad tänker du om det?

– Vi anser att sådana uttalanden väcker viktiga frågor om de principer som styr internationella relationer. Om användningen av våld kan rättfärdigas av resultatet, rör vi oss bort från ett regelbaserat system och mot en mycket mer osäker och instabil situation.

– Enligt vår uppfattning låg det också en allvarlig felbedömning bakom detta krig. Vissa kanske trodde att yttre påtryckningar skulle leda till inre kollaps eller politisk förändring. Vad som faktiskt har hänt är motsatsen. Trots förlusten av högt uppsatta tjänstemän – inklusive vår högsta ledare – har systemet förblivit stabilt, institutionerna fortsätter att fungera och landet har reagerat bestämt. Detta visar att den inre strukturen är mer motståndskraftig än vad många antagit.

Hojatollah Faghani säger att kriget har stärkt det iranska folkets sammanhållning och enhet.

– När en nation känner sig hotad blir interna meningsskiljaktigheter mindre betydelsefulla. Detta har varit ett av de tydligaste resultaten av de senaste utvecklingarna, och något som noggrant bör förstås.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard påstår att Iran utgör ett hot mot omvärlden.

– Om vi tittar på bedömningar som kommer från västerländska institutioner själva ser vi en annan bild. Rapporter från amerikanska säkerhetsorgan, däribland uttalanden från chefen för USA:s Nationella centrum för kontraterrorism [Joe Kent], har visat att Iran inte betraktades som ett direkt hot på det sätt som ibland framställdes. Hans avgång, som enligt uppgifter är kopplat till oenigheter om kriget, är också betydelsefull. Den tyder på att det även i USA finns olika åsikter om hur Iran bör förstås, säger Irans ambassadör, som menar att den här typen av förenklade narrativ om påstådda hotbilder in speglar verkligheten.

Hon menar också att Iran inte får tillåtas skaffa sig kärnvapen.

– Iran har konsekvent och tydligt förklarat att landet inte strävar efter att utveckla kärnvapen. Denna ståndpunkt är principiell och har upprepade gånger framförts på högsta politiska och religiösa nivå. Vårt kärnkraftsprogram är helt och hållet fredligt och är grundat på vår legitima rätt enligt internationell rätt att utveckla kärnenergi för civila ändamål, inklusive energiproduktion, medicin och vetenskaplig forskning.

– Det är också viktigt att understryka att Irans kärnkraftsprogram har varit föremål för några av de mest omfattande och ingripande övervaknings- och kontrollåtgärderna från IAEA. Denna nivå av tillsyn återspeglar vår öppenhet och vårt engagemang för internationella åtaganden.

– Vad som förbryllar mig med ministern och som jag ännu inte funnit svar på är: vad är motiveringen till hennes tystnad vad gäller Israels kärnvapen och hennes bristande oro över denna fråga. Samtidigt som det bekräftas ansedda internationella institutioner såsom Internationella brottmålsdomstolen ICC att Israel har begått krigsförbrytelser i Palestina och för närvarande begår nya krigsförbrytelser på tre fronter – Libanon, Gaza och Iran – och inte är medlem i icke-spridningsavtalet NPT?

Hojatollah Faghani på ambassaden på Lidingö i Stockholm. Foto: Proletären

Hur tror ni kriget kommer att påverka era relationer med andra länder i regionen?

– Islamska republiken Iran hyser stor respekt för principen om god grannsämja och broderskap med sina grannländer. Irans försvarsåtgärder riktar sig uteslutande mot legitima mål som tillhör USA och den israeliska regimen som är belägna i vissa länder i regionen. Sådana försvarsåtgärder syftar inte på något sätt till att inkräkta på våra grannländers suveränitet, säger Hojatollah Faghani och fortsätter:

– Den amerikanska militära närvaron har endast destabiliserat regionen, och de arabiska länderna inser nu att USA varken har för avsikt eller förmåga att försvara dem.

Ambassadören berättar om hur sanktionerna mot Iran har en direkt inverkan på iraniers dagliga liv och landets tillgång till internationella finansiella system, handel och förmåga att importera varor.

– Irans situation är unik. Få länder har utsatts för den här nivån av konstant tryck – år av sanktioner, i kombination med stora säkerhetsutmaningar – och ändå lyckats förbli stabila. Detta har lett till att landets förmågor stärkts. Iran har satsat mer på självförsörjning och inhemsk utveckling. Det har varit långt ifrån enkelt, men det har skapat en viss motståndskraft.

Hur ser du på att exiliranier i Sverige och i många andra länder firar kriget, attackerna och mordet på ayatolla Ali Khamenei?

– Att fira att oskyldiga människor mist livet är inte förenligt med iransk kultur och grundläggande mänskliga värderingar, oavsett politisk ståndpunkt.

– Det är också viktigt att påpeka att detta inte representerar alla eller ens en stor del av iranierna utomlands. Majoriteten av iranierna, inklusive de som bor i Sverige, har uttryckt sorg och oro. Vi får meddelanden varje dag från iranier som är djupt berörda av det som sker. Det har också hållits allmänna sammankomster här i Sverige där iranier har uttryckt sitt motstånd mot kriget och stöd för sitt land, svarar ambassadören, som framhåller att varken USA eller Israel har något intresse av det iranska folkets välmående.

Många av dem hyllar den gamla monarkin och Reza Pahlavi. Vad är din syn på honom?

– Pahlavis system störtades av det iranska folket. I dag finns det ingen meningsfull social bas för den modellen i Iran. Reza Pahlavi uttalar sig utifrån landet och uppmanar ofta till handlingar utan att ha någon direkt koppling till verkligheten på plats, säger Hojatollah Faghani.

I västerländska medier framställs Iran som en diktatur som förtrycker kvinnor och politisk opposition. Vad tänker du om denna bild av Iran?

– Jag tror att det är viktigt att förhålla sig försiktigt till sådana beskrivningar. Iran är ett komplext och mångfacetterat samhälle som inte kan reduceras till enkla etiketter, säger den iranska ambassadören, och uppmanar att ta del av journalisters redogörelser och turisters berättelser från deras besök till landet.

– Titta på gatorna i Iran idag! Män och kvinnor försvarar detta system med sina liv och lämnar inte gatorna ens under kraftiga bombningar. Varför? Svaret ligger i de iranska medborgarnas tystade röster. Dessa män och kvinnor vet vilka ansträngningar systemet har gjort genom åren – trots hårda sanktioner – för att förbättra förhållandena för personer i alla samhällsklasser.

– Vi måste vara försiktiga med västerländska mediers taktik. När marginaliseringen av iranska kvinnor diskuteras i mainstream-medierna avleds ofta uppmärksamheten från marginaliseringen av kvinnor på andra håll. Låt mig fråga: innebär förekomsten av mer än 17.000 officiella porrstudior i USA, som producerar tusentals, kanske miljoner, timmar av pornografiskt innehåll ett stärkande eller ett utnyttjande av kvinnor?

– Det är ironiskt att brottslingar med kopplingar till kretsar som Epsteins nätverk skulle påstå sig vara bekymrade över kvinnors rättigheter i Iran, säger Irans ambassadör.

Hojatollah Faghani berättar även att det iranska samhället präglas av social och kulturell mångfald med flera olika etniska och religiösa grupper, till exempel armenier och judar.

– Detta betyder inte att det inte finns några utmaningar. Varje samhälle har sina problem. Men den allmänna bilden som ofta presenteras i västerländska medier fångar inte hela verkligheten. En mer balanserad förståelse är nödvändig för att skapa en mer korrekt bild.

I december bröt protester ut i Iran. Regeringens svar har beskrivits som en massaker på oskyldiga demonstranter, utförd av säkerhetspolisen. Vad är din kommentar till detta?

– Protesterna orsakades initialt av ett allmänt missnöje bland delar av samhället över devalveringen av valutan och den stigande inflationen. Båda är direkta konsekvenser av de orättvisa, omänskliga och olagliga amerikanska sanktionerna, som utgör en form av ekonomiskt terrorism.

– Under de första tre dagarna var demonstrationerna fredliga. Tyvärr övergick de gradvis till en våldsam fas under de följande sju dagarna, samtidigt som polisen fortfarande utövade största möjliga återhållsamhet. Upploppen fortsatte, trots att regeringen, som redan hade erkänt protesterna som en legitim rättighet för folket, var engagerad i att ta itu med allmänhetens krav och höll flera möten på hög nivå med representanter för demonstranterna, berättar ambassadören, och fortsätter:

– Mellan den 8 och 10 januari förändrades situationen då terroristceller med utländska kopplingar blev aktiva. Ni vet att medlemmarna i dessa grupper nu hävdar att deras medarbetare dödades, vilket bekräftar att de var verksamma på plats och försökte skapa en falsk flagg genom att döda civila.

Hur ser du på regeringens och säkerhetspolisens ansvar i samband med dessa våldsamma händelser? Ser du att det även kan ha förekommit övergrepp?

– Varje regerings ansvar är att säkerställa allmänhetens säkerhet och att lagen respekteras. Denna balans kan vara svår att upprätthålla, särskilt i snabbt föränderliga situationer där fredliga sammankomster övergår och blir våldsamma.

– När beväpnade element kliver in i en situation blir rättsväsendets roll kritisk. Den främsta uppgiften är att förhindra ytterligare våld och skydda medborgare. Detta är en universell princip. Även i Sverige, där rätten att demonstrera respekteras, skulle myndigheterna reagera omedelbart om individer använde vapen, attackerade poliser eller utsatte andra för fara.

Ambassadören hänvisar till Norge-baserade människorättsorganisationen Hengaw som rapporterat att 500 från rättsväsendet och polisen dödades i Iran i samband med protesterna i december och januari. Enligt iranska myndigheter dödades 3.117 människor i samband med protesterna och våldsamheterna. Enligt andra organisationer kan siffran vara betydligt högre.

Samtidigt berättar Hojatollah Faghani att överträdelser av insatsregler utreds.

– Det har resulterat i avskedanden, fängelsestraff, skadeståndsbetalningar och till och med Qisas-domar [dödsstraff] för säkerhetsstyrkor, berättar Hojatollah Faghani, som refererar till flera tidigare konkreta fall där tjänstemän och poliser utretts och straffats i enlighet med Irans rättssystem.

I media har det rapporterats om en svensk medborgare som avrättats i Iran, anklagad för spioneri. Vad är din kommentar till detta?

– Individen i fråga var en iranier som dömts på grundval av starka bevis, inklusive dokumenterade aktiviteter och hans egna erkännande, för spioneri för Israels räkning. Han hade lämnat ut känslig information om strategiskt viktiga platser som senare blev måltavlor under tolvdagarskriget.

Hojatollah Faghani förnekar rapporterna i västerländska medier om förhandlingar mellan Iran och USA, som president Donald Trump påstod var ”väldigt bra och produktiva samtal om en komplett och total lösning på våra fientligheter i Mellanöstern”.

– Ingen dialog och inga förhandlingar med USA har ägt rum de senaste 24 dagarna av det påtvingade kriget. Irans ståndpunkt gällande Hormuzsundet, liksom villkoren för att avsluta kriget, förblir oförändrade.

Vilka är Irans villkor för att avsluta kriget?

– Vi accepterar inte ett eldupphör. Men om det finns några förslag på att avsluta kriget som uppfyller våra villkor – såsom att konflikten permanent löses i hela regionen och att de skador som åsamkats Iran kompenseras – kommer vi att lyssna på och överväga dessa förslag, avslutar Hojatollah Faghani.

Fotnot: Intervjun är genomförd delvis skriftligt via mejl, delvis på plats på Irans ambassad.

Jag och min snart fyraåriga dotter har en diskussion här hemma. Hon är upprörd för att jag hjälpt henne med ytterkläderna inför färden till förskolan. Hon kan minsann klä sig själv. Att jag av praktiska skäl och i strävan att inte komma försent hjälpt henne spelar ingen roll. Hon utbrister: “Det står i barnkonventionen att vuxna ska lyssna på barn!”

Hon har såklart rätt i sak. Det står så i barnkonventionen. Först tänker jag ta en diskussion om att det finns en himla massa vackra dokument som innehåller tusentals fina ord om rättigheter, men att dokumenten saknar värde när verkligheten knackar på dörren. Jag låter så klart bli. Vi får väl börja om proceduren med ytterkläderna.

En treårings röda linjer är många. Många fler än som får plats i en ledarkrönika. Då är det lättare att räkna upp det politiska etablissemangets röda linjer inför årets stundande val. Vänsterpartiet har inga alls. Redan ett år innan valet, i september 2025, gick Nooshi Dadgostar ut och sa att Vänsterpartiet inte kommer ha några röda linjer inför eventuella förhandlingar om att sitta med i den kommande regeringen.

Även Liberalerna har gjort det tydligt att några röda linjer inte kommer att finnas inför valet. Simona Mohamsson går från att kalla SD för rasister till att krama dess partiledare. Både V och L menar att det handlar om att “ge och ta”. Politik handlar om sakpolitik, inte ideologi.

Det innebär också att det svenska folket, i vanlig ordning, inte bör tro på ett enda ord som kommer från politikernas munnar. Det partierna går till val på är fina ord på ett papper eller en skärm. Så fort samma politiker har möjligheten att sätta sig på en maktposition kommer dessa fina ord att kunna förhandlas bort. Det handlar om att “ge och ta”.

I Örebro likt många andra kommuner i landet visar prognosen på en minskande befolkning. Det föds allt färre barn. Samma politiker som i förra valet fiskade röster med löften om satsningar på skola och välfärd visar nu vad orden faktiskt var värda. Förskolor och skolor läggs ner eller slås ihop. Den som i förra valet röstade på partierna som lovade bättre skola och välfärd kanske känner sig lite lurade.

Ett rimligt agerande från politiker och tjänstemän vore så klart att utnyttja situationen till något positivt. Barngrupper i förskola och skola borde minskas ner till rimlig storlek. Det skulle ge personalen en mycket bättre arbetsmiljö. Barnen skulle också kunna bli sedda på ett helt annat sätt. Det är inte speciellt konstigt att politikerföraktet växer i Sverige.

Så även om min dotters röda linjer skapar en del frustration och gräl har hon något som det politiska etablissemanget uppenbarligen saknar: integritet och en orubblig strävan att få sin vilja igenom.

Hennes mantra om att kunna själv är något som vi vuxna borde ta till oss. Istället för att hoppas att politikerna håller sina vallöften borde du lova dig själv att försöka påverka din och dina arbetskamraters vardag. Vi borde göra en treårings inställning till en kollektiv inställning. Fy fan vad jobbigt det hade blivit för det politiska etablissemanget.

Krig avgörs sällan enbart på slagfältet. Militära kampanjer kan förstöra städer och döda ett stort antal människor, men politiska resultat definieras av uthållighet, legitimitet och de historiska strömningar som flyter under det omedelbara våldet. 

Medan kriget som USA:s president Donald Trump påtvingat Irans folk kan ge taktiska segrar för Israel och USA, berättar den politiska terrängen redan en annan historia. Iran har förlorat infrastruktur och människoliv, men det är troligt att Iran kommer att vinna kriget politiskt.

Första aspekten: Regimskifte 

Det centrala målet med den amerikansk-israeliska militära kampanjen verkade vara regimdestabilisering eller regimskifte. Tidiga bedömningar från amerikanska underrättelseorgan visar dock att trots morden på högt uppsatta politiska ledare har det politiska systemet inte kollapsat. Det har inte heller, trots de tunga bombardemangen, förekommit någon intern revolt. 

Kriget verkar snarare ha stärkt den islamiska republiken och dess islamiska revolutionsgarde. Historien visar oss att när en nation, särskilt en med en historia av nationell stolthet som Iran, attackeras av utomstående, tappar interna politiska överväganden tillfälligt i betydelse då frågan om suveränitet blir överordnad. Det betyder att varken USA eller Israel har något verkligt politiskt slutmål för kriget.

När slutar de bomba? Den 9 mars sa Trump att Iran ”inte har någon flotta, ingen kommunikation, de har inget flygvapen. Deras missiler är nere på bottenskrapet. Deras drönare sprängs överallt”. 

Om Iran inte har mer militär kapacitet, varför inte invadera Iran och störta resten av staten? Det är uppenbarligen inte aktuellt. Målet med regimskifte är bara en dröm för den tidigare iranska oligarkin i exil och för den israeliska regeringen.

Andra aspekten: Asymmetrisk makt

Under folkmordet mot det palestinska folket försvagade den israeliska militären ”motståndsaxelns” styrkor i Libanon och Syrien (inklusive att låta en tidigare al-Qaida-ledare bli president i Syrien, som sedan lät Israel flyga över Syrien för att bomba Iran). Både Israel och USA antog att detta innebar att Iran inte längre hade fördelen av denna ”motståndsaxel” för att attackera Israel som vedergällning för bombningarna av Iran. ”Motståndsaxeln” är dock inte bara en militär allians, den är också rotad i en politisk kultur.

Att resa genom arbetarklassområden – mestadels shiamuslimska – i södra Libanon och Syrien (inklusive en dramatisk resa på landsbygden i Aleppo) under det senaste decenniet har visat mig att dessa områden har en stark kulturell samhörighet med det iranska religiösa och politiska ledarskapet. Denna koppling bäddar in Iran i en bredare politisk kamp mot Israel och USA, vilket komplicerar den strategiska miljön och ökar kostnaden för eskalering. Konflikten är inte ett simpelt krig mellan stater, utan en del av en bredare motsättning kring Västasiens framtid, som inkluderar en rad politiska och sociala grupper som inte är beredda att låta USA och Israel segra i Iran.

Tredje aspekten: Diplomatiska problem 

USA:s och Israels krig började med en attack som dödade 165 flickor på en grundskola. Amnesty Internationals Erika Guevara-Rosas sa att denna ”förfärande attack mot en skola, med klassrum fulla av civila, är en motbjudande illustration av det katastrofala och helt förutsägbara pris som civila betalar under denna väpnade konflikt”. 

Attackerna har förstört viktig civil infrastruktur som sjukhus och energianläggningar, och har lett till allvarliga problem i vardagslivet i hela Iran. Eftersom USA och Israel började bombandet just när det verkade som om det blivit ett genombrott i förhandlingarna, har regeringar och befolkningar över hela världen nu ytterligare ett exempel på när USA använder överväldigande militär makt snarare än diplomati. 

Denna uppfattning är viktig eftersom den globala legitimiteten har förändrats, och länder som Kina och Ryssland vägrar att isolera Iran. Ryssland, verkar det som, har tagit Irans nya högsta ledare Mojtaba Khamenei till Moskva för behandling av skador som han ådrog sig under bombningarna – ett tecken på de varaktiga relationerna mellan länderna.

Fjärde aspekten: Strategisk geografi 

Irans förmåga att stänga Hormuzsundet – genom vilket en stor del av världens olje- och naturgasförsörjning passerar – har lett till störningar i hela den globala ekonomin. Brent råolja, indikatorn för oljepriser, steg till över 100 dollar fatet, fraktpriserna för oljetankfartyg och premier för krigsriskförsäkringar steg snabbt, och gödningsmedel som transporteras genom sundet är nu fast där, vilket kommer att få en enorm inverkan på det globala jordbruket. 

Irans geografiska förmåga att stänga sundet ger landet en makt som få stater har. USA är nu desperata att få länder att sätta press på Iran – militärt och diplomatiskt – för att öppna sundet igen, men få verkar intresserade. Kina inledde till exempel bilaterala samtal med Iran för att tillåta sina egna fartyg att passera och uppmanade sedan till nedtrappning; amerikanska allierade i Asien, som Japan och Sydkorea, samt europeiska länder, har avböjt att delta i det militära äventyret.

Femte aspekten: Gränserna för militär makt 

Israel och USA kan attackera iranska anläggningar och infrastruktur, men de kan inte invadera ett land med nästan 100 miljoner invånare, av vilka många aktivt kommer att göra motstånd mot ockupationen. En sådan markinvasion skulle utlösa en regional brand som kommer att dra in Irak och Jemen, där situationen i stort sett är lugn. Ett fåtal attacker i Irak har ännu inte visat vilket stöd som Iran skulle få där om det skulle ske en markinvasion av USA och Israel. 

Erfarenheterna från Irak (2003) och Libyen (2011) visar att det är lätt att förstöra presidentens arbetsrum men svårare att montera ner det politiska systemet utan kaos. Militär överlägsenhet kolliderar med den politiska verkligheten. Militär makt över luftrummet kan förstöra infrastruktur, men den kan inte utplåna en politisk ideologi eller montera ner en stat som behåller sin interna sammanhållning.

Sjätte aspekten: En kärnvapenframtid 

USA:s och Israels attacker i juli 2025 förstörde Irans kärnenergianläggningar. ”Utplåning är en korrekt term!”, sade Trump då. 

Vad som dock inte försvann från landet var lagret på 440 kilo anrikat uran. Detta utgör grunden för ett kärnvapenprogram, om Iran beslutar att ändra sig om nödvändigheten av avskräckning med kärnvapen. 

Den senare historien om kärnvapenspridning är lärorik: 1994 undertecknade Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) det överenskomna ramverket för att frysa sitt plutoniumprogram. Men efter att USA:s president George W Bush 2001 intensifierat talet om regimskifte (med frasen ”ondskans axelmakter”), drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet 2003. Det skedde ett diplomatiskt genombrott i sexpartssamtalen 2006, som följdes av att USA fryste 25 miljoner dollar av Nordkoreas tillgångar, vilket ledde till kärnvapenprovet i oktober 2006. 

Dessa två krig (2025 och 2026) som påtvingats Iran kan bryta löftet att inte genomföra kärnvapentester och leda till utvecklingen av ett iranskt kärnvapen.

Iran kommer att komma ut ur detta krig med skadad infrastruktur, under stort ekonomiskt tryck och med familjer förkrossade av förlusten av liv och lem. Men krig bedöms inte enbart utifrån förstörelse. De bedöms utifrån huruvida politiska mål uppnås. 

USA och Israel kommer inte att uppnå några av sina krigsmål. Historien bjuder ofta på sådana ironier. Imperier går in i krig säkra på sin militära överlägsenhet, bara för att upptäcka att politisk legitimitet, nationell motståndskraft och strategisk geografi är krafter som bomber inte lätt kan besegra.

Vijay Prashad är en indisk historiker och journalist. Han är författare till 40 böcker, inklusive Washington Bullets, Red Star Over the Third World, The Darker Nations: A People’s History of the Third World, The Poorer Nations: A Possible History of the Global South och How the International Monetary Fund Suffocates Africa, skriven tillsammans med Grieve Chelwa. 

Han är verkställande direktör för Tricontinental: Institute for Social Research, chefskorrespondent för Globetrotter och chefredaktör för LeftWord Books (New Delhi). Han medverkade även i filmerna Shadow World (2016) och Two Meetings (2017).

Denna artikel publicerades först i Globetrotter och är översatt av Proletärens redaktion.

KONST I Göteborg har minnesmonumentet över de svenskar som åkte och stred mot fascismen i Spanien försvunnit – en morgon stod granitsockeln på Masthuggstorget tom. Händelsen är nu polisanmäld.

Monumentet, ett kors av skulptören Torsten Renqvist (1924–2007), med inskriptionen ”Till minne av de spanienfrivilliga” invigdes 1993, i samband med 60-årsminnet av det spanska inbördeskriget.

Monumentet stod från början på Esperantoplatsen men står sedan millennieskiftet på Masthuggstorget. Skulpturen har kritiserats en del genom åren, inte minst för att den är så oanselig jämfört med den betydligt större La Mano i Stockholm, men har trots det blivit en viktig samlingspunkt. 

De Spanienfrivilligas Vänner, som varje år på 1 maj anordnar en manifestation vid korset, ser allvarligt på stölden.

– Det är mycket allvarligt att skulpturen nu har stulits från sin sockel, inte minst för anhöriga till de spanienfrivilliga, skriver föreningen i ett uttalande.

– Vår förening har tidigare framfört kritik mot att Sentida kors saknar naturlig anknytning till de spanienfrivilliga och deras kamp. Den kritiken uttrycktes även av de åldrade spanienfrivilliga som var på plats när monumentet invigdes. Detta har dock ingen betydelse i sammanhanget. Torsten Renqvists skulptur är ett viktigt konstverk i sin egen rätt som göteborgarna förtjänar att ta del av. Och de spanienfrivilliga förtjänar ett monument i staden som uppmärksammar deras insatser mot fascismen och till försvar av Spaniens demokrati och frihet. Det är därför mycket viktigt att ärendet utreds skyndsamt. 

Böter på en i sammanhanget struntsumma. Plus att Israels fotbollsförbund (Ifa) i samband med tre matcher på Fifanivå måste sätta upp en banderoll med texten ”Fotbollen förenar världen – Nej till diskriminering”.

Det är det straff Fifa dömt ut för att det israeliska förbundet hejat på folkmord och etisk rensning och för den rasism som Ifa tillåter bland andra Benjamin Netanyahus favoritklubb Beitar Jerusalem att bedriva helt öppet.

Palestinas fotbollsförbund (PFA) protesterar. Och får stöd av en jurist med meriter från den internationella domstolen i Haag (ICJ).

”Även om (beslutet att bötfälla Ifa) utgör ett steg i rätt riktning, konstaterar PFA att resultaten inte helt tar upp omfattningen och allvaret av de överträdelser som togs upp i det ursprungliga förslaget, inklusive de som rör diskriminering enligt artikel 4 i Fifa-stadgarna och andra allvarliga anklagelser som stöds av bevismaterialet inför Fifa”, skriver PFA i sitt svar.

 ifas disciplinkommitté tiger om att israeliska lag på den ockuperade Västbanken tillåts spela i israeliska ligan – ett klart brott mot Fifas egna stadgar. I sitt beslut i förra veckan hävdar Fifas disciplinkommitté att den inte kan fatta något beslut eftersom ”Västbankens slutliga rättsliga status enligt internationell rätt fortfarande är en olöst och mycket komplex fråga”.

Men frågan är varken olöst eller komplex. Det menar en före detta domare vid ICJ: Michael Dugard, som också tjänstgjorde som FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska territorierna, hänvisar till ett ICJ-beslut från juli 2024 som går rakt emot Fifas uppfattning.

– Fifa och Uefa [det europeiska förbundet, Proletärens anm.] måste hållas ansvariga för att de avsiktligt motsäger ett beslut från Internationella domstolen om de palestinska ockuperade territorierna, säger Dugard  till tidningen The Athletic. 

Dugards kritik är skoningslös, både mot Fifa och Uefa och mot Israel och landets fotbollsförbund:

– Beslutet (i ICJ) lämnar inget tvivel om att Västbanken, östra Jerusalem och Gaza är Palestina och att Israel måste lämna områdena omedelbart. Fifa och Uefa ägnar sig åt sport-tvätt och medverkar till uppenbara brott mot internationell rätt, inklusive men inte begränsat till folkmord, apartheid och ockupation genom att tillåta fortsatt deltagande från Israel, säger Dugard.

PFA konstaterar bland annat att Fifas disciplinkommitté självt pekar ut flagranta brott: att fram till den 22 januari 2025 hade 724 palestinska idrottare, därav 324 fotbollsspelare, dödats av den israeliska armén samt att israeliska soldater och reservister regelbundet tävlar i internationella sportevenemang och att detta uppmärksammats och firats av Ifa.

Noterbart: enligt Fifa och den Internationella Olympiska Kommittén (IOC), är det absolut förbjudet för ryska och belarusiska idrottsmän med anknytning till sina länders väpnade styrkor, att tävla internationellt.

När det gäller förhållandena på Västbanken konstaterar Fifas disciplinkommitté att palestinier i praktiken är förhindrade att komma in på fotbollsarenor som ligger i israeliska bosättningar på Västbanken samt att ICJ och Human Rights Watch konstaterar att fotbollsklubbarna i dessa bosättningar tillåter endast israeler och att palestinier diskrimineras.

PFA har sedan 2013 har försökt få igenom en uteslutning av Israel ur den internationella fotbollsgemenskapen. Beslutet har förhalats av Fifabasen Gianni Infantino, en lydig Israel- och Trump-lakej. PFA kommer att åter aktualisera frågan om Israels uteslutning och om vad som händer på Västbanken, under Fifas kongress i Vancouver den 30 april.

PFA kommer, om Fifa inte skärper straffet mot Israel, att överväga att ta frågan till Idrottens skiljedomstol, The court of arbitration for sport. 

LITTERATUR – Målsättningen är att bli sämre på att regera och bättre på att delegera.

Det säger Henrik Johansson, arbetarförfattare, poet och allmänt rolig kille, som efter den gångna helgens årsmöte för Föreningen Arbetarskrivare går in på sitt andra år som ordförande.

Vilka är föreningens största utmaningar framöver?

– För att klara ekonomin är den stora utmaningen att hålla antalet prenumeranter på Klass och medlemmar över 500 stycken. Annars snor Postnord ännu mer i porto. På ett mer allmänt och politiskt plan är det spännande utmaning att involvera fler skribenter som även skriver på andra språk än svenska. Jag vill att vi ska vara en föreningen för folk som skriver och läser arbetarlitteratur i Sverige.

Har ni något roligt på g?

– I Skåne tuffar projektet ”Arbetarskrivare turnerar” på. 7 maj ska vi till Örkelljunga med Jenny Wrangborg. Själv ska jag till arbetarlitteraturfestivalen i Florens i april för att representera föreningen. Och i det tysta jobbar nu redaktörerna, Adriana Aires Rastén och Roza Ghaleh Dar, med årets medlemsantologi. Den kommer ut i höst och jag ser redan fram emot den! 

Två spelbolag inom Betsson-koncernen döms att betala tillbaka närmare 4,7 miljoner kronor till en spelare med allvarliga spelproblem.

Svea hovrätt slår fast att bolagen, trots att de haft detaljerad information om spelarens omfattande förluster och beroende, fortsatt att uppmuntra honom att spela vidare.

Mannen spelade mellan 2016 och 2019 bort stora summor pengar – totalt omsatte han omkring 60 miljoner kronor – och tecknade tusentals spelavtal med bolagen. Under perioden fick han bland annat VIP-status, bonusar och andra erbjudanden som syftade till att hålla honom kvar på spelsajterna.

Hovrätten menar att spelbolagen utnyttjade spelarens utsatta situation. Genom att rikta marknadsföring mot en person de visste hade allvarliga problem har bolagen agerat i strid med “tro och heder”. Därför ogiltigförklaras spelavtalen, och pengarna ska betalas tillbaka.

Domen lutar sig mot en vägledande dom från Högsta domstolen 2025, som tydliggjorde spelbolagens ansvar vid misstanke om spelberoende. Fallet ses som ytterligare ett steg mot en hårdare rättspraxis mot spelbolag som brister i sitt ansvar.

Betsson överväger att överklaga domen.

Markus Wiechel (SD), riksdagsledamot:

På senare tid verkar du ha blivit mycket intresserad av Kubas interna angelägenheter. Du frågade nyligen utrikesminister Maria Malmer Stenergard ”vilka konkreta diplomatiska, politiska och stödjande åtgärder regeringen avser att vidta för att säkerställa att Sverige bidrar till att stärka det kubanska folkets krav på grundläggande rättigheter och friheter”.

Vid tidigare tillfällen har du uppmanat den svenska regeringen att ändra sin röst till stöd för den kubanska resolutionen i FN som fördömer den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockaden som har införts mot det kubanska folket i mer än 64 år, en blockad som du påstår dig vara ”bekymrad” för. Du har också ägnat dig åt att attackera avtalet om politisk dialog och samarbete mellan Kuba och EU och har uppmanat den svenska regeringen att dra sig ur det.

Du nämnde att ”Sverige har en lång tradition av att försvara mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar världen över, särskilt i Latinamerika”, och uppgav att ”betydande folkliga protester utbrutit” på Kuba som ”främst orsakats av långvariga och allvarliga strömavbrott, förvärrade av bränslebrist”.

Det vore viktigt att du i samma anda tar upp orsaken till de långvariga strömavbrotten, eller snarare vem som är ansvarig. Ingen analys av Kuba bör förbise effekterna av en ekonomisk blockad som, trots att den formellt inleddes 1962, började ta form redan 1960. Samma år väckte den amerikanske tjänstemannen Lester Mallory i ett memorandum idén om att utöva ekonomiskt tryck på ön för att försvaga den nya revolutionära regeringen: ”Det enda förutsebara sättet att förlora inhemskt stöd är genom besvikelse och missnöje som härrör från ekonomiskt missnöje och svårigheter.” Mallory föreslog att ”förvägra pengar och förnödenheter till Kuba, för att sänka de nominella och reala lönerna, provocera fram hunger och desperation och störta regeringen”.

Under de senaste 60 åren har blockaden förstärkts med dekret och rättsliga ramverk som syftar till att öka den ekonomiska förföljelsen mot Kuba och belägga med sanktioner alla typer av kommersiella transaktioner, inte bara med USA utan även med tredjeländer, vilket tydligt visar dess utpräglat extraterritoriella karaktär. Man kan fråga den svenska regeringen vad dess ståndpunkt är angående tvångsåtgärderna mot tredjeländer, men vi vet att svaret inte är av intresse för dig.

Den 29 januari undertecknade USA:s president Donald Trump ett presidentdekret som utlyste ett ”nationellt nödläge” som svar på det påstådda ”ovanliga och extraordinära hot” som, enligt Washington, Kuba utgör för USA:s säkerhet. På grundval av detta tillkännagavs tullar mot länder som säljer olja till den karibiska nationen, tillsammans med hot om repressalier mot dem som agerar mot Vita husets presidentorder.

I praktiken har detta inneburit en blockad av oljeförsörjningen, vilket påverkat produktiv verksamhet, hälsovård, transporter, utbildning, elproduktion och nästan alla delar av kubanernas vardagsliv. Låt oss fråga oss själva, utan hänsyn till politiska tillhörigheter, vad en blockad av bränsletillgång skulle innebära för vilket land som helst på 2000-talet och vilka praktiska konsekvenser det skulle få.

Dessutom kommer det dagligen direkta hot från den amerikanska regeringen angående dess intresse av att undergräva den konstitutionella ordningen, utan att utesluta väpnad intervention.

Varje analys av Kuba som ignorerar denna verklighet är felaktig, oavsett om det beror på okunskap eller avsiktlig partiskhet; du väljer vilken sida du står på.

Eftersom du är så passionerad när det gäller Kuba, pröva att läsa José Martí, den mest universella av kubaner, som bland de många citat han lämnade efter sig, gett oss ett som är i särskild samklang med tiden:

”När det finns många män utan heder, finns det alltid andra som förkroppsligar många mäns heder.  Det är dessa som med fruktansvärd kraft gör uppror mot dem som stjäl nationernas frihet, vilket är att stjäla deras heder. I dessa män finns tusentals män, ett helt folk, själva den mänskliga värdigheten.”

Raúl Delgado ConcepciónKubas ambassadör i Sverige och Island

En finanschef i Region Västerbotten döms till två års fängelse för grovt tagande av muta. Mannen har enligt tingsrätten vid flera olika tillfällen tagit emot otillåtna ersättningar för investeringar av regionens pensionspengar.

Brotten ska ha pågått mellan 2022 och 2024 och uppdagades efter att en visselblåsare slagit larm. Finanschefen hade ansvar för omkring fem miljarder kronor och misstänks ha lurat till sig uppemot tio miljoner kronor.

Tingsrätten slår fast att han utnyttjat sin position och styrt investeringar samtidigt som han fått konsultarvoden via en privat bisyssla. Mannen har nekat till brott. Fyra medåtalade personer frias från samtliga anklagelser.

Förra veckan dog tre personer i arbetsplatsolyckor i Sverige. Samtliga arbetare.

I torsdags skadades två män svårt vid en olycka med en grävmaskin utanför Hallsberg. De fördes till sjukhus med ambulans men deras liv gick inte att rädda.

I fredags avled den kommunanställde man i Söderhamn som i måndags föll ner i ramen av en brygga. Olyckan skedde i samband med underhållsarbete. 

Hittills i år har totalt tio personer omkommit i arbetsplatsolyckor i Sverige. Därtill har en svensk officer dött i tjänst i en lavinolycka i Schweiz.