Tornevall Networks

Svenska Freds fredsgala på Gasklockorna i Gävle öppnades med utdelningen av Eldh-Ekblads fredspris, som gick till författaren Klas Östergren. I motiveringen nämndes bland annat hans belysande av svensk vapenexport och ifrågasättande av Natomedlemskapet. Pris-summan skänktes tillbaka till Svenska Freds på stående fot, efter ett underhållande och gissningsvis halvimproviserat tacktal.

Stora Gasklockan var väl- men inte helt fylld inför kvällens huvudnummer, den på bland annat Gävle kommuns reklamtavlor annonserade konserten med Titiyo, med gästspel av Marit Bergman. Många av åhörarna kom från Svenska Freds kongress som pågått i Lilla Gasklockan bredvid, och det relativt sparsamma mellansnacket rörde sig ganska mycket inom ett ”vi”. Det var nog ändå mer att förstå som ett ”vi som ser vad som händer” än ett ”vi i Svenska Freds”. Och visst är det stärkande att se varandra och bekräfta att man inte har förlorat förståndet! Andra besökare kom för konserten eller hade deltagit i de workshops och utställningar som skett på området i regi av de Profundis teater, under namnet Boosta. 

Titiyo och bandet bjöd på egna hits i stundtals snudd på avantgardistiska omtolkningar, och på tolkningar ur den svenska musikskatten från senaste skivan Hemland. En personlig favorit var framförandet av Wiehes/Dylans Sakta lägger båten ut från land. Mycket fint.

Starkast blev det när Marit Bergman kom in på scenen och till kompet berättade om sin vän Khaled och hans familj i Gaza, och deras berättelser från den så kallade vapenvilan. ”Ibland önskar jag att jag inte var vuxen, och slapp ta ansvar. Men jag är vuxen och vet vad som händer, och ni är vuxna och vet vad som händer”, avslutade Marit innan hon och musiken fortsatte in i numera välbekanta Vi bär alla barnen.

Konferencier för kvällen var Andreas Magnusson, bioaktuell i Strejkarna, dokumentären om gänget i Fridays For Future. En fin signal om samhörigheten mellan freds- och miljörörelse. 

Efter upprensningen inom den kinesiska fotbollen med hårda domar mot korrupta ledande personer inom förbundet, vänder landets idrottsmyndigheter nu också blickarna mot en osund supporterkultur inom bordtennisen.

I ett myndighetstillslag rensades mer än 1,6 miljoner problematiska internetposter bort och myndigheterna har också infört stränga straff för de som bryter mot de nya reglerna inom supporterkulturen.

Kinas bordtennisförbund (CTTA) menar att supporterkulturen kring pingis-essen är särskilt bekymmersam. Nyligen bröt Kinas landslag alla förbindelser med supporterorganisationerna. En konsekvens av den uppskruvade stämningen kring pingishjältarna är att världs- och olympiske mästaren Fan Zhendong har lämnat Kina.

– Många älskar sporten så mycket att de skadar den, anser Fan Zhendong.

Bordtennis är Kinas nationalsport med tio miljoner aktiva tävlingsspelare och 300 miljoner motionärer. Intresset för sporten är så stort att många kinesiska toppspelare tvingas skydda sig mot beundrande och närgångna fans.

Fan Zhendong, 28, vann OS-finalen i Paris 2024 mot Sveriges Truls Möregård och kompletterade därmed en historisk trippel med VM- och World Cup-guld.

Men OS-guldet hade ett pris; den närgångna uppmärksamheten och det enorma fokus som riktades mot Fan Zhendong knäckte honom. Nu har Fan flyttat till Tyskland för att spela för toppklubben FC Saarbrücken TT som han ledde till seger i tyska cupen.

– Förberedelserna inför OS innebar en enorm press. Alla övergrepp online och fansens beteende drev mig in i ett tillstånd av extrem utmattning. Det vill jag inte uppleva igen. Det blev många onormala förluster. Jag kunde leda med 2-0 (i set) när jag plötsligt tappade kontrollen… jag var nära ett sammanbrott, berättar Fan för tidningen Global Times.

  Jag känner en passion för bordtennisen men jag försöker också rädda mitt liv. Det finns de som orsakar skada i ’kärlekens namn’ och de hör inte hemma på den plats som borde vara förskonad för sådant.

Den psykiska pressen påverkade Fan starkt. Sedan en supporter 2023 tagit sig in på Fans hotellrum med hjälp av ett förfalskat nyckelkort, distanserade han sig från alla.

– Jag kunde aldrig föreställa mig att jag som idrottare skulle behöva hantera något liknande, säger han. Efter det har jag utvecklat en instinktiv rädsla för trånga platser.  ven på hotellen och under matcherna oroade jag mig. Uppmärksamheten försvann aldrig. Allt jag gjorde utlöste en ny våg av spekulationer… det gjorde mig förvirrad.

Och kritiken mot flytten till den tyska ligan lät inte vänta på sig: tillmälen som ”landsförrädare” var bland de mildaste när fansen gick loss på sociala medier.

Idag vet Fan Zhendong inte om han någonsin kommer att representera Kinas landslag igen:

– Det får vi diskutera i framtiden. Idag har jag inte styrkan eller kapaciteten att hantera den press det för med sig. 

Internationella bordtennisförbundets världsranking (4 maj)

Herrar, singel

1. Wang Chuqin, Kina

2. Truls Möregård, Sverige

3. Tomo Harimoto, Japan

4. Felix Lebrun, Frankrike

5. Hugo Calderano, Brasilien

Damer, singel

1. Sun Yingsha, Kina

2. Wang Manyu, Kina

3. Chen Xingtong, Kina

4. Zhu Yuling, Kina

5. Miwa Harimoto, Japan

Det var för tre veckor sedan som Proletären ställde tre frågor till Svensk Simidrott om förbundets inställning till Ryssland och Israel.

Bakgrunden: Svensk Simsport är kritisk till världsförbundet World Aquatics beslut att låta ryska och belarusiska idrottare tävla internationellt, så länge som det folkrättsvidriga ryska angreppskriget mot Ukraina pågår.

– Vi förhåller oss till internationella regelverk när vi deltar i internationella tävlingar, men det betyder inte att vi accepterar eller ställer oss bakom dem. Tvärtom är vi kritiska till både innehållet i besluten och till signalvärdet de sänder, sade Pia Zätterström, ordförande i Svensk Simsport i en kommentar till World Aquatics beslut.

Samtidigt tiger Svensk Simsport om det israeliska folkmordet i Gaza och USA:s angrepp på Iran. Proletärens frågor:

1. Kommer Svensk simidrott att inta en lika principiell hållning mot Israel och USA (som man gör mot Ryssland)?

2. Vilket signalvärde anser Svensk Simidrott det sänder att förbundet INTE protesterar mot alla övergrepp, bara mot de ryska?

3. Vilken är skillnaden mellan de ryska krigsbrotten och de israeliska och amerikanska?

Uppenbarligen känsliga frågor. För trots påstötningar har Svensk Simsport inte svarat. 

MARATON Mer än 2 000 löpare, många amputerade som en följd av det brutala israeliska våldet, sprang i fredags den tionde upplagan av Palestinas Internationella Marathon.

– Vi vill visa att våra barn i Gaza har rätten till liv och hopp, och att den finns på tävlingsbanorna och inte i massgravarna och bårhusen, sade Hassan al-Re’i från organisationskommittén på en video publicerad av CNN. 

Ett fem kilometer långt lopp genomfördes i Gaza, i år efter ett två år långt uppehåll, och en 42,2 km lång mara i Betlehem på den ockuperade Västbanken. Det loppet gick genom de smala gatorna i två palestinska flyktingläger och ner till en jordbruksstad utanför Betlehem där åkrarna är avdelade av betongmur, taggtråd och kameror. Loppet avslutades på torget i centrala Betlehem.

Loppen blev triumftåg för den palestinska kampen, för motståndet och viljan att leva: löparna hälsades med palestinska flaggor och av åskådare klädda i den traditionella sjalen keffiyeh.

Årets tävlingar ägde rum mot bakgrund av de fortsatta israeliska attackerna mot Gaza, och bosättarvåldet på Västbanken; närmare 75.000 palestinier har dödats i Gaza och på Västbanken, 172.000 har skadats och 22.000 gripits samtidigt som den idrottsliga infrastrukturen i Gaza demolerats helt.  

Natos högkvarter må ligga i Bryssel men Nato är en amerikansk skapelse, vilket framgår tydligt redan i Nordatlantiska fördraget från 1949 som undertecknades av de tolv originalmedlemmarna. Artikel 13 i fördraget säger att om en medlemsstat vill lämna organisationen kan den göra det ett år efter att ha meddelat USA:s regering att man inte längre vill vara med.

Det är det tyvärr fortfarande inget medlemsland som har för avsikt att göra – tvärtom framstår de europeiska Natoländernas ledare som långt mycket mer måna om den USA-styrda krigsalliansen än den högste ledaren själv. Den oberäknelige Donald Trump har istället upprepade gånger pratat om att USA själva kanske borde lämna Nato, främst som ett (fungerande) ”hot” för att få resterande medlemsländer att lägga ännu mer pengar på militären. 

Men i svallvågorna av Trumps och USA:s katastrofala krig mot Iran, knakar det ljudligare i Natofogarna än på länge. Att till och med den så underdånige Ulf Kristersson dristade sig till att vagt instämma i den tyske kanslern Friedrich Merz kritik mot USA:s krigsinsats är i det närmaste en sensation sammanhanget, och Merz kritik mer än ovanligt rättfram.

Washington har blivit ”förnedrat” av Irans ledning, sade Merz häromveckan efter att Trumps förhandlare och vicepresident JD Vance fått åka hem tomhänt från de förhandlingar som hölls i Pakistan för att få slut på kriget. Merz konstaterade också att USA verkar ha startat kriget utan en riktig plan för vad man skulle göra.

Trump svarade med att hota med att dra tillbaka amerikanska soldater från Tyskland, och den 1 maj meddelade Pentagon att USA under det närmaste året ska kalla hem 5.000 av de cirka 35.000 soldater som de har i landet.

Trump har sagt att han funderar på att straffa också andra Natoländer som inte stöder kriget i Iran och vill hjälpa till med att åter öppna Hormuzsundet för oljetrafik. Han har varit tydligast med Italien och framför allt Spanien – det enda Natoland som faktiskt för en självständig utrikespolitik under premiärminister Pedro Sanchez, som uttalat sig tydligt mot såväl Israels folkmord på palestinier som USA:s och Israels oprovocerade och folkrättsvidriga anfallskrig mot Iran.

– Italien har inte varit till någon hjälp och Spanien har varit hemskt, sade Trump i slutet av april.

Trumps senaste missnöje med sina europeiska allierade kommer efter den mer fundamentala krisen runt Grönland, där Natos högste ledare hotat med att militärt ta ön från Danmark. För en gångs skull protesterade då de europeiska toppolitikerna högljutt mot USA-imperialismen – när den riktades mot en av de egna.

Annars har inte ett knyst av protester hörts mot den folkrättsvidriga kidnappningen av Venezuelas president Nicolas Maduro och stölden av Venezuelas olja, mot de allt mer aggressiva hoten mot Kuba och mot det faktum att USA anföll Iran. Kritiken där handlar snarare om hur resultatet slår mot världsekonomin och att USA inte kunnat ”slutföra jobbet”.

Kriget i Ukraina, som de europeiska länderna köpt in sig på ännu mer än det USA som drev på utvecklingen under den väststödda kuppen 2014, har också slagit mot Europas ekonomier, men där har de europeiska ledarna inte haft något emot att befolkningarna fått ökade energikostnader – samtidigt som USA kunnat öka sin försäljning av flytande gas till Europa för att ersätta den ryska.

Med Trump som president i USA är också Ukrainakriget en källa till spänningar inom Nato, där Trump står för en mindre kompromisslös linje än de europeiska ledarna som vill fortsätta kriget till varje pris.

Både Grönlandskrisen och kontroversen runt Iran har fått Natos nederländske generalsekreterare Mark Rutte att åka till Washington för att göra det han gör bäst och det han är tillsatt för, att kyssa Trumps fötter och försäkra kejsaren om undersåtarnas kärlek. Samtidigt har en av hans företrädare, Anders Fogh Rasmussen, gått ut och efterlyst en ny europeisk militärallians, där även Ukraina skulle ingå.

– Det vi bevittnar just nu är Natos upplösning, sade den tidigare danske statsministern vid ett besök i Berlin i helgen.

Så väl är det nu inte ännu, även om alliansen prövas med den nyckfulle amerikanske presidenten vid rodret. Kongressledamöter från båda de stora partierna i USA röstade också igenom en lag förra året just för att motverka Trumps nycker. Enligt lagen får USA inte ha färre än 76.000 trupper i Europa, och för närvarande finns det omkring 85.000 amerikanska soldater i Europa.

Det är också viktigt att påpeka att även om det osannolika skulle hända att Trump faktiskt spräcker USA:s egen krigsallians så skulle det inte göra den bättre. Det bästa som kan hända oss i Sverige är att vi använder oss av artikel 13 i fördraget och lämnar den imperialistiska sammanslutning som är Nato – oavsett vem som för närvarande sitter i Vita huset och är högsta chef.

Första maj var inte bara demonstrationer och starten på en långhelg, det var också albumsläpp för Kneecaps nya FENIAN. 

För Kneecapfansen finns det inget att bli besviken på – trion tuffar på med sin rapp på en blandning av iriska och engelska och de teman som behandlas är som vanligt irländsk kultur och språk, klass, imperialism och så klart lite knark.

Här finns också internationell solidaritet, passande nog för första maj, med Palestina i fokus. Det märks inte minst på spåret Palestine (feat. Fawzi) som framförs helt på iriska och arabiska. 

Närvarande i flera låtar finns också det nedlagda terroråtalet mot gruppmedlemmen Mo Chara som pågick under förra året. Carnival beskriver rättegången som ett sätt att distrahera från sakfrågan – kampen för ett fritt Palestina.

Kneecap är som vanligt ironiska och skarpa, men det känns som festandet tagit ett steg tillbaka för politiken. Det gör inte musiken mindre festvänlig, trions rave-stil kvarstår. När jag lyssnar på låten FENIAN på spårvagnen drömmer jag mig bort till en jävlig nice moshpit och börjar nästan hoppa på stället. Big Bad Mo och An Ra gör mig också rejält danssugen. Carnival och Gael Phonics låter dock mer old school än Kneecaps vanliga stil – så det finns något för alla. Det mer personliga och lugna får också plats på albumet i väldigt vackra Irish Goodbye (feat. Kae Temepest) som behandlar medlemmen Móglaí Baps mammas självmord. 

Värt att nämna är såklart att skivan i skrivande stund ligger etta på republiken Irlands topplista och tvåa på Storbrittaniens motsvarighet – det är den högsta placeringen någonsin för en skiva på iriska. Som en grupp med ett uttalat mål att få unga irländare att känna att deras språk är levande och något att vara stolt över måste det ses som en enorm framgång.

Sammantaget är skivan så Kneecap som den kan bli och känns verkligen som en fortsättning och finslipning av allt de tidigare gjort. Det är politisk och klassmedveten musik när den är som bäst. Inte minst är vi nog många som ser fram emot att höra låtarna live och mosha och dansa loss.

Det får vi som tur är göra i höst när trojkan kommer till Stockholm – till alla moderaters och kristdemokraters stora förtret (de har skrivit debattartiklar om att Kneecap bör cancelleras).

Behöver ni ytterligare övertalning så har jag bara en sak att säga: Vilken annan rapskiva namedroppar Ken Loachs The wind that shakes the barley?

Tidöåren går förhoppningsvis mot sin slut. Det är den mest reaktionära regering Sverige haft i modern tid. Och som om inte det räckte så har den har haft en av de slappaste oppositionerna.

Men även om det faktiskt kan bli värre efter valet så är det värt att minnas hur jävligt det blivit under denna korta tid – och ge de ansvariga några rediga kängor.

Så resonerar Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato, som lagom till höstens val släpper en ny antologi, full med teckningar om Tidöregeringen från några av Sveriges främsta satiriker och bildkonstnärer. 

– Antologin är ett pilotprojekt för en återkommande serie valårsböcker som vi planerar att göra vid slutet av varje regerings mandatperiod. Syftet är att hävda den tecknade bildens plats i debatten, och att låta våra folkvalda veta att maktmissbruk och mygel inte kommer att passera obemärkt, säger Karin Z. Sunvisson, initiativtagare till Tecknaruppropet.  

– Det fina med valårsboken är att den är helt partipolitiskt neutral, vi styr ju inte över vilka som vinner valet, och därför svår att avfärda som propaganda för ena eller andra sidan. Alla regeringskonstellationer ska erbjudas samma behandling med tjära och fjädrar. 

Bild: Ella Jax

Hur skulle du summera de här fyra Tidöåren? Vad har varit absolut värst? Och vad har varit mest tacksamt för satirtecknare?

– Det värsta har trots allt varit gemensamt för samtliga riksdagspartier även om det är ett spektrum från fanatisk till viljelös; från det skamliga stödet för Israels folkmord och flatheten för USA i alla frågor till krigshetsen och den vanvettiga militära upprustningen vars effekter på svensk välfärd är svåra att överblicka.

– Roligast med den avgående regeringen har varit att de är korrupta på ett sånt riktigt Kalle Anka-vis, som serietidningsskurkar. Det är lite retro. Sossarnas mygel är inte lika flamboyant.

Vem skulle du vilja ge ett ex av boken i näven? 

– På den så kallade oppositionen. Som en varning.

Och slutligen – hur ser framtiden ut för Tecknaruppropet?

– Den ser ljus ut. Först ska vi sälja skiten ur den här första valårsboken. Vi nära hundra medverkande tecknare delar på vinsten, vilket i sig är en kommentar till regeringens kulturpolitik. Här visar ju vi kulturarbetare sann entreprenörsanda! 

– Sen fortsätter arbetet med nästa valårsbok, med vår tidning och utställningar med mera – allt beroende på vad den nya regeringen ställer till med. 

Natotoppmöte i Sverige. Något som för bara några år sedan hade låtit som ett dåligt skämt är i dag en realitet. Det Sverige som för inte så länge sedan var känt för neutralitet och alliansfrihet och som i många andra länder uppfattades som en oberoende röst för solidaritet och rättvisa finns inte längre.

Idag sitter Sverige som knähund hos USA och springer glatt efter de pinnar som husse kastar. Därför står nu Sverige och Helsingborgs stad som värd för ett toppmöte för USA:s krigsallians Nato, och dessutom som medlem.

Hur kunde det bli så här?

Neutraliteten och alliansfriheten var under mycket lång tid något många svenskar var stolta över. Flera partier hade neutraliteten och alliansfriheten inskrivna i sina partiprogram. Om en partiledning försökte ta bort dessa skrivningar reagerade medlemmarna, likt den socialdemokratiska partikongressen 2021 som tvingade partiledningen att behålla begreppet neutralitet efter att de velat ta bort det.

Visst har det tidigare funnits mörka krafter som önskat driva in Sverige i krigsalliansen men deras lobbyism hade länge ett berg att bestiga. Den folkliga opinionen för neutralitetspolitiken var massiv.

Natolobbyn inom den svenska högern och militären fick söka sig alternativa vägar. Så fanns ett omfattande samarbete med USA och andra Natoallierade under kalla kriget. 

När Sovjetunionen kollapsade 1991 såg neutralitetsbelackarna sin chans. Vägen fram gick via ett svenskt EU-medlemskap. EU försökte säljas in som ett fredsprojekt när sanningen var den motsatta. EU bildades som ett redskap för västländerna i kampen mot Sovjetunionen. 

Inför folkomröstningen 1994 försäkrade ja-sidan att EU inte hade några militära ambitioner och ingen gemensam utrikespolitik. Lögnerna då är lätta att visa. Redan 2003 ingick EU ett officiellt samarbete med Nato, något som med tiden utvecklats alltmer. 

Idag är de två organisationerna två sidor av samma mynt. Fasaden har visserligen krackelerat när USA krävt allt mer av de andra Natoländerna. Sprickan mellan USA och Europa bekymrar Natovännerna men när 23 av EU:s 27 medlemsländer är medlemmar i Nato har gränserna sedan länge suddats ut. Det senaste formella samarbetsavtalet mellan EU och Nato är från januari 2023 där de 14 punkterna har udden riktad mot Ryssland och Kina samt att de gemensamt ska agera i och utanför Europa.

1994 gick Sverige även med i Natos täckorganisation Partnerskap för fred, ett projekt för olika militära samarbeten för att på så sätt knyta länderna närmare krigsalliansen. 2017 togs nästa steg. Då formaliserade EU ett militärt samarbete. Pesco såg dagens ljus och Sveriges deltagande skedde helt utan offentlig debatt. Sverige hade redan då i praktiken övergivit alliansfriheten – men stod ännu utanför Nato. 

Parallellt tilltog skrämselpropagandan. Ryssarna framställdes alltmer som ett hot. Tidningarna skrev om ryska militärplan som flög med avslagna transpondrar. 

Att de följde efter amerikanska plan som flög över Östersjön med avslagna transpondrar berättade dock inte experterna och tidningarna. Att ifrågasätta varför stridsplan från USA fanns på andra sidan jorden, utanför Sveriges kust, gick inte för sig.

Sedan kom det ryska anfallet på Ukraina. Natolobbyn var väl förberedd. Jacob Wallenberg kallade till hemligt möte i Finland och två dagar efter mötet kovände Socialdemokraterna. 

Nu var det Natomedlemskap som gällde och fort skulle det gå. Någon offentlig debatt eller folkomröstning kunde det inte vara tal om. Vi var ju redan med i Pesco och svensk militär personal hade funnit i Natohögkvarteret i Bryssel sedan 1994. 

Ryssarna står utanför dörren, skrek en närmast unison politiker- och mediekår. Vad betyder då över 200 år av alliansfrihet och neutralitet? Någon debatt eller diskussion om konsekvenserna skulle inte hinnas med.

Resten är, som det heter, historia. Att Turkiet och Ungern trilskades och på trumpska manér ville göra olika deals för att släppa in Sverige gjorde eliten sitt bästa för att släta över. Fjäsket för Erdogan visste inga gränser.

Pandoras ask var nu öppen. 2023 slöts DCA-avtalet som gav den amerikanska militären fritt tillträde till 17 olika militärbaser i Sverige. Avtalet öppnar för att USA kan placera vilka vapen de vill på baserna och undantar amerikansk militär från svensk lag.

Nato är en aggressiv krigsallians som driver på olika konflikter och åsidosätter folkrätten. Detta blev uppenbart för hela världen när Nato bombade Jugoslavien 1999. Då sattes den praktiska grunden för att åsidosätta FN och agera utifrån den starkes rätt. Här följer den nuvarande amerikanska regimen den utstakade vägen från 1990-talet, om än på ett mer utstuderat sätt.

Från att vid Sovjetunionens upplösning lova att Nato inte skulle expandera österut har land efter land knutits till denna aggressiva imperialistiska krigsallians. USA som alliansens ledare hotar idag allt fler länder och driver på för att de europeiska länderna ska vara mer aktiva, som att delta i kriget mot Iran.

När nu det militära toppskiktet för krigsalliansen tillsammans med toppolitiker anförda av Natoländernas utrikesministrar samlas i Helsingborg för att dra upp riktlinjerna för ännu högre militärbudgetar, mer vapen till krigets Ukraina och ökad produktion av krigsmateriel behöver de mötas av massiva protester. Det folkliga stödet som en gång var för fred, neutralitet och alliansfrihet måste åter göra sin röst hörd. 

När makteliten skramlar med vapen måste folket tysta det med fredsduvans vingslag. Därför behöver vi vara många som protesterar mot Natotoppmötet i Helsingborg.

Demonstrera mot Nato i Helsingborg lördag 16 maj, samling kl 13.00, Furutorpsplatsen. Avmarsch kl 14.00. Se mer information på stoppanato.nu.

Den före detta israeliske soldaten Noam Bettan och hans låt Michelle drar nytta av de pengar den israeliska staten pumpar in för att återupprätta landets skamfilade rykte efter år av folkmord och krigsförbrytelser i Gaza och på den ockuperade Västbanken. 

Pengarna kommer från en statlig israelisk fond, Hasbara, och har de senaste åren använts till att bland annat propagera för Israel i Eurovision-tävlingen: Israel har vunnit den folkliga röstningen tre år på raken efter organiserade kampanjer.

Fonden är helt öppen med att stödet i första hand inte handlar om de israeliska Eurovision-bidragen, utan om att göra propaganda för staten Israel.

”Israels deltagande i Eurovision Song Contest står som en av de mest livfulla skärningspunkterna mellan kultur, diplomati och politisk krigföring i modern tid (…) Att förstå Israels Eurovision-historia, de krafter som är emot den och de effektiva argumenten till dess försvar är avgörande för alla som engagerar sig i offentligt förespråkande för Israel”, skriver fonden på sin hemsida hasbara.co/il.

Fonden agerar även i år: Noam Bettans låt hyllas i inslag på sociala medier, och i en reklamfilm påminner Bettan om att det går att rösta tio gånger. Detta trots att Europeiska TV-unionen (EBU) förbjudit den typen av påverkan på tävlingen. På måndagen stoppade EBU med hänvisning till reglerna också den israeliska kampanjen på sociala medier – men inslagen har inte tagits bort.

Och det israeliska fusket fortsätter via andra kanaler. I Sverige står till exempel Vänskapsförbundet Sverige-Israel för en omfattande kampanj för det israeliska bidraget.

Den statliga israeliska fond som betalar för reklamen grundades 1983 med det uttalade syftet att sälja in Israel till amerikanerna. I fjol spenderade fonden 150 miljoner dollar, motsvarande 1,4 miljarder kronor på propaganda. I år motsvarande 6,75 miljarder kronor. 

För två år sedan var vi tiotusentals som gick ut på gatorna i Malmö till stöd för Palestina och i protest mot Israels deltagande i Eurovision Song Contest, som då ägde rum i staden. En obeskrivligt vacker solidaritetsuppvisning som uppmärksammades över hela Europa, fick SD-gubbar och sionister att koka av ilska och stärkte alla oss som var engagerade i Palestinarörelsen. Det var en häftig politisk aktion, men också en härlig folkfest med musik och glädje. 

De flesta med IQ över rumstemperatur var överens om hur sjukt det var att Israel fick vara med i tävlingen mitt under ett brinnande folkmord. ”Vi tar inte ställning i politiska frågor”, var svaret från Eurovision. Ett bisarrt påstående, då det tog typ 35 sekunder för dem att utesluta Ryssland efter invasionen av Ukraina. 

Två år har gått, tiotusentals fler palestinier har mördats, ytterligare tusentals libaneser och iranier till följd av Israels och USA:s utvidgning av kriget. Barnamord, tortyr, övergrepp, expansion av illegala bosättningar, piratdåd på öppet hav… Israels kriminella cv blir bara längre och längre för varje dag.

Bosättarstaten har gjort sig helt omöjlig i alla internationella sammanhang. De flesta av deras allierade tycker att det gått över styr.

Till och med den amerikanska högern börjar vackla i sitt stöd. Det är bara de mest hårdföra galningarna – sionistiska fundamentalister, kristna evangelister, samt de bittraste och mest muslimhatande reaktionärerna som fortfarande stödjer Israels framfart.

Eurovisionprotesterna i Malmö samlade tiotusentals. Foto: Artur Szandrowski / Proletären

I år äger tävlingen rum i Wien och semifinalerna går av stapeln vid denna tidnings pressläggning.

Det har hänt lite i Eurovisionvärlden sedan Malmö. Flera länder har gjort det som Sverige borde gjort för länge sedan – tagit ställning och hoppat av tävlingen. Fjolårets vinnare Nemo har lämnat tillbaka pokalen i protest och tolvhundra artister från hela världen har skrivit under ett upprop om Eurovisionbojkott.

Frågan är hur länge Eurovision pallar att ha med Israel. Bortsett från den allmänna opinionen så har Israel gjort sig rätt krångliga även som deltagare – de trotsar reglerna och kommer med öppet politiska låtar, ägnar sig åt otillbörlig påverkan och misstänks även för röstfusk (så till den grad att tävlingen tvingats ändra om sitt röstsystem i år). Men om Israel kickas kanske en del smaskiga sponsorer försvinner med dem (Israelkopplade huvudsponsorn Moroccanoil till exempel) och i showbusiness, liksom i politiken, trumfar pengar över moralen.