Bankpropaganda-barntidningen (smaka på det ordet) Lyckoslanten fyller 100 år i höst. Och med den Spara och Slösa. Serien handlar om den präktiga Spara, som lägger undan varje peng medan Slösa lever life och unnar sig lite för att, om så bara för en stund, drömma sig bort från klassamhället. Tyvärr går det jämt åt helvete […]
Content
Bankpropaganda-barntidningen (smaka på det ordet) Lyckoslanten fyller 100 år i höst. Och med den Spara och Slösa.
Serien handlar om den präktiga Spara, som lägger undan varje peng medan Slösa lever life och unnar sig lite för att, om så bara för en stund, drömma sig bort från klassamhället. Tyvärr går det jämt åt helvete för stackars lilla mörkhåriga Slösa, medan den blonda, ariska och rosenkindade Spara alltid hamnar på topp.
Jag vill slå ett slag för Slösa. Hon är fan en äkta 100-gumma. Mänsklig. Syndig. Skör. Lätt att relatera till. Spara däremot… usch. Präktig jäkla moraliserande lillkärring.
Sparor är outhärdliga. De vill man inte ta en öl med. Tacka vet jag Slösor.
Jag minns när fröken kom in med en trave Lyckoslanten och vi vackert fick sitta i en timme vid våra skolbänkar och läsa dem. Rätt sjukt egentligen. Visst, det mesta var bara lättsamma reportage, intervjuer med vuxna, ibland lite roligt pyssel. Men i grund och botten var det ju ett organ för Swedbank vi tryckte i oss.
Lyckoslanten – och särskilt Spara och Slösa – genomsyras av det klassiska borgar-boomer-budskapet: ”Om ni ungdomar bara slutade köpa så mycket hämtkaffe och avocadomackor så skulle ni också ha råd med en tvåvåningsvilla!”. Ofta sagt av såna som klankar ner på arbetare som röker eller snusar: ”Du skulle kanske inte gnälla över att lönen var för låg om du bara slutade blablabla”.
Ingen blir rik genom sparande. Lika lite som genom hederligt arbete. Dessutom är väl bankerna inte ens särskilt intresserade av kunder som sparar?
De vill ha kunder som lånar och spekulerar.
Låna och Löna kanske hade varit mer tidsenliga figurer. Men det är svårare att sälja in hos barnen.