Tornevall Networks

Hittills har Kommunistiska Partiet framställt sig som ett parti som inte kompromissar. Med sex månader kvar till valet har partiets arbetsutskott nu tänkt om. I ett brev till Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar vädjar nu K:s partiordförande Povel Johansson om samarbete – och säger sig vara beredd att ställa även tidigare viktiga principer åt sidan.

I brevet räcker Povel Johansson ut en hand till Vänsterpartiet, men även till övriga riksdagspartier, om samarbete:

”Vi vill ställa frågan till Vänsterpartiet, och övriga riksdagspartier: Hade det inte varit bättre om vi samarbetade allihop? Vi kan inte låta politiska och ideologiska skiljelinjer stå i vägen om vi ska ta ansvar för vårt land.”

– Det är viktigt att ha ett öppet sinne och självkritiskt kunna granska även sin egen politik. Måste verkligen välfärden ha mer pengar? Kan inte lite lagom med krig vara rätt bra ibland? Det är sådana frågor vi kommunister måste våga ställa oss.

Vad betyder då Kommunistiska Partiets strategiska omläggning i praktiken? Det skulle till exempel kunna innebära att sitta med i styrande koalitioner i kommuner där K tar mandat, menar Povel Johansson.

– Vi har tagit lärdom av riksdagspartierna och inte minst Vänsterpartiet. Det som räknas är trots allt makten.

Behövs det inte en opposition till den förda politiken, menar du?

– Det är ändå ingen idé att stå på det lokala torget och klaga på politikernas nedskärningar. Nu hoppas vi istället på att själva kunna vara med och driva högerpolitiken i de kommuner vi kommer in i. Socialistiska nedskärningar är trots allt bättre än nyliberala nedskärningar.

Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Idag har partiet två mandat i Lysekil. Nu hoppas Povel Johansson att partiets nya strategi ska öppna upp för att ta mandat i fler kommuner.

– Vi tror att de svenska väljarna saknar ett parti som verkligen är beredda att kompromissa med allt och göra vad som helst för att få vara med och bestämma.

Är det inte lite tvärtom? Att fler hade velat se partier med tydliga ideologiska ståndpunkter?

– Nja, det här med ideologier är rätt omodernt. Det kanske funkade på 1900-talet, men idag har vi ju AI. Om det dyker upp en svår fråga så räcker det att fråga Chat GPT om vad vi borde tycka.

Kommunistiska Partiet har i samband med den strategiska omläggningen också tryckt upp ett antal nya affischer som kommer att användas i valrörelsen. Bland budskapen finns ”Kappan efter vinden”, ”Öka krigshetsen” och ”Förändring som känns i din plånbok – kanske till det sämre?”.

Vad har du att säga till de som tycker att partiet nu överger sina principer?

– Som marxister ser vi det som självklart att kunna ändra oss, om det ökar våra möjligheter att få makt och inflytande. Det är som Marx sa: ”Det här är mina principer. Om du inte gillar dem, så har jag andra.”

Fast… Det var väl komikern Graucho Marx som sa det?

– Det spelar ingen roll vilken Marx som sa det. Poängen är ju att vi fortfarande har principer. Bara inte samma principer som vi hade tidigare.

Den 12 mars spikade nationella folkkongressen i Beijing Kinas 15:e femårsplan för ekonomisk och social utveckling. Planen innehåller satsningar på barnfamiljer, pensionärer och utbildning. Reformerna är efterlängtade men nivåerna är låga med svenska mått mätt. 

Planen sätter 21 huvudsakliga mål att uppnå under åren 2026-2030. Åtta av målen siktar på välfärd och social utveckling. Fem av målen handlar om grön omställning. Övriga mål syftar till allmän ekonomisk utveckling, tekniska innovationer och nationell säkerhet.

Femårsplanens prioriteringar kan också avläsas i antalet projekt för att uppnå målen. 25 av totalt 109 större projekt avser social välfärd, 18 projekt grön omställning och 23 projekt utbyggd och moderniserad infrastruktur.

Den politiska ledningen i Kina vill stimulera och öka den inhemska efterfrågan i ekonomin. I tider av handelskrig och osäkerhet behöver landet bli mindre beroende av export. Men för att detta ska bli verklighet måste hushållens inkomster öka, och välfärden och den sociala tryggheten förbättras.

Kina brottas också med demografiska utmaningar. Barnafödandet håller inte jämn takt med det växande antalet pensionärer. Därför är det en viktig del av planen att uppmuntra till familjebildande och göra Kina mer barnvänligt.

Till detta hör att det ska bli billigare och enklare att föda barn. De medicinska kostnaderna för förlossningar, inklusive eventuella provrörsbefruktningar, ska helt täckas av det nationella sjukförsäkringssystemet.

Ett års förskola är redan gratis. Femårsplanen sätter som mål att öka antalet dagisbarn upp till tre års ålder. Förra året introducerades ett nationellt barnbidrag. En kinesisk barnfamilj får motsvarande knappt 5.000 kronor om året per barn yngre än fyra år. Reformen beräknas omfatta cirka 30 miljoner familjer per år.

När Kinas premiärminister Li Qiang presenterade planen flaggade han även för särskilda bostadsbidrag riktade till barnfamiljer, bättre föräldraförsäkring och föräldraledighet. Samarbetet mellan barn-/mödravård och barnomsorg ska utvecklas.

Satsningar på skola och utbildning är också en del av planen. Målet är att öka antalet skolår till i genomsnitt 11,7 år för befolkningen i arbetsför ålder. Samtidigt utlovas Kinas grundskoleelever vår- och höstlov där omständigheterna så tillåter.

Femårsplanen sätter som mål att antalet läkare och sjuksköterskor ska öka. Likaså ska antalet vårdplatser inom äldreomsorgen bli fler. Målet är att den genomsnittliga livslängden ska stiga till 80 år. År 2035 beräknas 400 miljoner kineser vara över 60 år.

Därför vill staten utveckla den så kallade ”silverekonomin” som bygger på hälsovård, friskvård och omsorg särskilt riktad till den äldre befolkningen. Kina har nyligen höjt pensionsåldern till 63 år för män och 58 år för kvinnor.

Kina har länge reglerat inflyttning till städerna. Det har skapat hundratals miljoner av tillfälliga inhemska migrantarbetare. Femårsplanen stadgar lättnader för dessa att registrera sig i städerna, att deras löner ska höjas och att deras barn ska kunna gå i skolan i samma ort där föräldrarna arbetar.

Den 15:e femårsplanen håller fast vid målet att Kinas utsläpp av växthusgaser ska toppa innan år 2030 för att därefter vända neråt. Enligt planen ska utsläppen minska med 17 procent per enhet av BNP. År 2030 ska 25 procent av landets energi komma från icke-fossila bränslen.

De senaste åren har Kinas ekonomi mätt som BNP vuxit med cirka fem procent per år. Det har föranlett borgerliga skribenter i väst att tala om ekonomisk kris. Den nya femårsplanen sätter inga kvantitativa mål för ekonomisk tillväxt. Istället understryks tillväxtens kvalitativa innehåll.

Arbetslösheten i Kina ligger på drygt fem procent. Särskilt i städerna har många ungdomar svårt att hitta jobb. Planen sätter som mål att skapa tolv miljoner nya arbetstillfällen per år. Det motsvarar ungefär antalet nyutexaminerade ungdomar från landets högskolor och universitet.

Allt i femårsplanen handlar inte om social välfärd och grön omställning. En tung del tar fasta på ekonomi, teknik och vetenskap. 28 av planens 109 större projekt fokuserar på strategisk utveckling av ”kvalitativt nya produktivkrafter”.

Den marxistiska terminologin syftar på Kinas satsningar på artificiell intelligens och andra framtidsbranscher. Kina lägger stora resurser på att bli världsledande i hård konkurrens med USA. Målet är att tolv procent av landets BNP ska komma från den digitala ekonomin.

Den 15:e nationella femårsplanen är baserad på rekommendationer från Kinas kommunistiska parti. Samma rekommendationer ligger till grund för motsvarande planer på provinsnivå och olika specifika sektorer av det kinesiska samhället. Tillsammans bildar de ett system av planer.

Enligt Kinas kommunistiska parti är den 15:e femårsplanen ett viktigt steg mot att uppnå ”grundläggande socialistisk modernisering” till 2035. I målsättningen ingår att Kinas BNP per capita ska ha fördubblats räknat från 2020. Idag ligger Kina på en fjärdedel av Sveriges nivå.

I arbetet med planen har olika intressegrupper, experter och mindre politiska partier deltagit. Samtidigt med nationella folkkongressen höll kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens ett möte där planen diskuterades. Allmänheten har inkommit med tre miljoner synpunkter online.

I samband med nationella folkkongressen lade även det kinesiska åklagarämbetet fram en rapport. Brottsligheten i Kina är låg och sjunkande. Förutom att bekämpa korruption fokuserar rättsväsendet på barnmisshandel, våld mot kvinnor, ekobrott och kriminalitet på internet.

För 50 år sedan, den 30 mars 1976, protesterade den palestinska befolkningen mot Israels ockupation med generalstrejk och demonstrationer, från Galiléen i norr till Negev i söder. Dagen innan hade ockupationsmakten exproprierat 20 kvadratkilometer palestinsk jordbruksmark mellan bland annat orterna Sakhnin och Arraba.

Strategin var att, på stulen mark, upprätta åtta judisk-israeliska industribyar som en del av ”den galileiska utvecklingsplanen” och därmed utvidga kontrollen över den palestinska befolkningen genom att bana väg för en judisk-israelisk majoritet i området.

Som Israels andra premiärminister Moshe Sharett skrev redan 1914: “vi har inte kommit till ett öde land för oss att ärva – vi har kommit till ett land med ett folk som bebor det, ett folk som styr det i enlighet med sitt språk och sin barbariska kultur”. Rasismen och kolonisationstanken kunde knappast uttryckts tydligare.

De obeväpnade demonstranterna möttes av militär och polis. Tre kvinnor och tre män mördades. Över hundra sårades och hundratals och arresterades.

Det som senare kom att kallas Jordens dag (Yom al-Ard) var en avgörande händelse i palestiniernas kamp för sin jord. Det var första gången sedan 1948 som palestinierna genomförde ett organiserat, landsomfattande svar på stöldpolitiken.

Dagen är ett av de viktigaste datumen i den palestinska almanackan och uppmärksammas av palestinier världen över eftersom marken är symbolen och basen för närvaro, kraft och sammanhållning. Därför är det viktigt att dagen fortsatt uppmärksammas i solidaritet med palestiniernas kamp!

Den 25 mars röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som erkänner slavhandeln som ”det grövsta brottet mot mänskligheten”. 123 länder, i huvudsak tidigare koloniserade länder i det globala syd, röstade för resolutionen. Tre länder röstade emot: USA, Israel och Argentina.

52 länder lade ner sina röster, inklusive hela Natoblocket. De enda europeiska länderna som röstade för resolutionen var Ryssland, Vitryssland och Serbien.

Resolutionen, som lades fram av Ghana, krävde även skadestånd som ett steg mot upprättelse för de historiska orättvisor som förslavningen av miljontals människor inneburit och som stora delar av världens befolkning än idag lever med konsekvenserna av.

”Handeln med förslavade afrikaner och den rasifierade lösöresförslavningen av afrikaner [var] det allvarligaste brottet mot mänskligheten på grund av det avgörande avbrottet i världshistorien, dess omfattning, varaktighet, systematiska karaktär, brutalitet och bestående konsekvenser som fortsätter att strukturera alla människors liv genom rasifierade regimer av arbete, egendom och kapital”, slår resolutionen fast.

USA:s representant, Dan Negrea, uttalade sig mot kravet om skadestånd och menade att frågan om slavhandeln är ”snäva specifika intressen och agendor” som FN inte bör ägna sig åt. Han sade även att resolutionen är ”mycket problematisk i otaliga avseenden”.

USA ”erkänner inte någon juridisk rätt till reparationer för historiska övergrepp som inte var olagliga enligt internationell rätt vid den tidpunkt då de begicks”, tillade Dan Negrea.

Storbritannien resonerade likadant i ett uttalande som förklarade landets beslut att rösta gult: det finns ”ingen skyldighet att ge reparationer för historiska handlingar som, vid den tidpunkt då de begicks, inte utgjorde ett brott mot internationell rätt”.

Sverige, vars roll i den transatlantiska slavhandeln är väldokumenterad, lade också ned sin röst.

Omröstningen i FN:s generalförsamling ägde rum samma dag som den Internationella minnesdagen för offren för slaveri och den transatlantiska slavhandeln.

Göteborgs Stadsteater sätter upp Jerker Beckmans pjäs om de beryktade kravallerna, som ägde rum i staden i samband med EU:s toppmöte och besöket av USA:s dåvarande president George W. Bush i juni 2001.

Under dessa dagar, från den 14:e till 16:e juni, genomfördes också tre stora fredliga demonstrationer på Göteborgs gator med över 10.000 deltagare. Den största och bredaste av dessa demonstrationer samlade över 16.000 deltagare och hade kravet Sverige ut ur EU.

I den allmänna historiebeskrivning som skildrar händelserna i Göteborg under dessa dagar finns varken dessa demonstrationer eller aktiviteterna kring arrangemanget Fritt forum med. 

Det som historiebeskrivningen kretsar kring – och finns med i pjäsen – är polisinsatsen mot Hvitfeldska gymnasiet, där de inneboende låstes in bakom en ring av containrar. Inlåsningen skedde trots att Göteborgs kommun hade upplåtit skolan till övernattning för aktivister. Detta skedde på torsdagen samtidigt som demonstrationen mot Bush genomfördes under fredliga och odramatiska former.

Det som skildras i historien om de här dagarna – och också finns med i pjäsen – är kravallerna på Avenyn och polisskotten på Vasagatan. Detta skedde på fredagen samtidigt som den största demonstrationen gick genom Göteborgs gator med kravet Sverige ut ur EU. Även denna under fredliga och odramatiska former.

Det som skildras i historien – och även det finns med i pjäsen – är polisens insatser under lördagen mot Schillerska och avspärrningen av Järntorget. På lördagen gick också den tredje stora demonstrationen genom Göteborgs gator.

Demonstrationen under EU-toppmötet samlade omkring 16.000 deltagare. Foto: Arkivbild/Proletären

Pjäsen gör inte mycket för att skildra de större, folkligare demonstrationerna och ge en bredare bild av de mytomspunna dagarna.

I programbladet säger dramatikern Beckman att pjäsen handlar om en ”historieskrivning”. Detta står då kanske i motsättning till vad regissören Niklas Hjulström säger i en radiointervju, där han pekar på sina rättigheter som konstnär att föra fram det som han tycker är viktigt och relevant.

Så blir det i pjäsen. Hjulströms framställning handlar om kravallerna och dess konsekvenser. Pjäsen handlar om Ya Basta, om AFA, om Reclaim the streets, om polisens insatser… och inget annat.

På detta sätt blir pjäsen inte den ”historieskrivning” som Beckman säger sig vara ute efter – utan mer den konstnärliga frihet som Hjulström står för.

Kravallerna på stadsteatern. Foto: Ola Kjelbye

Ska man vara ärlig så sägs det efter två och en halv timme i slutrepliken att det trots kravaller och polisinsatser fanns ett Fritt Forum för debatt och seminarier och att det genomfördes stora fredliga demonstrationer mot EU. Men inte mycket mer än så.

Gestaltningen av kravallerna är dock trovärdig. Dessa åskådliggörs med häftig scenografi och mycket goda skådespelarinsatser – av Kjell Wilhelmsen som Bengan (ägare av en pizzeria på Avenyn) med den minnesvärda repliken ”Det var ju inte polisen som startade det här kriget. Det var medelklassungarna som slog sönder rutor och trodde att de kunde göra revolution”, av Elias Citterio i sin roll som nazist och av Hilda Krepper som en aggressiv och egofixerad AFA-aktivist – för att bara nämna några.

Hoppfullt blir det när Karin de Frumerie i sin roll som Tilde i nutid 2026 säger: ”Högervågen kommer ge plats för en vänstervåg. Det måste ske. Historien är ju inte slut.”

För ovanlighetens skull har Skogsstyrelsen, som annars är känd för att luta örat mot skogskapitalet, låtit en statsvetenskaplig forskare undersöka makten över skogen. Nils Droste, senior forskare på Lunds universitet, har tillsammans med två forskarkollegor samarbetat med en expertgrupp från Skogsstyrelsen.

Att skogsbruket behöver förändras är det ingen tvekan om, om man ser till den samlade forskningen om klimat och miljö. Skogen är en nyckel för att klara såväl klimat- som den biologiska mångfaldskrisen, konstaterar FN:s expertpaneler. Och Sverige klarar inte miljömålen för skogen, som klubbats i riksdagen.

Men de som har makten över skogen samverkar till att behålla systemet med kalhyggen och hög nivå av avverkningar intakt. Det är av den anledningen som maktanalysen behövs, enligt forskarna.

Den nya rapporten ”Makt över skogen” pekar ut några övergripande mekanismer.

Skogskapitalet gynnas av hög avverkning och volymbaserad avkastning. Regeringar har genom    kohandel med stödpartier i utbyte mot maktinnehav kunnat behålla status quo.

Svängdörrar mellan politik och näringsliv betingar korruption. Statliga utredningar domineras av personer med bakgrund i skogsindustrin och ministrar och statssekreterare hämtas från eller går vidare till pr-bolag som företräder affärsintressena. Ett förhållande som även gäller dem i regeringsapparaten som förhandlar fram politiska överenskommelser.

Rapportens slutsats blir att det pågår en ”global avdemokratisering” på grund av de frekventa svängdörrarna mellan politik och näringsliv, som också finns i Sverige. Inflytande sker ofta utan insyn och riskerar att snedvrida demokratin.

Idéer som växer fram underifrån får allt svårare att höras och kan inte konkurrera med resursstarka aktörer med tillgång till politiska nätverk, menar Jesper Svensson, forskare på Lunds universitet och en av författarna. Kärnan i rapporten, poängterar han, är att tyngdpunkten i makten ligger hos det skogsindustriella komplexet. ”Ett nätverk av aktörer, som är sammanbundna av målet om ökad avverkning för ökat ekonomisk avkastning”, beskriver Svensson det som i Aftonbladet.

Rapporten, som omfattar åren 2014-2022, pekar främst ut Socialdemokraterna och Centerpartiet, det ena för det långa regeringsinnehavet, det andra för dess kontakter inom jord och skogsindustrin, som konserverande politiska beslutsfattare.

Korruptionsexperten Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala Universitet,  har reagerat på rapporten om näringslivets band till skogspolitiken och risken för dolt inflytande från skogsindustrin. 

– Det behövs skärpta karensregler för politiker och ett lobbyregister för att minska risken för korruption säger han till Sveriges Radio.

I SR:s Studio Ett avvisar Kjell Arne Ottosson (KD), vice ordförande i miljö och jordbruksutskottet, rapportens kritik:

– Skogsindustrin är enormt viktig, den har varit med och byggt upp vårt välstånd. Exportvärdet uppgår till 185 miljarder kronor. Det är självklart viktig att vi har kontakter med branschen. Några dolda förbindelser känner jag inte till, säger han. 

Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, menar att det gått trögt att nå framgång med miljöfrågor vad gäller skogen, de ekonomiska aspekter har dominerat i riksdagen. Numera är hon själv en del av pr-branschen, anställd i konsultbolaget Milton som ”hjälper företagen att förstå miljöpolitiken”.

Som sådan försvarar hon lobbyismen.

– Det är inte så konstigt att personer utanför politiken tar initiativ. Det är politik ändå, det är ju miljörörelsen också, säger hon till Studio Ett. 

Splittringen i Byggnads, som Proletären rapporterat om tidigare, har nu letat sig upp i den centrala ledningstoppen. På torsdagen skickade Byggnads förbundsordförande, Kim Söderström, ut ett mejl till hundratals förtroendevalda och anställda inom förbundet.

”Antingen sitter jag tyst, eller så får jag räkna med att inte få fortsatt förtroende”, skriver han i mejlet, som Proletären tagit del av.

I mejlet slår Kim Söderström fast att Byggnads befinner sig i en ”mycket allvarlig situation” och anklagar ledande personer inom förbundet för att montera ned den interna demokratin.

”Faktum är att en mindre grupp personer, som för stunden utgör en majoritet av förbundsstyrelsen, just nu håller på att montera ned vår interna demokrati och i förlängningen skada vårt förbund på djupet”, skriver Kim Söderström.

Samtidigt menar Kim Söderström att han själv ställts inför ett ultimatum: var tyst – eller riskera att inte få förnyat förtroende på kongressen i maj.

”Jag tänker inte vara tyst”, skriver han.

Söderströms mejl har skickats efter den infekterade konflikten kring Byggnads tidigare förbundssekreterare, Jakob Wagner – som blev petad från sin post under omstridda former.

I mejlet ifrågasätter Kim Söderström hela processen bakom Wagners petning. Han menar att den revisionsrapport, som låg till grund för petningen aldrig visade några konkreta fel – men ändå användes för att driva igenom beslutet.

Rapporten ska dessutom ha hållits hemlig för stora delar av ledningen och till och med undanhållits från förbundsfullmäktige – som alltså skulle rösta om Wagners framtid.

”Att förbundsfullmäktige fattade ett så långtgående beslut utan att ha tillgång till alla relevanta uppgifter innebar att fakta och transparens åsidosattes till förmån för andra intressen”, skriver Kim Söderström.

Enligt Söderströms mejl bottnar konflikten i det maktskifte som skedde på Byggnads kongress 2022, då Jakob Wagner blev vald till förbundssekreterare med starkt stöd av medlemmarna.

Samtidigt petades den dåvarande förbundssekreteraren, eftersom denne inte fick kongressens förtroende. Valet av Wagner och petningen av dåvarande förbundssekreterare innebar att maktstrukturen inom förbundet hade utmanats och ”förflyttats”.

”De människor som tidigare hade utgjort kärnan för utövandet av makt inom organisationen insåg att makten hade flyttats ut till aktiva medlemmar. Detta – visar det sig – var något man aldrig skulle kunna acceptera”, skriver Kim Söderström.

Han skriver att samma sak går att säga om hans eget ordförandeskap.

”Dessvärre blev det tidigt uppenbart att motsättningen skulle bestå mellan de som stödde vice ordförande Lars Hildingsson och de som stödde mig och Jakob Wagner.”

Kim Söderström riktar också kritik mot Lars Hildingsson, och andra centrala aktörer inom förbundet, som enligt Söderström försökt ta kontroll över organisationen – utan att ha förtroende från Byggnads medlemmar.

”I raka ordalag är detta ett allvarligt övergrepp på medlemsdemokratin”, skriver han.

Mejlet innehåller även anklagelser om interna läckor, parallella maktstrukturer och en eskalerande konfliktkultur.

”Jag har aldrig varit med om pajkastning på denna nivå”, skriver Kim Söderström.

Han menar också att delar av Byggnads förbundsstyrelse drivit en linje som ”inte har förankring i verkligheten” – och att kontrollen över information använts för att forma bilden av konflikten.

Trots den djupa krisen meddelar ordföranden att han kandiderar för en ny mandatperiod. Han säger sig vilja ena förbundet, men samtidigt fortsätter konflikten att trappas upp inför Byggnads kongress i Malmö i slutet på maj 2026.

Proletären har sökt Kim Söderström, Jakob Wagner och Byggnads presstjänst.

Har kvinnor lägre löner bara för att de är kvinnor? Den frågan måste ställas när man tittar på lönestatistik.

Årtionde efter årtionde visar att lönegapet mellan kvinnor och män som grupp ligger ganska konstant på cirka 10 procent. Och när ålder, utbildning, arbetstid, yrke, och sektor räknats bort och lönerna räknats upp till heltidslöner återstår cirka 4,6 procent. I statistiken kallas denna skillnad för oförklarlig.   

Då gäller det att förklara den. Vissa rapporter förklarar skillnaden med att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och oftare är hemma för vård av sjukt barn. Förklaringar som sägs vara svåra att beräkna ekonomiskt.

Det mest sannolika är att det är den gamla normen som säger att det är mannen som ska försörja familjen som ligger kvar år ut och år in. Och att den uppenbarligen reproduceras hela tiden.  

Det typiska är att yrken som domineras av kvinnor har lågt satta löner. Ta den skattefinansierade välfärden som exempel. Där produceras vård och omsorg om människor som är helt nödvändiga för att samhället ska fungera. Det mest grundläggande exemplen är omsorg om barn och äldre; förskola och fritidshem, hemtjänst och äldreboende måste fungera för att andra kvinnor ska kunna gå till sina jobb.

Har kvinnor lägre utgifter för hem och hushåll än män? Nej, naturligtvis inte men de låga kvinnolönerna, som är en samhällelig struktur, tvingar kvinnor till ett ekonomiskt beroende.     

Välfärden styrs av politiker, så med ett enkelt penndrag kan politiken skjuta till mer pengar till höjda löner för välfärdsarbetare. Om den politiska viljan finns. Men det mesta talar för att den politiska viljan saknas. Då behövs påtryckningar från dem som arbetar i välfärden.     

Börja med att avskaffa jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget är en statligt finansierad skattereduktion på arbetsinkomster som bokförs i statens budget. Det infördes år 2007 av Alliansregeringen. Vissa justeringar har gjorts genom åren men avdraget är kvar. Det beräknas ha kostat staten cirka 200 miljarder kronor totalt. Bara årets jobbskatteavdrag går på lite drygt 17 miljarder kronor.  

Men jobbskatteavdraget är bedrägligt. När det infördes var bedömningen från ansvariga politiker att det skulle bidra till dämpade löneökningar i takt med att nettolönerna ökar. Samt att det skulle ha en dämpande effekt på arbetslösheten. Idag säger forskningen att den dämpande effekten på arbetslösheten är försumbar. Men på löneökningarna har jobbskatteavdraget haft en dämpande effekt.

Bedrägeriet består i att för varje krona som betalas ut från statens kassa i jobbskatteavdrag minskas möjligheten till anslag till välfärden. Och kampen för höjda kvinnolöner för välfärdarbetare har i stort sett försvunnit.

Visst är det bra med extra pengar i lönekuvertet. Men priset är en försämrad välfärd. De extrapengarna ska betalas av arbetsköparna, inte genom dränering av statens budget.

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist ställer upp (minst) ett villkor för att stödja en S-ledd regering efter valet: vinsterna i den privata välfärden ska vara kvar.

Det tjänar hon på: Thand Ringqvists bolag E14 Invest äger en del av det privata vårdbolaget Eatit AB med säte i Hudiksvall. Enligt Eatits företagsinformation ska bolaget ”ge konsultation inom mat, kost och hälsa”. Bolaget ger digital rådgivning till människor som kämpar med sjuklig fetma, en bransch som vuxit kraftigt de senaste åren i takt med att allt fler läkemedel mot fetma (obesitas) kommit ut på marknaden.

Det är en bransch som som tänjer den medicinska etiken: efter att de fått råd av ett av de snabbt växande privata bolagen i branschen, måste patienterna stå för läkemedelskostnaden själva.

– Vi får många samtal från våra medlemmar som är förtvivlade över att de inte har råd, även om de trappar ner doserna. Detta är inget nytt för patientgruppen, som är van vid att lägga pengar på olika behandlingar för viktminskning. Skillnaden här är att läkemedlen ger en stor effekt, säger Jenny Vinglid på patientorganisationen Obesitas Sverige till Dagens Industri.

Vinglid menar att de privata aktörerna ibland brister i informationen om de långsiktiga privatekonomiska konsekvenserna av en behandling.

Eatit arbetar bland annat med Region Sörmland, som betalat 55 miljoner för företagets tjänster. Eatit förmedlar digitala kontakter med dietister och läkare och med privata vårdcentralen S Snabbdoktor, och får betalt av regionen via offentliga medel.

Elisabeth Thand Ringqvist har en lång bakgrund som lobbyist för privata vårdbolag: vd för Företagarna 2011-15, i ledningen för näringslivets tankesmedja Timbro 2010-17 och mellan 2015 och 2019 också ordförande i Riskkapitalföreningen, som lobbat hårt för vinster i välfärden. Hon har också erfarenhet från lobbyistfirmor som arbetat för att säkra upp vinster i vård och skolor: JKL och Marsnen Advisors.

2017 beslutade Region Skåne att införa journalsystemet Millennium. Då beskrevs systemet som ett stort lyft för vården som skulle underlätta administrationen.

Åtta år senare är systemet fortfarande inte i drift och har samtidigt kostat Region Skåne över 2,2 miljarder kronor.

En granskning som Sydsvenskan gjort visar att upphandlingen för Millennium aldrig ens borde ha blivit godkänd. Systemet saknade till exempel korrekt så kallad CE-märkning – ett grundkrav för medicintekniska produkter inom EU.

Samtidigt ratades Millenniums huvudkonkurrent Cambio på helt felaktiga grunder. Vilket i praktiken betydde att politikerna i Region Skåne bara hade ett alternativ att gå på.

Och när regionens politiker skulle fatta ett beslut om Millennium så blev de vilseledda att tro att journalsystemet hade uppfyllt alla upphandlingskrav.

– Det är ett brott mot LOU, men inte ett brott i straffrättslig mening där en enskild person kan ställas inför rätta, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, till Sydsvenskan.

Samtidigt varnade experter för riskerna med Millennium. Ett bristfälligt journalsystem kan leda till fel diagnoser, missade allergier och förväxlade prover – med potentiellt livshotande konsekvenser.

Ytterligare något som väckt kritik är att personen som ansvarade för att köpa in Millennium kort efter affären valde att säga upp sig från regionen. Hans nya jobb blev istället på Cerner, företaget som skapade Millennium – med nästan dubbelt så hög lön.

– Jag skulle summera allt det här som ett hisnande exempel på ren och skär korruption. Man har klämt igenom en kamel genom ett synålsöga – och till och med dragit det så långt att man har vilselett politiker, säger Olle Lundin till Sydsvenskan.

Nu överväger Region Skåne att helt skrota systemet. Ett besked som möts med lättnad bland vårdpersonalen i regionen, som länge kritiserat projektet.

– Det är ett slöseri med tid och skattepengar, säger Miklós Mester, gynekolog i Region Skåne.