Tornevall Networks

Hizbollah har intensifierat sin användning av FPV-drönare i attacker mot israeliska ockupationsstyrkor och militäranläggningar i södra Libanon och frontlinjespositioner längs norra gränsen. Samtidigt erkänner israeliska armén att de har svårt att försvara sig mot drönarattackerna.

Den libanesiska motståndsorganisationen har genomfört hundratals operationer mot israeliska mål den senaste månaden som svar på att Israel, bara några timmar efter att det senaste eldupphöret trädde i kraft den 17 april, fortsatt att bomba och massakrera civila.

Under eldupphöret har IDF byggt fem militärbaser i södra Libanon, vilka de använder som utgångspunkter för sin invasion.

Hizbollahs militära media släppte nyligen en månatlig rapport. Mellan den 17 april och 16 maj genomförde de i genomsnitt 11 operationer per dag. Förutom drönarattacker utförde de även artilleri- och missilattacker.

Enligt rapporten dödades eller skadades mer än 250 israeliska soldater av attacker under perioden. Hizbollah hävdar också att de förstört eller skadat 48 Merkava-stridsvagnar, 30 D9-schaktare, 18 Namer-trupptransportfordon, 11 pansarfordon, 12 Humvees, 3 Hermes-drönare och flera tankbilar, kommandocentraler och artilleribunkrar.

Av de totalt 339 operationerna mot israeliska styrkor ägde 318 av dem rum inom libanesiskt territorium.

Hezbollah drone chases down IDF troops in Bint Jbeil today. https://t.co/RFvgDwUPhk— Jon Elmer (@jonelmer) May 26, 2026

Till skillnad från traditionella drönare, som förlitar sig på radiofrekvenser eller satellitsignaler, använder Hizbollahs FPV-drönare en tunn fiberoptisk tråd som överför data och kommandon till och från operatörens kontrollstation.

Den fiberoptiska tråden är direkt kopplad till drönaren och kan sträcka sig mellan 10-30 kilometer. Eftersom drönarna inte använder trådlösa signaler och är byggda med lättviktsglasfiber är de immuna mot Israels elektroniska radar- och avvärjningssystem.

Drönarna är utrustade med explosiva RPG-stridsspetsar. Ammunitionen används i vanliga fall främst för att bekämpa pansarfordon. De är också utrustade med en kamera som överför videobilder genom fibertråden till operatören som får en förstapersonsvy, därav namnet FPV-drönare.

Hezbollah vs IDF in Qantara: FPV quadcopter carrying an RPG warhead vs IDF Merkava tank on Monday shown from two cameras; destruction of the tank includes the ammunition cook-off. [Hezbollah 1/5] pic.twitter.com/vYPXwvsSmu— Jon Elmer (@jonelmer) May 1, 2026

I vissa av Hizbollahs attacker skickar de flera drönare, en efter en, mot ett israeliskt mål. Såsom veckans attack mot den 401:a pansarbrigadens kommandocentral i ett hus IDF ockuperat i södra Libanon. Brigadens befälhavare, överste Meir Biderman, skadades allvarligt i attacken.

Biderman är den mest högst uppsatte israeliska officer som Hizbollah skadat sedan oktober 2023. Den 401:a pansarbrigaden, som har en lång historia av krigsbrott i Gaza, låg bland annat bakom mordet på femåriga Hind Rajab och hennes familj i januari 2024.

🧵Hezbollah vs IDF in Debel: 3x armed FPV drones vs forward HQ of IDF's 401st Armored Brigade on Wednesday. i) FPV-1 vs command room, seriously wounding brigade commander + 2 others; ii) FPV-2 vs IDF ammo truck; iii) FPV-3 does BDA of FPVs 1+2 then targets tank. [Hezbollah 25/5] pic.twitter.com/L9MiM6fhz6— Jon Elmer (@jonelmer) May 26, 2026

Hizbollahs framgångar med FPV-drönarna, som också använts flitigt i kriget i Ukraina, har omformat kriget mot Libanon. Israelisk media har riktat skarp kritik mot IDF för deras oförmåga att försvara sig mot drönarna.

Militäranalytikern Noam Amir från israeliska Channel 14 sade under en radiosändning att regeringen försöker dölja ett ”massivt militärt misslyckande” och flytta uppmärksamheten från militärens brister.

”Just nu står vi försvarslösa inför denna dödliga verklighet”, sade en högt uppsatt tjänsteman inom IDF till israeliska Channel 12 angående drönarattackerna.

Hezbollah vs IDF in Taybah: FPV quadcopter carrying an RPG warhead vs IDF troops milling around a disabled tank, killing and wounding seven soldiers according to the IDF; another explosive-laden FPV drone targets the medevac. The operations were yesterday. [Hezbollah 27/4] pic.twitter.com/ysnVWb4A6O— Jon Elmer (@jonelmer) April 27, 2026

Israeliska styrkor har satt upp tiotusentals kvadratmeter nät i ett desperat försök att försvara sig mot drönarattackerna. Källor inom IDF menar att det inte är en effektiv försvarsmekanism eftersom de avslöjar Israels positioner och att drönarna ofta bara kan flyga under näten.

Israels Iron Dome-system, vilka Hizbollah med sina FPV-drönare förstört ett dussintal av de senaste veckorna, har inte heller visat sig vara ett effektivt försvar.

Hizbollah har även attackerat Volvo-grävmaskiner och -hjullastare som IDF använder för att etniskt rensa libanesiska byar. Volvo har tidigare kritiserats för att deras maskiner använts i folkmordet i Gaza och för att jämna palestinska hus med marken på Västbanken.

Hezbollah vs IDF in Deir Siryan: Armed FPV drone vs IDF excavator on Saturday. [Hezbollah 18/5] pic.twitter.com/R6Dtks55Bg— Jon Elmer (@jonelmer) May 18, 2026

Hezbollah vs IDF in Bayada: Explosive-laden FPV quadcopter strike vs IDF excavator on Monday; one of nine ops that day that destroyed IDF vehicles. [Hezbollah 15/5] pic.twitter.com/3QlT70P9ac— Jon Elmer (@jonelmer) May 15, 2026

Inkapabla till att bekämpa Hizbollah militärt väljer Israel att intensifiera bombandet och dödandet av civila. Under tisdagen dödades mer än 30 personer av israeliska attacker i södra Libanon.

Samtidigt har Israel utfärdat nya evakueringsorder för tiotusentals människor i 300 städer och byar söder om Zahranifloden, motsvarande 14 procent av Libanons territorium – inklusive Tyr, en av landets största städer.

Totalt har 3269 personer dödats av Israel sedan början av kriget och mer än 10.000 skadats, enligt Libanons hälsodepartement. Hundratusentals befinner sig fortfarande på flykt från sina hem.

Från ett bussgarage i Stockholm lanserade Tidöpartierna en ny satsning på kollektivtrafiken. Ett sista försök från Ulf Kristersson att vända opinionen innan han tog taxin tillbaka till Rosenbad.

Tidöregeringen lånar upp sex och en halv miljard kronor till satsningen. Pengarna ska användas av de regionala trafikhuvudmännen till att halvera priset på månadskort från 1 juli och fram till årsskiftet. 

De som påpekat att denna kortvariga satsning kommer lägligt strax inför en stundande valrörelse avfärdar statsministern som “cyniska”. Men att det är en rejäl portion valfläsk som serveras hindrar det inte från att smaka gott. 

En halvering av priserna i kollektivtrafiken är nödvändig, både som en social reform och en del av en klimatomställning. Det är också en reform som motarbetats av många inom högern innan regeringens pressträff. När Göteborgs kommun nyligen beslutade att subventionera priset på månadskort för sina invånare argumenterade den lokala borgarpressen naturligtvis mot satsningen och GP:s ledarskribent Håkan Boström dömde ut det som “populism”. 

Kritikerna menar att satsningar på stora prissänkningar i kollektivtrafiken är missriktade. Det slår för brett och minskar inte bilåkandet. Istället blir det trångt och folk påstås resa i onödan. 

Förra sommaren kom en omfattande utredning av den så kallade tysklandsbiljetten. En satsning som funnits sedan 2023 och gjort det möjligt för tyskar att resa med lokal och regionaltrafik över hela landet för ungefär 640 kronor i månaden. 

Förutom att visa minskade bilköer och sänkta utsläpp med miljoner ton koldioxid kan forskarna tillbakavisa alla påståenden om att prissänkningarna lett till att människor skulle okynnes resa helt i onödan. Däremot har knappt 15 procent av bilresorna flyttats till kollektivtrafik, framför allt är det längre resor på mer än tre mil som ersatts.

Men kraftigt sänkta priser, som tysklandskortet, är inte bara en klimatfråga som ska locka bilister till bussar och tåg. Det är lika mycket en fråga om social rättvisa och omfördelning för att gynna alla utom den svenska överklassen. 

De senaste årens inflation återspeglas i kollektivtrafiken. På tio år har priset på månadskort fördubblats. Höga priser gör att många människor inte har råd att röra sig i sina städer. 

De som inte har råd att lägga ut den dryga tusenlappen som krävs för ett månadskort förlorar dubbelt. Antingen tvingas de resa på betydligt dyrare enkelbiljetter eller i värsta fall planka och riskera höga böter. Det kostar som bekant att vara fattig.

Utan att ha råd och möjlighet att resa i samhället blir det svårare för den enskilda att arbeta, studera eller söka jobb. Det försvårar sociala kontakter och begränsar tillgången till välfärd och samhällsservice. Det skapar en social isolering som försvårar alla möjligheter att bryta segregation och utanförskap.

Föreningen Majblomman har från sitt perspektiv på barnfattigdom undersökt hur unga begränsas i sitt resande. Idag har bara en av tio kommuner gratis resor på helger och lov för ungdomar. Biljettpriset är den största faktorn som hindrar unga, inte minst från fattiga hem att resa. 

Enligt Majblomman skulle gratis kollektivtrafik för barn och unga i hela landet kosta mindre än 600 miljoner kronor. Det hade gett unga möjlighet att röra sig i samhället och de positiva effekterna är många. Ökad känsla av samhörighet, ökad upplevd trygghet. Det visar sig till och med att de ungdomar som reser mycket kollektivt dessutom både går och cyklar mer. 

Sänkta biljettpriser eller nolltaxa är en social investering som varken står emot ökad turtäthet eller förbättrade arbetsvillkor för de som arbetar i kollektivtrafiken. Ett kollektivtrafiksystem med hög tillförlitlighet är också en förutsättning för att resandet ska öka. Därför räcker det inte att stanna vid priset för månadskort.

Sedan länge har avregleringar och privatiseringar styckat upp tidigare sammanhållen verksamhet och lagt ut de enskilda delarna på privata företag. Upphandlingssystemet göder en enorm byråkrati samtidigt som det pressar ned villkor för alla kollektivtrafikens arbetare.

Målet för de privata buss- och tågbolagen är inte att leverera en välfungerande kollektivtrafik i första hand, utan att göra så stora vinster som möjligt för ägarna. 

Det är hög tid att befria kollektivtrafiken från marknaden. Målet med kollektivtrafiken måste vara att ge resenärerna de bästa möjligheterna att resa kollektivt, inte att förse företagen med vinster. 

En förändring till det bättre måste börja underifrån. Men kraven måste riktas mot de politiker som över blockgränserna gjort kollektivtrafiken till en lekstuga för marknadsliberala experiment.

Tidöregeringens reform utgör ett välkommet undantag från regeringens övriga klasspolitik. Högerpolitik som lett till att klassklyftorna ökat, att välfärden underfinansierats och som inneburit att hundratals miljarder slösats på krig och upprustning.

En sak är säker. Kostnaden för Kristerssons senaste valfläsk sätter saker i perspektiv. Genom att återställa det senaste jobbskatteavdraget som kostat staten 17 miljarder och främst gått till att belöna landets allra rikaste, hade räckt för att kunna göra prissänkningen av månadskortet permanent.

Hade vi dessutom prioriterat bussar och tåg istället för franska fregatter för 40 miljarder hade staten istället kunnat utöka reformen till att tangera nolltaxa under hela nästa mandatperiod.

Pengarna finns till både klimatomställning och välfärd och så länge marknadskrafterna hålls utan inflytande kan ett rättvist resande bli verklighet.

Det blev rungande applåder på Byggnads kongress i Malmö när Kim Söderström, som petades av valberedningen, ändå valdes om till ordförandeposten.

Valet föregicks av passionerade inlägg i talarstolen, där flera delegater pläderade för Söderström och den linje han representerar – en reformistisk och återhållsam men i sammanhanget mer visionär och politiskt ingripande än den som representeras av det fackliga etablissemanget och valberedningens kandidat Wilhelm Bertilsson.

Det är väldigt ovanligt i LO-sammanhang att kongresser väljer en annan ordförande än den som rekommenderas av valberedningen. Det visar att stödet för Söderström varit stort bland medlemmarna (hela sex av tio distrikt hade nominerat honom). Söderström segrade med siffrorna 82-71. 

En märkbart rörd Söderström tackade för det förnyade förtroendet och lovade att verka för ”en vilja att förändra, inte bara byggmaffians grepp, utan slutligen hela världen”.

Stora ord att leva upp till, även om viljan att förändra förbundet och bryta det gamla gardets makt är ärlig. Kongressdeltagare som Proletären talat med är försiktigt optimistiska, men är oroliga över att Söderström kommer att manövreras ut av de krafter som hellre ser att facket fungerar mer som ett försäkringsbolag.

I en intervju med Byggnadsarbetaren har Söderström själv beskrivit det som en konflikt mellan ”konservativa” som ”vill att makten ska ligga i händerna på tunga förtroendeuppdrag och anställd personal“ och de som vill att Byggnads ”ska vara en organisation som drivs mer av medlemmarna”.

Jakob Wagner, förbundssekreteraren som petades i december under omstridda former, valdes inte om. Wagner hade varit drivande i förbundets studieverksamhet och har liksom Söderström representerat den mer visionära linjen.

– [Wagners studieverksamhet] gjorde att en helt ny facklig kampvilja väcktes hos mig, berättar en kvinnlig delegat som var uppe i talarstolen och pläderade för honom.

– Arbetarrörelsen idag behöver folk som honom, som har drömmar, sade en annan.

Kongressen gick på valberedningens linje och valde Thomas Schultz. En mer anonym gestalt, men som beskrivits som populär ute i landet (sju av förbundets tio distrikt ställde sig bakom honom). Schultz vann mot Wagner med 82-70.

Kanske var det toppskiktets verk. Deras version av vad som legat bakom Wagners petning, att han agerat felaktigt kring hanteringen av fakturor, har varit den dominerande.

Enligt flera delegater och åhörare som Proletären talade med under kongressen är denna version långt ifrån sanningsenlig. De, och för den delen förbundsordförande Söderström, menar att det mer eller mindre var en kupp.

När Proletären stod och pratade med några åhörare som talade väl om Wagner kom en märkbart upprörd äldre medlem, även han åhörare, fram och spydde galla över den avskedade förbundssekreteraren. Han menade att Wagner var en fifflare och skurk. Detta trots att den tidigare kanslichefen Roger Johansson menar att det inte begåtts några regelbrott.

Kongressen gick också på valberedningens linje i valet av vice förbundsordförande – Linda-Li Käld. Hon ersätter Lars Hildingsson, den som kanske främst representerat det gäng som manövrerat ut Wagner, och blir den första kvinnan i det mansdominerade förbundets topp.

Valet stod mellan henne och en annan kvinna, Emmelie Renlund, som tidigare talat om att Byggnads måste bli ett mer offensivt fackförbund. Renlunds fackliga gärning har jämförts med Wagners och några av dem som pläderat för Wagner gjorde även det för Renlund.

På söndag den 31 maj hålls första omgången i ett av de viktigaste presidentvalen i Colombia någonsin. Då avgörs om vänsterkandidaten Iván Cepeda vinner redan i första omgången eller om han kommer att behöva möta en i nuläget fortfarande splittrad höger i en andra omgång den 21 juni.

Enligt de flesta opinionsundersökningar blir Cepeda president i vilket fall. Men vänstern här i landet är luttrad och mycket väl medveten om att högern kommer att ta till alla medel för att stoppa vad som skulle vara ett oerhört viktigt undantag i högervågens Latinamerika: att människorättskämpen och den nuvarande senatorn Iván Cepeda får fortsätta på den inslagna vägen för vad som är Colombias första vänsterregering någonsin, som leds av Gustavo Petro.  Därför är budskapet på alla valmöten att vi ska göra allt för att vinna i första omgången, a ganar en primera.

Enligt Colombias konstitution får den populära och vältaliga men ”kontroversiella” Petro (som påstås vara både knarkare, kommunist och terrorist i lögnaktiga kampanjer på sociala medier) inte ställa upp för en andra period. Men för verkliga kommunister är det faktiskt en ännu bättre kandidat som vänsterkoalitionen Pacto Histórico har överst på listan i årets val, tillsammans med vicepresidentkandidaten Aida Quilcué som representerar landets ursprungsbefolkning. 

Petro har gjort vad han kunnat för att driva politiken i ett av världens mest ojämlika länder vänsterut, men har hindrats av att Pacto Histórico är i minoritet i kongressen. Därför kommer ett av Iván Cepedas viktigaste jobb – om han blir vald – vara att samla majoriteter i parlamentet för att genomföra en politik som är nödvändig för att utjämna klasskillnaderna och hjälpa miljoner colombianer i arbetarklassen i städerna och på landsbygden till värdiga liv.

Petro har uttalat sig mycket bra och tydligt bland annat om Israels folkmord i Gaza – på ett sätt som kan göra en svensk avundsjuk – men samtidigt är den före detta M-19-gerillamedlemmen mer av en klimataktivist än en klasskämpe om man ska definiera honom politiskt. Och då har ändå Petro genom presidentdekret nyligen höjt minimilönen för Colombias arbetare med 23 procent, och vädjade som nyvald till arbetarna på första maj 2023 att de själva tar ett större ansvar för landets riktning.

”Vi behöver en arbetarklass som vill styra landet”, sade Petro helt riktigt i sitt tal på huvudtorget Plaza de Bolívar i Bogotá för drygt tre år sedan.

Iván Cepeda däremot har fått spendera en hel del av sin egen kampanj med att dementera att han är comunista och guerrillero. Det är han inte heller, i den meningen att han inte är medlem i kommunistpartiet och förmodligen aldrig har hållit ett vapen i sin hand – men han är i den allra bästa meningen nog så nära kommunist man kan komma utan att vara det, och har definitivt hjärtat långt till vänster.

Iván Cepeda föddes in en kommunistfamilj, och har fått känna av inpå bara skinnet den långa tradition av politiskt våld som härjat Colombia i mer än hundra år. Iváns pappa var Manuel Cepeda, som var ordförande för Colombias kommunistparti PCC och satt i ledningen för vänsterpartiet Unión Patriótica – som samlade kommunisternas väpnade och politiska gren – när han sköts ihjäl nära sitt hem i stadsdelen Kennedy i sydvästra Bogotá den 9 augusti 1994.

Manuel Cepeda var en av tusentals UP-medlemmar som mördades på 1980- och 90-talet, när den våldsamma extremhögern försökte begrava också det politiska projektet att vänstern skulle kunna vinna makten på parlamentarisk väg. Idag har UP liksom PCC uppgått i det nya partiet Pacto Histórico, som är på god väg att vinna den avgörande striden över de våldsamma motståndarna trots alla de politiska morden.

Nu är ett av Iván Cepedas mest upprepade valbudskap sanningen att de allra flesta i Colombia, även i medelklassen och det så kallade näringslivet, tjänar på att arbetarklassen har starkare köpkraft. Han låter snarast som en traditionell socialdemokrat i Olof Palmes anda – vilket skulle vara radikalt inte bara här utan också i Sverige numera där de inte längre existerar. 

Han förkroppsligar också en ovanlig blandning av närmast rockstjärnestatus och politisk nörd. 

Själv väntade jag tålmodigt för några veckor sedan på att Iván Cepeda skulle valtala inför närmare tusen fackliga aktivister och förtroendevalda (och en Proletärenjournalist) i ett fint hotell i centrala Bogotá. Och inte sedan jag tillsammans med några tusen exilbolivianer väntade på Bolivias dåvarande president Evo Morales i spanska Barcelona 2012 har jag känt samma bubblande förväntan på en något försenad politiker som ska hålla tal. Stämningen var verkligen elektrisk, som inför en bra konsert.

När Iván Cepeda sedan väl äntrade scenen blev det något av ett personligt antiklimax, då han allvarligt läste högt från sina färdigskrivna papper med detaljerade löften till fackledarna – långt från den latinamerikanska tradition där till exempel Fidel Castro och Húgo Chávez hållit bejublade timslånga tal utan några förberedelser. 

Men sådan är Iván Cepeda. Han är allvarlig och han är ordentlig. I det smutsiga medieklimatet har han gjort det till sin grej att aldrig hålla ett tal där han inte senare kan peka på varje ord i manuset och bemöta lögnerna om att han skulle sagt något han aldrig sagt. Det får helt enkelt vi något mer känslomässigt lagda stå ut med.

Och Iván Cepedas balanserade persona har inte bara hjälpt honom ha livet i behåll i detta för vänsterpolitiker livsfarliga land. Han har i 14 år tagit den juridiska striden mot Colombias tidigare president Alvaro Uribe, som är själva den blodbesudlade symbolen för högerns våld i landet.

Iván Cepeda låter sig inte dras med i feststämningen utan läser bara upp vad han redan förberett. Foto: Marcus Jönsson

Även om Uribe fortfarande inte sitter i fängelse där han hör hemma är det talande att det är till en av Iván Cepedas konkurrenter i presidentvalet, Paloma Valencias, nackdel att hon sagt att hon vill att Uribe blir hennes inrikesminister om hon blir president. Så mycket har opinionen i Colombia svängt, efter drygt tvåhundra år av högerstyre och fyra år med en vänsterregering.

Att Iván Cepeda har vänsterns, fackföreningsrörelsens och den breda arbetarklassens förtroende i Colombia står klart. Nu återstår ”bara” att vinna valet – trots att högern äger massmedierna och att den mest extrema delen av den reaktionära sidan är beredd att mörda tusentals människor för sina egna privilegier och för att klassklyftorna ska fortsätta vara avgrundsdjupa i ett av världens rikaste länder.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att han blir Colombias nästa president.

Uppemot 15.000 arbetare samlades på gatorna i Rom i veckan för att protestera mot krigsekonomin och kräva en omläggning av politiken till en som sätter vanliga arbetares behov i centrum. Demonstrationen uttryckte även solidaritet med Palestina, Kuba och andra länder som utsätts för västvärldens imperialism.

”Industriarbetare, lagerarbetare, hamnarbetare, transportarbetare, detaljhandelsarbetare, servicearbetare, skolanställda, sjukvårdsanställda och forskare kom från hela Italien. En demonstration som enade olika frågor, regioner och sektorer under ett enda övergripande krav: de som producerar landets rikedomar måste återigen få sina röster hörda.”

Så beskriver fackföreningen Unione Sindicale di Base (USB) demonstrationen som ägde rum lördagen 23 maj. USB menar att den ökande krigshysterin och de höjda priserna på mat, boende och samhällsviktiga tjänster är två sidor av samma mynt.

I nuläget är det omöjligt för stora delar av Italiens befolkning att leva med värdighet, menar USB. Lönerna står still medan priserna på allting annat går upp.

“Lönefrågan representerar landets främsta sociala nödsituation idag“, skriver USB vidare. ”Resurser måste avsättas till sysselsättning, välfärd, sjukvård, skolor, bostäder och kollektivtrafik, inte till krigsekonomin”.

Palestinska och kubanska flaggor syntes i demonstrationståget. Protester mot Israels folkmord i Gaza utgjorde en viktig del av mobiliseringen. Foto: Unione Sindicale di Base

En annan central fråga som lyftes under demonstrationen var kravet om en ny nationell industriell strategi där arbetare och fackföreningar får vara med och besluta om landets ekonomiska och politiska framtid.

Enligt en rapport från den nationella italienska statistikbyrån ISTAT, som publicerades bara några dagar innan demonstrationen, lever 11 miljoner människor i Italien på gränsen till fattigdom. 5,7 miljoner lever redan i fattigdom.

Rapporten visar även att nästan hälften av landets befolkning inte hade möjlighet att lägga undan och spara pengar förra året. Samtidigt som en fjärdedel av befolkningen inte skulle kunna betala för oförutsedda plötsliga utgifter.

I en debattartikel går fyra av förbundets förtroendevalda till angrepp mot dem inom Byggnadsarbetareförbundet som vill peta ordföranden Kim Söderström till förmån för det fackliga etablissemangets man Wilhelm Bertilsson från Mälardalen.

Trots att sex av förbundets tio distrikt nominerat Söderström som förbundsbas, föreslår valberedningen en annan kandidat:

– Oavsett hur Kim hade agerat så hade ni hittat sätt att kritisera honom. Anledningen är mycket enkel: han står för något som ni inte står för, skriver Kristoffer Kjellberg, Magnus Calén, Joakim Stafsudd och Fredrik Andersson, alla förtroendevalda inom Byggnads.

Söderström har tagit ställning för den med svepskäl sparkade förbundssekreteraren Jakob Wagner, och den linje av utbildning och samhällsengagemang som Wagner förespråkat. Söderström har även varit tydlig mot det hot mot demokratin i förbundet som flera i förbundsstyrelsen står bakom, bland dem förbundets vice ordförande Lars Hildingsson som efter kongressen blir välavlönad S-politiker i Blekinge.

Linn Svansbo, tidigare medlemsutvecklare på Byggnads, ser precis som de fyra förtroendevalda konflikten i förbundet som en samordnad attack från ”ett gammalt garde” som vill att förbundet ska vara mer av ett försäkringsbolag än ett välutbildat och -organiserat förbund med förankring i samhällsdebatten. Ett förbund vid ett ideologiskt vägskäl.

– Både jag och Jakob [Wagner] rekryterades till förbundskontoret för att få fler unga, fler kvinnor och fackligt förtroendevalda att engagera sig. Och det tyckte ju den gamla ledningen var kul, tills de människorna också dök upp och ville ha makt i organisationen, säger Linn Svansbo till Dalademokraten.

S-debattören Svansbo konstaterar att ”den nya linjen” i förbundet fått igenom flera progressiva förslag: om sex timmars arbetsdag, att en skrivelse om socialism återinfördes i portalparagrafen och en ökad satsning på medlemsutbildning.

Hon konstaterar också att ”det gamla gardet” gjort allt för att behålla makten. De har använt sig av ett lättstyrt nätverk ute i förbundets avdelningar för att så split i förbundet.

– De har försökt stänga kretsmöten, flytta nomineringsordningar, byta datum på möten i sista sekund och neka folk tillträde. Det har varit mycket mygel.

Både Kim Söderström och Jakob Wagner trotsar valberedningen och ställer upp för omval.

Snart VM-sommar! Dags att ladda upp med lite go musik. Här är kulturredaktionens åtta skönaste fotbollslåtar.

8. Långa bollar på Bengt (1992)

Folkliga humorhjältarna Svenne Rubins bjuder på en svängig dänga om nepotism. ”Påläggs-kalven” Bengt favoriseras av sin tränarpappa. Sedan gör Bengt likadant med sin grabb Bengt Junior. Som i näringslivet, så ock på fotbollsplanen.

7. Det spelades bättre boll (1980)

Om det är något som verkligen är tidlöst (finns exempel redan från antiken) så är det gubbgnället om att dittan eller dattan var mycket bättre förr. Och även om de ibland har rätt så är det ganska tjatig, för att inte tala om okonstruktiv, kritik. Torssons klassiska, lätt ironiska elegi, om ”Gunnar Nordahls tid” slår huvudet på spiken. Och är en riktigt bra låt.

6. Zinedine Zidane (2014)

Vaudeville Smashs härliga funkpop-hyllning till VM ’98-hjälten Zinedine Zidane, som inte bara representerade Frankrike, utan blev en förebild för alla invandrarungar med rötter i arabvärlden, som växte upp under enkla förhållanden i tuffa områden.

Här rabblar sportkommentatorn Les Murray upp fotbollsjättar som Baggio, Beckenbauer och Beckham… men den största av dem alla var ZINEDINE ZIDANE! SUPERSTAAAAAAAAR!

5. You’ll never walk alone (2014)

Joel Alme och Kenta släng er i väggen – världens kändaste inmarschlåt är arbetargrabben Gerry Mardens (med sitt band Pacemakers) gåshudsframkallande tolkning av You’ll Never Walk Alone. Ledmotiv och motto för Liverpool, den Premier League-klubb som flest svenskar hejar på (enligt svenska spel 2023).

4. Waka Waka (2010)

Vuvuzelorna var inte den enda ljudupplevelsen vi fick med oss från VM i Sydafrika. Den officiella låten, Shakiras Waka Waka (This Time for Africa), kan säkert problematiseras, men för mig är det en fin, glädjefylld hejadänga om kampvilja och ihärdighet. Dessutom min 1,5-åriga dotters favoritlåt.

3. När vi gräver guld i USA (1994)

Om jag en vacker dag sitter i riksdagen kommer jag skriva en motion om att göra denna till Sveriges officiella nationalsång. Fram tills dess får det vara den inofficiella.

I sommar gräver vi guld i USA igen. Inte med Brolin, Dahlin och Ravelli den här gången, men det kanske går okej ändå. Tillsammans är vi oslagbara…

2. Three Lions/It’s coming home (1996)

Klassisk brittisk bitterljuv fotbollsdänga om forna tiders segrar, som släpptes lagom till fotbolls-VM i England, då fotbollen skulle ”komma hem igen”. Klatschig allsångsrefräng + en nypa humor. England åkte ut i semifinalen – men låten är guld.

1. Vi ses snart igen (2020)

Du är nålen i slaget

På min gå bort-kostym

Du är arbetarlaget, 

du är fjärilen i magen

Du är mitt livs äventyr 

Södermalmscowboyen (och Proletärenläsaren) David Ritschard sjunger tillsammans med Weeping Willows-frontmannen Magnus Carlson en fantastiskt fin låt om fotbollskärlek och längtan. Handlar om Bajen… men kan appliceras på vilket lag du än har i hjärtat (själv känner jag en dödsdjurgårdare som gillar den).  

Gjordes under coronasommaren då man inte fick gå på fotboll och bidrog till att rädda klubbens ekonomi.

Israel firade tidigare i maj sin självständighetsdag. Samtidigt mindes palestinierna al-Nakba, den stora katastrofen, då hundratusentals palestinier drevs ur sina hem när den israeliska staten bildades 1948.

På Israels ambassad på Östermalm i Stockholm var det en glädjens dag. Ambassadören Ziv Nevo Kulman berättar på Instagram att det var ett privilegium att få fira tillsammans med svenska Israelvänner – som till exempel makarna Måwe (EU-parlamentarikern, tillika Sveriges mest rabiata sionist, Alice Teodorescu, samt maken och pianisten Henrik) och… Stefan Löfven?!

Ja, det stämmer. Socialdemokraternas forne partiledare var på plats och skakade glatt hand med ambassadören.

Under sin tid på statsministerposten (2014-2021) betonade Löfven ofta att Sverige var en vän till Israel. Han kände väl att det behövdes, då Sverige erkände Palestina som stat hösten 2014, vilket naturligtvis gjorde israelerna fly förbannade.

Löfven var, liksom dåvarande utrikesminister Margot Wallström, en anhängare av tvåstatslösningen. Inget tyder på att han ändrat mening i frågan. Men att mitt under ett pågående folkmord skaka hand med en representant för förövarstaten, som dessutom offentligt försvarar dess krigföring, skickar minst sagt märkliga signaler. Särskilt som anledningen till besöket var att fira staten Israels bildande – som till och med Löfven måste känna till ägde rum till följd av terror och tvångsförflyttning av palestinier.

Men Israel håller inte bara på med etnisk rensning av palestinier. De för även anfallskrig mot sina grannländer. Libanon, Syrien och Iran är tre pågående exempel. Krig som redan kostat tusentals oskyldiga människor livet.

Som ordförande i Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, ter det sig också lite märkligt. Här kan man förstås flika in att det alltid är bra att snacka med ”motståndarna”. Men om Löfven besökt den ryska ambassaden på segerdagen den 9 maj, skakat hand med ambassadören och sagt att det ryska folket gjorde ett kanonjobb i kampen mot Hitlertyskland skulle det ta hus i helvete.

Proletären har sökt Socialdemokraterna och Sipri för kommentarer.

Känner du till regeringens proposition ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete” som riksdagen ska klubba igenom nu i sommar och som kommer börja gälla från den 1 augusti?

Du är inte ensam om du missat den. Få vet om ett av de mest långtgående stegen hittills i Sveriges juridiska och militära integration med Nato.

Man skulle kunna likna de nya lagarna vid ett DCA-avtal 2.0. I juni är det två år sedan riksdagen antog DCA-avtalet som ger USA tillträde till 17 svenska militärbaser. På dessa baser lyder de amerikanska soldaterna inte under svensk lag och vi har ingen insyn i eller kan påverka vilka vapen som USA placerar där.

Nu tas nästa steg mot avgrunden. Regeringen förslag innebär att det inte bara ska kunna finnas militär från USA på svensk mark – nu ska det skrivas in i lagen att Nato, eller en stat som är medlem i Nato eller i EU, får bedriva militär verksamhet och militära åtgärder på svenskt territorium. Detta inte bara som försvar utan även när Sverige inte är hotat. Det enda som krävs är ett godkännande från regeringen närhelst en sådan situation kan uppkomma.

Från den 1 augusti kommer alltså militär från 36 andra länder att kunna operera i och från Sverige. Denna utländska militär kommer även få polisiära befogenheter. De kan få ta över delar av svensk myndighetsutövning, slippa bli kameraövervakade samtidigt som de inte behöver tillstånd för att själva kameraövervaka.

Lagförslagen, som stöds av en riksdagsmajoritet, är oerhört långtgående. Tillsammans med Nato-inträdet och DCA-avtalet är den kommande lagen om operativt militärt samarbete kärnan i den svenska omläggningen från ett nationellt försvar till en offensiv internationell krigsorganisation. Såväl DCA-avtalet som lagen om operativt militärt samarbete öppnar i praktiken upp för en ockupation av Sverige.

Så här stora omläggningar av svensk officiell politik borde varken kunna drivas igenom snabbt eller utan omfattande samhällsdebatt där medborgarna får vara med och säga sitt. Men precis som vid Nato-inträdet och DCA-avtalet ska den nya politiken hastas fram utan vare sig en folkomröstning eller ett allmänt val. Svenska folket ska helt enkelt hindras från att kunna påverka sin egen framtid.

Det fanns gott om tid att diskutera och rösta om DCA-avtalet men makteliten ville inte låta oss göra det. Det fanns definitivt tid och utrymme att diskutera och folkomrösta om Natomedlemskapet. Men 200 år av neutralitet och alliansfrihet försvann med ett pennstreck i maktens korridorer. Trots att Turkiet och Ungern satte käppar i hjulet vägrade makten låta folket få säga sitt, fast tiden fanns.

Nu kan ingen hävda att tiden inte finns för att svenska folket ska kunna få vara med och påverka om militär från 36 andra länder ska få verka i vårt land. Det är som bekant allmänna val i Sverige den 13 september i år. Men politikerna och vapenlobbyn vill inte riskera att svenska folket säger ja till fred och nej till krig, därför ska beslutet drivas igenom nu i sommar.

Visserligen fick 47 remissinstanser några månader på sig att yttra sig om de olika lagförslagen, men hälften av remissinstanserna var landets olika länsstyrelser som främst kunde yttra sig om smådelar i lagförslagen som rörde just dem. En remissinstans kom däremot med omfattande invändningar och kritik – Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

Svenska freds klargjorde att den svenska suveräniteten urholkas, att utländska styrkor får långtgående befogenheter och att Sverige militariseras ytterligare. Till detta riktade de skarp kritik mot de odemokratiska stegen i lagpaketet, att makt och beslut flyttas från riksdagen till regeringen och att militarismen och Natointegrationen drivs vidare utan tillräcklig demokratisk debatt. 

Vi kan bara hålla med. Förslagen i den nya propositionen är både krigiska och odemokratiska. De måste helt enkelt stoppas. 

Sverige är inte till salu, framför allt inte till utländsk militär. Sverige måste återgå till att återupprätta demokratin och hindra utvecklingen där allt mer makt läggs hos ett fåtal.

Parallellt med de ändrade lagarna pågår upprustningen med oförminskad styrka. Förra veckan kom nyheten att Sverige ska köpa in fyra fregatter från Frankrike. Dessa är dubbelt så stora som de korvetter som idag patrullerar Östersjön. 

Syftet med att köpa in dessa större skepp är att de inte bara ska operera i Östersjön utan kunna sättas in överallt i världen därhelst USA och Nato så önskar. Fregatterna ska levereras 2030 och kostar tio miljarder kronor styck. 

Affären på 40 miljarder är den största militära satsningen sedan Jas-galenskapen på 1980-talet. Var slutnotan hamnar är dock osäkert. Den kan komma att påverkas uppåt beroende på hur mycket vapen och kanoner som politikerna och militärerna vill utrusta dem med.

Miljardrullningen till krigsmakten fortsätter och eskalerar. Urholkningen av de svenska lagarna och försämringarna av demokratin fortgår även de. 

Vad spelar det för roll att vi har ett val i höst? De avgörande besluten tas ändå i maktens korridorer och i slutna styrelserum. De förfogar över vår framtid utan att vi tillåts påverka dem. En framtid som ser allt annat än ljus ut, om vi inte går samman och agerar. 

Demonstration mot Natotoppmötet i Helsingborg den 16 maj. Foto: Proletären

Fredsrörelsens svar på utländsk militär i Sverige och på galna vapeninköp som slår undan benen för välfärden ännu mer måste mötas med protester. Därför var det glädjande att se så många i demonstrationståget mot Nato i Helsingborg häromveckan. 

Fredsrörelsen sluter sig samman och agerar. Det är nödvändigt och viktigt. Kom med du också!

Antalet israeliska klubbar som spelar på ockuperad mark har växt kraftigt. Enligt aktuella rapporten Beyond the Green Line – Israeli settlement clubs in occupied Palestine, utgiven av Scottish Sport for Palestine, handlar det om tio klubbar på Västbanken och i Jerusalem, samt ytterligare tre klubbar på Golanhöjderna, det vill säga av Israel ockuperat syriskt territorium. Bara på Västbanken har antalet lag i de 13 klubbarna växt från 21 år 2016, till 68 i år.

Här är klubbarna: Hapo’el Oranit och Maccabi Oranit i bosättningen Oranit på Västbanken. Ironi Ariel FC i Ariel, Beitar Ma’ale Adumim FC i bosättningen med samma namn: Beitars fans är kända för sitt oreserverade stöd till den israeliska armén, gränspolisen och säkerhetsstyrkorna i de ockuperade områdena. Här finns också Beitar Nordia Jerusalem och FC Jerusalem i Har Homa. Hapo’el Bikat Hayarden i Tomer, Hapo’el Katamon i Jerusalem, Beitar Moatza Ezorit Mate Binyamin i Petah Tikva och FC Bney Ra’anana Uzi Cohen i Ra’anana. Den senare klubben är döpt efter den korrumperade högerextremisten Uzi Cohen (1952-2008) som öppet skröt om hur han genom sin position i Likudpartiet kunde ordna jobb och förmåner åt vänner och bekanta.

Samtliga tio klubbar bryter mot internationell lag, och de sju första också mot Fifas och det europeiska förbundets Uefas stadgar.

– Beitar Jerusalem är ett extremt exempel på rasism, fascism och diskriminering, men överhuvudtaget är sådana attityder vanliga i israeliska fotbollsklubbar, sade det palestinska fotbollsförbundet PFA:s ordförande Jibril Rajoub nyligen.

På Golanhöjderna spelar MMBA Golan FC och Vatikey FC Hagolan Vehaglil i Buq’ata samt Merkaz Kehilati Qazrin i Katzrin. Alla de tre klubbarna bryter mot både internationell lag och Fifas och Uefas stadgar.

Fifa och Uefa tillåter klubbarna att göra reklam för de illegala bosättningar de spelar i, och tjänar till och med pengar på att visa de illegala lagens matcher i streamingkanalen Fifa+.

Proletären har tidigare flera gånger rapporterat om att Fifa, tvärs emot organisationens egna stadgar, tillåter israeliska lag att spela på Västbanken. Fifabossen och Israelvännen Gianni Infantino viftar bort kritiken med att ”Västbanken är omtvistad mark”. Det palestinska förbundet (PFA) vill att idrottens skiljedomstol (CAS) ska titta på frågan.

– Det internationella samfundet och FN anser att Västbanken, inklusive östra Jerusalem, är ockuperat palestinskt territorium och anser att de israeliska bosättningarna där är olagliga enligt internationell rätt. Den enda handlingsvägen vi har nu, är att gå till CAS och överklaga [Fifa:s beslut]; vi kommer att gå igenom hela processen tills vi får rättvisa, sade PFA:s vice ordförande Susan Shalabi efter Fifas kongress i Vancouver i slutet av april.

Shalabi konstaterade att även om Fifa anser att Västbanken är ett omtvistat område, så har stora delar av världssamfundet inte den åsikten. Till exempel har Amnesty International tagit avstånd från Fifa:

”Genom att vägra att vidta åtgärder mot klubbar baserade i israeliska bosättningar har Fifa misslyckats med att upprätthålla sina egna regler och bryter mot internationell rätt”, skriver Amnesty.

I februari 2026 anmälde ett juridiskt expertteam Fifa-bossen Gianni Infantino och Uefa:s dito Aleksander Čeferin till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, för deras medverkan i krigsförbrytelser och för att ha medverkat till brott mot mänskligheten med mord, terror och apartheid riktad mot den palestinska befolkningen, genom att acceptera och understödja fotbollen i de illegala bosättningarna