Tornevall Networks

På lördagsmorgonen den 28 februari samlades barnen för att öppna sina skolböcker på Shajareh Tayyebeh-grundskolan i staden Minab, nära Hormuzsundet i södra Iran. När missiler träffade byggnaden mellan klockan tio och elva på förmiddagen kollapsade taket på elever, lärare och personal.

Enligt iranska myndigheter dödades 165 personer i attacken som ägde rum under krigets första dag. Den absoluta majoriteten av de dödade var unga flickor mellan 7 och 12 år. Ytterligare 95 personer skadades.

Nya uppgifter pekar mot att attacken mot flickskolan kan ha genomförts medvetet och att det är USA som ligger bakom bombningen. Schweiz-baserade Euro-Med Human Rights Monitor beskriver attacken som ett ”allvarligt brott och en kollaps av skyddet av civila”.

Qatar-baserade Al Jazeera har granskat händelsen utifrån satellitbilder, videoklipp, nyhetsrapporter och uttalanden från officiella iranska källor. Många som försökt försvara eller rättfärdiga attacken mot skolan har påstått att den är en del av det iranska revolutionsgardets militärkomplex Sayyid al-Shuhada som ligger bredvid skolan. Al Jazeera visar att denna argumentation inte håller.

Sant är att den sönderbombade Shajareh Tayyebeh-skolan var en del av ett omfattande nätverk skolor som är administrativt knutna till det iranska revolutionsgardets flotta. Skolan var avsedd för söner och döttrar till medlemmar i flottan.

Al Jazeeras utredning visar dock att grundskolan tydligt separerats från de angränsande militäranläggningarna sedan åtminstone tio år tillbaka. Satellitbilder från 2016 visar hur nya murar byggts runt skolan för att avgränsa den från basen, två vakttorn intill skolan monterats ner och tre nya grindar byggts för in- och utfart till allmänna gator.

Tusentals personer samlas i Minab för begravningen av de 165 dödade efter bombningen av Shajareh Tayyebeh-skolan, vilket betyder ”det goda trädet” på persiska. Foto: Morteza Akhondi

Alldeles oavsett kopplingarna till Irans revolutionsgarde så förändrar det inte skolans juridiska status som civil infrastruktur under internationell humanitär rätt. Förutom om den används för att genomföra militär operationer, vilket det inte finns några bevis för.

Det leder Al Jazeeras utredning till två möjliga slutsatser. Antingen genomfördes attacken baserat på utdaterad underrättelseinformation, eller så genomfördes den avsiktligen för att orsaka maximal samhällelig skada och på så vis underminera stödet till Irans militär. Oavsett vilket är attacken ett krigsbrott.

De andra nya uppgifterna är baserat på två anonyma källor som nyhetsbyrån Reuters talat med. Det är två amerikanska tjänstemän som hänvisar till utredare i USA:s militär som menar att det troligtvis är amerikanska styrkor som ligger bakom attacken mot flickskolan.

Även New York Times har analyserat händelsen och pekar mot att det varit en riktad amerikansk attack mot skolan. De avfärdar också påståendet som spridits i sociala medier att Iran själva av misstag skulle ha träffat skolan.

USA:s krigsminister Pete Hegseth har bekräftat att USA utreder händelsen. Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt avfärdade dock idén om att USA skulle ligga bakom attacken och kallade det för ”propaganda” på en pressträff i onsdags.

Det är möjligt att artificiell intelligens (AI) använts i attacken mot flickskolan i Minab, en fråga som Pentagon vägrat svara på. Flera medier har rapporterat att AI-verktyg använts för att lokalisera mer än 1000 mål under krigets första dygn.

Enligt Wall Street Journal har Pentagon använt sig av AI-företaget Anthropics AI-modell Claude för att planera attackerna mot Iran, trots att Anthropic bannlysts av Trumpadministrationen. Även andra AI-företag är inblandade i kriget, såsom Palantir och OpenAI (utvecklarna bakom ChatGPT).

Fler utredningar behöver göras för att med säkerhet kunna slå fast vad som skedde när Shajareh Tayyebeh-skolan bombades och om AI hade något med attacken att göra. Men skulle de ovan presenterade uppgifterna visa sig vara sanna så skulle det ligga helt i linje med USA:s (och Israels) historia av krigföring, där det finns ett dokumenterat och systematiskt mönster av militär operationer, attacker och flyganfall mot oskyldiga civila.

Enligt vittnesmål från räddningspersonal och en förälder till ett av de dödade barnen som Middle East Eye tagit del av så bombades flickskolan en andra gång efter det första missilangreppet, vilket ledde till att överlevare från första attacken dödades.

Israel har vid flera tillfällen använt sig av denna taktik med upprepade flyganfall i Libanon och i Gaza. Donald Trump använde sig av samma strategi i attackerna mot civila båtar i karibiska havet utanför Venezuelas kust.

Ett upprepat flyganfall dödade mer än 20 personer på Niloofar-torget i Teheran på kvällen den 1 mars efter att familjer samlats på torget efter att ha brutit fastan under Ramadan.

Hittills har omfattande israeliska och amerikanska flyganfall genomförts mot civil infrastruktur i kriget mot Iran: mot sjukhus, skolor, bostadshus, bensinstationer, parkeringar, parker och idrottsanläggningar.

Kort efter denna artikels publicering framkom nya uppgifter som ytterligare stärker bevisen mot USA. Den iranska nyhetsbyrån Mehr News Agency släppte i söndags ett filmklipp som visar hur en amerikansk Tomahawk-missil slår ned mot det iranska revolutionsgardets anläggning i Minab den 28 februari. USA är den enda krigförande parten som innehar Tomahawk-missiler. Forskarkollektivet Bellingcat har granskat de nya uppgifterna. Även New York Times har verifierat filmmaterialet.

I år går jag in i mitt tionde år som anställd undersköterska i regionen. Inte en dag under de åren har jag önskat mig ett annat jobb. Det var det inte under åren innan då jag jobbade som vårdbiträde heller.

Det är därför jag nästan är beredd att kalla det för ett kall. Varför skulle man annars fortsätta att varje dag känna sig motiverad att göra sitt bästa för de man får förtroendet att vårda och ge omsorg?

När mitt yrke toppar två listor – utbrändhetslistan och lägsta löner-listan – då vet vi att det inte är arbetsmiljön och pengarna som motiverar människor att ändå stanna kvar i yrket.

Det går inte att blunda för att undersköterska är ett av samhällets mest otacksamma jobb. Men också det då man kanske kommer som allra närmast människor. Att vara en patients trygghet, en sjuksköterskas görare och en läkares länk mellan dator och faktisk patients mående är en roll vi tar för den offentliga vårdens rullning. Och jag har i arbetssammangang aldrig känt mig stoltare än när just jag, undersköterskan, fick blombud till avdelningen då en patient tackade för den trygghet jag gett.

När det årliga lönesamtalet kommer har jag ibland fått existentiella funderingar. Har jag inbillat mig att jag är viktig? Är jag verkligen värdefull för samhället? För lönen och att ständigt stå i sjuksköterskornas skugga säger något helt annat.

Hur kan jag få vara betrodd att inne på ett akutrum få koppla upp en patient på livsnödvändig andningsmask, kontrollera parametrar som avgör om din kropp är igång eller lägger av, lyssna på sjuksköterskor och läkares uppmaningar om att göra olika saker med patienten – och sedan samtidigt inte kunna klara mig utan bostadsbidrag till min lilla lägenhet?

Och så är det inte bara för mig utan för flera kollegor också. Att ha en man eller fru är annars lösningen på ekonomin.

När några arbetskamrater gick i pension för runt fem år sedan hade de kommit upp en liten bit över 30.000 i lön. Det var deras lön efter ca 40 år i yrket.

Jag vill inte ens berätta vad jag har. Siffrorna är nästan plågsamt att titta på och skamfyllda att berätta för någon. Men man kan säga att det är tur jag har tid på mig att komma upp i lönen för en 65-årig undersköterska.

Proletären har gått igenom de tio kommuner i Sverige som betalar lägst snittlön till undersköterskor. Näst längst ned på listan finns Ockelbo kommun där Maria Jacobsson arbetar som undersköterska.

– Det här värmer verkligen i bröstet, säger Maria Jacobsson när Proletären informerar om löneläget i kommunen.

Maria Jacobsson jobbar som undersköterska i Ockelbo kommun. Foto: Privat.

Hon försöker hitta en förklaring.

– Ockelbo är en liten kommun och skatteintäkterna är väl inte de bästa. Men frågan är ju då var cheferna tjänar…

Enligt Proletärens granskning så tjänar socialförvaltningens förvaltningschef i Ockelbo 82.400 kronor i månaden.

– Se där. Det finns pengar med andra ord, säger Maria Jacobsson.

Men undersköterskornas problem ligger inte bara i lönekuvertet. Maria Jacobsson beskriver en vardag där allt mäts i minuter.

– Vi springer och jagar tid hela tiden. Vi tittar på klockan i stället för på människan framför oss.

Hon beskriver morgonrutiner som enligt planeringen ska klaras av på 20 minuter:

– Du ska ta upp en person ur sängen, sköta hygien, borsta tänder, hjälpa till med toalettbesök, fixa frukost, ge medicin, kanske starta en tvättmaskin. Det är omöjligt.

När tiden inte räcker finns bara ett alternativ.

– Antingen springer du snabbare. Eller så tummar du på kvalitén.

Hon menar att yrkeskåren måste gå samman för att få bort dessa problem.

– Vad vi egentligen borde göra är att gå ihop och säga: ”Nu gör vi allt till punkt och pricka. Vi skyndar inte mer”. Det spelar faktiskt ingen roll vad till exempel Kommunal gör i denna fråga, så länge inte medlemmarna eller vi på golvet är villiga att agera.

Ungefär sex mil från Ockelbo ligger Bollnäs. Där är snittlönen för en undersköterska 29.353 kronor i månaden. Tindra Sundbom arbetar inom hemtjänsten i kommunen.

När hon får höra att kommunen ligger i botten av löneligan suckar hon.

– Jag är inte förvånad. Vi har hög nöjdhet i hemtjänsten, men det märks inte i lönen.

Tindra Sundbom jobbar som undersköterska i Bollnäs kommun. Foto: Privat

– Efter att räkningarna är betalda finns det inte mycket kvar. Jag skulle vilja kunna resa, spara pengar eller kanske gå en kurs med hunden. Det går inte just nu.

Varför tror du att lönerna är så låga i just Bollnäs?

– De som bestämmer måste börja inse att det här inte är hållbart. Cheferna ser inte vad vi gör och de vet inte hur det är på golvet. De skulle behöva gå ut och se hur verkligheten är.

Hon beskriver samma verklighet som Maria Jacobsson i Ockelbo – en minutstyrning som inte går ihop.

– Jag får ont i hjärtat över att behöva stressa hela tiden. Det är inte så här det ska gå till inom hemtjänsten.

Tindra lyfter också en annan konflikt inom yrkeskåren: de individuella lönerna. Just nu utbildar hon nyanställd personal som tjänar mer än hon själv.

– De kan få flera tusen mer i månaden. Vilket är väldigt orättvist.

Något som spär på orättvisan är att lönesystemet mestadels premierar det som syns i statistiken, menar Tindra Sundbom.

– Om du gör allt ordentligt och följer rutiner tar det längre tid. Men då riskerar du samtidigt att framstå som mindre effektiv. Just nu är det siffror och det som går att mäta som styr.

I Malå har Stina Oskarsson arbetat som undersköterska i 20 år. Hon har fortfarande inte nått över 30.000 kronor i månaden.

– Att lönerna här är så låga förvånar mig inte. Men det är under all kritik. Vi utför ett viktigt arbetet och jag kan hålla med om att vi inte får betalt för det vi gör – att värna om människor.

Varför tror du att löneläget är så pass lågt i Malå?

– Det handlar ju om ekonomi. Dåliga prioriteringar och dålig planering.

– Jag har slutat läsa om politik nu för tiden. Det blir liksom ingen skillnad. Prata går ju alltid, men det tycks vara svårare att göra någon konkret.

Efter två decennier i yrket märker hon en tydlig förändring.

– För 20 år sedan fanns det mer tid. Nu far man hit och dit och får stresspåslag varje dag. Det är väl en konsekvens av effektiviseringarna.

Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter:

– Det finns inget människovärde kvar. Varken för oss eller för de äldre. Jag sliter ut kroppen. Och får ingenting tillbaka.

I Vingåker har undersköterskorna en snittlön på 29.203 kronor i månaden. Det är lägst i hela Sverige.

– Jag sitter ju som kommunstyrelsens ordförande och personalutskottet ligger under detta. Men vi har en HR-chef och får rapporter och känner inte riktigt igen det du säger, menar Charlotte Prennfors (M), kommunstyrelsens ordförande i Vingåker, när Proletären når henne.

Hon ber att få återkomma efter att ha talat med kommunens HR-chef. Proletären skickar också över underlaget för snittlönerna, som är framtaget av tidningen Arbetet.

Samtidigt som undersköterskorna i Vingåker har lägst snittlön i landet har Charlotte Prennfors själv en månadslön på 73.260 kronor. Hon har också, sedan 2021, ökat sin lön med över 10.000 kronor i månaden. Under samma period har undersköterskornas snittlön ökat med knappt 3.500 kronor, enligt en sammanställning gjord av Proletären.

Än högre lönen har Vingåkers chef för socialförvaltningen – 84.000 kronor i månaden.

Dagen efter Proletärens intervju med Charlotte Prennfors återkommer Vingåkers kommundirektör, Mattias Gustavsson, via mejl.

– Statistik är alltid svårt att tolka, det beror på var, hur och när man mäter, skriver han, och menar att Vingåker har lägre snittlöner i hemtjänsten men högre på särskilda boenden jämfört med angränsande kommuner.

När man ser till hela listan över de tio sämst betalande kommunerna framträder ett tydligt mönster. Fem av dem ligger i ett geografiskt kluster i Gävleborg och norra Uppland: Bollnäs, Ockelbo, Avesta, Hofors och Tierp.

I samtliga kommuner ligger snittlönen för undersköterskor under 30.000 kronor i månaden.

Snittlönen döljer dessutom stora skillnader. Flera undersköterskor som Proletären pratat med med i dessa kommuner uppger att de tjänar under 26.000 kronor i månaden före skatt för sitt arbete inom hemtjänst eller på ett äldreboende.

I samma fem kommuner är snittlönen för en förvaltningschef inom socialförvaltningen 81.680 kronor i månaden – nästan tre gånger så mycket som en undersköterska. Högst lön har förvaltningscheferna i Bollnäs och Tierp: 85.500 kronor i månaden.

Politikerlönerna sticker också ut. Snittlönen för en kommunstyrelseordförande i dessa fem kommuner är 75 816 kronor. Högst lön får kommunstyrelsens ordförande i Tierp med 81.400 kronor i månaden.

I flera kommuner växer också lönegapet mellan undersköterskor och deras chefer. I Hofors har chefen för socialförvaltningen fått en löneökning på 32,5 procent sedan 2021 och tjänar idag 75.500 kronor. Undersköterskornas snittlön har i samma kommun ökat med 11,8 procent och ligger nu på 29.682 kronor.

I Avesta och Tierp har socialchefernas löner ökat med 18 procent. Undersköterskornas snittlöner har under samma period ökat med endast 8 procent i Avesta och 6 procent i Tierp.

Av de tio kommuner som betalar lägst snittlöner till undersköterskor sitter Socialdemokraterna med och styr i sex. Två kommuner styrs av borgerliga koalitioner och två, Sollefteå och Malå, av tvärpolitiska koalitioner där även Vänsterpartiet ingår.

Ockelbo kommun styrs av Socialdemokraterna och Centerpartiet och ligger just nu näst längst ned på listan över undersköterskors snittlön i Sverige. Magnus Jonsson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Ockelbo och medger att situationen är problematisk.

– Det här är ju inget önskvärt läge. För våra välfärdshjältar, som vi sa under pandemin, är lönen väldigt viktig – inte minst inför framtiden, säger han.

Han pekar på kommunens svaga ekonomi och menar att man tidigare haft som ambition att ligga i mitten av angränsande kommuners löneläge.

– Men vi har helt uppenbart tappat nu.

På frågan om staten borde ta större ansvar för äldrevården svarar Magnus Jonsson:

– Jag vill absolut inte skylla ifrån mig, eftersom jag har ett ansvar. Men jag är otroligt besviken på regeringen. Jag har varit ordförande i över 20 år och varit med om börskrascher, flyktingkriser och en pandemi. Men med Ulf Kristersson som statsminister har jag 20 miljoner mindre i generella statsbidrag att röra mig med jämfört med tidigare. Det gör skillnad.

Att sex av de tio bottenkommunerna styrs av Socialdemokraterna, ett parti som kallar sig ”arbetarpartiet”, medger han är en motsägelse.

– Ja, det går ju inte ihop. Vi måste göra om och göra rätt – både när det gäller arbetsvillkor och lön. Och där har jag ett ansvar.

Här är de tio kommuner i Sverige som betalar lägst snittlön till sina undersköterskor

Kommun Snittlön för en undersköterskaLön för kommunstyrelsens ordförandeStyreSocialförvaltningschefens lönVingåker29 203 kr73 260 krM, C, KD84 000 krOckelbo29 278 kr67 562 krS, C82 400 krBollnäs29 353 kr73 260 krS, M, C85 500 krÖrebro29 391 kr86 350 krS, M, C95 800 krAvesta29 499 kr91 740 krS, C80 000 krTierp29 549 kr81 400 krC, M, KD, L85 000 krSollefteå29 591 kr71 632 krC, Västrainitiativet, V85 100 krOlofström29 643 kr81 400 krS, C82 000 krHofors29 682 kr65 120 krS, C, L75 500 krMalå29 716 kr61 597 krL, V, M68 000 kr

Inför internationella kvinnodagen känns orden otillräckliga inför det som Gazas kvinnor uttrycker med sina utmattade kroppar och sargade hjärtan.

Hadeel Ahed Dawlas vittnesmål är inte bara en personlig berättelse, utan en koncentrerad spegel av vad kvinnor lever igenom under ett folkmord: ständig rädsla, omöjligt moderskap, outhärdlig förlust och kollapsen av allt som liknar ett normalt liv.

Min känsla av trygghet försvann

Hadeel säger:

– Jag har blivit en människa som ständigt är rädd. När jag går på gatan känns det som att en raket kan slå ner när som helst.

Rädslan är inte längre något som kan komma ibland – den är ett permanent tillstånd. Bombningarna var inte nyheter i tv-sändningar, utan scener som upprepades framför hennes ögon. Missiler slog plötsligt ner när de var ute på gatan.

Sedan kom ögonblicket som förändrade allt:

– Dagen då vår byggnad bombades och min dotter dödades… Efter det förändrades hela livet för mig.

Det mest brutala med folkmordet är inte bara döden, utan känslan av maktlöshet inför sina barn.

– Min dotter dödades framför våra ögon och vi kunde inte skydda henne… Det är den största förlusten i mitt liv. Allt annat kan ersättas, men inte min dotter.

Mardrömmen lämnar henne inte.

– Jag tittade ut genom fönstret efter bombningen, och min man var täckt av blod och sade till mig: Tala är borta… Den mardrömmen förföljer mig.

Sedan finns hungern.

– Mina barn kom till mig och sa: Vi är hungriga, vi vill äta… och jag kunde inte ge dem mat.”

Hungern i Gaza är inte en tillfällig känsla, utan ett kollektivt trauma. Hadeel berättar att de har börjat frukta att maten ska ta slut, även när det finns lite kvar.

Fördrivning: När kvinnan förlorar sin integritet och värdighet

Hadeel tvingades fly flera gånger. Vid ett tillfälle tog hon sin sex månader gamla dotter och sökte skydd i ett hem hos människor hon inte kände – där 83 personer redan bodde.

– Jag och min dotter sov på halva en soffa, sittande… Toaletten var i fruktansvärt skick, jag kunde inte ens gå in där.

Hon avstod från att äta och dricka för att slippa använda toaletten. Hon skämdes över att ta fram barnens mat ur sin väska inför andra, eftersom maten var knapp och hon inte kunde dela med sig.

Så berövas kvinnan sina mest grundläggande rättigheter: integritet, hygien och möjligheten att ta hand om sin egen kropp.

Till och med vatten blev en dröm:

– En dag började jag gråta för att jag var så törstig… vi längtade efter att få dricka vatten.

Ett sammanbrott som inte är tillåtet

Senaste gången Hadeel kände att hon var nära att bryta ihop var när hon gick för att registrera sin son i skolan och mötte sin döda dotters vän.

– Tårarna rann och jag höll på att falla ihop av gråt… men jag måste hålla mig samman.

För det finns små ögon som ser henne:

– När min dotter Talin ser mig gråta säger hon: Mamma, gråt inte… hon är två och ett halvt år gammal. Jag försöker vara stark för deras skull.

Kvinnan i Gaza tvingas vara en psykologisk mur för alla andra, även när hon själv är krossad inuti.

En förändrad syn på livet – och på hemlandet

– Kriget, säger Hadeel, släckte mig och släckte min livsgnista.

– Jag kände att vi i Gaza är ensamma… världen lever sina liv medan vi dödas.

Och hon säger med smärtsam tydlighet:

– Trygghet är viktigare än hemlandet och jorden… ett hemland som tar ifrån oss tryggheten är inget hemland.

Ord som kan chockera – men som kommer från en mor som begravt sitt barn med egna händer.

Det som bröts – och det som stod kvar

– Min dotters bortgång krossade mig och dödade alla vackra känslor inom mig.

– Men vi har tro och tillit till Gud – vi har inte förlorat förståndet på grund av detta krig.

Tron är här inte ett sätt att uttrycka sig, utan ett sätt att överleva.

Vad avslöjar Hadeels vittnesmål om folkmordets påverkan på kvinnor? Genom hennes berättelse ser vi hur kvinnan blir måltavla på flera nivåer:

Kroppen: ständig rädsla, otrygghet, förlorad integritet.

Moderskapet: maktlöshet inför bombningar och hunger, skuld, förlusten av ett barn.

Värdigheten: brist på vatten och grundläggande förnödenheter, trängsel som utplånar privatlivet.

Psyket: uppskjuten sorg, förbjudet sammanbrott, känslan av global övergivenhet.

Sociala relationer: tvångsfördrivning och påtvingad trängsel som försvagar band och skapar nya spänningar.

På kvinnodagen…

Kvinnan i Gaza är inte bara ”hälften av samhället”, utan pelaren som hindrar samhället från att fullständigt falla samman.

Hon begraver sin dotter och torkar sedan sina tårar för att inte skrämma sina andra barn.

Hon går hungrig för att andra inte ska känna skam. Hon gråter av törst i tysthet. Och hon vaknar varje morgon – trots allt.

Hadeels vittnesmål är inget undantag. Det är en röst bland tusentals som säger till världen:

Kvinnan i Gaza lever inte bara kriget – hon bär det i sin kropp, i sitt moderskap, i sitt minne och i allt som återstår av hennes hjärta.

På kvinnodagen går det inte att tala om egenmakt eller drömmar utan att stanna upp vid kvinnorna i Gaza. Där förvandlas en tjugoårig flicka till familjens pelare, kroppen blir en plats för ständig rädsla, hemmet blir ruiner och minnet en lista över förluster.

Amani berättar:

– Min känsla av trygghet förändrades helt. Jag lever i ständig beredskap, och rädslan har inget namn längre.

Hon tillägger: ”Att vara kvinna får mig att känna mig mer sårbar i detta kaos, som om min kropp blivit en extra börda i kampen för överlevnad.”

Under flykten förlorade hon sin integritet.

– Jag letade efter ett litet hörn för att kunna andas, ta av mig slöjan och kamma håret bara en minut.

Att duscha, som tidigare var en daglig rutin, blev något sällsynt.

– Jag brukade duscha varje dag… nu en gång i veckan, ibland varannan vecka. Att duscha är inte längre hygien – det är en lyx.

Med bitterhet säger hon:

– Min enda spegel är andras blickar som ser min trötthet men inte ser mig.

Den 12 oktober 2023 vaknade Amani mitt i ett våldsamt bombardemang. Den dagen förlorade hon sin lillasyster Lona, sin kusin och hennes barn, sina grannar och sina vänner.

– Överlevarens skuld följer mig… Lona var den yngsta, jag borde ha skyddat henne. Jag kunde inte.

Frånvaron blev en del av hennes vardag.

– Det är som om jag andas in saknaden med luften.

Hon fick aldrig sörja fullt ut. I krig får kvinnor sällan utrymme att bryta samman. De gråter på natten och blir styrkan på dagen.

Före kriget var hon student och behövde stöd. Efteråt blev hon den som stöttar.

– Min roll förändrades. Jag blev den ansvariga, den som lugnar, den som letar efter vatten och medicin.

– Jag växte upp för tidigt, säger hon.

Senaste gången hon kände total svaghet var under rasmassorna när deras hem bombades. Sedan reste hon sig.

– För de som är kvar förtjänar att vi reser oss.

Folkmordet syns inte bara i bomberna utan i vardagens detaljer.

– Jag använde gamla tygbitar under min menstruation… jag kände att min kvinnlighet förnedrades varje dag.

Brist på vatten, avsaknad av hygienartiklar och att ständigt sätta familjens behov före sina egna – allt detta är ett tyst slitage på kvinnans värdighet.

– Barnen äter före mig… jag dricker vatten bara för att orka.

Att förlora hemmet var inte bara att förlora en plats, utan att förlora minnen.

– Att leta efter Lonas foto under rasmassorna och inte hitta det.

Det som bröts inom henne var tryggheten. Det som höll var viljan.

– Viljan att berätta vår historia, att säga till världen: Vi är här. Vi tänker inte försvinna.

På kvinnodagen visar Amanis vittnesmål hur kvinnor drabbas på flera nivåer: kroppen, psyket, identiteten och värdigheten.

Kvinnan i Gaza är inte en siffra i en nyhetsrubrik. Hon är en syster som förlorade sin syster, en ung kvinna som förlorade sitt hem och sin trygghet, som vaknade under rasmassor – och reste sig.

Hennes budskap till världens kvinnor:

– Var inte tysta. Vänta inte tills era hem brinner för att förstå vad flykt betyder. Tänk på Lona när ni somnar i trygghet i natt.

Kanske är det minsta vi kan göra på kvinnodagen att lyssna.

För det finns flickor som tvingades bli vuxna för tidigt, och som fortfarande säger:

Vi är här. Vi kommer inte att försvinna.

Den internationella kvinnodagen 2026 går i borgerlighetens tecken. De palestinska kvinnorna blir slaktade i tiotusental, iranska skolflickor blir sprängda i luften av imperiets bomber, kubanska kvinnor lider under en sträng blockad och arbetarkvinnorna i välfärden får möta rekordnedskärningar.

Det är kanske tydligare än någonsin att klasskamp är kvinnokamp, och att “välfärd, inte vapen” är en viktig paroll för oss kvinnor. Så varför är ”välfärd, inte vapen” en viktig paroll för oss kvinnor?

Man kan börja i änden av vapnen, och belysa kvinnans särskilt utsatta situation i krig. En av de första och mest tragiska konsekvenserna av krig är alltid minskade rättigheter för kvinnor, i vilken region eller land som kriget än härjar.

Dels handlar det om förhållandena under krigstid, där ansvaret för familjen helt hamnar på kvinnan, medan männen blir kanonmat. Men det handlar även om förhållandena efter kriget, där kvinnans ställning och förutsättningar i samhället försämras. Kvinnorna förväntas stanna kvar i hemmet och blir därmed utan egen inkomst, de blir i vissa fall nekade utbildning och de blir utsatta för våld; fysiskt, ekonomiskt och sexuellt våld. De blir helt enkelt nekade sina mänskliga rättigheter.

Tidöregeringens prat om att “exportera svensk jämställdhetspolitik” är inget annat än imperialistiska lögner. Den kubanska kvinnan som inte har tillgång till medicin, den venezuelanska kvinnan som även hon lider under blockad, den palestinska, iranska, syriska, irakiska och afghanska kvinnan som blir sprängda i luften av amerikanska bomber? Ja, vilken kvinna har någonsin blivit räddad av USA-imperialismen och dess oändliga krig och utsvältningskampanjer?

Men frågan handlar inte bara om krig långt borta. De miljarder som läggs på militär upprustning påverkar också kvinnors liv här i Sverige. För varje krona som går till vapenindustrin är det en krona mindre till välfärden. Och det är här det blir tydligt att ”välfärd, inte vapen” är en kvinnofråga också på hemmaplan.

Dels är det en kvinnofråga på grund av den centrala roll en välutvecklad välfärd har för kvinnans ställning i samhället. Att vi kan få mödravård och slippa dö av komplikationer av graviditet eller förlossning. Och att barnavård blir välfärdens uppgift, inte moderns. Att vi kan lämna våra barn på förskola och skola och därmed ha en egen inkomst, har varit en grundpelare i kvinnors ekonomiska och sociala frigörelse.

Men ”välfärd, inte vapen” är framförallt en kvinnofråga för att många jobb som drabbas av dessa nedskärningar är i så kallade kvinnoyrken. Hela 80 procent av anställda inom välfärden är kvinnor.

Undersköterska inom hemtjänst, hemsjukvård och äldrevård är Sveriges vanligaste yrke, med fler än 132.000 anställda idag. 91 procent av dem är kvinnor. Detta är yrken som plågas av låga löner, hög stress, otillräcklig vila, utbrändhet, varsel om uppsägning, personalbrist med mera. 

Stressrelaterade sjukskrivningar är överrepresenterade bland arbetare inom välfärden, där kvinnor i åldrarna 30-39 är den värst drabbade gruppen. När nedskärningarna kommer är det alltid arbetarklassen, och framförallt arbetarklassens kvinnor, som betalar priset.

För när äldreomsorgen skärs ner, vem tar det obetalda omsorgsansvaret? När skolan saknar resurser, vem går ner i arbetstid? När vårdköerna växer, vem förväntas täcka upp?

Svaret är sällan krigsindustrin. Svaret är arbetarklassens kvinnor.

Om vi menar allvar med jämställdhet måste vi också våga tala om klasskamp och antiimperialism. För så länge bomber prioriteras framför barnmorskor, och stridsflyg framför skolor, kommer kvinnors frigörelse aldrig att uppnås.

På Kuba har kvinnorna haft en framlyft roll ända sedan revolutionen 1959. Den tidigare presidenten Fidel Castro beskrev kvinnornas befrielse som “revolutionen inom revolutionen”.

Proletären träffar Osmaya Hernández, medlem i det kubanska kvinnoförbundets FMC:s sekretariat för internationella relationer, för en intervju om kvinnans roll i revolutionen och jämställdheten på Kuba.

– Kvinnan har varit en föregångsgestalt i alla viktiga skeenden i den kubanska revolutionen. Förbundet strävar efter fullständig jämställdhet på alla områden, även i familjefrågor, och inte minst i försvar av revolutionen, säger Osmaya Hernández när hon tar emot oss på förbundets högkvarter i Havanna.

FMC, Federación de Mujeres Cubanas (Kubanska kvinnors federation), är en massorganisation utifrån grannskapsorganisationer och vidare upp till distrikts- och provinsnivå. Hela 91 procent av alla Kubas kvinnor över 16 år är medlemmar.

– Vi samarbetar med alla institutioner och driver kvinnors frågor på alla nivåer, och vi har en rådgivande funktion inom nationalförsamlingen. Sedan 1997 är vi en lagstiftande part i kvinno- och familjefrågor. 

Osmaya Hernández beskriver de olika framgångarna sedan revolutionen. Kuba införde tidigt fri abort och sedan revolutionen har kvinnorna i Kuba fullständigt självbestämmande över sina kroppar. 

Landet har en generös mödrapolitik med ledighet från barnets födelse tills barnet är 15 månader. Mammaledigheten är en del av den utarbetade politiken som kallas ”den demografiska politiken” – där Kuba samtidigt ser en åldrande befolkning och allt lägre födslotal.

– Många äldre tas om hand i hemmet av kvinnor så detta är en av förbundets stora utmaningar idag, säger Osmaya Hernández.

Principen om lika lön för lika arbete har länge varit en viktig fråga på Kuba. Det som tidigare varit en praxis är nu lagstadgat i konstitutionen.

– Med lagen om lika löner och möjligheten till avlönat arbete för vård av barn i hemmet har en kvinna ekonomisk självständighet. Rätten till sin egen kropp inkluderar rätten att skilja sig och att försörja sig.

FMC har boenden om det skulle behövas för att snabbt kunna lämna en partner. Det finns också möjlighet att stödja kvinnan ekonomiskt under en period vid behov. 

Osmaya Hernández är medlem i det kubanska kvinnoförbundet FMC:s sekretariat för internationella relationer. Foto: Proletären

Hur ser tillgången på barn- och äldreomsorg ut på Kuba idag?

– De första daghemmen uppfördes av kvinnoförbundet 1961 och idag finns barnomsorg över hela Kuba. Det har också inrättats barnomsorg i direkt anslutning till arbetsplatser. 

Osmaya Hernández berättar att utbildnings- och hälsoministerierna informeras om behovet och ser till att det efterlevs, och arbetsplatsen bekostar mat och andra dagligvaror i verksamheten. 

FMC samarbetar också med den framväxande privata sektorn i upprättandet av ett system med dagmammor. 

– Den offentliga sektorn har just nu svårt med det under den rådande och skärpta blockaden. Det finns också aktivitetscentra för barn till arbetande föräldrar där barnen kan vara tills föräldrarna slutat arbetet för dagen.

Många förutsättningar för att kvinnor ska kunna arbeta finns på plats – men i det kubanska samhället är äldreboendena förhållandevis få. Det vanliga är att äldre bor kvar hos familjen, och i praktiken tar många kvinnor fortfarande ett stort ansvar för hemmet.

Den nya familjelagstiftningen från 2022 syftar till att stärka jämställdheten på Kuba, men också rättigheterna för hbtq-personer. Den har bland annat öppnat upp för samkönade äktenskap och skärpt åtgärder mot genusrelaterat våld. 

Samtidigt har lagen fått kritik för att den också tillåter surrogatmödraskap.

– Den tidigare familjelagstiftningen från 1975 behövde moderniseras, inte minst ur ett hbtq-perspektiv. En av de första punkterna var att samkönade äktenskap skulle likställas med olikkönade. Här ingick rätten att skaffa barn. Och det var den punkten som vållade mest debatt. 

För de som på försökt på alla sätt att få barn finns nu möjligheten till vad som kallas ”solidariskt surrogatmödraskap” som en sista utväg, berättar Osmaya Hernández, som påpekar att en rad krav ska uppfyllas för godkännande. 

– Vi har sett dåliga exempel i andra delar av världen där surrogatmödrar exploateras och handel med människor uppstått. Processen på Kuba är rigorös. 

Innan revolutionen, när Kuba sågs som USA:s ”bakgård” där amerikanska kapitalister och maffiamedlemmar kunde roa sig, var prositutionen utbredd. Problemet återkom till Kuba i och med den svåra ekonomiska 1990-talskrisen på Kuba, den så kallade specialperioden. Osmaya Hernández beskriver hur hela samhället kämpar mot prostitutionen.

– Den har alltid varit en av revolutionens stora frågor. Under specialperioden och med den ökande turismen återkom prostitutionen. Myndigheterna arbetar mot den och FMC jobbar med utbildning om vad prostitution innebär. Prostitutionen på Kuba är ett faktum, men ingen kvinna behöver prostituera sig för att överleva och problemet är mindre idag än det var under 1990-talets kris. 

Fortfarande finns också ett problem med våld mot kvinnor i landet.

– Vi har ett program mot våld i nära relationer. 26 procent av alla kvinnor har någon gång blivit utsatt för det och under 2024 dödades 25 kvinnor. Covidpandemin är en faktor då många isolerades i sina hem, och såklart påverkar även den dåliga ekonomin situationen negativt. 

– Vi ser allvarligt på denna utveckling och hela samhället arbetar med att få bukt med det, bland annat genom familjeutbildningar. 

Begreppet “machismo” har använts om den machokultur som finns på Kuba, och som påverkat jämställdheten negativt – och är något FMC idag arbetar emot.

– Kampen mot machismon är en kamp mot patriarkatet. Machismon har varit en del av det kubanska samhället ända sedan kolonialtiden. I denna kamp har vi tidigare försummat männen, men tvärtom måste vi jobba tillsammans med männen för en sundare maskulinitet.

Osmaya Hernández berättar att FMC jobbar med att förändra både mäns och kvinnors värderingar.

– De kulturella könsskillnaderna sitter djupt och de reproduceras hela tiden. 

Trots de landvinningar kvinnor gjort på Kuba måste arbetet därför fortsätta, konstaterar hon.

– Segrarna vi har vunnit förpliktigar oss att fortsätta.

I ett gammalt avsnitt av The Simpsons spelar den bittre sellout-clownen Krusty in en reklamsnutt för sin snabbmatskedja. Han tar ett bett av sin signaturburgare, ler brett och smaskar. Så fort regissören ropat ”klart!” spottar Krusty ut tuggan, kämpar mot kväljningarna, sköljer munnen med fickplunta och jämrar sig över att han nästan råkade svälja lite av köttsaften.

Lite så kändes det att se McDonalds-vd:n Chris Kempczinski prova den nya Big Arch-burgaren i en video som körts ut i snabbmatsjättens sociala medier. Videon har fått enorm spridning – och blivit rejält roastad. För det ser verkligen ut som att det är första gången Kempczinski äter (läs: tar en mikroskopisk tugga av) en av sina burgare. 

Den amerikanske fitnessbloggaren och fotografen Golden Czermak uttryckte det träffsäkert:

”Hela grejen har en slags utstuderad företagsaura kring sig. Han beskriver inte hamburgaren som mat, eller ens en burgare, utan en ’produkt’, vilket förmodligen är vad juristerna viskat till honom bakom kameran så att de inte skulle bli stämda om han kallade det för ’kött’. Han öppnar sedan lådan, studerar innehållet som om han utvärderade en besvikelse till kvartalsrapport och sedan tar han tuggan […].

Det var en tugga som togs av någon som tvingas delta i en aktivitet, men inte har hjärtat med sig och i det korta ögonblicket efter tuggan säger hans ansiktsuttryck mer än tusen ord, precis innan professionalismen tar över igen.

Han antydde att det här var hans lunch, men jag misstänker att så fort kameran slutat rulla ersattes Big Arch-boxen av en tallrik med något som kostar ett tresiffrigt dollarbelopp”. 

McDonald’s-restaurang i Nevada. Snabbmatsjätten har 13.814(!) restauranger i USA (Sverige cirka 220). Omkring fem miljoner jänkare jobbar i snabbmatssektorn. Foto: Genrebild/Pixabay

Man kan tycka vad man vill om McDonald’s. Man kan tycka att kedjan kan dra åt helvete för att den fortfarande bedriver verksamhet i det folkmordskåta Israel. Att det är en symbol för den amerikanska kulturimperialismen. Att det utnyttjar unga arbetare, stävjar facklig organisering, är en av de ledande krafterna mot löneförhöjningar i servicesektorn. Att maten de säljer knappt kan kallas mat. Att skräpmatsberoendet är en folkhälsofara helt jämförbar med rökning. Att det är en miljöbov av rang. Och så vidare, och så vidare.

Men det går inte att förneka att ”Donken” har en makalöst folklig förankring i hemlandet. Trump, som sägs älska skräpmat, vann nog många knegarröster på att vifta med Big Macs i valrörelsen. Det gav honom ett folkligt sken: ”Visst, han är miljardär – men han käkar ju samma mat som vi!”

I dessa tider, när livsmedelspriserna, trots Trumps alla vallöften, bara stiger och stiger – och lär stiga än mer efter USA:s sinnessjuka angrepp mot Iran – är Bic Mac-menyer och varsin Happy Meal till ungarna det enda ”extranöjet” många människor har råd med. Det är med andra ord lätt att förstå att det svider i ögonen på hårt arbetande människor i USA när de ser burgar-vd:ar som motvilligt tar en pyttetugga av sin produkt medan de astralprojicerar sin själ ut i rymden. Det är som att spotta folk i plytet.

Men det är också förbannat kul när rika, medietränade vd:ar och kapitalister försöker vara som folk, men avslöjas för vad de är.

Epstein var inte ensam inom överklassen med att vilja ”avla fram” barn på någon avelsfarm. Det här fenomenet omfamnas av rika världen över, och det finns vissa som till och med ser det som en rättighet. Jag talar alltså om surrogatmödraskap. 

Jag tycker inte det verkar vara så stor skillnad på Epsteins avelsranch i New Mexico, där han ville inseminera 20 kvinnor åt gången med sin egen sperma, och de praktiker som förekommer inom kommersiellt surrogatmödraskap.

De gravida kvinnorna, surrogatmödrarna, kan placeras på ett boende där de hålls instängda. De kan inte bo med sina egna familjer och ta hand om sina barn. De får inte gå ut utan tillstånd, de får inte äta vad de vill och inte gå i trappor. Allt för att skydda klinikernas investeringar: de barn som rika köpt.

I dokumentären Womb on rent: Borrowed motherhood från 2013 skildras hur kommersiellt surrogatmödraskap i Indien såg ut innan det förbjöds 2021. Fattiga kvinnor rekryteras till surrogatkliniker och finns redo när ett rikt par önskar använda en fattig kvinna som inkubator, eller om man så vill, önskar få ett barn.

Embryon förbereds och placeras i flera olika kvinnors livmödrar. Efter några månader bedömer man vilket eller vilka embryon som varit mest framgångsrika. Kvinnan vi följer i filmen lyckas med det som önskats av henne, att producera tvillingar.

I en av de andra kvinnorna har fyra embryon lyckats överleva och utvecklas. Hon uppfyller alltså inte orderkraven och hennes graviditet avslutas. Kontrakt med kvinnorna skrivs inte förrän flera månader in i graviditeten när klinikerna kunnat försäkra sig om att allt står rätt till med varan, det vill säga barnet.

Epstein var inte en ensam galning. Avelsrancherna finns, de har bara andra kunder. Det accepteras att rika människor världen över har rätt att utnyttja fattiga kvinnor. Att de kan använda någon annans kropp som inkubator, med alla de risker som det innebär både vid graviditet och förlossning. 

Att bara förbjuda kommersiellt surrogatmödraskap räcker inte. Även vid så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, som vissa partier i vårt land förespråkar, så finns det stora risker för pengar under bordet och påtryckningar. Det säkraste är att inte tillåta surrogatmödraskap alls.

Det finns ett tydligt mönster världen över: surrogatmodern är fattig och beställaren är rik. Vi skulle aldrig se en av Kardashian-systrarna altruistiskt bära ett barn åt någon av de andra, den tjänsten köper man av någon som inte har ett val.