Tornevall Networks

DÖDEN PÅ JOBBET En motion till Byggnads kongress (28-31 maj) föreslår att facket via Fonus handlar upp en ”enkel och värdig” medlemskista, som erbjuds medlemmar vid begravning. Syftet är att sänka begravningskostnader för anhöriga.

Förbundsstyrelsen yrkar avslag på motionen.

De senaste tio åren har 101 byggnadsarbetare dött på jobbet, alltså ungefär tio om året. Förra året dog åtta.

De vanligaste dödsolyckorna nästan varje år är höga fall. Näst vanligaste är klämolyckor.

2023 var ett rekordår med 18 byggnadsarbetare som dog på jobbet. Till dödsolyckorna det året hör bland annat den omtalade hissolyckan i Sundbyberg.

Rättegången, där två montörer och en vd står åtalade för vållande, inleddes tidigare i maj.

Vi svenskar har det helt enkelt lite för bra. Det anser en av Sveriges rikaste och mäktigaste män, Jacob Wallenberg, som nu efterlyser ett hungrigare folk för att Sverige ska kunna mäta sig med USA och Kina.

Under ett seminarium i Stockholm förklarade miljardären att många svenskar blivit för bekväma.

– Många har det hyggligt bra trots allt och då är man inte riktigt hungrig, sa Wallenberg till TV4 Nyheterna.

Lösningen? Att ”alla” måste kämpa lite hårdare.

Utöver sina uppdrag i bland annat Investor, Ericsson, Patricia Industries och Wallenberg Investments blev Jacob Wallenberg nyligen omvald till ordförande för Svenskt Näringsliv. Enbart för det uppdraget kommer han få 1,4 miljoner kronor om året – eller 116.666 kronor i månaden.

Annars syns Wallenbergs familjemedlemmar sällan på listorna över Sveriges rikaste eftersom deras tillgångar är placerade i stiftelser.

Samtidigt som Wallenberg oroar sig för bristande hunger går många löntagare redan på en diet, i form av lägre köpkraft, stigande arbetslöshet och växande skulder. Från LO kommer nu hård kritik mot Wallenbergs uttalande. LO:s ordförande Johan Lindholm menar att Svenskt Näringsliv tappat kontakten med verkligheten.

– Jacob Wallenberg och hans kompisar har ätit sig proppmätta på oxfilé och snittar, säger Lindholm till TV4.

Jacob Wallenberg tycker att svenskarna har det alldeles för bra. De måste bli hungrigare och gå med på sämre villkor så att de svenska företagen kan stå emot den utländska konkurrensen, lät han delge en reporter på TV4.Föraktet för vanligt hårt arbetande människor har inga gränser hos Sveriges mäktigaste finansfamilj. Familjen Wallenberg har en lång tradition av att producera skitstövlar som överhuvud till sitt affärsimperium.

Jacob Wallenbergs far, Peter Wallenberg, hann med att ge sina åsikter om både det ena och andra innan han lade näsan i vädret. Peter var bland annat mycket kritisk till kvinnor i bolagsstyrelser och han ansåg att det var den vite mannen som höll ordning på de svarta i Afrika.

Nu är Wallenbergarnas förakt för den vanliga människan inte unikt inom överklassen. Snarare tvärtom. Men det överklassen inte förstår är att samma människor som de ser ner på, är de som varje dag jobbar ihop deras rikedomar.

Det är arbetet, inte ägandet, som skapar välståndet. Makten att förändra sakernas tillstånd och göra slut på överhetens förakt ligger därmed också hos de som arbetar. Så Wallenberg får passa på att frossa och njuta, innan sagan är slut.

”Det lyser en framtid”. Det är namnet på ett arbetarspel av diktaren Stig Sjödin. Prologen till spelet lästes upp på IF Metalls kongress 1961.

Det var under en tid då fackföreningsrörelsen fortfarande hade en idé om vad man ville uppnå, en dröm om ett bättre samhälle. Då fanns fortfarande kraven om ekonomisk demokrati och produktionens socialisering som en del av målsättningen.

Denna dröm om ett bättre samhälle verkar idag vara död. Den svenska fackföreningsrörelsen befinner sig i en identitetskris.

Utvecklingen beskrivs i boken LO och arbetarrörelsens kris av LO-utredaren Örjan Nyström. Vid storkonflikten 1980 fanns stridsviljan i LO-facken kvar, samtidigt som socialdemokratin allt mer började röra sig högerut. En högervandring som fortsatte genom kanslihushögerns kupp 1985.

Under 1990-talet pågick det som kallades rosornas krig mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Här någonstans verkar LO ha tappat bort sig själva.

På kongressen 1996 lanserade man konceptet “back-to-basic” och det vi idag känner till som “det fackliga löftet”. Samtidigt sopades alla idéer om ett annat samhälle, ett samhälle bortom kapitalismen, bort.

Året efter skrev ett litet gäng inom LO under ett fredsavtal med arbetsköparna. Fredsavtalet döptes till industriavtalet, efter den bransch parterna ingick i, och gäller hela arbetsmarknaden.

Industriavtalet har varit en succé – för svenska kapitalister. Även om avtalet också levererat reallöneökningar under tidigt 2000-tal så minskade fackföreningsrörelsens möjligheter att vidta den enda stridsåtgärd de har: strejkvapnet.

Svenska storföretag skördar idag enorma vinster. LO kräver ingen kompensation för inflationen, vilket nu istället resulterat i reallönesänkningar.

Industriavtalet har befäst borgerliga idéer. Strejker är samhällsfarliga. Alltför höga löner hindrar produktivitetsutvecklingen och slår ut företag. Det som är bra för företagen är bra för arbetarklassen.

LO har idag accepterat att kapitalismen inte kan förändras genom reformer. Alla drömmar är döda.

Men det finns de som vill ta kampen, även inom 6F-facken. I veckan ska Byggnads välja en ny förbundsledning och på kongressen ta ställning till valberedningens förslag att peta Kim Söderström som förbundsordförande. Söderström har hamnat i onåd hos delar av Byggnadsledningen efter att han försvarat den petade förbundssekreteraren Jakob Wagner.

Den fackliga byråkratin, som vill att facket mest ska vara ett försäkringsbolag, utmanas av de som vill flytta ner demokratin till medlemmarna och satsa på bildning, bäst exemplifierat med kursen “Vägen framåt” som genomförts inom Byggnads.

Här finns en grogrund för en kämpande fackföreningsrörelse. Det är knappast några revolutionära idéer. Det är snarare en traditionellt socialdemokratiska och reformistisk linje. Men en reformistisk fackföreningsrörelse med drömmar och idéer är bättre än en död, korrupt och besegrad rörelse.

Mitt eget fackförbund, IF Metall, genomför just nu en nederlagsstrejk mot världens rikaste man – just för att de inte lyckats sätta hårt mot hårt och engagera medlemmarna. Byggnads medlemmar har nu chansen att välja en annan väg framåt och återfå hoppet om en lysande framtid.

Andreas KöhlerIndustriarbetare och medlem i IF Metall

Den 11 och 12 maj organiserade Kenyas kommunistparti CPM-K en antiimperialistisk konferens tillsammans med kommunistpartier och progressiva rörelser från världen över under namnet Pan-Africanism Summit Against Imperialism (Pasai).

Konferensen hölls i protest mot Africa Forward Summit i Nairobi, ett toppmöte mellan Frankrikes president Emmanuel Macron och hans kenyanska motpart William Ruto. Fler än 30 afrikanska statsöverhuvuden närvarade på toppmötet, som ägde rum bara ett par kilometer ifrån Pasai-konferensen.

– Pasai är ett kontraslag mot Africa Forward Summit, som de var tvungna att byta namn på flera gånger eftersom toppmötet inte fick något genomslag. I Mali, Burkina Faso, Niger och hela Sahelregionen har fransmännen jagats bort som hundar. Nu kommer de till Nairobi med svansen mellan benen för att försöka lösa den franska imperialismens akuta kris, säger CPM-K:s generalsekretare Booker Omole till Proletären.

– Vad har Macron kommit hit för att representera? Ett arv från den franska imperialismen som stinker blod, mord och stöld från den afrikanska kontinenten. Den franska kolonialismens brutalitet är välkänd – massakrerna i Madagascar i slutet på 1940-talet, det algeriska självständighetskriget. Macrons besök till Kenya åtföljdes av franska örlogsfartyg och 800 marinstyrkor, berättar Booker Omole.

– Kärnan för oss i detta toppmöte är att avslöja Macrons lögner och Frankrike som underleverantörer åt USA-imperialismens härjningar i vårt land, säger han.

Medlemmar ur CPM-K utanför Pasai-konferensen med generalsekreterare Booker Omole sittandes i mitten. Foto: Max Popovski/Proletären

Kenya är en neokoloni som trots sin vunna självständighet från Storbritannien 1963 fortsätter att lida under imperialismens ok. Majoriteten av befolkningen är småbrukare och sysslar med småskalig varuproduktion.

Landet har en omfattande informell sektor där arbetare inte är fackligt organiserade och saknar sociala skyddsnät. Fattigdomen är utbredd och stora delar av befolkningar lever ur hand i mun. I Nairobi bor tre fjärdedelar av befolkningen i slumområden och lever på mindre än en dollar om dagen.

– Folk i Kenya har inget arbete att gå till. Fattiga människor utsätts för propaganda varje dag. På söndagar främjar kyrkorna en total hjärntvätt av vårt folk – att de är fattiga för att de inte är tillräckligt smarta eller inte arbetar tillräckligt hårt. Men det finns bara en anledning till att folk är fattiga: våra rikedomar approprieras av ett fåtal människor, säger Booker Omole.

Imperialismen avskaffade inte feodalismen i Kenya utan upprätthöll halvfeodala relationer för att säkra plundringen av naturresurser, exploateringen av det kenyanska folket och för att förhindra kapitalistisk utveckling.

– Därför menar vi att den nationella demokratiska revolutionen är absolut nödvändig för att bygga socialismen i Kenya, fortsätter Booker Omole.

– Det är en kamp för vår självständighet. Amílcar Cabral sade att utan politiskt oberoende, utan ekonomisk suveränitet, finns det ingen socialism. Du kan inte bygga socialism i ett land som är erövrat av imperialismen.

– För att nå socialismen behöver vi bygga upp samhällets produktivkrafter. Vi behöver återindustrialisera vårt land och återuppväcka ett brett och storskaligt jordbruk för att garantera mat åt vårt folk, för att garantera arbete och värdighet, säger Booker Omole.

Precis som i många andra länder där imperialismens tentakler är djupt rotade exporterar Kenya råvaror till låga priser och importerar färdiga varor till högre kostnader genom ett ojämlikt utbyte som cementerar dräneringen av landets rikedomar och resurser och förhindrar utveckling.

Den nationella demokratiska revolution som CPM-K förespråkar vill avancera Kenyas oavslutade befrielsekamp, från Mau Mau-upproret på 1950-talet till de massiva protester som ägt rum de senaste åren, vilka återspeglar det breda folkliga missnöjet mot president Willam Rutos neoliberala styre sedan han kom till makten 2022.

Inledningstal från Booker Omole på Pasai-konferensen. Foto: Max Popovski/Proletären

Sommaren 2024 reste sig det kenyanska folket mot den IMF-stödda budgetpropositionen, som skulle öppna upp landet för multinationella företag och utländskt kapital. Propositionen innehöll även skattehöjningar som oproportionerligt drabbade vanligt folk och inkluderade bland annat en 16-procentig prisökning på bröd.

Dussintals demonstranter dödades av kenyanska säkerhetsstyrkor och hundratals skadades och arresterades. När parlamentsbyggnaden i Nairobi stormades den 25 juni 2024, samma dag som budgetpropositionen lades fram, öppnade polisen eld och dödade 19 personer. Dagen efter drog William Ruto tillbaka propositionen.

Men president Ruto använder inte bara polis och militär mot sin egna befolkning. 2024 skickade han hundratals soldater, så kallade fredsbevarande styrkor, till Haiti på begäran av USA och FN. Detta visar på att Ruto-administrationen är ett instrument för den västerländska imperialismen och att regeringen är villig att sälja ut landets utrikespolitik till högstbjudande, menar Booker Omole.

Ruto uppfyller även sin roll som del av kompradorbourgeoisin genom att vägra ta emot lån från icke-västerländska institutioner, säger han.

– Vi måste komma ihåg att Emmanuel Macrons besök också handlar om att hålla tillbaka Kina och den så kallade nya sidenvägen. Frankrike- och USA-imperialismen vill kontrollera all handel på Afrikas östkust så att de kan bestämma över och till och med stoppa Kinas utveckling av infrastruktur på kontinenten. Detta är en mycket viktig aspekt av toppmötet, säger Booker Omole.

Västerländska politiker, journalister och till och med delar av vänstern har länge påstått att Kinas investeringar i Afrika skulle vara koloniala eller imperialistiska. Även om kinesiska företags verksamhet på kontinenten kan kritiseras för exploateringen av arbetare och utvinningen av resurser, är det löjeväckande att jämföra med den europeiska kolonialismen, som under sekler uttryckte sig genom militär ockupationer, förslavning och handel av människor, systematiskt våld, etnisk rensning, koncentrationsläger och artificiellt framkallade svältkatastrofer.

Kina har aldrig invaderat ett afrikanskt land, lönnmördat afrikanska statsöverhuvuden, kontrollerat och manipulerat afrikanska valutor, ålagt unilaterala sanktioner, orkestrerat statskupper eller genomfört folkmord på afrikanska folk.

Booker Omole avvisar föreställningen om kinesisk imperialism i Afrika. Han menar tvärtom att samarbetena med Kina kan bidra till utvecklingen av kontinentens infrastruktur och att de utgör en motvikt, ett alternativ till den av Väst dominerade imperialistiska världsordningen och IMF-arkitekturen, som i årtionden upprätthållit de förhållanden och strukturer som reproducerar fattigdom, misär och utsugning.

År 2017 byggde till exempel Kina, för en prislapp på närmare fyra miljarder dollar, en ny järnväg mellan Nairobi och hamnstaden Mombasa för både resenärer och godståg.

Presentation av gruppdiskussioner under konferensen, här om det internationella finansiella systemet och nödvändigheten av att skriva av Kenyas statsskulder, som uppgår till mer än 11 trillioner kenyanska shilling – motsvarande 800 miljarder kronor. Foto: Max Popovski/Proletären

Till skillnad från Internationella valutafonden IMF påtvingar inte Kina strukturanpassningsprogram som villkor för sina lån, program som urholkar samhällen och säljer ut länder till utländska företag. Afrikanska länder har tre gånger högre skulder till privata västerländska långivare än till Kina och betalar dubbelt så höga räntor i jämförelse.

En studie från Johns Hopkins-universitetet som behandlar kinesiska lån till Afrika visar att Kina mellan 2000-2019 aldrig beslagtog tillgångar, tillämpade straffräntor eller använde domstolar för att driva in betalningar. Under tidsperioden avskrev Kina åtminstone 3,4 miljarder dollar i skulder i Afrika.

USA har runt 60 militärbaser i Afrika. Kina har endast en – sin enda i hela världen – belägen i Djibouti, och som dessutom är en del av ett FN-uppdrag mot sjöröveri.

I Kenya har British Army Training Unit Kenya (Batuk) sedan 1964 fungerat som en brittisk militärbas där uppemot 6.000 soldater övar med riktig ammunition varje år. Sexuella övergrepp, skador och dödsfall orsakade av kvarlämnad skarp ammunition och miljöföroreningar, faderlösa barn utstötta från samhället och mord begångna av brittiska soldater är väldokumenterade.

Ändå har inte en enda brittisk soldat av de hundratals anklagade för sexuella övergrepp ställts inför rätta.

– Den kenyanska regeringen bryr sig mer om brittiska trupper än deras egna medborgares rättigheter, sade en deltagare på Pasai-konferensen om Batuk.

Deltagare från Pasai-konferensen samlas vid det ökända Central Police Station i Nairobi för att kräva frisläppningen av de som arresterades under en fredlig demonstration mot toppmötet. Här friges de första personerna från fångenskap. Foto: Max Popovski/Proletären

Ruto-administrationen använder istället Kenyas domstolar för att gå efter aktivister, kommunister och progressiva krafter, menar Booker Omole.

– De senaste tio åren har vi kommunister åtalats för att ha organiserat gatuprotester till försvar för de fattigaste av de fattigaste i vårt land. Vi behandlas som brottslingar, som knarkbaroner, som vapenhandlare, som terrorister. Statens taktik är att svartmåla oss och alienera oss från massorna, sade Booker Omole på en presskonferens efter en rättegång mot honom den 13 maj, den senaste av totalt nio åtal som väckts mot honom.

Rättegången hölls i Mavoko-distriktet i en förort en timmes bussresa från Nairobi. CPM-K menar att rättegången medvetet placerades utanför staden för att försvåra omständigheterna för försvaret. Rättssalen var överfull och personer tvingades vänta utanför. Journalister tilläts in i rättssalen för första gången.

Journalister och deltagare på Pasai-konferensen trängs i rättssalen. Efter 15 minuter sköts rättegången upp till ett nytt datum. Foto: Max Popovski/Proletären

Tidigare i år fängslades och torterades Booker Omole. Kenyansk polis skar hans fingrar med kniv och skadade hans arm, tänder och käke.

– Staten vill sätta oss alla i fängelse. Det är politisk förföljelse. Det är justitiemord. Flera av våra kamrater som är här med oss idag står åtalade. Men vi kommer aldrig att ge upp, säger Booker Omole.

Förra året utsattes Booker Omole för ett mordförsök när åtta beväpnade män bröt sig in i hans hem. Omole överlevde attacken och dödade en av gärningsmännen i självförsvar.

Erik Anderson, internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet, gör ett uttalande i solidaritet med Booker Omole och den politiska förföljelsen av kenyanska kommunister under presskonferensen efter rättegången. Foto: Max Popovski/Proletären

Emmanuel Macron å sin sida verkade inte kunna hejda sig från att uppvisa sina koloniala tendenser efter att ha satt fot på den afrikanska kontinenten. Mitt under toppmötet ställde sig Macron upp och avbröt talarna på scen för att tillrättavisa publiken och säga åt dem att vara tysta.

– Det är omöjligt att tala om kultur, att ha sådana superinspirerande människor som kommer hit och håller tal, med ett sådant oväsen, sade den franska presidenten.

Tidigare under en presskonferens förklarade Macron att ”vi är de sanna panafrikanisterna”, en referens till en rörelse som uppstod i protest mot den europeiska kolonialismen och slavhandeln. Uttalandet väckte starka reaktioner på grund av Frankrikes långa och blodiga koloniala historia.

– Allt som Macron kommit till Nairobi för att säga är lögner som döljer den franska imperialismens intentioner. Kom ihåg, det var fransmännen som tillsammans med USA:s Barack Obama förstörde Libyen och dödade Muammar Gaddafi, berättar Booker Omole, och fortsätter:

– Frankrike kom hit för att skydda en impopulär regering mot ett folkligt uppror. William Ruto kan släppa lös våldsapparaten mot oss, men till slut måste den politiska makten tas ifrån honom av de unga människorna. Och när det sker kommer han att skicka den franska, den brittiska och den amerikanska militärpersonalen mot oss.

– Ingen är säker så länge dessa länder har soldater i vårt land. Inte ens Ruto själv. Om han någonsin ändrar sig och går emot imperialisternas diktat kommer de att störta honom. CPM-K vet att om vi tar makten är vårt största hot inte den kenyanska armén. Det är de utländska trupperna som är stationerade i Kenya som underminerar vår rätt till självbestämmande, säger Booker Omole.

Sophia Godau, 29, är ny ordförande i Vårdförbundet. Hon efterträder Sineva Ribeiro som avgår efter 15 år på posten.

Kongressen blev ett nederlag för valberedningen som, ansåg många av ombuden, tagit fram ett styrelseförslag med för starka kopplingar till socialdemokratin. Förutom ordförandekandidaten Emma Klingvall från Norrköping också ytterligare två S-anslutna kandidater.

Sophia Godau konstaterade att många medlemmar vände sig mot den politiska kopplingen.

– Vi ska kunna samarbeta och prata med alla partier som vi behöver prata med för att nå framgång för våra medlemmar. Jag är för ett ledarskap som bygger på tillit, är inkluderande och som gör att andra vill bidra, sade hon till Arbetsvärlden.

Det är två år sedan Vårdförbundet slog på stora konflikttrumman för bättre löner och arbetsmiljö. Det hela slutade med ett monumentalt svek av förbundsledningen: med det av Metall satta märket på 6,4 procent över två år, det vill säga i praktiken en lönesänkning, och kortare arbetstid för en liten del av förbundets medlemmar.

En utdelning Ribeiro och hennes medarbetare hyllade som en stor framgång.

– Ja, det var det ju inte. För mig som vanlig medlem spelar det ingen roll vem som sitter i ledningen, bara jag får en bättre arbetsmiljö och en bättre lön. Om förbundet nu kommer ifrån kopplingen till (S) och bindningen till de socialdemokrater som tänker mer på arbetsgivaren än på oss som jobbar, så är det väldigt bra, kommenterar Ingrid Frejd, sjuksköterska på Sahlgrenska i Göteborg och facklig sekreterare i Kommunistiska Partiet, valet av den nya förbundsstyrelsen.

Den nya ledningen spikades sedan elva av förbundets 24 avdelningsordförande lagt fram ett eget förslag. Det godkändes så när som på ett namn helt av kongressen.

Kubas tidigare president Raul Castro åtalas i USA för fyra fall av mord, i den senaste upptrappningen från Washington som kan lägga grunden för en militär aggression. Åtalet handlar om när två terroristkopplade flygplan som återkommande kränkt Kubas luftrum sköts ner 1996, då Raul Castro var försvarsminister, och fyra personer dödades.

Anklagelserna kommer från samma USA som utan rättslig grund dödat minst 194 personer i attacker på påstådda knarkbåtar i Karibien och Stilla havet de senaste åtta månaderna.

Bortom det enorma hyckleriet påminner förfarandet också oroväckande mycket om hur USA förberedde attacken på Venezuela i början av året.

Då hade USA länge påstått att Venezuelas president Nicolas Maduro skulle vara ledare för den påstådda drogkartellen Cartel de los soles, innan de kidnappade honom och republikens första dam Cilia Flores den 3 januari i år. I den militära operationen dödades minst hundra personer, varav 32 kubaner som gav sina liv i försvaret av det allierade Venezuela.

USA har sedan dess strukit de påhittade anklagelserna om att Maduro skulle leda den uppdiktade organisationen i åtalet mot honom. Men att Venezuelas president åtalats i en domstol i USA gjorde att Donald Trump inte behövde få kongressens godkännande för krigshandlingarna mot Venezuela, och skulle nu kunna göra något liknande mot Kuba utan att blanda in kongressen. 

Nu åtalas den 94-årige revolutionshjälten Raul Castro till skillnad från Maduro för en verklig händelse. Två flygplan sköts verkligen ner när han var försvarsminister 1996, men planen tillhörde knappast någon oskyldig hjälporganisation, som det påstås i borgerlig media.

De båda planen kom från den exilkubanska kontrarevolutionära organisationen Hermanos al rescate (Räddningsbröderna), som leddes av terroristen och CIA-agenten José Basulto. Basulto har själv vittnat i amerikansk domstol om hur han på CIA:s order förberedde den misslyckade invasionen av Kuba i Grisbukten 1961.

Ett år senare sköt Basulto från en motorbåt mot ett hotell i Havanna dit Fidel Castro var på väg. En handling han senare i livet spelade ner med att de använt 20 millimeters kulspruta och maskingevär istället för större exploderande ammunition. ”Vi var dåliga terrorister”, sade Basulto apropå valet av vapen.  

När Basulto 2001 vittnade i Miami mot de fem kubanska hjältar som hjälpt till att avslöja flera exilkubanska terrororganisationer – men själva dömdes till långa fängelsestraff i USA efter att Kuba delat underrättelseuppgifterna med FBI – sade han att han inte mindes att han flera gånger varnats av USA:s egen federala luftfartsmyndighet FAA om att de återkommande kränkningarna av Kubas luftrum kunde leda till att Kubas militär till slut skulle skjuta ner organisationens plan. 

– Ni måste förstå att jag har ett uppdrag i livet, sade Basulto i rättegången och syftade på att störta den kubanska revolutionen.

Ett självpåtaget uppdrag han delar med USA:s utrikesminister Marco Rubio, och som Donald Trumps regering i världens största terrorstat gör allt för att lyckas med – men som ingen presidentadministration i Washington ännu klarat sedan revolutionen segrade 1959.

Hovrätten skärper tingsrättens dom mot hästgårdsägaren Lena Natt och Dag. I tingsrätten fick den 65-åriga adelskvinnan villkorlig dom för brott mot utlänningslagen eftersom pojkarna saknade arbetstillstånd. Hovrätten skärper nu straffet till nio månaders fängelse för människoexploatering. Lena Natt och Dag ska dessutom betala sammanlagt 200.000 kronor i skadestånd till pojkarna. Hon får också näringsförbud i tre år.

Lena Natt och Dag – en gång utsedd till Skandinaviens främste amatörtränare – har i många år drivit Akka Ridcenter i Skurup. Processen mot henne har pågått i tre år. När brottsmisstankarna mot Natt och Dag dök upp 2023 drog Svensk Galopp in hennes tränarlicens. En licens hon nu fått tillbaka.

Lena Natt och Dags företag har varit i blåsväder tidigare: 2021 drogs centrets tillstånd till att bedriva ridskola tillbaka, men Lena Natt och Dag fortsatte som inget hänt. Länsstyrelsens inspektörer konstaterade i samband med det att miljön för djuren var undermålig, och hotade 2024 med miljonböter. Något Lena Natt och Dag utan framgång överklagade till högsta instans. Efter upprepade kontroller förlorade Natt och Dag till slut tillståndet att bedriva verksamheten.

När rättsprocessen mot Lena Natt och Dag blev offentlig, började vittnesmålen om hur hon skött sin ridgård dyka upp. I Ystads Allehanda kommenterade en tidigare lägerdeltagare:

”Lena är en hemsk människa som aldrig mer borde få vara i närheten av djur […] Jag som tioåring fick dela rum med två 48-åriga män. Gjorde man ett litet misstag så skrek hon öronen av en. Hästarna var halta och magra, stod i gammalt bajs i små spiltor. Låg både öl och spritflaskor över hela anläggningen samt fimpar. Vissa kvällar serverades det flugor i maten som man fick pilla bort. Min kompis som var med fick hemlängtan och åkte hem efter 2:a kvällen och Lena var väldigt arg och upprörd över detta.”

Nu är Lena Natt och Dag dömd för människoexploatering: de tre tonårspojkarna har fått arbeta sex dagar i veckan utan lön. Under rättegången vittnade pojkarna om att jobbet varit slitsamt, att de inte fått tillräckligt med mat och att de tyckt att gårdens hästar behandlats illa.

– Vi har kommit fram till att de här tre personerna har exploaterats i arbetet under orimliga former, säger hovrättsrådet Petter Anefur.

Kammarrätten i Göteborg ger nöjeskedjan Leos Lekland rätt i en uppmärksammad skattetvist med Skatteverket. Domstolen slår fast att företagets anläggning ska räknas som ”specialbyggnader” för sport och idrott – och därmed befrias företaget från fastighetsskatt.

Tvisten gäller en fastighet i Kristianstad där Jumpyard, Leos Lekland och en padelhall hyr lokaler. Skatteverket ansåg att trampolinparken och leklandet främst var nöjesanläggningar och därför skulle beskattas som vanliga hyreshus.

Domen innebär att Leos Lekland slipper betala fastighetsskatt på närmare en halv miljon per år, samt att företaget får 100.000 kronor i ersättning från Skatteverket för rättegångskostnaderna.

På den internationella arbetarrörelsens dag, 1 maj, valde Kristdemokraternas Ebba Busch att gå ut i frontalattack mot den svenska fackföreningsrörelsen. Ebba Busch våndas över att hennes partikamrater frysts ut och blivit av med förtroendeuppdrag på grund av sitt politiska engagemang. Enligt henne så urholkar det fackföreningarnas legitimitet.

Föreningsfriheten är tydlig: Föreningar får välja vilka som får och inte får inneha förtroendeuppdrag. Det är därför man har stadgar.

En gång i tiden var det kommunister som inte bara stoppades från förtroendeuppdrag, utanuteslöts från fackföreningarna. 1940, när antikommunismen blivit en käpphäst för socialdemokratin, så antog LO cirkulär 1144. Med hänvisning till att de ”uppträtt illojalt och brutit förbundens stadgar” uteslöts kommunister. Man kan undra vad Ebba Busch tycker om det?

LO:s stadgar säger att facket ska arbeta politiskt. Har man problem med att LO inte tycker det är förenligt med sitt arbete att fascister i KD och SD sitter på mandat, då bör man arbeta för att ändra stadgarna.

Fackföreningar måste vara politiska. Arbetsköparorganisationerna skänker miljoner till de borgerliga partierna. Fackföreningarna ska arbeta för arbetarklassens bästa och dess intressen. Man kan naturligtvis ha åsikter om Socialdemokraterna verkligen är det bästa partiet för arbetarklassen, men idag är det så ledningen i LO-förbunden resonerar.

Ska vi ha opolitiska fackförbund, i praktiken så kallade gula fackföreningarna som står på arbetsgivarnas sida, då kommer våra villkor att försämras dramatiskt.

En anledning till varför Ebba Busch kan skriva ett debattinlägg om att kristdemokrater borde få ha förtroendeuppdrag i LO-facken, är för att LO-förbunden redan förlorat sin politiska identitet, sin socialistiska ådra. LO:s trohet till socialdemokratin, så som Ebba beskriver det, är enbart av tradition och förmodligen en gnutta korruption.

För vad bedriver egentligen fackförbunden för politik idag? Bedriver IF Metall en socialistisk politik för arbetarklassen? Är det därför de försvarar det urusla pensionssystemet? Är det därför de inte vill driva sex timmars arbetsdag som politiskt krav? Är det därför de följer Riksbankens penningpolitiska riktlinjer?

Dagens LO bedriver inte en radikal politik för ett mer jämlikt samhälle. Nyligen skickade de ut en ekonomisk expert för att förklara att man inte tänker kräva kompensation för inflationen. Hela arbetarrörelsen befinner sig i en kris, som LO-utredaren Örjan Nyström beskrivit det.

På 1940-talet väckte cirkulär 1144 ramaskri inom fackföreningarna. Kommunisterna var visserligen inte socialdemokrater, men det fick inte att påstå att de uppträtt illojalt eller gått emot arbetarklassens intressen. LO fick backa.

Fler kommunister fick förtroendeuppdrag. Det bidrog till Metallarbetarstrejken 1945. En strejk som vi i mångt och mycket skulle behöva en motsvarighet till idag.

KD:s och SD:s förtroendevalda kommer däremot aldrig driva en linje för stärkta rättigheter eller högre löner. De kommer driva kapitulationslinjen, precis som dagens socialdemokratiska ledning. Det är samma skit som innan, fast möjligen luktar den mer…