Tornevall Networks

Tingsrätten i Solna körde över åklagaren och dömde en aktivist i Rojavakomittéerna till villkorlig dom för ofredande och olaga hot. En missräkning för åklagaren som, påhejad av regeringsföreträdare, krävde en dom på 14 månaders fängelse för grovt olaga hot.

– Det kräver ju att man verkligen injagar rädsla hos en person som är utsatt för hotet. Allvarlig rädsla till och med, man ska i princip injaga skräck. Men tittar man på åtminstone vad som finns i förundersökningen så framstår det som att den där första oron klingade av ganska snabbt, både hos Forssell och Dousa, säger yttrandefrihetsexperten Nils Funcke till TV4.

Det var i januari som Rojava-aktivisten placerade en skål Hitler-målade äpplen vid Johan Forssells bostad. Utanför biståndsminister Benjamin Dousas bostad placerade mannen en docka med leksakskniv i ena handen och ett dockhuvud i den andra. Aktionerna var en protest mot att regeringen skänkt 295 miljoner kronor till Syrien, som nu styrs av al-Qaidas efterträdare – och som i januari utlyste en offensiv mot kurdiska områden i norra Syrien.

Rojavakommittéerna skriver i ett uttalande att domen är ett slag mot yttrandefriheten:

”Vi, tillsammans med vår dömda kamrat, hävdar bestämt att dessa aktioner inte har inneburit något hot och att protester av detta slag ryms inom yttrandefrihetens ramar. Den utveckling vi har sett de senaste åren, som har accelererat sedan Natoprocessens början, är ett snabbt krympande utrymme för alla som vill utöva sina demokratiska rättigheter.”

När Johan Forssell 2004 var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet (MUF), skickade han själv ett avhugget gunghästhuvud till Hans Tilly, då ordförande i Byggnads. Ett hot Forssell fick inspiration till i filmen Gudfadern, där maffian med det avhuggna hästhuvudet i en filmproducents säng, meddelade att ”gör som vi vill, eller…”.

Forssells hot mot Hans Tilly kom i samband med att det lettiska byggbolaget Laval & Partneri skulle bygga en skola i Vaxholm, med oorganiserade arbetare: bolaget vägrade skriva kollektivavtal, och det backade Forssell och hans unghöger-kompisar upp.

Nu är Forssell missnöjd med domen mot Rojava-aktivisten:

– Att demonstrera vid någons privata hem där det bor minderåriga barn, tycker jag personligen är att passera en gräns för vad som är lämpligt, hävdar Forssell.

Ett av de minderåriga barnen är migrationsministerns son som har koppling till den nazistiska miljön i Stockholm. En koppling Forssell, som i regeringen gjort sig till ledande talesman för ”föräldraansvar”, tagit lätt på.

Den sjätte mars 2006 klev jag, en välrakad yngling med bakåtkammat hår, in på Taxi Kurirs kontor i Örebro och fick slipsen knuten av Tom Nilsson, salig i sin himmel där alla enkronor räknas och alla taxiuniformer är välstrukna och pressade.

Tjugo år senare har branschens förfall fortsatt och ingen taxichaufför har längre slips eller behöver avlägga kartprov.

Under mina tjugo år i yrket har jag kört hundratusen kunder och under mina tre första år fick jag hundratusen kronor i dricks. De senaste åren har det klingat betydligt skralare i drickskassan vilket jag tolkar som svårare tider, ändrat kundunderlag, minskad kontantanvändning och minskad charm. (Jag tycker ju heller inte man ska dricksa. Vi arbetar för avtalsgrundad och skattepliktig lön, vi är inte tiggare.)

Under tjugo år har jag sagt upp mig, eller undantagsvis blivit uppsagd, tolv gånger och blivit återanställd tretton.

Jag har tagit två taxiåkare till facket och en till domstol. (Jag vann.)

För den som tycker det är för lite kändisar i Proletären kan jag berätta att jag kört Malou von Sievers, Måns Möller, Ola Forssmed och krigsminister Sten Tolgfors, sjungit Clawfinger med Linda Bengtzing, Michael Jackson med Pernilla Wahlgren, Hum, hum från Humlegårn med Michael Nyqvist, Peter Magnusson och Martin Stenmark. Numer hör stans artister Kikki Danielsson och Peter Jöback till kundunderlaget.

2008 anordnade vi en vild strejk på taxi i Örebro. Försämringar hade lett till en lönesänkning på runt 3.000 kronor i månaden för oss som jobbade ständig natt, och under två nattimmar satt vi på hotell Clarion, blev bjudna på fika och skrev strejkuttalande medan nyväckta åkare körde dit och skrek om avsked och repressalier.

Dagen efter talade stan om strejken som samlade stöd från alla chaufförer utom en: företagets egen vänsterpartist.

En del av arbetet innebär att kontrollera att lönen stämmer. Den gör sällan det. Åtta månader av tolv fattas det pengar. Eftersom jag inte jobbar för mindre än överenskommen lön kräver jag att rätt lön ska utbetalas. Något som sällan är populärt hos åkare och inte alltid hos arbetskamrater heller, och det har hänt att kamrater menar att om de blir lurade på pengar så ska jag också bli det.

Taxibranschen har inte så stora likheter med andra chaufförsyrken. Jämför oss hellre med restaurangpersonal; inga raster, långa pass, ständigt till tjänst, med behov av att hantera alla sorters kunder, såväl fulla och stökiga som skröpliga och sjuka.

Nu för tiden slipper jag procentlönshelvetet, där priset i taxametern helt avgör lönen. Jag har lön även när bilen är tom, vilket är nödvändigt när man kör i en småstad.

Vi har inga raster utan äter när vi kan. En lugn dag kan man med lite tur slänga i sig mat på en lunchrestaurang, eller till och med steka på lite korv och potatis hemma. Andra dagar känns livet lite tyngre när man inte fått fem minuters vila och hoppas få sluta för dagen efter tio timmars körning, men får en hämtning på Akademiska sjukhuset i Uppsala med lämning i Ljusdal. Då får man unna sig att sova en kvart vid Dragon Gate, vilket också innebär en kvarts försening.

Det finns fördelar med att vara taxichaufför. Det är socialt och man lär känna många människor. Det är ett relativt fritt yrke och den del av dagen jag inte har kund kan jag spendera lite som jag vill: läsa, fika, turfa, handla, skjutsa ungar till brottning och blockflöjt, åka hem och städa, diska, tvätta, vårda amorösa relationer, bada i Ljusnan eller skriva krönikor i Proletären.