Tornevall Networks

I måndags meddelade Ansar Allah, även känd som Huthirörelsen, att de inleder en sjöblockad mot Saudiarabien som svar på attacken mot flygplatsen i Jemens huvudstad Sanaa förra veckan.

”Den kriminella saudiska fienden fortsätter sin orättvisa och förtryckande belägring av vårt kära folk sedan nästan tolv år tillbaka, plundrar våra resurser och inför en omfattande blockad av våra hamnar och flygplatser“, säger Ansar Allah i ett uttalande, och fortsätter:

”De jemenitiska väpnade styrkorna utfärdar ett sjöembargo mot den kriminella saudiska fienden enligt principen ’ett öga för ett öga’, vilket träder i kraft med omedelbar verkan i samband med detta uttalande”.

Jemens stängning av Bab el-Mandeb-sundet vid Röda havets mynning öppnar upp en ny front i det regionala kriget som härjar i Västasien.

Sundet är en flaskhals för sjöfarten och förbinder Röda havet med Arabiska havet och Indiska oceanen. Mellan 20-25 procent av den globala containertrafiken och ungefär 12 procent av all världshandel passerar genom sundet på väg mellan Europa och Asien via Suezkanalen i Egypten.

Sjöblockaden mot Saudiarabien kommer mot bakgrund av förnyade amerikanska attacker mot Iran, som nu pågått i snart två veckor i rad, och Irans stängning av Hormuzsundet på andra sidan den Arabiska halvön.

Ansar Allahs sjöblockad väntas minska det globala oljeutbudet och kan ha en betydande inverkan på globala energimarknader, där priset på olja redan ökat kraftigt till följd av USA:s upptrappning mot Iran. Saudiarabiens oljeexport, i synnerhet till Asien, har redan påverkats.

Två oljetankers som transporterade saudisk råolja till Kina och Indien var tvungna att vända om i Röda havet under tisdagen efter att rederierna varnats för att lasta eller lossa gods i saudiska hamnar. Fartygen fick vända tillbaka och åka mot Suezkanalen.

Ett tredje tankfartyg på väg till den saudiska hamnstaden Yanbu från området utanför Bab el-Mandeb i Arabiska havet tvingades också vända utanför Omans kust.

I samband med Israels och USA:s krig mot Iran ledde Saudiarabien om sin export av råolja från den vanliga exportvägen via Persiska viken och Hormuzsundet och transporterade den istället via oljeledningar till Yanbu vid Röda havet.

Tankfartygen som skeppade saudisk råolja till Asien från Yanbu var sedan tvungna att passera genom Bab el-Mandeb-sundet.

Jemen har tidigare visat sin förmåga att påverka internationell sjöfart. När Ansar Allah genomförde sin första blockad mot israeliska skepp i november 2023 i solidaritet med det palestinska folket förändrades de globala leveranskedjorna.

Än idag fortsätter de flesta containerrederier att ta omvägen runt Godahoppsudden istället för att segla genom Röda havet och Suezkanalen på grund av säkerhetsriskerna.

I slutet av mars återupptog Jemen sina missilattacker mot Israel på grund av kriget mot Iran. Jemen hade tidigare pausat attackerna i samband med att ”eldupphöret” i Gaza trädde i kraft i oktober förra året.

Jemen är ett av de fattigaste länderna i arabvärlden. Hundratusentals människor har dödats sedan den Saudi-ledda koalitionen, med stöd från USA, inledde ett blodigt krig och införde en blockad mot landet 2015. Miljontals människor hotas fortsatt av svält.

I torsdags hölls ett möte på USA:s utrikesdepartement, lett av Donald Trumps utrikesminister Marco Rubio, med rubriken ”The Resurgence of Political Terrorism”. Närvarande var inbjudna delegationer från ett 60-tal länder, inklusive Sverige.

Hög tid, kan tyckas, att adressera USA:s och Israels alltmer öppna statsterrorism, men självklart var det inte den som avsågs. Inte heller den våldsbejakande vit makt-rörelsen som frodas under Trumps styre.

Redan när USA:s vice utrikesminister Christopher Landau presenterade Rubio pratade han istället om hur ”vi som växte upp på 1970-talet minns Röda brigaderna och Baader-Meinhof i Europa, och Tupamaros och Montoneros i Sydamerika”. 

Därefter svamlade Rubio om hur olika mer eller mindre militanta vänsterrörelser – mycket olika sinsemellan – skulle ha kopplingar till och beväpnas av USA:s huvudfiender för närvarande, Iran och Kuba. En retorik för att legitimera jakten på såväl inhemska som utländska vänsterrörelser – inte minst i det Latinamerika som återigen alltmer styrs av presidenter som inte vill något annat än att vara korrupta undersåtar till Donald Trump i ”USA:s bakgård”.

Viceministern nämnde den uruguayanska stadsgerillan Tupamaros, som genomförde en rad uppmärksammade kidnappningar av bland annat en rådgivare vid USA:s ambassad i motstånd mot militärdiktaturen i Uruguay, och den argentinska gerillan Montoneros som bekämpade militärdiktaturen i grannlandet. 

Exemplen är talande, då båda de underjordiska organisationerna opererade i ett samhällsklimat av extrem repression från militärjuntorna som styrde. En repression som stöddes helhjärtat från Washington genom den ökända så kallade operation Condor.

Tiotusentals misstänkta vänstersympatisörer torterades, mördades och ”försvann” på 1970-talet i länder som Argentina, Uruguay och Chile, med USA:s goda minne. CIA hade bland annat hjälpt till att installera Augusto Pinochets diktatur genom kuppen i Chile 1973, och var senare lika behjälpliga med att lära ut tortyr och andra våldsmetoder för att hålla vänstern stången.

Repressionen är ännu inte lika blodig i dagens USA. Men migrationspolisen ICE skrämmer redan latinamerikanska migranter med ekon från ”det smutsiga kriget” mot kommunister och vänstersympatisörer för drygt 50 år sedan.

Det övergripande målet var då som nu att vinsterna för de storföretag som suger ut Latinamerikas naturresurser inte skulle störas. Men Marco Rubio, Donald Trump och de andra har också starka ideologiska motiv.

Rubio påstod i sitt tal att den radikala vänstern drivs av ”hat mot själva civilisationen”. Att det är ”de svagas och fegas revolt mot det starka och goda”, som leds av ”dem som inte kan bygga och skapa, som inte kan åstadkomma stora saker, och tar ut sin hämnd på världen för sin egen otillräcklighet”. 

Ett budskap som hänger ihop med det som Rubio framförde på säkerhetskonferensen i München i februari, där han betonade USA:s och Europas samhörighet som kristna bärare av civilisationen, i ett tal som osade av unken kolonialism och fascism. Och som applåderades av Europas toppolitiker.

Nu vill Rubio på nytt tillbaka i historien, till USA:s klassiska självpåtagna uppgift att stoppa kommunismen – när det inte längre är islamister som lyfts fram som det stora hotet mot USA och ”civilisationen” utan vänstern. Trumps säkerhetsrådgivare Stephen Miller och finansminister Scott Bennet pratade också om hotet inifrån, som måste bekämpas lika hårt på hemmaplan som i andra länder.

Rubios möte hölls bara några veckor efter att ett antal antifascistiska aktivister dömts till mångåriga fängelsestraff i Texas, efter en protestaktion utanför ett ICE-center där en polis skottskadades. En av aktivisterna var inte ens på manifestationen men dömdes till 30 års fängelse för att ha hindrat utredningen, då han efteråt flyttat en låda med ”terrorkopplat” propagandamaterial från en adress till en annan.

En som hållits av migrationspolisen i en månad, innan han förra veckan deporterades, är den colombianske aktivisten Beto Coral. Han greps efter att han kampanjat på sociala medier mot Abelardo de la Espriella, som hade Trumps stöd i presidentvalet och svärs in som Colombias president den 7 augusti. Som kandidat i valet talade de la Espriella också om att han vill ”slita inälvorna ur vänstern”.

Mötet hölls också några veckor efter att USA:s president Donald Trump stod på Natotoppmötet i Turkiet och liksom Rubio pratade om det kommunistiska spöket. I sann Trumpstil påstod presidenten bisarrt nog att han själv ”kunde ha varit den bäste kommunisten i historien”, innan han fortsatte med liknande tirader som Rubio mot allt som har minsta spår av socialism och kommunism, inklusive den ”farliga socialdemokratin”.

I måndags följde USA:s utrikesdepartement upp Rubios initiativ med en rapport som påstås visa hur Kuba under decennier skulle ha ”infiltrerat de högsta nivåerna av USA:s regering, rekryterat och understött generationer av amerikanska aktivister samt en exempellös våg av vänsterterrorism på amerikansk mark” – när det i själva verket är CIA som legat bakom ett antal terrorattentat mot det revolutionära Kuba.

I rapporten namnges en rad aktivister inom Kubasolidariteten och pekas ut som femtekolonnare, fiender till USA och ”civilisationen”.

Det är uppenbart att en ny mccarthyism är högt på dagordningen för USA:s regering, där vänsteraktivister ska misstänkliggöras och jagas. Förhoppningsvis blir åtminstone en oönskad bieffekt för Trump och Rubio att fler människor får upp ögonen för kommunismen när de pratar så mycket om den, och till skillnad från ärkereaktionärerna i Vita huset ställer sig på rätt sida av historien och försvarar Kuba mot USA-imperialismens attacker.

Jag jobbar inom vården. Det är tung arbetsbelastning. Så jag tänkte snacka ihop mig med mina kollegor.

Jag bad femton av mina kollegor att föreslå förbättringar som de ville se på vår arbetsplats. Sedan sammanställde jag en lista. Och lade till en uppmaning om synpunkter. Jag lät listan ligga i personalrummen. En dag var den borta. Chefen kallade mig till ett möte. 

Det som utspelade sig på mötet var en yttring av klasskamp. Jag var en representant för arbetarklassen, och hon för borgarnas intressen. Syftet med mötet var att stoppa oss arbetare från att snacka ihop oss. Genom att stoppa mig med förnedrande tal och lögner.

Det var ett sorgligt möte och det lämnade mig arg och besviken. Arg, eftersom jag kände mig orättvist behandlad och osäker. Besviken, eftersom min chef hade med sig sitt fackliga ombud, som hon sade. Men ombuden ska ju vara till för oss arbetare egentligen. 

Ombudet upprepade bara vad chefen sade. Som om det skulle få mig att tro på budskapet att förändringarna var omöjliga att genomföra! Om man vill ha en förändring i sina personliga villkor, sade det fackliga ombudet, så går det att ordna. Gå till chefen bara, men gör det ensam. 

De uppmanar till att vi ska låta bli att snacka ihop oss. Och det är väl för att vår styrka som arbetare ligger i vårt antal. Om vi följer chefens råd så blir vi utlämnade till chefens goda vilja.

Om man går till chefen själv så kommer denne nog sitta, som hon satt framför mig, och säga en av två saker: det går inte, eller, vi tar det där till hösten. Men jag tror inte på det där med hösten. Om det vore så väl så skulle det inte se ut som det gör i vården idag. 

Vi bör självklart inte ta några råd från chefen när det gäller hur vi ska förbättra våra arbetsvillkor. 

Enligt siffror från den nationella SOM-undersökningen från 2025 har närmare 300.000 personer i Sverige deltagit i en Palestinademonstration någon gång under de senaste 12 månaderna.

Det visar tre forskare från Södertörns högskola som analyserat svenskars deltagande i och attityder till politiska demonstrationer i SOM-institutets senaste forskarantologi som publicerades den 4 juni.

Forskarna ställde i undersökningen frågor om svenskars deltagande i sju olika typer av demonstrationer: prideparader, 1 maj, 8 mars (internationella kvinnodagen), miljö- och klimatdemonstrationer, Palestina- och Ukrainademonstrationer samt USA-kritiska demonstrationer.

Sett till vilken typ av demonstration flest personer deltagit i under det senaste året låg prideparader på första plats (3,3 procent av de tillfrågade svarade ja), följt av Palestinademonstrationer (2,8 procent).

För 1 maj-demonstrationer låg motsvarande siffra på 2,2 procent och för Ukrainademonstrationer 1,6 procent.

Av de sju olika typerna av demonstrationer så var ungdomars deltagande störst i Palestinademonstrationer. Fler än var tjugonde svensk (5,3 procent) i åldersgruppen 16-29 år hade någon gång under det senaste året deltagit i en Palestinademonstration.

Fler än hälften av alla personer i åldersgruppen 16-29 år som hade deltagit i någon typ av demonstration det senaste året (10,4 procent av de tillfrågade) hade deltagit i en Palestinademonstration.

Nästan dubbelt så många kvinnor (3,6 procent) som män (2,0 procent) hade protesterat till stöd för Palestina under samma tidsperiod.

Medan andelen som deltagit i Palestinademonstrationer minskar i de äldre ålderspannen, enligt SOM-undersökningens siffror, ökar andelen som deltagit i demonstrationer till stöd för Ukraina. Inte en enda av de mellan 1808-1844 personer som tillfrågats i åldersgruppen 16-29 år hade deltagit i en Ukrainademonstration det senaste året.

Extrapolerar man SOM-undersökningens siffror och räknar på hela Sveriges befolkning mellan 16-85 år, och antar att SOM-institutets siffror är representativa för hela landet, finner man att omkring 280.000 personer deltog i en Palestinademonstration någon gång mellan hösten 2024 och hösten 2025.

Hade SOM-undersökningen haft siffror för 2023 och 2026 hade man säkerligen funnit att antalet människor som deltagit i en Palestinademonstration i Sverige sedan 7 oktober långt överskrider 300.000.

Tiotusentals personer samlades på Odenplan i Stockholm den 7 juni 2025 för att protestera Israels folkmord – Sveriges hittills största Palestinademonstration.

Men som forskarna från Södertörns högskola slår fast så finns det förhållandevis lite forskning i Sverige om vilka typer av demonstrationer svenskar deltar i, även om det finns gott om forskning om svenskars demonstrationsdeltagande i allmänhet.

Sedan 1960-talet har andelen av den svenska befolkningen som någon gång demonstrerat ökat stadigt.

”Utifrån våra frågor i den nationella SOM-undersökningen kan vi konstatera att denna ökning fortsatt och att nu, 2025, har 31 procent av svenskarna någon gång demonstrerat. Mest har demonstrationserfarenheten ökat bland kvinnor”, konstaterar forskarna i SOM-undersökningen, och fortsätter:

”Våra data från 2025 visar att det i dag är en högre andel av kvinnorna (36 procent) än av männen (25 procent) som någon gång demonstrerat”.

Jämfört med år 1968, då endast 8 procent av kvinnorna någon gång hade demonstrerat, medan motsvarande siffra för männen var 20 procent.

Den nationella SOM-undersökningen 2025 visar också att deltagandet i 1 maj-demonstrationer minskat sedan 2011 och 2016.

SOM-institutet är en oberoende undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet som sedan 1986 genomför årliga frågeundersökningar med fokus på samhälle, opinion och medier (SOM).

Det kommunala bostadsbolaget i Umeå, AB Bostaden, har annonserat ut att de kommer ge portkoder till de politiska partierna som ställer upp i kommunvalet. Detta för att underlätta för partierna att engagera hyresgästerna i valet.När Kommunistiska Partiet kontaktar Bostaden hänvisar de till att beslutet är fattat av styrelsen och endast gäller de politiska partierna representerade i Umeå Kommunfullmäktige.Detta förhindrar Kommunistiska Partiets avdelning i Umeås arbete med att nå ut med flygblad och dörrknackning, viktiga kanaler för att få ut informationen att vi också ställer upp i valet. Som största parti utanför kommunfullmäktige i förra valet så känns tilltaget riktat mot oss och som ännu ett försök att höja tröskeln för oss.Vi har redan exkluderats från valbarometrar och debatter. Vi är också själva ansvariga för att lägga ut våra valsedlar i hela kommunen, vilket de etablerade partierna inte är.Nyheten har blivit uppsnappad av P4 Västerbotten, Västerbottens Kuriren samt Bulletin.

I Radion uttalar sig Mathias Karlsson (S) som sitter i bostadens styrelse om att man måste dra en gräns, för annars kan vem som helst starta ett parti och få koder till trapphus vilket skulle leda till ett väldigt spring.I VK försvarar Lena Karlsson Engman (S), ordförande i Bostadens styrelse, beslutet med att om man kvalificerat sig in i fullmäktige så har man tagit sig över en tröskel och därför ska ha större fördelar än andra.

Båda försvarar beslutet trots att Lars Matton, chefsjurist på Sveriges Allmännytta, i en intervju i P4 Västerbotten säger att man inte kan tolka lagen på annat sätt än att kommunala bolag styrs av objektivitetsprincipen som finns i regeringsformen och inte kan göra skillnad på partier som är registrerade och godkända att delta i valet.Demokratin är det inte mycket med när kommunpampar och fartblinda politiker får styra.

Jag sitter i bilen och kör på väg till fabriken. Det fräser från P1 Morgon, som rapporterar att ”lågutbildade” och utrikesfödda pappor är de som ökar mest när det gäller att ta ut föräldraledighet under barnets första två år. Visst råder det fortfarande ojämlikhet mellan klasserna, liksom när det kommer till jämställdhet mellan könen och varifrån man kommer.

Utbildningsnivå och inkomst är de faktorer som har störst påverkan hur mycket föräldrapenning som tas ut. Rapporter från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att det är betydligt vanligare att pappor med enbart förgymnasial utbildning (”lågutbildade”) tar ut noll dagar med föräldrapenning, jämfört med pappor som har eftergymnasial utbildning. Skillnaderna i andelen som tar ut noll dagar mellan hög- och lågutbildade pappor har dessutom ökat över tid.

Arbetarfamiljer har generellt mindre ekonomiska marginaler för att ta ut obetald föräldraledighet för att dryga ut dagarna. De är helt beroende av de faktiskt ersatta dagarna från Försäkringskassan. Att borgarna under våren 2025 tog bort rätten till föräldrapenning på helger och röda dagar är inget annat än att slå undan benen för knegare. Det gör det omöjligt att ta ut föräldrapenning på helgen för att täcka upp för inkomstbortfall. Generellt sett delar par där mannen har lägre inkomst mer ojämnt på föräldradagarna, och arbetarpappan börjar ofta ta ut sin ledighet senare än mamman – oftast när barnet är runt ett år gammalt.

Men utvecklingen rör sig ändå framåt. Tröskeln för att ta ut den första dagen har sjunkit markant. Glädjande nog har andelen pappor med lägre inkomst och kortare utbildning (vilket ofta överensstämmer med LO-grupper) som tar ut föräldrapenning under barnets första två år ökat kraftigt de senaste 15 åren – från cirka 80 procent till nästan 90 procent.

Eftersom den statliga föräldrapenningen inte hänger med försöker fack och arbetsgivare lappa och laga med kollektivavtalade försäkringar. Statistik kring arbetarpappor kan utläsas via Afa Försäkrings rapporter om föräldrapenningtillägget (FPT), vilket ger extra ersättning utöver Försäkringskassans tak. Det vanligaste är att arbetarpappor tar ut FPT för en period på 61-90 dagar, och enligt statistiken är den typiska manliga arbetaren som nyttjar detta en 30-årig IF Metallare.

Forskning visar också att arbetsplatsnormer spelar en enorm roll. Om det finns en kultur där andra män på verkstadsgolvet eller lagret har varit föräldralediga, ökar sannolikheten markant att även fler snubbar tar ut sina dagar.

Allt fler pappor väljer idag att vara hemma med sina barn under de första åren, även om det totala antalet dagar fortfarande är lägre än hos högavlönade akademiker. Det fackliga lappandet och lagandet i all ära, men i slutändan behövs något större. En progressiv familjepolitik hade stöpt om samhället, ökat jämlikheten och främjat jämställdheten på riktigt.

Man brukar säga att tillvaron är komplex, inte minst mänskliga relationer. Det har vi alla fått smaka på vid fler än ett tillfälle. 

Hur människor förväntas samverka, förhålla sig till varandra och vad som anses kutym i olika sammanhang. Vad som är normativt. Det brukar kallas social kompetens, har jag lärt mig. 

Det finns olika sanningar relaterat till vilket socialt sammanhang du befinner dig i och lever under beroende på samhällelig och social ställning. 

Förortstugget fungerar inte i över- eller medelklassområden. Det är heller inte särskilt troligt att någon från Norrmalm skulle ha någon framgång i orten. 

Det är helt enkelt klassamhället som vi lever under som skapar dessa sakernas tillstånd. Tänkandet, värderingarna och grunderna läggs tidigt och tydligt. Det är inget vi föds till utan snarare föds in i. Det sociala arvet, om ni så vill. 

Sanningen och problemet är bara den att den härskande normen utgår från de mer besuttna. 

Så vad kan hända då, och vad händer? I dagens överindividualiserade verklighet där du är din egen vara? Där hela grejen är att bli något och att jämföras med andra. 

Glöm ditt sociala ursprung, skit i klassen och börja tänk som en borgare. 

För några funkar det säkert. För andra inte alls. Det knyter sig i magen och hela känslan skriker att det är knas. Är inte vår verklighet, mina erfarenheter, något värda? Mitt sätt att uttrycka mig, mitt sätt att se ut och bete mig?

Varför ska vi anpassa oss och underordnas. Stoltheten och det som format mitt jag ska malas ned. Fuck normen och den sociala kompetensen! 

Klart att känslorna tar över ibland, man gapar och reagerar inte alltid så förnuftigt logiskt. Förmågan att se till helheten och sammanhangen och rikta sin frustration är inte lätt när man är ung och letar efter sin identitet.

Idag är det inte bara unga människor som är socialt utsatta som mår skit. 

Individualismen och tävlandet och känslan av att inte duga och känna sig tillfreds drabbar även andra samhällsskikt. Det är minst sagt horribelt att så många unga människor, och inte minst tjejer, får piller mot depression.

Man skulle gott kunna säga att det råder en diagnoshysteri idag. Tveklöst är den mest utbredda uppfattningen att de så kallade neuropsykiatriska diagnoserna har sin grund i biologiska orsaker. 

Det har uppstått en diagnosfälla. En förutfattad mening. Man söker efter information som bekräftar den hypotes man redan har, samtidigt som man ignorerar sådant som motsäger det. Som ordspråket lyder: som man ropar får man svar.

Det är att göra det lätt för sig. Det är också till glädje för läkemedelsindustrin och inte minst de privata vårdalternativ som får betalt efter diagnos. 

Jag är väl medveten om att problematiken och symtomen är så stora och omfattande här och nu för många barn och vårdnadshavare att mediciner och andra strategier varit nödvändiga för att få tillvaron att fungera. 

Men vad som görs idag är att behandla symptomen med piller. 

Förmågan och viljan att anlägga ett helhetsperspektiv på vad som händer saknas.

Skulle man ha ett sådant skulle man blotta att vi på många sätt har ett ovärdigt och inhumant tillstånd i vårt samhälle. 

Vi som kan se ett helhetsperspektiv måste reagera över detta tillstånd. För även om ett mänskligare samhälle där alla har en plats känns bortom oss idag, så kan vi inte i väntan på det låta våra unga vara symtomet på samhällets tillstånd och knapra psykofarmaka för att hanka sig fram. 

Sahrawiska aktivister och filmskapare kräver en bojkott av Christopher Nolans filmatisering av Homeros epos Odysséen på grund av beslutet att spela in delar av filmen i Västsahara, som ockuperats av Marocko i över ett halvt sekel.

– Det är djupt upprörande att samtidigt som sahrawiska journalister sitter fängslade för att ha avslöjat övergrepp, använder en internationell filmproduktion vårt hemland som filmkuliss utan att lyfta ockupationens verklighet, säger den sahrawiske journalisten och filmskaparen Mamine Hachimi till Middle East Eye, och fortsätter:

– Två av mina kollegor, Abdallah Lhafoouni, som avtjänar ett livstidsstraff, och Bachir Khadda, som avtjänar ett 20-årigt straff, är politiska fångar för att de dokumenterade människorättskränkningar i det ockuperade Västsahara.

Hachimi var med och regisserade dokumentären 3 Stolen Cameras, en samproduktion mellan det svenska filmkollektivet RåFILM och mediekollektivet Équipe Média, som har sin bas i Västsahara.

Dokumentären handlar om den marockanska repressionen mot personer som försöker dokumentera det nordafrikanska kungarikets brott i Västsahara. När dokumentären skulle ha premiär i Beirut 2017 såg den marockanska regeringen till att sätta stopp för det.

– Detta är inte en kampanj mot film eller den konstnärliga friheten – det är en uppmaning till att ta etiskt ansvar, säger Hachimi om bojkottskravet.

När Christopher Nolan och hans filmteam förra sommaren spelade in The Odyssey i kuststaden Dakhla i Västsahara skrev filmregissörer och skådespelare, bland andra Javier Bardem, Pedro Almodóvar och Paul Laverty, under ett öppet brev i protest.

Samtidigt som Marockos kulturminister, Mohamed Mehdi Bensaid, tog selfies med Nolan och sade i en intervju att han hoppades att filmen kommer att ”lyfta fram Dakhla som inspelningsplats och inte bara ett turistmål”.

En annan sahrawisk filmregissör, Abidin Mohamed Hamudi, säger att beslutet att filma i Västsahara är ett exempel på hur Hollywood är en förlängning av kapitalismens och västvärldens syn på resurser i det globala syd.

Han säger att alla som varit med och skapat The Odyssey är ”medskyldiga” till förtrycket av Västsahara.

– De borde skämmas – historien kommer att placera alla där de hör hemma, och de kommer att hamna i historiens soptunna, ihågkomna som inget mer än kulturella parasiter, säger Abidin Mohamed Hamudi till Middle East Eye.

Varken Universal Pictures, Christopher Nolan eller hans produktionsbolag Syncopy Inc har besvarat kritiken mot att de valt att spela in en film i vad som ofta kallas Afrikas sista koloni.

Varje år anordnar sahrawier och aktivister Västsaharas internationella filmfestival, känd som FiSahara, i flyktingläger i sydvästra Algeriet, dit hundratusentals sahrawier fördrivits av Marocko.

– Nolans team fick under inspelningen hjälp av säkerhetstjänsterna, samma militär- och polisstyrkor som begår övergrepp mot sahrawier som gör motstånd mot den permanenta belägringen bara några få kilometer från inspelningsplatsen, men som utsätts för misshandel, godtyckliga arresteringar och beslag av sin utrustning för att de försöker göra sina egna filmer om livet under ockupationen, säger FiSaharas vd María Carrión.

The Odyssey har svensk biopremiär den 17 juli.

Trafiken är hård. Föroreningarna växer myndigheterna över huvudet. På  Akropolisklippan vittrar Parthenons kolonner.

Restriktioner råder i trafiken. Varannandagstrafik gäller för personbilar utgående från jämn eller udda slutsiffra i registreringsnumret. Detta har öppnat en marknad för löstagbara registreringsskyltar och blivit big business. De med rätt företagarinstinkt kan sko sig och måhända få ihop till en villa i stans fashionabla semesterförort Varkiza.

Tavernor och småbutiker trängs kring gathörnen, det lär finnas över en miljon. I fasaderna speglas neonets vintergata.

Barägaren på Menandrougatan slår ut med handen.

– Kanske var det polisen som sköt Palme?

Han har läst en artikel om mordet i en atensk tidning och undrade nu om man kommit mördaren på spåren.

– I Sverige är det en hädisk tanke att blanda in ordningsmakten, men ni minns fallet Lambrakis?

Han nickar och stryker den grå mustaschen. Korrupta politiker och mutkolvar till statstjänstemän hör här vardagen till. 

Trafiken har avklingat. Några ungdomar hänger kvar vid ett bord. Säsongen är snart slut för barägarens del. Den sista juli drar han ner jalusierna och åker ut till öarna. Barägaren heter Vassilis. Han röstar på Pasok. Han pekar på en urblekt valaffisch tvärs över gatan. Ett fårat ansikte blickar ner på oss. Papandreou är bekant med Palme.

– Många stack till Sverige under juntan, förklarar Vissilis. Han är missnöjd med den grekiska politiken och undrar hur vi i vårt rika land kunde rösta för EU.  

– Vi är ett fattigt land och har fått bidrag, men ni har ju en massa skog och Volvo. Ni får ju bara betala!

Vassilis tar upp ett paket Papastratos ur bröstfickan och sträcker fram handen i en bjudande gest. 

– Ett enat Europa heter det, men allt färre kommer hit nu. Turismen har minskat och allt har bara blivit dyrare.

Barägaren knäpper på cigarettpaketet och skakar sitt runda huvud. För greken är en cigg i mungipan nästan obligatorisk och de kraftiga prishöjningarna tär på humöret.

T-banetåg till Pireus. Ruffiga industrikvarter skymtar förbi. Metallskrot kantar spåren. Vi är på väg till Egina, en semesterö för storstadsbor på lagom avstånd för en dagsutflykt. Utanför den hästskoformade hamnbassängen ligger skeppen uppradade i Saroniska viken. Insvept i soldiset skymtar Salamis bergskammar.

På 600-talet före vår tideräkning var Egina en stadsstat och den första staten i Grekland som präglade egna mynt. Staten låg ofta i fejd med Aten, som efter ett sekel lade Egina under sig. Det var också på Egina, efter frihetskriget mot turkarna på 1820-talet, den första grekiska regeringen bildades innan huvudstad etablerades i Nafplion på Peloponnesis. 

Ön härbärgerar också det dystra kasernfängelse där juntans generaler marterade antifascistiska motståndare. Vid sidan om turism är pistagenötodling en viktig sysselsättning och nötterna efterfrågade långt utanför landet. 

På piren i Eginas hamn står ett vitt kapell. Intill mullrar en bärplansbåt som går i skytteltrafik till huvudstaden. Strandgatan kantas av palmer och uteserveringar. Vi bor hos vänner som disponerar ett hus i strandkvarteret. Husägaren har besök av bekanta från Aten. Två äldre tanter med gråsprängt hår och knut i nacken.

Vi sitter på den lilla altanen. Det växer pistageträd i trädgården. Hönsen pickar i den torra jorden. Emilia bjuder på persikor. Hon pekar på tidningen som ligger på bordet. Där är en bild på Papandreou tillsamman med sin nya fru, en 35 år yngre före detta flygvärdinna, i sommarresidenset på Kreta.

Emilia motar föraktfullt med handen och det stränga ansiktet uttrycker avsmak. I hennes ögon har landets främste politiker för länge sedan passerat gränsen för det anständiga.

I en gränd mot hamnen har KKE en vindslokal. Ritzos Pastis, sekreterare i avdelningen, packar upp buntar med partiets lokalblad, ”Eginas medborgare”, på bordet. Det är kvävande varmt och Ritzos skjorta har mörka fläckar. Håret spretar och ögonen är matta.

– Dikaiollogia (ursäkta), mumlar han och nickar mot stolarna på andra sidan bordet medan han röjer undan.

Ritzos säger att valet som förde Pasok till makten 1993 inte medfört någon förbättring för arbetarklassen. Papandreou och Ny Demokrati för ungefär samma ekonomiska politik. Maastrichtfördraget accepteras av alla partier utom KKE. Inför valet sade Pasok att de ville stänga Natobasen på Kreta och öppnade för en folkomröstning om EU.

Ritzos skickar över ett par flaskor Fix och smäller handflatan i bordet.

– Väl vid makten gick man samman med Ny Demokrati om att sälja ut statliga företag. Femtiotusen inom den offentliga sektorn förlorade jobbet. Ledningen i fackföreningsrörelsen har åsett det hela passivt utan att mobilisera till motstånd.  Det finns ingen folklig förankring hos maktpartierna, påpekar han.

– De är korrupta. Inflytandet vilar på en utbredd mutkultur. Folk tappar förtroendet. Till detta bidrar den stora bankskandalen där 50 milj dollar förskingrades. Högt uppsatta politiker var inblandade. Istället för straff beviljades de amnesti.  

Men, betonar Ritzos, det finns tecken på ökad opposition.

– Ett antal partier och fackföreningar har på KKE:s initiativ inlett ett samarbete och givit ut ett gemensamt dokument mot högerpolitiken. Papandreou vill blanda bort korten genom att blåsa upp en namnstrid med utbrytarstaten i södra Jugoslavien som tagit namnet Makedonien. Det upprör de nationella känslorna då namnet historiskt och kulturellt tillhör Grekland. Men detta är en symbolfråga och kommer inte, trots allt skrammel, att hota EU-medlemskapet. 

Ritzos fimpar cigaretten och greppar en bunt ”Eginas medborgare”,  ursäktar sig och försvinner ned för trapporna för att kränga bladen nere vid hamnen. Han ropar ett glatt antio (adjö) från gatan innan hans rappa steg tonar bort. Senare ser vi honom stå vid kajen och diskutera med ett gäng fiskare, antagligen om den ökade hamnavgiften som slogs upp stort i lokalbladet.

Bussen kränger på den gropiga vägen uppför den pinjeklädda kullen. Vid krönet ståtar Afaiatemplet vilande på doriska kolonner i avvägd hexastil proportion. Den i plattformen inbyggda vattencisternen kastar solreflexer mot kolonnernas kapitäl. Templet har anor tillbaka i minoisk tid. Den byggdes som en kultplats för jordbruks- och fruktbarhetsgudinnan Afaia. De bevarade delarna är från 480-talet f.v.t. De unika frontonskulpturerna med motiv från de trojanska krigen stal en tysk baron 1811 och sålde till kronprinsen Ludvigs av Bayern. Dessa marmorstatyer står nu utställda på glyptoteket i München. 

Utsikten över havet och Attiska kusten är magnifik. Genom soldiset anas Atens Akropolis. I bergen som skymtar bortom staden vandrade kapitan Aris en höstdag 1941 mot Roumeli för att organisera den väpnade kampen mot de tyska ockupanterna.

Minnesbilder rullar fram. Vi besöker de arkeologiska utgrävningarna i Akrotiri och vandrar på de stenbelagda gränderna mellan frescomålade väggar i den fyratusen år gamla staden från minoisk tid. Sedan följer ett lunchstopp i tavernan nere vid havsviken. Intill oss sitter ett äldre par med dotter.

Ur ryggsäcken plockar jag upp några anteckningar och den bok jag vid tillfället läser, Kapitan Aris av Kostis Papakongos. Kvinnan stirrar på bokens omslag, mumlar signomi, lyfter boken och kysser Aris porträtt. Kvinnan, hennes namn är Eleni, hade som ung kämpat mot fascisterna i bergen utanför Aten. Hon höjer glaset och efter vi tömt retsinaflaskan börjar hon nynna på en av de gamla partisansångerna från ELAS-tiden. Dottern tar upp melodin och den kärva taktfasta sången stiger över gästernas sorl medan pappan oroligt vänder på huvudet.

Som en levande mur av stålsom segerrikt bryter frampå de ärorika stridernas fältgår Aris med Sarafisoch Samariniotis i tätende som skapade folkets armé

I december 1944 hade nästan hela Grekland rensats från hitlerister av ELAS partisaner när engelsmännen invaderade, angrep motståndsrörelsen och intog Aten. General Scobies styrkor etablerade kontroll över huvudstaden tillsammans med de grekiska fascistkollaboratörerna. Den folkliga motståndsrörelsen skulle till varje pris förhindras att gripa statsmakten.

Därefter följde förräderiet i Varkiza. ELAS/EAM:s ledning undertecknade ett fördrag signerat Churchill som tvingade ELAS lägga ned vapnen och utlämna landet åt de brittiska ockupanterna. Antifascisterna fängslades och samarbetsmännen återinsattes på taburetterna.

I en skreva nedanför Ellanion, öns högsta berg, blänker ett vattenflöde. Det sägs i myten att Zeus, som förälskat sig i najadnymfen Aigine, omvandlade sig till örn och rövade henne från flodguden Asopos i Korint till Egina (Aigine). Asopos sökte sin dotter med hjälp av Sisyfos som avslöjade kidnapparens identitet i utbyte mot att Asopos skapade en sötvattenkälla i staden som bär hennes namn.

Vid stranden slår vattnet mot klipporna och briserar i gnistrade fragment. Från havet sveper en mild bris in och i de brusande vågorna förnimmes en sång:

Till danserna natten igenomvill jag gå på vita fötterkastande huvudet bakåtfritt i den daggstänkta rymden(Euripides, Backanterna)

Så landar vi på ön Simi som ligger strax väster om den turkiska datcahalvön.

Ioannis makar på stolen, sveper ölen och skakar på huvudet.

– Nej, vart är vi på väg? Ingen har längre respekt för kyrkan, och när till och med Papandreou gängar en flygvärdinna yngre än hans egna barn är det bara det lystna köttet det gamle kåtbocken utstrålar.

George flabbar hånfullt och nickar utåt gatan.

– Åh vilket skitsnack, du sitter ju själv och dreglar över varenda bikinibrud som drar förbi här på väg mot stranden. Du är bara avundsjuk, ditt prästskrälle!

Ritszos trummar med fingrarna mot bordskanten och nynnar på en fräck visa. Natten är varm, några ljus blinkar ute i havsviken. Vi har suttit och pokulerat på tavernan hela kvällen. Bordet belamrat med flaskor och ögonen simmiga.

Tidigt i augusti anlände vi till denna lilla fiskeby på Simi. Ön med dess mytomspunna svampdykare från förra seklet, numera med en befolkning livnärd huvudsakligen av turism och fiske. När den syntetiska svampen utkonkurrerat natursvampen följde kris och arbetslöshet. Många emigrerade till Amerika. I öns enda stad står emigranternas övergivna hem kvar på bergskammen med havsvinden klagande genom fönstergluggarna.

George har ett litet åkeri och äger en pickup, Ritzos är hans medhjälpare. De kör varor som lossats i hamnen, ölbackar och annat, runt till näringsställena. De är ungkarlar i 30-årsåldern. Arbetsdagen har slutat tidigt och så stannar man till vid tavernan för att festa loss och slänga käft med den melankoliske byprästen.

Plötsligt reser sig George. Står och vaggar på litet ostadiga ben och lyssnar med kisande ögon till något.

– Hörni, Ogluniatzi spelar uppe hos Stamatis, vi drar! På låg växel och med släckta lysen mullrar pickupen uppför den knappt två kilometer långa serpentinvägen. Uppslängda på flaket stirrar vi mot den stjärnbeströdda himlen.

Rembetikabandet är igång och i den tunga rytmen kastar bouzoukispelaren in gnistrande arpeggiofraser. Längst fram, på tå, sjunger vokalisten intensivt och pockande. George och Ritzos häver sig ut i dansen.

George behärskar sin korpulenta kroppshydda suveränt. Också Ritzos har full kontroll på sin slängiga lekamen. Vajande i synkoperad rytm dansar de en zeimbekiko, excellerar i kattlika piruetter och sammansmälter med musiken i en pulserande dröm bortom vardagsslitets värld.

Well, we’re gonna eat our moustaches tonightWouldn’t it be better to beat up those twowith the bouzouki and the guitar?No they’re gonna blow our minds with theirsweet sounds, nitwitOh Jesus’ mother!OK then, I’ll eat my waistcoat tonight.(Ioannis Halikias)

Till skillnad från många av de stora brasilianska fotbollsstjärnorna som blivit kända under sina artistnamn, så hette Sócrates faktiskt Sócrates. Han var en medicinskt utbildad och politiskt radikal fotbollsspelare som fick dela namn med en av antikens mest kända filosofer.

Sócrates var ingen filosof. Tvärtom. Han var mer rakt på sak:

– Jag är socialist i det ordets fullaste betydelse: kommunist, sade Sócrates under VM 1982.

Sócrates hymlade aldrig. Inte ens med namnet. För Pelé hette ju inte Pelé på riktigt. Han hette Edson Arantes do Nascimento. Garrincha hette Manoel Francisco dos Santos och Edvaldo Izidio Neto gick till historien som Vavá – se där tre av de brasilianska spelare som tog VM i Sverige 1958 med storm.

Men Sócrates hette Sócrates. Plus Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira.

Sócrates var en av de idrottsmän som deltog i kampen mot den militär som styrde Brasilien under hans aktiva karriär. Han väckte många landsmäns kamplust:

– Bara tanken att tala om demokrati var länge något ofattbart för större delen av folket, konstaterade Sócrates.

Den brasilianska militärjuntan grep makten 1964, med stöd från USA. Den valde och vänsterinriktade presidenten João Goulart störtades: Goulart lovade demokratiska reformer, nationaliserade affärsintressen och en ekonomisk och politisk neutralitet gentemot USA.

Tusentals mördades eller torterades i militärstyrets fängelser, mer än 50.000 fängslades och 10.000-tals tvingades i landsflykt. En rapport från Brasiliens nationella sanningskommission 2014, konstaterade att ”USA lärt ut tortyrtekniker till den brasilianska militären”.

Motståndet mot militärstyret koncentrerades till arbetarrörelsen med kommunister och socialister, och en rad kända brasilianare var öppna motståndare till militären. Bland dem de världsberömda musikerna Gilberto Gil som fängslades 1979, Caetano Veloso och Chico Buarque.

Här fanns också kända idrottsmän: Corinthians Walter Casagrande Jr., Reinaldo från Atletico Mineiro, en av Brasiliens bästa målskyttar – 1977 ansågs Atlético Mineiro vara ett av de bästa lagen i världen. Trestegshopparen och dubble olympiske guldmedaljören Adhemar Ferreira da Silva (1927-2001) var också en känd motståndare till militärregimen. Det är känt att militären höll Pelé (1940-2022) under hård bevakning – Pelés popularitet kunde bli farlig.

Här fanns också Sócrates från SC Corinthians Paulista från São Paolo; Sócrates ledde Brasilien som kapten i VM-turneringarna 1982 och 1986: han gjorde 22 mål på 60 landskamper för Brasilien, och 223 mål på 465 klubbmatcher i Brasilien och Italien.

São Paulo är Brasiliens mest tätbefolkade stad och den industriella och finansiella motorn i landets ekonomi. Medan andra brasilianska klubbar grundats av utlänningar och/eller folk ur överklassen, var det en grupp arbetare som tog initiativet till Corinthians i arbetarstadsdelen Bom Retiro i São Paulo 1910.

Sócrates gjorde Corinthians till en fotbollsklubb där inte ekonomiska intressen styrde och spelarna bara var en produkt att sälja som en vara i det kapitalistiska systemet; i Corinthians styrde spelarna och alla anställda i klubben. Sócrates och lagkamraten Walter Casagrande gjorde klubben till en vad de kallade en ”utopisk socialistisk cell”. Det som fick namnet Democracia Corinthiana var en direkt utmaning mot det militära styret, vars tentakler också nådde in i den brasilianska fotbollen.

I biografin Doctor Socrates: Footballer, Philosopher, Legend (2017) skriver den brittiske journalisten Andrew Downie:

”Sócrates ansåg att massören, tvätterskan och stadionvaktmästaren spelade en nästan lika viktig roll som högerbacken och reservmålvakten… och föreslog att de skulle få en procentandel av segerbonusarna. [Corinthians] blev ett laboratorium för en unik version av spelarmakt. 1982 sprang spelarna ut på planen till en match med parollen ’Jag vill rösta på min president’ på ryggen, i uppenbart trots mot regimen.”

Downie konstaterar att Sócrates naturligtvis inte var den drivande kraften bakom Brasiliens övergång från militärdiktatur till demokrati i mitten av 1980-talet. Men han påverkade arbetarklassens militans, den avgörande faktorn för att undergräva generalernas diktatur.

Socrates (nedre raden, tredje från vänster) med Brasiliens landslag 1983. Foto: El Gráfico no. 3330/Public Domain

I samband med en demonstration med nästan två miljoner deltagare 1984 syntes Sócrates på tribunen med bilarbetaren Lula da Silva från São Paulo. En aktivitet som för många brasilianare gjorde honom större än som bara en av de bästa fotbollsspelarna i landet.

– Mina politiska segrar är viktigare än några segrar som professionell spelare. En match slutar efter nittio minuter, men livet går vidare, sade Sócrates.

Som dock inte var nöjd med Lulas första sejour (2003-11) som president. Helt enkelt för lite socialism:

– Jag ger den en sjua på en tio-gradig skala, sade Sócrates.

Sócrates använde sitt kändisskap och sin popularitet till att trotsa militären; han stod konsekvent på arbetarnas sida i strejker och demonstrationer. Han var medlem i Arbetarpartiet (PT), då ett parti med en betydligt klarare socialistisk inriktning än vad partiet är idag, som regeringsparti under president Lula.

Sócrates firade sina mål med en knuten näve, en politisk gest: han var en stark anhängare av de kubanska och venezuelanska revolutionerna. Och han döpte sin yngste son efter Fidel, efter en av hans hjältar.

Efter karriären levde Sócrates ett hårt liv, med mycket alkohol. Hans hälsa försämrades snabbt: den 4 december 2011 avled han efter en matförgiftning som utvecklades till septisk chock. Sócrates blev 57 år.