Tornevall Networks

Haitiska säkerhetsstyrkor och privata militära företag som regeringen anlitat har på ett år genomfört 141 operationer där de dödat åtminstone 1.243 personer, inklusive barn, i drönarattacker. Det skriver människorättsorganisationen Human Rights Watch i en rapport som gått igenom data från mars 2025 till januari 2026.

Rapporten har åter kastat ljus över de kontroversiella insatserna som genomförts med syftet att bekämpa organiserade kriminella grupper. Flera FN-insatser har misslyckats med att ”återställa ordningen” på ön och har istället gjort sig skyldiga till dokumenterade människorättsbrott.

I det här fallet är det USA som har sina fingeravtryck över de dödade. USA:s – och för den delen även FN:s och västvärldens – insatser har upprepade gånger kritiserats för att vara nykoloniala interventioner, en fortsättning på hundratals år av utländsk exploatering som inskränker Haitis suveränitet.

En del av drönarattackerna beskrivs i rapporten som ”avsiktliga utomrättsliga avrättningar”. Flera av attackerna ”har genomförts med drönare utrustade med sprängämnen i tätbefolkade urbana områden, vilket i vissa fall har lett till att dussintals människor dödats och skadats, däribland barn och andra invånare som inte tillhör kriminella grupper”.

I en drönarattack i september 2025 nära ett idrotts- och kulturkomplex i Port-au-Prince dödades nio barn mellan 3 och 12 år som hade samlats för en utdelning av presenter.

FN:s integrerade kontor i Haiti tillskriver drönarattackerna till en specialiserad insatsstyrka som inrättades av den USA-stödda premiärministern Alix Didier Fils-Aimé och som samarbetar med det USA-baserade privata militärföretaget Vectus Global, som i sin tur har kopplingar till Blackwater-grundaren Erik Prince.

USA:s chargé d’affaires i Haiti, Henry Wooster, har bekräftat att USA:s utrikesdepartement utfärdat ett tillstånd till Vectus Global att exportera tjänster till Haiti.

Erik Prince, som är en stor donationsgivare till Donald Trump, grundade Vectus Global i samband med att han 2010 sålde sitt förra ökända privata militärföretag Blackwater. Legosoldater från Blackwater massakrerade civila på Nisourtorget i Bagdad 2007. I december 2020 benådades de av Trump.

Enligt statistiken som Human Rights Watch tagit del så har antalet drönarattacker ökat de senaste månaderna. Närmare 40 procent av dödsfallen inträffade mellan december 2025 och januari 2026.

”Dussintals vanliga människor, däribland många barn, har dödats och skadats i dessa dödliga drönarinsatser”, säger Human Rights Watch Amerika-direktör Juanita Goebertus. ”De haitiska myndigheterna måste omedelbart tygla säkerhetsstyrkorna och de privata entreprenörerna som arbetar för dem innan fler barn dör.”

Enligt Forbes årliga lista över världens rikaste har Sverige nu 51 dollarmiljardärer – en ökning med fem personer jämfört med föregående år.

Många av de svenska dollarmiljardärerna tillhör samma rika familjer och släkter. 70 procent av dem har också ärvt sin förmögenhet.

Förra året var deras samlade förmögenhet 1870 miljarder kronor. Idag är den 2142 miljarder – motsvarande Ungerns hela bruttonationalprodukt.

Deras förmögenhetsutveckling har skenat sedan millennieskiftet. Mycket tack vare den extrema värdeökning på börsen – som stigit mer än 500 procent sedan år 2000.

Här listar Proletären Sveriges 10 rikaste familjer:

Familjen Rausing – 327 miljarder

Även om syskonen Rausing individuellt inte är Sveriges rikaste personer, så gör deras samlade förmögenhet dem till Sveriges rikaste familj.

Finn, Jörn och Kristen Rausing äger tillsammans en tredjedel var av det multinationella imperiet Tetra Laval och sedan några år tillbaka har de utökat sin monopolställning genom att köpa upp förpackningsbolaget SIG Group – som nu är världstvåa efter Tetra Pak.

Det enda av syskonen som fortfarande bor kvar i Sverige är Finn Rausing som är skriven på Strandvägen 53 i Stockholm. Resterande delar av familjen flyttade till Storbritannien under 1980-talet.

Precis som många andra på denna lista har syskonen Rausing ärvt sin förmögenhet och sedan ridit på en stark börsutveckling. Syskonen Rausings förmögenhet motsvarar idag Islands hela bruttonationalprodukt.

Familjen Persson – 288,4 miljarder

Tillsammans med sina tre barn, Karl-Johan, Tom och Charlotte, äger Stefan Persson över en miljard aktier i H&M. Under de senaste åren har det spekulerats om familjen Persson planerar att avnotera företaget på börsen, då de successivt ökar sitt aktieinnehav. Just nu kontrollerar de över 80 procent av rösterna i bolaget.

Precis som många andra på denna lista har varken Stefan Persson eller hans tre barn tjänat ihop sin förmögenhet själva. H&M grundades av Stefans pappa Erling Persson och deras förmögenhet har växt tack vare den enorma värdeutvecklingen på börsen.

I familjen Perssons ägarsfär finns också Kivra, Mathem.se, Mindler, Investor, Sandvik – och rättigheterna till Lilla spöket Laban.

I familjens Perssons holdingbolag Ramsbury Invest finns det i dagsläget inte mindre än 108 miljarder kronor i balanserad vinst. Deras passiva inkomster, från aktier och ägande i andra företag, uppgick till 9,5 miljarder kronor för 2024.

Detta betyder att familjen Persson hade en passiv inkomst på ungefär 300 kronor i sekunden, under hela 2024.

Familjen Lundberg – 151,5 miljarder

Familjen Lundberg har ökat sin förmögenhet med 25 miljarder kronor jämfört med förra årets mätning.

Utöver en privat börsportfölj värd över 70 miljarder kronor kontrollerar Fredrik Lundberg och hans två döttrar Louise och Katarina också riskkapitalbolagen Lundbergföretagen och Industrivärlden. Dessa två företag kontrollerar i sin tur aktier till ett värde av 340 miljarder kronor.

Katarina och Louise växte upp i Schweiz, dit familjen flyttade på grund av skatteskäl. Familjen flyttade dock hem igen så att döttrarna skulle kunna gå på den privata elitskolan Enskilda Gymnasiet, där bland andra systrarna Schörling, Karl-Johan Persson, kungabarnen och Anna Kinberg Batra (M) avlagt sin examen.

Lundbergfamiljen skulle tillsammans ha råd att bjuda varje svensk medborgare på en utelunch värd cirka 130 kronor i 100 dagar och fortfarande ha kvar över 25 miljarder kronor.

Familjen Douglas – 141,4 miljarder

I och med greven och tillika moderata styrelsemedlemmen Gustaf Douglas placerade sig sönerna Eric och Carl på listan av över de rikaste personerna i Sverige. På Forbes lista finns även Gustaf Douglas änka, Elisabeth Douglas, som är god för inte mindre än 19,4 miljarder kronor.

Jämfört med 2025 har familjen Douglas förmögenhet minskat med cirka 25 miljarder kronor – främst på grund av att familjeägda Latour haft ett svagt år på börsen.

Trots denna ”svaga” utveckling skulle familjen Douglas med sin förmögenhet kunna spendera en miljon kronor om dagen i 400 år – och ändå ha pengar kvar.

Familjen Ax:son Johnson – 136,8 miljarder

Familjen Ax:son Johnsons överhuvud är Antonia Ax:son Johnson. Hon var tidigare gift med greve Nils Mörner och har fyra barn – där dottern Caroline Berg nu tagit över stafettpinnen och blivit den femte generationen Ax:son att leda familjekoncernen Axel Johnson AB.

I deras imperium ingår bland annat Hemköp, Willys, City Gross, filmbolaget Axess samt en mängd fastigheter i bland annat Stockholm.

Familjen äger också investmentbolaget Nordstjerna, där Viveca ”Vicky” Ax:son Johnson, kusin till Antonia, är ordförande.

Familjens grepp om det svenska samhället handlar inte bara om matvarukedjor. De har också sakta men säkert letat sig in i media och startat olika tankesmedjor.

Med sin förmögenhet finansierar de också ett forskningsprojekt i Oxford vars uppgift är att utveckla och analysera ”nordisk-baltisk säkerhet”. Samtidigt kan det nämnas att familjen Johnson, via sitt bolag Axel Johnson International AB, producerar varor åt försvarsindustrin. Årsrapporten specificerar dock inte i vilket land.

Systrarna Schörling – 110,8 miljarder

Systrarna Märta och Sofia Schörling ärvde sin förmögenhet när deras far och före detta vd:n för Securitas, Melker Schörling, gick bort 2023. Precis som systrarna Lundberg har Märta och Sofia Schörling gått på elitskolan Enskilda Gymnasiet i Stockholm där de bland annat lärde känna kungabarnen.

Den sista december 2024 fanns det inte mindre än 127,8 miljarder kronor i balanserad vinst för Melker Schörling AB. Pengar som alltså inte är bundna i varken värdepapper, fastigheter eller andra tillgångar utan kan investeras när som helst.

Deras aktieutdelningar under samma år gav dem en passiv inkomst på strax under 2 miljarder kronor. Samtidigt betalade bolaget endast 9 miljoner kronor i skatt, enligt Melker Schörling AB:s senaste årsredovisning.

Genom reglerna om näringsbetingade andelar kan svenska holdingbolag ta emot miljardutdelningar från sina portföljbolag helt skattefritt. Skatt måste betalas in först när pengarna tas ut till privatpersoner. Vilket kan vara en förklaring till systrarna Schörlings ansamlade kapital i bolaget.

Martin Lorentzon – 103,5 miljarder

Martin Lorentzon har ackumulerat sina miljarder via sitt ägande i Spotify, som idag är värderat till flera hundra miljarder kronor – trots att bolaget gått med förlust ända fram till 2024.

Under 2024 fördubblade Lorentzon nästan sin förmögenhet. I år har dock aktiekursen för Spotify sjunkit, vilket gjort att han tappat några miljarder och är numera ”bara” god för 103,5 miljarder kronor – vilket motsvarar den samlade bruttonationalprodukten i ett mindre europeiskt land som Montenegro.

Carl Bennet – 98,9 miljarder

Carl Bennet kommer från en adelsfamilj vars anor sträcker sig tillbaka till Gustav II Adolfs regenttid. Bennets pappa var godsherre och familjens stamfader är Jakob Bennet, som adlades på 1600-talet.

Under pandemin växte Carl Bennets förmögenhet från 28 miljarder till 82 miljarder kronor. Mycket tack vare Bennets ägande av Getinge som producerar medicinsk utrustning.

Under 2025 har hans förmögenhet sjunkit, vilket gjort att han nu ligger strax under 100 miljarder-spärren.

Daniel Ek – 91,5 miljarder

Vid sidan av sitt engagemang i Spotify har Daniel Ek investerat sina miljarder i den tyska drönartillverkaren Helsing – där han också blev styrelseordförande år 2024.

Tack vare att krigsindustrin går på högvarv, som bidragit till att Helsing nu värderats till över 25 miljarder kronor, har Daniel Eks förmögenhet ökat med nästan 20 miljarder kronor – trots att Spotifys aktiekurs gått ned under året som gått.

Daniel Ek äger halvön Gamla Djursholm som han, enligt Expressen, köpte för närmare 500 miljoner kronor samt en villa i Marbella som kostade 300 miljoner kronor. De senaste åren har han lagt nästan en hel miljard på att renovera, riva och bygga om sina fastigheter.

Frederik Paulsen – 71,1 miljarder

Sedan 2006 är miljardären Frederik Paulsen bofast i Schweiz. Hans pappa startade läkemedelsbolaget Ferring på 1950-talet och under 1980-talet tog Fredrik Paulsen över rodret.

När han fyllde 50 lämnade han vd-posten på Ferring och började istället ägna sig åt bergsklättring, djuphavsdykning och olika forskningsprojekt.

Förmögenheten har möjliggjort ett äventyrsliv och Frederik Paulsen är den enda personen i världen som besökt jordens åtta magnetiska poler. Han äger också den enda flygplatsen – Barneo – som angränsar till Nordpolen.

Frederik Paulsen är ensamägare av Ferring och kontrollerar hela koncernen genom sitt holdingbolag Dr Frederik Paulsens Foundation som är baserat på skatteparadiset Jersey.

Men vänta lite… var är Wallenberg?

Den svenska finansfamiljen Wallenberg utgör ett av Europas mest inflytelserika ekonomiska nätverk. Trots detta toppar de sällan listor över världens rikaste personer.

Förklaringen är att Forbes och liknande listor mäter privata förmögenheter – inte makt över kapital.

Wallenbergklanens makt bygger på en särskild modell där ägandet är koncentrerat till stiftelser. På så sätt kan familjen undvika arvskiften som splittrar förmögenheten, försäljningar vid generationsskiften eller att enskilda familjemedlemmar ”cashar ut”.

Via stiftelserna har familjen dessutom, historiskt, kunnat undvika arvsskatt och förmögenhetsskatt. Något som gjort att kapitalet kunnat växa obrutet över generationer.

Enbart Knut och Alice Wallenbergs stiftelse sägs ha en förmögenhet på 303 miljarder svenska kronor, enligt stiftelsens egna hemsida. Lägger man till det samlade kapitalet i The Wallenberg Foundation så har familjen ytterligare 370 miljarder kronor i tillgångar.

Jacob Wallenberg håller låda på Investors stämma förra året. Det var ett gott år för bland annat vapenjätten Saab. Foto: Proletären

Bland kärninnehaven finns bolag som ABB, Ericsson och SEB. Vilket ger familjen ett avgörande inflytande över investeringar, teknik och industriell utveckling – långt större än enskilda miljardärers privata förmögenheter.

En central del av sfären är också kopplingen till försvarsindustrin. Genom sitt inflytande över Saab har Wallenbergarna länge varit en nyckelaktör i utvecklingen av svenskt krigsmateriel. Bolaget producerar stridsflygplanet Gripen, avancerade vapensystem och övervakningsteknik som exporteras globalt.

Denna position har blivit allt viktigare i takt med ökade militära satsningar i Europa. Kriget i Ukraina och upprustningen inom Nato har lett till stigande försvarsbudgetar – något som gynnat bolagen inom Wallenbergsfären.

Wallenbergarna är därmed ett tydligt exempel på hur ekonomisk makt inte alltid handlar om privat rikedom – utan om kontroll över kapital, industri och strategiska sektorer.

Bakom en relativt anonym fasad döljer sig ett av Sveriges mest omfattande ekonomiska imperier, med djupa rötter i både näringsliv och geopolitik. 

När Forbes publicerade sin första lista över dollarmiljardärer 1987 fanns det 140 stycken i hela världen. Då hade Sverige endast två personer med på listan – Tetra Pak-ägarna Hans och Gad Rausing.

Idag har Sverige 51 dollarmiljardärer – en ökning med fem personer jämfört med föregående år. Sverige har därmed fler dollarmiljardärer per capita än såväl USA som Kina och Ryssland.

Samtidigt lever omkring 730.000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom, enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån.

Enligt Oxfam har 70 procent av svenska dollarmiljardärerna ärvt sin förmögenhet. Var 45:e minut ökar deras förmögenheter lika mycket som en medelsvensk årsinkomst.

Förra årets mätning visade att de svenska dollarmiljardärernas samlade förmögenhet var 1870 miljarder kronor. Idag är deras förmögenhet svindlande 2142 miljarder – motsvarande Ungerns hela bruttonationalprodukt.

Miljardärerna skulle tillsammans ha råd att betala av Sveriges hela statsskuld på cirka 1200 miljarder kronor – och fortfarande ha kvar 800 miljarder.

Deras förmögenhetsutveckling har skenat sedan millennieskiftet. Mycket tack vare den extrema värdeökning på börsen – som stigit mer än 500 procent sedan år 2000.

Stefan Persson, H&M:s ägare, hade exempelvis år 2000 en förmögenhet på cirka 40 miljarder kronor. Idag är han god för 223,6 miljarder. En ökning på 459 procent. Under samma period har den svenska genomsnittslönen ökat med cirka 95 procent.

Stefan Persson skulle för övrigt ensam kunna betala av alla skulder som samtliga svenskar har hos Kronofogden – 154 miljarder – och fortfarande ha kvar cirka 70 miljarder kronor.

Lista: Sveriges 10 rikaste familjer

“Darya och Donya kom till Sverige som barn. Deras pappa fick permanent uppehållstillstånd. Systrarna skulle också få det samtidigt om inte migrationsverket hade tagit 33 månader på sig att ge ett beslut. 

Deras två yngre syskon är svenska medborgare och mamma kommer också bli det inom kort förhoppningsvis, men systrarna har redan utvisats till Iran i oktober.”Så inleds en namninsamlingskampanj på sidan mittskifte.org med kravet om att låta de två systrarna få flytta hem. Det är två människoöden som beskriver Tidöregeringens inhumana flyktingpolitik.

Sverigedemokraterna med 20 procent av väljarna bakom sig har helt fått diktera villkoren kring Sveriges migrationspolitik. Regeringen, som länge stoltserat med att de har en av Europas hårdaste migrationslagstiftningar, har fått kalla fötter när människor faktiskt börjar få upp ögonen för hur det ser ut.

Protesterna mot tonårsutvisningarna måste fortsätta. Flyktingmottagandet har i decennier misskötts med allt för långa handläggningstider, privata flyktingboenden som drivs av skojare och de senaste åren en allt inhumanare migrationspolitik som slår helt fel.

I december i fjol publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) rapporten Historien som slagfält. I den riktas udden mot det som kallas Rysslands historiska påverkanskampanjer mot Finland. Syftet med rapporten är att “bidra till förståelsen av historiepåverkan som ett verktyg i dagens säkerhetspolitiska miljö”, där “rysk historiepåverkan […] följer en medveten logik av historiepolitik, strategiska narrativ och informationskonfrontation”. Allt som del av en bredare “hybridstrategi”.

Journalisten Patrik Oksanen har sedan invasionen av Ukraina gjort karriär som säkerhetspolitisk tyckare. Därför är det inte så konstigt att Oksanen sällar sig till den vulgära tolkning av finsk historia som dominerar utanför Finland, och framför allt i Sverige.

I rapporten citeras, föga förvånande, inte en enda finskspråkig historisk källa – på sin höjd engelska och svenska översättningar av populära finska historikers verk.

Eftersom Oksanen själv inte behärskar språket har han inte kunnat fördjupa sig i den inhemska historieskrivning som finns endast på finska. Utan tillgång till den kunskapsskatten, är en allsidig förståelse av Finlands historia inte möjlig.

Agendan bakom rapporten blir tydlig redan i titeln – Oksanen anklagar Ryssland för att betrakta historien som ett slagfält. Precis det Oksanen och hans gelikar ägnat sig åt i flera år, för att med finnen som slagträ rättfärdiga Natoanslutningen och piska upp stämningen för ett storkrig mot Ryssland.

Det betyder att rapporten inte är någon neutral, vetenskaplig betraktelse av hur Ryssland använder historien som slagfält, utan ett stridsrop inför det slagfält där Oksanen själv marscherar i täten för trupperna.

I förbigående nämner Oksanen att den så kallade drivvedsteorin är historiskt förlegad. Det är den föråldrade teori (ajopuuteoria) som hävdar att Finland mot sin vilja tvingades alliera sig med Nazityskland, likt ”drivved i historiens ström”. Teorin krossades av finska historiker på 1980-talet, bland annat av forskare som Mauno Jokipii. Men Oksanen antar genast en moderniserad version av drivvedsteorin och försöker ”rätta den felaktiga bilden”.

Det andra kapitlet i rapporten behandlar “återkommande historiska teman i rysk propaganda mot Finland”. Där lägger Oksanen fram de mest absurda historieförfalskningarna. Det är således i sin ordning att kommentera dessa överskådligt, punkt för punkt.

I det inledande temat “Finland = Nazitysklands bundsförvant”, skriver Oksanen att ”Finland var aldrig medlem i axelmakterna, inte heller tog Mannerheim som överbefälhavare order av Hitler”.

Detta är en ren lögn. Påståendena grusas av den uppsjö av telegram, protokoll och andra dokument som påvisar ett intimt samarbete mellan Nazityskland och Finland långt före anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (Operation Barbarossa). Tack vare forskare som Kimmo Rentola och Timo Vihavainen finns dokumenten numera enkelt tillgängliga på finska. De innehåller bland annat direkta order från den tyska staben till Finland. Den nordliga flanken i Operation Barbarossa koordinerades löpande mellan Nazityskland och Finland.

Hitler besöker Finland 1942. Vid hans sida: finlandssvenske marskalken Gustaf Mannerheim och president Risto Ryti.

Den reaktionära finländska regeringens samarbete med Nazityskland hölls medvetet dolt för såväl utlandet som för de delar av den finländska riksdagen som ansågs politiskt opålitliga. Som den finskspråkiga historieskrivningen gjort gällande länge användes bilden av “det lilla, demokratiska Finland, som oprovocerat hotas av bolsjevismen” mycket cyniskt för att locka till sig väststaternas (främst Storbritanniens och Frankrikes) stöd. 80 år senare upprepar Oksanen den propagandabilden.

Han påstår också att Finland “behöll sin demokratiska ordning” under kriget. Det är ett absurt påstående.

Efter krossandet av den finska revolutionen 1918 (se Proletären nr 13, 15 och 18, 2024), var Finland i allt väsentligt en diktatur. Alla vänsterpartier var förbjudna och den hemliga polisen förföljde, torterade och mördade oppositionella.

Det paramilitära fascistgardet Skyddskårerna, som krossat revolutionen och mördat 30.000 finska arbetare och bönder, utgjorde stommen i de styrkor som på 1920-talet genomförde upprepade rövartåg in i Sovjet-Ryssland. Det gardet omvandlades sedan till Finlands stående armé.

Fascismen blomstrade i landet under 1920- och 1930-talen, och den ledande rollen spelades av storbönder, strejkbrytare och skyddskårister. De var det vita Finlands ryggrad. Inte förrän år 1944, då det vita Finland tvingades sluta en separatfred med de allierade, kan man tala om Finland som en demokrati, ens av borgerlig modell.

Men Oksanen ställer även separatfreden på huvudet. Han påstår att den är ett bevis på att Finland inte var Nazitysklands allierade. Med samma logik var inte heller Ungern en axelmakt: Miklós Horthys regering, besegrad liksom Finlands, kapitulerade till Sovjetunionen i oktober 1944. Det ledde till en nazitysk invasion av Ungern och upprättandet av en marionettregering.

I Finland fanns inte samma förutsättningar för Nazityskland att agera även om den tyska styrka som var stationerad i landet mötte “förräderiet” genom bittra strider och en total förödelse av finska Lappland.

Separatfreden med Finland var resultatet av det komplicerade läget sent i kriget; Röda Armén strävade efter att förflytta sina styrkor för att stärka centralfronten mot Nazityskland, medan Finlands regering vid det här läget var medveten om att Nazityskland skulle förlora och febrilt letade efter en utväg. Och när den slutliga freden slöts i Paris 1947, dömdes Finland likt övriga Naziallierade makter.

Patrik Oksanen går sedan snabbt vidare till nya falsarier: han menar att belägringen av Leningrad var helt frikopplad från den finländska fronten. Även det är en sanning med kraftig modifikation. Från bevarade protokoll och telegram vet vi numer att den finländska krigsledningen och regeringen var väl införstådd med de tyska planerna för Leningrad. I ett möte med bland andra Adolf Hitler, Alfred Rosenberg, Wilhelm Keitel och Hermann Göring i juli 1941 sades det till exempel att “finnarna eftersträvar Leningrads-området. Führern kommer att låta jämna Leningrad med marken, och därefter ge det till finnarna”.

I propagandaskriften Finnlands Lebensraum, skriven av finländska historiker på uppdrag av president Risto Ryti, hette det att Leningrad var ”en rysk koloni på nationell och historisk finsk mark”. I augusti 1941 sade Mannerheim, som Oksanen närmast behandlar som en välvillig statsman, till den tyske attachén Waldemar Erfurth att ifall tyskarna jämnade Leningrad med marken, “skulle ryssarna bygga ett nytt Petersburg”. För Finland, noterade Erfurth, vore det önskvärda således att tyskarna bosatte sig i området permanent.

Även om Finland inte aktivt deltog i angreppet mot Leningrad upprätthöll finska trupper belägringen från norr. Att tala om Finland som helt oskyldigt till belägringen av Leningrad är oärligt. Alla historiska fakta visar det.

Men fakta gäller inte för Oksanen. Under nästa rubrik förnekar han de finländska koncentrationslägren i Östkarelen – han sätter till och med ordet inom citationstecken. Det gör han trots att den finländska ockupationsmaktens officiella benämning för lägren fram till 1943 var just ”koncentrationsläger” (keskitysleiri). Efter det började benämningen siirtoleiri (vilket Oksanen felstavar “siirtoleiro”) –förflyttningsläger – att användas.

Närmast som en betydelselös parentes skriver Oksanen att ”Finland genomförde varken massmord eller några storskaliga befolkningsförflyttningar, även om det fanns rasistiska attityder och planer på folkförflyttning”. En ordlek som förminskar den systematiska, statligt uppbackade, och som vetenskap maskerade, rasismen mot de så kallade “icke-finska stammarna”, det vill säga alla folk förutom finnar och kareler, till individuella rasistiska attityder. Oksanen gör detta samtidigt som han ser den östkarelska militärregeringens oförmåga att genomföra den planerade folkförflyttningen under rådande krig, som bevis på att sådana planer inte var brottsliga.

Oksanens oärlighet framstår med all tydlighet av ett exempel som han ger mycket plats: ett välkänt foto på ryska barn i ett östkarelskt koncentrationsläger, taget efter att Röda Armén befriat lägret 1944. Enligt Oksanen är fotot (även publicerats i Proletären, nr 18, 2024) ett arrangerat falsarium. Vad han inte nämner är att fotot visserligen är arrangerat i dokumentärt syfte, men att såväl fångarna på bilden som omgivningen är ytterst verkliga.

Finskt koncentrationsläger i Petrozavodsk – eller Äänislinna, som staden hette under finsk ockupation. Bilden är förvisso ”arrangerad”, men i dokumentärt syfte – och de ryska barnen som togs till fånga under den etniska rensningen var i allra högsta grad verkliga.

I samband med förnekandet av Finlands brott i Östkarelen passar Oksanen även på att smutskasta den “finländska Nürnbergprocessen” 1945-46, den rättegång om skuld i krigshandlingarna som såg åtta ledande finländska toppolitiker dömas för sina roller i kriget; Oksanen antyder att domarna tvingades fram av Sovjetunionen.

Det är en ytterst ytlig tolkning av processen som formellt inleddes då finska vänsterpolitiker, nyligen frisläppta ur politisk fångenskap, lyfte frågan inför riksdagen. Domarna, advokaterna och de tilltalade var finländare. Toivo Kaila, som själv var reservdomare i rättegången, beskriver med all önskvärd tydlighet i sin bok Sotaansyyllisemme Säätytalossa (Våra krigsskyldiga i Ständerhuset) från 1946, att domarna var väl underbyggda men att straffen var för milda. Samtliga dömda släpptes ur fångenskapen inom tio år från krigsslutet.

Det kommer att gå åt mycket bläck om alla förvrängningar av historien i Oksanens rapport ska motbevisas i grunden. Här ovan presenteras endast de mest allvarliga felen i rapporten.

Men mer intressant än en utdragen historisk polemik är dock motivet bakom rapporten. Syftet med den nyfunna entusiasmen för Finlands närhistoria är att två händerna från Finlands ytterst verkliga historiska brott och att använda den trötta vinterkrigsmyten för att rättfärdiga en aggression mot Ryssland.

Att liksom Oksanen använda finnen som slagträ mot Ryssland är en tradition som ledande skikt i Sverige använt sig av i hundratals år. Mytbildningen kring det vita Finlands krig mot Sovjetunionen, rehabiliteringen av krigsbrottslingar och ursäktandet av nazismen är endast tacksamma vapen i kampen mot den ultimata ondskan: igår Sovjetunionen, idag Ryssland.

Oksanens rapport är varken det första eller det sista exemplet på historierevisionism i Natos intresse.

Sedan millennieskiftet har antalet svenska miljardärer ökat tio gånger om. Fler än 500 svenskar finns nu på denna lista, varav 51 är dollarmiljardärer. 

Närmare 600.000 svenskar räknas som dollarmiljonärer, även det en kraftig ökning under 2000-talet. Det svenska klassamhället blir allt tydligare och allt värre. 

I andra änden av skalan ökar också siffrorna. Enligt SCB finns nu 729.000 fattiga i Sverige. Det är en fördubbling på bara fem år.

När fattigdomen breder ut sig har allt fler svårt att klara av de mest grundläggande behoven. Tio procent av svenskarna har svårt eller mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. 20 procent saknar medel till oförutsedda utgifter och runt 400.000 svenskar har inte råd att åka någonstans under sin semester.

En halv miljon svenskar hade förra året skulder hos Kronofogden. Summan uppgick till 154 miljarder kronor, en ökning med tolv procent på bara ett år.

Antalet vräkningar har ökat med 60 procent sedan pandemiåret. Förra året genomfördes 3.330 stycken. Vid dessa tillfällen var 824 barn med om denna traumatiska händelse.

Till utvecklingen hör den skenande massarbetslösheten. I februari var 507.100 personer arbetslösa, mätt enligt AKU. Det motsvarar 8,8 procent av den arbetsföra befolkningen.

Situationen är ett resultat av den cyniska nyliberala politik som länge förts i vårt land. De ökande klassklyftorna och den tilltagande fattigdomen är medvetet skapade. När fokus ligger på att det privata och enskilda ska kunna berika sig sker det på samhällets, det kollektivas och den breda massans bekostnad. Högern har aldrig värnat arbetarklassen eller den breda massan. 

Den enes bröd, den andres död, som talesättet lyder. Vilket tydliggörs av att Sveriges 46 rikaste personer äger mer än åtta miljoner svenskar tillsammans. 

Högerregeringen gör allt för att putsa fasaden. De försöker visa upp ett samhällskontrakt som säger sig värna om alla. Men baksidan förfaller. Trädgården tillåts vissna.

Inför höstens val vill man visa upp fasaden och dölja baksidan. Borgarna hoppas gräset tillfälligt ska kunna gro genom att locka med plånboksfrågor. Temporärt sänkt matmoms under nio månader över valet är köttbenet de slänger ut.

Samtidigt går regeringen fram med hårdare regler för de utsatta. Från halvårsskiftet införs krav på motprestationer på heltid för att få ekonomiskt bistånd, det som tidigare hette socialbidrag. 

Från årsskiftet vill de införa bidragstak, där familjer med många barn får kraftiga sänkningar av försörjningsstöden, samt att personer som flyttar till Sverige inte ska få ta del av de svenska välfärdssystemen de första åren, utan måste genom olika åtaganden kvalificera sig för att få leva under samma villkor som andra i Sverige. Minst fem år måste medborgare från ett land utanför EU enligt regeringens förslag ha bott i Sverige innan man kan få ta del av till exempel barnbidrag och föräldrapenning.

Arkitekten bakom förslagen, som har udden riktad mot samhällets mest utsatta och mot invandrare, är Sverigedemokraterna. Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling kommenterade förslag om att invandrare inte ska få tillgång till välfärdssystemen med att det ska leda till färre asylsökande och där tanken är att ”välj gärna ett annat land”.

Moderaterna maskerar som vanligt förslagen med epitetet ”arbetslinjen” – som i verkligheten är en förnedringslinje där de sparkar på dem som redan har det svårast. 

Hade det funnits jobb hade de arbetslösa tagit dem. En arbetslinje kan inte finnas om man inte för en politik för att skapa nya jobb. Sex timmars arbetsdag eller sänkt pensionsålder lyser med sin frånvaro i Tidöpartiernas politik.

Att bibehålla makten och fortsätta på den orättvisa utvecklingen är det centrala för borgarregeringen. Klassamhället ska bevaras och skillnaderna öka. Ambitionen blev tydlig förra veckan när Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson gav varandra judaskramen. En kram som visade att liberalismen och den främlingsfientliga konservatismen inte har några som helst problem att gå hand i hand. Likt Socialdemokraterna sviker de sina löften till de egna medlemmarna och väljarna och visar ett stort förakt mot folkviljan från folkomröstningen om EMU.

Oppositionen gör inget åt utvecklingen och har heller ingen ambition att göra det. I höstens val går de fram med några andra gödningsmedel för att få den vissnande bakgården att blomma upp. 

Ett avskaffande av det orättvisa karensavdraget är visserligen bra men som ensam reform förändrar det på intet sätt sakernas tillstånd eller gör situationen bättre för de 729.000 fattiga. Vill man på allvar vända på utvecklingen hade valet behövt handla om en återställningspolitik där förmögenhetsskatten, arvsskatten, fastighetsskatten och värnskatten återinfördes samt att de orättvisa jobbskatteavdragen tas bort. 

Rustningsvansinnet behöver stoppas. Slöseriet till militären upphöra. Då hade välfärden kunnat täppa till en del av de hål som den nyliberala politiken skapat och den svältfödda bakgården få den näring som gör att den börja gro igen. Men inga riksdagspartier vill se eller gå till val på en återställningspoltik.

Men en återställningspolitik hejdar endast den negativa utvecklingen. Den kommer inte tillrätta med klassamhället, massarbetslösheten eller möjligheten för ensamstående mammor att åka på semester och betala sina skulder. 

För att ändra på detta räcker det inte med reformistiska gödningsmedel utan de vissna plantorna måste få ett helt nytt liv. Ska trädgården blomstra igen behöver den grävas om från grunden.

Rättelse: I en tidigare version av artikeln uppgavs att antalet fattiga ökat med 400 procent de senaste fem åren, till 729.000. Rätt ska vara att antalet fördubblats, och idag alltså är 729.000.

Den som slår på nyheterna blir ganska snart varse att världsordningen i högsta grad alltjämt är unipolär. USA är hegemonen och dess militärindustriella komplex som en världsomfattande myndighet där ingen får bryta mot dess direktiv. Men som det är förblir det ej, det förstår även de monopolkapitalistiska sammanslutningarnas strateger och exekutiva utskott i Washington.

Det gäller att passa på medan dominansen består, för även om vi är en bra bit från en multipolär värld så har en sådan riktning börjat stakas ut. Brics-länderna arbetar för en “avdollarisering” och för att kringgå Swift-systemet vid internationella transaktioner.

Detta vore en demokratisering, att beröva USA-imperialismen ett mycket kraftfullt verktyg. Samtidigt reser sig stora delar av globala syd och väst säkrar inte längre de superprofiter på utsugningen av dessa länder i samma utsträckning som de gjorde förr.

Därför är det bråttom. Varken folkmord eller folkrätt får stå i vägen. Nyligen hörde vi den fascistoide höken, tillika USA:s utrikesminister, Marco Rubio uttrycka just detta.

Av det allierade EU fick han stående ovationer. Det är bråttom att ta itu med Latinamerika och med Iran. Snart står Kina och andra länder också på tur. Man måste lägga så stora naturtillgångar, strategiska landområden och göra sig av med så många fiender man hinner. De vet att deras hegemoniska dagar inte är oändliga.

Vår egen knäböjande regering har inga invändningar. De fogar sig och jamsar med. De undviker att stöta sig. De har gjort vår utrikespolitik ännu mer anpasslig till Nato.

Stenergard, Kristersson och de andra narrarna skruvar nervöst på sig när de får frågan från någon journalist som inte glömt vad folkrätt är (dessa tycks bli alltmer sällsynta) och levererar något patetiskt icke-svar. Tyvärr kommer de allt som oftast undan.

Våra medier sträcker sig i allmänhet som längst till att ytligt kritisera Trumps allehanda korkade uttalanden medan man lydigt upprepar narrativet och historierna om de länder som Washington bombar och invaderar. Den del av den så kallade vänstern som i hopp om att se rumsren och regeringsduglig ut, äter ur samma imperialisters händer och avslöjar sig som totalt oduglig. De gör sig till en gren av krigspolitiken men med ett förrädiskt humanare framtoning. De nöjer sig säkert med ett “grönare”, varför inte HBTQ-certifierat, Nato.

Det är oftast så man klär in den aggressiva högerpolitiken, med lite fernissa. Inte monopolkapitalet emot, så länge de får säkra sina inkomster så spelar det ingen roll under vilket flagg.

De verkliga, kritiska rösterna tystas. En medlem i Kommunistiska Partiet i Stockholm har åtalats för att ha organiserat en protest mot Trumpregimens brott mot Venezuela. När jag på min hemort ansöker om polistillstånd för exempelvis ett torgmöte får jag återkommande frågor av typen “Vad ska det stå på plakaten?” och dylikt med vändande mejl.

Hittills har våra dalakonstaplar nöjt sig med med svaret “Ingenting som strider mot svensk lagstiftning”. Svaret är sant, än så länge, för det är inte bara utrikespolitiken som fogas efter Natodirektiven.

I mitten av maj äger det första stora Natomötet rum i Sverige. I Helsingborg ska utrikesministrarna inom Nato träffas. Slut upp i protesterna som kommer att arrangeras mot detta! Det är viktigare än någonsin.

Det var efter en rykteskampanj som Jakob Wagner i november i fjol avsattes från posten som förbundssekreterare i Byggnads. En förbundstopp och byggnadsplåtslagare som ville satsa på att utbilda byggnadsarbetarna att förstå sin plats i samhället och vad som krävdes för att göra läget bättre.

– Vi vinner fajterna genom att kunna bjuda motstånd. Det är vårt maktmedel. Arbetsgivarna är inte sugna på att samarbeta med oss om vi inte är ett starkt förbund med medlemmar som i slutändan är redo att lägga ner verktygen, säger Wagner.

Han har hittills tigit om det som hände när han avsattes. Nu talar han ut i Unga Byggare Västs podd. Unga Byggare som är en betydligt mer radikal organisation än förbundet.

– När Unga Byggare grundades så var det under motstånd från samma gäng som var motståndare till mig. Det vi har sett är att Unga Byggare är en plantskola för aktiva arbetare, man börjar i Unga Byggare och blir sedan aktiv i förbundets grundorganisationer. 

– Vi måste fundera på vilket förbund vi ska vara. För mig är det klart. Vi måste fortsätta på den väg som stakats ut de senaste åren med en demokratisering och vitalisering av förbundet och med mer makt till medlemmarna. Vi måste våga. Det är många saker som inte prioriterats av ryggdunkargänget som haft makten i förbundet. De vill inte ha ett offensivt förbund nära medlemmarna, ett förbund som vågar ta fajten. De vill ha det lugnt och bekvämt.

Och därför måste Wagner bort. Han störde ordningen i ”ryggdunkargänget”. Proletären redogjorde i november i fjol utförligt vad som hände: hur delar av förbundsstyrelsen, motståndare till Jakob Wagners mer radikala kamplinje med fackligt välutbildade byggnadsarbetare, körde över förbundets interna demokrati och maskerade kritiken med Wagners kontakter med en konsult som förklarats olämplig av förbundsledningen och en rad fakturor i samband med det.

– Jag har haft en naiv tro på hur frågan skulle hanteras; jag förväntade mig att det här skulle skötas korrekt och demokratiskt. Så blev det inte. Men det här handlar inte om några fakturor. Det handlar om politik, säger Wagner. Det handlar om två olika inriktningar i förbundet.

I kampanjen mot Wagner förekom en omfattande ryktesspridning, bland annat i Aftonbladet och från tidningen Byggnadsarbetarens chefredaktör. Plus en hemlig revisorsrapport som varken Wagner eller förbundets ordförande fick se. Det fick däremot hans motståndare, Stockholm-Gotlands ordförande Thomas Kullberg.

– Han var betrodd med rapporten, men förbundets ordförande var det inte. Jag fick läsa rapporten under övervakning, men inte skriva av eller fotografera något i den, berättar Wagner.

Revisorerna, det kunde Proletären visa, samarbetade med förbundets kassör Lars Hildingsson som var emot Wagner, och som efter kongressen går vidare till en karriär som välavlönat regionråd (S) i Blekinge.

– Några ledamöter i förbundsstyrelsen, Kullberg och Ann Katrin Hedgren [Örebro-Värmland] blev förbannade över att jag argumenterade för min sak, och det bröt ut en ordväxling där det sades att om mig att ”han skulle ju inte få försvara sig, han skulle inte få tala. Ni i ledningen fick ett uppdrag; lös detta nu”. Jag skulle inte få argumentera för min sak, men jag gjorde klart att jag inte skulle kliva av frivilligt.

Det var fyra ledamöter som aktivt ville bli av med Wagner: Kullberg, Hedgren, Joakim Lindholm från Norrbotten och Morgan Nyberg från Småland-Blekinge.

I november avsattes också Jakob Wagner från förbundsstyrelsen på ett extra inkallat fullmäktigemöte. Mötet kom efter initiativ från Hedgren med stöd av Hildingsson. Förbundets ordförande Kim Söderström var emot att kalla in mötet.

– Jag var rädd för och besviken på vad vissa medlemmar i vårt förbund egentligen höll på med. Det ledamöterna åkte till mötet med var det de läst i media och hört via djungeltrumman. Många rena lögner. Revisorernas rapport var fortfarande hemlig. Allt detta skadade organisationen djupt, säger Wagner.

I grunden var det en politisk motsättning, av Wagners motståndare maskerad till formaliafrågor. Wagner var en av dem som i förbundsstadgarnas portalparagraf ville skriva in att förbundet var för en ”socialistisk samhällsutveckling på grundval av ekonomisk, politisk och social demokrati”.

– Det skulle vara tydligare var vi står som förbund; mellan 1949 och 1989 hade vi ju i stadgarna formuleringen att vi var för produktionens socialisering. Vi skulle gå tillbaka till rötterna ideologiskt och vara tydligare. Vi skulle satsa på utbildning för att ha medlemmar som vet vad vi kämpar för. Att skapa ett progressivt förbund tar tid och vi kommer inte att klara det om vi inte har en stark utbildningsverksamhet: det är de förtroendevalda tillsammans med medlemmarna ute på arbetsplatserna som ska bära det fackliga arbetet. Ombudsmännen ska vara med och stötta.

– Det kommer att bli en debatt på kongressen om allt detta, det är jag säker på, säger Wagner. 

Den 18 och 19 januari utfördes två aktioner mot biståndsminister Benjamin Dousa (M) och migrationsminister Johan Forssell (M). En docka med leksakskniv i ena handen och ett dockhuvud i den andra samt en korg med äpplen med påmålade Hitler-ansikten lämnades utanför ministrarnas bostäder.

Mannen bakom aktionen var Andreas Klominek, 43 år och sedan många år aktiv i Rojavakommittéerna, som nyligen dömdes till villkorlig dom för ofredande och olaga hot. Han berättar för Proletären om sin syn på domen.

– Tingsrättsdomen är inte det viktiga här. Sett till helheten är det ganska ointressant. Jag var inställd på att det oavsett utfall i tingsrätten skulle tas vidare till hovrätten. Det är den politiska innebörden bakom beslutet som borde göra oss oroliga.

– Den liberala demokratin håller på att monteras ned. Arbetarrörelsen har historiskt lyckats kämpa sig till flera rättigheter, såsom demonstrations- och yttrandefriheten. Dessa inskränks nu.

Hur har domstolsbeslutet påverkat dig?

– Jag har fått mycket stöd. Jag har två barn som också fått stöd från kompisarna. Jag har varit politiskt aktiv sedan 2000-talet. Stödet från varandra är det viktigaste i den här sortens rörelser.

Efter en nattlig husrannsakan greps Andreas Klominek och satt häktad i flera veckor innan rättegången. Han berättar att polisen bröt upp dörren och att han vaknade i sitt rum, omringad av poliser, när de tände lampan.

– I häktet var jag själv de första tio dagarna. Sedan delade jag cell med en annan person sista tiden. Jag läste böcker, tittade på tv, tränade i cellen och promenerade 30 minuter varje dag.

Ångrar du aktionen?

– Inte alls, även om jag inte trodde att det skulle bli så som det blev.

Hade du gjort om det?

– Ja, svarar Andreas Klominek.

Aktionerna utanför ministrarnas hem var en politisk protest mot att regeringen skickat 295 miljoner kronor till Syrien som sedan Assadregimens fall i december 2024 styrs av al-Qaidas efterföljare i Hay’at Tahrir al-Sham (HTS) – vars militär i januari attackerade kurdiska områden i norra Syrien.

– Självklart vill vi att Syrien ska återbyggas. Men att ge hundratals miljoner till al-Qaida var sista dolkstöten mot revolutionen i Rojava. Till FN-organet Unrwa drog regeringen in biståndet på grund av falska anklagelser om kopplingar till Hamas. Men att skicka pengar till al-Qaida går bra, säger Andreas Klominek, och fortsätter:

– Vi kan inte alltid påverka världspolitiken men vi kan påverka vad vår regering gör, som i samband med Natointrädet vek sig och övergav möjligheten att föra en självständig utrikespolitik.

Johan Forssell var missnöjd över tingsrättens beslut. Åklagaren, påhejad av regeringsföreträdare, ville se 14 månaders fängelse för grovt olaga hot.

– Hur kan Forssell hävda att han blir rädd när han gjort samma sak själv, frågar sig Andreas Klominek.

När Johan Forssell 2004 var ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) skickade han ett avhugget gunghästhuvud till Hans Tilly, då ordförande i fackförbundet Byggnads, för att de ville ha kollektivavtal.

Förra sommaren avslöjades att migrationsministerns son var aktiv nazist och engagerad i Aktiv Klubb Sverige.

Andreas Klomineks försvarsadvokat, Silas Aliki, delar inte tingsrättens bedömning och anser inte att någon av gärningarna utgör olaga hot. De kommer att överklaga tingsrättens dom.

– Min klients agerande ryms inom hans yttrande- och demonstrationsfrihet och det är oroande att han nu döms för att ha använt sig av sina grundlagsskyddade rättigheter, säger Silas Aliki till Arbetaren.

Leif GW Persson har uttryckt sitt stöd till aktionen och erbjudit sig betala rättegångskostnaderna. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke ställde sig bakom kriminologens ställningstagande och riktade kritik mot domen. Även han menar att aktionen ryms inom yttrandefriheten.

– Regeringens högervridning med stödet till al-Qaida är kopplat till repressionen mot vänsterkrafter och försöket att tysta ned och osynliggöra oss, precis så som de gjort mot Palestinarörelsen – inklusive massmedia. Därför är självständig media avgörande. Det är en kamp för att återta demokratin i Sverige, avslutar Andreas Klominek.

Kriget mot Iran går inte som Donald Trump önskat. Det framgår av hans egna verklighetsfrånvända uttalanden om att kriget snart är över och att ”vi redan vunnit”, tillsammans med den ohörsammade uppmaningen att andra Natoländer ska komma och hjälpa USA i det för oljetrafiken viktiga Hormuzsundet, där Iran för närvarande bara låter fartyg från vänligt sinnade stater passera.

Omkring 20 procent av all världens olja transporteras genom Hormuzsundet, och sedan Iran i praktiken stängt trafiken för USA och dess allierade har oljepriset rusat till över hundra dollar fatet för Brent råolja i söndags. Enligt NBC har oljepriset i USA stigit med närmare 50 procent sedan USA och Israel började bomba Iran den 28 februari, och priset på amerikansk råolja med nästan 75 procent.

Det omkring fem mil breda Hormuzsundet skiljer Persiska viken, och därmed oljeländerna Kuwait, Bahrain och Qatar, från Omanbukten och Indiska oceanen. På norrsidan ligger Iran, och den iranska ön Qeshm, och på sydsidan Förenade Arabemiraten och den omanska exklaven Musandam.

Iran har alltså geografiskt goda förutsättningar att fortsätta hålla sundet stängt.

– Iran är redan bombade sönder och samman, men vissa saker kan de göra länge. Att hålla Hormuzsundet stängt är antagligen en av de saker de kan göra längst, säger Aron Lund, Mellanösternexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI, till Aftonbladet.

Iran släpper dock igenom en del fartyg, vilket ledde till att oljepriset åter sjönk på måndagen. Det har också lett till att fartyg ändrat sina destinationsdata för att framstå som att att de är på väg till Kina eller är Kinaägda, rapporterar bland annat AP.

Kina har fördömt USA:s och Israels oprovocerade och folkrättsvidriga anfall på Iran, och fortsätter att importera nästan all olja som Iran producerar. Dessutom till rabatterat pris på grund av USA:s och EU:s sanktioner.

Den nuvarande situationen i Hormuzsundet hotar inte bara USA:s och resten av västvärldens tillgång till billig olja akut, utan är också ett hot mot en av grundpelarna för USA:s inflytande runtom i världen och inte minst i Mellanöstern: att oljan prissätts i och säljs i dollar. 

Enligt CNN, som har en iransk regeringstjänsteman som källa, överväger Irans ledning att bara låta oljetankrar passera om lasten säljs i kinesiska yuan istället för dollar. Det är uppgifter som tagits emot med försiktighet av kinesiska analytiker, då det skulle kunna försämra de av Trumps tullkrig redan kraftigt försämrade handelsrelationerna med USA, skriver Hongkongtidningen South China Morning Post.

USA:s president Trump har uppmanat andra länder, inklusive Kina, att skicka krigsfartyg till sundet för att trafiken åter ska släppas igenom. Samtidigt har USA släppt på restriktioner mot rysk olja för att motverka de globala prisökningarna, medan de 32 medlemsländerna i det internationella energiorganet IEA kommit överens om att frigöra 400 miljoner fat från den gemensamma oljereserven. 

I Sverige meddelade energi- och näringsminister Ebba Busch efter IEA:s besked att Sverige släpper två miljoner fat olja från beredskapslagret. Som jämförelse har Iran, enligt analysföretaget Kpler, kunnat fortsätta exportera omkring en miljon fat om dagen sedan kriget började.

Trump skrev på Truth Social i lördags att ”förhoppningsvis kommer Kina, Frankrike, Japan, Sydkorea, Storbritannien och andra” snart skicka fartyg till sundet. Men hans uppmaning har mötts av kalla handen inte bara i Peking utan också av några av Washingtons trognaste allierade. 

London har nobbat genom premiärminister Keir Starmer. Sveriges statsminister Ulf Kristersson har sagt att det inte är aktuellt för Sverige att skicka några fartyg, och samma budskap kommer från Berlin.  

– Det här är inte vårt krig, vi har inte startat det, sade Tysklands försvarsminister Boris Pistorius på måndagen, efter att Trump i en intervju med Financial Times sagt att Nato ”har en väldigt dålig framtid” om länderna i USA:s militärallians inte kommer och hjälper dess ledare i Hormuzsundet.

Förra veckan raderades en post på Trumps energiminister Chris Wrights officiella X-konto, där det påstods att USA:s flotta hade eskorterat en oljetanker genom Hormuzsundet. Efteråt har Wright erkänt att USA ännu inte är redo att kunna eskortera fartygen genom sundet, men hoppas att det kan ske i slutet av månaden.

Att Trump sagt att alla länder nu fritt kan köpa rysk olja har lett till en spricka med EU, vars utrikesrepresentant Kaja Kallas på måndagen kallade USA:s lättande på sanktionerna för ”ett farligt prejudikat”. Enligt Financial Times tjänar Ryssland 150 miljoner dollar om dagen på ökad oljeförsäljning sedan USA och Israel inledde kriget mot Iran, och det syns ökade sprickor också inom EU när oljekrisen skenar.

– Vi måste normalisera relationerna med Ryssland och återfå tillgången till billig energi. Det är sunt förnuft, sade Belgiens premiärminister Bart De Wever i en intervju med belgiska L’Echo förra veckan.

Trump å sin sida får kritik i USA av politiska motståndare för att han underskattat vilken påverkan ett anfall på Iran skulle ha på världsekonomin och energitillgången. New York Times skriver om hur Trump argumenterat för att USA:s kidnappning av såväl Venezuelas president som dess oljeindustri skulle lindra den ekonomiska chocken från ett krig med Iran.

Trumps popularitet hos sin egen väljarbas hotas också av stigande bensinpriser i USA, och lär hänga ihop med presidentens tal om att kriget ska avslutas snart. Samtidigt har Trump sin vana trogen skrutit om hur ökade oljepriser bara är till godo för det oljeproducerande USA.

Som med allt annat som kommer ur munnen på USA:s president gäller att ta det med en stor nypa salt. Och fortfarande kan situationen försvåras ytterligare för honom. 

Irans allierade i Jemen har ännu inte gett sig in i kriget, men hotade i söndags med att stänga Bab el-Mandeb-sundet mellan Röda havet och Arabiska havet – vilket skulle stänga in Saudiarabien som hittills styrt om sin oljeexport från Persiska viken till Röda havet.

– Om vi bestämmer oss för det kunde en första åtgärd vara att deklarera en blockad mot USA och den sionistiska regimen. Handelsskepp och krigsfartyg, inklusive hangarfartyg, som är på väg till USA eller de ockuperade territorierna [Israel] skulle därför kunna stoppas, sade huthirebellernas militära talesperson Abed al-Thawr i ett uttalande.