Tornevall Networks

Till skillnad från många av de stora brasilianska fotbollsstjärnorna som blivit kända under sina artistnamn, så hette Sócrates faktiskt Sócrates. Han var en medicinskt utbildad och politiskt radikal fotbollsspelare som fick dela namn med en av antikens mest kända filosofer.

Sócrates var ingen filosof. Tvärtom. Han var mer rakt på sak:

– Jag är socialist i det ordets fullaste betydelse: kommunist, sade Sócrates under VM 1982.

Sócrates hymlade aldrig. Inte ens med namnet. För Pelé hette ju inte Pelé på riktigt. Han hette Edson Arantes do Nascimento. Garrincha hette Manoel Francisco dos Santos och Edvaldo Izidio Neto gick till historien som Vavá – se där tre av de brasilianska spelare som tog VM i Sverige 1958 med storm.

Men Sócrates hette Sócrates. Plus Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira.

Sócrates var en av de idrottsmän som deltog i kampen mot den militär som styrde Brasilien under hans aktiva karriär. Han väckte många landsmäns kamplust:

– Bara tanken att tala om demokrati var länge något ofattbart för större delen av folket, konstaterade Sócrates.

Den brasilianska militärjuntan grep makten 1964, med stöd från USA. Den valde och vänsterinriktade presidenten João Goulart störtades: Goulart lovade demokratiska reformer, nationaliserade affärsintressen och en ekonomisk och politisk neutralitet gentemot USA.

Tusentals mördades eller torterades i militärstyrets fängelser, mer än 50.000 fängslades och 10.000-tals tvingades i landsflykt. En rapport från Brasiliens nationella sanningskommission 2014, konstaterade att ”USA lärt ut tortyrtekniker till den brasilianska militären”.

Motståndet mot militärstyret koncentrerades till arbetarrörelsen med kommunister och socialister, och en rad kända brasilianare var öppna motståndare till militären. Bland dem de världsberömda musikerna Gilberto Gil som fängslades 1979, Caetano Veloso och Chico Buarque.

Här fanns också kända idrottsmän: Corinthians Walter Casagrande Jr., Reinaldo från Atletico Mineiro, en av Brasiliens bästa målskyttar – 1977 ansågs Atlético Mineiro vara ett av de bästa lagen i världen. Trestegshopparen och dubble olympiske guldmedaljören Adhemar Ferreira da Silva (1927-2001) var också en känd motståndare till militärregimen. Det är känt att militären höll Pelé (1940-2022) under hård bevakning – Pelés popularitet kunde bli farlig.

Här fanns också Sócrates från SC Corinthians Paulista från São Paolo; Sócrates ledde Brasilien som kapten i VM-turneringarna 1982 och 1986: han gjorde 22 mål på 60 landskamper för Brasilien, och 223 mål på 465 klubbmatcher i Brasilien och Italien.

São Paulo är Brasiliens mest tätbefolkade stad och den industriella och finansiella motorn i landets ekonomi. Medan andra brasilianska klubbar grundats av utlänningar och/eller folk ur överklassen, var det en grupp arbetare som tog initiativet till Corinthians i arbetarstadsdelen Bom Retiro i São Paulo 1910.

Sócrates gjorde Corinthians till en fotbollsklubb där inte ekonomiska intressen styrde och spelarna bara var en produkt att sälja som en vara i det kapitalistiska systemet; i Corinthians styrde spelarna och alla anställda i klubben. Sócrates och lagkamraten Walter Casagrande gjorde klubben till en vad de kallade en ”utopisk socialistisk cell”. Det som fick namnet Democracia Corinthiana var en direkt utmaning mot det militära styret, vars tentakler också nådde in i den brasilianska fotbollen.

I biografin Doctor Socrates: Footballer, Philosopher, Legend (2017) skriver den brittiske journalisten Andrew Downie:

”Sócrates ansåg att massören, tvätterskan och stadionvaktmästaren spelade en nästan lika viktig roll som högerbacken och reservmålvakten… och föreslog att de skulle få en procentandel av segerbonusarna. [Corinthians] blev ett laboratorium för en unik version av spelarmakt. 1982 sprang spelarna ut på planen till en match med parollen ’Jag vill rösta på min president’ på ryggen, i uppenbart trots mot regimen.”

Downie konstaterar att Sócrates naturligtvis inte var den drivande kraften bakom Brasiliens övergång från militärdiktatur till demokrati i mitten av 1980-talet. Men han påverkade arbetarklassens militans, den avgörande faktorn för att undergräva generalernas diktatur.

Socrates (nedre raden, tredje från vänster) med Brasiliens landslag 1983. Foto: El Gráfico no. 3330/Public Domain

I samband med en demonstration med nästan två miljoner deltagare 1984 syntes Sócrates på tribunen med bilarbetaren Lula da Silva från São Paulo. En aktivitet som för många brasilianare gjorde honom större än som bara en av de bästa fotbollsspelarna i landet.

– Mina politiska segrar är viktigare än några segrar som professionell spelare. En match slutar efter nittio minuter, men livet går vidare, sade Sócrates.

Som dock inte var nöjd med Lulas första sejour (2003-11) som president. Helt enkelt för lite socialism:

– Jag ger den en sjua på en tio-gradig skala, sade Sócrates.

Sócrates använde sitt kändisskap och sin popularitet till att trotsa militären; han stod konsekvent på arbetarnas sida i strejker och demonstrationer. Han var medlem i Arbetarpartiet (PT), då ett parti med en betydligt klarare socialistisk inriktning än vad partiet är idag, som regeringsparti under president Lula.

Sócrates firade sina mål med en knuten näve, en politisk gest: han var en stark anhängare av de kubanska och venezuelanska revolutionerna. Och han döpte sin yngste son efter Fidel, efter en av hans hjältar.

Efter karriären levde Sócrates ett hårt liv, med mycket alkohol. Hans hälsa försämrades snabbt: den 4 december 2011 avled han efter en matförgiftning som utvecklades till septisk chock. Sócrates blev 57 år.

I början av juli hade New York Times ett par artiklar om president Donald Trump och hans söner som visar att detta är ett fall då verkligheten klart överträffar dikten. Nyligen släpptes statliga dokument från 2025 om Trump och hans söners företag och dessas handel med kryptovalutor.

Dokumenten visar att enbart familjens skumraskaffärer i dessa valutor under 2025 givit familjen en inkomst på över två miljarder dollar. 

2024 startade Trump och sönerna kryptovalutaföretaget World Liberty Financial och samma år började man sälja sin nya kryptovaluta $WLFI. Trump var då ännu inte vald för andra gången till president och gjorde öppet den mest skamlösa reklam för sin valuta.

Idag är en $WLFI värd mindre än sex cent, en nedgång med mer än 80 procent jämfört med vad lurade småinvesterare en gång betalat. Hur stora de totala förlusterna för de som satsat är vet antagligen ingen, men troligen handlar det om miljarder dollar. 

Tre dagar innan Donald Trump åter tillträdde som president i januari 2025 avslöjade han en andra möjlighet till kryptoinvestering, mememyntet $TRUMP. Ett mememynt kan endast få ett värde genom att bli eftertraktat av samlare som vill köpa eller sälja det och är det något Donald Trump kan så är det att göra hejdlös reklam även för en vara som inte är någon vara. Och helst samtidigt då få göra reklam för sig själv.

Färska data från slutet av juni visar att Trumps mememynt inte blivit några dyrgripar. Cirka en miljon av myntköparna, vilket är två tredjedelar av samtliga, har enligt dessa data förlorat sammanlagt 3,8 miljarder dollar. Och myntets pris som en gång var uppe i 75 dollar ligger idag under två dollar. 

De enda som säkert alltid skulle gå med plus är familjen Trump, för vid varje köp eller försäljning av deras kryptomynt har World Liberty Financial tagit ut en transaktionsavgift. Totalt redovisar World Liberty 636 miljoner dollar i vinst på kryptomynt under 2025.

Den allra största vinnaren på affärer med kryptovaluta de två senaste åren kan vara Donald Trump själv. Men inte bara när det direkt handlat om kryptovalutor har han kunnat utnyttja sin maktställning som president i USA.

Samtidigt som Trump återvände till Vita Huset i januari 2025 gjorde han en jätteaffär med Förenade Arabemiraten. Nästan hälften av World Liberty Financial såldes i hemlighet till ett statligt bolag där och Trumps inkomster under 2025 ökade med ytterligare 799 miljoner dollar. 

Även hans golfbanor och lyxiga fastigheter har hjälpt till med att hålla svälten från dörren.

Men naturligtvis har inte heller detta någonting att göra med familjen Trumps privatekonomi. Med en fräckhet som överträffar det mesta påstår presidenten att ”nu talar jag aldrig ens med de som sköter mina affärer”.

Norrbotten har länge varit ett centrum för Sveriges militarisering. Nordkalotten i sin helhet är av stor strategisk betydelse för militären. Olika stormakter har stridit i området under 1900-talet på bekostnad av den lokala befolkningen och miljön.

Under andra världskriget brände tyskarna ner byar i finska Lappland och norska Finnmark. Sverige kom undan på grund av att den svenska samlingsregeringen höll sig väl med nazisterna. Det var civilbefolkningen längs gränsen mot Finland som hjälpte finska vapenvägrare och tyska desertörer.

Mitt i skogen nära byn Kaalama, några mil norr om Pajala, finns det ett monument som hedrar nio finska ”skogsgardister”, som under fortsättningskriget vägrade kämpa mot Röda armén. De gömde sig på den svenska sidan av Torneälven innan de blev upptäckta och arresterade av svensk gränspolis.

Monumentet mitt ute i skogen, nära byn Kaalama, några mil norr om Pajala. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Idag är Norrbotten känt för sina militärbaser, från flygflottiljen F21 i Luleå till skjutfältet Kalixfors utanför Kiruna, samt för stora militära övningar som Cold Response och Arctic Challenge Exercise. I dessa övningar deltar tusentals soldater från andra länder.

När Sverige gick med i Nato 2024 ökade den militära närvaron i Norrbotten. Det finns idag mer militärflyg än någonsin, militära anläggningar har byggts ut och övningarna har utökats.

Efter farsen kring Sveriges Natotillträde, som Turkiet länge blockerade med hänvisning till Sveriges påstådda stöd till den kurdiska rörelsen, tycktes Sverige vilja framstå som bäst i klassen. Den svenska försvarsbudgeten svällde mer än nästan alla andra Natoländers. För tio år sedan lade Sverige 45 miljarder kronor på försvaret. I år är budgeten uppe i 175 miljarder.

Hur upplever de som länge har engagerat sig mot militariseringen i Norrbotten denna utveckling? I Luleå träffar Proletären den pensionerade järnverksarbetaren Jan Englund, mångårig medlem i Kommunistiska partiet. Han har precis deltagit i en veteranvetartävling i Sunderbyns folkhögskola. Hans lag kom tvåa. Han är nöjd även om det bara var en poäng som avgjorde.

Jan Englund bär en Nej till Nato-pin och är bekymrad över allt som har skett de senaste åren.

– Det är jätteallvarligt med det här DCA-avtalet. Det öppnar ju upp för att placera kärnvapen i Sverige under krigstid. Och sen kommer Ulf Kristersson och säger att Sverige inte är i krig, men inte heller i fred. Vad betyder det? Det kan ju tolkas av dem precis som det passar.

Han hänvisar till mötet där Natoländernas utrikesminister träffades i Helsingborg i slutet av maj. Ett möte som också möttes av protester.

Jan Englund är pensionerad järnvägsarbetare och mångårig medlem i Kommunistiska Partiet. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Det var det första Natotoppmötet i Sverige och ett av ämnena var DCA-avtalet, som ger den amerikanska militären tillgång till svenska militärbaser.

Försvaret av landsgränserna har i praktiken förflyttats, menar Jan Englund.

– Förut skulle vi vakta gränsen mot Finland. Nu ska vi plötsligt vakta gränsen mot Ryssland.

När vi lämnar Sunderbyns folkhögskola flyger ett militärplan över oss. Bullret är öronbedövande och vi tvingas avbryta samtalet.

– Det är på väg till Vidsel. De brukar ta den vägen, säger Jan Englund.

Ett par dagar senare träffar Proletären en aktivistveteran i Luleås stadspark. Ingemar Nilsson jobbade på Scania i 46 år. Idag är han pensionär.

Han har aldrig varit med i något politiskt parti. Däremot har han länge varit engagerad i solidaritetsrörelsen, som står fredsrörelsen nära.

Ingemar Nilssons äldre bror var en av Sveriges första Nicaraguabrigadister efter den sandinistiska revolutionen år 1979. Själv gick han med i Latinamerikakommittén och senare i Isolera Sydafrika-kommittén (ISAK). Det blev många insändare till Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten.

Han berättar om ett fredsläger han besökte med kamrater på Åland år 1988. Folk från norra Sverige hade samlats i Umeå för att ta färjan till Vasa. Där startade en cykelkonvoj ner till Åbo. På vägen delades det ut flygblad. Från Åbo tog aktivisterna färjan till Åland.

– Det kändes inspirerande! Det fanns musik, workshops, föreläsningar. De hade satt upp stora militärtält där man kunde sova, men många hade också med sig eget tält.

Ingemar Nilsson som bor i Luleå är mångårig aktivistveteran i solidaritets- och fredsrörelsen. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Efter mötet tog det lång tid innan något liknande arrangerades. Men 2011 anordnade det antimilitaristiska nätverket Ofog ett sommarseminarium i Luleå med en liknande karaktär.

– Några deltagare bodde hemma hos mig och vi fick ta dem till olika platser med bilen, berättar Ingemar Nilsson.

På dessa platser genomfördes det också direkta aktioner, till exempel runt flygflottiljen F21. Några Ofog-aktivister dömdes senare för olaga intrång och brott mot skyddslagen. Ofog rann ut i sanden inte långt efter det.

Kärnvapenfrågan var stor när han började engagera sig på 1980-talet. Nu har den nästan försvunnit. När vi frågar varför rycker han på axlarna.

– Det var alltid samma personer som gjorde allting. Man bränner väl ut sig.

Varför möttes Sveriges Natointräde inte av starkare protester? Ingemar Nilsson kallar det för tiotusenkronorsfrågan. Smyganpassningen till Nato hade pågått länge. Visst fanns det organisationer som ordnade protester – Kommunistiska Partiet, nätverket Nej till Nato, Svenska freds – men uppslutningen i protesterna var förhållandevis blygsam.

– Vindarna har vänt, sammanfattar Ingemar situationen och berättar om en banderoll med parollen ”Bekämpa USA-imperialismen”, som han och hans kamrater fick ta ner under en utställning på Luleås stadsbibliotek 2023.

– Tio år tidigare fick vi ha den där!

Banderollen var inte hellre välkommen på Socialdemokraternas första maj-tåg i år. Inte ens banderollen med budskapet ”Stoppa krigen” fick vara med.

Ingemar Nilsson konstaterar att det verkar vara svårt att engagera unga i rörelsen. Det gäller inte alla förstås.

På nationaldagen den 6 juni arrangerades spelningen ”Punk mot Nato” i Luleå. Arrangörerna var Lulehardcore och Pite Palt Punx. Sex band från Sverige och Finland uppträdde.

Luleåbandet Dispose spelar på Punk mot Nato spelningen i Luleå. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

En av arrangörerna, Pitebon Daniel, hade önskat en starkare anti-Natoprofil.

– Det hade varit najs med politiska talare och så, säger Daniel som inte tycker att det saknas ett politiskt perspektiv i de grupperna hen engagerar sig i.

Nu hoppas Daniel på fler politiska spelningar i staden.

– Vi pratade exempelvis om en solidaritetsspelning för Palestina. Det fanns ingen som var emot det.

En grupp som drabbas särskilt av militariseringen i Norrbotten är samerna. Renskötseln, men även jakt och fiske, påverkas starkt.

Vissa samebyar, exempelvis Laevas i Kiruna, har länge haft en dialog med försvaret kring påverkan av deras aktiviteter på samebyns betesområden. Men dialogen brukar vara ganska ensidig. Försvarets intressen kommer alltid först med hänvisning till nationell säkerhet.

Proletären ringer upp Martin Rimpi som arbetar för det lulesamiska centret Árran på den norska sidan av Sápmi. Rimpi, som har rötter i Gällivare-trakten genom sin mor, är expert på militär aktivitet i Nordkalotten. Bland annat har han föreläst om ämnet i EU-parlamentet. Han beskriver vad den militära närvaron betyder för samerna.

– Jag brukar prata om ”BEIRV”, en akronym baserad på de engelska orden bases, exercises, infrastructure, resilience och visibility, säger Martin Rimpi.

Rimpi menar att samerna har en viss påverkan när det gäller resilience – motståndskraft. Eftersom planerna för den civila integrationen i försvaret är vaga i de nordiska länderna finns en möjlighet för samerna att definiera sin egen roll. Däremot är samernas inflytande mycket begränsad när det gäller de andra kategorierna.

– Det finns ingen kontroll över militärbaserna, de militära övningarna och den militära infrastrukturen. När flygplatser och tågspår byggs ut på grund av militära intressen spelar samernas behov ingen roll.

Ibland kan enskilda samer profitera ekonomiskt av militära övningar, till exempel när de anställs som vägledare eller när de har stugor som militären vill hyra. Men trots att samerna är det enda officiellt erkända urfolk i EU – som främst innebär rättigheten att tycka till när det gäller användningen av deras mark – söks de aldrig upp som samtalspartner när det gäller militärens närvaro i Nordkalotten.

Allt som allt är motståndet mot militariseringen och Nato just nu svagt i Norrbotten. Det konstaterar alla som Proletären pratar med. Fredsarbetet ”står och stampar”, menar Jan Englund när vi pratar med honom.

– Skrämselpropagandan har gjort sitt.

Men visst finns det motstånd. Efter besöket i Luleå träffar vi två fredsaktivister utanför flygflottiljen F21, Josh Armfield och Viveca Rosendahl. De spanar efter en bra väg för en pilgrimsvandring runt F21 på Hiroshima-dagen den 6 augusti.

Fredsaktivisterna Viveca Rosedahl och Josh Armfield. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Josh Armfield är ursprungligen från USA. Han var militär och tjänstgjorde bland annat i Irak 2013. Därefter drogs han mer och mer till fredsrörelsen. Han blev aktiv i Catholic Workers i USA, ett nätverk av katolska socialister. De driver så kallade Houses of Hospitality över hela landet och är pacifister.

– När jag kom tillbaka från Irak blev jag vapenvägrare och gick ur militären. Så småningom flyttade jag och min fru till Sverige.

Han hamnade i Luleå för drygt tio år sedan och jobbar nu som busschaufför.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle möta Nato här i Norrbotten, säger Josh Armfield.

Medan Proletären pratar med de två fredsaktivisterna närmar sig militärpoliser. De snurrar runt med sin bil och markerar att de har ett öga på oss. En pilgrimsvandring på Hiroshima-dagen kommer knappast hota det militär-industriella komplexet, men motståndet måste börja någonstans.

Roland AspvikenGabriel KuhnRoland Aspviken är industriarbetare, frilansjournalist och bor i Luleå. Gabriel Kuhn är skribent, översättare, före detta generalsekreterare för syndikalistiska fackföreningen SAC och bor i Stockholm.

Tre SHL-klubbar ska nu arbeta för att avsluta ligans avtal med den österrikiska energidryckskoncernen Red Bull.

Det är Svenska Hockeyligan (SHL) som skrivit avtal med bolaget, och döpt förlängningarna i SHL-matcherna till Red Bull Overtime.

Ett sätt för Red Bull att komma in i den svenska hockeyn, på samma vis som koncernen agerat i andra länder: energidrycksjätten har tagit över flera klubbar i Tyskland och Österrike. De organiserade hockeysupportrarna ser en klar attack mot den medlemsdemokratiska 51-procentsregel som (ännu) skyddar svenska klubbar mot att starka kapitalintressen tar över.

En av de hockeyklubbar som nu sagt nej till Red Bull är mesta mästarlaget Djurgården:

– Motionen [till årsmötet] handlade ju om att bryta avtalet med Red Bull, och att inte skriva något nytt avtal. Det blev diskussioner kring motionen, och den bifölls. Så vi ska jobba mot SHL för att se till att det inte blir något samarbete med Red Bull framåt, säger Dif:s vd Matthias Sånemyr.

Djurgården fick sällskap av Färjestad och Luleå; också de klubbarnas årsmöten gick på linjen att bryta samarbetet med Red Bull. Frölundas årsmöte stannade för en kompromiss: klubbens medlemmar röstade för att hedra avtalet [med Red Bull] men att sedan arbeta för att inte skriva ett nytt avtal. 

Initiativet till att bryta med Red Bull kommer från Hockeysupporterunionen (HSU), där särskilt Färjestads supporterförening Bryggeriet varit aktiv. Något Proletären berättat om tidigare.

”Det spelar ingen roll hur mycket man tycker att idrott och politik inte hör ihop, man kan inte förneka en verklighet där kommersiella intressen trycker undan folkliga intressen”, skriver Bryggeriet på sin hemsida.

Bland klubbar som röstade nej till kravet att bryta med Red Bull märks regerande svenska mästaren Skellefteå, nykomlingen Björklöven från Umeå och ”näst-mesta mästarlaget” Brynäs. I Gävle kämpade supportern och motionären Emil Hansson förgäves; i sitt anförande luftade Hansson sin oro för utvecklingen och vad som hänt i Europa, där Red Bull tagit över både hockey- och fotbollsklubbar.

– Red Bull är ingen vanlig samarbetspartner, vi vet att de aldrig nöjer sig med att bara synas. Vi måste sätta ned foten nu. Klubbmärken får inte bli varumärken, sade Emil Hansson på mötet, rapporterar GD.

Brynäsledningen skrämde upp mötesdeltagarna genom att berätta att klubben har ett långvarigt avtal med Red Bull, och att detta skulle äventyras om motionen gick igenom.

HSU kommer att fortsätta kampen mot Red Bulls intåg i den svenska hockeyn. På organisationens hemsida ges en rad skäl varför:

”Det svenska föreningslivet vilar på demokratiska principer där varje enskild medlems röst är lika mycket värd. Föreningsdemokratin är grundbulten i den svenska idrottsrörelsen, men tyvärr har vi upprepade gånger sett hur den attackerats av högt uppsatta representanter inom föreningslivet och krafter som vill avskaffa 51-procentsregeln för att själva kunna profitera på idrotten. Red Bull är ökända för att under de senaste 20 åren aktivt ha motarbetat föreningsdemokratin både inom ishockeyn och fotbollen där de exempelvis ändrat namn och klubbmärke samt framförallt ändrat den enskilde medlemmens inflytande och rösträtt. Det är därför med stor oro vi ser hur tjänstemän inom våra föreningar nu välkomnar dem med öppna armar”, skriver HSU.

För 75 miljoner dollar, motsvarande 725 miljoner svenska kronor, ska den svenska kriminalvården köpa fotbojor och elektronisk övervakning (Electronic Monitoring, EM) av det israeliska företaget SuperCom.

Med det svenska kontraktet har SuperCom skaffat sig monopol på EM-utrustning i Norden – det efter att ha lagt under sig marknaden i Finland, Island, Danmark och Norge kom turen alldeles nyligen också till Sverige.

Det svenska kontraktet är det största: SuperCom ska leverera utrustning som räcker till för den förväntade ökningen av, som det heter i företagets kommuniké, ”antalet aktiva övervakade förbrytare”. Det handlar om utrustning som GPS-lösningen PureOne, den mobila enheten Pure Officer för polisiär övervakning av dömda, samt fotbojan PureTrack.

Bolaget, med huvudkontor i Tel Aviv, leds av den USA-utbildade vd:n och koncernchefen Ordan Trabelsi. I bolagets ledning finns också Shlomit Sarusi. Enligt henne har bolaget också, ”implementerat lösningar” åt den israeliska krigsmakten. Men bolagets huvudsakliga inriktning ligger inom fängelseindustrin.

Den svenska kriminalvården samarbetar med SuperCom sedan 2019, vilket Proletären skrivit om tidigare. Men det kontrakt som skrevs nyligen är sex gånger så stort som det tidigare kontraktet och utformat för att kunna täcka alla Sveriges elektroniska övervakningsprogram för fängelser och skyddstillsyn med ett, som det heter, ”brett spektrum av program för allmän säkerhet, inklusive GPS-spårning av förövare, övervakning av hemarrest och övervakning av inomhusanläggningar. Kontraktet möjliggör expansion till upp till 6.000 aktiva förövare inom dessa program”.

Kontraktet med Kriminalvården är det enskilt största någonsin för SuperCom. Och bolagets ledning är mycket nöjd:

– Valet av SuperCom för att stödja en betydande expansion av omfattningen och skalan av Kriminalvårdens EM-program återspeglar kundens fortsatta förtroende för vår teknik, våra utförandemöjligheter och vårt långsiktiga partnerskap, säger Ordan Trabelsi i ett uttalande.

Avtalet med Sverige hyllas också på den israeliska arméns officiella hemsida.

I Israel är SuperCom inblandat i övervakningen i den israeliska fängelseindustrin, ledd av den ökände säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir. Enligt FN:s kommission för mänskliga rättigheter sitter över 9.000 palestinier, många av dem barn, fängslade under vidriga förhållanden i den israeliska fängelseindustrin. Ben-Gvir leder vad flera människorättsgrupper men också FN-experter, konstaterar är en fängelseindustri med omfattande övergrepp, överbeläggning, systematisk tortyr och svält.

I samband med att aktivisterna ombord på Global Sumud Flotilla greps och fördes till fängelse gjorde Ben-Gvir en PR-tour för att tillfredsställa den blodtörstiga delen av den israeliska allmänheten; han plågade och förödmjukade fängslade aktivister.

Och Ordan Trabelsi prisar i sitt uttalande den SD-ledda regeringens kriminalpolitik:

– Sverige är en av de mest etablerade och sofistikerade marknaderna för elektronisk övervakning i världen, säger han.

Linné Hemvård, ägt av José Navarro, har ett hundratal vårdtagare och ett 80-tal anställda. Nu misstänks bolaget ha fakturerat för mer än det jobb det utfört för kommunen.

Kommunen menar att det finns oegentligheter i bolagets redovisning: när kommunen skickade ett mejl till Linné Hemvård om vilka timmar bolaget skulle fakturera för mars, april och maj, ändrade bolaget fakturaunderlaget och lade på 50 timmar extra.

– Vi har skickat ett mejl att använda som fakturaunderlag. Detta underlag har sedan ändrats och använts i två månadsfaktureringar, säger Annelie Kjellström, chef för omsorgsförvaltningen i Växjö kommun, till Smålandsposten.

Bolaget skyllde på ”hög arbetsbelastning”, men det köpte inte kommunen:

– Det som skett här nu får polisen utreda. Vår interna granskning fortsätter under tiden. Sedan får vi i så fall väga in det som en del av granskningen, säger Annelie Kjellström.

Linné Hemvård är det tredje privata vårdbolaget som på kort tid undersökts och utretts av Växjö kommun. Efter fusk i miljonklassen har kommunen tidigare avslutat avtalen med Elme hemvård i januari, och Kronobergs hemvård i maj. Båda bolagen har lagts ner.

Elme hemvård, lett av Mediha Alilovski, begärde ersättning av kommunen för 16 anställda som inte existerade. Kronobergs hemvård, ägt av Per Henrik Andersson, bedömdes ha fuskat med underlagen för ekonomisk ersättning, det handlade om planeringen av insatser samt direkta insatser inom verksamhetsområdet. Totalt har bolaget fuskat till sig två miljoner kronor under 2025.

– När vi ser skillnader mellan vad som rapporteras och vad som faktiskt kan styrkas som utförda insatser är det allvarligt. Det handlar både om patientsäkerhet, att omsorgstagare ska få sina beviljade insatser och om att skattemedel ska användas korrekt. Det är viktigt att alla utförare följer de regler som finns för dokumentation, kvalitet och ersättning, säger Annelie Kjellström. 

I tio år har friskolan Profilskolan i Vinsta, strax norr om Stockholm, bedrivit sin verksamhet i lokaler där skolan inte hade rätt att vara. Stockholms stad vräker nu skolan, med ett 100-tal elever i årskurserna 6-9, från lokalerna i Vinsta. Samtidigt drar Skolinspektionen in skolans tillstånd.

Profilskolan AB ägs av Mikael Hakola Ledarskap AB; Hakola äger samtliga aktier i bolaget och är även vd, styrelseordförande, ensam styrelseledamot och rektor för skolan som 2025 omsatte 12,5 miljoner kronor.

Redan 2013 var friskolerektor Hakola i blåsväder sedan han kallat barn med ADHD för ”en cancersvulst” och sagt att skolan ”måste skydda de fina eleverna”. Och på sajten schoolparrot.se haglar de negativa omdömena: ”fruktansvärt dålig skola” med usel ledning och ”jävligt dåliga lärare som inte bryr sig ett skit om eleverna”. En annan kommentator tar upp ”konflikter och mobbing bland eleverna och dålig kvalitet på undervisningen”, och en tredje skriver om ”sunkiga lokaler”, bara två låsbara toaletter och ingen skolgård. 

SI har gjort flera nedslag i skolans verksamhet ända sedan 2017. Och nu, menar SI, är det inte längre försvarbart att skolan får verka. SI hänvisar till ett beslut från december 2024 där skolans ägare ålades att ”senast den 28 mars 2025 vidta åtgärder för att avhjälpa påtalade brister inom områdena särskilt stöd, elevhälsans kompetenser, legitimerade och behöriga lärare samt arbetet mot kränkande behandling”.

Det har inte skett. Och nu tvingas skolan stänga, samtidigt som den vräks från sina lokaler:

– Skolinspektionen gör bedömningen att huvudmannen saknar insikt i skollagstiftningen och förutsättningar att följa de föreskrifter som gäller för utbildningen. Det finns upprepade verksamhetsbrister på skolan och allvarliga brister i huvudmannaskapet som rubbar förutsättningarna för verksamheten på ett allvarligt sätt, konstaterar SI.

Skolinspektionen gör också klart att även om skolan lyckas hitta nya lokaler, så kommer den inte att få drivas vidare.

När nordiske mästaren i footvolley Rufus Wiena tog ställning för det palestinska folket, blev han hotad av israeliska utövare av sporten.

Det var efter en turnering i österrikiska Graz som Wiena blev hotad av israeliska toppspelare i footvolley, en av dem med 25.000 följare på sociala medier: israelen frågade följarna vad man borde göra med en sån som Wiena, och fick svar att ”lägg ut en bild, så tar vi hand om honom”.

– Israelerna hetsade sina fans mot mig, säger Wiena.

Han anser att det gått för långt utan att sporten agerat mot isrelerna.

I fjol råkade Wienas grekiske kamrat Ioannis Tsiouris ut för öppna hot från israeler inom sporten: grova hot som ”Du ska dö” och ”Jag hoppas dina barn och din hora till mamma blir våldtagna”.

Wiena har, uppger DN, inte fått något stöd av Footvolley Sweden (FS), och han och Tsiouris väntar nu på svar från det verkställande utskottet i European Footvolley League (EFVL).

Footvolley spelas som beachvolleyboll, men som framgår av namnet med fötterna. Sporten har rötter på Copacabana i Rio. FS har fem registrerade klubbar, och ett par hundra medlemmar. Sporten växer snabbt, och spelas i 16 länder.

En SD-politiker i 50-årsåldern från Karlskoga åtalas vid Hälsinglands tingsrätt i Hudiksvall för grovt bedrägeri och häleri. Han ska ha gömt en bil av märket Dodge Ram och en släpvagn med en betongpump på flaket och sedan anmält föremålen som stulna för att få ut försäkringspengar. Det lyckades och han fick 939.250 kronor i ersättning. Han ska också ha gömt en stulen fyrhjuling. Alla fordonen hittades på en gård utanför Delsbo. 

Brotten upptäcktes eftersom fordonen lämnats kvar sedan mannens relation med en kvinna som bor på adressen tagit slut.

Den åtalade SD-politikern har haft åtta uppdrag i region- och kommunpolitiken. Han har nu avgått och lämnat partiet, men är enligt Nerikes Allehanda med på Sverigedemokraternas fullmäktigelistor. Han nekar till brott och skyller på utmattningssyndrom. 

Polypeptide i Limhamn är en av världens största tillverkare av peptider som används i vården av diabetes, cancer och övervikt.

I fjol gjorde det svenska bolaget, en del av internationella PolyPeptide Group, en vinst på 323,2 miljoner kronor under vd:n Lena Berdén. Men vinsten har kommit efter fusk och spel med de anställdas hälsa.

För att klara sig från anmärkningar från svenska Läkemedelsverket eller från läkemedelsbolag i Japan, USA och andra länder som köper produkter från Polypeptide, har företaget uppmanat de anställda att spela teater när inspektörerna kommer: personalen ska se upptagen ut, rensa ut och städa bort allt som gått fel. Bolaget gömmer undan stinkande kemikalier och vädrar ut innan inspektionerna.

Sydsvenskan avslöjar hur personalen på Polypeptide utsätts för läckande, frätande och potentiellt dödliga kemikalier. Tillbud som bolaget mörkat för Arbetsmiljöverket. Liksom fusk med mätvärden och temperaturer på starkt temperaturkänsliga läkemedel.

För att hålla inspektörer borta från lokaler cheferna inte vill visa upp, får en anställd med skyddsutrustning gå in där – för att skrämma inspektörerna.

– Framför allt på reningen, där (…) fanns grejer som man kunde få anmärkning på. Läckor eller konstig lukt. Sån’t tar tid och kostar mycket pengar att ändra på. Då blir det bättre att sätta någon gubbe där med mask på för att signalera att det inte kan vara fler människor runt omkring, berättar Jimmy Jacobs, tidigare processkemist på Polypeptide. Inspektörerna blev livrädda och gick därifrån.

Systemet används bland annat vid arbeten med mycket giftiga kemikalien TFA (trifluorättiksyra).

Som ett sätt att spara pengar, fick okvalificerad personal skriva under rapporter om att allt var okej.

– Istället för att ha full bemanning lånade man in personal som inte hade varit med i processen. De hade inte den kunskap som krävdes för att skriva under, säger Jimmy Jacobs.

Per Thyrman, tidigare facklig ordförande på Polypeptide, menar att allt inleddes när bolaget börsnoterades. Då sminkades alla fel  och problem över: det var vinsten som gällde.