Tornevall Networks

Norrbotten har länge varit ett centrum för Sveriges militarisering. Nordkalotten i sin helhet är av stor strategisk betydelse för militären. Olika stormakter har stridit i området under 1900-talet på bekostnad av den lokala befolkningen och miljön.

Under andra världskriget brände tyskarna ner byar i finska Lappland och norska Finnmark. Sverige kom undan på grund av att den svenska samlingsregeringen höll sig väl med nazisterna. Det var civilbefolkningen längs gränsen mot Finland som hjälpte finska vapenvägrare och tyska desertörer.

Mitt i skogen nära byn Kaalama, några mil norr om Pajala, finns det ett monument som hedrar nio finska ”skogsgardister”, som under fortsättningskriget vägrade kämpa mot Röda armén. De gömde sig på den svenska sidan av Torneälven innan de blev upptäckta och arresterade av svensk gränspolis.

Monumentet mitt ute i skogen, nära byn Kaalama, några mil norr om Pajala. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Idag är Norrbotten känt för sina militärbaser, från flygflottiljen F21 i Luleå till skjutfältet Kalixfors utanför Kiruna, samt för stora militära övningar som Cold Response och Arctic Challenge Exercise. I dessa övningar deltar tusentals soldater från andra länder.

När Sverige gick med i Nato 2024 ökade den militära närvaron i Norrbotten. Det finns idag mer militärflyg än någonsin, militära anläggningar har byggts ut och övningarna har utökats.

Efter farsen kring Sveriges Natotillträde, som Turkiet länge blockerade med hänvisning till Sveriges påstådda stöd till den kurdiska rörelsen, tycktes Sverige vilja framstå som bäst i klassen. Den svenska försvarsbudgeten svällde mer än nästan alla andra Natoländers. För tio år sedan lade Sverige 45 miljarder kronor på försvaret. I år är budgeten uppe i 175 miljarder.

Hur upplever de som länge har engagerat sig mot militariseringen i Norrbotten denna utveckling? I Luleå träffar Proletären den pensionerade järnverksarbetaren Jan Englund, mångårig medlem i Kommunistiska partiet. Han har precis deltagit i en veteranvetartävling i Sunderbyns folkhögskola. Hans lag kom tvåa. Han är nöjd även om det bara var en poäng som avgjorde.

Jan Englund bär en Nej till Nato-pin och är bekymrad över allt som har skett de senaste åren.

– Det är jätteallvarligt med det här DCA-avtalet. Det öppnar ju upp för att placera kärnvapen i Sverige under krigstid. Och sen kommer Ulf Kristersson och säger att Sverige inte är i krig, men inte heller i fred. Vad betyder det? Det kan ju tolkas av dem precis som det passar.

Han hänvisar till mötet där Natoländernas utrikesminister träffades i Helsingborg i slutet av maj. Ett möte som också möttes av protester.

Jan Englund är pensionerad järnvägsarbetare och mångårig medlem i Kommunistiska Partiet. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Det var det första Natotoppmötet i Sverige och ett av ämnena var DCA-avtalet, som ger den amerikanska militären tillgång till svenska militärbaser.

Försvaret av landsgränserna har i praktiken förflyttats, menar Jan Englund.

– Förut skulle vi vakta gränsen mot Finland. Nu ska vi plötsligt vakta gränsen mot Ryssland.

När vi lämnar Sunderbyns folkhögskola flyger ett militärplan över oss. Bullret är öronbedövande och vi tvingas avbryta samtalet.

– Det är på väg till Vidsel. De brukar ta den vägen, säger Jan Englund.

Ett par dagar senare träffar Proletären en aktivistveteran i Luleås stadspark. Ingemar Nilsson jobbade på Scania i 46 år. Idag är han pensionär.

Han har aldrig varit med i något politiskt parti. Däremot har han länge varit engagerad i solidaritetsrörelsen, som står fredsrörelsen nära.

Ingemar Nilssons äldre bror var en av Sveriges första Nicaraguabrigadister efter den sandinistiska revolutionen år 1979. Själv gick han med i Latinamerikakommittén och senare i Isolera Sydafrika-kommittén (ISAK). Det blev många insändare till Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten.

Han berättar om ett fredsläger han besökte med kamrater på Åland år 1988. Folk från norra Sverige hade samlats i Umeå för att ta färjan till Vasa. Där startade en cykelkonvoj ner till Åbo. På vägen delades det ut flygblad. Från Åbo tog aktivisterna färjan till Åland.

– Det kändes inspirerande! Det fanns musik, workshops, föreläsningar. De hade satt upp stora militärtält där man kunde sova, men många hade också med sig eget tält.

Ingemar Nilsson som bor i Luleå är mångårig aktivistveteran i solidaritets- och fredsrörelsen. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Efter mötet tog det lång tid innan något liknande arrangerades. Men 2011 anordnade det antimilitaristiska nätverket Ofog ett sommarseminarium i Luleå med en liknande karaktär.

– Några deltagare bodde hemma hos mig och vi fick ta dem till olika platser med bilen, berättar Ingemar Nilsson.

På dessa platser genomfördes det också direkta aktioner, till exempel runt flygflottiljen F21. Några Ofog-aktivister dömdes senare för olaga intrång och brott mot skyddslagen. Ofog rann ut i sanden inte långt efter det.

Kärnvapenfrågan var stor när han började engagera sig på 1980-talet. Nu har den nästan försvunnit. När vi frågar varför rycker han på axlarna.

– Det var alltid samma personer som gjorde allting. Man bränner väl ut sig.

Varför möttes Sveriges Natointräde inte av starkare protester? Ingemar Nilsson kallar det för tiotusenkronorsfrågan. Smyganpassningen till Nato hade pågått länge. Visst fanns det organisationer som ordnade protester – Kommunistiska Partiet, nätverket Nej till Nato, Svenska freds – men uppslutningen i protesterna var förhållandevis blygsam.

– Vindarna har vänt, sammanfattar Ingemar situationen och berättar om en banderoll med parollen ”Bekämpa USA-imperialismen”, som han och hans kamrater fick ta ner under en utställning på Luleås stadsbibliotek 2023.

– Tio år tidigare fick vi ha den där!

Banderollen var inte hellre välkommen på Socialdemokraternas första maj-tåg i år. Inte ens banderollen med budskapet ”Stoppa krigen” fick vara med.

Ingemar Nilsson konstaterar att det verkar vara svårt att engagera unga i rörelsen. Det gäller inte alla förstås.

På nationaldagen den 6 juni arrangerades spelningen ”Punk mot Nato” i Luleå. Arrangörerna var Lulehardcore och Pite Palt Punx. Sex band från Sverige och Finland uppträdde.

Luleåbandet Dispose spelar på Punk mot Nato spelningen i Luleå. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

En av arrangörerna, Pitebon Daniel, hade önskat en starkare anti-Natoprofil.

– Det hade varit najs med politiska talare och så, säger Daniel som inte tycker att det saknas ett politiskt perspektiv i de grupperna hen engagerar sig i.

Nu hoppas Daniel på fler politiska spelningar i staden.

– Vi pratade exempelvis om en solidaritetsspelning för Palestina. Det fanns ingen som var emot det.

En grupp som drabbas särskilt av militariseringen i Norrbotten är samerna. Renskötseln, men även jakt och fiske, påverkas starkt.

Vissa samebyar, exempelvis Laevas i Kiruna, har länge haft en dialog med försvaret kring påverkan av deras aktiviteter på samebyns betesområden. Men dialogen brukar vara ganska ensidig. Försvarets intressen kommer alltid först med hänvisning till nationell säkerhet.

Proletären ringer upp Martin Rimpi som arbetar för det lulesamiska centret Árran på den norska sidan av Sápmi. Rimpi, som har rötter i Gällivare-trakten genom sin mor, är expert på militär aktivitet i Nordkalotten. Bland annat har han föreläst om ämnet i EU-parlamentet. Han beskriver vad den militära närvaron betyder för samerna.

– Jag brukar prata om ”BEIRV”, en akronym baserad på de engelska orden bases, exercises, infrastructure, resilience och visibility, säger Martin Rimpi.

Rimpi menar att samerna har en viss påverkan när det gäller resilience – motståndskraft. Eftersom planerna för den civila integrationen i försvaret är vaga i de nordiska länderna finns en möjlighet för samerna att definiera sin egen roll. Däremot är samernas inflytande mycket begränsad när det gäller de andra kategorierna.

– Det finns ingen kontroll över militärbaserna, de militära övningarna och den militära infrastrukturen. När flygplatser och tågspår byggs ut på grund av militära intressen spelar samernas behov ingen roll.

Ibland kan enskilda samer profitera ekonomiskt av militära övningar, till exempel när de anställs som vägledare eller när de har stugor som militären vill hyra. Men trots att samerna är det enda officiellt erkända urfolk i EU – som främst innebär rättigheten att tycka till när det gäller användningen av deras mark – söks de aldrig upp som samtalspartner när det gäller militärens närvaro i Nordkalotten.

Allt som allt är motståndet mot militariseringen och Nato just nu svagt i Norrbotten. Det konstaterar alla som Proletären pratar med. Fredsarbetet ”står och stampar”, menar Jan Englund när vi pratar med honom.

– Skrämselpropagandan har gjort sitt.

Men visst finns det motstånd. Efter besöket i Luleå träffar vi två fredsaktivister utanför flygflottiljen F21, Josh Armfield och Viveca Rosendahl. De spanar efter en bra väg för en pilgrimsvandring runt F21 på Hiroshima-dagen den 6 augusti.

Fredsaktivisterna Viveca Rosedahl och Josh Armfield. Foto: Gabriel Kuhn/Roland Aspviken

Josh Armfield är ursprungligen från USA. Han var militär och tjänstgjorde bland annat i Irak 2013. Därefter drogs han mer och mer till fredsrörelsen. Han blev aktiv i Catholic Workers i USA, ett nätverk av katolska socialister. De driver så kallade Houses of Hospitality över hela landet och är pacifister.

– När jag kom tillbaka från Irak blev jag vapenvägrare och gick ur militären. Så småningom flyttade jag och min fru till Sverige.

Han hamnade i Luleå för drygt tio år sedan och jobbar nu som busschaufför.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle möta Nato här i Norrbotten, säger Josh Armfield.

Medan Proletären pratar med de två fredsaktivisterna närmar sig militärpoliser. De snurrar runt med sin bil och markerar att de har ett öga på oss. En pilgrimsvandring på Hiroshima-dagen kommer knappast hota det militär-industriella komplexet, men motståndet måste börja någonstans.

Roland AspvikenGabriel KuhnRoland Aspviken är industriarbetare, frilansjournalist och bor i Luleå. Gabriel Kuhn är skribent, översättare, före detta generalsekreterare för syndikalistiska fackföreningen SAC och bor i Stockholm.