Tornevall Networks

Polypeptide i Limhamn är en av världens största tillverkare av peptider som används i vården av diabetes, cancer och övervikt.

I fjol gjorde det svenska bolaget, en del av internationella PolyPeptide Group, en vinst på 323,2 miljoner kronor under vd:n Lena Berdén. Men vinsten har kommit efter fusk och spel med de anställdas hälsa.

För att klara sig från anmärkningar från svenska Läkemedelsverket eller från läkemedelsbolag i Japan, USA och andra länder som köper produkter från Polypeptide, har företaget uppmanat de anställda att spela teater när inspektörerna kommer: personalen ska se upptagen ut, rensa ut och städa bort allt som gått fel. Bolaget gömmer undan stinkande kemikalier och vädrar ut innan inspektionerna.

Sydsvenskan avslöjar hur personalen på Polypeptide utsätts för läckande, frätande och potentiellt dödliga kemikalier. Tillbud som bolaget mörkat för Arbetsmiljöverket. Liksom fusk med mätvärden och temperaturer på starkt temperaturkänsliga läkemedel.

För att hålla inspektörer borta från lokaler cheferna inte vill visa upp, får en anställd med skyddsutrustning gå in där – för att skrämma inspektörerna.

– Framför allt på reningen, där (…) fanns grejer som man kunde få anmärkning på. Läckor eller konstig lukt. Sån’t tar tid och kostar mycket pengar att ändra på. Då blir det bättre att sätta någon gubbe där med mask på för att signalera att det inte kan vara fler människor runt omkring, berättar Jimmy Jacobs, tidigare processkemist på Polypeptide. Inspektörerna blev livrädda och gick därifrån.

Systemet används bland annat vid arbeten med mycket giftiga kemikalien TFA (trifluorättiksyra).

Som ett sätt att spara pengar, fick okvalificerad personal skriva under rapporter om att allt var okej.

– Istället för att ha full bemanning lånade man in personal som inte hade varit med i processen. De hade inte den kunskap som krävdes för att skriva under, säger Jimmy Jacobs.

Per Thyrman, tidigare facklig ordförande på Polypeptide, menar att allt inleddes när bolaget börsnoterades. Då sminkades alla fel  och problem över: det var vinsten som gällde.

I Istanbul hölls en internationell antiimperialistisk fredskonferens den 4 juli. Konferensen arrangerades av det turkiska nätverket på No to Nato på initiativ av TİP, Turkiets Arbetarparti. 

Bland de inbjudna deltagarna fanns Kommunistiska Partiet. Detta då nätverket stoppanato.nu, där Kommunistiska Partiet ingick tillsammans med närmare 40 andra organisationer, den 16 maj anordnade den största demonstrationen i Helsingborg mot Nato-toppmötet följande vecka. I kölvattnet efter arbetet med den lyckade demonstrationen fick partiet en inbjudan att delta på konferensen i Istanbul.

Den hölls två dagar innan Natomedlemsländernas stats- och regeringschefer skulle hålla sitt toppmöte i Ankara. 

TİP, Turkiets Arbetarparti (Türkiye İşçi Partisi), är ett marxist-leninistiskt parti och ett av de skarpaste oppositionspartierna mot president Erdoğan och regeringspartiet AKP. Partiet leds av Erkan Baş, en av ledargestalterna under Geziprotesterna 2013.

Just Geziprotesterna är centrala i partiets egen berättelse om varför det bildades. TİP beskriver hur de föddes ur insikten att upproret saknade ett parti som kunde leda det vidare. 

Sommaren 2013 svepte en våg av massprotester över Turkiet, med utgångspunkt i Geziparken vid Taksim i Istanbul, och växte till den kanske största folkliga resningen mot AKP-regimen. Ur den erfarenheten föddes ambitionen att bygga ett parti som kunde ge en sådan rörelse politisk ledning och riktning. Partiet i sin nuvarande form grundades 2017.

I parlamentsvalet 2023 tog TİP fyra mandat och nådde den högsta röstandel ett socialistiskt parti fått i Turkiet sedan 1965. Ett av mandaten vanns av advokaten Can Atalay, vald medan han satt fängslad under Gezi-rättegången. Trots att författningsdomstolen förklarat frihetsberövandet rättsstridigt fråntogs han sitt mandat i januari 2024. I dag representeras partiet därför av tre ledamöter.

Namnet knyter medvetet an till det historiska TİP, som grundades 1961 och blev det första socialistiska parti som tog plats i det turkiska parlamentet. Det partiet förbjöds två gånger – efter militärkupperna 1971 och 1980.

Med ambitionen att formera ett motstånd mot Nato, mot den allt hårdnande repressionen och mot upprustningen i världen bjöd TİP in till konferensen i Istanbul. På plats var drygt 200 delegater från Turkiet och europeiska länder, som representerade vänsterns olika traditioner samt fredsaktivister och antiimperialister.

Kommunistiska Partiet höll genom Pia Jacobsen ett tal där fokus låg på Sveriges medlemskap i krigsalliansen och vad som lett fram till att Sverige är medlemmar.

– Även om Sverige formellt sett blev medlemmar i krigsalliansen 2024 så har förberedelserna pågått i decennier, säger Pia Jacobsen. Nu har Sverige fullt ut sagt upp sin neutralitet. Med medlemskap i både EU och krigsalliansen Nato så har vi inga möjligheter att bedriva en självständig utrikespolitik längre. Bilden av Sverige utomlands, att Sverige fortsatt är som under Olof Palmes tid som statsminister måste förändras, fortsätter hon.

Flera av de internationella talarna kunde dessvärre inte hålla sina tal då de deporterades av den turkiska staten vid ankomst.

Inför Natointrädet var ett av de viktigaste argumenten från Natoanhängarna att skyddet för våra demokratiska fri- och rättigheter skulle stärkas. Ett mer ihåligt argument är svårt att komma på. Självklart har Nato inget med demokrati att göra, det visar sig gång på gång.Inför och under Natotoppmötet i Ankara förra veckan arresterades hundratals aktivister, journalister och opinionsbildare i Turkiet. Några protester eller röster mot Nato skulle inte få höras i Erdogans Turkiet. Våra annars så demokratiälskande politiker säger inte ord om dessa övergrepp.Mainstreammedia hjälper till genom att inte släppa fram Natokritiska röster eller genom att helt enkelt inte rapportera vad som sker.Även här i Sverige så görs lagarna om för att anpassas efter Natos krav. Så inskränks Sveriges offentlighetsprincip och lagar stiftas som inskränker journalisters möjlighet att rapportera.Vi Natomotståndare säger tvärtom. Sverige måste lämna Nato, för demokratins skull.

USA hann knappt åka ur fotbolls-VM på hemmaplan innan Donald Trump åter eskalerade kriget mot Iran, med hundratals bombningar den senaste veckan. Men det var inte det största som hände drygt tusen mil bort från Seattle, när Belgien slog ut USA med 4–1 förra veckan (trots Trumps direkta inblandning i att få Fifa att skjuta upp avstängningen av anfallaren Balogun, för att förbättra USA:s chanser).

I Iran högtidlighölls samtidigt landets högste ledare ayatolla Khamenei – som mördades när USA och Israel inledde det oprovocerade bombkriget mot Iran den 28 februari – med sex dagars landssorg mellan den 3 och den 9 juli. Det blev en av de största begravningarna i historien, när tiotals miljoner iranier hedrade hans minne – så många som mellan 41 och 43 miljoner människor, enligt officiella siffror från Teheran.

Folkmassorna på gatorna var ett bevis på hur fel hökarna i USA och Europa haft när de framställt landets ledning som utan folkligt stöd, och även en stark protest mot USA:s krigshandlingar. I begravningstågen skanderades också uppmaningar till att hämnas Khameneis död.

Samma dag som Khamenei begravdes bombade USA Iran på nytt, bland annat järnvägsbroar och annan infrastruktur. Det har de sedan dess fortsatt med, i helgen meddelade USA:s militärkommando Centcom att USA bombat över 300 mål i Iran de tre senaste dagarna.

Attackerna kommer i samband med att Iran anklagas för att ha attackerat fartyg i Hormuzsundet som försökt ta en alternativ väg genom sundet. Iran har också svarat med att skicka missiler mot militära mål i bland annat Kuwait och Bahrain, några av de gulfländer som för närvarande har mer ont av att hysa amerikanska militärbaser än det skyddar dem.   

USA:s president Trump påstår nu att USA har kontroll över Hormuzsundet – som var helt öppet fram till att USA och Israel inledde kriget i februari – och skriver på Truth Social att USA ska komma att bli känt som ”vakaren över Hormuzsundet”. Man ska också ta ut en tull på 20 procent av de fartyg som får passera, meddelade Trump på måndagen innan han backade dagen därpå.

Han vill också betalas av de länder i regionen som Trump påstår att USA ”väldigt effektivt” försvarat, som Israel, Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten.

– Jag vill ersättas eftersom vi försvarar en väldigt rik del av världen, sade Trump till reportrar i Vita huset.

Under helgen informerade Trump formellt kongressen om att USA befinner sig i krig med Iran, vilket på nytt ger Vita huset 60 dagar att agera militärt mot landet utan att kongressen behöver godkänna krigshandlingarna.

Bröd och skådespel, sade på sin tid romarna och detta upplever vi nu igen i den slumrande valrörelsen som snart kommer blomma ut med full kraft.

För visst är det ett skådespel när våra politiker ger sig ut på gator och torg för att träffa vanligt folk och försöka få förnyat förtroende vid köttgrytorna. Och när de väl fått sina röster gömmer de sig under fyra år i maktens korridorer, långt bort från de väljare de säger sig representera.Detta sorglustiga skådespel återkommer vid varje valrörelse och farsen tillåts upprepas eftersom minnet hos många väljare är så kort. Eller kanske det snarare handlar om en förhoppning att nu, denna gång, kommer de hålla vad de lovat och göra det bättre för oss alla.

Det korta minnet spelar även politikerna i händerna. Efter valdagen blir löftesbrotten tydliga, i stället sker ofta en rivstart med de mer svårsmälta och kontroversiella åtgärderna. Sedan får tiden gå och folket lugna ned sig innan det är dags för valfläsket.

Minns hur det lät i valrörelsen för fyra år sedan och vad Tidöpartierna då lockade med. KD och SD lovade att sänka skatten för pensionärerna, men i stället började de med att sänka skatten för de förvärvsarbetande. De båda partierna gjorde i valrörelsen ett stort nummer av att direkt efter ett maktskifte sänka bensinpriset med fem kronor och dieselpriset med tio kronor. Det landade på en sänkning med 14 öre. Tidölaget lovade att ett elprisstöd skulle vara på plats för alla före vinterns kyla men det kom våren efter och då var hushållen i norra Sverige exkluderade.

På presskonferenser och i tv-rutan framträdde de politiska skådespelarna med bortförklaringar och nya utfästelser om att mer och bättre skulle komma senare.

Detta senare har vi upplevt i år. Riksdagspartiernas valstrategier handlar precis som för fyra år sedan om plånboksfrågor. Nu kryddade med mer populistiska utspel.

I april sänktes matmomsen, men det är endast en tillfällig sänkning som ska gälla i år och nästa år. I dagarna har hushållen fått några hundralappar extra till följd av ett nytt tillfälligt elstöd. Något högre i norra Sverige för att lugna dem som fortfarande minns sveket från 2023.

Sverigedemokraterna vill svalka ned känslorna med kall öl på Systembolaget och lovar i sin pågående reklamkampanj på trumpskt manér att göra Sverige till Sverige igen. Om det hade handlat om att säga upp DCA-avtalet och kasta ut amerikanska och andra kommande Nato- och EU-trupper från Sverige eller om det handlat om att Sverige skulle lämna EU hade parollen funkat och varit relevant. Nu handlar det istället om att apa efter Donald Trump och USA med nationalistiska och populistiska utspel. Kan man inte ge folket bröd i form av gratis öl kan man ju alltid försöka locka dem med kall sådan.

Den så kallade oppositionens motdrag handlar för sossarnas del om slopat karensavdrag och en arbetarpension, att kunna få lite extra före den verkliga pensionen. Från Vänsterpartiet lovas det pristak på matens basvaror och frysta hyror, medan Miljöpartiet satsar på elbilspremie och på kollektivtrafiken.

Visst kan flera av förslagen låta goda och några är ett steg i rätt riktning. Men de förändrar inte sakernas tillstånd och rättar inte till samhällets grundläggande problem, att klassklyftorna ökar och att välfärden försämras. Partiernas plånboksfrågor kommer ge lite nådepengar till hushållen. Det är för flera utsatta grupper välbehövliga pengar, men det är för lite och det sker på fel sätt. Nådepengarna är att se som mutpengar. Här får ni lite mer i plånboken så får vi i gengäld era röster.

Oavsett om det är Tidölaget eller den veka oppositionen som vinner höstens val kommer Sverige att fortsätta drivas i fel riktning. Miljardrullningen till militären kommer fortsätta och rustningsvansinnet bestå. Välfärden med vård, skola och omsorg kommer fortsätta ha ont om resurser och gå på knäna och uppslutningen bakom EU:s lagstadgade högerpolitik och deltagande i den imperialistiska utsugningen ifrågasätts inte av någon i riksdagen.

Karl Marx beskrev valen under kapitalismen som att ”en gång under loppet av några år avgöra vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet ska förtrampa och hålla nere folket”. Dessa ord är lika giltiga idag som när de skrevs för 150 år sedan.

Mutpengarna till väljarna är snabba, kortsiktiga plåster på djupa ekonomiska sår. Politikernas agerande ger för många intrycket av att systemet erbjuder dem något och på så sätt hålls missnöjet nere. Men minns de att finansminister Svantesson tidigare i år slagit fast att det inte finns något reformutrymme? Pengarna är slut.

Att rösta vart fjärde år förändrar inte samhällets ekonomiska maktstrukturer, det utmanar inte kapitalismen. Därför får inte arbetarklassen och andra utsugna grupper i samhället låta sig mutas av maktelitens kortsiktiga bröd och skådespel.

När riksdagspartierna, med sina strateger och reklammakare, vill köpa oss för en billig penning är vårt svar att vi är inte till salu. Vi låter oss inte mutas!

När riksdagspartierna tävlar om vilka nådepengar som ska lockas oss mest, borde väljarnas och arbetarklassens svar vara att det behövs en systemförändring. Kommunisternas alternativ är att systemförändringen måste vara att kasta bort kapitalismen och införa socialismen.

En sådan politisk diskussion finns i flera andra länder, varför skulle den då inte kunna föras i Sverige och i valrörelsen här? Vi kommunister tar i de val där vi kandiderar upp systemkritiken och vi reser tanken på ett annat sätt att organisera samhället. Vi låter oss inte mutas och vi tror inte att du låter dig göras det heller.

Som vanligt är jag sist på bollen med att se klart aktuella serier. Helst gör jag det när hypen lagt sig. Likaså med Arvtagarna på SVT Play, ni vet den där serien om den exklusiva skolan Lundsberg där barn bränner varandra med strykjärn. Serien säger väl inte mycket som man inte redan visste, men en grej fastnade hos mig. 

En tidigare husmor för ett av elevhemmen berättar att hon gått upp till elevhemmet Björke och sagt till de äldre killarna där att sluta köra med de yngre. Då kallar elverna henne för “kommunisthora” och säger att “vi ska inte ha någon demokrati här. Det är inte så det är uppbyggt, det är inte så det är tänkt”.

Lundsbergarna verkar redan som barn veta exakt hur det ligger till. Medan vi andra fostras i klassamarbete, att snällt lyda vuxna (överordnade) och att “nazism och kommunism är samma sak” så vet de här ungarna exakt vilken klass de tillhör och vad det är de måste skydda. 

För dem är inte lydnaden ett statiskt tillstånd som ska fortsätta livet ut, det är bara något som man måste ta sig igenom för att sedan få vara den som beordrar.

Överklassen lever inte i en illusion om hur den borgerliga demokratin fungerar, de vet att det finns många områden som är odemokratiska och som för deras egen skull måste förbli det. Företagen och förmögenheterna ska bli kvar utanför demokratins område och ingen jävla skolinspektion, eller anställd, ska lägga sig i vad som händer på skolorna de betalar multum för att deras barn ska gå på. 

Vi måste svara med att lära våra barn att demokratin, folkflertalets önskan, ska råda på alla samhällets områden.

Lagen om informationsplikt, eller ”angiverilagen”, trädde i kraft under måndagen efter att riksdagen den 15 juni röstat igenom Tidöregeringens förslag.

Lagen gäller på sex myndigheter – Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket – och innebär att anställda förpliktigas att lämna information till Polisen, Säpo eller Migrationsverket om personer de misstänker saknar rätt att befinna sig i Sverige.

– Vi måste veta vilka som befinner sig i landet, och vi vet att det finns personer som ibland faktiskt vill skada Sverige, säger migrationsminister Johan Forsell (M) till TV4.

Vad som händer om lagen inte följs av en anställd på någon av myndigheterna är enligt Forsell en fråga för arbetsgivaren.

– Jag vill understryka att det aldrig handlar om att en enskild person på de här myndigheterna ska fatta beslut om vem som ska vara i landet, säger Forsell.

Sjukvård, skola, socialtjänst och bibliotek är undantagna angiverilagen.

I måndags trädde även Tidöregeringens vandelskrav i kraft som gör det möjligt att utvisa personer på grund av ”bristande vandel”.

Enligt förslaget definieras begreppet ”vandel” inte i lag. Kravet är att personen ska ”leva på ett hederligt och skötsamt sätt”. Brottslighet är alltså inte en nödvändighet för att neka eller dra tillbaka personers uppehållstillstånd.

”Två år av ideellt arbete. Hundratals engagerade människor, tusentals deltagare i Fredsloppet. Ett tjugotal ungdomar med en gemensam dröm. Idag står det klart att det kubanska fotbollslaget Leones del Caribe inte kommer att kunna delta i Gothia Cup 2026”. Det skriver Proletären FF i ett pressmeddelande den 10 juli.

Det hade varit det första kubanska laget någonsin att delta i turneringen. De nekades visum av Migrationsverket eftersom de inte kan visa ”tillräcklig socioekonomisk anknytning till sitt ursprungsland”.

Proletären FF kritiserar bedömningen. Beslutet om nekat visum överklagades av ungdomslaget.

– Flera av spelarna är dessutom uttagna att representera Kuba vid världsmästerskapen i Qatar senare i år. Mot den bakgrunden är det svårt för oss att förstå bedömningen att de inte skulle ha tillräcklig anknytning till sitt hemland, säger Henrik Källen från Proletären FF:s styrelse.

– Vi har också svårt att förstå hur barns bästa vägs in i den här typen av ärenden. Samtidigt som Sverige ofta betonar vikten av barns rättigheter och deras möjligheter till utveckling och internationella utbyten, nekas dessa ungdomar möjligheten att delta i ett projekt som de arbetat mot under två års tid.

Samtidigt deltar ett palestinskt fotbollslag i Gothia Cup för tredje året i rad, trots Israels förintelsekrig i Gaza och bosättarvåldet på Västbanken. Spelarna har rest till Göteborg från Palestina.

Proletären FF har i mer än 40 år arbetat med internationella kultur- och idrottsutbyten och bjudit in deltagare från bland annat Sydafrika, El Salvador, Nordirland, Västsahara, Algeriet, Namibia, Angola, Etiopien, Palestina, Libanon, Östtyskland, Sovjetunionen, Nordkorea – och Kuba.

”Sammanlagt uppskattar vi att vi bjudit in cirka 600 gäster, lag till Gothia Cup såväl som till Fredsloppet. Samtliga har besökt oss och återvänt helt enligt deras stipulerade visum”, skriver Proletären FF i pressmeddelandet.

Den 71-årige Trump-trogne senatorn från South Carolina, Lindsey Graham, avled under lördagskvällen efter en ”kortvarig och plötslig sjukdom”.

Så sent som i fredags var han i Kiev på sitt tionde besök i Ukraina och skakade hand med president Volodymyr Zelenskyj. Graham besökte bland annat drönarfabriker och diskuterade sanktioner mot Ryssland.

Lindsey Graham var känd för sin hökaktiga utrikespolitik. Han var en stark anhängare av Israel och dess ockupation av Palestina, han gav sitt helhjärtade stöd åt Natos ombudskrig mot Ryssland i Ukraina och efterlyste ”regimskifte” under USA:s och Israels krig mot Iran.

– Israel har förlorat en av de stora förkämparna för den amerikansk-israeliska alliansen. Och ärligt talat har jag förlorat en kär vän, säger premiärminister Benjamin Netanyahu till NBC News under söndagen.

Netanyahu hävdar också att den republikanske senatorn under deras sista telefonsamtal vägrade låta Israel minska sitt beroende av militärt stöd från USA.

I en intervju med NBC i maj förra året jämförde Lindsey Graham Israels förintelsekrig i Gaza med andra världskriget och USA:s beslut att atombomba Hiroshima och Nagasaki – vilket han tyckte var rätt. Graham menade att Israel nu borde göra samma sak.

I samband med Israels markinvasion av Gaza sade Lindsey Graham att det inte finns ”någon gräns” för civila offer i Gaza som skulle få honom att ifrågasätta sitt stöd till folkmordsstaten.

Enligt den israeliska journalisten Barak David höll Lindsey Graham veckorna innan hans död på att lägga grunden för en normalisering av relationerna mellan Israel och Saudiarabien.

– Jag kan inte dö nu. Jag behöver fortfarande få igenom sanktioner mot Ryssland, reda ut situationen med Iran och få till stånd en normalisering av relationerna mellan Israel och Saudiarabien, ska Graham skämtsamt ha sagt, enligt Barak David.

Bertolt Brechts och Kurt Weills megasuccé Tolvskillingsoperan spelas i sommar på Träteatern i Järvsö i en uppsättning fylld av uppkäftig energi. Brechts libretto är nyöversatt till svenska av regissören Linda Mallik och innehåller en mängd anspelningar till dagens svenska förhållanden med korrumperade makthavare, kriminella på väg att äta sig in i samhällsapparaten och kokainmissbruk. Musikaliskt är föreställningen en ren lyckoupplevelse där Kurt Weills klassiska låtar levereras med bravur.

Den kriminalitet som skildras i föreställningen kontrasterar skarpt mot det sommarfagra Järvsö, präglat av gångna tiders allmogekultur ända in i teaterlokalen. Kontrasten tydliggör effektivt vad som är på väg att gå förlorat i ett samhälle där kriminaliteten är på väg att ta över och pengar är det enda som räknas.

Tolvskillingsoperan hade premiär 1928 i Berlin och blev en oväntad framgång. Handlingen utspelar sig i London och är tämligen endimensionell. Tiggarkungen Peachum (behåller 50 procent av sina tiggares intäkter) är argare än vanligt eftersom hans dotter Polly gift sig med gängledaren Mackie Kniven (har bara dödat två ICA-handlare, inte tre som brottsutredarna påstår). Mackies nära vän, polischefen Tiger Brown är bröllopsgäst. Peachum vill göra sig av med Mackie och tvingar Tiger Brown att söka efter honom. Han flyr till en bordell men förråds av horan Jenny som mutats av fru Peachum. Mackie grips men Tiger Browns dotter, som han också haft ihop det med, hjälper honom att fly. Peachum hotar att skicka ut horder av eländiga, funktionsvarierade tiggare till drottningens kröning om inte Tiger Brown arresterar Mackie igen. Mackie grips och ska hängas men benådas av drottningen i sista stund, adlas och får en Hälsingegård. Någon som känner igen sig?

Det som gör det här till stor scenkonst är musiken, ensemblespelet och det hejdlösa tempot. Sånger som Moritat, Sjörövar-Jennys visa, Kanonsång och Ja och Nej-sång avbryter handlingen och lyfter föreställningen till oanade höjder. Den är ett lysande tillfälle att ta del av Brechts och Weiils musikdramatik som, kanske mest av politiska skäl, inte spelas alltför ofta i vår tid. Brecht var kommunist vilket ställer till med problem för alla som är måna om att stå på den rätta sidan.

Musiken, ensemblespelet och det hejdlösa tempot gör uppsättningen till stor scenkonst. Foto: Håkan Larsson/Folkteatern Gävleborg

Föreställningen spelades i Gasklockorna i Gävle i vintras. Flera kritiker tyckte då att den var för rolig för att vara samhällsomstörtande. Hörde de inte budskapet om våldsam revolution i Sjörövar-Jennys visa (långt brutalare än palestiniernas 7 oktober) eller den bitande satiren över militarismen i Mackies och Tiger Browns Kanonsång? De menade att Brecht misslyckats med pjäsen, alternativt att uppsättningen var för snäll, de kriminella var inte tillräckligt otäcka, hororna klädda i rosa träningskläder inte tillräckligt horaktiga. Men dagens kriminella mördare är ofta barn med dålig vapenteknik och de prostituerade ser inte längre ut som karikatyrer från Reeperbahn. Brechts sensmoral framkommer med önskvärd tydlighet i föreställningen: ”Först kommer maten, sedan moralen”.

Brecht trodde inte att det gick att göra revolution genom att spela teater. Däremot ville han få människor i publiken att tänka själva. Därav den distanseringseffekt han förespråkade, som i princip går ut på att att förhindra känslomässig identifikation och inlevelse i handling och rollkaraktärer. Samt att presentera någonting publiken är van vid på ett nytt sätt för att den ska se det med nya ögon.

Det mest negativa med föreställningen är biljettpriserna, de är inte precis billiga. Men med krympande anslag och drygt 20 personer på scenen är det inte konstigt.

Produktionen är ett samarbete mellan Folkteatern i Gävleborg, Skottes Musikteater, lokala körer och en orkester med kyrkomusikern Arvid Svenungsson som kapellmästare.