Tornevall Networks

Bertolt Brechts och Kurt Weills megasuccé Tolvskillingsoperan spelas i sommar på Träteatern i Järvsö i en uppsättning fylld av uppkäftig energi. Brechts libretto är nyöversatt till svenska av regissören Linda Mallik och innehåller en mängd anspelningar till dagens svenska förhållanden med korrumperade makthavare, kriminella på väg att äta sig in i samhällsapparaten och kokainmissbruk. Musikaliskt är föreställningen en ren lyckoupplevelse där Kurt Weills klassiska låtar levereras med bravur.

Den kriminalitet som skildras i föreställningen kontrasterar skarpt mot det sommarfagra Järvsö, präglat av gångna tiders allmogekultur ända in i teaterlokalen. Kontrasten tydliggör effektivt vad som är på väg att gå förlorat i ett samhälle där kriminaliteten är på väg att ta över och pengar är det enda som räknas.

Tolvskillingsoperan hade premiär 1928 i Berlin och blev en oväntad framgång. Handlingen utspelar sig i London och är tämligen endimensionell. Tiggarkungen Peachum (behåller 50 procent av sina tiggares intäkter) är argare än vanligt eftersom hans dotter Polly gift sig med gängledaren Mackie Kniven (har bara dödat två ICA-handlare, inte tre som brottsutredarna påstår). Mackies nära vän, polischefen Tiger Brown är bröllopsgäst. Peachum vill göra sig av med Mackie och tvingar Tiger Brown att söka efter honom. Han flyr till en bordell men förråds av horan Jenny som mutats av fru Peachum. Mackie grips men Tiger Browns dotter, som han också haft ihop det med, hjälper honom att fly. Peachum hotar att skicka ut horder av eländiga, funktionsvarierade tiggare till drottningens kröning om inte Tiger Brown arresterar Mackie igen. Mackie grips och ska hängas men benådas av drottningen i sista stund, adlas och får en Hälsingegård. Någon som känner igen sig?

Det som gör det här till stor scenkonst är musiken, ensemblespelet och det hejdlösa tempot. Sånger som Moritat, Sjörövar-Jennys visa, Kanonsång och Ja och Nej-sång avbryter handlingen och lyfter föreställningen till oanade höjder. Den är ett lysande tillfälle att ta del av Brechts och Weiils musikdramatik som, kanske mest av politiska skäl, inte spelas alltför ofta i vår tid. Brecht var kommunist vilket ställer till med problem för alla som är måna om att stå på den rätta sidan.

Musiken, ensemblespelet och det hejdlösa tempot gör uppsättningen till stor scenkonst. Foto: Håkan Larsson/Folkteatern Gävleborg

Föreställningen spelades i Gasklockorna i Gävle i vintras. Flera kritiker tyckte då att den var för rolig för att vara samhällsomstörtande. Hörde de inte budskapet om våldsam revolution i Sjörövar-Jennys visa (långt brutalare än palestiniernas 7 oktober) eller den bitande satiren över militarismen i Mackies och Tiger Browns Kanonsång? De menade att Brecht misslyckats med pjäsen, alternativt att uppsättningen var för snäll, de kriminella var inte tillräckligt otäcka, hororna klädda i rosa träningskläder inte tillräckligt horaktiga. Men dagens kriminella mördare är ofta barn med dålig vapenteknik och de prostituerade ser inte längre ut som karikatyrer från Reeperbahn. Brechts sensmoral framkommer med önskvärd tydlighet i föreställningen: ”Först kommer maten, sedan moralen”.

Brecht trodde inte att det gick att göra revolution genom att spela teater. Däremot ville han få människor i publiken att tänka själva. Därav den distanseringseffekt han förespråkade, som i princip går ut på att att förhindra känslomässig identifikation och inlevelse i handling och rollkaraktärer. Samt att presentera någonting publiken är van vid på ett nytt sätt för att den ska se det med nya ögon.

Det mest negativa med föreställningen är biljettpriserna, de är inte precis billiga. Men med krympande anslag och drygt 20 personer på scenen är det inte konstigt.

Produktionen är ett samarbete mellan Folkteatern i Gävleborg, Skottes Musikteater, lokala körer och en orkester med kyrkomusikern Arvid Svenungsson som kapellmästare.