På söndag den 31 maj hålls första omgången i ett av de viktigaste presidentvalen i Colombia någonsin. Då avgörs om vänsterkandidaten Iván Cepeda vinner redan i första omgången eller om han kommer att behöva möta en i nuläget fortfarande splittrad höger i en andra omgång den 21 juni. Enligt de flesta opinionsundersökningar blir Cepeda president […]
Content
På söndag den 31 maj hålls första omgången i ett av de viktigaste presidentvalen i Colombia någonsin. Då avgörs om vänsterkandidaten Iván Cepeda vinner redan i första omgången eller om han kommer att behöva möta en i nuläget fortfarande splittrad höger i en andra omgång den 21 juni.
Enligt de flesta opinionsundersökningar blir Cepeda president i vilket fall. Men vänstern här i landet är luttrad och mycket väl medveten om att högern kommer att ta till alla medel för att stoppa vad som skulle vara ett oerhört viktigt undantag i högervågens Latinamerika: att människorättskämpen och den nuvarande senatorn Iván Cepeda får fortsätta på den inslagna vägen för vad som är Colombias första vänsterregering någonsin, som leds av Gustavo Petro. Därför är budskapet på alla valmöten att vi ska göra allt för att vinna i första omgången, a ganar en primera.
Enligt Colombias konstitution får den populära och vältaliga men ”kontroversiella” Petro (som påstås vara både knarkare, kommunist och terrorist i lögnaktiga kampanjer på sociala medier) inte ställa upp för en andra period. Men för verkliga kommunister är det faktiskt en ännu bättre kandidat som vänsterkoalitionen Pacto Histórico har överst på listan i årets val, tillsammans med vicepresidentkandidaten Aida Quilcué som representerar landets ursprungsbefolkning.
Petro har gjort vad han kunnat för att driva politiken i ett av världens mest ojämlika länder vänsterut, men har hindrats av att Pacto Histórico är i minoritet i kongressen. Därför kommer ett av Iván Cepedas viktigaste jobb – om han blir vald – vara att samla majoriteter i parlamentet för att genomföra en politik som är nödvändig för att utjämna klasskillnaderna och hjälpa miljoner colombianer i arbetarklassen i städerna och på landsbygden till värdiga liv.
Petro har uttalat sig mycket bra och tydligt bland annat om Israels folkmord i Gaza – på ett sätt som kan göra en svensk avundsjuk – men samtidigt är den före detta M-19-gerillamedlemmen mer av en klimataktivist än en klasskämpe om man ska definiera honom politiskt. Och då har ändå Petro genom presidentdekret nyligen höjt minimilönen för Colombias arbetare med 23 procent, och vädjade som nyvald till arbetarna på första maj 2023 att de själva tar ett större ansvar för landets riktning.
”Vi behöver en arbetarklass som vill styra landet”, sade Petro helt riktigt i sitt tal på huvudtorget Plaza de Bolívar i Bogotá för drygt tre år sedan.
Iván Cepeda däremot har fått spendera en hel del av sin egen kampanj med att dementera att han är comunista och guerrillero. Det är han inte heller, i den meningen att han inte är medlem i kommunistpartiet och förmodligen aldrig har hållit ett vapen i sin hand – men han är i den allra bästa meningen nog så nära kommunist man kan komma utan att vara det, och har definitivt hjärtat långt till vänster.
Iván Cepeda föddes in en kommunistfamilj, och har fått känna av inpå bara skinnet den långa tradition av politiskt våld som härjat Colombia i mer än hundra år. Iváns pappa var Manuel Cepeda, som var ordförande för Colombias kommunistparti PCC och satt i ledningen för vänsterpartiet Unión Patriótica – som samlade kommunisternas väpnade och politiska gren – när han sköts ihjäl nära sitt hem i stadsdelen Kennedy i sydvästra Bogotá den 9 augusti 1994.
Manuel Cepeda var en av tusentals UP-medlemmar som mördades på 1980- och 90-talet, när den våldsamma extremhögern försökte begrava också det politiska projektet att vänstern skulle kunna vinna makten på parlamentarisk väg. Idag har UP liksom PCC uppgått i det nya partiet Pacto Histórico, som är på god väg att vinna den avgörande striden över de våldsamma motståndarna trots alla de politiska morden.
Nu är ett av Iván Cepedas mest upprepade valbudskap sanningen att de allra flesta i Colombia, även i medelklassen och det så kallade näringslivet, tjänar på att arbetarklassen har starkare köpkraft. Han låter snarast som en traditionell socialdemokrat i Olof Palmes anda – vilket skulle vara radikalt inte bara här utan också i Sverige numera där de inte längre existerar.
Han förkroppsligar också en ovanlig blandning av närmast rockstjärnestatus och politisk nörd.
Själv väntade jag tålmodigt för några veckor sedan på att Iván Cepeda skulle valtala inför närmare tusen fackliga aktivister och förtroendevalda (och en Proletärenjournalist) i ett fint hotell i centrala Bogotá. Och inte sedan jag tillsammans med några tusen exilbolivianer väntade på Bolivias dåvarande president Evo Morales i spanska Barcelona 2012 har jag känt samma bubblande förväntan på en något försenad politiker som ska hålla tal. Stämningen var verkligen elektrisk, som inför en bra konsert.
När Iván Cepeda sedan väl äntrade scenen blev det något av ett personligt antiklimax, då han allvarligt läste högt från sina färdigskrivna papper med detaljerade löften till fackledarna – långt från den latinamerikanska tradition där till exempel Fidel Castro och Húgo Chávez hållit bejublade timslånga tal utan några förberedelser.
Men sådan är Iván Cepeda. Han är allvarlig och han är ordentlig. I det smutsiga medieklimatet har han gjort det till sin grej att aldrig hålla ett tal där han inte senare kan peka på varje ord i manuset och bemöta lögnerna om att han skulle sagt något han aldrig sagt. Det får helt enkelt vi något mer känslomässigt lagda stå ut med.
Och Iván Cepedas balanserade persona har inte bara hjälpt honom ha livet i behåll i detta för vänsterpolitiker livsfarliga land. Han har i 14 år tagit den juridiska striden mot Colombias tidigare president Alvaro Uribe, som är själva den blodbesudlade symbolen för högerns våld i landet.
Iván Cepeda låter sig inte dras med i feststämningen utan läser bara upp vad han redan förberett. Foto: Marcus Jönsson
Även om Uribe fortfarande inte sitter i fängelse där han hör hemma är det talande att det är till en av Iván Cepedas konkurrenter i presidentvalet, Paloma Valencias, nackdel att hon sagt att hon vill att Uribe blir hennes inrikesminister om hon blir president. Så mycket har opinionen i Colombia svängt, efter drygt tvåhundra år av högerstyre och fyra år med en vänsterregering.
Att Iván Cepeda har vänsterns, fackföreningsrörelsens och den breda arbetarklassens förtroende i Colombia står klart. Nu återstår ”bara” att vinna valet – trots att högern äger massmedierna och att den mest extrema delen av den reaktionära sidan är beredd att mörda tusentals människor för sina egna privilegier och för att klassklyftorna ska fortsätta vara avgrundsdjupa i ett av världens rikaste länder.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att han blir Colombias nästa president.