Tornevall Networks

Byggnads tidigare förbundssekreterare Jakob Wagner petades från sin post under omstridda former i mitten av december 2025 – då han bland annat anklagades för att ha hanterat fakturor felaktigt. Enligt Byggnadsmedlemmar Proletären pratat med är striden istället främst politisk, där radikalare krafter utmanar ett ”maktgäng”.

Efter att Wagner nyligen talat ut om turerna i förbundsstyrelsen i podden Unga Byggare Väst bekräftar nu Byggnads förbundsordförande Kim Söderström att Wagners beskrivning är korrekt.

– Ja, jag är orolig för den interna demokratin i Byggnads. Men jag har alltid sagt att jag ska vara ärlig mot medlemmar och media om de frågar, och det som Jakob Wagner beskriver är korrekt, säger Söderström till Altinget.

Det Wagner berättar om i podden kan inte beskrivas på annat sätt än som en kafkaartad process. Anklagelserna mot Wagner har sin grund i en intern revisionsrapport på 13 sidor, där enbart hans meningsmotståndare inom Byggnads har intervjuats.

Rapporten gjordes tillgänglig för förbundsstyrelsen i endast tio minuter innan den hemligstämplades av förbundets revisorer. Sekretessen gällde även för Byggnads verkställande organ, förbundsstyrelsen, där Wagner själv ingick som förbundssekreterare.

Varken Jakob Wagner eller Kim Söderström har fått full tillgång till den hemligstämplade rapporten. Däremot fick regionordföranden för Byggnads Stockholm-Gotland, Tomas Kullberg, tillgång till den.

Vid ett tillfälle fick Wagner läsa rapporten – övervakad av Kullberg, för att säkerställa att Wagner inte fotograferade eller skrev av innehållet. Efter detta menade flera regionordföranden, däribland Kullberg och Ann-Katrin Hedgren (Byggnads Örebro–Värmland), att Wagner skulle åläggas med en munkavle och att han inte fick försvara sig.

Proletären har sökt både Tomas Kullberg och Ann-Katrin Hedgren upprepade gånger.

– Jag har styrelsemöte nu och har inte tid att prata med dig, säger Ann-Katrin Hedgren innan hon slänger luren i örat på Proletären.

Unga Byggare har riktat skarp kritik mot de regionordförande som ställt sig bakom petningen av Wagner och har även krävt att vice ordförande Lars Hildingsson avgår – som ungdomsorganisationen menar varit drivande i processen.

– Det är tråkigt att bli beskylld för en massa saker som inte stämmer, säger Lars Hildingsson till Altinget.

Ett uttalande som nu alltså motsägs av Kim Söderström.

Kim Söderström kommenterar inte Unga Byggares avgångskrav men säger att han är orolig över situationen inom förbundet.

– Jag litar på att medlemmarna kommer att fatta rätt beslut vid både regionernas årsmöten och på kongressen. Om jag blir omvald har jag också sagt att det kommer att vara en av mina viktigaste prioriteringar att komma till rätta med dessa brister.

– Det är viktigt att vi går vidare från detta så att vi kan fokusera på vårt syfte – att förbättra för våra medlemmar och för samhället i stort.

Kim Söderström är nominerad till omval på Byggnads kongress i maj 2026. Jakob Wagner kandiderar åter till posten som förbundssekreterare. Lars Hildingsson har samtidigt deklarerat att han går vidare till partipolitiken och är förstanamn på Socialdemokraternas lista till regionfullmäktige i Blekinge.

Proletären har även sökt Byggnads presskontakt för en kommentar. Efter upprepade förfrågningar utlovas ett skriftligt svar – men efter fyra dagar har inget svar inkommit.

Nu har Ulf Kristersson anslutit Sverige till uttalandet som fördömer Irans stängning av Hormuzsundet – ett dokument som inte nämner de angripande staterna USA och Israel. Här är ”Camilla Kvarnrots” Agenda-intervju i ett parallellt universum där svenska journalister granskar makten. 

Kvarnrot: Du undertecknar alltså ett uttalande som ensidigt fördömer Irans agerande. Men är det bara Irans fel att Hormuzsundet är stängt?

Klustersson: Ja [skratt], det är knappast någon annan som hotar fartygen där.

Kvarnrot: Men om vi ser det ur Irans synvinkel, så är …

Klustersson: Nu tycker jag inte att vi ska se saker och ting ur en fruktansvärd regims synvinkel.

Kvarnrot: Jag vill inte att du avbryter mig. Vad jag skulle säga var att angriparna rimligen visste att sundet skulle stängas. Det är ett av få sätt som Iran har att försvara sig på. Kan man då säga att USA och Israel är helt utan skuld i det som nu sker?

Klustersson: Jag vill inte tala om skuld och oskuld, detta är svåra frågor.

Kvarnrot: Men ni fördömer Iran, så där verkar det inte finnas några problem med starka ordval. Om jag säger så här: enligt många experter är anfallskriget ett brott mot folkrätten. Ur det perspektivet – är det inte anmärkningsvärt att USA och Israel inte nämns i uttalandet?  

Klustersson: Det är Iran som kan välja att öppna Hormuzsundet.

Kvarnrot: Men om USA och Israel slutar bomba – kommer inte Iran att öppna då? Och om kriget aldrig hade inletts – skulle sundet då ha stängts över huvud taget?

Klustersson: Det är hypotetiska frågor som lämpar sig bättre i filosofiska rummet eller liknande program.

Kvarnrot: Jag trodde att det var en ganska enkel fråga: har sundet stängts på grund av kriget eller inte.

Klustersson: Det är klart att sundet har stängts på grund av kriget.

Kvarnrot: Men ni väljer ändå att inte nämna de länder som har startat det. Är det vanligt att det försvarande landet får hela skulden för ett anfallskrig?

Klustersson: Jag kan, på rak arm, inte svara på hur ofta det förekommer eller inte förekommer.

Kvarnrot: Hur ser du på att experter kallar kriget ett folkrättsbrott? 

Klustersson: Det är en diskussion som kräver mer tid än den vi har här.

Kvarnrot: Jag har förstått att du tycker folkrätten är knepig. Senast du var här menade du att den inte kan tillämpas på någon som vinner, om jag förstod saken rätt. Om det är en allierad vill säga. 

Klustersson: Nu hårdrar du, måste jag säga. Jag kan förklara vad folkrätten innebär men jag trodde att vi skulle tala om Hormuzsundet.

Kvarnrot: De har beröringspunkter skulle en del säga, det var därför jag frågade. Men var det Trumps hot som fick dig att underteckna?

Klustersson: Vad menar du med det?

Kvarnrot: Han har kallat er fegisar och avskum för att ni inte hjälper till med att öppna sundet.

Klustersson: Vi är självständiga stater som fattar våra egna beslut, det har inget med Trump att göra.

Kvarnrot: Eller Natos generalsekreterare Mark Rutte. Vad anser du om att han varit pådrivande i ett läge där några medlemsländer motsätter sig kriget.

Klustersson: Jag har fullt förtroende för Rutte.

Kvarnrot: Även när han kallar Donald Trump för ”daddy”?

Klustersson: Jag tänker inte kommentera enskilda formuleringar.

Kvarnrot: Jag försöker bara förstå. USA och Israel attackerar ett självständigt land, men du menar att allt som sker är det attackerade landets fel?

Klustersson: Inte allt som sker.

Kvarnrot: Men stängningen av Hormuzsundet har inget med USA och Israel att göra?

Klustersson: Inte som jag ser det, nej.

Kvarnrot: Har du med dig alla partier i detta?

Klustersson: På min sida av politiken, ja, och jag känner mig trygg i att även oppositionen är med på detta. Men vad Magdalena Johansson tycker får du faktiskt fråga Magdalena Johansson.

Kvarnrot: Hon har inte velat uttala sig på två veckor. Är det här känsligt för henne?

Klustersson: Du får som sagt fråga henne. Men om jag ska vara ärlig så är Socialdemokraterna och vänstern förvånansvärt medgörliga i sådana här frågor.

Kvarnrot: Så sammanfattningsvis menar du att detta är ett välgrundat uttalande?

Klustersson: Ja, det tycker jag. Det ligger helt i linje med vår syn på oss själva och vår omvärld.

John Lapidus är ekonomiforskare, debattör och författare, aktuell med med romanen Ailbi som publiceras som följetong på Facebook

Den palestinska författaren Bisan Edwan har tidigare fängslats och deporterats från Egypten för sin hårda kritik av landets behandling av palestinska fångar. Hjälpen kom från Lund, där hon fick ta del av ett fristadsförfattarprogram, menat att att ge henne två års uppehälle i kommunen för att kunna slutföra två böcker i lugn och ro.

Lund är en av 27 kommuner och regioner i Sverige som erbjuder fristad för förföljda kulturarbetare från andra länder. I programmet ingår bland annat husrum och stipendium – ett åtagande som kostar kommunen närmare en miljon kronor.

Allt var frid och fröjd framtill slutet av förra året. Då avslöjade Expressens Inas Hamdan, som gjort sig känd i mediesverige för sitt korståg mot Palestinarörelsen, att Bisan Edwan dagarna efter den 7 oktober uttalat sig till stöd för det palestinska folket och hyllat den palestinska motståndsrörelsen. Alltså gjort sig skyldig till ”terrorstöd”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Internethögern och borgerliga ledarskribenter och politike deltog i drevet och krävde att Bisan Edwan skulle cancelleras.

Ängsligheten slog genast till hos den S-ledda kultur- och fritidsnämnden i Lund och de föreslog att författarens fristadsstipendium skulle avbrytas i förtid. Ett beslut som kritiserades brett, bland annat av Sveriges författarförbund, som menade att kommunens kalla fötter hotade hela fristadssystemet.

– Min första reaktion var att jag skulle bli tvingad in i tystnad och censurerad. Det kändes som en inskränkning av min yttrandefrihet. Sedan, när den systematiska kampanjen mot mig intensifierades, insåg jag att det inte bara handlade om att tysta mig som person, utan alla författare, journalister och kreativa individer, och begränsa det som får sägas, berättar Bisan Edwan för Proletären.

– Jag är övertygad om att beslutet var administrativt och politiskt, inte juridiskt. Det togs inte på någon juridisk grund utan till följd av medial press, fragmenterade tolkningar och google-översättningar istället för professionella och ömsesidigt godkända översättningar. Försöket att avsluta samarbetet hade inte att göra med någon yrkesmässig utvärdering, utan en rädsla för kontrovers. Och detta är farligare än beslutet i sig, för det betyder att skydd kan dras tillbaka hursomhelst.

När dessa rader skrivs i slutet av mars verkar det som att stormen har lagt sig lite – och beslutet har skjutits upp.

– De försöker förpassa ärendet till en gråzon, utan att något konkret beslut tas, och detta är problematiskt i sig, menar Bisan Edwan.

– För det som har hänt är inget annat än politisk inblandning i en process som är menad att vara institutionell, fristående och fri från medial press. Bristen på tydlighet är inte neutralitet – det är en form av krishantering utan ansvarstagande. Under tiden förblir min situation olöst och oklar, vilket ger mig en hel del psykisk stress som påverkat mitt liv och min hälsa, och utsätter mig för granskningar av vad jag skriver och vad jag inte skriver.

Läget är tufft men tröst går att finna i det stöd hon fått. Bisan Edwan berättar att många författare, intellektuella, studenter och människorättsaktivister hört av sig till henne och uttryckt sitt stöd.

– Men samtidigt har det varit en total tystnad från de politiska partierna och de delar av civilsamhället som arbetar med tryck- och yttrandefrihet. Det är en tystnad som härrör från det generella politiska klimatet, där vissa frågor blivit så ”känsliga” att principiella ståndpunkter ruckas på.

Den svenska regeringens ställningstaganden gällande Israel och Palestina har Bisan Edwan inte heller mycket till övers för.

– Deras inställning kan inte tolkas som neutralitet. Vi ser en tydlig politisk partiskhet, även om den sveps in i diplomatiska ord om ”balans” och ”oro”. I ett historiskt viktigt läge, som kännetecknas av vida övergrepp mot palestinier, väljer den svenska regeringen att anta en politiskt tvekande position, en som i praktiken gynnar den starkare parten.

Hon pekar på det indragna stödet till UNRWA, samtidigt som man agerat minst sagt menlöst när det kommer till avslutad vapenexport till Israel. Ett enormt hyckleri från den ”humanistiska stormakten” Sverige.

– Sverige talar om mänskliga rättigheter, men har svårt att implementera de här principerna när det innebär en politisk kostnad. Då blir värderingarna bara retorik, inte reella åtaganden. Det som sker idag väcker en djupare fråga: Är europeiska länder, inklusive Sverige, fortfarande kapabla att upprätthålla internationell rätt som vägledande princip, eller har de börjat använda den som ett selektivt verktyg, som används i vissa fall men ignoreras i andra? För den obestridliga sanningen är: När folkrätten inte tillämpas rättvist så undermineras den inte bara i Palestina, utan överallt.

Slutligen, vad är dina förhoppningar inför framtiden?– Jag hoppas på att kunna fortsätta skriva utan att varje skriven mening innebär en risk för mig. Men helt ärligt, det som hände ställer en rejäl fråga: Är det fortfarande möjligt att skydda författare som blivit ”obekväma”? Mitt uppehälle i Sverige är kopplat till svaret på den frågan.

Proletären har sökt kulturnämnden i Lund för en kommentar.

Den burkinska regeringen antog vid ett ministerrådsmöte den 29 januari en ny nationell utvecklingsplan som sträcker sig från 2026 till 2030. Prislappen för femårsplanen ligger på 64 miljarder dollar – ett av de största ekonomiska programmen någonsin i Sahelregionen.

Finansminister Aboubacar Nacanabo listade fyra specifika mål med planen: reducera fattigdomen i landet från 42 till 35 procent, öka medellivslängden från 61 till 68 år, förstärka den inhemska elförsörjningen samt återetablera fullständig kontroll över Burkina Fasos territorium.

Två tredjedelar av femårsplanen kommer att finansieras med statliga medel och genom ett aktieprogram för medborgare. Nacanabo säger att bidrag från den privata sektorn i form av strukturerade projekt också är nödvändiga.

– Med hjälp av våra egna suveräna resurser kan vi omvandla vår ekonomi på ett hållbart sätt och förbättra levnadsvillkoren för vårt folk, sade finansministern.

Frågan om suveränitet är central i den nya femårsplanen och i den ekonomiska politik som Burkina Faso fört sedan Ibrahim Traoré tog makten 2022 i en militärkupp med brett folkligt stöd, som ägde rum efter en annan militärkupp tidigare samma år som störtade den Frankrike-stödda presidenten Roch Kaboré.

När Ibrahim Traoré kom till makten kontrollerade regeringen endast 60 procent av landets territorium. Vid slutet av 2025 uppgick samma siffra till nästan 75 procent, efter att president Traoré kastat ut franska trupper och stärkt Burkina Fasos militär.

I juni 2025 nationaliserade regeringen fem utländskt ägda guldgruvetillgångar. Guld är Burkina Fasos främsta exportvara och landet är en av Afrikas största guldproducenter. De ökade intäkterna har använts för att betala av delar av landets skulder.

Stora framsteg har även gjorts inom jordbruk och industri. Med hjälp av Kina lanserade Burkina Faso sitt egna elbilsmärke, Itaoua, och en produktionsanläggning för elbilar invigdes i januari 2025 strax utanför huvudstaden Ouagadougou.

Ungefär 80 procent av den burkinska befolkningen bedriver lantbruk, vilket står för ungefär en tredjedel av landets BNP. Trots detta importerar Burkina Faso stora mängder mat, vilket ledde regeringen till att 2023 starta en jordbruksoffensiv för att stärka den inhemska försörjningen.

Den nyligen presenterade femårsplanen understryker vikten av att utveckla gruvdriften, investera i infrastruktur för att främja industrialiseringen och skapa förutsättningarna för att bearbeta råvaror lokalt istället för att exportera dem.

– Dokumentet utgör nu en verklig nationell pakt för den strukturella omvandlingen av vår ekonomi, konsolideringen av säkerhet och fred, återuppbyggnaden av staten samt främjandet av en inkluderande och suverän inhemsk utveckling, sade premiärminister Jean Ouédraogo om den nationella utvecklingsplanen.

USA:s president Donald Trump, som är inne på fjärde veckan av krig mot Iran, har varit lika ombytlig som vanligt de senaste dagarna. Efter att i lördags kväll ha hotat med att USA skulle attackera landets elkraftverk om inte Iran öppnade upp det för USA och dess allierade stängda Hormuzsundet inom 48 timmar, var det på måndagen annat ljud i skällan på presidentens egen sociala mediekanal Truth Social. 

Nu hette det att USA och Iran de två senaste dagarna haft ”väldigt bra och produktiva samtal om en komplett och total lösning på våra fientligheter i Mellanöstern”. Därför hade Trump enligt honom själv instruerat Pete Hegseths krigsdepartement att skjuta upp alla militära attacker på kraftverk och energiinfrastruktur i Iran i fem dagar. 

Det beskedet kom efter att Irans revolutionsgarde hotat med att slå tillbaka mot kraftverk i regionen som förser amerikanska baser med ström, samt industri- och energiinfrastruktur som amerikaner har ägande i. ”Tvivla inte på att vi kommer att göra det”, sades i uttalandet som lästes upp i iransk statlig tv, rapporterar Al Jazeera.

Det är inte omöjligt att Trumps omsvängning snarare kan ha med revolutionsgardets svar, oljepriset och börsens förväntade reaktioner att göra än några påstådda samtal – som Teheran förnekar överhuvudtaget ska ha pågått. Talmannen i Irans parlament, Mohammad Bagher Ghalibaf, skriver på X att inga förhandlingar genomförts och att ”fake news används för att manipulera finans- och oljemarknaderna och för att ta sig ur träsket som USA och Israel fastnat i”.

2/ No negotiations have been held with the US, and fakenews is used to manipulate the financial and oil markets and escape the quagmire in which the US and Israel are trapped.— محمدباقر قالیباف | MB Ghalibaf (@mb_ghalibaf) March 23, 2026

Bland annat CNN påpekar också att Trumps dramatiska omsvängningar ofta sammanfaller med aktiebörsernas öppettider.

När de öppnade igen efter helgen förväntades en svart dag på börsen efter Trumps utspel på lördagen, men efter beskedet om att attackerna på elkraftverk sköts upp gick USA-börsen istället upp. Efter det utannonserade uppskovet sjönk oljepriset också, från 130 dollar till strax under 100 dollar fatet för Brent råolja. 

Det senaste exemplet på vad som hans kritiker i USA kallar för TACO, där förkortningen står för Trump always chickens out (Trump fegar alltid ur), kommer efter en rejäl eskalering av USA:s och Israels krig mot Iran den senaste veckan. Och en eskalering som kan få stor och långvarig påverkan på världens energiförsörjning.

I onsdags attackerade Israel det stora naturgasfältet South Pars i Persiska viken som delas mellan Iran och USA-allierade Qatar. Det fick Iran att svara med robot- och drönarattacker mot bland annat Qatars gasanläggning Ras Laffan, mot Förenade Arabemiratens gasanläggning i Habshan och ett oljeraffinaderi i Haifa i norra Israel. Gaspriset steg omedelbart.

Samma dag påstod Trump att USA inte informerats om Israels attack på förhand, vilket tillbakavisas av bland annat New York Times som talat med israeliska tjänstemän med insyn i attacken som berättar att amerikanerna informerats.

Den amerikanska nättidningen Axios har också pratat med både israeliska och amerikanska källor som bekräftar att Washington informerats, och redan dagen efter lät det på Trump som om han trots allt hade pratat med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inför attacken, då Trump sade till reportrar att ”jag sade till honom att inte göra det”.

Stigande olje- och gaspriser är en anledning för Trump att försöka dra sig ur kriget, samtidigt som USA och inte minst Israel fortsätter bomba Iran. 

De civila förlusterna är stora. Minst 1.500 personer har dödats, enligt Irans hälsodepartement, och iranska Röda halvmånen uppger att fler än 60.000 bostäder och nästan 500 skolor skadats i bombningarna. Världshälsoorganisationen WHO har bekräftat att minst 20 sjukhus attackerats. 

I motsats till Trumps påståenden om att USA redan så gott som skulle ha slagit ut Irans militära kapacitet har Iran också fortsatt försvara sig. 15 israeler har dödats och hundratals skadats när Israels luftvärn inte kunnat skjuta ner alla missiler och drönare.

Ett amerikanskt F-35-plan som flög över Iran fick också nödlanda på en amerikansk bas i regionen förra veckan efter att ha träffats av iranskt luftvärn. USA:s militär har bekräftat nödlandningen, och enligt amerikanska Air & Space Forces Magazine hade piloten som överlevde splitterskador.

Det är första gången som Iran träffar ett F-35-plan, som enligt tillverkaren Lockheed Martin är världens mest avancerade stridsflygplan. Även om Trump är lika självsäker som vanligt i sina motsägelsefulla utspel är det tydligt att kriget håller på att bli en rejäl huvudvärk för USA:s president.

Det svenska Ibsenpriset, som tilldelas unga nyskapande dramatiker, gick i år till Johanna Emanuelsson, som gjort sig känd för sina samhällskritiska pjäser.

– Priset betyder jättemycket för mig, säger Johanna Emanuelsson till Proletären.

– Man har fått vissa stipendier då och då och det har inte varit något fel på dem, men just Ibsenstipendiet när den här kulturpolitiken råder och budgetar sänks och ingen vill prata om samtiden… att då få bekräftelse på att i alla fall några tycker att det du gör är intressant och bra.

– Motiveringen var jättefin också. ”Oj vad ni överdriver”, tänkte jag [skratt]. Det är lätt att hamna i ett fack, och det har väl jag också gjort. Mitt är att jag gärna skriver om klass och ekonomiska orättvisor. Men det var inte bara ”aja, vi ger väl stipendiet till den där kommunisten”, liksom, utan det fanns en konstnärlig motivering också som jag var väldigt glad över. Och det är nånstans där jag vill verka. Det var det som gjorde Ibsen odödlig, att han pratade om samtiden på ett radikalt sett men också hade en egen konstnärlighet, ett eget språk och en otrolig känsla för dramaturgi.

Är det inte svårt att skriva och sätta upp ”politiska” verk i scensverige idag? Åtminstone utanför de små, nischade scenerna.

– Jo. Tidigare har man låtit kulturen vara ganska ”helig”, vilken regering som än har varit, men nu har man verkligen startat det som högern vill, den eventbolagsbaserade kulturpolitiken och ett kulturkrig. Repertoarerna blir färre, enskilda personer blir utpekade, moderater vill stänga ner föreställningar för att han eller hon har fel åsikt…

– När jag började med det här för femton år sen så var det inte så att folk hurrade för att man ville skriva om vapenexport eller liknande, men det fanns utrymme för det. Men det har på sätt och vis alltid varit ett problem – man har fått vara ”gulligt radikal”, men man får inte göra något farligt. Då blir du cancelad.

– Jag märker bland mina kollegor att jobben sinar som fan och teatrarna kör på nepotism och köper bara in säkra kort. Jag upplever också att det ofta är sämre kvalitet för att folk är mer stressade och det sker en urholkning.

De tuffare villkoren i kulturvärlden speglar samtiden väl, menar Johanna Emanuelsson.

– Det känns som vi befinner oss i en jävligt osäker värld just nu, inte bara internationellt, utan även det som nassarna och borgarna håller på med här hemma. Jag kan inte just nu se att vi i en nära framtid skulle gå mot något positivt. Och reformismen är körd. Jag tror inte att en rödgrön regering kommer ändra nåt. Man ser inte konsekvenserna av det helt ännu, men snart smäller det över. Det märks på alla plan att det blivit hårdare och hårdare och hårdare, och det tar knäcken på folk.

– Vi kommer ha så stor fattigdom i Sverige. Jag känner det inpå bara skinnet. Som när jag fick stipendiet. Jag står i marmorsalen på Dramaten och tar emot det samtidigt som jag oroar mig över huruvida jag ska klara hyran. Det talades om ”dagsaktualitet” i motiveringen… min personliga dagsaktualitet är matpriserna har gått upp.

Johanna Emanuelsson tilldelas priset på Dramaten. Foto: Anna Norman Kölén

En av anledningarna till att Johanna Emanuelsson tilldelades priset stavas Ett svenskt brott. ”Ett true crime-drama från ett välfärdssverige på fallrepet”, som Uppsala stadsteater beskrev den.

Det var en av fjolårets mest omtalade svenska pjäser. Och Johanna Emanuelssons kanske mest personliga hittills – den handlar nämligen om hennes mamma, en undersköterska som fick en arbetsskada på demensboendet hon arbetade på. Hon blev utförsäkrad, hamnade mellan stolarna och fick inte den vård hon behövde. Det var i sviterna av detta som hon dog vid 60 års ålder.

– Jag tyckte mottagandet var fantastiskt, det var fullsatt, folk grät. Jag har aldrig sett den publikreaktionen i något annat jag gjort, berättar Johanna Emanuelsson.

– Det var en pjäs som jag behövde skriva. Jag behövde göra en hyllning till min mamma och alla som inte dör på arbetsplatsen, men till följd av arbetet, och utveckla den till något större.

Vad har du på gång framöver?

– Massor! Jag kan inte avslöja allt… jag har typ tolv projekt som jag vill förverkliga, däribland en del roliga texter som jag fått upphovsrätten för, bland annat av Stellan Skarsgård, Hasse Alfredsson och PO Enquist. Som frilansare och ”livegen” blir det att man slänger ur sig en massa pjäsidéer, och jag får vara glad om jag får någon av dem förverkligad. Men det är överbelastning på många teatrar nu, och det har också varit en diskussion om att det finns en ny generation som jobbar helt gratis…

Är det rikemansungar som får sin ”hobby” sponsrad av sina päron eller?

– Haha, jag vet inte… men det är många unga som gör det nu. Man får inte glömma att det må vara ett yrke som är få förunnat, men det är ett yrke. Det är ingen hobby. Sedan kan man ha det som hobby. Men det har inte jag.

Den 24 mars 1976 avsatte en USA-stödd militärjunta Argentinas president Isabel Perón och inrättade en brutal militärdiktatur som varade fram till 1983. Juntan, ledd av Jorge Rafael Videla, utplånade systematiskt vänstersympatisörer, socialister, kommunister och marxister under vad som kom att kallas det ”smutsiga kriget”, ökänt för de människorättsbrott som begicks – tvångsförsvinnanden, summariska avrättningar, tortyr och fängslanden utan rättegång.

Uppskattningsvis försvann eller dödades 30.000 människor: fackföreningsmedlemmar, studenter, journalister, jurister, civila. Hundratals barn blev stulna från familjer som var motståndare till regimen. Diktaturen hette officiellt ”Processen för nationell omorganisation”. Denna ”omorganisation” ledde till att en hel generation av vänstern utplånades.

USA kände väl till vilka kuppmakarna var och deras förberedelsearbete, vilka amerikanska tjänstemän upprepade gånger hade kontakt med och träffade före kuppen. USA informerade den argentinska militären att Washington skulle erkänna den nya regimen, trots att ambassaden i Buenos Aires beskrev kuppmakarnas planer som ”ett militärt styre av förlängd varaktighet med en barskhet som saknar motstycke”.

Några dagar efter kuppen skrev USA:s ambassadör Robert Hill i ett telegram: ”Detta var förmodligen den bäst genomförda och mest civiliserade statskuppen i Argentinas historia”. Hill tillägger att kuppen också är unik eftersom USA ännu inte anklagats ligga bakom den – förutom av det argentinska kommunistpartiets tidning Nuestra Palabra. ”Ambassaden hoppas att det ska förbli på det sättet.”

I juni 1976 förklarade utrikesminister Henry Kissinger tydligt USA:s stöd till Jorge Rafael Videlas militärdiktatur i en konversation med Argentinas utrikesminister César Guzzetti. ”Vi önskar den nya regeringen väl. Vi hoppas att den ska lyckas. Vi kommer att göra vad vi kan för att hjälpa den lyckas”, sade Kissinger.

”Vi har utrikespolitiska intressen i Argentina. Vi borde kunna utnyttja vårt inflytande. Den privata sektorn kan vara till stor hjälp. Jag ska ringa David Rockefeller [chef för Chase Bank]”, fortsatte Kissinger. ”Och jag ska ringa hans bror, vicepresidenten”.

Multinationella företag var i allra högsta grad medskyldiga till fascistjuntans våld. Så kidnappades fackföreningsrepresentanter och arbetare framför deras kollegor på Fords bilfabrik utanför Buenos Aires efter kuppen och torterades i personalrummet.

Militärjuntan öppnade upp Argentinas ekonomi för utländskt kapital och tog emot Internationella valutafonden IMF:s största lån någonsin till ett latinamerikanskt land. Antalet anställda inom industrin minskade kraftigt. Argentinas statsskuld mångdubblades på bara några år.

Mödrarna på Plaza De Mayo, det centrala torget i Buenos Aires, protesterar i december 1982 mot militärdiktaturens fängslande av politiska fångar samt bortförandet av barn och civila. Foto: Mónica Hasenberg/Wikimedia Commons

Marinens tekniska högskola (Esma) i Buenos Aires, ursprungligen en utbildningsinrättning för marinofficerare, fungerade som ett hemligt koncentrationsläger och kom att bli militärdiktaturens största. 5.000 fångar internerades, torterades, förhördes och mördades.

En vanlig avrättningsmetod var så kallade dödsflygningar, där fångar kastades levande från helikoptrar eller militärflygplan på hög höjd över floden Rio de la Plata. Ibland drogades personerna ner innan de kastades ut till sin död.

Strömmen drev en del av kropparna upp på Argentinas och Uruguays kuster. Annars användes metoden just för att den fysiskt eliminerade offren och gjorde att de spårlöst försvann.

Marinens tekniska högskola Esma, där tusentals personer fängslades och mördades av militärdiktaturen, upptogs i september 2023 på Unescos världsarvslista. Bilden ovan är från 2013. Foto: Osmar Valdebenito/Wikimedia Commons.

17-åriga svensk-argentinska Dagmar Hagelin var en av de tusentals som kidnappades av diktaturens säkerhetstjänst. I januari 1977 skottskadades hon och bortfördes till Esma. Hon kom aldrig hem mer.

En annan var författaren och journalisten Rodolfo Walsh, som i mars 1977 dog 50 år gammal på Esma. I ett öppet brev till militärjuntan, som publicerades dagen innan hans mord, skriver Walsh om massmorden: ”Ni planerar dem på högsta nivå, diskuterar dem på regeringsmöten, beordrar dem i egenskap av befälhavare för de tre [militära] grenarna och godkänner dem som medlemmar i regeringsjuntan”.

Trots militärjuntans väldokumenterade förbrytelser beslöt Fifa att Argentina fick vara värdnation för fotbolls-VM 1978, något som Proletären rapporterade om på plats. Genom turneringen rentvåddes fascistdiktaturens blodiga repression.

När Argentina besegrade Nederländerna i finalen och vann fotbolls-VM för första gången på Estadio Monumental så kunde de internerade på Esma lyssna till publikens jubel. Högskolan låg bara ett par kilometer ifrån stadion.

Kuppen i Argentina var en del av Operación Condor, det latinamerikanska terrorsyndikatet som genom statssanktionerat våld eliminerade marxistiska vänsterinfluenser och främjade kapitalets och USA-imperialismens intressen i regionen.

Operación Condor, döpt efter Chiles nationalfågel, bildades officiellt i samband med den CIA-installerade diktatorn Augusto Pinochets 60-års dag på ett toppmöte i Santiago den 25 november 1975, tillsammans med säkerhetspolisstyrkor från Argentina, Bolivia, Chile, Paraguay och Uruguay.

USA hjälpte till att installera militärdiktaturer i Bolivia (1971), Uruguay (1973), Chile (1973) och Peru (1975), som tillsammans med Ecuador anslöt sig till Operación Condor 1978. Brasilien anslöt sig 1976. Där hade USA redan stöttat en militärkupp 1964 som varade i över 20 år.

Operación Condor upplöstes formellt i samband med den argentinska militärjuntans fall 1983. Även om högerns misantropiska politik, dödspatruller, USA-stödda statskupper och USA:s behandling av Latinamerika som sin bakgård fortsätter att plåga kontinenten än idag.

– Vi kommer från Storbritanniens första koloni, och som irländare ligger det helt enkelt inte i vår natur att sitta med armarna i kors när vi ser vad som händer internationellt eller i vårt eget land. Och vi ser hur Kuba stryps av USA.

Orden kommer från Mo Chara i den irländska rapgruppen Kneecap. Sedan några dagar tillbaka befinner sig bandet i Havanna, för att som en del av den internationella konvojen Nuestra América bryta USA:s kriminella blockad mot Kuba.

We're in Cuba as part of the Nuestra América Convoy.End the siege of Cuba 🇨🇺 pic.twitter.com/SY1U46YWyX— KNEECAP (@KNEECAPCEOL) March 20, 2026

Initiativet har stöd från Global Sumud Flotilla, som i somras seglade med fler än 40 båtar för att bryta Israels blockad av Gaza. Den här gången har de inte stoppats av någon militär, utan kommit fram till Kuba med både humanitärt och moraliskt stöd, vilket underströks av Kubas president Miguel Diaz-Canel när han hälsade omkring 600 konvojdeltagare välkomna och tackade för solidariteten.

På presskonferensen i Havanna, där Kneecap hade sällskap av den brittiske tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn, sade Mo Chara att de själva som inflytelserika musiker känner ett ansvar för att rikta världens ögon mot det pågående försöket att knäcka det socialistiska Kuba.

– Det är viktigt att de som likt oss har tillgång till en plattform, som når ett visst antal personer, använder den för att försvara vad som är rätt, sade den irländske rapparen.

Presskonferensen hölls efter att Kneecap spelat i Havanna, och själva skriver på X att spelningen direkt följdes av ett av många längre strömavbrott som är resultatet av USA:s totala oljeembargo mot landet de senaste månaderna.

Streets of Havana right now.Full blackout across the entire island.Hospitals, nursing homes, people's lives….all in total darkness.For US imperialism. pic.twitter.com/avBDfQwuel— KNEECAP (@KNEECAPCEOL) March 22, 2026

Konvojen anländer till Kuba när USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio ytterligare trappat upp hoten mot landet. Förra veckan sade Trump att han förväntar sig att snart ha ”äran” att ”ta Kuba på något sätt”.

Kubas president svarade på X att ”USA hotar Kuba så gott som dagligen med att störta den konstitutionella ordningen med våld. Och de använder en skandalös förevändning: de svåra begränsningarna i en försvagad ekonomi som de själva har skadat och försökt isolera i mer än sex decennier.”

Efter en intern granskning har Region Skåne nått en förlikning med installationsföretaget Bravida. Företaget betalar nu tillbaka drygt 10,1 miljoner kronor efter att regionen funnit omfattande brister i faktureringen.

– Att Bravida betalat tillbaka hela vårt krav är ett kvitto på att det är väl underbyggt, säger Region Skånes fastighetsdirektör Pål Svensson till Proletären.

När dessa pengar nu är betalda – har Region Skåne kvar något skadeståndskrav gentemot Bravida?

– Återbetalningen av vårt krav sätter punkt för denna utredning men arbetet med att upptäcka, förebygga och utreda oegentligheter och välfärdsbrott är en fortsatt prioriterad fråga i Region Skåne.

Pål Svensson är fastighetsdirektör på Region Skåne. Foto: Pressbild/Region Skåne.

Misstankarna om Bravidas oegentligheter gentemot Region Skåne kvarstår dock i en rättsprocess. Två tidigare Bravida-chefer har dömts för grovt bedrägeri i Malmö tingsrätt, en dom som nu överklagats till hovrätten.

Pål Svensson vill inte kommentera rättsfallet.

Region Skånes granskning av Bravida har kunnat visa uppblåsta timmar och kraftiga påslag på material. I vissa fall har produkter fakturerats gentemot regionen till flera gånger högre än inköpspriset.

Samtidigt framträder bilden av starka ekonomiska incitament som en anledning bakom fusket. Enligt polisens förundersökning har chefer inom Bravidas avdelning i södra Sverige kunnat få betydande bonusar utifrån avdelningens omsättning och resultat.

Den huvudmisstänkte chefen ska ha fått omkring 1,5 miljoner kronor i bonus under tre år. Bonusmodellen innebar att ett förbättrat resultat – oavsett hur det uppnåddes – gav cheferna en direkt ekonomisk utdelning.

– Region Skånes granskning har visat att överfaktureringen är systematisk och gäller flera orter, påpekade Pål Svensson i en tidigare intervju med Proletären.

Bravida har hela tiden hävdat att chefernas agerande gentemot Region Skåne varit en isolerad händelse inom företaget. Men det finns saker som tyder på det motsatta.

Ett knappt halvår efter att Region Skåne polisanmält Bravida gjorde Örnsköldsviks kommun samma sak. Kommunen hävdade att Bravida saltat sina fakturor.

Polisutredningen mot Bravida lades ned men Örnsköldsviks kommun valde att överklaga beslutet. Bravida har i sin tur stämt Örnsköldsviks kommun.

Västra Götalandsregionen (VGR) trappar upp konflikten med installationsjätten Bravida. Efter över ett år av uteblivna svar från Bravida har VGR nu lämnat över ärendet till den tunga advokatfirman Mannheimer Swartling, med målet att få fram underlag till bolagets fakturor.

– Vi har nu lämnat över ärendet. Det är upp till dem att föra det vidare, säger Magnus Hjelmgren, strateg på VGR, till Proletären.

Bakgrunden är att regionen misstänker att allt inte står rätt till i Bravidas fakturering, efter att felaktiga fakturor avslöjats i andra regioner. Ett stickprov visade på oklarheter – men trots upprepade försök har regionen inte fått de svar de vill ha.

– Är det inga konstigheter så är det inga konstigheter. Men vi har försökt få svar i över ett år, säger Magnus Hjelmgren.

Den 12 februari i år möttes parterna för att reda ut frågetecken kring fakturorna. Men mötet slutade i oenighet. Regionens bild var att Bravida skulle återkomma med efterfrågat underlag. Bravida höll inte med.

– Vi uppfattade att vi skulle få ut materialet om vi preciserade vad vi ville ha. Men så hade inte Bravida uppfattat det, säger Magnus Hjelmgren.

Nu går alltså frågan vidare juridiskt.

VGR är tydliga: de anser sig ha full rätt att granska underlagen – trots att fakturorna redan godkänts.

– Det är vår bestämda uppfattning. Men trots möten och mejl har inget hänt, säger Magnus Hjelmgren.

Att just Bravida vägrar ge ut underlag för sin fakturering är dock inte unikt.

Tidigare har både Region Skåne och Örnsköldsviks kommun, som anklagat Bravida för överfakturering, stött på liknande problem när de försökt granska bolagets fakturor.

När Region Skåne begärde ut underlag 2024 slog Bravidas chefsjurist tillbaka:

”Begäran saknar stöd i avtalet”, skrev juristen – trots att standardavtalen ger beställare rätt att granska alla kostnadsunderlag.

Även i Örnsköldsvik blev det stopp.

Där ville Bravida bara lämna ut material om kommunen gick med på särskilda villkor – bland annat att bolaget själva skulle närvara och förklara hur siffrorna skulle tolkas.

”Bravida kan helt enkelt inte riskera ytterligare missförstånd”, skrev företagets jurist till Örnsköldsviks kommun.

Proletären har sökt Bravida vid flera tillfällen. Både via telefon och mejl. De har inte återkommit.