Tornevall Networks

FOTBOLL Barcelonas unge stjärna Lamine Yamal har fått mycket uppmärksamhet och stöd sedan han firade Barcelonas ligaseger med en palestinsk flagga i handen.

Spaniens premiärminister Pedro Sanchez och Manchester Citys spanske tränare Pep Guardiola, som i helgen ledde sitt lag till segern i engelska FA-cupen (1-0 mot Chelsea), hör till dem som hyllat Yamal.

Sanchez bad, i princip, den israeliske ministern Israel Katz att dra åt helvete, sedan Katz anklagat Yamal för antisemitism. Och Guardiola konstaterade att fotbollsstjärnor är människor som har makt att påverka, och också bör göra det:

– Lamine ska vara stolt över det han gjorde, han har väckt uppmärksamhet i hela världen. En fotbollsspelare är en förebild för miljoner, och hans åsikter betyder mycket för många. Därför bör han uttrycka de åsikterna när det behövs.

Barcelonas tyske tränare Hansi Flick var inte lika nöjd med Yamal.

– Hör inte hemma i fotbollen, tyckte Flick.

Barca-tränaren poängterade dock att han inte tänkte lägga sig i Lamine Yamals meningsyttring.

– Om han vill göra sådana saker, så är det hans beslut. Han är 18 år och tillräckligt gammal för det.  

Janne Bengtsson

Tiotusentals barn runt om i Sverige vill idrotta. Men kan inte. Det finns helt enkelt inte plats för dem.

Riksidrottsförbundets (RF) aktuella rapport På bana, is och matta – anläggningssituationen i Sverige 2026, pekar på de enorma brister som stänger så många barn och ungdomar ute från idrotten.

− Barn ska vara i rörelse, inte stå i kö. Men då krävs plats att vara på för landets idrottsföreningar, säger RF:s ordförande Anna Iwarsson i en kommentar till rapporten.

Men Tidöregeringen har hittills visat ett mycket begränsat intresse för idrottens problem. I början av året gjorde Jacob Forssmed (KD), ansvarig för idrotten i regeringen, ett stort nummer av de 250 miljoner kronor regeringen anslog för att förbättra arena- och anläggningssituationen.

Pengar som nästan inte ens hann bli utbetalda innan de tagit slut: efter bara fyra veckor hade idrottsföreningar runt om i Sverige kommit in med ansökningar om tillsammans 120 miljoner kronor. I början av maj hade summan stigit till 360 miljoner. Idag har den behövda summan växt ytterligare. Och de verkliga behoven är ännu större.

I rapporten beskriver 6 000 idrottsföreningar från landets 290 kommuner sin verklighet. En som inte förändrats nämnvärt sedan 2022, förra gången en liknande undersökning gjordes. 

– Var fjärde idrottsförening har stort behov av mer tid eller plats för sin verksamhet och lika många tvingas tacka nej till nya medlemmar på grund av det. Det är en särskilt stor utmaning för barn- och ungdomsföreningar där 36 procent upplever ett stort behov av mer tid eller plats, konstaterar Anna Iwarsson.

Behoven är enorma, och i princip de samma 2026 som de var för fyra år sedan: rapporten berättar om eftersatt underhåll, slitna omklädningsrum, mögel, dålig ventilation och skaderisker. 40 procent av idrottsföreningarna upplever ett stort renoveringsbehov av platsen där de bedriver sin verksamhet. 2022 var den siffran 43 procent. Problematiken spänner över hela landet.

RF vill se en större satsning än den staten bidragit med: minst 600 miljoner, menar RF-basen Anna Iwarsson.

– En investering i en idrottsanläggning ger effekt i många decennier, ibland i sekel. Och samhälls-ekonomiskt är matematiken enkel – satsa 600 miljoner årligen och få mångdubbelt tillbaka

Förra veckan offentliggjordes den svenska truppen till sommarens fotbolls-VM. Förbundskapten Graham Potter utelämnade flera unga lovande spelare och kritiken var massiv från de så kallade experterna. Kritiken kan väl anses lite väl magstark med tanke på det smärre under Potter utförde genom att leda Sverige till VM efter det fiaskoartade kvalet.

Nu får vi njuta av ännu en fotbollsfest där fantastiska svenska idrottsmän får vara med. Men granskar man detta världens största idrottsevenemang är njutning och fest två begrepp som fastnar i halsen.

VM går i Kanada, Mexiko och USA. Ett USA som terroriserar sin egen befolkning med migrationspolisen ICE och som bara i år bombat Iran, kidnappat Venezuelas president och hotat Kuba, Colombia, Grönland och värdlandspartnern Mexiko.

Iran har precis som Sverige kvalificerat sig till VM och ska tvingas spela sina matcher i det land som bombat dem. Det är lätt att förstå att Iran velat flytta sina matcher till Mexiko men arrogansen från såväl USA som Fifa är total.

Matcherna måste spelas i USA, om nu Irans spelare tillåts komma in i landet. Visum- och strängare gränsregler håller även borta många supportrar.

VM verkar inte bli den folkfest och kommersiella succé som Fifa utlovat. Biljettpriserna är de dyraste i historien och kostar från 2500 kronor – men varierar mycket då Fifa infört ett rörligt pris enligt den kapitalistiska devisen om utbud och efterfrågan.

De billigaste biljetterna till VM-finalen skulle kosta runt 50.000 kronor men har snabbt stigit i pris. I slutet av april fanns det biljetter på Fifas officiella andrahandsmarknad som kostade 20 miljoner kronor styck.

Det är inte konstigt att det finns många osålda biljetter och fortfarande många tomma hotellrum. Det är heller inte konstigt mot bakgrund att VM nu utökats med 16 lag till 48. Det blir många matcher att följa.

Nu spelas inte VM-matcherna främst för publiken på plats, utan fokus ligger på tv-tittandet runt om i världen. Fifa har sålt tv- och sändningsrättigheter för 4,26 miljarder dollar. Miljardindustrin runt fotbollen och VM lockar fram det sämsta hos investerare och arrangörer.

Migrantarbetarnas usla villkor blev ökända vid förra VM och skandalerna är inte färre nu. Ta Fifas ordförande Gianni Infantino som exempel. På eget bevåg införde han ett fredspris i Fifas namn och det tilldelade han Donald Trump. 

Ingen av de 28 ledamöterna eller de åtta vicepresidenterna i Fifas styrelse hade fått information om att priset skulle instiftas eller vad kriterierna var för att utse mottagaren. Fifa står för allt det som fotbollen inte borde stå för: mutor, sportswashing, despoti och förtryck.

Fotboll är ett folkligt nöje som alla borde få tillgång till oavsett tjocklek på plånboken. En fotboll fri från dagens kommersialism hade varit en verklig fotbollsfest. Låt idrotten vara i centrum, inte pengarna!

I helgen ägde Unite the Kingdom-marschen rum i London. Det var en enorm nationalistisk demonstration, ett slags reaktionärt uppsamlingsheat, med allt från ”Ut med packet”-gubbar till Israelvänner och iranska shah-anhängare. Och så klart en massa cosplayande korsriddare, paljettprydda drinktanter, fotbollshuliganer, etc. Bakom rodret på den här galna skutan stod extremhögeraktivisten Tommy Robinson.

Här är några tankar jag plitade ner på mobilen sent i lördags efter att ha plöjt igenom några hundra bilder från eventet:

1. Den polske EU-parlamentsledamoten Dominik Tarczyński (från högerpartiet/katolska intresseorganisationen Lag och Rättvisa) skulle tala på demonstrationen… men han fick inte komma in i landet. Han blev förbannad och kallade Keir Starmer för ”kommunist” (Lag och Rättvisa-gubbar kallar gärna allt som de inte gillar – från konfessionslös grundskola till gayparader – för ”kommunism”). Lite ironiskt – var inte själva syftet med demonstrationen att stoppa utlänningar från att komma in i landet?

2. Det verkar ha supits en del på demonstrationen. Inget fel med det. Men jäklar vad de här ”patrioterna” var dåliga på att dricka inhemsk öl! Här syntes bara italiensk Peroni, mexikansk Corona, japansk Asahi, belgisk Stella och värst av allt (ur ett brittiskt nationalistiskt perspektiv) – franska 1669!

Buuuu! Dåliga nationalister! Om det är något britterna borde vara stolta över så är det väl sin öl? (inte fan är det maten i alla fall…). 

3. Aktivistgruppen Led by Donkeys (ett gäng anti-Brexit-liberaler) är inte alltid så vassa, men i lördags bjöd de faktiskt på stor humor när de körde en flakbil med stor LCD-skärm jämte demonstration. På skärmen stod det:

”Invandring gör Storbritannien…” (lång paus, där marschdeltagarna stannade till i spänd förväntan) ”…fantastiskt!”. Följt av bilder på kända och folkkära britter med rötter i andra länder.

Men trollningen var värd en kock-kyss med fingrarna. En del marschdeltagare skrattade åt upptåget, andra blev svinförbannade och stormade bilen. Det slutade som tur var helt okej.

Skärmdump: Instagram @ledbydonkeys

4. Den lika stora Palestinademonstrationen till minne av al Nakba, som ägde rum samtidigt i en annan del av London, fick i jämförelse minimal medial uppmärksamhet. Men det har vi tyvärr blivit vana vid… 

Migrationsminister Johan Forssell (M) tog nyligen med Aftonbladet till lyxbilsverkstaden Aston Hill på Lidingö för att visa upp vad han kallade en “positiv bild av integrationen”.

Här fick vi läsa om nederländaren Olaf Jochem, som beskrivs som Aston Hills ägare.

Lyxbilsverkstaden Aston Hill på Lidingö lyfts fram som ett ”positivt exempel på integrationen” av Johan Forssell. Problemet är bara att en svensk mångmiljonär äger verkstaden för att renovera sina lyxbilar. Foto: Aston Hill/Facebook.

Frågan är om Aftonbladet gjorde sin intervju med Johan Forssell inne på bilverkstadens toalett – för det är ungefär så stor del av företaget som Olaf Jochem äger.

Det Aftonbladet (och Johan Forssell) inte berättar är att företaget Astonhill Stockholm till 90 procent ägs av Bedford Production AB – ett bolag som i sin tur ägs av tv-profilerna och mångmiljonärerna Anette Beijer och Thomas Hedberg.

Från Bedford Productions årsredovisning för 2024. Foto: Skärmdump

Olaf Jochem är visserligen delägare i verksamheten, men ägandet är minimalt. Tillsammans med ytterligare en minoritetsägare delar han på de återstående tio procenten av bolaget.

År 2022 taxerade paret Thomas Hedberg och Anette Beijer en gemensam inkomst på 25 miljoner kronor. Något som betyder att de tillhör den ekonomiska toppeliten i Sverige.

Anette Beijer (nedre raden, tredje från höger) och Thomas Hedberg (övre raden, tredje från höger) tillsammans med bland annat Maud Olofsson och dollarmiljardären Stefan Person (ägare av H&M). Av någon outgrundlig anledning var inte delägaren Olaf Jochem inbjuden till ceremonin. Foto: Kungl. Patriotiska Sällskapet.

Anette Beijer och Thomas Hedberg startade också bolaget Titan Television – produktionsbolaget bakom Outsiders, Du är vad du äter och The Bachelorette. Och när bolaget såldes till en ännu större mediekoncern cashade Hedberg och Beijer in storkovan.

Vid sidan av detta har Thomas Hedberg länge rört sig i exklusiva bilkretsar. Han har varit ordförande för Kungliga Automobilklubben och Svenska Aston Martin-klubben i över 14 år, och äger bland annat en exklusiv Aston Martin från 1936.

Aston Hills hemsida beskriver också ganska öppet varför Thomas Hedberg startade verkstaden:

Han hade ”saknat en professionell verkstad specialiserad på Engelska bilar i Stockholm”.

Thomas Hedberg på besök i sin egen Range Rover, i sin egen lyxbilverkstad, med ett glas champagne. Foto: Astonhill/Facebook

Men låt oss inte fastna i petitesser om klass och ägande. Hedberg och Jochem har trots allt en del gemensamt.

De bor båda två i hyresrätter.

Thomas Hedberg bor i en 6:a på 208 kvadrat, på Östermalm – där väntetiden på hyresrätter nu är över 40 år. Olaf Joachem bor å andra sidan i en 2:a i Fisksätra som Noa sedan 2021 klassat som ett ”utsatt område” med låg socioekonomisk statuts.

Per den sista december 2024 hade Thomas Hedberg också pumpat in 6,2 miljoner i bilverkstaden där holländaren Olaf Joachem formellt är delägare men i praktiken fungerar som anställd. Bolaget har också gått med förlust alla år utom 2024 då firman gick plus med 365.439 kronor.

Från Astonhill Stockholms årsredovisning 2024. Foto: Skärmdump

Summan på 6,2 miljoner är också bokförd som ett ”villkorat tillskott” vilket innebär att Thomas Hedberg ska få tillbaka sina miljoner innan någon annan kan drömma om en utdelning.

Om bolaget fortsätter i samma takt kommer det ta runt 17 år innan pengarna betalas ut. Då är Olaf Jochem 73 år. Hans utdelning skulle då bli strax under 20 000 kronor.

Här måste man ändå beundra den moderata visionen om ett annat Sverige.

Integration betyder tydligen att människor från Fisksätra ska reparera veteranbilar åt miljonärer på Lidingö – och sedan tacka för möjligheten.

Men varför sluta här?

Varje mångmiljonär måste rimligen också ha en privat kock, ett hembiträde och en barnflicka. Någon måste ju hämta barnen, putsa silverbesticken och servera vinet medan överklassen nätverkar på Östermalm och berättar för Aftonbladet hur fantastiskt integrationen fungerar.

Det är det gamla vanliga klassamhället. Men den här gången säljs det in som mångfald.

Som bekant för den här tidningens läsare finns politiken överallt. Så också på Venedigbiennalen, som brukar kallas ”konstvärldens OS”. Det är en stor internationell utställning, med paviljonger från olika länder, som äger rum i Venedig vartannat år sedan 1895 (med undantag för världskrig och coronapandemin) och som besöks av hundratusentals människor. Årets upplaga visade sig bli en av de mest turbulenta i biennalens 130-åriga historia.

Hela juryn meddelade, åtta dagar innan utställningen öppnade, sin avgång. Det innebär att de guld- och silverlejon som brukar delas ut av den professionella juryn ersätts med ett nytt pris som publiken ska rösta om och som delas ut först i november när utställningen stänger.

Anledningen till avgången var att juryn tidigare meddelat att de inte ville tilldela priserna till något land vars ledare står åtalad inför internationell domstol. Länderna som pekades ut var Ryssland, som återkommer på biennalen för första gången sen 2022, och Israel. Detta fick konstnären som representerar Israel att hota med rättsliga åtgärder – han hävdade att det skulle vara antisemitism och nationalitetsbaserad diskriminering. Åtta dagar senare avgick de alltså.

22 av EU:s kulturministrar hade sedan tidigare skickat in ett protestbrev mot Rysslands medverkan och EU kommissionen har hotat att dra in sitt stöd till biennalen. Vid biennalens öppning den 6 maj demonstrerade den ukrainska radikalfeministiska aktivistgruppen Femen tillsammans med kollegorna Pussy Riot utanför den ryska paviljongen.

Israels medverkan har dock genererat störst protester. När biennalen öppnade samlades hundratals utanför Israels paviljong i en protest ledd av nätverket Art Not Genocide Alliance och i Venedig har det hållits dagliga protester och flygbladsutdelningar mot Israels medverkan.

Sydafrikas medverkan är inställd sedan konstnären som skulle representera landet, Gabrielle Goliath, fått sin inbjudan att ställa ut i paviljongen indragen av kulturministern. Detta eftersom hennes verk innehåller referenser till Hiba Abu Nada, en poet som dödades i Israels bombningar av Gaza. Sydafrikas urvalskommitté protesterade i sin tur mot kulturministerns agerande vilket de menar är censur. Goliath försökte in i det sista få representera Sydafrika på biennalen genom att ta konflikten till domstol. Men den ville inte behandla fallet. Nu ställer Goliath istället ut på egen hand i Venedig utanför biennalen.

Även Australiens paviljong har kantats av konflikt. I februari 2025 meddelades att Australisk-libanesiske konstnären Khaled Sabsabi skulle representera landet. En vecka senare drogs det tillbaka efter kritik i landets parlament mot ett videoverk som Sabsabi ställt ut 2007. Det innehöll material föreställande Hizbollahs Hassan Nasrallah och bilder från 11 september-attacken 2001. Beslutet att dra tillbaka Sabsabis inbjudan att representera landet kritiserades av bland annat konstnärer i Australien. Tillslut ändrades beslutet och Sabsabi ställer ut i Australiens paviljong.

En annan kontroversiell paviljong är den US-amerikanska. Den har beskrivits av flera kritiker som innehållslös och platt.

Vanligtvis så sköts urval av både konstnär och kommissionär (finansiären av bidraget, som tidigare varit institutioner som Smithsonian eller MoMA) av NEA (National endowment of the arts). Så är inte fallet i år. Istället har kultur- och utbildningsdepartementet själva valt konstnären och som finansiär står en ideel organisation som grundade förra året och leds av en ordförande som tidigare drivit en djurmatsbutik. 

Flera kända konstnärer ska ha tackat nej och USA representeras av konstnären Alma Allen, vars abstrakta skulpturer är avsiktligen opolitiska. Något som uppenbarligen inte gjort hela affären mindre politisk med tanke på att båda hans gallerister avbrutit sina samarbeten med honom sedan det blev känt att han tagit uppdraget i Venedig.

Israel såg ut ta hem segern i Eurovision Song Contest 2026, men Bulgarien susade till slut förbi dem.

Tur var väl det, tyckte nog rätt många. Inte bara bulgarerna och alla som fått nog av Israels kulturwashing. Undertecknat tror att en och annan Eurovision-topp nog drog en lättnadens suck efter att poängen räknats (eller så satt de kolugnt i sina stolar i vetskap om att tävlingen var riggad…).

Ett Eurovision i Tel Aviv, eller än värre – Jerusalem, hade nämligen blivit en pr- och säkerhetsmässig mardröm för Eurovision.

Kanske hade sionistvänliga Storbritannien steppat in och tagit på sig arrangemanget i Israels namn, som de gjorde efter att Ukraina tagit hem pokalen 2022, men det hade ändå blivit en total shitshow, med än fler bojkottande länder och enorma protester. Ingen bra look för den ”icke-politiska” tävlingen.

Att Israel ändå kom tvåa beror på två saker – och ingen av dem är låten.

För det första spenderar Israel miljonbelopp på reklam och otillbörlig Eurovision-påverkan. Israel, som är i desperat behov av bra pr (det är nåt med folkmord och ockupation som folk runt om i världen inte verkar gilla…) betraktar Eurovision som ett av sina viktigaste propagandarum och lägger stor vikt vid att synas, höras och göra bra ifrån sig där. 

För det andra så mobiliserade (som vanligt) Europas alla sionister och muslimhatare, slängde sig på lurarna och röstade tio gånger var (minst – ett test från Eurovision-sajten ESC Insight visade att en enskild person kunde kringgå röstbegränsningen och lägga uppemot 1 000 röster i finalen).   

Ayla, 21, ska utvisas till krigets Iran, trots att hennes mamma och syskon får stanna i Sverige. Trots att hon bott sex år i Sverige, har jobb på ett LSS-boende och snart är färdigutbildad undersköterska.

Hennes fall är ett av 92 exempel i Aftonbladets uppmärksammade granskning om unga vuxna som ska utvisas till sina hemländer. Utvisningar så inhumana och orimliga att Jimmie Åkesson och SD vill stoppa dem och migrationsminister Johan Forsell tycker det ”känns fel i hjärtat”.

För Tidöpartierna spelar det mindre roll om något hundratal unga får stanna, så länge kompassriktningen ligger fast – så Jimmies och Johans plötsliga samvetskval lär mest handla om valtaktik. Men tonårsutvisningarna är symtom på en dysfunktionell och inhuman migrationspolitik. 

Tidöregeringen har, pådriven av det inofficiella regeringspartiet Sverigedemokraterna, infört en migrationspolitik som allt mer liknar den i Ungern eller Polen. Efter att Sverige under några år mottagit hundratusentals flyktingar och migranter i framför allt Syrienkrigets spår, har flyktinginvandringen nu så gott som stoppats, åtminstone för icke-europeiska flyktingar – av nästan 12.000 uppehållstillstånd på asylgrund förra året gick över 9.000 till ukrainare.

Bakom tonårsutvisningarna ligger flera inhumana politiska beslut. Barn som tidigare fått permanent uppehållstillstånd har de senaste åren fått tillfälliga uppehållstillstånd som inte förnyats när de fyllt 18. Samtidigt har möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av ”särskilt ömmande omständigheter” tagits bort, och ersatts av strängare formuleringar.

Lönekravet för arbetskraftsinvandrare har också höjts kraftigt. Nu krävs en lön på 33.390 kronor, det vill säga väl över medellönen inom LO-yrkena som förra året låg på 31.700 kronor. Dessutom har Migrationsverket ändrat i sina riktlinjer så att barn till arbetskraftsinvandrare nu oftare riskerar utvisning när de fyllt 18.

Reglerna för arbetstillstånd har skärpts under förevändning av att Tidöregeringen vill stoppa lönedumpning och utnyttjande av arbetskraftsinvandrare. Det kan låta rimligt – Sveriges tidigare mycket liberala regler för arbetskraftsinvandring, som infördes av regeringen Reinfeldt 2008, öppnade för fritt utnyttjande av utländska arbetare och lönedumpning på svenska arbetsplatser. Men Tidöregeringens nya skärpta regler är hycklande och cyniska. 

Det nya kravet på lönenivå påverkar inte de tusentals migrantarbetare, inte minst inom byggsektorn, från andra EU-länder eller från ”tredje land”, som ofta tjänar långt under svenska arbetare. I andra fall kan arbetsgivarna enkelt runda kraven genom att uppge en lön på pappret men i praktiken betala ut en mycket lägre lön till arbetare som på grund av utvisningshotet inte vågar protestera.

Istället för att sätta dit de företag som cyniskt utnyttjar migrantarbetare kastar regeringen ut unga vuxna som växt upp i Sverige för att de tjänar några hundralappar för lite. För att komma åt lönedumpningen och den oreglerade arbetskraftsimporten behövs helt andra åtgärder, som att lämna EU och att svenska kollektivavtal och löner måste gälla alla som arbetar i Sverige.

Högerns syn på invandring är inhuman och motsägelsefull. Samtidigt som flyktinginvandringen kraftigt stramats åt, är arbetskraftsinvandringen fortsatt relativt hög.

Det är en invandringspolitik som kan sammanfattas i att de som flyr från krig och förtryck avvisas, medan lönedumpande arbetskraftsimport välkomnas. Kommunistiska Partiet säger det motsatta: Sverige ska vara en fristad för människor som flyr – men vi är för en reglerad invandring och säger nej till lönedumpande arbetskraftsimport.

En generös flyktingpolitik kräver ett ordnat mottagande och en aktiv politik för integration. Åren efter flyktingvågen 2015 präglades av det motsatta. 

Den rödgröna regeringen under Stefan Löfven vägrade ta ansvar för mottagandet. Istället för statliga åtaganden lades hela processen i händerna på privata företag.

Skrupellösa flyktingprofitörer gjorde miljarder på att husera asylsökanden, samtidigt som satsningar på integration uteblev. Privatiseringen av arbetsförmedlingen och fortsatta nedskärningar i vuxenskolan underlättade knappast för nyanlända att komma in i samhället.

För den nyliberala högern var detta inget problem. En misslyckad integration och asylpolitiskt limbo med långa handläggningstider var en förutsättning för att hundratusentals migranter kunde utgöra basen för låglönesektorernas behov av arbetskraft.

Tiotusentals nyanlända hamnade i utanförskap med lågbetalda ströjobb, eller i öppen arbetslöshet. Det är knappast förvånande att detta också lett till att vissa typer av kriminalitet har ökat.

Lösningen på segregationen kan inte vara att stänga gränsen för de som flyr från krig och förtryck. Inte heller kommer inhumana massutvisningar av migranter rädda välfärden eller skapa trygghet i det Sverige som slitits itu av nedskärningar och ökade klassklyftor.

Lösningen måste vara rejäla satsningar på utbildning och på jobb – till exempel inom den välfärdssektor som skriker efter fler händer. Det är inte bara inhumant, utan också ett slöseri med resurser, att utvisa unga som vuxit upp i Sverige och är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden.

En svensk solidarisk flyktingpolitik kan samtidigt inte lösa den globala migrationskrisen. I slutändan måste flyktinströmmarnas grundorsaker – en orättvis världsordning, imperialistiska krig och klimatförändringar – bekämpas. 

De allra flesta människor vill inte behöva fly från sina hemländer. De vill ha framtidsmöjligheter och fred. Därför måste kampen för en human flyktingpolitik gå hand i hand med kampen mot imperialismen.

Sverige klättrar snabbt i den globala rikedomstoppen – samtidigt som 13 procent av befolkningen lever i relativ fattigdom.

I dag finns 6.845 personer i landet med en förmögenhet på över 30 miljoner dollar – motsvarande drygt 300 miljoner kronor. Enligt en ny rapport från den Londonbaserade fastighetsbyrån Knight Frank väntas siffran öka till 10.633 personer redan år 2031.

En ökning med hela 55 procent.

I förhållande till övrig befolkning innebär detta att omkring en promille (0,1 procent) av Sveriges befolkning kommer att tillhöra den globala förmögenhetseliten.

Sverige kommer därmed att rankas på fjärde plats när det gäller antalet superrika per capita. Endast tre länder kommer ha en högre andel:

Schweiz: 0,23 procent

Singapore: 0,18 procent

USA: 0,12 procent

Fram till 2031 väntas även antalet dollarmiljardärer i Sverige att öka, från dagens 32 till 58 dollarmiljardärer år 2031. Det är en ökning med 81 procent.

Ökningen är den tredje högsta i världen. Endast Saudiarabien och Polen väntas ha en snabbare ökning av antalet dollarmiljardärer.

Samtidigt lever cirka 13 procent av befolkningen i Sverige – runt 1,3 miljoner människor – under gränsen för så kallad relativ fattigdom, enligt SCB.

Sedan 2021 har världen fått 162.000 nya superrika – motsvarande 89 nya personer om dagen med förmögenheter på över 30 miljoner dollar.

USA dominerar fortfarande i totala antal men ökningen väntas framöver vara störst i länder som Indonesien, Saudiarabien, Vietnam och Polen – och alltså Sverige.

Samtidigt som förmögenheten i toppen växer ser verkligheten helt annorlunda ut för många andra. Enligt Världsbanken lever omkring 890 miljoner människor (cirka 10 procent av alla på jorden) i extrem fattigdom med en inkomst på mindre än 30 kronor om dagen.

Världsbanken poängterar dock att fattigdomsgränsen också bör analyseras efter cirka 68 kronor per dag – för att fånga upp ekonomisk utsatthet i mer utvecklade ekonomier.

Med detta mått skulle istället cirka 2,8 miljarder – eller 35 procent av världens befolkningen – leva i fattigdom.

Liberalerna och Simona Mohamsson vill fördubbla antalet miljardärer i Sverige fram till år 2036. För att nå målet vill partiet sänka bolagsskatten, den statliga inkomstskatten och skatten på ISK-sparande. Dessutom vill Liberalerna ”förbättra villkoren för företagande och investeringar i Sverige”.

Har Mohamsson missat att Sverige redan är ett av världens mest miljardärtäta länder? Enligt den exklusiva fastighetsmäklarfirman Knight Frank väntas Sverige snart ha världens tredje största koncentration av superrika per capita – efter Schweiz och Singapore.

Liberalerna behöver alltså inte göra särskilt mycket för att nå sitt mål. De kan luta sig tillbaka och se på medan klasskillnaderna fortsätter växa i ett land som, sett till förmögenheterna, blir rikare för varje år.

Ett Sverige som beskattar tillgångar och kapital betydligt längre än många andra länder. Som blivit ett paradis för miljardärer, som ekonomijournalisten Andreas Cervenka beskriver det.

De superrika gynnas av svenska skatteregler, samtidigt som de kopplat loss sina liv från de nationella ekonomierna. De har flera bostäder i olika länder, egna finansiella strukturer och så stora förmögenheter att de inte vet vad de ska investera pengarna i.

Förra året växte världsekonomin med drygt 3 procent. Samtidigt ökade de superrikas förmögenheter med 5,3 procent.

Resultatet blir att en allt större mängd kapital jagar samma tillgångar: bostäder, mark, aktier, konst och råvaror – tillgångar som sannolikt kommer fortsätta stiga i värde under de kommande åren. Oavsett krig, kriser, räntor eller lågkonjunkturer.

Kapitalet rör sig globalt mellan bostäder, skattejurisdiktioner och finansiella tillgångar. För många miljardärer är världen ett nätverk av flygplatser, investeringar och skattesystem.

Liberalernas vision är ett Sverige med dubbelt så många miljardärer. Samtidigt slår antalet skuldsatta hos Kronofogden rekord och allt fler människor saknar marginaler för att klara hyra, mat eller en oväntad utgift.

Vi behöver inte fler miljardärer. Vi behöver ett ekonomiskt system där samhällets rikedomarna kommer fler till del.