Tornevall Networks

Under veckan står Sverige för första gången värd för ett Natotoppmöte. Det handlar om ett möte mellan Natoländernas utrikesministrar i Helsingborg den 21-22 maj. Redan förra lördagen, den 16 maj, anordnades en tusen människor stark stordemonstration mot mötet, där bland annat Kommunistiska Partiet medverkade.

Konferensen beräknas kosta 85 miljoner kronor, vilket statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard anser vara ”en bra investering” av våra gemensamma skattemedel. Förhoppningen från deras håll är att kunna släta över den ”tuffa retorik” som USA framfört om Nato på sistone.

De svenska krigshökarnas smekmånad med Nato har krackelerat i takt med USA:s alltmer skeptiska hållning mot alliansen. President Trump har vid ett flertal tillfällen uttryckt sin irritation över de europeiska Natoländernas ovilja att stödja angreppet på Iran, och till och med hotat med att lämna Nato, vilket en märkbart nervös Maria Malmer Stenergard sedan försökte nonchalera i SVT Rapport.

Det är inte svårt att känna skadeglädje när krigshökarna – som Malmer Stenergard – först gladde sig över den odemokratiska svenska anslutningen, för att sedan genast ställas inför framtidsutsikten av ett Nato utan pappa USA. Ett sådant Nato är ju ingenting att ha för USA-fjäskande europeiska politiker.

Förhoppningsvis får de även i framtiden sätta skrattet i halsen.

De senaste månadernas strejker och protester i Bolivia har kulminerat i en pågående generalstrejk och vägblockader som lamslagit landet. Upptrappningen sker efter att högerpresidenten Rodrigo Paz ökat repressionen mot demonstranterna.

De hundratusentals demonstranterna protesterar mot regeringens högerpolitik och privatiseringar, som genomförs via presidentdekret, och kräver presidentens avgång. Men också mot att Paz utsett general Rodolfo Montero Torrico till vice säkerhetsminister för att slå ner protesterna. 

Torrico var chef för polismyndigheten under kuppresidenten Jeanine Añez, och utreds fortfarande för sin inblandning i massakrerna i Sacaba och Senkata i november 2019, då polisen och militären mördade minst 21 civila.

Konflikten i Bolivia har fått Paz internationella vänner att sluta upp bakom honom. Både USA:s och Israels utrikesministerium har fördömt protesterna, medan Argentinas president Javier Milei i helgen skickat två militärflygplan till Bolivia, med vad Milei påstår är nödhjälp till byar som skurits av på grund av blockaderna, men som hans politiska motståndare menar snarare är hjälp till Rodrigo Paz regering att slå ner på protesterna.

En grupp kongressledamöter från vänsteroppositionen i Argentina kräver att Mileis regering redovisar vad planen innehållit, och anklagar Milei för att skicka vapen snarare än mat till Bolivia. De påminner i sin skrivelse om att Argentinas dåvarande högerpresident Mauricio Macri gjorde just det när Añez kommit till presidentmakten 2019 efter en militärkupp mot tidigare presidenten Evo Morales.

Añez fängslades för sin roll i statskuppen efter att vänsterpartiet MAS vunnit valet 2020 och Luis Arce valts till president. Men efter fem år i fängelse släpptes hon i november förra året när Paz vunnit valet, två dagar innan hon närvarade på ceremonin då Paz svors in som president.

Under måndagen tog sig demonstranter också in i regeringsbyggnader i La Paz, i samband med sammandrabbningar med kravallpolisen som pågick i flera timmar. I den pågående hårda klasskampen i Bolivia har Rodrigo Paz hotat demonstranterna med att alla som inte ”respekterar demokratin” kommer att skickas i fängelse.

Den 14 maj anlände Handala II till Malmö, början på en färd genom Skandinavien för att uppmärksamma den israeliska folkmordsstatens illegala blockad av Gaza och påminna om palestiniers rätt till sitt land.

Seglatsen är ett samarbete mellan Ship to Gaza i Sverige, Norge och Danmark.

– Nu kommer vi återigen göra ett nytt försök att segla till Gaza och bryta den kriminella blockaden, sade Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, i sitt tal i Malmö.

”Vårt uppdrag är att belysa konsekvenserna av de omänskliga åtgärderna och folkmordet på palestinier som vidtas av Israel, med stöd av USA och andra länder. Ungefär 50 procent av Gazas befolkning på 2,3 miljoner är barn. I åratal har Israels blockad berövat dem säkerhet, utbildning och hälsa, liksom alla utsikter till en anständig framtid. Sedan oktober 2023 har den pågående massakern gått bortom denna gradvisa förstörelse av hopp till grymma, obevekliga mord.”, skriver Ship to Gaza i ett pressmeddelande.

Delar av besättningen ombord Handala II i Helsingborg. Foto: Proletären

Efter den månadslånga resan till ett dussintal hamnar i Sverige och Åland åker fartyget vidare till Norge och Danmark, för att sedan segla vidare till Medelhavet och Gaza.

Kaptenen Jens Marklund, som också seglade ombord den första Handalabåten, invigde formellt Handala II i Malmö och gav den sitt namn. Mikael Wiehe, som länge visat sitt stöd för Palestina, besökte och signerade sitt namn på båten.

Reggaestjärnan Ivan Olausson Klatil, mer känd som General Knas, framförde flera låtar i hamnen i Malmö. General Knas deltog även i demonstrationen den 16 maj mot Natotoppmötet i Helsingborg och uppträdde på det avslutande mötet på Stortorget.

I måndags bordades flera fartyg i Global Sumud Flotilla av IDF-styrkor utanför Cyperns kust, ungefär 250 sjömil från Gaza. Till skillnad från tidigare israeliska piratattacker, som brukar äga rum under nattetid, genomfördes denna attack mitt på ljusa dagen i internationellt vatten.

Enligt organisatörerna klarade sig tio båtar från Israels piratdåd och fortsätter uppdraget. De befinner sig just nu ungefär 120 sjömil från Gazas kust.

Handala II:s besök vid hamnar i Sverige och Åland: Malmö 14/5Helsingborg 15-16/5Simrishamn 18/5Kalmar 20/5Visby 22-23/5Mariehamn 26-27/5Stockholm 30-31/5Södertälje 1/6Söderköping 3/6Motala 7/6Mariestad 10/6Vänersborg 10/6Trollhättan 11/6Göteborg 13-14/6Lysekil 15/6

I helgen demonstrerade runt 1000 personer i Helsingborg mot Natotoppmötet som äger rum i staden den 21-22 maj, där Sverige för första gången står värd för ett stormöte med utrikesministrar och representanter från Natos medlemsländer.

38 organisationer samlades under nätverket Stoppanato.nu, däribland Tecknarupproret, Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), Kommunistiska Partiet, Feministerna, Vänsterpartiet Malmö, Ung Vänster Skåne, Allt åt Alla, Rojavakommittéerna, Fred og Rettferdighet (FOR), Stäng ner Elbit och Frasses Fulflyttar, med flera.

Proletären var på plats i ett delvis regnigt Helsingborg och pratade med demonstranter om varför de protesterar.

– Jag är här för att demonstrera mot Nato och för att stoppa militarismen. Vi vill också uppmärksamma folk om de 17 militärbaser runt om i Sverige som USA har tillgång till genom DCA-avtalet, säger Martin Bronski från Riksföreningen Nej till Nato, som menar att Natointrädet inte ligger i Sveriges intresse utan endast gynnar USA.

– Vi är här för att stödja motståndet mot Nato. Vi är en folkgrupp som genomlevt många krig i Palestina och Libanon, och vi vill inte att våra barn eller oskyldiga människor ska tvingas ut i krig, säger Jasmine Falastin från Palestinavänner i Helsingborg, till Proletären på Furutorpsplatsen innan demonstrationen.

Marwa Moustafa, också med i Palestinavänner i Helsingborg, kritiserar Sveriges Natointräde.

– Natoländerna stödjer krig och folkmord, inklusive folkmordet i Gaza. Därför protesterar jag idag, säger hon.

Pia Jacobsen, som varit med i styrgruppen för demonstrationen och är partistyrelsemedlem i Kommunistiska Partiet, förklarade i sitt tal på Stortorget att förberedelserna för det svenska Nato-medlemskapet pågått i decennier.

– Redan på 90-talet gick Sverige med i Natos Partnerskap för fred, ett projekt för att knyta länder närmare krigsalliansen. Därefter kom Sverige, genom EU-medlemskapet, allt djupare in i Natos strypgrepp när EU ingick ett officiellt samarbete med Nato, inte minst genom det militära samarbetet Pesco, sade Pia Jacobsen, och fortsatte:

– EU och Nato är två sidor av samma mynt. Det är imperialismens allianser och verktyg för att tvinga länder och folk över hela jorden att underkasta sig imperialismens krav.

Pia Jacobsen kritiserade även familjen Wallenberg och Saab för att tjäna pengar på den militarisering som urholkar det svenska samhället och menade att samtliga riksdagspartier är Natokramare.

– Att tala om utbyggd välfärd och samtidigt öka takten i upprustningen är falsk matematik. Det är unga, gamla, sjuka och inte minst kvinnor och välfärdens arbetare som står för notan när vapnen ska betalas.

– Kampen för välfärd istället för vapen är en del av vår kamp mot imperialismen. Varje krona till Nato är en stöld från välfärden, och från allas rätt till goda livsvillkor, sade Pia Jacobsen i sitt tal.

Demonstrationen bjöd även på musik från bland annat reggaestjärnan General Knas och Göteborgsbaserade Slowgold.

– Självklart står vi upp mot militarisering och imperialism. Sverige ut ur Nato, Nato ut ur Sverige, sade General Knas, eller Ivan Olausson Klatil som han egentligen heter, till Proletären efter sitt uppträdande på Stortorget.

– Jag har varit här och spelat idag för att jag hatar Nato och DCA-avtalet. Jag står upp för fred och jag är emot krigshets, militarisering och miljardärer som tjänar på vapenexporten, sade Amanda ”Slowgold” Werne.

Frontbanderollen i demonstrationståget: ”Stoppa Nato!” Foto: Joel Assarsson

Ett femtiotal medlemmar i RKU, från bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Umeå och Karlstad, deltog i demonstration. Foto: Proletären

RKU Stockholm organiserade en buss ner till Helsingborg och tog med denna mastodontiska banderoll. Foto: Proletären.

Demonstrationen hade ett Palestinablock med egen säckpipespelare. Foto: Proletären

Demonstrationen marscherar längs Södergatan på väg mot Stortorget. Foto: Proletären

Nellie Puig från RKU Stockholm ropar paroller i megafon. Foto: Proletären

Demonstranter förmedlar ett tydligt budskap: ”Nej till Nato”. Foto: Joel Assarsson

Mehmet Ali Arslan från podcasten Fredshetsarna uppträder på Furutorpsplatsen. Foto: Proletären

Vänsterpartiet Malmö och Ung Vänster Skåne protesterar mot Nato. Foto: Proletären

”USA Mördare”-banderollen reser sig över demonstrationståget. Foto: Kamal El Salim

Ett plakat i demonstrationståget med texten: ”Inga hundar är tillåtna”. Foto: Proletären

Filip Astvald (K) och Pia Jacobsen (K) från styrgruppen i nätverket stoppanato.nu. Foto: Proletären

Ungdomen tar täten i RKU:s demonstrationsblock. Foto: Proletären

Amanda ”Slowgold” Werne uppträder på det avslutande mötet på Stortorget efter demonstrationen. Medlemmar ur Spartacuskören i bakgrunden. Foto: Joel Assarsson

Kommunistiska Partiets banderoll: ”Välfärd istället för vapen!” Foto: Proletären

General Knas på scen under Nato-protesten i Helsingborg. Foto: Proletären

Åhörare lyssnar till tal och musik på Stortorget. Foto: Proletären

Simon Hedelin från Kommunistiska Partiet i Göteborg samtalar med en mötesdeltagare på Stortorget. Foto: Marit Kalleson

Solen tittar fram på Terrasstrapporna nedanför Kärnan. Foto: Proletären

Demonstranter från våra nordiska grannländer deltog i demonstrationen. Foto: Joel Assarsson

Demonstrationståget passerar Stadsparken. Foto: Proletären

Läget i förskolan fortsätter att stagnera och på många håll bli till det sämre. Det låga barnafödandet i landet ses som ett problem, istället för en möjlighet att ge personalen i förskolan rätt förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Avdelningar slås ihop och personal varslas. På många förskolor blir barngrupperna till och med större. Samtidigt riskerar var tredje förskollärare i flera kommuner att bli av med jobbet. 

Den övervägande majoriteten som jobbar inom förskolan är kvinnor. Många tvingas gå ner i arbetstid för att orka med tillvaron och många drabbas av utmattningssyndrom. Detta är ett välkänt mönster i de flesta välfärdsyrken. 

Barnen riskerar i sin tur att gå miste om såväl språklig utveckling som den mest basala omsorgen. Allt detta när vi har ett gyllene tillfälle att minska barngrupperna i förskolorna till följd av det låga barnafödandet. 

Förskollärarnas fackförbund Sveriges lärare har gått ut och krävt av politikerna att lagstifta om ett maxtak på barngruppernas storlek. De kräver även en lagstadgad minimibemanning beroende på barnens ålder. Detta är jättebra, men många undrar varför facket inte samtidigt hotar med strejkvapnet.

Facket ägnar sig istället åt att driva igenom ytterligare ett meningslöst titelskifte i hopp om att ”höja statusen” på yrket. Ett titelskifte, där förskollärarna numera ska tituleras som lärare i förskolan, löser inte problemen med för stora barngrupper och för låg personaltäthet. 

På grund av fredsplikten menar Sveriges lärare att en strejk enbart kan ske under avtalsrörelsen, trots att strejkkassan är mer än överfull. Man säger att SKR inte bryter mot kollektivavtalet, då de hela tiden hänvisar till att de ”följer processen i att skapa balans mellan uppdrag och resurser” och att en vild strejk hade varit till nackdel för personalen. 

Om vi då vänder blicken mot politikerna (som är fullt medvetna om läget) så får vi se förakt för kvinnor i sin renaste form. Kvinnorna som jobbar i välfärden mår inte bra, är lågavlönade och kämpar på med att jonglera familj och det obetalda hushållsarbetet med en orimlig belastning på lönearbetet.

Socialdemokraterna har räknat ut att det hade kostat lite mer än en miljard att följa fackets krav på maxtak på barngrupper och rimlig bemanningstäthet. Politikerna kan dock inte komma överens om huruvida sverige har råd med detta krav. Detta samtidigt som Sveriges försvarsbudget är uppe i flera hundra miljarder kronor. Det är skamligt!

Vad hade summan för ett värdigt arbetsliv och en trygg uppväxt varit i relation till krigsbudgeten? Det är tydligt vad som är viktigt i samhället, att värna om krigsindustrin. När blir det istället viktigt att värna om kvinnor och barn? 

Matilda Storbacka,Förskollärare

Kamil Abu Hanish, politbyråmedlem i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), släpptes ur israelisk fångenskap den 13 oktober 2025. Han är en av närmare 2.000 palestinier som frigavs i en fångutväxling i samband med att den senaste ”vapenvilan” mellan Israel och Hamas trädde i kraft.

Under sin tid i fängelse lärde Kamil Abu Hanish känna hundratals palestinska ledare såsom Marwan Barghouti, författaren Walid Daqqa och PFLP:s generalsekreterare Ahmad Sa’adat. Efter sin frigivning förvisades Kamil Abu Hanish till Kairo i Egypten där Proletären når honom på länk för att prata om den palestinska befrielserörelsen, tiden i fängelse och hans outtröttliga politiska arbete och livet han givit åt kampen.

Skulle du kunna berätta om din tid i det israeliska fängelsesystemet?

– Jag har spenderat totalt 23 år av mitt liv i fängelse, den längsta och viktigaste perioden i mitt liv. De har hållit mig i många olika fängelser: i Ashkelon, Shatta, Gilboa, Ramla, Hadarim, Eshel, Ohalei Kedar, Raymond och Nafha. Den längsta perioden i Raymond, cirka 14 år.

– Jag arresterades första gången 1994 i början av mitt universitetsliv i ungefär 40 dagar. Sedan fängslades jag också innan andra intifadan under sommaren år 2000. Jag utsattes för tortyr båda gångerna.

– Sista gången fängslades jag i april 2003. Efter två år gick jag upp i domstol och dömdes till nio livstidsstraff, motsvarande över 800 år fängelse. Jag dömdes även att betala 20 miljoner dollar i böter till israeliska bosättare.

– När jag kom till fängelset fanns det redan en organiserad rörelse av palestinska fångar som hade börjat bildas på 1990-talet och som jag engagerade mig i. Genom organisering och kamp, inte minst hungerstrejker, vann fångar rättigheter som förbättrade fängelseförhållandena. Jag själv kom att delta i åtta olika hungerstrejker. Vi hade till exempel bibliotek, vi hade ett kulturliv, ett föreningsliv. Dussintals fångar gav sina liv för detta.

Trots tuffa förhållanden och tortyr så ägnade du tid åt studier, litteratur och politiskt arbete. Kan du berätta mer om hur ni lyckades omvandla fängelserna till universitet, till platser för att studera och organisera mot ockupationen?

– Jag läste glupskt, fem till tio timmar om dagen. Tre timmar dedikerade jag strikt till skrivandet. Jag höll i föreläsningar om politik, filosofi, historia och kultur. Jag var ständigt förföljd i mitt arbete och skrivande. Fångvakterna konfiskerade det jag skrev.

– Så vi gömde pappren och smugglade ut dem genom en metod vi kallade för ”kapseln”. En kortare text skriven med väldigt små bokstäver på transparent papper, som sedan veks och rullades ihop som ett piller. Därav namnet. Med hjälp av kapslarna kunde vi smuggla meddelanden och rapporter och på så vis kommunicera mellan fängelserna.

– Efter en tid lyckades vi smuggla in telefoner. Vi fick prata i en kvart eller halvtimme varannan eller var tredje dag. Jag använde den tiden för att spela in mina skrifter. Ett tiotal av mina böcker är helt och hållet inspelade via telefon.

Kamil Abu Hanish Foto: Privat

Förändrades förhållandena efter den 7 oktober 2023?

– Låt mig vara tydlig. Även om förhållandena var relativt goda innan 7 oktober så var det inget paradis. Men efter 7 oktober isolerades vi helt från världen – inga advokat- eller familjebesök, vi fick inte gå ut på gården, vi blev medicinskt försummade. De sökte igenom våra rum och konfiskerade allt: tidningar, tv- och radioapparater, rakhyvlar, kläder.

– Sång var förbjudet. Bön var förbjudet. Vi lämnades med ingenting annat än våra madrasser och filtar. Jag fick inte veta om min fars död förrän nio månader efter att han gick bort. En tre månader gammal nyhet ansågs färsk. Tortyren vi utsattes för var grym. Vi misshandlades. Vi korsfästes i timmar i både extrem kyla och värme. Vi var 15 personer i celler avsedda för sex. Ungefär 90 fångar dödades där jag var under denna period.

Kan du berätta om PFLP:s verksamhet i Gaza under Israels folkmordskrig?

– Det är svårt för mig att säga eftersom jag själv inte kommer från Gaza och jag nyligen släpptes fri. Men PFLP har länge varit verksamma i Gaza och är en del av motståndet mot ockupationen, såväl det militära som det civila.

Vad ledde dig till att gå med i PFLP? Du deltog i både den första intifadan, som du beskrivit som den ”viktigaste vändpunkten i din kamp”, och i den andra.

– Det stämmer. Jag gick med i PFLP under den första intifadan som började 1987. Då var jag bara ett barn, inte mer än tolv år gammal. Palestina var ett land under ockupation. Israelerna konfiskerade ständigt mer mark. Under den här perioden var det vanligt att ockupationsstyrkor plundrade familjers hem och grep och fängslade människor. De tog min far, de tog min farbror, de tog andra familjemedlemmar, de tog grannar till oss.

– Detta växte vi upp med, och det var i denna kontext som mitt nationella medvetande började ta form. Vi gjorde motstånd mot ockupationen genom folkliga medel – stenkastning, strejker, sit-ins och klotter. Jag gick med i martyren Ghassan Kanafanis förtrupp för ungdomar i byn Beit Dajan i Nablusområdet, där jag är född.

Hade Ghassan Kanafani en stor inverkan på dig?

– För mig är Ghassan Kanafani en av de största, en av de främsta författarna, och han har haft stor betydelse för mig och mitt författarskap. När jag själv, eller andra för den delen, läser min litteratur så ser man tydligt att jag har influerats av honom.

– Folkfronten såg till att alla som gick med allmänbildades. De hämtade in alla möjliga typer av litteratur – noveller, politisk litteratur, vetenskapliga texter, rysk litteratur från Sovjetunionen, men också böcker skrivna av Kanafani. Jag är en son av Kanafani-skolan.

På tal om utbildning så var du en av studentledarna för PFLP under din tid på universitet på Västbanken. Skulle du kunna berätta mer om det och vilken typ av verksamhet ni genomförde?

– När jag ungefär 18 eller 19 år gammal så började jag på An-Najah-universitetet i Nablus. Detta var 1994, efter den första intifadan och under den tid då Osloavtalet förhandlades fram, som för oss var en tuff period, en period av frustration och nederlag eftersom vi som organisation motsatte oss avtalet.

– Under den första intifadan fokuserade jag inte på den vänsterintellektuella tanketraditionen. Vi var unga och vi såg direkt kamp som vårt enda alternativ, vilket var vad som lockade mig till PFLP som revolutionär organisation. Men mina universitetsår var en tid av mognad där jag engagerade mig politiskt, utvecklade min vänsterintellektuella identitet och där min militanta identitet kristalliserades, vilket jag burit med mig sedan dess.

– Jag gick med i Progressiva studentaktionsfronten, där vi förde en kamp på tre fronter parallellt med varandra. För det första, den fackliga kampen för att förbättra våra villkor som studenter; för det andra, den demokratiska kampen mot myndigheternas agerande, vilka uttryckte sig i arresteringar och försöket att militarisera universiteten; och för det tredje, den nationella kampen mot Israel och den israeliska ockupationen.

– Våra metoder omfattade flygbladsutdelningar, seminarier, firandet av nationella högtider, bokmässor, konstutställningar och demonstrationer mot såväl den palestinska myndigheten som Israels ockupation. Vi arbetade med att utbilda och öka medvetenheten bland studenter. Jag var redaktör på en publikation som hette Handala, som kom ut varje vecka, och blev så småningom ledare för den progressiva studentaktionsfronten på Västbanken och även PFLP:s ansvarige för studentaktiviteter på universiteten. PFLP publicerade också en tidning som hette al-Hadaf al-Talibi [Studentmålet], uppkallad efter Ghassan Kanafanis tidskrift al-Hadaf.

Under den andra intifadan grundade du Abu Ali Mustafa-brigaderna, PFLP:s väpnade gren, på norra Västbanken. Skulle du kunna berätta mer om din roll och PFLP:s väpnade motstånd under denna period?

– Den andra intifadan började i september 2000. Då hade jag precis frisläppts för andra gången från israeliskt fångenskap. Efter allt som hade hänt så trodde jag mer och mer på den väpnade kampen. Därför övergick jag från studentrörelsen till den väpnade motståndsrörelsen. Vi bildade ett dussintal militärceller i Nablus, införskaffade vapen och inledde militära operationer mot fienden, inklusive martyrdödsoperationer [självmordsattentat]. Vi lärde känna hundratals unga krigare. Dussintals unga män kom till oss och ville utföra martyrdödsoperationer.

– Jag deltog själv i militära operationer. Som befälhavare måste du delta i fronten. Jag var en jagad man och utsattes för flera mordförsök, vilka jag nätt och jämnt undkom. Ockupationsstyrkor gjorde razzior mot mitt hus i Beit Dajan och arresterade mina syskon flera gånger. I början av 2003 demolerade de halva mitt hus.

Mellan 2000 och 2003 deltog du alltså i det väpnade motståndet?

– Ja, jag gav mitt allt till det väpnade motståndet under denna period. Vår brigad i Nablus på norra Västbanken var den mest effektiva i hela PFLP:s militära apparat. Den andra intifadan var en avgörande händelse i det palestinska folkets kamp. Det var kanske det andra stora väpnade upproret efter revolten 1936, som vi inspirerades av.

– Hundratals människor dog – vänner, familj, kamrater. Vi såg folkets lidande. Massakern i Jeninlägret och Nablus 2002. Alla fick betala ett högt pris. Men vi var fast beslutna att fortsätta. För egen del inspirerades jag av Ghassan Kanafani och hans ständiga uppmaning att försvara hemlandet till varje pris.

Hur har USA:s och Israels angreppskrig mot Iran och invasionen av Libanon påverkat Palestina? Vad betyder Iran för den palestinska motståndskampen?

– Sionismen handlar inte bara om att ockupera Palestina och rensa landet från dess befolkning. Det är ett större projekt för att kontrollera regionen, vilket folken i Libanon, Egypten, Syrien, Jordanien och Irak erfarit. Varje folk, varje rörelse och varje parti som gör motstånd mot Israel är för oss som palestinier förenligt med befrielsekampen. Vi stöder alla som bekämpar Israel.

– Om Iran gör motstånd mot den sionistiska enheten och konfronterar deras aggressiva expansionspolitik, då kommer vi att stå vid deras sida. Länder som Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som är vänligt inställda till ockupationen och allierade med USA och Israel, är för oss fienderegimer som strider mot våra nationella intressen.

– Det var inte Iran som startade detta krig. Iran har dessutom historiskt stöttat Palestinas sak och det palestinska motståndet, inklusive det arabiska motståndet genom Hizbollah i Libanon. Folkfronten är en del av en motståndsaxel som motsätter sig den sionistiska ockupationen och USA-imperialismens krigshärjningar i regionen. Se vad som hände i krigen mot Irak, Libyen och Syrien. Se vad som händer i Jemen, Libanon och Gaza just nu. Därför stöder vi Iran i detta krig, och vi stöder Hizbollah.

Stora infrastruktur- och byggprojekt i Sverige präglas av omfattande brister kopplade till arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet, skriver Arbetsmiljöverket.

Förra året genomfördes 668 myndighetsgemensamma kontroller mot arbetslivskriminalitet på byggarbetsplatser runt om i landet. Kontrollerna resulterade i 92 inspektionsmeddelanden med krav på åtgärder, 88 förbud där arbetsmoment stoppades på grund av allvarliga arbetsmiljöbrister och 91 faktaunderlag som kan leda till sanktionsavgifter.  

– Det vi ser är inte enskilda avvikelser, utan återkommande problem. Långa entreprenörsled kan bidra till otydlighet i ansvar och försämrad insyn, i de fallen ökar risken för arbetsmiljöbrister och andra typer av arbetslivskriminalitet, säger Robert Scarlini, chef för enheten Samordning av kontroll på Arbetsmiljöverket.

Bland de återkommande och systematiska problemen i de stora byggprojekten listar Arbetsmiljöverket bland annat: svarta löner och omfattade skattebedrägerier, falska socialförsäkringsintyg, felaktigt angivna uppgifter i utstationeringsregistret och villkor som inte efterlevs, allvarliga arbetsmiljörisker, exploatering av arbetskraft och ökad sexuell exploatering kopplad till stora industrisatsningar.

Nu i maj hålls en översynskonferens för icke-spridningsavtalet av kärnvapen i FN:s regi i New York. En viktig konferens – som Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) beslutat att inte närvara på.

”Det är ett smärtsamt tydligt bevis på regeringens svala intresse för kärnvapennedrustning“, skriver Svenska läkare mot kärnvapen (SLK) tillsammans med Svenska Freds i en debattartikel.

De båda organisationerna är starkt kritiska till regeringen Kristerssons hållning i frågan om kärnvapen och att de mer eller mindre gett grönt ljus för placering av sådana vapen i Sverige.

– Vi är starkt emot Natos kärnvapendoktrin och att Sverige gått in både i Nato och DCA utan några restriktioner mot kärnvapen, det är väldigt allvarligt, säger Vendela Englund Burnett, ordförande i SLK, till Proletären.

Organisationens motstånd mot kärnvapen grundar sig i medlemmarnas yrkeskunskaper och etik berättar Vendela Englund Burnett.

– Vi är ju läkare och därför hävdar vi den alltmer ovanliga åsikten att alla människor är lika mycket värda. Dessutom vet vi som läkare hur dåligt människor fungerar om de utsätts för hot, stress, informationsbrist och så vidare.

– Om man nu ska tänka på Sverige, så är det väldigt farligt för oss att skapa en situation där man på andra sidan Östersjön, där det finns människor som är precis som vi, planterar misstanken att det ska placeras kärnvapen här med tre minuters flygtid till mål.

– Det gör det farligare för Sverige och höjer spänningen. Nej, det finns inget positivt med det och det är totalt ologiskt. 

Det blir alltså inte tryggare under Natos kärnvapenparaply?

– ”Kärnvapenparaply” är en förrädisk beskrivning av något som inte finns. Om vi accepterar det så accepterar vi att vi ska trovärdigt påstå att vi är beredda att döda miljontals människor. Men vi ska samtidigt inte skrämma upp dem så mycket att de är beredda att reagera på en felimpuls!

Tycker du att det talas mer lättvindigt om kärnvapen nu än till exempel under kalla kriget?

– Ja och det avslöjar en djup okunnighet. Man orkar inte ta till sig vad de faktiskt är och gör. När man hotar någon med vapen så säger man ju att man är beredd att använda det. Om man ska bli lite etiskt filosofisk – om det värsta och yttersta händer och hela vår civilisation hotas, ska vi påstå att vi är beredda att ge upp den då?

– Ska vi säga att vi är beredda att ge upp all humanitet, mänskliga rättigheter, framtiden, att döda miljoner, utlösa en kärnvapenvinter… Vad återstår då av vår ”civilisation”? Då har vi redan förlorat, för det var ju dessa värden jag trodde vår civilisation skulle stå för.

Men vad kan alla som inte vill ha kärnvapen i världen göra då? Eller är det kört?

– Vi ska ju tänka att vi har gjort ganska mycket förut, så sent som på åttiotalet fanns det 70.000 kärnvapen, idag omkring 12.000. Det gäller att få alla att på nytt förstå vad det är och börja prata med varandra om det.

– Bara några veckor innan invasionen av Ukraina sade de stora kärnvapenmakterna att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas. Vi måste lyfta upp den sanningen, den logiken att det aldrig någonsin får hända. Och då är det balanserad och kontrollerad nedrustning som gäller.

– Låt oss komma tillbaka till att gemensamt göra detta. Det existensiella hotet är vår gemensamma fiende, vi måste rusta ned tillsammans annars går vi under tillsammans. Och då ingår det att motverka fiendebilden och idén att det är ”någon annan”, och inse att alla människor är vi.

I och med Socialdemokraternas skuggbudget meddelade partiet att de vill införa en höjd bankskatt på ”övervinster” – bland annat för att finansiera en höjning av barn- och studiebidraget.

Skatten ska enligt förslaget vara tillfällig och läggas på bankernas så kallade räntenetto. Den skulle inbringa ytterligare fyra miljarder kronor till statskassan.

I en intervju med TT kallade finansminister Elisabeth Svantesson (M) Socialdemokraternas förslag för en ”bolåneskatt” och menade att bankerna inte skulle bekosta skatten genom att sänka vinsterna. Kostnaderna skulle istället ”vältras över på kunderna”.

Hon ser ut att ha rätt.

I veckan rapporterade Dagens Industri att flera storbanker planerar att höja bolåneräntorna ytterligare för att kompensera – om den föreslagna skatten träder i kraft.

– Om skatten läggs på bankernas räntenetton kan det leda till höjda bolåneräntor, sänkta sparräntor eller en kombination av bådadera, sa SBAB:s chefsekonom Robert Boije till Dagens Industri.

SEB:s presstalesperson Petter Brunnberg hävdade i samma artikel att bankernas marginaler på bolån redan var ”mycket låga”.

Men storbankernas egna siffror visar något helt annat.

De senaste åren har bankernas räntenetto – alltså skillnaden mellan vad bankerna tjänar på utlåning och betalar för inlåning – fullkomligt exploderat. Mellan 2021 och 2025 ökade storbankernas räntenetton med upp till 63 procent samtidigt som inflationen låg på 22 procent under samma tidsperiod.

Swedbanks räntenetto steg från 27 miljarder till 44 miljarder kronor. SEB:s ökade från 26 till 41 miljarder. Handelsbankens räntenetto ökade från 30 till 42,5 miljarder och Nordeas ökade från 50 till hela 77 miljarder kronor.

Bankernas vinster från ränteskillnaderna har alltså vuxit mer än dubbelt så mycket som priserna i samhället. Tillsammans drog de fyra storbankerna in över 200 miljarder kronor i räntenetto under 2025 – vilket motsvarar Sveriges försvarsbudget under ett helt år.

Att bankerna nu hotar med höjda bolåneräntor kommer i kölvattnet av ännu en kontroversiell höjning.

I slutet av mars meddelade samtliga storbanker att de höjer sina bolåneräntor med 0,15 procentenheter – trots att Riksbanken inte ändrat styrräntan. Bankerna kan därmed ta mer betalt för utlåningen utan att själva få högre finansieringskostnader. Sparräntorna på till exempel lönekonton lämnades samtidigt oförändrade.

Bankerna hänvisade bland annat till en osäkerhet kring framtida räntehöjningar och det geopolitiska läget efter USA:s anfallskrig mot Iran.

Riksbankschefen Erik Thedéen var kritisk mot att storbankerna vinstmaximerar. Foto: Skärmdump/Svt

När riksbankschefen Erik Thedéen fick frågan om bankernas agerande i SVT:s 30 minuter konstaterade han att det handlade om ren vinstmaximering.

– Ja, jag är kritisk eftersom retoriken inte hänger ihop, sa han och fortsatte:

– Man kan säga: ”Vi ökar vinstmarginalerna – för att vi kan och vi vill tjäna pengar.” Det är fine. Men men kan inte säga att man är tvingad av marknadsräntorna [att höja bolåneräntorna] och sen glömma bort det andra ledet [sparräntorna].

De svenska storbankerna redovisar nya jättevinster för årets första kvartal. Störst av alla är Nordea, som drar in över 17 miljarder kronor i vinst på bara tre månader.

Swedbank och SEB landar båda på vinster över 9 miljarder kronor, medan Handelsbanken gör en vinst på över 8 miljarder.

Trots miljardregnet beskriver bankerna ekonomin som osäker.

”Sammanfattningsvis var detta en stark start på året, trots utmanande finansmarknader senare under kvartalet”, understryker Nordeas vd Frank Vang-Jensen i bankens kvartalsrapport.

Samtidigt som de fyra storbankerna tillsammans håvar in 44,6 miljarder kronor under första kvartalet 2026 väntar högre kostnader för många bolånekunder.

I slutet på mars valde nämligen samtliga storbanker att höja sina bolåneräntor med 0,15 procent – trots att Riksbanken inte höjde styrräntan. Bankerna kan därmed ta mer betalt för utlåningen utan att själva få högre finansieringskostnader.

Samtidigt lämnades sparräntorna oförändrade. Resultatet: dyrare lån för kunderna – utan högre avkastning på sparkontot.

Trots att Swedbank presenterade en vinst på över 9 miljarder kronor första kvartalet meddelar banken att de ska minska antalet anställda med 550. Enligt banken väntas neddragningarna spara omkring en miljard kronor om året.

– Det är alltid tufft att gå ut med ett omstruktureringsprogram. Det här är medarbetare som har gjort ett bra jobb och därför ska vi se till att genomföra neddragningarna på ett sätt som är i linje med våra värderingar, sa Swedbanks vd Jens Henriksson på bankens presskonferens.

Bankernas starka resultat har också fått aktierna att rusa på börsen det senaste året. Swedbanks aktie har stigit med nästan 40 procent på tolv månader. Nordea har gått upp omkring 30 procent, medan Handelsbanken och SEB ökat med 24 respektive 18 procent.

Bakom uppgången ligger framför allt de senaste årens höga räntor, som gett bankerna rekordstora ränteintäkter. Samtidigt har kreditförlusterna varit lägre än väntat – och aktieägarna har kunnat kvittera ut miljarder.

Fotnot: Nordeas kvartalsrapport är redovisad i euro. Proletären har valt en snittväxelkurs för april (10,8) 2026 för vår uträckning.