Tornevall Networks

I veckan kunde Arbetet avslöja att gruvjätten LKAB mörkat flera olyckor och allvarliga händelser genom att inte anmäla dessa till Arbetsmiljöverket. I nästan hälften av fallen hade LKAB med stor sannolikhet inte följt arbetsmiljölagen, enligt Jan Sanberg, sektionschef på Arbetsmiljöverket.

Proletären har intervjuat gruvarbetaren Anders, som egentligen heter något annat. Han jobbar djupt under jord – och bekräftar bilden av bristande säkerhetsrutiner, olyckor som inte anmäls och att arbetarna är rädda för att prata med media om olyckorna.

– Det här är vår verklighet, säger Anders till Proletären.

– Ibland vill bolaget till och med kontrollera vilka diskussioner vi har i fikarummet. Man känner sig kvävd och rädd för att diskutera eventuella problem.

Han jämför med hur det fungerade tidigare, då hade arbetarna ett större svängrum när det kom till att prata med media om olyckorna.

– Förr kunde det stå en journalist utanför grindarna. Och folk vågade prata öppet. Så funkar det inte längre.

Tystnadskulturen stannar inte vid gruvarbetarna. Enligt Anders är även fackliga företrädare rädda för att ta upp vissa frågor med bolaget, men av taktiska skäl.

– De säger: “ta det med kommunikationsavdelningen”. Ingen vill trampa LKAB på tårna och uppfattas som kritisk.

– En del fackliga ser en möjlighet att nå en högre position inom bolaget. Då gäller det att han en ”god samverkan”.

Men hur fungerar då yttrandefriheten för anställda på statliga bolag?

Nils Funcke, expert på yttrandefrihet, påpekar att meddelarfriheten i statliga myndigheter – som ger anställda rätt att lämna uppgifter till media – inte gäller i statliga bolag.

LKAB har därmed, likt privata företag, rätt att ställa krav på anställda genom lojalitetsprincipen (se faktaruta).

Men det finns undantag.

– Om allvarliga, rapporteringspliktiga olyckor mörkas, eller om en anställd slår larm om återkommande systemfel i produktionen, bör det inte leda till repressalier. Sådana åtgärder underkänns normalt av Arbetsdomstolen, säger Nils Funcke.

På LKAB fortsätter incidenterna.

– Bara den senaste månaden har vi haft sju olyckor. Vissa har varit allvarliga, säger Anders.

Om de blivit anmälda kan han inte svara på.

– Det är mycket som händer under jord som inte rapporteras.

Dödsolyckor är tyvärr inte heller ovanliga på LKAB. Anders förlorade själv en arbetskamrat för några år sedan.

– Det är inget abstrakt utan något vi lever med.

Internt talas det mycket om säkerhet, berättar han. Om “gyllene regler” och individens ansvar. Att varje arbetare är sitt eget skyddsombud.

Men det är något som fattas.

– LKAB pratar aldrig om arbetsgivarens ansvar när det kommer till skyddsfrågor. Vi börjar bli lite less på det.

Han menar att ansvaret i praktiken skjuts över på arbetarna – att varje anställd är ”sitt eget skyddsombud” – samtidigt som strukturella problem sopas under mattan.

LKAB:s inflytande i området sträcker sig också bortom produktionen av malm. Anders menar till exempel att medierna inte är villiga att rapportera om olyckorna och säkerheten.

– Många lokaljournalister ser LKAB som ett steg i karriären där de kan jobba som kommunikatörer. Om detta är målet kan man inte heller stöta sig med bolaget.

– Det låter kanske konspiratoriskt, men det finns flera exempel på journalister som börjat jobba för LKAB.

Och för arbetarna kan kritik få andra konsekvenser.

– Vi riskerar livet i produktionen. Och om någon väljer att prata så riskerar vi att förlora jobbet. Du kan också bli fast med en slags fotboja. Om du vill byta tjänst och göra något annat kan det bli svårt eftersom du blir stämplad som ”besvärlig”.

Anders menar att kontrollen – både internt och utåt – nu nått sådana nivåer att LKAB hellre prioriterar tystnad än att lösa uppenbara problem inom produktionen.

– Jag vet flera arbetsplatser, som antingen är under omorganisering eller har säkerhetsproblem, där chefernas filosofi är bristfällig och faktiskt skadar produktionen.

– Ibland finns en förståelse högre upp. Men i slutändan handlar allt om LKAB:s anseende och då kan man inte erkänna några fel. I slutändan skadar det till och med vinsten.

Kapitalisten och högerdebattören Henrik Jönsson syns titt som tätt i rutan. Han är också aktuell med sin mediesatsning 100%, finansierad av en rad anonyma företagare – där friskolelobbyisten Thomas Gür pekats ut som en.

Nyligen befann han sig dock långt från trygga styrelserum och tv-studior.

Högerprofilen, som beskriver sig själv som ”libertarian”, deltog på Kommunistiska Partiets möte på temat ”Välfärd inte vapen” i Varberg. Han sålde tidningen Proletären, delade ut flygblad – och höll tal på torget.

– Det gick ju bra, sade Jönsson efteråt.

Henrik Jönsson säljer Proletären. Han sålde två stycken. Foto: Proletären

Bakom Henrik Jönssons deltagande låg dock inte en plötslig insikt om imperialismen och betydelsen av en fungerande välfärd. Det var istället en del av en inspelning med youtubeprofilen Mauri Hermundsson där Jönsson under en vecka fick byta plats med en kommunist… i detta fall Varbergsprofilen Lasse Diding.

Proletärens journalist Max Popovski deltog också i projektet – och fick bland annat debattera kapitalism kontra kommunism med Jönsson.

– Det är viktigt att diskutera med meningsmotståndare och prata med människor som inte delar samma åsikter och värderingar som en själv, säger Max Popovski.

– Debatten gick bra och gjordes på ett respektfullt sätt.

Max Popovski berättar att han försökte förklara varför det är mer angeläget än någonsin att avskaffa det kapitalistiska systemet.

– Kapitalismen har inte bara visat sig oförmögen till att lösa samhällets problem, allt från klimatkatastrof och oändliga krig till levnadsomkostnadskrisen och rasismen, den är i själva verket roten och orsaken till problemen.

Venezuela vann för första gången någonsin World Baseball Classic, den främsta internationella turneringen i baseball, som fungerar som det inofficiella världsmästerskapet. Venezuela besegrade ingen mindre än hemmalaget USA med 3–2 i finalen.

Vinsten sker mot bakgrunden av att USA kidnappade Venezuelas president Nicolás Maduro och hustrun Cilia Flores i en militär operation i januari där mer än hundra personer dödades.

– Det här är helt ofattbart. Vi är så lyckliga! Det var inte många som trodde på det här laget, men vi har hela tiden trott på oss själva. Vi lyckades – och nu är vi nummer ett! Och vi vet hur mycket det här betyder för vårt folk där hemma, säger 35-årige veteranen Salvador Perez.

Och det har firats stort på hemmaplan. Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodríguez utnämnde onsdagen 18 mars, dagen efter finalen spelades, till nationell festdag.

TEAM VENEZUELA 🇻🇪CHAMPS 🏆#WORLDBASEBALLCLASSIC pic.twitter.com/1hDTJWcI5V— World Baseball Classic (@WBCBaseball) March 18, 2026

Finalen och semifinalerna i turneringen spelades i Miami, Florida.

I gruppspelet besegrade Venezuela även Israel, som många menar bör uteslutas ur all internationell idrott, med hela 11–3. Även Dominikanska republiken spöade Israel i sin gruppspelsmatch med 10–1 för att ta sig till vidare till kvartsfinal.

Förlusten mot Venezuela är USA:s andra raka finalförlust. 2023 förlorade de mot Japan med samma slutresultat: 2–3.

– Det gör ont, säger USA:s manager Mark DeRosa.

Haitiska säkerhetsstyrkor och privata militära företag som regeringen anlitat har på ett år genomfört 141 operationer där de dödat åtminstone 1.243 personer, inklusive barn, i drönarattacker. Det skriver människorättsorganisationen Human Rights Watch i en rapport som gått igenom data från mars 2025 till januari 2026.

Rapporten har åter kastat ljus över de kontroversiella insatserna som genomförts med syftet att bekämpa organiserade kriminella grupper. Flera FN-insatser har misslyckats med att ”återställa ordningen” på ön och har istället gjort sig skyldiga till dokumenterade människorättsbrott.

I det här fallet är det USA som har sina fingeravtryck över de dödade. USA:s – och för den delen även FN:s och västvärldens – insatser har upprepade gånger kritiserats för att vara nykoloniala interventioner, en fortsättning på hundratals år av utländsk exploatering som inskränker Haitis suveränitet.

En del av drönarattackerna beskrivs i rapporten som ”avsiktliga utomrättsliga avrättningar”. Flera av attackerna ”har genomförts med drönare utrustade med sprängämnen i tätbefolkade urbana områden, vilket i vissa fall har lett till att dussintals människor dödats och skadats, däribland barn och andra invånare som inte tillhör kriminella grupper”.

I en drönarattack i september 2025 nära ett idrotts- och kulturkomplex i Port-au-Prince dödades nio barn mellan 3 och 12 år som hade samlats för en utdelning av presenter.

FN:s integrerade kontor i Haiti tillskriver drönarattackerna till en specialiserad insatsstyrka som inrättades av den USA-stödda premiärministern Alix Didier Fils-Aimé och som samarbetar med det USA-baserade privata militärföretaget Vectus Global, som i sin tur har kopplingar till Blackwater-grundaren Erik Prince.

USA:s chargé d’affaires i Haiti, Henry Wooster, har bekräftat att USA:s utrikesdepartement utfärdat ett tillstånd till Vectus Global att exportera tjänster till Haiti.

Erik Prince, som är en stor donationsgivare till Donald Trump, grundade Vectus Global i samband med att han 2010 sålde sitt förra ökända privata militärföretag Blackwater. Legosoldater från Blackwater massakrerade civila på Nisourtorget i Bagdad 2007. I december 2020 benådades de av Trump.

Enligt statistiken som Human Rights Watch tagit del så har antalet drönarattacker ökat de senaste månaderna. Närmare 40 procent av dödsfallen inträffade mellan december 2025 och januari 2026.

”Dussintals vanliga människor, däribland många barn, har dödats och skadats i dessa dödliga drönarinsatser”, säger Human Rights Watch Amerika-direktör Juanita Goebertus. ”De haitiska myndigheterna måste omedelbart tygla säkerhetsstyrkorna och de privata entreprenörerna som arbetar för dem innan fler barn dör.”

Enligt Forbes årliga lista över världens rikaste har Sverige nu 51 dollarmiljardärer – en ökning med fem personer jämfört med föregående år.

Många av de svenska dollarmiljardärerna tillhör samma rika familjer och släkter. 70 procent av dem har också ärvt sin förmögenhet.

Förra året var deras samlade förmögenhet 1870 miljarder kronor. Idag är den 2142 miljarder – motsvarande Ungerns hela bruttonationalprodukt.

Deras förmögenhetsutveckling har skenat sedan millennieskiftet. Mycket tack vare den extrema värdeökning på börsen – som stigit mer än 500 procent sedan år 2000.

Här listar Proletären Sveriges 10 rikaste familjer:

Familjen Rausing – 327 miljarder

Även om syskonen Rausing individuellt inte är Sveriges rikaste personer, så gör deras samlade förmögenhet dem till Sveriges rikaste familj.

Finn, Jörn och Kristen Rausing äger tillsammans en tredjedel var av det multinationella imperiet Tetra Laval och sedan några år tillbaka har de utökat sin monopolställning genom att köpa upp förpackningsbolaget SIG Group – som nu är världstvåa efter Tetra Pak.

Det enda av syskonen som fortfarande bor kvar i Sverige är Finn Rausing som är skriven på Strandvägen 53 i Stockholm. Resterande delar av familjen flyttade till Storbritannien under 1980-talet.

Precis som många andra på denna lista har syskonen Rausing ärvt sin förmögenhet och sedan ridit på en stark börsutveckling. Syskonen Rausings förmögenhet motsvarar idag Islands hela bruttonationalprodukt.

Familjen Persson – 288,4 miljarder

Tillsammans med sina tre barn, Karl-Johan, Tom och Charlotte, äger Stefan Persson över en miljard aktier i H&M. Under de senaste åren har det spekulerats om familjen Persson planerar att avnotera företaget på börsen, då de successivt ökar sitt aktieinnehav. Just nu kontrollerar de över 80 procent av rösterna i bolaget.

Precis som många andra på denna lista har varken Stefan Persson eller hans tre barn tjänat ihop sin förmögenhet själva. H&M grundades av Stefans pappa Erling Persson och deras förmögenhet har växt tack vare den enorma värdeutvecklingen på börsen.

I familjen Perssons ägarsfär finns också Kivra, Mathem.se, Mindler, Investor, Sandvik – och rättigheterna till Lilla spöket Laban.

I familjens Perssons holdingbolag Ramsbury Invest finns det i dagsläget inte mindre än 108 miljarder kronor i balanserad vinst. Deras passiva inkomster, från aktier och ägande i andra företag, uppgick till 9,5 miljarder kronor för 2024.

Detta betyder att familjen Persson hade en passiv inkomst på ungefär 300 kronor i sekunden, under hela 2024.

Familjen Lundberg – 151,5 miljarder

Familjen Lundberg har ökat sin förmögenhet med 25 miljarder kronor jämfört med förra årets mätning.

Utöver en privat börsportfölj värd över 70 miljarder kronor kontrollerar Fredrik Lundberg och hans två döttrar Louise och Katarina också riskkapitalbolagen Lundbergföretagen och Industrivärlden. Dessa två företag kontrollerar i sin tur aktier till ett värde av 340 miljarder kronor.

Katarina och Louise växte upp i Schweiz, dit familjen flyttade på grund av skatteskäl. Familjen flyttade dock hem igen så att döttrarna skulle kunna gå på den privata elitskolan Enskilda Gymnasiet, där bland andra systrarna Schörling, Karl-Johan Persson, kungabarnen och Anna Kinberg Batra (M) avlagt sin examen.

Lundbergfamiljen skulle tillsammans ha råd att bjuda varje svensk medborgare på en utelunch värd cirka 130 kronor i 100 dagar och fortfarande ha kvar över 25 miljarder kronor.

Familjen Douglas – 141,4 miljarder

I och med greven och tillika moderata styrelsemedlemmen Gustaf Douglas placerade sig sönerna Eric och Carl på listan av över de rikaste personerna i Sverige. På Forbes lista finns även Gustaf Douglas änka, Elisabeth Douglas, som är god för inte mindre än 19,4 miljarder kronor.

Jämfört med 2025 har familjen Douglas förmögenhet minskat med cirka 25 miljarder kronor – främst på grund av att familjeägda Latour haft ett svagt år på börsen.

Trots denna ”svaga” utveckling skulle familjen Douglas med sin förmögenhet kunna spendera en miljon kronor om dagen i 400 år – och ändå ha pengar kvar.

Familjen Ax:son Johnson – 136,8 miljarder

Familjen Ax:son Johnsons överhuvud är Antonia Ax:son Johnson. Hon var tidigare gift med greve Nils Mörner och har fyra barn – där dottern Caroline Berg nu tagit över stafettpinnen och blivit den femte generationen Ax:son att leda familjekoncernen Axel Johnson AB.

I deras imperium ingår bland annat Hemköp, Willys, City Gross, filmbolaget Axess samt en mängd fastigheter i bland annat Stockholm.

Familjen äger också investmentbolaget Nordstjerna, där Viveca ”Vicky” Ax:son Johnson, kusin till Antonia, är ordförande.

Familjens grepp om det svenska samhället handlar inte bara om matvarukedjor. De har också sakta men säkert letat sig in i media och startat olika tankesmedjor.

Med sin förmögenhet finansierar de också ett forskningsprojekt i Oxford vars uppgift är att utveckla och analysera ”nordisk-baltisk säkerhet”. Samtidigt kan det nämnas att familjen Johnson, via sitt bolag Axel Johnson International AB, producerar varor åt försvarsindustrin. Årsrapporten specificerar dock inte i vilket land.

Systrarna Schörling – 110,8 miljarder

Systrarna Märta och Sofia Schörling ärvde sin förmögenhet när deras far och före detta vd:n för Securitas, Melker Schörling, gick bort 2023. Precis som systrarna Lundberg har Märta och Sofia Schörling gått på elitskolan Enskilda Gymnasiet i Stockholm där de bland annat lärde känna kungabarnen.

Den sista december 2024 fanns det inte mindre än 127,8 miljarder kronor i balanserad vinst för Melker Schörling AB. Pengar som alltså inte är bundna i varken värdepapper, fastigheter eller andra tillgångar utan kan investeras när som helst.

Deras aktieutdelningar under samma år gav dem en passiv inkomst på strax under 2 miljarder kronor. Samtidigt betalade bolaget endast 9 miljoner kronor i skatt, enligt Melker Schörling AB:s senaste årsredovisning.

Genom reglerna om näringsbetingade andelar kan svenska holdingbolag ta emot miljardutdelningar från sina portföljbolag helt skattefritt. Skatt måste betalas in först när pengarna tas ut till privatpersoner. Vilket kan vara en förklaring till systrarna Schörlings ansamlade kapital i bolaget.

Martin Lorentzon – 103,5 miljarder

Martin Lorentzon har ackumulerat sina miljarder via sitt ägande i Spotify, som idag är värderat till flera hundra miljarder kronor – trots att bolaget gått med förlust ända fram till 2024.

Under 2024 fördubblade Lorentzon nästan sin förmögenhet. I år har dock aktiekursen för Spotify sjunkit, vilket gjort att han tappat några miljarder och är numera ”bara” god för 103,5 miljarder kronor – vilket motsvarar den samlade bruttonationalprodukten i ett mindre europeiskt land som Montenegro.

Carl Bennet – 98,9 miljarder

Carl Bennet kommer från en adelsfamilj vars anor sträcker sig tillbaka till Gustav II Adolfs regenttid. Bennets pappa var godsherre och familjens stamfader är Jakob Bennet, som adlades på 1600-talet.

Under pandemin växte Carl Bennets förmögenhet från 28 miljarder till 82 miljarder kronor. Mycket tack vare Bennets ägande av Getinge som producerar medicinsk utrustning.

Under 2025 har hans förmögenhet sjunkit, vilket gjort att han nu ligger strax under 100 miljarder-spärren.

Daniel Ek – 91,5 miljarder

Vid sidan av sitt engagemang i Spotify har Daniel Ek investerat sina miljarder i den tyska drönartillverkaren Helsing – där han också blev styrelseordförande år 2024.

Tack vare att krigsindustrin går på högvarv, som bidragit till att Helsing nu värderats till över 25 miljarder kronor, har Daniel Eks förmögenhet ökat med nästan 20 miljarder kronor – trots att Spotifys aktiekurs gått ned under året som gått.

Daniel Ek äger halvön Gamla Djursholm som han, enligt Expressen, köpte för närmare 500 miljoner kronor samt en villa i Marbella som kostade 300 miljoner kronor. De senaste åren har han lagt nästan en hel miljard på att renovera, riva och bygga om sina fastigheter.

Frederik Paulsen – 71,1 miljarder

Sedan 2006 är miljardären Frederik Paulsen bofast i Schweiz. Hans pappa startade läkemedelsbolaget Ferring på 1950-talet och under 1980-talet tog Fredrik Paulsen över rodret.

När han fyllde 50 lämnade han vd-posten på Ferring och började istället ägna sig åt bergsklättring, djuphavsdykning och olika forskningsprojekt.

Förmögenheten har möjliggjort ett äventyrsliv och Frederik Paulsen är den enda personen i världen som besökt jordens åtta magnetiska poler. Han äger också den enda flygplatsen – Barneo – som angränsar till Nordpolen.

Frederik Paulsen är ensamägare av Ferring och kontrollerar hela koncernen genom sitt holdingbolag Dr Frederik Paulsens Foundation som är baserat på skatteparadiset Jersey.

Men vänta lite… var är Wallenberg?

Den svenska finansfamiljen Wallenberg utgör ett av Europas mest inflytelserika ekonomiska nätverk. Trots detta toppar de sällan listor över världens rikaste personer.

Förklaringen är att Forbes och liknande listor mäter privata förmögenheter – inte makt över kapital.

Wallenbergklanens makt bygger på en särskild modell där ägandet är koncentrerat till stiftelser. På så sätt kan familjen undvika arvskiften som splittrar förmögenheten, försäljningar vid generationsskiften eller att enskilda familjemedlemmar ”cashar ut”.

Via stiftelserna har familjen dessutom, historiskt, kunnat undvika arvsskatt och förmögenhetsskatt. Något som gjort att kapitalet kunnat växa obrutet över generationer.

Enbart Knut och Alice Wallenbergs stiftelse sägs ha en förmögenhet på 303 miljarder svenska kronor, enligt stiftelsens egna hemsida. Lägger man till det samlade kapitalet i The Wallenberg Foundation så har familjen ytterligare 370 miljarder kronor i tillgångar.

Jacob Wallenberg håller låda på Investors stämma förra året. Det var ett gott år för bland annat vapenjätten Saab. Foto: Proletären

Bland kärninnehaven finns bolag som ABB, Ericsson och SEB. Vilket ger familjen ett avgörande inflytande över investeringar, teknik och industriell utveckling – långt större än enskilda miljardärers privata förmögenheter.

En central del av sfären är också kopplingen till försvarsindustrin. Genom sitt inflytande över Saab har Wallenbergarna länge varit en nyckelaktör i utvecklingen av svenskt krigsmateriel. Bolaget producerar stridsflygplanet Gripen, avancerade vapensystem och övervakningsteknik som exporteras globalt.

Denna position har blivit allt viktigare i takt med ökade militära satsningar i Europa. Kriget i Ukraina och upprustningen inom Nato har lett till stigande försvarsbudgetar – något som gynnat bolagen inom Wallenbergsfären.

Wallenbergarna är därmed ett tydligt exempel på hur ekonomisk makt inte alltid handlar om privat rikedom – utan om kontroll över kapital, industri och strategiska sektorer.

Bakom en relativt anonym fasad döljer sig ett av Sveriges mest omfattande ekonomiska imperier, med djupa rötter i både näringsliv och geopolitik. 

När Forbes publicerade sin första lista över dollarmiljardärer 1987 fanns det 140 stycken i hela världen. Då hade Sverige endast två personer med på listan – Tetra Pak-ägarna Hans och Gad Rausing.

Idag har Sverige 51 dollarmiljardärer – en ökning med fem personer jämfört med föregående år. Sverige har därmed fler dollarmiljardärer per capita än såväl USA som Kina och Ryssland.

Samtidigt lever omkring 730.000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom, enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån.

Enligt Oxfam har 70 procent av svenska dollarmiljardärerna ärvt sin förmögenhet. Var 45:e minut ökar deras förmögenheter lika mycket som en medelsvensk årsinkomst.

Förra årets mätning visade att de svenska dollarmiljardärernas samlade förmögenhet var 1870 miljarder kronor. Idag är deras förmögenhet svindlande 2142 miljarder – motsvarande Ungerns hela bruttonationalprodukt.

Miljardärerna skulle tillsammans ha råd att betala av Sveriges hela statsskuld på cirka 1200 miljarder kronor – och fortfarande ha kvar 800 miljarder.

Deras förmögenhetsutveckling har skenat sedan millennieskiftet. Mycket tack vare den extrema värdeökning på börsen – som stigit mer än 500 procent sedan år 2000.

Stefan Persson, H&M:s ägare, hade exempelvis år 2000 en förmögenhet på cirka 40 miljarder kronor. Idag är han god för 223,6 miljarder. En ökning på 459 procent. Under samma period har den svenska genomsnittslönen ökat med cirka 95 procent.

Stefan Persson skulle för övrigt ensam kunna betala av alla skulder som samtliga svenskar har hos Kronofogden – 154 miljarder – och fortfarande ha kvar cirka 70 miljarder kronor.

Lista: Sveriges 10 rikaste familjer

“Darya och Donya kom till Sverige som barn. Deras pappa fick permanent uppehållstillstånd. Systrarna skulle också få det samtidigt om inte migrationsverket hade tagit 33 månader på sig att ge ett beslut. 

Deras två yngre syskon är svenska medborgare och mamma kommer också bli det inom kort förhoppningsvis, men systrarna har redan utvisats till Iran i oktober.”Så inleds en namninsamlingskampanj på sidan mittskifte.org med kravet om att låta de två systrarna få flytta hem. Det är två människoöden som beskriver Tidöregeringens inhumana flyktingpolitik.

Sverigedemokraterna med 20 procent av väljarna bakom sig har helt fått diktera villkoren kring Sveriges migrationspolitik. Regeringen, som länge stoltserat med att de har en av Europas hårdaste migrationslagstiftningar, har fått kalla fötter när människor faktiskt börjar få upp ögonen för hur det ser ut.

Protesterna mot tonårsutvisningarna måste fortsätta. Flyktingmottagandet har i decennier misskötts med allt för långa handläggningstider, privata flyktingboenden som drivs av skojare och de senaste åren en allt inhumanare migrationspolitik som slår helt fel.

I december i fjol publicerade Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) rapporten Historien som slagfält. I den riktas udden mot det som kallas Rysslands historiska påverkanskampanjer mot Finland. Syftet med rapporten är att “bidra till förståelsen av historiepåverkan som ett verktyg i dagens säkerhetspolitiska miljö”, där “rysk historiepåverkan […] följer en medveten logik av historiepolitik, strategiska narrativ och informationskonfrontation”. Allt som del av en bredare “hybridstrategi”.

Journalisten Patrik Oksanen har sedan invasionen av Ukraina gjort karriär som säkerhetspolitisk tyckare. Därför är det inte så konstigt att Oksanen sällar sig till den vulgära tolkning av finsk historia som dominerar utanför Finland, och framför allt i Sverige.

I rapporten citeras, föga förvånande, inte en enda finskspråkig historisk källa – på sin höjd engelska och svenska översättningar av populära finska historikers verk.

Eftersom Oksanen själv inte behärskar språket har han inte kunnat fördjupa sig i den inhemska historieskrivning som finns endast på finska. Utan tillgång till den kunskapsskatten, är en allsidig förståelse av Finlands historia inte möjlig.

Agendan bakom rapporten blir tydlig redan i titeln – Oksanen anklagar Ryssland för att betrakta historien som ett slagfält. Precis det Oksanen och hans gelikar ägnat sig åt i flera år, för att med finnen som slagträ rättfärdiga Natoanslutningen och piska upp stämningen för ett storkrig mot Ryssland.

Det betyder att rapporten inte är någon neutral, vetenskaplig betraktelse av hur Ryssland använder historien som slagfält, utan ett stridsrop inför det slagfält där Oksanen själv marscherar i täten för trupperna.

I förbigående nämner Oksanen att den så kallade drivvedsteorin är historiskt förlegad. Det är den föråldrade teori (ajopuuteoria) som hävdar att Finland mot sin vilja tvingades alliera sig med Nazityskland, likt ”drivved i historiens ström”. Teorin krossades av finska historiker på 1980-talet, bland annat av forskare som Mauno Jokipii. Men Oksanen antar genast en moderniserad version av drivvedsteorin och försöker ”rätta den felaktiga bilden”.

Det andra kapitlet i rapporten behandlar “återkommande historiska teman i rysk propaganda mot Finland”. Där lägger Oksanen fram de mest absurda historieförfalskningarna. Det är således i sin ordning att kommentera dessa överskådligt, punkt för punkt.

I det inledande temat “Finland = Nazitysklands bundsförvant”, skriver Oksanen att ”Finland var aldrig medlem i axelmakterna, inte heller tog Mannerheim som överbefälhavare order av Hitler”.

Detta är en ren lögn. Påståendena grusas av den uppsjö av telegram, protokoll och andra dokument som påvisar ett intimt samarbete mellan Nazityskland och Finland långt före anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (Operation Barbarossa). Tack vare forskare som Kimmo Rentola och Timo Vihavainen finns dokumenten numera enkelt tillgängliga på finska. De innehåller bland annat direkta order från den tyska staben till Finland. Den nordliga flanken i Operation Barbarossa koordinerades löpande mellan Nazityskland och Finland.

Hitler besöker Finland 1942. Vid hans sida: finlandssvenske marskalken Gustaf Mannerheim och president Risto Ryti.

Den reaktionära finländska regeringens samarbete med Nazityskland hölls medvetet dolt för såväl utlandet som för de delar av den finländska riksdagen som ansågs politiskt opålitliga. Som den finskspråkiga historieskrivningen gjort gällande länge användes bilden av “det lilla, demokratiska Finland, som oprovocerat hotas av bolsjevismen” mycket cyniskt för att locka till sig väststaternas (främst Storbritanniens och Frankrikes) stöd. 80 år senare upprepar Oksanen den propagandabilden.

Han påstår också att Finland “behöll sin demokratiska ordning” under kriget. Det är ett absurt påstående.

Efter krossandet av den finska revolutionen 1918 (se Proletären nr 13, 15 och 18, 2024), var Finland i allt väsentligt en diktatur. Alla vänsterpartier var förbjudna och den hemliga polisen förföljde, torterade och mördade oppositionella.

Det paramilitära fascistgardet Skyddskårerna, som krossat revolutionen och mördat 30.000 finska arbetare och bönder, utgjorde stommen i de styrkor som på 1920-talet genomförde upprepade rövartåg in i Sovjet-Ryssland. Det gardet omvandlades sedan till Finlands stående armé.

Fascismen blomstrade i landet under 1920- och 1930-talen, och den ledande rollen spelades av storbönder, strejkbrytare och skyddskårister. De var det vita Finlands ryggrad. Inte förrän år 1944, då det vita Finland tvingades sluta en separatfred med de allierade, kan man tala om Finland som en demokrati, ens av borgerlig modell.

Men Oksanen ställer även separatfreden på huvudet. Han påstår att den är ett bevis på att Finland inte var Nazitysklands allierade. Med samma logik var inte heller Ungern en axelmakt: Miklós Horthys regering, besegrad liksom Finlands, kapitulerade till Sovjetunionen i oktober 1944. Det ledde till en nazitysk invasion av Ungern och upprättandet av en marionettregering.

I Finland fanns inte samma förutsättningar för Nazityskland att agera även om den tyska styrka som var stationerad i landet mötte “förräderiet” genom bittra strider och en total förödelse av finska Lappland.

Separatfreden med Finland var resultatet av det komplicerade läget sent i kriget; Röda Armén strävade efter att förflytta sina styrkor för att stärka centralfronten mot Nazityskland, medan Finlands regering vid det här läget var medveten om att Nazityskland skulle förlora och febrilt letade efter en utväg. Och när den slutliga freden slöts i Paris 1947, dömdes Finland likt övriga Naziallierade makter.

Patrik Oksanen går sedan snabbt vidare till nya falsarier: han menar att belägringen av Leningrad var helt frikopplad från den finländska fronten. Även det är en sanning med kraftig modifikation. Från bevarade protokoll och telegram vet vi numer att den finländska krigsledningen och regeringen var väl införstådd med de tyska planerna för Leningrad. I ett möte med bland andra Adolf Hitler, Alfred Rosenberg, Wilhelm Keitel och Hermann Göring i juli 1941 sades det till exempel att “finnarna eftersträvar Leningrads-området. Führern kommer att låta jämna Leningrad med marken, och därefter ge det till finnarna”.

I propagandaskriften Finnlands Lebensraum, skriven av finländska historiker på uppdrag av president Risto Ryti, hette det att Leningrad var ”en rysk koloni på nationell och historisk finsk mark”. I augusti 1941 sade Mannerheim, som Oksanen närmast behandlar som en välvillig statsman, till den tyske attachén Waldemar Erfurth att ifall tyskarna jämnade Leningrad med marken, “skulle ryssarna bygga ett nytt Petersburg”. För Finland, noterade Erfurth, vore det önskvärda således att tyskarna bosatte sig i området permanent.

Även om Finland inte aktivt deltog i angreppet mot Leningrad upprätthöll finska trupper belägringen från norr. Att tala om Finland som helt oskyldigt till belägringen av Leningrad är oärligt. Alla historiska fakta visar det.

Men fakta gäller inte för Oksanen. Under nästa rubrik förnekar han de finländska koncentrationslägren i Östkarelen – han sätter till och med ordet inom citationstecken. Det gör han trots att den finländska ockupationsmaktens officiella benämning för lägren fram till 1943 var just ”koncentrationsläger” (keskitysleiri). Efter det började benämningen siirtoleiri (vilket Oksanen felstavar “siirtoleiro”) –förflyttningsläger – att användas.

Närmast som en betydelselös parentes skriver Oksanen att ”Finland genomförde varken massmord eller några storskaliga befolkningsförflyttningar, även om det fanns rasistiska attityder och planer på folkförflyttning”. En ordlek som förminskar den systematiska, statligt uppbackade, och som vetenskap maskerade, rasismen mot de så kallade “icke-finska stammarna”, det vill säga alla folk förutom finnar och kareler, till individuella rasistiska attityder. Oksanen gör detta samtidigt som han ser den östkarelska militärregeringens oförmåga att genomföra den planerade folkförflyttningen under rådande krig, som bevis på att sådana planer inte var brottsliga.

Oksanens oärlighet framstår med all tydlighet av ett exempel som han ger mycket plats: ett välkänt foto på ryska barn i ett östkarelskt koncentrationsläger, taget efter att Röda Armén befriat lägret 1944. Enligt Oksanen är fotot (även publicerats i Proletären, nr 18, 2024) ett arrangerat falsarium. Vad han inte nämner är att fotot visserligen är arrangerat i dokumentärt syfte, men att såväl fångarna på bilden som omgivningen är ytterst verkliga.

Finskt koncentrationsläger i Petrozavodsk – eller Äänislinna, som staden hette under finsk ockupation. Bilden är förvisso ”arrangerad”, men i dokumentärt syfte – och de ryska barnen som togs till fånga under den etniska rensningen var i allra högsta grad verkliga.

I samband med förnekandet av Finlands brott i Östkarelen passar Oksanen även på att smutskasta den “finländska Nürnbergprocessen” 1945-46, den rättegång om skuld i krigshandlingarna som såg åtta ledande finländska toppolitiker dömas för sina roller i kriget; Oksanen antyder att domarna tvingades fram av Sovjetunionen.

Det är en ytterst ytlig tolkning av processen som formellt inleddes då finska vänsterpolitiker, nyligen frisläppta ur politisk fångenskap, lyfte frågan inför riksdagen. Domarna, advokaterna och de tilltalade var finländare. Toivo Kaila, som själv var reservdomare i rättegången, beskriver med all önskvärd tydlighet i sin bok Sotaansyyllisemme Säätytalossa (Våra krigsskyldiga i Ständerhuset) från 1946, att domarna var väl underbyggda men att straffen var för milda. Samtliga dömda släpptes ur fångenskapen inom tio år från krigsslutet.

Det kommer att gå åt mycket bläck om alla förvrängningar av historien i Oksanens rapport ska motbevisas i grunden. Här ovan presenteras endast de mest allvarliga felen i rapporten.

Men mer intressant än en utdragen historisk polemik är dock motivet bakom rapporten. Syftet med den nyfunna entusiasmen för Finlands närhistoria är att två händerna från Finlands ytterst verkliga historiska brott och att använda den trötta vinterkrigsmyten för att rättfärdiga en aggression mot Ryssland.

Att liksom Oksanen använda finnen som slagträ mot Ryssland är en tradition som ledande skikt i Sverige använt sig av i hundratals år. Mytbildningen kring det vita Finlands krig mot Sovjetunionen, rehabiliteringen av krigsbrottslingar och ursäktandet av nazismen är endast tacksamma vapen i kampen mot den ultimata ondskan: igår Sovjetunionen, idag Ryssland.

Oksanens rapport är varken det första eller det sista exemplet på historierevisionism i Natos intresse.

Sedan millennieskiftet har antalet svenska miljardärer ökat tio gånger om. Fler än 500 svenskar finns nu på denna lista, varav 51 är dollarmiljardärer. 

Närmare 600.000 svenskar räknas som dollarmiljonärer, även det en kraftig ökning under 2000-talet. Det svenska klassamhället blir allt tydligare och allt värre. 

I andra änden av skalan ökar också siffrorna. Enligt SCB finns nu 729.000 fattiga i Sverige. Det är en fördubbling på bara fem år.

När fattigdomen breder ut sig har allt fler svårt att klara av de mest grundläggande behoven. Tio procent av svenskarna har svårt eller mycket svårt att få ekonomin att gå ihop. 20 procent saknar medel till oförutsedda utgifter och runt 400.000 svenskar har inte råd att åka någonstans under sin semester.

En halv miljon svenskar hade förra året skulder hos Kronofogden. Summan uppgick till 154 miljarder kronor, en ökning med tolv procent på bara ett år.

Antalet vräkningar har ökat med 60 procent sedan pandemiåret. Förra året genomfördes 3.330 stycken. Vid dessa tillfällen var 824 barn med om denna traumatiska händelse.

Till utvecklingen hör den skenande massarbetslösheten. I februari var 507.100 personer arbetslösa, mätt enligt AKU. Det motsvarar 8,8 procent av den arbetsföra befolkningen.

Situationen är ett resultat av den cyniska nyliberala politik som länge förts i vårt land. De ökande klassklyftorna och den tilltagande fattigdomen är medvetet skapade. När fokus ligger på att det privata och enskilda ska kunna berika sig sker det på samhällets, det kollektivas och den breda massans bekostnad. Högern har aldrig värnat arbetarklassen eller den breda massan. 

Den enes bröd, den andres död, som talesättet lyder. Vilket tydliggörs av att Sveriges 46 rikaste personer äger mer än åtta miljoner svenskar tillsammans. 

Högerregeringen gör allt för att putsa fasaden. De försöker visa upp ett samhällskontrakt som säger sig värna om alla. Men baksidan förfaller. Trädgården tillåts vissna.

Inför höstens val vill man visa upp fasaden och dölja baksidan. Borgarna hoppas gräset tillfälligt ska kunna gro genom att locka med plånboksfrågor. Temporärt sänkt matmoms under nio månader över valet är köttbenet de slänger ut.

Samtidigt går regeringen fram med hårdare regler för de utsatta. Från halvårsskiftet införs krav på motprestationer på heltid för att få ekonomiskt bistånd, det som tidigare hette socialbidrag. 

Från årsskiftet vill de införa bidragstak, där familjer med många barn får kraftiga sänkningar av försörjningsstöden, samt att personer som flyttar till Sverige inte ska få ta del av de svenska välfärdssystemen de första åren, utan måste genom olika åtaganden kvalificera sig för att få leva under samma villkor som andra i Sverige. Minst fem år måste medborgare från ett land utanför EU enligt regeringens förslag ha bott i Sverige innan man kan få ta del av till exempel barnbidrag och föräldrapenning.

Arkitekten bakom förslagen, som har udden riktad mot samhällets mest utsatta och mot invandrare, är Sverigedemokraterna. Partiets migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling kommenterade förslag om att invandrare inte ska få tillgång till välfärdssystemen med att det ska leda till färre asylsökande och där tanken är att ”välj gärna ett annat land”.

Moderaterna maskerar som vanligt förslagen med epitetet ”arbetslinjen” – som i verkligheten är en förnedringslinje där de sparkar på dem som redan har det svårast. 

Hade det funnits jobb hade de arbetslösa tagit dem. En arbetslinje kan inte finnas om man inte för en politik för att skapa nya jobb. Sex timmars arbetsdag eller sänkt pensionsålder lyser med sin frånvaro i Tidöpartiernas politik.

Att bibehålla makten och fortsätta på den orättvisa utvecklingen är det centrala för borgarregeringen. Klassamhället ska bevaras och skillnaderna öka. Ambitionen blev tydlig förra veckan när Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson gav varandra judaskramen. En kram som visade att liberalismen och den främlingsfientliga konservatismen inte har några som helst problem att gå hand i hand. Likt Socialdemokraterna sviker de sina löften till de egna medlemmarna och väljarna och visar ett stort förakt mot folkviljan från folkomröstningen om EMU.

Oppositionen gör inget åt utvecklingen och har heller ingen ambition att göra det. I höstens val går de fram med några andra gödningsmedel för att få den vissnande bakgården att blomma upp. 

Ett avskaffande av det orättvisa karensavdraget är visserligen bra men som ensam reform förändrar det på intet sätt sakernas tillstånd eller gör situationen bättre för de 729.000 fattiga. Vill man på allvar vända på utvecklingen hade valet behövt handla om en återställningspolitik där förmögenhetsskatten, arvsskatten, fastighetsskatten och värnskatten återinfördes samt att de orättvisa jobbskatteavdragen tas bort. 

Rustningsvansinnet behöver stoppas. Slöseriet till militären upphöra. Då hade välfärden kunnat täppa till en del av de hål som den nyliberala politiken skapat och den svältfödda bakgården få den näring som gör att den börja gro igen. Men inga riksdagspartier vill se eller gå till val på en återställningspoltik.

Men en återställningspolitik hejdar endast den negativa utvecklingen. Den kommer inte tillrätta med klassamhället, massarbetslösheten eller möjligheten för ensamstående mammor att åka på semester och betala sina skulder. 

För att ändra på detta räcker det inte med reformistiska gödningsmedel utan de vissna plantorna måste få ett helt nytt liv. Ska trädgården blomstra igen behöver den grävas om från grunden.

Rättelse: I en tidigare version av artikeln uppgavs att antalet fattiga ökat med 400 procent de senaste fem åren, till 729.000. Rätt ska vara att antalet fördubblats, och idag alltså är 729.000.

Den som slår på nyheterna blir ganska snart varse att världsordningen i högsta grad alltjämt är unipolär. USA är hegemonen och dess militärindustriella komplex som en världsomfattande myndighet där ingen får bryta mot dess direktiv. Men som det är förblir det ej, det förstår även de monopolkapitalistiska sammanslutningarnas strateger och exekutiva utskott i Washington.

Det gäller att passa på medan dominansen består, för även om vi är en bra bit från en multipolär värld så har en sådan riktning börjat stakas ut. Brics-länderna arbetar för en “avdollarisering” och för att kringgå Swift-systemet vid internationella transaktioner.

Detta vore en demokratisering, att beröva USA-imperialismen ett mycket kraftfullt verktyg. Samtidigt reser sig stora delar av globala syd och väst säkrar inte längre de superprofiter på utsugningen av dessa länder i samma utsträckning som de gjorde förr.

Därför är det bråttom. Varken folkmord eller folkrätt får stå i vägen. Nyligen hörde vi den fascistoide höken, tillika USA:s utrikesminister, Marco Rubio uttrycka just detta.

Av det allierade EU fick han stående ovationer. Det är bråttom att ta itu med Latinamerika och med Iran. Snart står Kina och andra länder också på tur. Man måste lägga så stora naturtillgångar, strategiska landområden och göra sig av med så många fiender man hinner. De vet att deras hegemoniska dagar inte är oändliga.

Vår egen knäböjande regering har inga invändningar. De fogar sig och jamsar med. De undviker att stöta sig. De har gjort vår utrikespolitik ännu mer anpasslig till Nato.

Stenergard, Kristersson och de andra narrarna skruvar nervöst på sig när de får frågan från någon journalist som inte glömt vad folkrätt är (dessa tycks bli alltmer sällsynta) och levererar något patetiskt icke-svar. Tyvärr kommer de allt som oftast undan.

Våra medier sträcker sig i allmänhet som längst till att ytligt kritisera Trumps allehanda korkade uttalanden medan man lydigt upprepar narrativet och historierna om de länder som Washington bombar och invaderar. Den del av den så kallade vänstern som i hopp om att se rumsren och regeringsduglig ut, äter ur samma imperialisters händer och avslöjar sig som totalt oduglig. De gör sig till en gren av krigspolitiken men med ett förrädiskt humanare framtoning. De nöjer sig säkert med ett “grönare”, varför inte HBTQ-certifierat, Nato.

Det är oftast så man klär in den aggressiva högerpolitiken, med lite fernissa. Inte monopolkapitalet emot, så länge de får säkra sina inkomster så spelar det ingen roll under vilket flagg.

De verkliga, kritiska rösterna tystas. En medlem i Kommunistiska Partiet i Stockholm har åtalats för att ha organiserat en protest mot Trumpregimens brott mot Venezuela. När jag på min hemort ansöker om polistillstånd för exempelvis ett torgmöte får jag återkommande frågor av typen “Vad ska det stå på plakaten?” och dylikt med vändande mejl.

Hittills har våra dalakonstaplar nöjt sig med med svaret “Ingenting som strider mot svensk lagstiftning”. Svaret är sant, än så länge, för det är inte bara utrikespolitiken som fogas efter Natodirektiven.

I mitten av maj äger det första stora Natomötet rum i Sverige. I Helsingborg ska utrikesministrarna inom Nato träffas. Slut upp i protesterna som kommer att arrangeras mot detta! Det är viktigare än någonsin.