Tornevall Networks

”Det måste hända något”. Så resonerade fredsaktivisterna Unni Brandeby och Gunilla G Löfman, båda engagerade i Svenska Freds,  när de tog initiativ till Folkfest för fred och klimat. 

Båda har bakgrund i Folkfest mot rasism, en rörelse och återkommande manifestation som startade i Sverige i början av 1990-talet som svar på skinnskallevåldet och partier som Sverigedemokraterna.

– Vi var ett gäng som tittade på mina gamla foton och pratade om läget. Det var flera som kände sig förtvivlade, inte minst för att det inte pratas om fred längre. Och de som gör det får massa epitet slängda på sig, berättar Unni Brandeby för Proletären.

– Då var det någon som kläckte idén att det skulle behövas en slags ”folkfest mot rasism”, men för fred och klimat.

Gänget slängde ut idén till alla sina gamla kontakter runt om i landet för att se ifall någon skulle nappa. Det gjorde det. Och projektet växte snabbt.

I skrivande stund är ett trettiotal orter spikade för arrangemanget och det hela kulminerar i en stor ”final”, en festdag på Bananpiren i Göteborg den 5 september med artister (Stefan Sundström, Slowgold, Nynningen, med flera) och föreläsare (kända fredsröster som Greta Thunberg, KG Hammar och Frida Stranne, för att nämna några). Det bjuds också på workshops, clowner, pysselverkstad, foodtrucks och en enorm mekanisk fredsduva(!). 

– För mig var drivkraften väldigt mycket att ”man kan inte bara inte göra något längre. Nu är det bara för mycket”, berättar Gunilla G Löfman.

– Jag och många andra med mig var så frustrerade. Man hörde det överallt. Och då kände vi att vi behövde kanalisera det i något positivt. Det var också därför vi ville skapa något som var ”för”, och inte ”emot”. 

Samarbete var nyckelordet för arrangörerna. Det speglas i huvudparollen ”Alla tillsammans för freden och klimatet”.

– Det skulle vara en bred plattform som så många som möjligt skulle kunna ställa sig bakom, säger Gunilla G Löfman.

– Det viktiga var att vi ville synas tillsammans och visa att vi är många.

Och det är det. Ett myller av olika fredsgrupper, folkrörelser och organisationer, lokala och rikstäckande, har anslutit sig till projektet – Jordens vänner, Fredsloppet (där denna tidning är medarrangör), Kristna freds, Folkkampanjen mot kärnkraft och  kärnvapen, Yrkesgrupper mot kärnvapen, Naturskyddsföreningen, med flera, med flera.  

En av de mer udda är en hästförening i Istorp, Västra Götaland.

– ”Det här ska vi satsa på!”, sa de. De hade märkt att det ofta var väldigt diktatorisk ton i ridsammanhang, och väldigt mycket militärt tänkande. Så de ställde sig bakom plattformen och ska bjuda på en ridande demonstration genom samhället, berättar Unni Brandeby. 

Läs mer om arrangemanget på folkfestfredklimat.se

Britt-Marie Kjellgren sitter i Lysekils kommunfullmäktige för Kommunistiska Partiet. Hon beskriver hur människors behov gång på gång får stå tillbaka för de styrande politikernas budgetramar.

– Vi vet hur det går till. Politikerna utgår alltid från budgeten och hur pass lite pengar som kan delas ut till nämnderna. Ofta väljer de att ställa grupper mot varandra. Skola mot äldreomsorg. Unga mot gamla. Deras mål är inte att ta hand om behoven som finns inom verksamheterna.

Det finns ett allt hårdare tryck mot Sveriges kommuner. Den äldre befolkningen växer och det föds färre barn. Det går inte alltid att trolla fram resurser lokalt.

– Staten måste ta ett mycket större ansvar för välfärden, säger Britt-Marie Kjellgren, som är andranamn på Kommunisternas vallista i valet.

Sverige har aldrig haft så många dollarmiljardärer som nu. Rikedomen är koncentrerad i samhällstoppen. Pengar som Sveriges kommuner, och därmed välfärd, inte kommer åt, menar Britt-Marie Kjellgren.

– Ska vi i Lysekil behöva välja mellan en vettig äldreomsorg och en fungerade skola samtidigt som miljardärerna i Sverige blir fler och fler? Då är ju det något fel på systemet.

Besparingar och resursbrist märks direkt i verksamheten. Bemanningen minskar och tempot för kvarvarande personal skruvas upp. Stressforskare har påpekat att en minskad personalstyrkan leder till ökande sjukskrivningstal – och gör alltså situationen ännu värre.

Agnes Johansson jobbar som undersköterska i Göteborg och står på K:s vallista i kommunen. Hon ser kortare arbetstid med bibehållen lön som en väg framåt för välfärdsarbetare. Inte bara för att få ned sjukskrivningstalen, utan också för jämställdheten.

– Kvinnor tar fortfarande det största ansvaret för hem och familj. Många kvinnor jobbar redan deltid för att få ihop vardagen och det slår hårt ekonomiskt.

– Ska vi ta otryggheten i samhället på allvar måste föräldrar få mer tid med barnen. I dag är detta svårt för oss med låga inkomster och obekväma arbetstider.

Agnes Johansson Foto: Privat

Hon menar att sex timmars arbetsdag inte bara handlar om livskvalitet – utan också om ett mer hållbart arbetsliv.

– Kortare arbetstid är en satsning på människor, inte på företagen. Och tyvärr verkar detta provocera stora delar av näringslivet och politikerna, säger Agnes Johansson.

När personalstyrkan inom välfärden är så pass slimmad blir det livsviktigt att öka arbetstempot. Det enklaste sättet för kommunerna blir då att öka kontrollinstanserna inom sina verksamheter.

– I stället för att anställa fler undersköterskor och pedagoger växer administrationen, säger Kent Andersson, sjuksköterska och förstanamn på K:s vallista i Ludvika.

– Controllers, coordinators och managers. Det är titlar som knappt går att översätta och där vi inte riktigt vet vad de gör.

Han är kritisk till hur avståndet mellan beslutsfattare och golvet bara växer.

– I dagens samhälle väger akademiska meriter tyngre än praktisk erfarenhet. Då får man chefer utan förankring i verksamheten. De kommer med pseudolösningar utan att ta itu med de verkliga problemen.

Lösningen, menar han, är egentligen ganska enkel:

– Ta personalens erfarenheter på allvar. Varken våra nuvarande politiker, experter eller Gud kommer att lösa krisen inom välfärden. Ska något förändras måste besluten komma från verkligheten. Från de som utför jobbet varje dag.

Natten till den 14 maj kraschade ett ambulansflygplan, en tvåmotorig Beechcraft King Air, in i en bergsvägg i delstaten New Mexico i södra USA. Samtliga personer ombord – två piloter och två sjuksköterskor – dog.

Flygplanet hade lyft från Roswell strax före midnatt och var på väg mot staden Ruidoso för att hämta en patient. Samma natt genomförde USA:s militär ett GPS-störningstest på militärbasen White Sands Missile Range.

Militärövningen slog ut ambulansflygplanets navigationssystem och piloterna tvingades flyga enbart med hjälp av flygplanets instrument, utan yttre visuella referenser, eftersom det var mitt i natten i ett glesbefolkat område.

Vid tolvslaget berättar piloterna för flygledningscentralen i Albuquerque, som de sedan tidigare kontaktat, att även deras GPS-system nu slutat fungera, enligt tidskriften Wired, som sammanfattat händelseförloppet utifrån en preliminär rapport från den amerikanska haverikommissionen National Transportation Safety Board (NTSB).

Flygledarna i Albuquerque var tvungna att hjälpa piloterna nödlanda, samtidigt som åtminstone tre andra flygplan hade rapporterat navigationsproblem på grund av GPS-störningstestet.

King Air-flygplanet, delvis på grund av en överbelastad ledningscentral, hade flugit förbi landingsbanan med omkring 15 kilometer. Vid den tidpunkten hade de dock kommit tillräckligt högt upp för att se ljuset från flygplatsen i Ruidoso 50 kilometer bort.

Piloterna bad flygledarna om tillåtelse att landa. Begäran beviljades. Men mellan ambulansflyget och landningsbanan reste sig de 3000 meter höga Capitanbergen, något piloterna omöjligt kunde se i nattmörkret.

Ambulansflygplanet kraschade rakt in i bergväggen. Enligt rapporter orsakade flygplanskraschen även en skogsbrand.

USA:s militär vill inte kommentera händelsen och hänvisar till att fallet är under utredning.

Göteborgs-grekiska Anastasía är en ny, men starkt glimrande stjärna på Sveriges musikhimmel. I hemtrakten blev hon känd som del av Country efter jobbet-gänget, som tolkade country- och knegar-legendaren Alf Robertson. I våras kom soloplattan Göteborg sjunger Alf där hon, tillsammans med göteborgska kultfigurer som Tomas von Brömssen och Ebbot Lundberg sjunger Robertsons kändaste låtar.

Och i somras gjorde hon sig känd för rikspubliken på allsångsscenen med en fantastiskt framförd Hon steg på Finlandsbåten tillsammans med Valter Nilsson (se spalten här bredvid).

Nu tilldelas hon ett fint kulturpris till minne av en annan känd göteborgare – sjöfolkskämpen och arbetarförfattaren Ove Allansson. 

– Det var fint av Ove Allansson-sällskapet att de ville stötta mig. Man blir väldigt varm, säger Anastasía till Proletären

– Alf hade ju också varit till sjöss som ung och kände Ove Allansson och dem i sällskapet, så det var den kopplingen de gjorde.

Det blir mer Alf framöver för Anastasía – men långt ifrån bara. Hon har många bollar i luften.

Tillsammans med författaren Henrik Wallgren håller hon på med en musiksvit om Swede Hollow, det svenska slumområdet i USA som var ökänt vid förrförra sekelskiftet. 

– Det är ett stycke svensk historia. Och det blir lite att man tar tillbaka det där gamla med ”storytelling”, som ju var en viktig del av countryn från början.

Och den 5 september är Anastasía en av många artister på Folkfest för fred och klimat på Bananpiren i Göteborg. Där står hon på scen inte mindre än tre gånger – dels som soloartist, men också tillsammans med Stefan Sundström och som del av proggbandet Nynningen.

– Det kändes självklart att ställa upp för fred och klimat. Vem är emot det liksom? (Skratt). Det är fint med såna tillställningar, som kan sprida glädje och gemenskap. 

Det blir den progressive läkaren och demokraten Abdul El-Sayed mot republikanen Mike Rogers i mellanårsvalet i Michigan i november. Ett val som kan avgöra styrkeförhållandena i den amerikanska kongressen och i förlängningen också president Trumps maktutövning.

Valet i november kan också få inflytande på det oreserverade USA-stödet till Israel. El-Sayed är en av de allt fler politiker som ifrågasätter det.

El-Sayed anser att ledande politiker i USA hycklar i frågan:

– Samma människor som säger att man måste tro på en tvåstatslösning hjälper, beväpnar och uppmuntrar ständigt en israelisk regering som sedan vi började betala den, har varit fast besluten att utesluta möjligheten till en palestinsk stat. Så förlåt mig att jag inte spelar med och tillåter att pengar som borde användas för att ta hand om våra egna barn, nu skickas till en militär som begår folkmord, i grunden bedriver apartheid och försöker annektera södra Libanon, allt för att utesluta möjligheten till palestinskt självbestämmande, sade El-Sayed i intervjun efter segern i primärvalet.

Duellen i det demokratiska partiet om en plats i valet till senaten blev en nagelbitare. El-Sayed vann med 48,5 procent av rösterna mot den sittande kongressledamoten Haley Stevens (47,5).

Det efter en kampanj som bland annat tog sikte på Stevens stöd till Israel och där Stevens genomförde den dyraste valkampanjen någonsin i Michigan. Hon spenderade 70 miljoner dollar (motsvarande 665 miljoner kronor) på att bli omvald. Drygt hälften av de pengarna, 37 miljoner dollar, kom från Israel-lobbyister, bland dem mäktiga AIPAC (American Israel Public Affairs Committee).

Abdul El-Sayed tillhör inte, men har fått stöd i valet av, Democratic Socialists of America (DSA), den organisation som senatorn Alexandra Ocasio-Cortez (demokrat från New York) och New Yorks borgmästare Zohran Mamdani tillhör och som backas upp av senatorn Bernie Sanders (oberoende från Vermont). Kritikerna menar att i utrikespolitiken står El-Sayed till vänster om Bernie Sanders.

El-Sayed har också lyckats skrämma upp det politiska etablissemanget ordentligt. När tv-kanalen CNN, som är anti-Trump, intervjuade El-Sayed presenterades han som ”extremvänsterkandidat” (far left candidate):

– Varje dollar vi skickar utomlands för att fälla bomber över ett barn, är den dollar vi inte spenderar här [i USA] för att investera i våra barns skolor eller den hälsovård vi behöver. Orsaken är att vår ekonomi är riggad, så att vi har en biljonär [som president] medan en vanlig amerikan inte har råd med basala behov; vi har en ekonomi där vi har tillåtit de stora bolagen att köpa och sälja politiker, så att de kan rigga systemet mot oss, sade El-Sayed i intervjun.

I ett tal inför bilarbetarnas fackförening UAW före primärvalet, kritiserade El-Sayed det demokratiska parti han ställde upp för:

– Orsaken till att vi förlorar val är att Demokraterna säger att de kämpar för just dig, men i själva verket tar de emot pengar från precis de bolag som orsakar de problem vi har… jag kämpar för det Amerika som sätter Main Street före Wall Street.

Många bilarbetare röstade på El-Sayed, men eftervalsanalyserna visar att hans största stöd kom i första hand från unga väljare av alla kategorier runt om i delstaten.

El-Sayeds seger i primärvalet var en av många vänstervindar under primärvaldagen i Michigan. I kampen om en plats i representanthuset från Michigans 7:e distrikt vann vänsterkandidaten William Lawrence stort, och utmanar nu republikanen Tom Barrett om platsen i den lagstiftande församlingen. I 13:e distriktet besegrade DSA-medlemmen Donavan McKinney den sittande kongressledamoten och Israelvännen Shri Thanedar med 51,9 procent mot 48,1.

Föreställ dig att Sveriges befolkning bestod av 100 personer, och Sveriges samlade förmögenhet reducerades till 100 kronor.

Den rikaste svensken skulle då ensamt ha 27 kronor. De tio rikaste personerna av de 100 skulle ha 68 kronor.

Halva befolkningen – de 50 fattigaste – skulle istället ha en gemensam skuld på 11 kronor. De övriga 40 skulle dela på 43 kronor.

Så ser förmögenhetsfördelningen ut i Sverige enligt World Inequality Report 2026.

Den fattigaste halvan av Sveriges befolkning har en genomsnittlig nettoförmögenhet på minus 21.427 euro per person, justerat för köpkraft. Eller cirka 235.000 kronor minus per person, alltså större skulder än tillgångar.

Minussiffran betyder inte att varje person i den fattigaste halvan har större skulder än tillgångar. Men när allt räknas samman har gruppen en nettoförmögenheten på minus 11 procent av den totala förmögenheten i landet.

I andra änden av fördelningen äger Sveriges rikaste tiondel hela 68,2 procent av nettoförmögenheten i landet. Medan den rikaste procenten äger hela 27,2 procent.

Den mittersta gruppen, de 40 procent som befinner sig mellan den fattigaste halvan och den rikaste tiondelen, äger 42,8 procent. Att den rikaste halvan av befolkningen har mer än 100 procent beror på att den fattigaste halvan ligger på minus.

Den rikaste tio procenten i Sverige äger mer än de övriga 90 procenten tillsammans. Inget annat land i rapporten visar en lika stor skillnad.

Av de 40 länder som redovisas i rapporten är det bara ytterligare två länder där den fattigaste halvan har en negativ nettoförmögenhet: Sydafrika med minus 2,5 procent och Polen med minus 0,8 procent.

I Danmark äger den fattigaste halvan 4,1 procent av nettoförmögenheten, i Frankrike 4,9 procent och i Kanada 13,8 procent.

Sverige är alltså det enda land i jämförelsen där den fattigaste halvan har en tvåsiffrig negativ andel av nettoförmögenheten.

Samtidigt framgår det i rapporten UBS Global Wealth Report att Sverige är ett av världens rikaste länder. Den genomsnittliga förmögenheten uppgår till 406.406 dollar per vuxen, vilket gör Sverige till det tolfte rikaste landet i världen. Om Sveriges rikedomara var exakt jämnt fördelade skulle alla svenskar alltså ha 3,8 miljoner kronor var.

När medianförmögenheten används förändras istället bilden. Då faller Sverige till plats 23, med en medianförmögenhet på 84.039 dollar per vuxen. Genomsnittet är nästan 4,8 gånger högre än medianen, vilket visar hur mycket de allra största förmögenheterna påverkar snittet.

UBS uppskattar också att Sverige har omkring 507.000 dollarmiljonärer och att 83,6 procent av den svenska bruttoförmögenheten består av finansiella tillgångar – den högsta andelen i rapporten.

Hur går det ihop? Hur kan hälften av befolkningen ligga på minus samtidigt som Sverige räknas som ett av världens rikaste länder, med en stor andel dollarmiljonärer?

Finansinspektionens rapport Svenskarnas sparande 2025 ger en förklaring.

Bara fem procent av svenskarna äger hälften av de finansiella tillgångarna. Samtidigt har ungefär varannan svensk inga eller endast små finansiella tillgångar. Fyra av fem svenskar – 80 procent – saknar dessutom direktägda aktier eller äger aktier värda mindre än 10.000 kronor.

Skillnaderna i inkomster är däremot betydligt mindre än skillnaderna i förmögenheter, enligt World Inequality Report.

Den rikaste tiondelen får 28,6 procent av inkomsterna, medan den fattigaste halvan får 25,4 procent.

Förklaringen är att det svenska skatte- och transfereringssystemet fortfarande håller tillbaka skillnader i inkomst. Samtidigt har systemet inte hindrat att ägandet koncentrerats till en allt mindre del av befolkningen.

Siffrorna bör samtidigt läsas med viss försiktighet. Sedan förmögenhetsskatten avskaffades 2007 saknar Sverige ett fullständigt individbaserat register över hushållens tillgångar och skulder. Fördelningen av förmögenheterna bygger därför på uppskattningar och modeller.

World Inequality Report ger ändå Sverige ett relativt högt transparensbetyg. I sammanfattningen konstateras att Sverige har en relativt jämn fördelning av inkomsterna – men en ”bestående koncentration av rikedomar” i toppen.

Strax efter klockan sju på fredagsmorgonen rullade tåget från Stockholm in till Västerås resecentrum. På perrongen väntade inga semesterresenärer med solglasögon eller långvandrare på väg mot fjällen. I stället kliver Henrik Hernandez och Danilo Campos av med ett helt annat mål i sikte.

Under tre dagar ska de gå över tio mil till Kubas ambassad i Stockholm. Längs vägen vill de prata med människor, dela ut flygblad och uppmärksamma den amerikanska blockaden mot Kuba – samtidigt som de hedrar 100-årsdagen av Fidel Castros födelse.

– Poängen är att uppmärksamma den nuvarande situationen för befolkningen på Kuba och det som imperialismen utsätter landet för, säger Henrik Hernandez till Proletären.

Vandringen går via Enköping och Bålsta innan de på söndag eftermiddag väntas nå fram till ambassaden, där flera solidaritetsorganisationer planerar en manifestation.

Båda två har rötter i Kuba och beskriver marschen som ett sätt att göra en internationell fråga konkret. I stället för möten och debattartiklar väljer de att bokstavligen ta sig fram till fots.

– Jag vill inte längre kalla det för en blockad utan en belägring av Kuba, säger Henrik Hernandez och menar att sanktionerna slår hårt mot det kubanska samhället.

– Befolkningen på Kuba har olika uppfattningar om en mängd olika saker. Men när det kommer till belägringen är nästan alla överens: USA har ingen rätt att göra så här mot ett land.

Henrik Hernandez beskriver bristen på bränsle som ett av de största problemen.

– Det är så många saker som kubanerna inte kan hantera just nu. Operationer ställs in. Mat och andra resurser kan inte transporteras över landet. Vissa skolor tvingas vara stängda och folk går utan arbete.

– Grunden till dessa problem är just belägringen av landet. Eftersom olja inte får komma in i landet finns det nästan ingen elektricitet, vilket stoppar stora delar av produktionen.

USA:s ekonomiska sanktioner mot Kuba har funnits i olika former sedan början av 1960-talet. Varje år röstar en överväldigande majoritet av FN:s medlemsländer för en resolution som fördömer blockaden och uppmanar USA att avskaffa den. Men Washington har avfärdat kritiken trots att civila drabbas väldigt hårt.

För Hernandez och Campos handlar marschen också om att uppmärksamma Fidel Castros plats i historien.

– Fidel Castro är en stor gestalt i Kubas historia. Han kämpade för att Kuba skulle vara ett självständigt land, först från kolonialmakten Spanien och sedan från USA:s inflytande.

Han lyfter också fram de sociala reformer som genomfördes efter revolutionen.

– Det handlade inte bara om politisk självständighet. Det handlade också om social rättvisa, om utbildning, sjukvård och att ge människor möjligheter som de tidigare inte haft.

De två vandrarna blev mottagna i Västerås av privatpersoner och Svensk-kubanska föreningen. Foto Nidia Åman.

De kommande tre dagarna väntar drygt tio mil till fots. Redan den första etappen är omkring fyra mil lång.

Någon större oro verkar de dock inte känna inför utmaningen.

– Vi är vana vandrare, säger Henrik Hernandez och skrattar.

– Det absolut viktigaste är att ha bra skor. Vi går också genom befolkade områden, så vi behöver inte bära med oss så mycket packning.

KULTURARV Den medeltida borgen Beaufort (Qalaat al-Shaqif) i södra Libanon skrevs in på Unescos världsarvslista den 24 juli. En knapp vecka senare skadades den av israeliska sprängningar, uppger Libanons kulturdepartement.

Hur omfattande skadorna blev är svårt för Unesco och libanesiska myndigheter att avgöra – området befinner sig nämligen under israelisk ockupation och är avspärrat.

Slottet skadades också svårt i våras när det bombades av den intågande israeliska militären, som skyllde på att Hizbollah hade tunnlar i området.

Det är inte första gången Israel har kontroll över slottet. Det har tidigare använts som som israelisk militärbas under ockupationen av södra Libanon 1982-2000. Slottet skadades då flera gånger i strid.    

Flera historiska platser och världsarv – eller platser uppsatta på Unescos väntelistor och risklistor – i Palestina och Libanon har skadats av den israeliska militären.

Till exempel har libanesiska Tyros utsatts för intensiva israeliska bombningar både i år och förra året. I den antika staden har bland annat kolonner från romartiden skadats svårt.

En 34-årig medlem och kandidat för Medborgerlig Samling (MED) i kommunvalet i Värmdö strax utanför Stockholm, är gripen för mordbrand.

Det var i slutet av juli som flera nybyggda radhus brann ner i Evlinge i kommundelen Kopparmora, sedan ett av husen sprängts i luften. Vittnen såg en man springa från platsen, och senare greps en ledande MED-politiker i kommunen.

Politikern sitter nu häktad på sannolika skäl misstänkt för grov mordbrand. Tingsrätten bedömer att det annars föreligger en risk att mannen försvårar utredningen genom att förstöra bevis och att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Åtal mot politikern måste väckas senast den 24 augusti. Mannen nekar till brott.

Medborgerlig Samling (MED) presenterar sig som ett liberalkonservativt parti, men är i verkligheten ett högerextremt parti som i allt väsentligt ställer upp på Sverigedemokraternas politik. I politiken gör MED ett stort nummer av invandrares brottslighet men själva verket är partiet självt en tummelplats för folk med tvivelaktig vandel. MED, som fram till 2023 leddes av svensk-israelen Ilan Sadé, leds idag av exmoderaten Daniel Sonesson, 48, med kopplingar till kryptobolaget Valuno. Ett bolag i konflikt med både Finansinspektionen (FI) och Skatteverket.

Proletären har tidigare rapporterat om att FI misstänkte att bolaget kunde vara inblandat i penningtvätt. Valuno fick nej på en ansökan om en så kallad Mica-licens (Markets in Crypto-Assets) för att kunna bedriva krypto-handel över hela Europa: handel med kryptovalutor är en guldgruva för kriminella. Sonesson har också slagit sig ihop med ett bolag med tvivelaktigt rykte för att komma undan en skatteskuld på 28 miljoner kronor.

På sin Facebooksida kallar den nu gripne politikern sig själv bland annat ”Psykfallet i Kopparmora”. På sidan blandar han bilder från grillfester och familjemiddagar, med högerextrema åsikter: Israel- och folkmordslobbyisten Aron Flam kommer till tals, liksom SD:s riksdagsledamot Erik Hellsborn som 2011 uttalade förståelse för Anders Behring Breiviks mord på 69 ungdomar på Utöya.

De svenska kapitalisterna har aldrig varit rikare och därmed aldrig haft så stor politisk makt. Klassklyftorna i Sverige är större nu än de var innan den allmänna rösträtten infördes för över hundra år sedan. Det får konsekvenser för hela samhället. Vilka har makt att styra utvecklingen? Vems röst får höras och vad för åsikter tas som seriösa?

Kapitalisterna i Sverige är idag rena oligarker och det är deras krav på samhällsutvecklingen som får styra. Folkvalda politiker reduceras till att bara administrera och göra kapitalets vilja till lag.

Inget av de åtta riksdagspartierna vågar eller vill bryta med den inslagna vägen. För dem finns inget alternativ till fortsatt upprustning och krigshets. Fortsatta nedskärningar och privatiseringar av välfärden. Kraftiga inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter. En ökad repression och militarisering som genomsyrar hela samhället.

För oss kommunister är svansandet för överklassen inget alternativ. Vi vägrar vika oss för kapitalisternas krav och accepterar inte dagens politiska och ekonomiska system. Där en liten klick människor tillåts leva i extrem rikedom och makt i ett hav av global fattigdom och resursbrist. 

Kapitalismen kan inte avskaffa sig själv och dagens politiker har inga lösningar på de ekologiska, ekonomiska och sociala kriser som världen ställs inför.  

Kommunistiska Partiet står upp för folkrättens principer och försvarar länders rätt att välja sin egen väg. Vi kämpar mot kapitalismens krig och kriser. För fred och för det enda samhällssystem som gör freden möjlig – socialismen.

I den kampen behöver vi bli fler! Kommunistiska Partiet är inte som andra partier. Vi är inga administratörer eller byråkrater. För den som vill göra politisk karriär är vi fullständigt meningslösa. Inte heller finns vi till för de som tror att politik bara sker i riksdagen – vår politik skapas i skolor, bostadsområden och på arbetsplatser.

All politisk förändring kräver politisk organisering. Vi är ett parti för människor som tillsammans med andra vill förstå, agera och kämpa mot den pågående samhällsutvecklingen. Det är vad Kommunistiska Partiet kan erbjuda.

Inga privilegier, utan en kämpande organisation för arbetare och vanligt folk. Ingen självcentrerad individualism, utan en kollektiv gemenskap där alla bidrar efter förmåga.

Kämpa för fred och socialism – kom med i Kommunistiska Partiet!

Läs mer om Kommunisterna i valet på val.kommunisterna.org