Tornevall Networks

Kamil Abu Hanish, politbyråmedlem i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), släpptes ur israelisk fångenskap den 13 oktober 2025. Han är en av närmare 2.000 palestinier som frigavs i en fångutväxling i samband med att den senaste ”vapenvilan” mellan Israel och Hamas trädde i kraft.

Under sin tid i fängelse lärde Kamil Abu Hanish känna hundratals palestinska ledare såsom Marwan Barghouti, författaren Walid Daqqa och PFLP:s generalsekreterare Ahmad Sa’adat. Efter sin frigivning förvisades Kamil Abu Hanish till Kairo i Egypten där Proletären når honom på länk för att prata om den palestinska befrielserörelsen, tiden i fängelse och hans outtröttliga politiska arbete och livet han givit åt kampen.

Skulle du kunna berätta om din tid i det israeliska fängelsesystemet?

– Jag har spenderat totalt 23 år av mitt liv i fängelse, den längsta och viktigaste perioden i mitt liv. De har hållit mig i många olika fängelser: i Ashkelon, Shatta, Gilboa, Ramla, Hadarim, Eshel, Ohalei Kedar, Raymond och Nafha. Den längsta perioden i Raymond, cirka 14 år.

– Jag arresterades första gången 1994 i början av mitt universitetsliv i ungefär 40 dagar. Sedan fängslades jag också innan andra intifadan under sommaren år 2000. Jag utsattes för tortyr båda gångerna.

– Sista gången fängslades jag i april 2003. Efter två år gick jag upp i domstol och dömdes till nio livstidsstraff, motsvarande över 800 år fängelse. Jag dömdes även att betala 20 miljoner dollar i böter till israeliska bosättare.

– När jag kom till fängelset fanns det redan en organiserad rörelse av palestinska fångar som hade börjat bildas på 1990-talet och som jag engagerade mig i. Genom organisering och kamp, inte minst hungerstrejker, vann fångar rättigheter som förbättrade fängelseförhållandena. Jag själv kom att delta i åtta olika hungerstrejker. Vi hade till exempel bibliotek, vi hade ett kulturliv, ett föreningsliv. Dussintals fångar gav sina liv för detta.

Trots tuffa förhållanden och tortyr så ägnade du tid åt studier, litteratur och politiskt arbete. Kan du berätta mer om hur ni lyckades omvandla fängelserna till universitet, till platser för att studera och organisera mot ockupationen?

– Jag läste glupskt, fem till tio timmar om dagen. Tre timmar dedikerade jag strikt till skrivandet. Jag höll i föreläsningar om politik, filosofi, historia och kultur. Jag var ständigt förföljd i mitt arbete och skrivande. Fångvakterna konfiskerade det jag skrev.

– Så vi gömde pappren och smugglade ut dem genom en metod vi kallade för ”kapseln”. En kortare text skriven med väldigt små bokstäver på transparent papper, som sedan veks och rullades ihop som ett piller. Därav namnet. Med hjälp av kapslarna kunde vi smuggla meddelanden och rapporter och på så vis kommunicera mellan fängelserna.

– Efter en tid lyckades vi smuggla in telefoner. Vi fick prata i en kvart eller halvtimme varannan eller var tredje dag. Jag använde den tiden för att spela in mina skrifter. Ett tiotal av mina böcker är helt och hållet inspelade via telefon.

Kamil Abu Hanish Foto: Privat

Förändrades förhållandena efter den 7 oktober 2023?

– Låt mig vara tydlig. Även om förhållandena var relativt goda innan 7 oktober så var det inget paradis. Men efter 7 oktober isolerades vi helt från världen – inga advokat- eller familjebesök, vi fick inte gå ut på gården, vi blev medicinskt försummade. De sökte igenom våra rum och konfiskerade allt: tidningar, tv- och radioapparater, rakhyvlar, kläder.

– Sång var förbjudet. Bön var förbjudet. Vi lämnades med ingenting annat än våra madrasser och filtar. Jag fick inte veta om min fars död förrän nio månader efter att han gick bort. En tre månader gammal nyhet ansågs färsk. Tortyren vi utsattes för var grym. Vi misshandlades. Vi korsfästes i timmar i både extrem kyla och värme. Vi var 15 personer i celler avsedda för sex. Ungefär 90 fångar dödades där jag var under denna period.

Kan du berätta om PFLP:s verksamhet i Gaza under Israels folkmordskrig?

– Det är svårt för mig att säga eftersom jag själv inte kommer från Gaza och jag nyligen släpptes fri. Men PFLP har länge varit verksamma i Gaza och är en del av motståndet mot ockupationen, såväl det militära som det civila.

Vad ledde dig till att gå med i PFLP? Du deltog i både den första intifadan, som du beskrivit som den ”viktigaste vändpunkten i din kamp”, och i den andra.

– Det stämmer. Jag gick med i PFLP under den första intifadan som började 1987. Då var jag bara ett barn, inte mer än tolv år gammal. Palestina var ett land under ockupation. Israelerna konfiskerade ständigt mer mark. Under den här perioden var det vanligt att ockupationsstyrkor plundrade familjers hem och grep och fängslade människor. De tog min far, de tog min farbror, de tog andra familjemedlemmar, de tog grannar till oss.

– Detta växte vi upp med, och det var i denna kontext som mitt nationella medvetande började ta form. Vi gjorde motstånd mot ockupationen genom folkliga medel – stenkastning, strejker, sit-ins och klotter. Jag gick med i martyren Ghassan Kanafanis förtrupp för ungdomar i byn Beit Dajan i Nablusområdet, där jag är född.

Hade Ghassan Kanafani en stor inverkan på dig?

– För mig är Ghassan Kanafani en av de största, en av de främsta författarna, och han har haft stor betydelse för mig och mitt författarskap. När jag själv, eller andra för den delen, läser min litteratur så ser man tydligt att jag har influerats av honom.

– Folkfronten såg till att alla som gick med allmänbildades. De hämtade in alla möjliga typer av litteratur – noveller, politisk litteratur, vetenskapliga texter, rysk litteratur från Sovjetunionen, men också böcker skrivna av Kanafani. Jag är en son av Kanafani-skolan.

På tal om utbildning så var du en av studentledarna för PFLP under din tid på universitet på Västbanken. Skulle du kunna berätta mer om det och vilken typ av verksamhet ni genomförde?

– När jag ungefär 18 eller 19 år gammal så började jag på An-Najah-universitetet i Nablus. Detta var 1994, efter den första intifadan och under den tid då Osloavtalet förhandlades fram, som för oss var en tuff period, en period av frustration och nederlag eftersom vi som organisation motsatte oss avtalet.

– Under den första intifadan fokuserade jag inte på den vänsterintellektuella tanketraditionen. Vi var unga och vi såg direkt kamp som vårt enda alternativ, vilket var vad som lockade mig till PFLP som revolutionär organisation. Men mina universitetsår var en tid av mognad där jag engagerade mig politiskt, utvecklade min vänsterintellektuella identitet och där min militanta identitet kristalliserades, vilket jag burit med mig sedan dess.

– Jag gick med i Progressiva studentaktionsfronten, där vi förde en kamp på tre fronter parallellt med varandra. För det första, den fackliga kampen för att förbättra våra villkor som studenter; för det andra, den demokratiska kampen mot myndigheternas agerande, vilka uttryckte sig i arresteringar och försöket att militarisera universiteten; och för det tredje, den nationella kampen mot Israel och den israeliska ockupationen.

– Våra metoder omfattade flygbladsutdelningar, seminarier, firandet av nationella högtider, bokmässor, konstutställningar och demonstrationer mot såväl den palestinska myndigheten som Israels ockupation. Vi arbetade med att utbilda och öka medvetenheten bland studenter. Jag var redaktör på en publikation som hette Handala, som kom ut varje vecka, och blev så småningom ledare för den progressiva studentaktionsfronten på Västbanken och även PFLP:s ansvarige för studentaktiviteter på universiteten. PFLP publicerade också en tidning som hette al-Hadaf al-Talibi [Studentmålet], uppkallad efter Ghassan Kanafanis tidskrift al-Hadaf.

Under den andra intifadan grundade du Abu Ali Mustafa-brigaderna, PFLP:s väpnade gren, på norra Västbanken. Skulle du kunna berätta mer om din roll och PFLP:s väpnade motstånd under denna period?

– Den andra intifadan började i september 2000. Då hade jag precis frisläppts för andra gången från israeliskt fångenskap. Efter allt som hade hänt så trodde jag mer och mer på den väpnade kampen. Därför övergick jag från studentrörelsen till den väpnade motståndsrörelsen. Vi bildade ett dussintal militärceller i Nablus, införskaffade vapen och inledde militära operationer mot fienden, inklusive martyrdödsoperationer [självmordsattentat]. Vi lärde känna hundratals unga krigare. Dussintals unga män kom till oss och ville utföra martyrdödsoperationer.

– Jag deltog själv i militära operationer. Som befälhavare måste du delta i fronten. Jag var en jagad man och utsattes för flera mordförsök, vilka jag nätt och jämnt undkom. Ockupationsstyrkor gjorde razzior mot mitt hus i Beit Dajan och arresterade mina syskon flera gånger. I början av 2003 demolerade de halva mitt hus.

Mellan 2000 och 2003 deltog du alltså i det väpnade motståndet?

– Ja, jag gav mitt allt till det väpnade motståndet under denna period. Vår brigad i Nablus på norra Västbanken var den mest effektiva i hela PFLP:s militära apparat. Den andra intifadan var en avgörande händelse i det palestinska folkets kamp. Det var kanske det andra stora väpnade upproret efter revolten 1936, som vi inspirerades av.

– Hundratals människor dog – vänner, familj, kamrater. Vi såg folkets lidande. Massakern i Jeninlägret och Nablus 2002. Alla fick betala ett högt pris. Men vi var fast beslutna att fortsätta. För egen del inspirerades jag av Ghassan Kanafani och hans ständiga uppmaning att försvara hemlandet till varje pris.

Hur har USA:s och Israels angreppskrig mot Iran och invasionen av Libanon påverkat Palestina? Vad betyder Iran för den palestinska motståndskampen?

– Sionismen handlar inte bara om att ockupera Palestina och rensa landet från dess befolkning. Det är ett större projekt för att kontrollera regionen, vilket folken i Libanon, Egypten, Syrien, Jordanien och Irak erfarit. Varje folk, varje rörelse och varje parti som gör motstånd mot Israel är för oss som palestinier förenligt med befrielsekampen. Vi stöder alla som bekämpar Israel.

– Om Iran gör motstånd mot den sionistiska enheten och konfronterar deras aggressiva expansionspolitik, då kommer vi att stå vid deras sida. Länder som Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som är vänligt inställda till ockupationen och allierade med USA och Israel, är för oss fienderegimer som strider mot våra nationella intressen.

– Det var inte Iran som startade detta krig. Iran har dessutom historiskt stöttat Palestinas sak och det palestinska motståndet, inklusive det arabiska motståndet genom Hizbollah i Libanon. Folkfronten är en del av en motståndsaxel som motsätter sig den sionistiska ockupationen och USA-imperialismens krigshärjningar i regionen. Se vad som hände i krigen mot Irak, Libyen och Syrien. Se vad som händer i Jemen, Libanon och Gaza just nu. Därför stöder vi Iran i detta krig, och vi stöder Hizbollah.