Tornevall Networks

Argentinska superstjärnan Lionel Messis uppträdande inför president Trump i Vita Huset, har upprört många argentinska fotbollsfans: Messi log fåraktigt och underdånigt när Trump skröt om hur USA-bomber mördar civila i Iran och om det förestående angreppet mot Kuba.

Många fans jämför Messi och nationalidolen Diego Maradona, som öppet visade sitt stöd för Kuba. I ett inslag i SVT pratar reportern Tigran Feiler med argentinska fans och ställer frågan: Messi eller Maradona?

– Maradona för allt han representerar utanför planen, för det han står för och hans värderingar, säger en man.

– Maradona. Messi skakade hand med Trump. Det gillar jag inte. Vi är trots allt argentinare och vi hyser inte större kärlek till USA, säger en ung supporter.

– Han var en av folket. Maradona sålde sig aldrig, säger en kvinna.

Tigran Feiler konstaterar att argentinarna saknar Maradona:

– Medan Messi uppfattas som en reklampelare som är beredd att gå med på vad som helst för att maxa sitt varumärke och inkomsterna, så var Maradona aldrig rädd för att ta ställning i politiskt laddade frågor, som om USA:s roll, om krigen i Mellanöstern och [USA:s] interventioner i Latinamerika. Maradona hade en särskilt varm relation till Kuba.

Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng.

Jag delar till viss del deras aversion mot 70-talets proggiga ”pekfingervals”. Men som ung student fann jag räddningen i undantag som Bob Dylans Mr. Tambourine Man – en visionär, hallucinatorisk dröm mättad av mystik och längtan.

Problemet uppstod när 80-talets intellektuella slängde ut barnet med badvattnet. Under ledning av kretsen kring tidskriften Kris upphöjdes värdenihilismen, samtidigt som nyliberalismen segrade genom Thatcher och Ronald Reagan. I Sverige markerade mordet på Olof Palme slutet på en era där solidaritet var ett bärande ord.

Idag skördar vi frukten i form av en post-ironisk generation. Elis Monteverde Burrau företräder en sorts subjektslös ”intetpoesi” rotad i melankoli, där omgivningen snarare än diktaren styr orden. Det är här det cyniska gapet öppnar sig, som Burcu Sahin tidigt påpekade i debatten i Aftonbladet 

När Örnen och Kråkan avfärdar Göran Sonnevi och Tobias Berggren som nostalgi för deras samhällsengagemang, blottas en tomhet. Samhällssfären lyser med sin frånvaro till förmån för närläsning och psykoanalytiska teorier, kanske främst av Julia Kristeva. Det är heller inget fel på formanalys, men idén om att poesin pågår på en isolerad plats leder ofta till en apolitisk cynism. Det är en värdenihilism med rötter i nyliberalismen som idag återfinns i Trump-erans utrikespolitik: narcissistisk, självupptagen och världsfrånvänd.

Det är dags att, som Göran Greider nyligen skrev i Aftonbladet kultur, blåsa rent i denna borgerliga sörja av hopplöshet. Det finns alternativ. Nima Hasan skriver i Gaza medan bomberna faller. Hennes diktsamling Den sista fjärilen (Bonniers) är både formsträng och konstnärligt medveten, men djupt rotad i en verklighet som får läsaren att studsa – inte minst genom hennes humor mitt i katastrofen. 

Låt oss engagera oss i sådan poesi, snarare än i de ”allmänna välfärdssjukdomar” och den skojfriskhet som präglar Monteverde Burrau eller William-Olsson. Det var ingen tillfällighet att Tobias Berggren en gång kallade den sistnämnde för en ”leksaksmoped”.

Kanske gäller det omdömet alla som ännu inte förmått befria sig från de nyliberala strömningar som dagligen genomströmmar oss. 

Det var på Woodstock-festivalen 1969 som Country Joe McDonald fick 400 000 åskådare att sjunga med i den satiriska Vietnamkrigs-protesten I-Feel-Like-I’m-Fixin’-to-Die Rag.

Sången, som låg på svenska topplistan Tio-i-topp i elva veckor 1969, gisslar Wall Streets finansbaroner som tjänar på kriget, stridskåta politiker och stor-amerikanska föräldrar som, enligt McDonald, tävlade om “be the first one on your block, to have your boy come home in a box!”

Låten fäste och blev ett återkommande inslag på de många protestmötena mot Vietnamkriget. Woodstock-versionen börjar med att Country Joe ber publiken om ett F, ett U, ett C och ett K innan han börjar sjunga. Ett uppträdande som blev ett av de mest kända från den stora musikfestivalen tillsammans med Jimi Hendrix maskingevärsversion av USA:s nationalsång The Star Spangled Banner. 

– Från det ögonblick jag skrek ’ge oss ett F…’ blev det hela en enda stor folklig protest. Det fanns en viss Kurt Cobain-känsla [Nirvanas frontman] över det, som matchade den tidens attityd väldigt bra, sade McDonald till brittiska The Independent 2002.

Country Joe McDonald började sin musikaliska karriär med bandet Country Joe and the Fish på den psykedeliska musikscenen i San Francisco i slutet av 1960-talet. I början av 1970-talet gick han över till en solokarriär, och gjorde bland annat ett hyllat album med Woody Guthries sånger (1969) samt War, war, war (1971) och Vietnam Experience (1985).

Joseph Allen McDonald föddes i Washington den 1 januari 1942; båda hans föräldrar var medlemmar av kommunistpartiet, och han berättade själv att han fick sitt förnamn efter Josef Stalin.

Country Joe McDonald avled i sitt hem i Berkley i Kalifornien i sviterna av Parkinsons sjukdom. Han blev 84 år.  

Nu tar dissidenternas verksamhet också litterär form med Kaosdemonen, Politisk dikt & prosa från de omvälvande åren 2022-2025. Författare är teatermannen, skådespelaren och dissidentklubbs-grundaren Håkan Julander som samlat ldikter, tal, brev och artiklar i en läsvärd bok med förord av förre DN-kulturchefen Arne Ruth, tillsammans med Julander mycket aktiv i kampen för Julian Assange’s frihet.

Den kampen ägnas en stor del av boken: här finns bland annat ett tal på Odenplan i Stockholm på Pressfrihetens dag i maj 2023. men här finns också en uppläsning om Palestina på Teater Tribunalen i januari 2024, och en KU-anmälan mot regeringen för medverkan till misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten i juni 2025.

Bland annat.

”En kärnpunkt i Håkans politiska gestaltning är sorgen över tigandet. När makten tappar medborgerlig förankring blir politiken en tvångströja”, skriver Arne Ruth.

Och det sammanfattar väl Kaosdemonen bra. Håkan Julander blir stundtals rent Majakovskijsk (inga jämförelser i övrigt) i sina dikter. Den dikt, på svenska och engelska, som givit boken dess namn är tillägnad den irländska politikern Clare Daly som aldrig i något sammanhang varit rädd att tala klarspråk när andra tiger. Som nu när den franske presidenten Macron talar om att utveckla landets kärnvapenpotential, och inbjuder Sverige att vara med. Och svenska politiker tiger som sju dövstumsinstitut.

”Svenska folk hör upp!

Kaosdemonen är här

[…]

Som tystar våra tankar

våra jag och våran jord

Med död demonen dukar

till kärnvapenbord”

Håkan Julander, teaterman som han är, drar sig inte ens för att sätta ny och aktuell text till Karl-Gerhards Den ökända hästen från Troja och i en vers ge den krigsgalne försvarsministern Pål Jonsson (M) en känga som den Quisling han ju faktiskt är:

”Innan nyliberalismens dystra dagar

Svenskarna var svenskar själva nog

Svea Rike styrdes efter egna lagar

För andra länders rätt vi hänsyn tog

Nu clown-emojin symbolen är för oss

En häst med kärnvapen som galopperar loss”.

Rekommenderas! 

Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer. Det är vanligt att tjejer utsätts för våld i relationer med killar. Dödligt våld mot tjejer och kvinnor under 26 år har inte minskat på flera decennier. Det är mycket allvarligt.

Gamla påstående som “kärlek börjar med bråk” och “boys will be boys” har länge ursäktat killars överträdelse mot tjejer. Jag hoppas att sådana påstående hörs mindre bland vuxna idag än när jag växte upp.

Men barn gör inte bara som vuxna säger, eller inte säger. Barn gör som vuxna gör. Killars våld mot tjejer följer i stora drag samma mönster som mäns våld mot kvinnor, med vissa ungdomsspecifika skillnader, enligt Jämställdhetsmyndigheten.

Strypning är särskilt framträdande vid dödligt våld mot tjejer och unga kvinnor, och många ungdomar berättar om strypvåld vid sex. Utvecklingen har fått uppmärksamhet.

Radioprogrammet Kaliber granskade hösten 2024 över 300 domar, och konstaterade att antalet domar ökat med 75 procent 2023 jämfört med de tre föregående åren.

Nästan alla drabbade var kvinnor, och i drygt hälften av fallen rörde det sig om unga födda på 2000‑talet. Flera var tonåringar när de misstänkta brotten begicks. Med insikt om förekomst och konsekvenser av strypvåld är nästa steg att förstå vad som bidrar till att metoden sprids.

Folkhälsomyndighetens enkät 2025 visar att över hälften av killarna ser pornografi som en informationskälla om sexualitet och relationer. Stiftelsen 1000 möjligheter lyfter i sin rapport 2024, om samtal med ungdomar vid stödlinjen ungarelationer.se, att pornografi påverkar ungas relationer och bidrar till sexuellt våld mot tjejer.

Barn och unga har i dag enkel tillgång till bilder och klipp från porrsidor. Det vanligaste innehållet visar strypvåld eller annan förnedring av unga kvinnor och rubrikerna anspelar ofta på barn och incest.

För att förstå utvecklingen av våldet måste sambandet mellan killars våld mot tjejer, strypvåld, sexuella övergrepp och pornografi ses i ljuset av patriarkala strukturer som upprätthåller normer om manlig dominans. Mäns våld mot kvinnor är den yttersta formen av denna könsmakt. Därför behövs åtgärder mot all diskriminering och sexualisering av tjejer och kvinnor.

Tjejers utsatthet av våld har dokumenterats och analyserats. Statistik har staplats och presenterats. Det borde vara tillräckligt för att kräva åtgärder som stoppar våldet och förändrar utvecklingen.

Exploatering av kvinnor och barn i porrindustrin måste upphöra. Förbjud all pornografi och vidta åtgärder för att stoppa produktion och spridning.

I det förebyggande arbetet behövs ökade resurser i förskola, skola och ungdomsverksamhet för att vägleda unga om relationer, normer och jämställdhet. Så kan vi bygga ett samhälle fritt från mäns våld mot kvinnor och killars våld mot tjejer.

På lördagsmorgonen den 28 februari samlades barnen för att öppna sina skolböcker på Shajareh Tayyebeh-grundskolan i staden Minab, nära Hormuzsundet i södra Iran. När missiler träffade byggnaden mellan klockan tio och elva på förmiddagen kollapsade taket på elever, lärare och personal.

Enligt iranska myndigheter dödades 165 personer i attacken som ägde rum under krigets första dag. Den absoluta majoriteten av de dödade var unga flickor mellan 7 och 12 år. Ytterligare 95 personer skadades.

Nya uppgifter pekar mot att attacken mot flickskolan kan ha genomförts medvetet och att det är USA som ligger bakom bombningen. Schweiz-baserade Euro-Med Human Rights Monitor beskriver attacken som ett ”allvarligt brott och en kollaps av skyddet av civila”.

Qatar-baserade Al Jazeera har granskat händelsen utifrån satellitbilder, videoklipp, nyhetsrapporter och uttalanden från officiella iranska källor. Många som försökt försvara eller rättfärdiga attacken mot skolan har påstått att den är en del av det iranska revolutionsgardets militärkomplex Sayyid al-Shuhada som ligger bredvid skolan. Al Jazeera visar att denna argumentation inte håller.

Sant är att den sönderbombade Shajareh Tayyebeh-skolan var en del av ett omfattande nätverk skolor som är administrativt knutna till det iranska revolutionsgardets flotta. Skolan var avsedd för söner och döttrar till medlemmar i flottan.

Al Jazeeras utredning visar dock att grundskolan tydligt separerats från de angränsande militäranläggningarna sedan åtminstone tio år tillbaka. Satellitbilder från 2016 visar hur nya murar byggts runt skolan för att avgränsa den från basen, två vakttorn intill skolan monterats ner och tre nya grindar byggts för in- och utfart till allmänna gator.

Tusentals personer samlas i Minab för begravningen av de 165 dödade efter bombningen av Shajareh Tayyebeh-skolan, vilket betyder ”det goda trädet” på persiska. Foto: Morteza Akhondi

Alldeles oavsett kopplingarna till Irans revolutionsgarde så förändrar det inte skolans juridiska status som civil infrastruktur under internationell humanitär rätt. Förutom om den används för att genomföra militär operationer, vilket det inte finns några bevis för.

Det leder Al Jazeeras utredning till två möjliga slutsatser. Antingen genomfördes attacken baserat på utdaterad underrättelseinformation, eller så genomfördes den avsiktligen för att orsaka maximal samhällelig skada och på så vis underminera stödet till Irans militär. Oavsett vilket är attacken ett krigsbrott.

De andra nya uppgifterna är baserat på två anonyma källor som nyhetsbyrån Reuters talat med. Det är två amerikanska tjänstemän som hänvisar till utredare i USA:s militär som menar att det troligtvis är amerikanska styrkor som ligger bakom attacken mot flickskolan.

Även New York Times har analyserat händelsen och pekar mot att det varit en riktad amerikansk attack mot skolan. De avfärdar också påståendet som spridits i sociala medier att Iran själva av misstag skulle ha träffat skolan.

USA:s krigsminister Pete Hegseth har bekräftat att USA utreder händelsen. Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt avfärdade dock idén om att USA skulle ligga bakom attacken och kallade det för ”propaganda” på en pressträff i onsdags.

Det är möjligt att artificiell intelligens (AI) använts i attacken mot flickskolan i Minab, en fråga som Pentagon vägrat svara på. Flera medier har rapporterat att AI-verktyg använts för att lokalisera mer än 1000 mål under krigets första dygn.

Enligt Wall Street Journal har Pentagon använt sig av AI-företaget Anthropics AI-modell Claude för att planera attackerna mot Iran, trots att Anthropic bannlysts av Trumpadministrationen. Även andra AI-företag är inblandade i kriget, såsom Palantir och OpenAI (utvecklarna bakom ChatGPT).

Fler utredningar behöver göras för att med säkerhet kunna slå fast vad som skedde när Shajareh Tayyebeh-skolan bombades och om AI hade något med attacken att göra. Men skulle de ovan presenterade uppgifterna visa sig vara sanna så skulle det ligga helt i linje med USA:s (och Israels) historia av krigföring, där det finns ett dokumenterat och systematiskt mönster av militär operationer, attacker och flyganfall mot oskyldiga civila.

Enligt vittnesmål från räddningspersonal och en förälder till ett av de dödade barnen som Middle East Eye tagit del av så bombades flickskolan en andra gång efter det första missilangreppet, vilket ledde till att överlevare från första attacken dödades.

Israel har vid flera tillfällen använt sig av denna taktik med upprepade flyganfall i Libanon och i Gaza. Donald Trump använde sig av samma strategi i attackerna mot civila båtar i karibiska havet utanför Venezuelas kust.

Ett upprepat flyganfall dödade mer än 20 personer på Niloofar-torget i Teheran på kvällen den 1 mars efter att familjer samlats på torget efter att ha brutit fastan under Ramadan.

Hittills har omfattande israeliska och amerikanska flyganfall genomförts mot civil infrastruktur i kriget mot Iran: mot sjukhus, skolor, bostadshus, bensinstationer, parkeringar, parker och idrottsanläggningar.

Kort efter denna artikels publicering framkom nya uppgifter som ytterligare stärker bevisen mot USA. Den iranska nyhetsbyrån Mehr News Agency släppte i söndags ett filmklipp som visar hur en amerikansk Tomahawk-missil slår ned mot det iranska revolutionsgardets anläggning i Minab den 28 februari. USA är den enda krigförande parten som innehar Tomahawk-missiler. Forskarkollektivet Bellingcat har granskat de nya uppgifterna. Även New York Times har verifierat filmmaterialet.

I år går jag in i mitt tionde år som anställd undersköterska i regionen. Inte en dag under de åren har jag önskat mig ett annat jobb. Det var det inte under åren innan då jag jobbade som vårdbiträde heller.

Det är därför jag nästan är beredd att kalla det för ett kall. Varför skulle man annars fortsätta att varje dag känna sig motiverad att göra sitt bästa för de man får förtroendet att vårda och ge omsorg?

När mitt yrke toppar två listor – utbrändhetslistan och lägsta löner-listan – då vet vi att det inte är arbetsmiljön och pengarna som motiverar människor att ändå stanna kvar i yrket.

Det går inte att blunda för att undersköterska är ett av samhällets mest otacksamma jobb. Men också det då man kanske kommer som allra närmast människor. Att vara en patients trygghet, en sjuksköterskas görare och en läkares länk mellan dator och faktisk patients mående är en roll vi tar för den offentliga vårdens rullning. Och jag har i arbetssammangang aldrig känt mig stoltare än när just jag, undersköterskan, fick blombud till avdelningen då en patient tackade för den trygghet jag gett.

När det årliga lönesamtalet kommer har jag ibland fått existentiella funderingar. Har jag inbillat mig att jag är viktig? Är jag verkligen värdefull för samhället? För lönen och att ständigt stå i sjuksköterskornas skugga säger något helt annat.

Hur kan jag få vara betrodd att inne på ett akutrum få koppla upp en patient på livsnödvändig andningsmask, kontrollera parametrar som avgör om din kropp är igång eller lägger av, lyssna på sjuksköterskor och läkares uppmaningar om att göra olika saker med patienten – och sedan samtidigt inte kunna klara mig utan bostadsbidrag till min lilla lägenhet?

Och så är det inte bara för mig utan för flera kollegor också. Att ha en man eller fru är annars lösningen på ekonomin.

När några arbetskamrater gick i pension för runt fem år sedan hade de kommit upp en liten bit över 30.000 i lön. Det var deras lön efter ca 40 år i yrket.

Jag vill inte ens berätta vad jag har. Siffrorna är nästan plågsamt att titta på och skamfyllda att berätta för någon. Men man kan säga att det är tur jag har tid på mig att komma upp i lönen för en 65-årig undersköterska.

Proletären har gått igenom de tio kommuner i Sverige som betalar lägst snittlön till undersköterskor. Näst längst ned på listan finns Ockelbo kommun där Maria Jacobsson arbetar som undersköterska.

– Det här värmer verkligen i bröstet, säger Maria Jacobsson när Proletären informerar om löneläget i kommunen.

Maria Jacobsson jobbar som undersköterska i Ockelbo kommun. Foto: Privat.

Hon försöker hitta en förklaring.

– Ockelbo är en liten kommun och skatteintäkterna är väl inte de bästa. Men frågan är ju då var cheferna tjänar…

Enligt Proletärens granskning så tjänar socialförvaltningens förvaltningschef i Ockelbo 82.400 kronor i månaden.

– Se där. Det finns pengar med andra ord, säger Maria Jacobsson.

Men undersköterskornas problem ligger inte bara i lönekuvertet. Maria Jacobsson beskriver en vardag där allt mäts i minuter.

– Vi springer och jagar tid hela tiden. Vi tittar på klockan i stället för på människan framför oss.

Hon beskriver morgonrutiner som enligt planeringen ska klaras av på 20 minuter:

– Du ska ta upp en person ur sängen, sköta hygien, borsta tänder, hjälpa till med toalettbesök, fixa frukost, ge medicin, kanske starta en tvättmaskin. Det är omöjligt.

När tiden inte räcker finns bara ett alternativ.

– Antingen springer du snabbare. Eller så tummar du på kvalitén.

Hon menar att yrkeskåren måste gå samman för att få bort dessa problem.

– Vad vi egentligen borde göra är att gå ihop och säga: ”Nu gör vi allt till punkt och pricka. Vi skyndar inte mer”. Det spelar faktiskt ingen roll vad till exempel Kommunal gör i denna fråga, så länge inte medlemmarna eller vi på golvet är villiga att agera.

Ungefär sex mil från Ockelbo ligger Bollnäs. Där är snittlönen för en undersköterska 29.353 kronor i månaden. Tindra Sundbom arbetar inom hemtjänsten i kommunen.

När hon får höra att kommunen ligger i botten av löneligan suckar hon.

– Jag är inte förvånad. Vi har hög nöjdhet i hemtjänsten, men det märks inte i lönen.

Tindra Sundbom jobbar som undersköterska i Bollnäs kommun. Foto: Privat

– Efter att räkningarna är betalda finns det inte mycket kvar. Jag skulle vilja kunna resa, spara pengar eller kanske gå en kurs med hunden. Det går inte just nu.

Varför tror du att lönerna är så låga i just Bollnäs?

– De som bestämmer måste börja inse att det här inte är hållbart. Cheferna ser inte vad vi gör och de vet inte hur det är på golvet. De skulle behöva gå ut och se hur verkligheten är.

Hon beskriver samma verklighet som Maria Jacobsson i Ockelbo – en minutstyrning som inte går ihop.

– Jag får ont i hjärtat över att behöva stressa hela tiden. Det är inte så här det ska gå till inom hemtjänsten.

Tindra lyfter också en annan konflikt inom yrkeskåren: de individuella lönerna. Just nu utbildar hon nyanställd personal som tjänar mer än hon själv.

– De kan få flera tusen mer i månaden. Vilket är väldigt orättvist.

Något som spär på orättvisan är att lönesystemet mestadels premierar det som syns i statistiken, menar Tindra Sundbom.

– Om du gör allt ordentligt och följer rutiner tar det längre tid. Men då riskerar du samtidigt att framstå som mindre effektiv. Just nu är det siffror och det som går att mäta som styr.

I Malå har Stina Oskarsson arbetat som undersköterska i 20 år. Hon har fortfarande inte nått över 30.000 kronor i månaden.

– Att lönerna här är så låga förvånar mig inte. Men det är under all kritik. Vi utför ett viktigt arbetet och jag kan hålla med om att vi inte får betalt för det vi gör – att värna om människor.

Varför tror du att löneläget är så pass lågt i Malå?

– Det handlar ju om ekonomi. Dåliga prioriteringar och dålig planering.

– Jag har slutat läsa om politik nu för tiden. Det blir liksom ingen skillnad. Prata går ju alltid, men det tycks vara svårare att göra någon konkret.

Efter två decennier i yrket märker hon en tydlig förändring.

– För 20 år sedan fanns det mer tid. Nu far man hit och dit och får stresspåslag varje dag. Det är väl en konsekvens av effektiviseringarna.

Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter:

– Det finns inget människovärde kvar. Varken för oss eller för de äldre. Jag sliter ut kroppen. Och får ingenting tillbaka.

I Vingåker har undersköterskorna en snittlön på 29.203 kronor i månaden. Det är lägst i hela Sverige.

– Jag sitter ju som kommunstyrelsens ordförande och personalutskottet ligger under detta. Men vi har en HR-chef och får rapporter och känner inte riktigt igen det du säger, menar Charlotte Prennfors (M), kommunstyrelsens ordförande i Vingåker, när Proletären når henne.

Hon ber att få återkomma efter att ha talat med kommunens HR-chef. Proletären skickar också över underlaget för snittlönerna, som är framtaget av tidningen Arbetet.

Samtidigt som undersköterskorna i Vingåker har lägst snittlön i landet har Charlotte Prennfors själv en månadslön på 73.260 kronor. Hon har också, sedan 2021, ökat sin lön med över 10.000 kronor i månaden. Under samma period har undersköterskornas snittlön ökat med knappt 3.500 kronor, enligt en sammanställning gjord av Proletären.

Än högre lönen har Vingåkers chef för socialförvaltningen – 84.000 kronor i månaden.

Dagen efter Proletärens intervju med Charlotte Prennfors återkommer Vingåkers kommundirektör, Mattias Gustavsson, via mejl.

– Statistik är alltid svårt att tolka, det beror på var, hur och när man mäter, skriver han, och menar att Vingåker har lägre snittlöner i hemtjänsten men högre på särskilda boenden jämfört med angränsande kommuner.

När man ser till hela listan över de tio sämst betalande kommunerna framträder ett tydligt mönster. Fem av dem ligger i ett geografiskt kluster i Gävleborg och norra Uppland: Bollnäs, Ockelbo, Avesta, Hofors och Tierp.

I samtliga kommuner ligger snittlönen för undersköterskor under 30.000 kronor i månaden.

Snittlönen döljer dessutom stora skillnader. Flera undersköterskor som Proletären pratat med med i dessa kommuner uppger att de tjänar under 26.000 kronor i månaden före skatt för sitt arbete inom hemtjänst eller på ett äldreboende.

I samma fem kommuner är snittlönen för en förvaltningschef inom socialförvaltningen 81.680 kronor i månaden – nästan tre gånger så mycket som en undersköterska. Högst lön har förvaltningscheferna i Bollnäs och Tierp: 85.500 kronor i månaden.

Politikerlönerna sticker också ut. Snittlönen för en kommunstyrelseordförande i dessa fem kommuner är 75 816 kronor. Högst lön får kommunstyrelsens ordförande i Tierp med 81.400 kronor i månaden.

I flera kommuner växer också lönegapet mellan undersköterskor och deras chefer. I Hofors har chefen för socialförvaltningen fått en löneökning på 32,5 procent sedan 2021 och tjänar idag 75.500 kronor. Undersköterskornas snittlön har i samma kommun ökat med 11,8 procent och ligger nu på 29.682 kronor.

I Avesta och Tierp har socialchefernas löner ökat med 18 procent. Undersköterskornas snittlöner har under samma period ökat med endast 8 procent i Avesta och 6 procent i Tierp.

Av de tio kommuner som betalar lägst snittlöner till undersköterskor sitter Socialdemokraterna med och styr i sex. Två kommuner styrs av borgerliga koalitioner och två, Sollefteå och Malå, av tvärpolitiska koalitioner där även Vänsterpartiet ingår.

Ockelbo kommun styrs av Socialdemokraterna och Centerpartiet och ligger just nu näst längst ned på listan över undersköterskors snittlön i Sverige. Magnus Jonsson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Ockelbo och medger att situationen är problematisk.

– Det här är ju inget önskvärt läge. För våra välfärdshjältar, som vi sa under pandemin, är lönen väldigt viktig – inte minst inför framtiden, säger han.

Han pekar på kommunens svaga ekonomi och menar att man tidigare haft som ambition att ligga i mitten av angränsande kommuners löneläge.

– Men vi har helt uppenbart tappat nu.

På frågan om staten borde ta större ansvar för äldrevården svarar Magnus Jonsson:

– Jag vill absolut inte skylla ifrån mig, eftersom jag har ett ansvar. Men jag är otroligt besviken på regeringen. Jag har varit ordförande i över 20 år och varit med om börskrascher, flyktingkriser och en pandemi. Men med Ulf Kristersson som statsminister har jag 20 miljoner mindre i generella statsbidrag att röra mig med jämfört med tidigare. Det gör skillnad.

Att sex av de tio bottenkommunerna styrs av Socialdemokraterna, ett parti som kallar sig ”arbetarpartiet”, medger han är en motsägelse.

– Ja, det går ju inte ihop. Vi måste göra om och göra rätt – både när det gäller arbetsvillkor och lön. Och där har jag ett ansvar.

Här är de tio kommuner i Sverige som betalar lägst snittlön till sina undersköterskor

Kommun Snittlön för en undersköterskaLön för kommunstyrelsens ordförandeStyreSocialförvaltningschefens lönVingåker29 203 kr73 260 krM, C, KD84 000 krOckelbo29 278 kr67 562 krS, C82 400 krBollnäs29 353 kr73 260 krS, M, C85 500 krÖrebro29 391 kr86 350 krS, M, C95 800 krAvesta29 499 kr91 740 krS, C80 000 krTierp29 549 kr81 400 krC, M, KD, L85 000 krSollefteå29 591 kr71 632 krC, Västrainitiativet, V85 100 krOlofström29 643 kr81 400 krS, C82 000 krHofors29 682 kr65 120 krS, C, L75 500 krMalå29 716 kr61 597 krL, V, M68 000 kr

Inför internationella kvinnodagen känns orden otillräckliga inför det som Gazas kvinnor uttrycker med sina utmattade kroppar och sargade hjärtan.

Hadeel Ahed Dawlas vittnesmål är inte bara en personlig berättelse, utan en koncentrerad spegel av vad kvinnor lever igenom under ett folkmord: ständig rädsla, omöjligt moderskap, outhärdlig förlust och kollapsen av allt som liknar ett normalt liv.

Min känsla av trygghet försvann

Hadeel säger:

– Jag har blivit en människa som ständigt är rädd. När jag går på gatan känns det som att en raket kan slå ner när som helst.

Rädslan är inte längre något som kan komma ibland – den är ett permanent tillstånd. Bombningarna var inte nyheter i tv-sändningar, utan scener som upprepades framför hennes ögon. Missiler slog plötsligt ner när de var ute på gatan.

Sedan kom ögonblicket som förändrade allt:

– Dagen då vår byggnad bombades och min dotter dödades… Efter det förändrades hela livet för mig.

Det mest brutala med folkmordet är inte bara döden, utan känslan av maktlöshet inför sina barn.

– Min dotter dödades framför våra ögon och vi kunde inte skydda henne… Det är den största förlusten i mitt liv. Allt annat kan ersättas, men inte min dotter.

Mardrömmen lämnar henne inte.

– Jag tittade ut genom fönstret efter bombningen, och min man var täckt av blod och sade till mig: Tala är borta… Den mardrömmen förföljer mig.

Sedan finns hungern.

– Mina barn kom till mig och sa: Vi är hungriga, vi vill äta… och jag kunde inte ge dem mat.”

Hungern i Gaza är inte en tillfällig känsla, utan ett kollektivt trauma. Hadeel berättar att de har börjat frukta att maten ska ta slut, även när det finns lite kvar.

Fördrivning: När kvinnan förlorar sin integritet och värdighet

Hadeel tvingades fly flera gånger. Vid ett tillfälle tog hon sin sex månader gamla dotter och sökte skydd i ett hem hos människor hon inte kände – där 83 personer redan bodde.

– Jag och min dotter sov på halva en soffa, sittande… Toaletten var i fruktansvärt skick, jag kunde inte ens gå in där.

Hon avstod från att äta och dricka för att slippa använda toaletten. Hon skämdes över att ta fram barnens mat ur sin väska inför andra, eftersom maten var knapp och hon inte kunde dela med sig.

Så berövas kvinnan sina mest grundläggande rättigheter: integritet, hygien och möjligheten att ta hand om sin egen kropp.

Till och med vatten blev en dröm:

– En dag började jag gråta för att jag var så törstig… vi längtade efter att få dricka vatten.

Ett sammanbrott som inte är tillåtet

Senaste gången Hadeel kände att hon var nära att bryta ihop var när hon gick för att registrera sin son i skolan och mötte sin döda dotters vän.

– Tårarna rann och jag höll på att falla ihop av gråt… men jag måste hålla mig samman.

För det finns små ögon som ser henne:

– När min dotter Talin ser mig gråta säger hon: Mamma, gråt inte… hon är två och ett halvt år gammal. Jag försöker vara stark för deras skull.

Kvinnan i Gaza tvingas vara en psykologisk mur för alla andra, även när hon själv är krossad inuti.

En förändrad syn på livet – och på hemlandet

– Kriget, säger Hadeel, släckte mig och släckte min livsgnista.

– Jag kände att vi i Gaza är ensamma… världen lever sina liv medan vi dödas.

Och hon säger med smärtsam tydlighet:

– Trygghet är viktigare än hemlandet och jorden… ett hemland som tar ifrån oss tryggheten är inget hemland.

Ord som kan chockera – men som kommer från en mor som begravt sitt barn med egna händer.

Det som bröts – och det som stod kvar

– Min dotters bortgång krossade mig och dödade alla vackra känslor inom mig.

– Men vi har tro och tillit till Gud – vi har inte förlorat förståndet på grund av detta krig.

Tron är här inte ett sätt att uttrycka sig, utan ett sätt att överleva.

Vad avslöjar Hadeels vittnesmål om folkmordets påverkan på kvinnor? Genom hennes berättelse ser vi hur kvinnan blir måltavla på flera nivåer:

Kroppen: ständig rädsla, otrygghet, förlorad integritet.

Moderskapet: maktlöshet inför bombningar och hunger, skuld, förlusten av ett barn.

Värdigheten: brist på vatten och grundläggande förnödenheter, trängsel som utplånar privatlivet.

Psyket: uppskjuten sorg, förbjudet sammanbrott, känslan av global övergivenhet.

Sociala relationer: tvångsfördrivning och påtvingad trängsel som försvagar band och skapar nya spänningar.

På kvinnodagen…

Kvinnan i Gaza är inte bara ”hälften av samhället”, utan pelaren som hindrar samhället från att fullständigt falla samman.

Hon begraver sin dotter och torkar sedan sina tårar för att inte skrämma sina andra barn.

Hon går hungrig för att andra inte ska känna skam. Hon gråter av törst i tysthet. Och hon vaknar varje morgon – trots allt.

Hadeels vittnesmål är inget undantag. Det är en röst bland tusentals som säger till världen:

Kvinnan i Gaza lever inte bara kriget – hon bär det i sin kropp, i sitt moderskap, i sitt minne och i allt som återstår av hennes hjärta.