Tornevall Networks

Världens två största skurkstater anordnar pr-fester samtidigt. När fotbolls-VM drar igång i krigspresidenten Trumps USA börjar Tel Aviv Pride i Israel.

Efter ett treårigt uppehåll (Israel hade fullt upp med folkmord) återvänder denna, en av de viktigaste kuggarna i Israels propagandamaskineri. ”Mellanösterns största hbtq-fest i Mellanösterns enda demokrati”, som sionisterna gillar att säga.

Ingenting säger inkludering som svältande mödrar och barn bakom taggtrådsstängsel några kilometer bort från paradstråket.

Palestinavänliga HBTQ-aktivister världen över har länge kritiserat Israel för ”pinkwashing”. De pekar på hur Israel marknadsför sig internationellt som ett öppet och hbtq-vänligt land för att avleda kritik mot deras krigs- och folkmordspolitik.

I år kommer kritiken även inifrån landet. I helgen protesterade hbtq-aktivister i Jerusalem, många av dem vapenvägrare, under parollen ”No pride in apartheid”. På skyltar syntes budskap som ”Ockupationen är en blodfläck som inte kan tvättas bort” och ”Ingen tjänare, ingen stridsvagnsförare, utan feminist och vapenvägrare” (det rimmar förmodligen bättre på hebreiska).

Deras budskap lär drunkna i partymusiken – Tel Aviv räknar med hundratusentals Prideturister. Men förhoppningsvis får den några ditresa festprissar att öppna ögonen.

Skärmdumpar: Instagram

En lika viktig del i Israels pinkwashingstrategi är att framställa palestinierna som bakåtsträvande och djupt homofobiska. ”Den första prideflaggan som vajat i Gaza”, skrev Israel i sina officiella sociala medie-kanaler i november 2023, och delade en bild på en IDF-soldat i ruinerna. ”In the name of love” stod det skrivet med tuschpenna på fanan. Inget säger kärlek som bombade sjukhus. 

Ett ofta upprepat påstående från de israeliska hasbara-nätkrigarna är att homosexuella kastas ut från hustak i Gaza. Det finns dock inga verifierade uppgifter om att det någonsin skulle ha skett.

Däremot finns det exempel på hur Israels ockupationsstyrkor kastat palestinska kroppar från tak. Och apropå tak så finns det väl snart inga hela sådana kvar i Gaza tack vare Israels framfart.

Det israeliska pinkwashinghyckleriet tar sig ibland nästan komiska uttryck. The Jerusalem Post skriver att ett antal regnbågsflaggor vandaliserats i landet den gångna veckan. Polisen kommenterar händelserna och säger att de ”tar alla hatrelaterade brott eller handlingar som riktar sig mot samfund eller symboler för samfund väldigt allvarligt”.

Ja, förutom om de är riktade mot palestinier, då förstås. Ett talande exempel är de oräkneliga hatbrott och övergrepp som israeliska bosättare på Västbanken stått för. Här är det inte ens tal om att polis eller militär ser mellan fingrarna, utan att de är direkt pådrivande i brotten. Naturligtvis blir ingen dömd för dem heller, vilket flera medier uppmärksammat.

Inget säger “vi ser allvarligt på hatbrott” som aktivt stöd för hatbrotten.

Ett annat guldcitat kommer från en representant för Jezreelslättens regionalråd, efter att en 19-årig soldat tagits in till förhör för att ha rivit ner en regnbågsfana (sådant arresteras de för – men inte övergrepp mot palestinier): ”Denna allvarliga incident är inte bara ett angrepp på en flagga, utan ett angrepp på de värden som vårt samhälle är grundat på: mänsklig värdighet, tolerans och acceptans av andra”.

Inget säger mänsklig värdighet som… ja, vid det här laget förstår ni nog vad jag vill ha sagt.

Vänsterpartiet har valt att plocka bort ett tjugotal kandidater, alla med palestinsk bakgrund, från sina valsedlar efter en uppmärksammad granskning i Expressen. Det har fått borgerliga politiker och ledarskribenter att tugga fradga – äntligen hårda fakta på vänsterns judehat! 

Det som Expressen själva trycker hårdast på i sin artikel är dock inte antisemitism. Det är istället att de på olika sätt tagit ställning för motståndskampen mot Israel. 

Bevismaterialet mot en av de uthängda är att han delat ett inlägg från Kommunistiska Partiet. Vi tror inte att alla som delar våra inlägg är kommunister, lika lite tror vi alla som delar diverse suspekta amerikanska youtubers är förintelseförnekare eller antisemiter. 

Det är så sociala medier fungerar. Det blev om inte annat tydligt förra året när riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, då medlem i V, anklagades för att dela ett antisemitiskt inlägg – trots att verkligheten var det motsatta. Inlägget ifrågasatte den felaktiga och fördomsfulla bilden av att judarna styr världen. Ändå var hon antisemit!

I Helsingborg har tre kvinnor med palestinsk bakgrund nu petats från Vänsterpartiets kommunvalslista. De är aktiva i Palestinska kvinnoföreningen, en organisation som är kopplad till den palestinska paraplyorganisationen PLO. Kvinnorna anklagas av Expressen för att vara terrorkramare och antisemiter eftersom de visat sitt stöd för det väpnade motståndet och sörjt släktingar som dött i strider med den israeliska ockupationsmakten.

Låt oss här vara tydliga. Kommunistiska Partiet stödjer det palestinska motståndet på dess egna villkor. Det betyder att vi i enlighet med FN:s resolutioner anser att det palestinska folket, precis som andra ockuperade och koloniserade folk, har rätt att göra motstånd, också väpnat motstånd. Det har inget att göra med antisemitism, det är antisionism.

Att vara mot den israeliska apartheidstaten är självklart inte samma sak som att vara emot judar eller judendom. Ändå gör politiker, media och institutioner allt för att blanda ihop begreppen.

Några dagar innan Expressens uthängning intervjuade vänsterliberala Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig om ”antisemitismen i vänstern”. Verständigs resonemang är att eftersom “många judar identifierar sig som sionister” blir vänsterns Israelkritik potentiellt antisemitism. 

Samma tes om att antisionism i sjävla verket är antisemitism förs fram av det annars välrenommerade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs Universitet, som nyligen släppt en rapport i ämnet. 

Problemet är att det inte alls är samma sak. Judar är en etnoreligös grupp och sionismen är en politisk ideologi. En ideologi som många judar utanför Israel överhuvudtaget inte identifierar sig med. 

Enligt en studie från Judiska federationen i Nordamerika, JFNA, är det till exempel bara 37 procent av judarna i USA som identifierar sig som sionister. Bland unga judar (18-34 år) i USA är det nästan lika stor andel, 32 procent, som identifierar sig som antisionister eller icke-sionister.

Inte heller bland de som själva identifierar sig som sionister är judar i närheten av att vara i majoritet. Den absolut största gruppen är istället kristna evangelister i framför allt USA. 

Med Aron Verständigs och Segerstedtinstitutets resonemang blir resultatet att miljoner judar världen över som tar avstånd från Israels politik i många fall skulle vara antisemiter. 

Antisemitism är en form av rasism som drabbar judar. Antisionism är att motsätta sig sionismen, den etnonationalistiska ideologi som menar att judar har rätt till en explicit judisk stat i Palestina. En ideologi som lett till dagens Israel med apartheidlagar, ockupation och folkmord.

I intervjun med Flamman menar Verständig att många svenska judar drar sig för att vara öppna med sin tro. Det är i så fall både sorgligt och beklagligt, men det är knappast den svenska vänsterns eller det palestinska folkets fel.

En viktig orsak är istället den sammanblandning som Israels försvarare själva gör sig skyldiga till. Där syftet inte handlar om att belysa eller bekämpa rasism utan att stoppa all kritik av Israel.

Så länge Israel och dagens sionister oemotsagda får påstå sig företräda alla världens judar så kommer tyvärr många judar också tvingas förhålla sig till Israels politik.

Judar, precis som alla andra, har rätt att känna sig trygga i Sverige. Genom åren är det främst vänstern, liksom Palestinaaktivister, som engagerat sig mot nazism och rasism.

Trygghet och säkerhet borde gälla också för svensk-palestinier och aktivister. Men så är inte alltid fallet. Sommaren 2024 körde en man in i en Palestinademonstration i Borås med sin bil. Förra veckan attackerades Palestinademonstrationen i Helsingborg och en person fördes till sjukhus.

På nätet flödar hat och hot mot Palestinaaktivister, ofta påhejade av samma ledarskribenter och politiker som nu gottar sig åt granskningen av Vänsterpartiet.

Om antisionismen är judehat, hur ser en legitim israelkritik ut? Aron Verständig menar att han tar avstånd från att Israels säkerhetsminister Ben-Gvir spottar på kidnappade palestinaaktivister. Bra, men det räcker inte. Folkmordet varken börjar eller slutar med Netanyahus högerextrema regering. Problemet är en statsbildning byggd på ockupation och aparheid. 

Vilka ord får användas av de palestinier som lever med sina familjers död på näthinnan, när de beskriver den pågående terrorn i Gaza eller på Västbanken? 

De som borde granskas är de politiker och makthavare som öppet försvarar folkmord, ockupation och apartheid. Problemet i Sverige är inte att Israel kritiseras för mycket – utan för lite!

Enligt Expressen har 25 V-kandidater till höstens val hyllat terror och spridit hat och antisemitism. Men det är en tunn soppa som den ökänt antipalestinska journalisten Inas Hamdan kokat ihop. 

Bara några få av kandidaterna har delat inlägg som faktiskt kan anses vara antisemitism. De flesta av de uthängda V-kandidaterna har istället på olika sätt hyllat det palestinska motståndet – något som inte borde vara kontroversiellt för den som, likt FN, erkänner ett ockuperat folks rätt att med vapen i hand bekämpa en ockupationsmakt. En har delat ett inlägg av Kommunistiska Partiet där 7 oktober – helt korrekt – beskrivs som en ”motattack mot förtryck och ockupation”.

Det som skaver mest är hyckleriet och de dubbla måttstockarna. Medan etablerad media letar fram Palestinaaktivisters gamla inlägg som kan sägas sprida konspirationsteorier, ignorerar man fullständigt det hat och den rena rasism som flödar bland Israelfanatikerna och SD-trollen.

Av de 25 kandidaterna Expressen hängt ut är det nio som spridit inlägg som på något sätt pekas ut som antisemitiska. Men att Expressen anser att något är antisemitiskt betyder inte att det är det.

Två av kandidaterna har delat inlägg som hävdar att israeliska judar härstammar från khazarerna, ett folk som ska ha konverterat till judendomen på 700-talet. Det må vara såväl irrelevant som historielöst, men knappast antisemitiskt i sig.

Jämför detta med ett av de vanligaste angreppen mot palestinier, både från svenska högertroll och israeliska regeringsföreträdare: att palestinier som folk överhuvudtaget inte existerar. Vad är mest rasistiskt?

Ytterligare två kandidater har delat inlägg om att judar kontrollerar media och den amerikanska staten, eller att Israel styr USA. Det är påståenden som är felaktiga och kan gränsa till antisemitiska konspirationsteorier. Samtidigt är det välkänt att det finns en stark proisraelisk lobby i USA. Att peka på Israels och proisraeliska organisationers inflytande över regeringar och media i västvärlden är knappast antisemitism.

Jämför förresten detta med hur SD-toppar som Jimmie Åkesson och Rickard kan hävda att muslimer är det största hotet mot Sverige, och att det pågår en medveten ”islamisering” av Europa.

Av de fem ”antisemitiska” kandidater som kvarstår, har två på olika sätt ifrågasatt antalet döda i Förintelsen, två har delat inlägg med koranverser om att judarna (egentligen ”Israels barn”) kommer att ”fördärva jorden”, och en har delat ett inlägg med ett Marx-citat om judar – taget helt ur sitt sammanhang.

Olämpliga delningar som antyder antisemitiska tankegångar och konspirationsteorier, absolut.

Men knappast bevis för att hat och antisemitism skulle flöda bland vänsterpartister eller palestinska aktivister.

Allt osar av hyckleri. Gång på gång väljer etablerad media att granska offren och de som engagerar sig mot folkmord, istället för att granska förövarna och de som stödjer folkmord.

Den som loggat in på X eller Facebook och observerat ett kommentarsfält under en artikel om Palestina eller Palestinaaktivister vet också hur det ser ut. Här flödar rasism och hat på ett helt annat sätt än vad det någonsin gjort bland Palestinaaktivister.

Förra sommaren avslöjade Proletären hur gruppmedlemmar i ”Svenskar som stödjer Israel” beskrev invandrare i allmänhet och palestinier i synnerhet som ”odjur”, ”avskräde” och ”barbarer”. 99 svenska politiker, varav flera riksdagspolitiker, var medlemmar i gruppen. 

Bara de senaste veckorna har vi på Proletären tvingats radera hundratals inlägg i våra kanaler som hyllar våld mot Palestinaaktivister eller uttryckt hat och rasism mot palestinier.

Det är här hatet och rasismen i det svenska samhället finns. Inte bland svensk-palestinier som vill se sitt hemland befriat.

Statistiken är tydlig: allt färre utländska läkare ansöker om att få sin utbildning prövad för arbete i Sverige.

– Jag känner en oro över att vi som land inte längre är tillräckligt attraktiva för att locka den personal som vi behöver få hit. När man lägger ihop alla åtgärder som har vidtagits skapar de en bild av Sverige som väcker frågetecken: går det att bygga en framtid i Sverige?, sade nyligen Anders Henriksson, ordförande i Sveriges kommuner och regioner (SKR) till Läkartidningen.

Det är Tidöregeringens migrationspolitik, med närmast summariska utvisningar, skärpta regler liksom reglerna för invandring av anhöriga och att det är svårare att bli svensk medborgare, som skrämmer bort de läkare som så väl behövs i den svenska sjukvården:

– Utan tvekan ser vi redan att läkare väljer bort Sverige. Tendensen går neråt, allt färre kollegor är intresserade av att komma och jobba i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet, säger Mario González Estrada som är ordförande för Internationella läkares förening (ILF).

ILF är inte ensamma om kritiken mot den SD-ledda regeringen. Både Läkarförbundet och SKR varnar för att läkarbristen kan bli kännbar.

Socialstyrelsens statistik är tydlig: under 2025 ansökte 820 läkare om att få sin utländska utbildning granskad. Fram till och med den 19 maj i år var motsvarande siffra 277 läkare som begärde att få sin utländska utbildning granskad som ett första steg, av fem, för att kunna arbeta i Sverige.

Det är i första hand specialistläkare som saknas i den svenska vården. Sveriges Läkarförbund har analyserat behoven och kommit fram till 4400 specialistläkare i allmänmedicin behöver anställas för att täcka behoven.

Riktvärdet för hur många invånare en läkare ska ansvara för inom primärvården är 1 100. Men läkarförbundets statistik visar att snittet i landet är 1750 invånare per läkare. Och att skillnaden mellan olika regioner är stor. I Region Jämtland-Härjedalen ansvarar en läkare för 1275 invånare. I Region Västernorrland och i Region Örebro är motsvarande siffror 2309 och 2337.

Mario González Estrada frukar att antalet ansökningar om svensk läkarlegitimation kommer att fortsätta att minska:

– Det som tidigare har gjort Sverige så attraktivt för läkare har varit den stora friheten och möjligheten att kombinera arbete och familjeliv. Men nu oroar sig många för att barnen kommer att utvisas när de blir vuxna, säger han.

– Många internationella läkare är beroende av rimliga stödinsatser för att kunna försörja sig under vad som ofta är en av de mest krävande legitimationsprocesserna för läkare i Europa. För mig tog det sju år att skaffa svensk legitimation och jag skulle inte ha klarat mig utan möjligheten till föräldraledighet och bostadsbidrag, säger Mario González Estrada.

Nu är det en dryg månad kvar till sommarens höjdpunkt, Kommunisternas sommarläger i Lysestrand. För så har det blivit för mig, trots att jag inte tillhör dem som varit med sedan barnsben. Mina föräldrar var inte kommunister och hade heller inte det goda omdömet att skicka mig på Kommunisternas sommarläger.

Jag åkte på lägret för första gången sista året på det förra millenniet. Då hade jag bara varit medlem i ungdomsförbundet RKU i två månader.

Jag är inte så framfusig i nya sammanhang. Således försökte jag hålla mig lite vid sidan av. Men det gick inte. Undan för undan sögs jag in i diskussioner och samtal med andra lägerdeltagare och började känna mig alltmer hemma. För det är storheten med sommarlägret. Samvaron.

När jag som politiskt aktiv i Kommunistiska Partiet säljer Proletären eller bedriver annat utåtriktat arbete kan jag uppleva att det finns ett litet gap att ta sig över när man diskuterar med nyfikna. En del av de man talar med har en annan bild av verkligheten, mer lik den våra massmedier förmedlar.

Det är såklart rimligt. Man kan inte förvänta sig att alla man möter ska ha sett igenom massmedias skeva verklighetsbeskrivning. Men för oss som går emot medias förenklade världsbild krävs det lite jobb med att presentera alternativa förklaringar.

På sommarlägret behöver man inte göra det. Där slipper man den ständiga krigshets vi bombarderas av i SVT, Sveriges Radio eller DN, eller någon annan av alla som påstår sig förmedla nyheter.

Det blir lite av en semester från att behöva förhålla sig till makthavarnas världsbild.

Vi brukar lite högtravande säga att vi på lägret praktiserar socialism. Visst, det kan låta lite pompöst, men det ligger något i det. För vi vill alla att lägret ska fungera, så alla är beredda att ställa upp och hjälpa till med saker.

Det grundläggande är dessutom inplanerat i arbetsschemat, med ett eller två pass under veckan, lite lagom ansträngande. Fungerar allt perfekt? Nej, men vi lär oss och förbättrar allt eftersom. Tillsammans, precis som jag inbillar mig att vi kommer att göra under socialismen.

Så om du vill ha en billig semester med socialism och samvaro tycker jag att du ska kolla in Kommunisternas sommarläger. Det är inte bara till för våra medlemmar, utan för alla med hjärtat till vänster.

Det blir både semester och politik, med massor av möjligheter till diskussioner. Såväl i storgrupp efter föreläsningar, eller med vem som helst däremellan. Och det finns plats för alla, ung som gammal, hela familjer, eller den som är ensamstående. Så ta chansen och åk!

Elektrikerförbundet ska driva frågan om en bojkott av israeliska varor inom LO. Det står klart efter att en motion röstats igenom med siffrorna 67 mot 50 under Elektrikernas kongress, som avslutades under tisdagen.

Samtidigt avslog kongressen den andra delen av motionen, om att Elektrikerförbundet ska driva på för en bojkott av Israel i allmänhet. Den omröstningen avgjordes med siffrorna 62 mot 55.

Beslutet innebär att Elektrikerförbundet intar en försiktigare linje än den som nyligen antogs av Byggnads kongress – där medlemmarna röstade för att Byggnads själv ska bojkotta israeliska varor.

Hampus Parman är elektriker och den som skrev motionen inför kongressen.

– Vad kan jag säga? Kampen fortsätter. Det hade självklart varit bättre om kongressen hade röstat igenom motionen i sin helhet. Men jag ser detta ändå som ett steg mot att fler fackföreningar i Sverige vågar ta ställning i frågan om en bojkott av Israel.

Hampus Parman är medlem i Elektrikerna och var den som skickade in motionen om en israelisk bojkott till kongressen. Fotot: Privat.

Omröstningarna på Elektrikernas kongress blev jämna. Endast sju röster skiljde mellan ja- och nej-sidan när frågan om en egen bojkott avgjordes.

Beslutet innebär att Elektrikerförbundet nu ska verka för att LO som centralorganisation ska driva frågan om en bojkott av israeliska varor. Om ett sådant krav skulle vinna gehör på LO-nivå skulle det omfatta betydligt fler förbund än Elektrikerna och därmed få större politisk tyngd.

Under debatten argumenterade förbundsstyrelsen för att avslå motionen, bland annat genom Jesper Ekström:

– För närvarande har vi inga projekt eller biståndsarbeten i området då dessa avbröts vid krigsutbrottet. Förbundsstyrelsen anser att en bojkott inte skulle förändra situationen till det bättre i området och utifrån ovanstående så föreslår förbundsstyrelsen kongressen att avslå motionen i sin helhet, sa han.

Trots detta var det en majoritet av de delegater som begärde ordet i debatten som argumenterade för att motionen skulle bifallas i sin helhet.

– Jag är lite besviken på förbundsstyrelsens påstående. Jag tycker att vi, likt Byggnads, bör ta ett moraliskt ställningstagande i den här frågan – för det som pågår där är fel. Nationellt var Sverige snabba med att göra detta kring Ryssland. Och jag tycker att vi bör vara ledande i att fördöma Israel i detta, sa Luigi Semerda Rodriguez från avdelning 8.

Man ska inte låta sig luras av gräl som mest är spel för galleriet. När Donald Trump uppmärksammat ska ha skällt ut Benjamin Netanyahu över telefon var det två likar som var på tråden och vars intressen nästan alltid sammanfaller, oavsett retoriken utåt och medvetna läckor till pressen i Washington. 

I grunden är Israels härjningar i sina grannländer till Trumps och USA:s fördel. Både geopolitiskt, genom klassisk söndra och härska-taktik, och privatekonomiskt för Trump som ser affärsmöjligheter också i folkmord och fördrivning, som när han vill göra den sönderbombade Gazaremsan till ”Mellanösterns riviera”.

Med det sagt har de båda högst ansvariga för folkmordet i Gaza också varsin hemmapublik att ta hänsyn till, och den senaste veckans händelser runt Libanon och Iran visar tydligt på de skilda intressen som för närvarande vägleder ledarna i USA och Israel. 

USA:s president är mer desperat än han vill låtsas om att få till ett fredsavtal med Iran – inte minst för det skenande bensinprisets skull när mellanårsvalen står inför dörren – medan Israels korruptionsåtalade premiärminister behöver kriget för sin egen politiska överlevnad inför det stundande valet i Israel i höst.

Samtidigt har inte Trump total kontroll över USA:s viktigaste allierade i regionen, och lät sig ledas in i det krig mot Iran som han nu vill få ett definitivt slut på – så att oljetrafiken kan flyta på genom Hormuzsundet som förut. Han har också en växande Israelkritisk del av sin egen väljarbas att ta hänsyn till, som tröttnat på vad de ser som att Trump gör alltför mycket som Netanyahu vill, och i veckan börjar propagandaspektaklet fotbolls-VM på hemmaplan, som han inte vill ska störas av krigsrubriker. 

Så även om det fanns ett inslag av teater inblandat – det gör det alltid när det gäller Trump – tog han verkligen ”Bibi” i örat förra veckan, efter att premiärministern utlovat nya attacker mot Libanons huvudstad Beirut. Anledningen var att det iranska ledarskapet avbrutit förhandlingarna med USA på grund av de ständiga israeliska attackerna mot Libanon, där Israel dödat fler än 3.600 personer sedan den 2 mars i år.

Då lyssnade Netanyahu motvilligt på chefen i Vita huset och attacken uteblev. Men i söndags anföll Israel ändå Beiruts södra förorter, som är ett starkt fäste för motståndsrörelsen Hizbollah, vilket fick Iran att slå tillbaka mot Israel. 

Iran skickade ett 30-tal missiler mot Israel – för första gången sedan vapenvilan mellan USA, Israel och Iran trädde i kraft den 8 april. Israel å sin sida bombade mål i Iran, vilket fick Trump att uppmana de båda sidorna att ”sluta skjuta” i en post på Truth Social.

Det har de sedan dess också gjort. Iran annonserade på måndagen att attackerna upphört – för tillfället. Om Israel bombar Beirut på nytt kommer de att återupptas, är budskapet från Teheran.

– Vi har tillsammans med den pakistanska förhandlaren flera gånger upprepat att Libanon är en grundläggande del av avtalet om vapenvila. Vi kan inte låta den sionistiska entiteten [Israel] eller USA undergräva den delen av uppgörelsen, sade Esmaeil Baghaei, talesperson för Irans utrikesministerium, på måndagen.

Han gick också emot påståendena från Washington om att USA inte godkänt Israels bombningar av Iran.

– Aggressionen mot Iran skedde i total koordination mellan Tel Aviv och Washington. Attackerna på Irans södra regioner och på Libanon är USA:s direkta ansvar, och de måste hållas ansvariga för dessa brott. 

Talespersonen för utrikesministeriet lade också ansvaret för att förhandlingarna inte nått ända fram ännu där det hör hemma.

– Utbytandet av meddelanden med USA sker mot en bakgrund av djup misstro. Iran kan inte separera den sionistiska regimens politik från USA:s. Sionistregimens handlingar, motsägelsefulla budskap och motstridiga hållningar från USA har kastat en skugga över förhandlingarna, sade Baghaei.

Att Iran handfast genom sin egen militär tar Libanon och Hizbollah i försvar mot Israel förändrar samtidigt spelplanen i regionen. Annars beskylls Iran regelbundet av Israel och USA för att använda Hizbollah och andra miliser i den så kallade motståndsaxeln som ”proxies” mot Israel.

– Det är ett helt nytt scenario och ett som inte har existerat på flera decennier, säger Mellanösternexperten Trita Parsi till Al Jazeera.

Det är också vad USA och Israel hittills uppnått med sitt krigsäventyr mot Iran. Långt från något regimskifte har Teheran istället stärkt sin position som den viktigaste motståndaren mot USA-imperialismen i regionen – som Israel är det viktigaste instrumentet för – medan Trump inte är i närheten av att kunna leverera på sina bombastiska uttalanden om att Iran skulle tvingas till ”total kapitulation”.

Lika tomma klingar Netanyahus ord om en ”total seger” över Hizbollah i Libanon, där flera israeliska ockupationssoldater dödas varje vecka av Hizbollahs drönare.

Nu försöker Trump få det att låta som att det är en seger för USA om Hormuzsundet öppnas helt på nytt, det vill säga en återgång till hur det var innan kriget. Samtidigt som Netanyahu behöver fortsatt krig, både för att blidka den blodtörstiga hemmaopinionen och för att fortsätta skjuta korruptionsåtalet framför sig.

Minst stressade för närvarande är förmodligen ledarskapet i Iran.

Efter flera avhopp, en omfattande mediedebatt och hård kritik – däribland från Journalistförbundet – väljer SVT att skrota Invandrare för svenskar-avsnittet där extremhögerprovokatören Nick Alinia skulle medverka. Programmets ansvariga utgivare Helena Olsson skriver i DN att Alinia ”inte kan liknas vid vilken opinionsbildare eller aktivist som helst”. [Han] har trakasserat journalister och oliktänkande. Han ger uttryck för en rasistisk ideologi. Han har samröre med den våldsbejakande högerextrema miljön”. 

Nick Alinia själv kommenterar stoppandet av programmet i sina sociala medier-kanaler:

”Jag undrar vad avsnittet som nu stoppas av SVT kostade. Tur att det bara är skattepengar”, skriver han och delar en bild på mejlet där han informeras om beslutet.

I samarbete med andra högerextremistiska aktivister, som till exempel Christian Peterson, har Alinia gjort sig känd för att provocera och hänga ut folk ur vänstern på nätet. I en krönika konstaterade nyligen Proletären chefredaktör August Eliasson att Alinia är bland dem som tjänar pengar på att ”’granska’, förfölja och provocera bland annat Palestinaaktivister eller vänsterpersoner och tack vare en lång trollsvans av SD-följare får deras videoklipp ofta hundratusentals visningar, vilket ger reklamintäkter eller swish-pengar”.

Samtidigt är August Eliasson kritisk till SVT:s agerande.

– Det är så klantigt agerat av SVT. Hur optimerar man genomslaget för Nick Alinia? Jo, genom att först ge honom utrymmet i programmet så att det blir en nyhet, sedan ge olika budskap i debatten om varför, för att till sist göra det till en ännu större nyhet genom att ”cancella” honom. Den enda vinnaren på detta är Alinia själv som nu fått nationellt genomslag och ändå kan utmåla sig som ett offer för censuren, säger han till Proletärens kulturredaktion.

Mackenzie Scott, tidigare gift med Jeff Bezos, har uppmärksammats i svensk media sedan hon donerat 70 miljoner dollar till den amerikanska organisationen Meals on Wheels America – en verksamhet som ser till att äldre människor, funktionshindrade och krigsveteraner i USA får mat i magen.

Det låter, vid en första anblick, som en solskenshistoria.

De senaste åren har MacKenzie Scott gett bort närmare 20 miljarder dollar av sin förmögenhet. Bara under 2025 donerade hon 7 miljarder till välgörande ändamål och hon påstår själv att hon planerar att skänkt bort nästan hälften av alla sina pengar.

Trots detta kommer hon fortfarande att vara en av världens rikaste människor.

“Välgörenhet” är däremot inte någon exklusiv bisyssla som bara miljardärer ägnar sig åt. Varje svensk löntagare donerar mer än en tredjedel av sin inkomst till välgörande ändamål.

I folkmun kallar vi detta för skatt.

Må vara att skatten inte är frivillig men det är inte heller poängen – vi har byggt ett system där åtminstone tanken är att omfördela pengarna rättvist och gemensamt bekosta viktiga saker i samhället.

För de rika fungerar det annorlunda.

I såväl USA som Sverige beskattas kapitalinkomster – den typ av inkomst som bygger förmögenheter – betydligt lägre än arbete. Donationer fungerar samtidigt som ett skatteverktyg: de kan dras av mot inkomster flera år framåt i tiden och kraftigt minska din aktiva skattesats.

MacKenzie Scotts förmögenhet uppskattas idag till över 30 miljarder dollar. Om vi utgår från en relativt blygsam avkastning på tre procent skulle detta ge henne nära en miljard dollar i passiv inkomst, per år. Samtidigt är äldre människor, krigsveteraner och funktionshindrade beroende av välgörenhet för att få sina dagliga måltider.

Meals on Wheels America delar ut omkring 250 miljoner måltider varje år. Ändå är verksamheten beroende av donationer för att gå runt – i världens rikaste ekonomi – i en stat som inte kan garantera att äldre äter sig mätta.

Filantropi framställs ofta som en lösning. I själva verket är det ett symptom på sjukdomen.

Det är inte bara pengar som ges bort. Det är makten att avgöra vilka problem som går att lösa – och vilka som får fortsätta. Makten att välja vilka liv som är värda att rädda, vilka grupper som behöver stöd.

Jag minns en professor som beskrev det på ett enklare sätt. Tänk dig ett stup där människor faller ner – en efter en. Filantropi är att ta hand om de som ligger skadade på marken. Politik är att sätta upp ett räcke.

Problemet är inte att MacKenzie Scott hjälper de som skadats. Problemet är att människor fortsätter att falla – ofta just på grund av att de superrikas förmögenheterna växer.

I Sverige närmar vi oss den amerikanska situationen – där vi måste förlita oss på att miljardärerna ska kliva fram och “rädda” fattiga människor.

När MacKenzie Scott donerar 70 miljoner dollar till människor som inte har råd att äta sig mätta fylls mitt bröst inte med värme. Jag ser ett samhälle där demokrati långsamt ersätts med filantropi – där människors rätt till mat, vård och trygghet blir beroende av generositet.

Ett samhälle kan inte byggas på tacksamhet inför de rika. Det ska byggas på rättigheter. När människor måste förlita sig på en miljardärs goda vilja för att få mat på bordet är det inte ett tecken på mänsklig generositet. Det är ett tecken på ett politiskt misslyckande.

Efter två år av insamling via Fredsloppet är det snart dags, i sommar ska ett kubanskt ungdomslag för första gången delta i Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar.

– Vi har jobbat hela vintern och våren på att omsätta de här insamlade medlen i att få hit laget. Vår inställning har varit att det inte ska finnas ett enda telefonsamtal som inte ringts eller ett enda mejl eller sms som inte skickats, säger Henrik Källén från Proletären FF:s styrelse.

Bakgrunden till insamlingen och PFF:s ansträngningar är att klubben under 10 år haft en stående inbjudan från Gothia Cup-ledningen att få ett kubanskt lag till turneringen.

– Det här är något som vi alltså jobbat på i de 10 åren, men det krävs en hel del praktiskt och inte minst ekonomiskt för att få ihop det.

Henrik Källén sitter i styrelsen för Proletären FF. Foto: Proletären

Nu är flygbiljetterna köpta och allt pekar på att det kubanska ungdomslaget Leones del Caribe, Lejonen från Karibien, sammansatt av ungdomar från flera olika klubbar i Kuba, ska spela i både Gothia Cup och Norway Cup i sommar. Med en vecka träningsläger i Göteborg däremellan.

Men det finns såklart alltid ett visst mått av osäkerhet.

– Det har blivit betydligt svårare nu under våren, med USA:s attack på Venezuela och ökade aggression och krigshot mot Kuba. Nu är det brist på flygtrafik till Kuba överhuvudtaget, det är inte bara att biljetterna har blivit dyrare, säger Henrik Källén.

– Det här ökade kostnaderna för biljetterna innebär att vi behövt öppna en extra stödinsamling för att få hit dem. Det är en avvägning, för vi hade såklart kunnat säga att det inte skulle vara möjligt i år för det är för dyrt, men vår tilltro till solidariteten med Kuba här i Sverige gör att vi tror att vi kan, fortsätter han.

– Vi tror mer på idrottsutbyte än på USA:s hot om krigshandlingar.

Bidra till Proletären FF:s stödinsamling.

Det är just solidariteten som det hela handlar om. 

– Det finns en stark önskan från den kubanska idrotten och fotbollen om idrottsligt utbyte, men de har inte råd att själva skicka hit ett lag för Gothia Cup, säger Henrik Källén och fortsätter:

– De senaste årens utveckling gör det extra viktigt att visa symboliskt att de har vänner runt om i världen och då är det extra viktigt att de får delta i världens största fotbollsturnering för ungdomar, som samlar lag från hela världen. De senaste åren har vi till exempel tagit emot ett palestinskt ungdomslag från Västbanken. Det fyller ett behov.

Han berättar att det skulle betyda mycket för kubansk fotboll, som gått framåt de senaste decennierna, samt för Kuba och dess invånare att visa att de är en del av den globala idrottsgemenskapen.

– Jag ser själv hur oerhört viktigt det här deltagandet är för många ungdomar och jag minns själv från min ungdom att det var de häftigaste veckorna och då reste man bara från Lysekil till Göteborg. Jag kan inte föreställa mig hur det är om man kommer hit från Tulkarem på Västbanken eller Santiago de Cuba.

Stöd PFF:s insamling!Skänk valfritt belopp via swish 123-533 33 64 eller PG 947581-5 märk betalningen ”Kuba Gothia”.