Tornevall Networks

Hon föddes år 1948. Inte i hemmets trygghet, utan i en värld som redan höll på att slitas sönder. En värld där hennes första dagar snabbt förvandlades till flykt.

Hon föddes inte till ljudet av vaggvisor, utan till ekot av skrik, skottlossning och dörrar som sparkades in i gryningen. Ändå fanns det spår i huset av att en nyfödd hade kommit till världen.

I familjens kök hade kanel, ingefära och kryddnejlika fått sjuda långsamt på spisen. En doftande dryck som familjer i Mellanöstern brukade bjuda dem som kommit för att gratulera till ett nyfött barn och önska modern hälsa och trygghet på.

Doften låg kvar i luften, mjuk och varm, som ett första tecken på en glädje som just höll på att ta form. Men ingen hann knacka på dörren. Ingen hann säga ”mabrouk”, grattis. Och den där välkomnande doften, som brukade följa ankomsten av ett nyfött barn, skulle snart blandas med stanken av död och massakrer utförda av ockupationens ligor. En doft av välkomnande som förvandlades till ett minne, som överröstats av brutaliteten i fördrivningen, ett våld som ryckte upp rötter och ersatte människor med andra som saknade band till platsen.

Hon bars ut ur Palestina som ett litet hoprullat bylte i famnen på en utmattad mor, medan dammet från hundratals nakna och slitna fötter steg mot himlen som en sorgens dimma.

Hennes framtid hann knappt ta form. Hon hade just kommit hem till det stora huset med den vida trädgården, jasminens doft och den porlande fontänen, ett hem som kunde ha blivit hennes första värld. Allt gick så snabbt att de inte ens hann ge henne ett riktigt namn innan de tvingades lämna allt bakom sig.

Dagarna hann knappt gå innan gatorna i den anrika staden Haifa, hennes stad, fylldes av människor som drevs bort från sina hem. En våg av fördrivning som svepte genom städer och byar över hela Palestina. Människor som rycktes upp med sina djupa rötter, från den jord där deras liv och minnen hade vuxit fram.

Hennes far låste dörren innan han gick. Inte för att skydda huset, utan för att lura sitt eget hjärta att de snart skulle återvända. Nyckeln låg kvar i hans hand som ett löfte han aldrig fick hålla.

Bakom dem stod byarna kvar några timmar till, tysta och övergivna. Kaffekopparna stod ännu varma på borden. Bröddegen vilade under tygdukar. Barnens skor låg vid dörrtröskeln.

Sedan kom elden. Sedan kom ockupationens ligor. Sedan blev namnen på byarna till bleknande minnen i gamla människors munnar.

Flickan fick ett namn, Sakina, som betyder lugnet, stillhet i allt kaoset. Ett namn som bar löftet om stillhet, som ett hopp om ett liv fyllt av saktmod, trygghet och kärlek, trots att världen omkring henne redan hade börjat rämna.

Hon växte upp i Beirut, Libanons huvudstad. Hon lärde sig alfabetet genom berättelser om städer hon aldrig sett, Jaffa, Haifa, Akka, Al Quds. Namn som uttalades med samma vördnad som heliga verser.

Varje kväll berättade hennes föräldrar om huset de lämnat bakom sig. Om jasminen vid fönstret. Om citronträdet på gården. Om havets doft om morgnarna. Så lärde flickan sig att älska ett land hon aldrig fått röra vid.

Åren gick, men exilen åldrades aldrig. Den följde henne i varje steg, i hennes ryggrad, i de tysta andetagen hon bar på, i de minnen som växte fram utan en plats att återvända till.

Hon bar exilen som ett andra skinn, som något som formade hennes sätt att se världen, hennes sätt att älska, hennes sätt att hålla fast vid det som en gång varit hennes. Och hon var inte ensam. Över 700.000 palestinier drevs bort under Nakban, katastrofen, 1948. Sakina växte upp med en låga av motstånd i bröstet, en låga som aldrig slocknade.

Trots att hon bara var ett spädbarn när hon rycktes bort från sitt land fortsatte hennes hjärta att slå för det. Som om varje hjärtslag bar ekot av en plats hon ännu inte hunnit lära känna.

Hon, som föddes samma år som Nakban, bar dess ålder i sitt eget liv. För varje år som gick kom hon ett steg närmare längtan, ett steg närmare drömmen om befrielse, ett steg närmare rättvisa för hennes folk.

Hon levde i Libanon, i Saudiarabien, i Sverige. Hon korsade länder och hav men hemlandet lämnade henne aldrig. Flamman inom henne brann vidare. Trots avstånd, trots år, trots världens tystnad.

Och till slut står hon här. Samma flicka, samma låga, samma okuvliga vilja. Hon fortsätter att tala, att försvara, att kämpa. Hon bär Palestina i sin röst, i sin blick, i sina hjärtslag.

Sakina fyller år den tionde maj, ett stilla datum som alltid tycks bära mer än bara tidens gång, som om hennes egen födelsedag rörde sig i takt med något mycket större än ett liv.

Min mamma Sakina brukar säga:

”Vi lämnade inte landet. Landet finns här i hjärtat och här i hjärnan.”

Rima Aboutouk

I torsdags förra veckan skadade en kvinna sin hand allvarligt vid en explosion på ammunitionstillverkaren Nammo i Lindesberg. Polisen utreder nu arbetsmiljöbrott och vållande till kroppsskada. 

Det har skett flera sprängolyckor hos Nammo där anställda skadats, rapporterar Dagens Arbete. I november 2024 fick företaget böta 2,1 miljoner kronor efter en explosion vid fabriken i Karlsborg, där en mekaniker skadades allvarligt i arm och ben. Bara två månader tidigare skadades en kvinna vid samma anläggning allvarligt i hand och i ansikte vid en explosion när hon monterade tändhattar.

Nammo har vuxit kraftigt på senare år till följd av upprustningen, rapporterar Nerikes Allehanda. I fjol lade Försvarets materielverk en rekordstor order på 1,8 miljarder kronor – deras största order på minst 30 år.

För ett år sedan hade företaget ett 30-tal anställda på fabriken i Lindesberg – nu är de över 110 och det finns planer på att anställa fler. Det finns också planer på en ny fabrikslokal och ett forskningscentrum.

Den svenske MÖP:en Carl Bildt har på regeringens uppdrag utrett det svenska underrättelsearbetet. Regeringen går nu på hans linje och lanserar en ny civil myndighet, ett svenskt CIA. 

Under förevändning att de militära och polisiära underrättelsekanaler som idag finns inte räcker till vill regeringen se en ny myndighet för att ”skydda Sverige”. Kostnaden beräknas till 2,8 miljarder kronor och enligt utrikesministern kommer den nya myndigheten att ”bättre matcha Natos strukturer”.

Den nya spionorganisationen ska verka i hela världen och den kommer få långtgående befogenheter för att inhämta underrättelser. Vad detta innebär lär vara hemligt, men då både CIA i USA och MI6 i Storbritannien nämnts som förebilder inser alla att det handlar om ljusskygg verksamhet i utkanten av lagens råmärken.

Planerna innebär ännu mer fjäskande för USA. Svenska folket ska skrämmas upp ytterligare för att motivera den skenande upprustningshysterin och den svenska våldsapparaten ställas  i imperialismens tjänst.

Regeringen tar härmed ytterligare ett reaktionärt steg framåt, bort från dialogens och samförståndets väg till konfliktens och misstroendets återvändsgränd. Svensk säkerhet behöver inte ett nytt CIA, vi behöver istället gå tillbaka till diplomati och samtal med våra grannländer inklusive Ryssland, fredens väg i stället för krigets.

Sent i tisdags kväll förra veckan skadades en 53-årig kvinna allvarligt i en olycka på Alleimas industriområde i Sandviken när hon blev påkörd av en truck. Dagen efter avled hon av sina skador. 

Kvinnan var den trettonde personen som dog på jobbet i Sverige i år. Alla förutom en polsk mekaniker har hört till den inhemska arbetskraften och nästan samtliga har varit arbetare. 

I bostadsområdet Ronna i Södertälje har SVT varit på besök för att fråga invånarna varför de är minst benägna i landet att ta sig till vallokalerna och rösta. I valet 2022 röstade bara 39,9 procent av de röstberättigade Ronnaborna. På liknande sätt ser det ut i flera av Sveriges socialt utsatta områden där valdeltagandet ofta ligger under 50 procent.

Att känna sig hörd, delaktig i samhället och känna att man kan påverka politiken är de främsta orsakerna till att folk tar sig till valurnorna. Det visar undersökningarna och det säger också Ronnaborna själva i SVT:s reportage.

Sveriges demokrati har en del i övrigt att önska. Gapet mellan politiker och deras väljare i blir större. Både vad gäller inkomst och ställning i samhället. Det är inte bara Ronnaborna som känner att de inte är representerade.Den statliga Demokratiutredningen från 2014, ledd av liberalen Olle Wästberg, kom fram till att bara 14 procent av svenskarna tycker att de har något att säga till om mellan valen. En bedrövligt låg siffra som visar vad som blir av verkligheten efter att valrörelsen och alla fina högtflygande vallöften landat platt.

Det urholkar inte bara innebörden av vad som faktiskt är ett löfte. Det urholkar själva demokratins kärna. 

Är det något det inte finns brist på så är det undersökningar och forskningsrapporter som visar det minskade deltagandet i demokratin och det politiska samtalet. Så har det sett ut länge. Så kan till exempel SOM-instituten visa att svenskar blir mindre och mindre benägna att uttrycka åsikter i offentliga sammanhang. Fler och fler svenskar ser också ökade hot mot demokratin.

På landets universitet och högskolor sitter forskare och professorer sitter och skriver rapporter. Ofta blir de refererade till i media och politiker säger sig oroa sig över tillståndet. Men när de högtravande orden om demokrati tar slut så är det samma politiker som inte vill se något folkligt deltagande.

Sverige har ministrar som öppet säger att de inte vill se folk på gatorna som uttrycker solidaritet med Palestina. Vi har också en riksdag som driver igenom beslut om att tillåta 17 amerikanska militärbaser på svensk mark utan offentlig diskussion.

En överväldigande majoritet av befolkningen vill inte se en sönderprivatiserad välfärd eller utförsäljningar av vårt gemensamma. Ändå får vi höra att det är den enda vägens politik.

Självklart är det inte så. Decennier av högerpolitik kan brytas och bytas till en framtid av vänsterpolitik.

Det är ingenting som kommer att lösas av dagens politiker eller mediaetablissemang. Inte heller av forskare eller professorer på universiteten. Det som krävs är att arbetare och vanligt folk börjar ta självständig kamp för sina intressen.

Det är en helt vanlig skånsk dag under våren efter första maj, när rapsen börjar blomma. Lilleman och jag fixar saker på gården, helst ska det köras åkgräsklippare.

När vi är mitt i våra sysslor dundrar ett flertal gröna krigshelikoptrar in precis över oss. De flyger så lågt att de nästan stryker trädkronorna och hela skogen susar. Apache-rotorblad smattrar i luften och skakar ladugården. Vi har båda hörselkåpor, men pojken är chockad och undrar vad som händer.

– Det är Vietnamkrig i lilla Veberöd, skrockar jag.

Södra skånska regementet (P7) ligger en mil norr om oss. Pansarregementet är till för att producera och vidmakthålla krigsförband för armén och bidrar med en bataljon till Natos multinationella brigad i Lettland. P7 är en av de valda DCA-baserna, vilket innebär att jag kan bli granne till en kärnvapenbestyckad jänkarbas. 

I den civila byn Harlösa har Ica-handlaren glada dagar när de grönklädda har invaderat bygden. Aurora 2026 pågår nu från den 27 april till den 13 maj över hela Sverige. 18.000 soldater är utplacerade. Men nere i byn skämtas det mest om att holländarna äntligen får leka ”ryssen kommer”, medan bomberna smäller och blixtrar i natten.

Sedan 2024 har Sverige och USA ett bilateralt militäravtal, ett så kallat Defense Cooperation Agreement (DCA), som innebär att USA får tillgång till 17 svenska baser. Avtalet reglerar de amerikanska styrkornas rättsliga status och ger dem tillgång till svenska militärbaser för lagring av stridsfordon, ammunition och vapensystem.

I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. I både Norges och Danmarks DCA-avtal finns det däremot inskrivet att länderna inte accepterar kärnvapen placerade på sitt territorium.

Det allra mest skrämmande är tystnaden kring kärnvapen. Sveriges politiker lyfter inte ett enda krav på kärnvapenförbud mot imperialisterna, tvärtom samtalar man med Frankrike om att eventuellt placera fler kärnvapen i Europa. Vi bjuder in hotet i vårt eget vardagsrum.

Välfärden får betala för krigshetsen. En gång var Sverige en röst för fred. Det känns som en evighet sedan nu. Idag har rösten ersatts av ett metalliskt skramlande från en girig krigsmaskin på högvarv som vi aldrig fick chansen att tacka nej till.

Krigsalliansen Nato beskrivs ofta som en trygghet, men låt oss kalla det vad det faktiskt är: den militära grenen för att upprätthålla ett föråldrat kapitalistiskt system. Vid rodret sitter Donald Trump och Mark Rutte, och våra muppar i regeringen dansar lättsamt efter deras pipa. Men priset för att få sitta vid bordet är svindlande högt, och det är inte politikerna som betalar – det är du, jag och alla arbetare i alla länder.

Sättet vi trycktes in i den här alliansen på var inget annat än oacceptabelt, och nu ser vi konsekvenserna sippra in i vårt rättssystem. Genom ändringar i offentlighets- och sekretesslagen läggs en våt filt över insynen. Journalistförbundet har redan varnat för att det kommer bli betydligt svårare att granska vad det här samarbetet faktiskt innebär.

Medan våra vårdcentraler går på knäna och skolan svälts ut, slussar Sverige miljarder av våra gemensamma skattepengar rakt in i Natos gap. Det är en sjuk prioritering. Vi bygger ett befäst fattighus och finansierar massförstörelse.

I maj riktas omvärldens blickar mot Helsingborg. Det är dags för det första stora Natotoppmötet på svensk mark. En milstolpe, säger vissa. En kampdag, säger jag.

Det är här den nya verkligheten blir konkret. Jag vägrar tro att vi är maktlösa. Vi är många som ser vansinnet i att prioritera vapen framför välfärd och konfrontation framför diplomati. Därför uppmanar jag alla att ansluta till protesterna i Helsingborg.

Vi måste visa att vi står enade för fred, solidaritet och folkrätten. Vi måste visa att vi inte accepterar att säljas ut till högstbjudande krigsherre.

Nato är inte välkomna till varken Veberöd eller Helsingborg. Vi ses på Furutorpsplatsen i Helsingborg den 16 maj!

Helgens lokalval i Storbritannien blev en riktig käftsmäll för landets premiärminister Keir Starmer. Den Israeltrogne högermannen, som blev partiledare efter att den livslånga vänsteraktivisten Jeremy Corbyn tvingats bort från partiledarposten 2020, har sedan dess hållit ett tal till nationen där han klamrar sig fast vid makten och säger att han inte tänker avgå.

Detta trots att Starmers Labourparti gjorde katastrofalt ifrån sig i de lokalval som hölls i helgen, bland annat i samtliga 32 Londonkommuner, eller boroughs som de heter i England.

Starmers högervridna Labour tappade sammanlagt 459 platser i de olika lokala fullmäktigena i huvudstaden, till fördel för dels det gröna partiet som leds av Zack Polanski och dels högerpopulisten Nigel Farages Reform. 

De gröna har blivit valet för många Palestinaaktivister och vänstertänkande besvikna tidigare Labourväljare, medan Reform rider på den extremhögervåg som går genom Europa och vinner röster på främlingsfientlig propaganda. 

I Storbritanniens valsystem där vinnaren tar allt i enmansvalkretsar ledde de grönas 22-procentiga uppgång i London ”bara” till att de tar borgmästarmakten i Hackney och Lewisham. Men inte minst säger avgångsbrevet från Liam Shrivastava, som blir ny borgmästare i Lewisham i sydöstra London, en del om det rådande politiska klimatet i London och Storbritannien.

Shrivastava var fullmäktigeledamot för Labour innan han i juli förra året bytte parti av samvetsskäl. I det offentliga brev som han då publicerade går att läsa både om hur Starmer styrt Labourpartiet och en besvikelse som Shrivastava delar med många tidigare Labouraktivister som fick sitt politiska uppvaknande med Corbyn – då Labour mångdubblade sitt medlemsantal till mer än en halv miljon medlemmar.

”Jag inspirerades av Jeremy Corbyns ledarskap, som formulerade en anti-åtstramningspolitik, en demokratisk socialistisk politik som miljontals människor röstade på 2017 och 2019”, skriver Lewishams nyvalda borgmästare. ”Ett decennium senare har Labourregeringen övergett arbetande människor till förmån för rika donatorer, företagslobbyister och finansbolag.”

Han fortsätter med det som nog varit den allra viktigaste frågan för många vänsteraktivister som lämnat Labour: 

”Labours allvarligaste brott är dess fortsatta materiella, diplomatiska och militära stöd till den folkmordsutövade israeliska regimen som har dödat över 55.000 människor, inklusive minst 18.000 barn. Labour har fortsatt att genomföra övervakningsflygningar över Gaza samt att sälja vapen och utrustning som används av Israel för att begå krigsförbrytelser mot palestinier. Även nu fortsätter de att stödja den högerextrema Netanyahu-regeringen när den trappar upp konflikten med Iran och skapar ett ännu farligare regionalt krig.”

Det är Farages Reform som fått rubrikerna i svensk media efter valet, men lika viktig är Labourflykten till det som blivit vänsteralternativet för många. Reform vann sammanlagt 1.451 platser i olika fullmäktigen i landet jämfört med de senaste valen, medan Labour tappade 1.496 platser. De gröna vann 441 platser.

Starmer valde att prata om att åter närma sig EU i sitt tal efter katastrofvalet, men om det är något som utvecklingen i Storbritannien visar så är det att väljarna inte vill ha tillbaka EU:s nyliberalism och krigspolitik. Efter hundra år som största parti i Wales tappade Labour den positionen till vänsterpartiet Plaid Cymru, Reform blev näst störst och Labour trea.

Tyvärr är det många arbetare som lyssnar på överklassgubben Farages billiga lögner om att allt är invandrarnas fel. Men det är positivt att många också markerar med sin röst att de står upp för vänsterpolitik, för Palestina och mot den öppna rasism som även Starmer ofta spelat på de senaste åren. 

Under många år har jag sett Proletären som mitt husorgan. Därför gör det särskilt ont när tidningen väljer att publicera en intervju med den iranska terrorregimens ambassadör utan kritiska följdfrågor och när Kommunistiska Partiet på sina egna manifestationer tillåter samma terrorregims flaggor: Ett slag i ansiktet på oss iranska flyktingar, och i synnerhet på oss iranska kommunister.

Den 20 mars återvände jag hem besviken och sviken. Jag hade tagit mig till Medborgarplatsen i Stockholm för att delta i en manifestation som K hade kallat till för att protestera mot den imperialistiska aggressionen i Palestina, Iran, Libanon, Venezuela och Kuba. Väl framme såg jag flaggor tillhörande terrorregimen i Iran, symboler för en regim som under sina 47 år vid makten förtryckt, förföljt, fängslat, torterat och avrättat meningsmotståndare. 

Jag sökte upp en av K:s representanter på plats och förklarade varför jag och flera med mig anser att det är fel att tillåta terrorstatens flaggor att viftas på en vänsterdemonstration. Han lyssnade men avfärdade mina argument. Jag och mina kamrater såg inget annat alternativ än att vända hem.

Varje fredag sedan dess har K kallat till nya manifestationer och prioriterat terrorregimens symboler före iranska kommunister. Därför har jag stannat hemma – trots att jag annars alltid brukar finnas på plats.

Varför tillåter K att den iranska regimens flaggor förs fram i egna demonstrationer? Och varför anser jag att detta är fel?

K tillåter regimens anhängare att med flaggor i händerna visa sig i kommunisternas led, med motiveringen att Iran är utsatt för USA-imperialismens och den israeliska sionismens aggression.

Vi är helt överens när det gäller fördömandet av kriget: det gäller att avslöja det orättfärdiga kriget, ta avstånd från det och fördöma angriparna. Men ska detta leda till att kommunister tillåter terrorstatens symboler att besudla våra egna manifestationer?

K och jag ger två olika svar. K anser tydligen att vi i kampen mot imperialismen ska kunna stå sida vid sida med en fascistisk stats symboler. Jag anser däremot att vi kan försvara folkrätten och bekämpa imperialistisk aggression samtidigt som vi tydligt skiljer våra led från terrorregimens led. Vi ska kunna vara en kommunistisk kraft som står mot imperialismen men i handling visa att vi inte håller en fascistisk stat om ryggen.

Den iranska regimen har under sina 47 år vid makten gång på gång visat sitt antifolkliga ansikte. Massmorden på politiska fångar sommaren 1988, massakrerna på demonstranter 2009, 2019, 2022 och 2026. Detta är bara ett axplock. Regimen har berövat Irans folk sina friheter. Individuella, politiska och fackliga rättigheter existerar inte eller är djupt kränkta.

Åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet är obefintliga. Kvinnor har berövats sina mest grundläggande friheter. Kommunister tillåts inte existera.

Vilka är då de som med regimens flaggor i handen tar sig till ”våra” manifestationer? Är de en del av de politiska flyktingar som fått fristad i Sverige? Eller är det personer med direkta eller indirekta kontakter med den teokratiska ambassaden – ett spionnäste?

Hur kan ett parti som kallar sig kommunistiskt låta individer med kontakt med terrorregimens spionnäste röra sig ostört bland oss som i åratal aktivt bekämpat regimen och fortfarande med all kraft gör det. Vet man inte att regimens lakejer har mördat flera regimmotståndare utanför Irans gränser – även i Sverige?

Proletären som under många år varit mitt husorgan publicerat en intervju med Irans ambassadör i Sverige. Han har fått utrymme att sprida regimens propaganda utan att en enda kritisk följdfråga ställts för att avslöja regimen han representerar.

Hur är detta möjligt? Hur kan huvudorganet för ett parti som en gång representerades av namn som Frank Baude, Teddy-John Frank, Anders Carlsson och Sven Wollter slå oss iranska kommunister så hårt i ansiktet?

Jag vänder mig inte mot kampen mot imperialismen. Tvärtom delar jag den. Men jag vänder mig mot att den kampen förvandlas till en plattform för en fascistisk stats symboler och propaganda. Att kalla sig kommunist innebär att stå på de förtrycktas sida inte att blunda för förtrycket bara för att förtryckaren just nu befinner sig i konflikt med en imperialistmakt.

Vad skulle kunna hända om K inte tillät den islamiska regimens flaggor vid manifestationen? Vilka skulle kunna tänkas opponera sig? Och vad skulle det i sådana fall innebära för kommunisternas mål och syfte med manifestationen?

Om K och Proletären fortsätter på denna väg kommer de att ha förlorat förtroendet hos oss iranska kommunister. Inte för att vi lämnar kampen mot imperialismen utan för att kampen mot imperialismen har lämnat oss. Förhoppningsvis tänker K om och visar sin solidaritet med vårt förtryckta folk i handling och ger oss iranska kommunister möjlighet att delta i manifestationer som självklart borde ta emot oss med öppen famn.

Nader SaniIransk kommunist i exil

SVAR DIREKT:

Vi vill först och främst beklaga att du inte känt dig välkommen på de manifestationer mot kriget som Kommunistiska Partiet varit med och arrangerat. Självklart måste personer med iransk bakgrund som motsätter sig kriget känna att de kan delta i protesterna. Vi har stor respekt för alla de iranier som kämpat för demokrati och arbetares rättigheter i Iran genom åren, och de många som flytt undan regimens förföljelser. 

Frågan om hur vi som antiimperialister bäst ska bekämpa imperialismen är viktig. Vi välkomnar därför en debatt och diskussion i ämnet. 

Idag är imperialismen och borgarklassen i väst allt mer öppet chauvinistisk, rasistisk och aggressiv. Det är viktigare än någonsin att ställa sig på folkrättens sida och försvara länder och folk som attackeras av imperialismen.

Attacken mot Iran syftar till att underkuva Iran som självständig stat, att slita sönder landet och göra det till ett nytt Libyen, Syrien eller Irak. Liksom vi försvarat dessa och andra länder mot imperialismens angrepp, försvarar vi Iran och Irans folks rätt att välja sin egen väg. Det betyder inte att vi försvarar det teokratiska styret eller övergrepp som begås mot Irans befolkning.

I Proletären har vi flera gånger lyft arbetarkampen och protesterna mot regeringen, bland annat genom intervjuer med facklliga aktivister som Reza Shahabi. Detta samtidigt som vi motsatt oss imperialismens sanktioner och hot. 

Nu lever Iran och Irans folk under terrorbombningar från USA och Israel, där målet för imperialisterna är att krossa Iran som självständig stat.

I detta sammanhang ser Kommunistiska Partiet Irans officiella nationsflagga som en symbol för nationen Iran snarare än dess regering. Precis som vi deltagit i demonstrationer med Libanons, Iraks, Syriens och andra staters flaggor genom åren, utan att vi för den delen nödvändigvus sympatiserat med dessa staters regeringar.

Vi menar att det är vikttigt att att samla till brett motstånd mot krig och krigshets. I en sådan proteströrelse är det ofrånkomligt att vi också demonstrerar tillsammans även med de som inte gör samma analys som vi av till exempel Irans styre.

Vad gäller Proletärens intervju med Irans ambassadör så ser vi det som självklart att i ett läge där Iran attackeras av imperialismen också ge representanter för det iranska styret sin syn på kriget och situationen. I intervjun med ambassadören ställde vi också kritiska frågor om de iranska säkerhetsstyrkornas dödande av demonstranter i januari liksom vi ställde frågor om den berättigade kritik som finns mot kvinnoförtrycket och bristen på demokrati i landet. Men dessa frågor, eller frågor om till exempel historiska händelser i Iran, kan inte vara huvudsidan i en sådan intervju.

Det är viktigt att komma ihåg att imperialismen, och dess medier, försöker svartmåla styret i Iran i syfte att rättfärdiga ett krig. Där ser vi det som Proletärens uppgift att också bemöta imperialismens propaganda och visa på överdrifter och ibland rena lögner. Inte heller detta betyder att vi stödjer styret eller försvarar övergrepp.

Filip Astvaldpartisekreterare i Kommunistiska PartietAugust Eliassonchefredaktör för Proletären

Den 11 och 12 maj stod Kenya värd för Africa Forward Summit med Frankrike, ett toppmöte som ämnar att stärka den franska imperialismens neokoloniala grepp om Kenya och Östafrika efter fransmännens nederlag i Sahelregionen i Västafrika.

Ledande befattningshavare från franska Total Energies och Orange, som har omfattande investeringar i Kenya, närvarade på mötet. Franska rederikoncernen CMA CGM åtog sig att investera 700 miljoner euro för att modernisera en terminal i hamnstaden Mombasa.

Åtminstone 140 franska företag är verksamma i Kenya. Företagen har länge kritiserats för att investera i landet för exploatering och utsugning, inte för utveckling till gagn för det kenyanska folket.

Flera afrikanska statsöverhuvuden deltog på Africa Forward Summit, från Senegal, Egypten, Ghana, Rwanda, Nigeria, Marocko, med flera.

Kenyas kommunistparti CPM-K organiserade en motkonferens med organisationer och kommunistpartier från världen över i protest under namnet Pan-Africanism Summit Against Imperialism (Pasai). Konferensen hölls på United Kenya Club, endast två kilometer från toppmötet med Kenyas president William Ruto och hans franska motpart Emmanuel Macron.

Pasai-konferensen besöktes på måndagen av såväl militäruniformerad personal och polis, samtidigt som seminarier och paneldiskussioner hölls av mötesdeltagarna.

Booker Omole talar på Pasai-konferensen: ”Macron vill mörda oss!” Foto: Max Popovski

Under tisdagen samlades deltagare i Pasai till en demonstration under parollerna: ”Stoppa den imperialistiska krigshetsen” och ”Frankrike ut ur Afrika”. Militär och polis använde tårgas och arresterade ett dussintal personer, såväl kenyaner som internationella delegater, för att upplösa demonstrationen.

Helt oprovocerat attackerade polisen demonstrationståget och sköt tårgas mot demonstranterna.

– De kan misshandla oss. De kan fängsla oss. Men vad jag önskar att William Rutos regering visste var hur de ska lösa den ekonomiska kris som orsakar lidande och misär för det kenyanska folket, sade Booker Omole, generalsekreterare för CPM-K, på en presskonferens efter demonstrationen.

Demonstranterna fördes till den ökända Central Police Station i Nairobi.

– Fängelset har en lång historia av övergrepp och tortyr. Det finns fall där de dödat fängslade personer. Jag har själv suttit fängslad där flera gånger, säger Mwairu Kaluka, CPM-K:s nationella ordförande, till Proletären.

Under tisdagen släpptes fem studenter från CPM-K:s ungdomsförbund som arresterades under måndagen för att ha protesterat mot det fransk-kenyanska toppmötet. De har rättegång på måndag nästa vecka.

– President William Ruto använder utomrättsliga metoder, bland annat fängslandet av våra kamrater, för att få lugn och ro så att han kan fortsätta exploatera det kenyanska folket, sade Booker Omole i sitt tal på Pasai-konferensen.

Deltagare på den antiimperialistiska konferensen sjunger internationalen.

Samtidigt som flera länder i Afrika, inte minst i Sahelregionen, har kastat ut franska och amerikanska soldater och stängt ned utländska militärbaser, ökar den västerländska militära närvaron i Kenya.

Toppmötet mellan Frankrike och Kenya är det första av sitt slag i Afrika utanför ett land som tidigare varit fransk koloni. Tidigare i år anlände 800 franska soldater till Mombasa för en gemensam övning med den kenyanska armén. I november skrev Kenya och Frankrike under ett bilateralt DCA-avtal för att fördjupa ländernas militära samarbete.

Systembolagets depå i Brunna, Upplands-Bro, lägger ned sin verksamhet och ett 30-tal anställda sägs upp. För lagerarbetaren Amir innebär beskedet att han nu måste sälja bilen för att klara ekonomin.

– Jag ska lägga upp en annons idag. Annars kommer jag inte ha råd med utgifterna efter sommaren, säger Amir, som egentligen heter något annat men vill vara anonym på grund av rädsla för repressalier.

Beskedet om nedläggningen kom under ett möte tidigare i veckan. Uppsägningstiden började dagen därpå och den sista september stänger verksamheten.

– Många av oss har barn och familjer att försörja. Det kommer bli svårt att hitta jobb på tre månader, speciellt när sommaren snart är här, säger Amir.

Många anställda tycker att Systembolaget gjort för lite för att till exempel erbjuda anställda andra jobb inom företaget.

– Vi har slitit med ett tungt jobb dag ut och dag in. Då tycker jag att vi åtminstone borde erbjudas jobb någon annanstans inom Systembolaget. Men det kommer inte ske.

När Proletären når ansvariga på Systembolaget vill de inte kommentera det som hanteras inom den fackliga processen.

– Vår ambition är dock att förändringen sker så ordnat och omtänksamt som möjligt med hänsyn till de medarbetare som berörs, säger Robinson Paz, verksamhetsområdeschef.

Enligt Systembolaget sker nedläggningen för att bolaget behöver ”anpassa den löpande verksamheten efter förändrade marknadsförutsättningar och minskade volymer”. En förklaring Amir inte tror på. Han beskriver depån i Brunna som en arbetsplats präglad av dålig planering, bristande ledarskap och en arbetsmiljö som under lång tid slitit ut personalen.

– Det här har varit en katastrof från ledningens sida. De har slösat en massa skattepengar samtidigt som arbetarna pressats hårdare och hårdare.

Enligt Amir var lagret redan från början dåligt anpassat för plockverksamhet vilket gjort arbetet mer fysiskt belastande. Samtidigt har det saknats tillräckliga hjälpmedel för de anställda, så att de ska kunna uppfylla kvoterna utan att slita ut sig.

Han beskriver en arbetsmiljö där anställda blivit sjuka av stress och utmattning.

– Folk har svimmat på jobbet. Andra har stått och gråtit för att de inte orkat längre. För ett tag sedan somnade en kille på trucken mitt under arbetspasset.

Han menar att personalen försökt slå larm om situationen utan att ledningen tagit problemen på allvar.

– Ledningens dåliga styrning har kört slut på folk. Och när de sedan väljer att lägga ned depån skyller de på personalen.

I ett fall som Amir särskilt minns hade en yngre arbetskamrat, som nyligen varit med om en olycka, nekats ledighet för att åka till läkaren.

– Systembolaget vill heller inte ha folk som säger ifrån. En kille som jobbade här hade erfarenhet inom lagerverksamhet, och påpekade ofta när cheferna gjorde fel. Han blev inte långvarig.

Robinson Paz, verksamhetsområdeschef på Systembolaget, säger till Proletären att bolaget systematiskt arbetar med arbetsmiljöfrågor.

– Systembolaget ska vara en attraktiv och omtänksam arbetsgivare. Vi tar alltid frågor om arbetsmiljö på allvar och hanterar sådana i våra interna processer, säger han.

Han upprepar samtidigt att beslutet att avveckla depån grundar sig i en övergripande analys av logistik och resursbehov samt sjunkande försäljning.

Amir tycker inte att Systembolaget tagit ansvar för situationen i Brunna.

– Rent krasst är det mycket skattepengar som bara slängts i sjön på grund av inkompetens från ledningen. De har slutit dåliga avtal med leverantörer och konsulter och nu lägger man ned depån efter bara några år i drift.

Han suckar.

– Och sedan pratar alla om att spara pengar. Kommer vd:n gå ned i lön? Jag tvivlar starkt på det.

Proletären har sökt representanter för Unionen – som förhandlar med Systembolaget om arbetarnas uppsägningar. De har inte återkommit med ett svar.