Tornevall Networks

Sverige har i det tysta tagit ett steg som borde uppmärksammas mer. Den 17 mars slöt utrikesminister Maria Malmer Stenergard ett strategiskt samarbetsavtal med USA under namnet Pax Silica. Att det skett under radarn är anmärkningsvärt. Att Sverige dessutom är det enda EU-landet som anslutit sig till samarbetet – som även Israel ingår i – väcker ännu större frågor.

Pax Silica beskrivs som ett teknik- och säkerhetsavtal. I praktiken handlar det om att säkra leveranskedjor för halvledare och stärka utvecklingen av teknologier som AI och 5G – områden som i dag är centrala både för ekonomisk konkurrens och militär makt. 

Det är alltså inte ett neutralt samarbete, utan en del av imperialistisk strategi.

Avtalet knyter Sverige närmare USA och Israel i ett läge där båda länderna genomför folkmord och begår brott mot folkrätten. Samtidigt har processen kring avtalet varit lågmäld, utan uppmärksamhet i media.

Som vanligt stannar det inte där. I samband med undertecknandet reste utrikesministern till Texas – tillsammans med kronprinsessan. Kungahuset deltog alltså aktivt i att främja svenska affärsintressen kopplade till avtalet. I centrum står storföretag med starka band till Wallenbergsfären, där Ericsson pekas ut som en viktig aktör i den fortsatta tekniska integrationen.

Återigen ser vi hur det svenska kungahuset fungerar som marknadsförare för svenska kapitalisters storbolag i strategiska avtal kopplade till imperialismens geopolitik. Och staten hjälper så gärna till när politiska, ekonomiska och monarkistiska maktcentra samverkar på detta sätt.

Reaktionerna från borgarklassens ”partners” är också talande. I Texas fick Sverige beröm av den amerikanska regeringen och kallades en ”stöttepelare”. Förra året fick samma utrikesminister beröm från Israel efter att Sverige minskat stödet till FN-organet Unrwa.

När uppskattning och beröm kommer från stater som samtidigt begår folkmord, allvarliga övergrepp och krigsbrott borde fler ta sig en funderare. Det handlar ytterst om hur djupt insyltad i och underordnad USA-imperialismen Sverige ska vara.

I mitten av maj hålls ett Natotoppmöte i Helsingborg, det första med Sverige som medlem. Samtidigt mobiliseras det till protester. Johanna Söderman Wigh och Pia Jacobsen sitter i styrgruppen för Nätverket Stoppa Nato, som samlar till demonstration den 16 maj i Helsingborg.

– Vi lever i en tid präglad av krig, där krigsmotstånd utmålas som antidemokratiskt. Allt har gått väldigt fort sedan vi gick med i Nato, säger Johanna Söderman Wigh, som också är medlem i Förbundet Allt åt Alla.

Även om många, inte minst unga, engagerat sig i Palestinarörelsen, och demonstrerar mot Israels folkmord på palestinier, har fredsrörelsen i stort varit på reträtt de senaste decennierna.

– Det blev ett visst uppsving kring Irakkriget men den breda fredsrörelsen har tyvärr inte lyckats mobilisera de yngre generationerna, säger Pia Jacobsen, också medlem i Kommunistiska Partiet.

Toppmötet i Helsingborg är formellt sett inget Natomöte, utan ett möte mellan utrikesministrarna i Natoländerna. Men det är det första av sitt slag med Sverige som medlem i USA:s militärallians.

– Det är ett givet tillfälle att samla Natomotståndet. Världens blickar riktas mot Helsingborg, säger Pia Jacobsen, som påpekar att opinionen nu verkar ha vänt och att allt fler ser igenom krigspropagandan.

– Ja, det är viktigt att visa att Natomotståndet lever. Ett sådant här möte inte ska få passera obemärkt, säger Johanna Söderman Wigh.

Initiativtagare till nätverket Stoppanato.nu är Förbundet Allt åt Alla. Anslutna organisationer har sedan samlats på stormöten som bland annat beslutat om en styrgrupp, där Pia Jacobsen och Johanna Söderman Wigh alltså ingår.

Nätverket har tagit fram en plattform som gemensam utgångspunkt för de 15 organisationer som hittills anslutit sig. Plattformen avslutas med de tre parollerna ”Stoppa Nato, vi vägrar er militarisering”, ”Välfärd inte vapen” och ”Nato ut ur Sverige, Sverige ut ur Nato”.

– Vår målsättning är att samla olika organisationer och rörelser över olika generationer, med partier, ungdsomsförbund, fredsorganisationer och även klimatrörelsen, säger Johanna Söderman Wigh.

Själva toppmötet kommer troligtvis att hållas den 21-22 maj, men demonstrationen lördagen den 16 maj. Anledningen är att nätverket försöker mobilisera nationellt.

Just nu planerar styrgruppen för talare och musikarrangemang. Hittills är en artist klar för att spela på själva mötet.

– General Knas kommer att spela vid samlingen! Vad gäller talare är vi inte riktigt klara än, säger Pia Jacobsen.

De båda hoppas på minst några tusen deltagare. Någon risk för bråk eller oroligheter kring demonstrationer kan de inte se.

– Nej, med tanke på hur lungt det var kring Eurovision-demonstrationen ser jag ingen sådan risk. Vi kommer att ha demonstrationsvakter och vi har bra kontakt med dialogpolisen, säger Pia Jacobsen.

Avslutningsvis uppmanar de båda till att hjälpa till i mobiliseringen, och även med omkostnader kring demonstrationen. Bankkontonummer och swishnummer finns på stoppanato.nu.

– Och hjälp till att sprida eventet bland vänner och på sociala medier, säger Johanna Söderman Wigh.

Att vara liberal är som bekant att vara kluven, men efter den senaste tidens öppna bråk och schackrande inom Liberalerna får väl uttrycket ändras till att vara liberal är att vara döende.

Simona Mohamsson är nu den partiledare som har absolut svagast stöd från sitt eget parti. Endast 52 procent av ombuden röstade ja till att välja om henne.

I liberal demokratisk tradition saknades alternativet att rösta nej till Mohamsson som partiledare. De som var emot henne fick helt enkelt avstå från att rösta.

Frågan som utlöst förtroendekrisen i Liberalerna handlar om judaskramen med Jimmie Åkesson och att släppa fram detta främlingsfientliga parti till regeringsmakten. Men denna centrala fråga fick ombuden inte ta ställning till, utan i liberal demokratisk tradition trollades frågan bort och gjordes i stället till en fråga om partiledarens person istället för om politikens innehåll.

För att hantera krisen och dödsryckningarna har Mohamsson nu plockat in den 76-årige före detta partiledaren Lars Leijonborg som valvinnare. Rykten gör också gällande att hon nu tänker föra upp den framlidne röstmagneten Marit Paulsen på listorna för att fylla ut hålen efter alla avhopp.

Israel och USA:s folkrättsvidriga krig mot Iran skapar ringar på vattnet. Trots att Trump redan efter ett par dagars bombningar hävdade att kriget var vunnet går nu “Operation epic fury” in på sin fjärde vecka och ännu har de iranska motattackerna inte upphört. 

USA har som bekant mängder av militärbaser i regionen som är måltavlor för iranska drönaranfall och som skyddas av USA:s högteknologiska missilförsvar. Men det är inte gratis. I amerikansk media diskuteras nu hur många fler dagar som baserna i Mellanöstern orkar stå emot kontinuerliga attacker. 

USA:s krig är inte billigt. Förra veckan begärde Trump och krigsminister Hegseth ytterligare 200 miljarder dollar från den amerikanska kongressen för att kunna fortsätta bomba Iran. 

Den största kostnaden för kriget bärs dock inte av USA och godkänns inte av kongressen. Priset betalas av Irans folk i första hand och av världens arbetare i andra hand, bland annat genom ökade levnadskostnader. Så har priset på olja och gas mer än fördubblats på den europeiska råvarubörsen i Amsterdam.

Iran kan inte besegra USA i ett storkrig, men de kan få kriget att kosta mer än det smakar för USA och dess allierade. Ett sådant sätt är att i praktiken stänga Hormuzsundet. 

Farleden ut ur Persiska viken är vältrafikerad och en normaldag passerar dagligen 20 miljoner fat olja och andra bränsleprodukter. Att stoppa trafiken genom sundet och samtidigt slå mot regionens fossilindustri och raffinaderier blir ett nödvändigt vapen för att Iran ska kunna tvinga USA och Israel att upphöra med sitt bombkrig.

För varje dag ökar risken att kriget blir en lång och kostsam konflikt och att de ekonomiska konsekvenserna kommer att slå mot hela samhället.

Trots att Tidöpartierna gjorde stor sak av bränslepriserna förra valet börjar vi återigen se priserna närma sig 20-kronors gränsen. I ett försök att hålla nere ”priset vid pump” beslutade regeringen i måndags att tillfälligt sänka bränsleskatten till EU:s miniminivå. Men det är inte bara de motorburna som drabbas. Kriget mot Iran kommer att slå mot alla svenska plånböcker, inte minst mot de som redan är tomma.  

Prisökningen är liknande på konstgödsel, en produkt som är starkt kopplad till fossilindustrin. Mer än hälften av allt kvävebaserat konstgödsel utvinns ur naturgas eller kol och runt en tredjedel av världsproduktionen sker i området runt Persiska viken. Även om varken USA eller Europa är de största importörerna från området så slår prisuppgångarna brett och bönder över hela världen flaggar nu för stora kostnadsökningar inför årets skörd.

Precis som inflationsvågen 2022, som framför allt hade sitt ursprung i de omfattande sanktionerna mot Ryssland, kommer överheten göra allt för att kostnaderna för USA:s krig ska bäras av arbetare och vanligt folk. Att vi inom kort kan se kraftigt ökade levnadsomkostnader är i alla fall en risk som borgerliga ekonomer själva bedömer som inte osannolik. 

Så resonerar den svenska riksbanken när de i slutet av förra veckan gav sitt planerade räntebesked. ”Ett möjligt scenario är att kriget får betydligt större effekter på den globala ekonomin och leder till en bredare och mer varaktig inflationsuppgång”, skriver Riksbanken i ett pressmeddelande. 

Kapitalismen befinner sig i en permanent kris, där borgarklassen i västvärlden tillåts gå på offensiven på alla områden. Vi ser nedmontering och privatisering av välfärden. Kraftiga inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter. Ökad repression och en militarisering som genomsyrar hela samhället. 

Till det har vi klassklyftor i Sverige som är de största i vårt land sedan den borgerliga demokratin infördes. Och inte minst ser vi en allt mer aggressiv och öppen imperialism.

Borgerligheten har ersatt folkrätten med näverätten och för svenska politiker är det numera självklart att den moraliska kompassen ställs efter hur USA och Israel agerar.

När bomberna började regna över Teheran i slutet av februari var Ulf Kristerssons inställning att det inte gjorde något om kriget var folkrättsvidrigt. Hur kriget avslutas kommer nog säga ”ganska mycket om vad vi tycker om det”, sa Kristersson i SVT:s Agenda. 

Trots att USA:s president flera gånger hävdat att kriget är vunnet fortsätter Iran med dagliga drönar- och missilattacker mot sina fiender. Inget tyder på att det iranska styret är nära att falla och Hormuzsundet är fortsatt stängt för USA och dess allierade.

Precis som Trump har Tidöregeringen anammat den borgerliga opportunismen fullt ut. För några veckor sedan var regeringen tydliga med att ett svenskt deltagande var uteslutet. Men när USA satte ned foten tog det bara några dagar innan statsministerns ryggrad vek sig som ett sladdrigt papperssugrör.

Nu ska istället Sverige och 20 andra länder agera dörrvakt åt imperiet. I ett gemensamt uttalande från förra veckan talar man om att Iran måste upphöra med sina attacker och att de undertecknande länderna står redo att hjälpa USA att säkerställa fria transporter genom Hormuzsundet. 

Irans attacker fördöms. USA och Israels attacker förringas. Kristerssons Sverige är en lydig vasall.

Imperialismens oundvikliga konflikter är ett resultat av att kapitalet kräver ständig expansion. Istället för krig och kristid behöver arbetarklassen en politik för fred och välfärd. Något som dagens politiker varken tycker är önskvärt eller möjligt. 

När såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet helt släppt kraven på nedrustning är Kommunistiska Partiet allt mer ensamma om att stå upp för folkrättens principer. Vi kämpar för fred och för det enda samhällssystem som gör freden möjlig – socialismen.

En positiv stämning råder på Kommunisternas particentral när Proletären talar med tre av fyra i partiets arbetsutskott, ytterst ansvarig för valrörelsen. Valarbetet är i full gång och valrörelsen blir ett prov för såväl partiets politik som dess organisationsförmåga.

– Våra avdelningar är aktiva och vill få tillfälle att komma ut med sin politik. Valrörelsen är ett bra sätt att fortsätta den långvariga kamp mot nedskärningar som Kommunistiska Partiet gått i spetsen för, säger Povel Johansson, partiordförande.

– Och samtidigt får våra avdelningar chansen att utvecklas i sitt arbete, och verkligen konkretisera den politik vi under åren fört i lokala frågor, fyller partisekreterare Filip Astvald i.

Att Kommunistiska Partiet ställer upp just på kommunnivå, och inte i riksdagsvalet, ser inte particentralen som en brist. Tvärtom, det är från den lokala nivån som partibygget börjar och grunden för framtida expansion muras.

– Trots att vi inte ställer upp i riksdagsvalet finns vi ändå på plats i de flesta av Sveriges större städer och i Region Stockholm. Fler svenskar än någonsin kommer att ha möjligheten att lägga sin röst på Kommunistiska Partiet, påpekar Povel Johansson.

Vid förra valet, 2022, hade Sverige nyligen fattat beslutet om medlemskap i Nato, något som förverkligades två år senare. Sedan dess har de världsomvälvande händelserna avlöst varandra – folkmordet i Palestina med start 2023, den tilltagande krigshetsen, och inte minst angreppen mot Venezuela och Iran som inledde 2026.

De skärpta motsättningarna internationellt har lett till skiften även i Sverige. Folkmordet i Palestina fick hundratusentals svenskar att gå ut på gatan och demonstrera. Krigspropagandan har hos många framkallat motsatt reaktion. Fler människor ser sig omkring efter andra alternativ.

– Sedan två år tillbaka har vi drivit kampanjen ”Välfärd inte vapen” som fått ett mycket gott gensvar. Vi ser en tillströmning av medlemmar och en ökning av antalet prenumeranter på Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Många är kritiska till upprustningshetsen och Natoanslutningen. När vi då är de enda som vågar försvara freden och välfärden, är det många som lyssnar, menar Jan-Åke Karlsson.

I fokus för Kommunisternas valkampanj står just denna paroll, välfärd inte vapen. Därutöver ska partiet driva frågan om kommunal bojkott av israeliska varor och tjänster, krav på svenska kollektivavtal på arbetsmarknaden, och hyressänkningar.

Varför ska då de som ser dessa frågor som viktiga då rösta på just Kommunistiska Partiet? Filip Astvald påpekar att K inte är ett parti som alla andra.

– Vi är det enda partiet som konsekvent står på arbetarklassens sida, mot nedskärningarna, mot upprustningen, för att tillföra mer pengar till välfärden. Vi är ju dessutom ett utomparlamentariskt parti. Det viktigaste för oss är att människor tar strid för sina intressen där de befinner sig. På jobbet, i det egna bostadsområdet, i skolan. Vi vill inte vara ombudsmän för vanligt folk, utan föra in vanligt folks krav i de parlamentariska församlingarna. Det skiljer oss från alla andra partier i Sverige.

– Ja, de andra partierna ser bara till makten. Det finns inga röda linjer för dem. För Kommunistiska Partiet är det tvärtom. Vi vet var våra röda linjer är dragna och vi kommer inte att tumma på dem. Vi vill inte förvalta kapitalismen. Vi vill förändra samhället i grunden, tillägger Povel Johansson.

Valdagen närmar sig dag för dag och på många håll i Sverige har den kommunistiska valkampanjen redan satt igång. Det officiella startskottet för Kommunistiska Partiet blir 1 maj, då de traditionsenliga torgmötena och demonstrationstågen även kommer att bli valupptakter för partiets avdelningar. Därefter följer fyra månaders intensivt arbete för att nå ut med partiets politik.

– Vi är större och bättre organiserade än 2022. Vår medlemsbas är både yngre och mer aktiv. Våra avdelningar ligger i startgroparna. Jag tror det blir en fantastisk valrörelse, säger Filip Astvald.

– Både från centralt håll och ute i avdelningarna är vi förväntansfulla. Vi ser helt enkelt fram emot valet, konstaterar Jan-Åke Karlsson.

Ännu återstår mycket arbete innan valdagen, men Kommunistiska Partiet står rustat. Den positiva stämningen på Marx-Engelshuset i Göteborg är bara ett av valrörelsens ”vårtecken”.

Proletären träffar Irans ambassadör, Hojatollah Faghani, på ambassaden på Lidingö i Stockholm. Han ställer sig kritisk till västerländska mediers rapportering och Sveriges agerande under kriget.

Kriget grundar sig i en allvarlig felbedömning – och Iran har inte fört några samtal med USA sedan de tillsammans med Israel inledde kriget den 28 februari, berättar ambassadören som samtidigt säger att USA försökt kontakta Iran de senaste dagarna.

– Meddelanden har förmedlats via vissa vänligt sinnade länder att USA framfört en begäran om att inleda förhandlingar i syfte att få ett slut på den pågående konflikten. Dessa meddelanden har granskats noggrant och besvarats i enlighet med landets principiella ståndpunkter, berättar Hojatollah Faghani och fortsätter:

– I våra svar framfördes varningar om de allvarliga konsekvenserna av eventuella angrepp mot islamiska republiken Irans livsviktiga infrastruktur. Det underströks att ett angrepp riktat mot Irans energiinfrastruktur skulle bemötas med ett beslutsamt, omedelbart och effektivt svar från Irans väpnade styrkor.

Kriget mot Iran har nu pågått i snart en månad. Vad har kriget inneburit för det iranska folket?

– Vi startade inte kriget. Vi bombades återigen mitt under förhandlingar med USA. Utifrån tidigare erfarenheter var vi allvarligt oroade på deras pålitlighet och därför förberedda på en sådan situation. Kriget är ett uppenbart brott mot artikel 2 i FN-stadgan. Vi försvarar oss utifrån vår legitima rätt i enlighet med artikel 51 i stadgan.

– Vårt folk har sett att redan under krigets första dag blev deras ledare martyr tillsammans med 167 skolflickor från Minab, vilket påverkat allmänhetens uppfattning och stärkt deras beslutsamhet. Vi står redo för att försvara vårt folk, som visat en hög grad av motståndskraft, säger Hojatollah Faghani, och fortsätter:

– Om ni har sett bilderna från gatorna i Teheran ser ni att människor trots bombningarna fortsätter att gå ut och samlas på offentliga platser varje kväll. När USA nyligen bombade ön Kharg var det många som frivilligt åkte dit för att hjälpa till. I många länder skulle människor under sådana omständigheter kanske välja att lämna platsen.

– Enligt min mening återspeglar detta en social anda som förtjänar djupare reflektion och studier. Vårt folk ser detta krig genom linsen av motstånd, uppoffring och ståndaktighet.

Förväntade ni er kriget? Trodde ni på förhandlingarna och att en fredlig lösning var möjlig?

– Vi har alltid visat att vi tror på diplomati. 2015 skrev vi under kärnenergiavtalet JCPOA, men västländerna fullgjorde inte sina åtaganden. 2017 drog sig president Trump ur avtalet. Trots detta fortsatte vi att fullgöra våra åtaganden under ytterligare ett år, vilket bekräftades av Internationella atomenergiorganet (IAEA) i 16 separata rapporter. Därefter minskade vi gradvis våra åtaganden inom ramen för själva avtalet, i hopp om att de andra parterna skulle återgå till sina, men så skedde inte.

– Under Biden-administrationen fanns det möjlighet att återgå till JCPOA. Den möjligheten utnyttjades dock inte eftersom man trodde att ytterligare eftergifter kunde erhållas från Iran, vilket enligt får uppfattning var en felbedömning. Under president Trumps andra mandatperiod visade vi, trots att USA drog sig ur JCPOA med en enda underskrift och spänningarna som orsakades av general Qassem Soleimanis martyrdöd, att vi fortfarande var villiga att delta i förhandlingar. Utvecklingen under denna period undergrävde dock den processen. I dag tror jag att många länder har fått en bättre förståelse vad gäller tillförlitligheten i USA:s åtaganden.

Ambassadören framhäver att Irans beväpnade styrkor var redo för ett eventuellt angrepp innan kriget bröt ut. Han understryker också att Irans militära struktur är intakt och att försvarsoperationer ännu pågår mot amerikanska och israeliska militärpositioner.

Vad tycker du om svenska och västerländska mediers rapportering om kriget?

– Det verkar som om medielandskapet i Sverige blivit mer försiktigt efter Nato-inträdet. Jämfört med tidigare verkade de mindre benägna att öppet ifrågasätta delar av stormakternas politik. Det vi ser är en form av normalisering av handlingar som väcker allvarliga farhågor ur folkrättslig synvinkel. Vi hade förväntat oss att värdet av människoliv skulle återspeglas mer konsekvent i den offentliga debatten, utan selektivitet, inklusive av somliga svenska journalister och politiker.

Statsminister Ulf Kristersson har sagt att om kriget lyckas är det tillåtet. Vad tänker du om det?

– Vi anser att sådana uttalanden väcker viktiga frågor om de principer som styr internationella relationer. Om användningen av våld kan rättfärdigas av resultatet, rör vi oss bort från ett regelbaserat system och mot en mycket mer osäker och instabil situation.

– Enligt vår uppfattning låg det också en allvarlig felbedömning bakom detta krig. Vissa kanske trodde att yttre påtryckningar skulle leda till inre kollaps eller politisk förändring. Vad som faktiskt har hänt är motsatsen. Trots förlusten av högt uppsatta tjänstemän – inklusive vår högsta ledare – har systemet förblivit stabilt, institutionerna fortsätter att fungera och landet har reagerat bestämt. Detta visar att den inre strukturen är mer motståndskraftig än vad många antagit.

Hojatollah Faghani säger att kriget har stärkt det iranska folkets sammanhållning och enhet.

– När en nation känner sig hotad blir interna meningsskiljaktigheter mindre betydelsefulla. Detta har varit ett av de tydligaste resultaten av de senaste utvecklingarna, och något som noggrant bör förstås.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard påstår att Iran utgör ett hot mot omvärlden.

– Om vi tittar på bedömningar som kommer från västerländska institutioner själva ser vi en annan bild. Rapporter från amerikanska säkerhetsorgan, däribland uttalanden från chefen för USA:s Nationella centrum för kontraterrorism [Joe Kent], har visat att Iran inte betraktades som ett direkt hot på det sätt som ibland framställdes. Hans avgång, som enligt uppgifter är kopplat till oenigheter om kriget, är också betydelsefull. Den tyder på att det även i USA finns olika åsikter om hur Iran bör förstås, säger Irans ambassadör, som menar att den här typen av förenklade narrativ om påstådda hotbilder in speglar verkligheten.

Hon menar också att Iran inte får tillåtas skaffa sig kärnvapen.

– Iran har konsekvent och tydligt förklarat att landet inte strävar efter att utveckla kärnvapen. Denna ståndpunkt är principiell och har upprepade gånger framförts på högsta politiska och religiösa nivå. Vårt kärnkraftsprogram är helt och hållet fredligt och är grundat på vår legitima rätt enligt internationell rätt att utveckla kärnenergi för civila ändamål, inklusive energiproduktion, medicin och vetenskaplig forskning.

– Det är också viktigt att understryka att Irans kärnkraftsprogram har varit föremål för några av de mest omfattande och ingripande övervaknings- och kontrollåtgärderna från IAEA. Denna nivå av tillsyn återspeglar vår öppenhet och vårt engagemang för internationella åtaganden.

– Vad som förbryllar mig med ministern och som jag ännu inte funnit svar på är: vad är motiveringen till hennes tystnad vad gäller Israels kärnvapen och hennes bristande oro över denna fråga. Samtidigt som det bekräftas ansedda internationella institutioner såsom Internationella brottmålsdomstolen ICC att Israel har begått krigsförbrytelser i Palestina och för närvarande begår nya krigsförbrytelser på tre fronter – Libanon, Gaza och Iran – och inte är medlem i icke-spridningsavtalet NPT?

Hojatollah Faghani på ambassaden på Lidingö i Stockholm. Foto: Proletären

Hur tror ni kriget kommer att påverka era relationer med andra länder i regionen?

– Islamska republiken Iran hyser stor respekt för principen om god grannsämja och broderskap med sina grannländer. Irans försvarsåtgärder riktar sig uteslutande mot legitima mål som tillhör USA och den israeliska regimen som är belägna i vissa länder i regionen. Sådana försvarsåtgärder syftar inte på något sätt till att inkräkta på våra grannländers suveränitet, säger Hojatollah Faghani och fortsätter:

– Den amerikanska militära närvaron har endast destabiliserat regionen, och de arabiska länderna inser nu att USA varken har för avsikt eller förmåga att försvara dem.

Ambassadören berättar om hur sanktionerna mot Iran har en direkt inverkan på iraniers dagliga liv och landets tillgång till internationella finansiella system, handel och förmåga att importera varor.

– Irans situation är unik. Få länder har utsatts för den här nivån av konstant tryck – år av sanktioner, i kombination med stora säkerhetsutmaningar – och ändå lyckats förbli stabila. Detta har lett till att landets förmågor stärkts. Iran har satsat mer på självförsörjning och inhemsk utveckling. Det har varit långt ifrån enkelt, men det har skapat en viss motståndskraft.

Hur ser du på att exiliranier i Sverige och i många andra länder firar kriget, attackerna och mordet på ayatolla Ali Khamenei?

– Att fira att oskyldiga människor mist livet är inte förenligt med iransk kultur och grundläggande mänskliga värderingar, oavsett politisk ståndpunkt.

– Det är också viktigt att påpeka att detta inte representerar alla eller ens en stor del av iranierna utomlands. Majoriteten av iranierna, inklusive de som bor i Sverige, har uttryckt sorg och oro. Vi får meddelanden varje dag från iranier som är djupt berörda av det som sker. Det har också hållits allmänna sammankomster här i Sverige där iranier har uttryckt sitt motstånd mot kriget och stöd för sitt land, svarar ambassadören, som framhåller att varken USA eller Israel har något intresse av det iranska folkets välmående.

Många av dem hyllar den gamla monarkin och Reza Pahlavi. Vad är din syn på honom?

– Pahlavis system störtades av det iranska folket. I dag finns det ingen meningsfull social bas för den modellen i Iran. Reza Pahlavi uttalar sig utifrån landet och uppmanar ofta till handlingar utan att ha någon direkt koppling till verkligheten på plats, säger Hojatollah Faghani.

I västerländska medier framställs Iran som en diktatur som förtrycker kvinnor och politisk opposition. Vad tänker du om denna bild av Iran?

– Jag tror att det är viktigt att förhålla sig försiktigt till sådana beskrivningar. Iran är ett komplext och mångfacetterat samhälle som inte kan reduceras till enkla etiketter, säger den iranska ambassadören, och uppmanar att ta del av journalisters redogörelser och turisters berättelser från deras besök till landet.

– Titta på gatorna i Iran idag! Män och kvinnor försvarar detta system med sina liv och lämnar inte gatorna ens under kraftiga bombningar. Varför? Svaret ligger i de iranska medborgarnas tystade röster. Dessa män och kvinnor vet vilka ansträngningar systemet har gjort genom åren – trots hårda sanktioner – för att förbättra förhållandena för personer i alla samhällsklasser.

– Vi måste vara försiktiga med västerländska mediers taktik. När marginaliseringen av iranska kvinnor diskuteras i mainstream-medierna avleds ofta uppmärksamheten från marginaliseringen av kvinnor på andra håll. Låt mig fråga: innebär förekomsten av mer än 17.000 officiella porrstudior i USA, som producerar tusentals, kanske miljoner, timmar av pornografiskt innehåll ett stärkande eller ett utnyttjande av kvinnor?

– Det är ironiskt att brottslingar med kopplingar till kretsar som Epsteins nätverk skulle påstå sig vara bekymrade över kvinnors rättigheter i Iran, säger Irans ambassadör.

Hojatollah Faghani berättar även att det iranska samhället präglas av social och kulturell mångfald med flera olika etniska och religiösa grupper, till exempel armenier och judar.

– Detta betyder inte att det inte finns några utmaningar. Varje samhälle har sina problem. Men den allmänna bilden som ofta presenteras i västerländska medier fångar inte hela verkligheten. En mer balanserad förståelse är nödvändig för att skapa en mer korrekt bild.

I december bröt protester ut i Iran. Regeringens svar har beskrivits som en massaker på oskyldiga demonstranter, utförd av säkerhetspolisen. Vad är din kommentar till detta?

– Protesterna orsakades initialt av ett allmänt missnöje bland delar av samhället över devalveringen av valutan och den stigande inflationen. Båda är direkta konsekvenser av de orättvisa, omänskliga och olagliga amerikanska sanktionerna, som utgör en form av ekonomiskt terrorism.

– Under de första tre dagarna var demonstrationerna fredliga. Tyvärr övergick de gradvis till en våldsam fas under de följande sju dagarna, samtidigt som polisen fortfarande utövade största möjliga återhållsamhet. Upploppen fortsatte, trots att regeringen, som redan hade erkänt protesterna som en legitim rättighet för folket, var engagerad i att ta itu med allmänhetens krav och höll flera möten på hög nivå med representanter för demonstranterna, berättar ambassadören, och fortsätter:

– Mellan den 8 och 10 januari förändrades situationen då terroristceller med utländska kopplingar blev aktiva. Ni vet att medlemmarna i dessa grupper nu hävdar att deras medarbetare dödades, vilket bekräftar att de var verksamma på plats och försökte skapa en falsk flagg genom att döda civila.

Hur ser du på regeringens och säkerhetspolisens ansvar i samband med dessa våldsamma händelser? Ser du att det även kan ha förekommit övergrepp?

– Varje regerings ansvar är att säkerställa allmänhetens säkerhet och att lagen respekteras. Denna balans kan vara svår att upprätthålla, särskilt i snabbt föränderliga situationer där fredliga sammankomster övergår och blir våldsamma.

– När beväpnade element kliver in i en situation blir rättsväsendets roll kritisk. Den främsta uppgiften är att förhindra ytterligare våld och skydda medborgare. Detta är en universell princip. Även i Sverige, där rätten att demonstrera respekteras, skulle myndigheterna reagera omedelbart om individer använde vapen, attackerade poliser eller utsatte andra för fara.

Ambassadören hänvisar till Norge-baserade människorättsorganisationen Hengaw som rapporterat att 500 från rättsväsendet och polisen dödades i Iran i samband med protesterna i december och januari. Enligt iranska myndigheter dödades 3.117 människor i samband med protesterna och våldsamheterna. Enligt andra organisationer kan siffran vara betydligt högre.

Samtidigt berättar Hojatollah Faghani att överträdelser av insatsregler utreds.

– Det har resulterat i avskedanden, fängelsestraff, skadeståndsbetalningar och till och med Qisas-domar [dödsstraff] för säkerhetsstyrkor, berättar Hojatollah Faghani, som refererar till flera tidigare konkreta fall där tjänstemän och poliser utretts och straffats i enlighet med Irans rättssystem.

I media har det rapporterats om en svensk medborgare som avrättats i Iran, anklagad för spioneri. Vad är din kommentar till detta?

– Individen i fråga var en iranier som dömts på grundval av starka bevis, inklusive dokumenterade aktiviteter och hans egna erkännande, för spioneri för Israels räkning. Han hade lämnat ut känslig information om strategiskt viktiga platser som senare blev måltavlor under tolvdagarskriget.

Hojatollah Faghani förnekar rapporterna i västerländska medier om förhandlingar mellan Iran och USA, som president Donald Trump påstod var ”väldigt bra och produktiva samtal om en komplett och total lösning på våra fientligheter i Mellanöstern”.

– Ingen dialog och inga förhandlingar med USA har ägt rum de senaste 24 dagarna av det påtvingade kriget. Irans ståndpunkt gällande Hormuzsundet, liksom villkoren för att avsluta kriget, förblir oförändrade.

Vilka är Irans villkor för att avsluta kriget?

– Vi accepterar inte ett eldupphör. Men om det finns några förslag på att avsluta kriget som uppfyller våra villkor – såsom att konflikten permanent löses i hela regionen och att de skador som åsamkats Iran kompenseras – kommer vi att lyssna på och överväga dessa förslag, avslutar Hojatollah Faghani.

Fotnot: Intervjun är genomförd delvis skriftligt via mejl, delvis på plats på Irans ambassad.

Jag och min snart fyraåriga dotter har en diskussion här hemma. Hon är upprörd för att jag hjälpt henne med ytterkläderna inför färden till förskolan. Hon kan minsann klä sig själv. Att jag av praktiska skäl och i strävan att inte komma försent hjälpt henne spelar ingen roll. Hon utbrister: “Det står i barnkonventionen att vuxna ska lyssna på barn!”

Hon har såklart rätt i sak. Det står så i barnkonventionen. Först tänker jag ta en diskussion om att det finns en himla massa vackra dokument som innehåller tusentals fina ord om rättigheter, men att dokumenten saknar värde när verkligheten knackar på dörren. Jag låter så klart bli. Vi får väl börja om proceduren med ytterkläderna.

En treårings röda linjer är många. Många fler än som får plats i en ledarkrönika. Då är det lättare att räkna upp det politiska etablissemangets röda linjer inför årets stundande val. Vänsterpartiet har inga alls. Redan ett år innan valet, i september 2025, gick Nooshi Dadgostar ut och sa att Vänsterpartiet inte kommer ha några röda linjer inför eventuella förhandlingar om att sitta med i den kommande regeringen.

Även Liberalerna har gjort det tydligt att några röda linjer inte kommer att finnas inför valet. Simona Mohamsson går från att kalla SD för rasister till att krama dess partiledare. Både V och L menar att det handlar om att “ge och ta”. Politik handlar om sakpolitik, inte ideologi.

Det innebär också att det svenska folket, i vanlig ordning, inte bör tro på ett enda ord som kommer från politikernas munnar. Det partierna går till val på är fina ord på ett papper eller en skärm. Så fort samma politiker har möjligheten att sätta sig på en maktposition kommer dessa fina ord att kunna förhandlas bort. Det handlar om att “ge och ta”.

I Örebro likt många andra kommuner i landet visar prognosen på en minskande befolkning. Det föds allt färre barn. Samma politiker som i förra valet fiskade röster med löften om satsningar på skola och välfärd visar nu vad orden faktiskt var värda. Förskolor och skolor läggs ner eller slås ihop. Den som i förra valet röstade på partierna som lovade bättre skola och välfärd kanske känner sig lite lurade.

Ett rimligt agerande från politiker och tjänstemän vore så klart att utnyttja situationen till något positivt. Barngrupper i förskola och skola borde minskas ner till rimlig storlek. Det skulle ge personalen en mycket bättre arbetsmiljö. Barnen skulle också kunna bli sedda på ett helt annat sätt. Det är inte speciellt konstigt att politikerföraktet växer i Sverige.

Så även om min dotters röda linjer skapar en del frustration och gräl har hon något som det politiska etablissemanget uppenbarligen saknar: integritet och en orubblig strävan att få sin vilja igenom.

Hennes mantra om att kunna själv är något som vi vuxna borde ta till oss. Istället för att hoppas att politikerna håller sina vallöften borde du lova dig själv att försöka påverka din och dina arbetskamraters vardag. Vi borde göra en treårings inställning till en kollektiv inställning. Fy fan vad jobbigt det hade blivit för det politiska etablissemanget.

Krig avgörs sällan enbart på slagfältet. Militära kampanjer kan förstöra städer och döda ett stort antal människor, men politiska resultat definieras av uthållighet, legitimitet och de historiska strömningar som flyter under det omedelbara våldet. 

Medan kriget som USA:s president Donald Trump påtvingat Irans folk kan ge taktiska segrar för Israel och USA, berättar den politiska terrängen redan en annan historia. Iran har förlorat infrastruktur och människoliv, men det är troligt att Iran kommer att vinna kriget politiskt.

Första aspekten: Regimskifte 

Det centrala målet med den amerikansk-israeliska militära kampanjen verkade vara regimdestabilisering eller regimskifte. Tidiga bedömningar från amerikanska underrättelseorgan visar dock att trots morden på högt uppsatta politiska ledare har det politiska systemet inte kollapsat. Det har inte heller, trots de tunga bombardemangen, förekommit någon intern revolt. 

Kriget verkar snarare ha stärkt den islamiska republiken och dess islamiska revolutionsgarde. Historien visar oss att när en nation, särskilt en med en historia av nationell stolthet som Iran, attackeras av utomstående, tappar interna politiska överväganden tillfälligt i betydelse då frågan om suveränitet blir överordnad. Det betyder att varken USA eller Israel har något verkligt politiskt slutmål för kriget.

När slutar de bomba? Den 9 mars sa Trump att Iran ”inte har någon flotta, ingen kommunikation, de har inget flygvapen. Deras missiler är nere på bottenskrapet. Deras drönare sprängs överallt”. 

Om Iran inte har mer militär kapacitet, varför inte invadera Iran och störta resten av staten? Det är uppenbarligen inte aktuellt. Målet med regimskifte är bara en dröm för den tidigare iranska oligarkin i exil och för den israeliska regeringen.

Andra aspekten: Asymmetrisk makt

Under folkmordet mot det palestinska folket försvagade den israeliska militären ”motståndsaxelns” styrkor i Libanon och Syrien (inklusive att låta en tidigare al-Qaida-ledare bli president i Syrien, som sedan lät Israel flyga över Syrien för att bomba Iran). Både Israel och USA antog att detta innebar att Iran inte längre hade fördelen av denna ”motståndsaxel” för att attackera Israel som vedergällning för bombningarna av Iran. ”Motståndsaxeln” är dock inte bara en militär allians, den är också rotad i en politisk kultur.

Att resa genom arbetarklassområden – mestadels shiamuslimska – i södra Libanon och Syrien (inklusive en dramatisk resa på landsbygden i Aleppo) under det senaste decenniet har visat mig att dessa områden har en stark kulturell samhörighet med det iranska religiösa och politiska ledarskapet. Denna koppling bäddar in Iran i en bredare politisk kamp mot Israel och USA, vilket komplicerar den strategiska miljön och ökar kostnaden för eskalering. Konflikten är inte ett simpelt krig mellan stater, utan en del av en bredare motsättning kring Västasiens framtid, som inkluderar en rad politiska och sociala grupper som inte är beredda att låta USA och Israel segra i Iran.

Tredje aspekten: Diplomatiska problem 

USA:s och Israels krig började med en attack som dödade 165 flickor på en grundskola. Amnesty Internationals Erika Guevara-Rosas sa att denna ”förfärande attack mot en skola, med klassrum fulla av civila, är en motbjudande illustration av det katastrofala och helt förutsägbara pris som civila betalar under denna väpnade konflikt”. 

Attackerna har förstört viktig civil infrastruktur som sjukhus och energianläggningar, och har lett till allvarliga problem i vardagslivet i hela Iran. Eftersom USA och Israel började bombandet just när det verkade som om det blivit ett genombrott i förhandlingarna, har regeringar och befolkningar över hela världen nu ytterligare ett exempel på när USA använder överväldigande militär makt snarare än diplomati. 

Denna uppfattning är viktig eftersom den globala legitimiteten har förändrats, och länder som Kina och Ryssland vägrar att isolera Iran. Ryssland, verkar det som, har tagit Irans nya högsta ledare Mojtaba Khamenei till Moskva för behandling av skador som han ådrog sig under bombningarna – ett tecken på de varaktiga relationerna mellan länderna.

Fjärde aspekten: Strategisk geografi 

Irans förmåga att stänga Hormuzsundet – genom vilket en stor del av världens olje- och naturgasförsörjning passerar – har lett till störningar i hela den globala ekonomin. Brent råolja, indikatorn för oljepriser, steg till över 100 dollar fatet, fraktpriserna för oljetankfartyg och premier för krigsriskförsäkringar steg snabbt, och gödningsmedel som transporteras genom sundet är nu fast där, vilket kommer att få en enorm inverkan på det globala jordbruket. 

Irans geografiska förmåga att stänga sundet ger landet en makt som få stater har. USA är nu desperata att få länder att sätta press på Iran – militärt och diplomatiskt – för att öppna sundet igen, men få verkar intresserade. Kina inledde till exempel bilaterala samtal med Iran för att tillåta sina egna fartyg att passera och uppmanade sedan till nedtrappning; amerikanska allierade i Asien, som Japan och Sydkorea, samt europeiska länder, har avböjt att delta i det militära äventyret.

Femte aspekten: Gränserna för militär makt 

Israel och USA kan attackera iranska anläggningar och infrastruktur, men de kan inte invadera ett land med nästan 100 miljoner invånare, av vilka många aktivt kommer att göra motstånd mot ockupationen. En sådan markinvasion skulle utlösa en regional brand som kommer att dra in Irak och Jemen, där situationen i stort sett är lugn. Ett fåtal attacker i Irak har ännu inte visat vilket stöd som Iran skulle få där om det skulle ske en markinvasion av USA och Israel. 

Erfarenheterna från Irak (2003) och Libyen (2011) visar att det är lätt att förstöra presidentens arbetsrum men svårare att montera ner det politiska systemet utan kaos. Militär överlägsenhet kolliderar med den politiska verkligheten. Militär makt över luftrummet kan förstöra infrastruktur, men den kan inte utplåna en politisk ideologi eller montera ner en stat som behåller sin interna sammanhållning.

Sjätte aspekten: En kärnvapenframtid 

USA:s och Israels attacker i juli 2025 förstörde Irans kärnenergianläggningar. ”Utplåning är en korrekt term!”, sade Trump då. 

Vad som dock inte försvann från landet var lagret på 440 kilo anrikat uran. Detta utgör grunden för ett kärnvapenprogram, om Iran beslutar att ändra sig om nödvändigheten av avskräckning med kärnvapen. 

Den senare historien om kärnvapenspridning är lärorik: 1994 undertecknade Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) det överenskomna ramverket för att frysa sitt plutoniumprogram. Men efter att USA:s president George W Bush 2001 intensifierat talet om regimskifte (med frasen ”ondskans axelmakter”), drog sig Nordkorea ur icke-spridningsavtalet 2003. Det skedde ett diplomatiskt genombrott i sexpartssamtalen 2006, som följdes av att USA fryste 25 miljoner dollar av Nordkoreas tillgångar, vilket ledde till kärnvapenprovet i oktober 2006. 

Dessa två krig (2025 och 2026) som påtvingats Iran kan bryta löftet att inte genomföra kärnvapentester och leda till utvecklingen av ett iranskt kärnvapen.

Iran kommer att komma ut ur detta krig med skadad infrastruktur, under stort ekonomiskt tryck och med familjer förkrossade av förlusten av liv och lem. Men krig bedöms inte enbart utifrån förstörelse. De bedöms utifrån huruvida politiska mål uppnås. 

USA och Israel kommer inte att uppnå några av sina krigsmål. Historien bjuder ofta på sådana ironier. Imperier går in i krig säkra på sin militära överlägsenhet, bara för att upptäcka att politisk legitimitet, nationell motståndskraft och strategisk geografi är krafter som bomber inte lätt kan besegra.

Vijay Prashad är en indisk historiker och journalist. Han är författare till 40 böcker, inklusive Washington Bullets, Red Star Over the Third World, The Darker Nations: A People’s History of the Third World, The Poorer Nations: A Possible History of the Global South och How the International Monetary Fund Suffocates Africa, skriven tillsammans med Grieve Chelwa. 

Han är verkställande direktör för Tricontinental: Institute for Social Research, chefskorrespondent för Globetrotter och chefredaktör för LeftWord Books (New Delhi). Han medverkade även i filmerna Shadow World (2016) och Two Meetings (2017).

Denna artikel publicerades först i Globetrotter och är översatt av Proletärens redaktion.

KONST I Göteborg har minnesmonumentet över de svenskar som åkte och stred mot fascismen i Spanien försvunnit – en morgon stod granitsockeln på Masthuggstorget tom. Händelsen är nu polisanmäld.

Monumentet, ett kors av skulptören Torsten Renqvist (1924–2007), med inskriptionen ”Till minne av de spanienfrivilliga” invigdes 1993, i samband med 60-årsminnet av det spanska inbördeskriget.

Monumentet stod från början på Esperantoplatsen men står sedan millennieskiftet på Masthuggstorget. Skulpturen har kritiserats en del genom åren, inte minst för att den är så oanselig jämfört med den betydligt större La Mano i Stockholm, men har trots det blivit en viktig samlingspunkt. 

De Spanienfrivilligas Vänner, som varje år på 1 maj anordnar en manifestation vid korset, ser allvarligt på stölden.

– Det är mycket allvarligt att skulpturen nu har stulits från sin sockel, inte minst för anhöriga till de spanienfrivilliga, skriver föreningen i ett uttalande.

– Vår förening har tidigare framfört kritik mot att Sentida kors saknar naturlig anknytning till de spanienfrivilliga och deras kamp. Den kritiken uttrycktes även av de åldrade spanienfrivilliga som var på plats när monumentet invigdes. Detta har dock ingen betydelse i sammanhanget. Torsten Renqvists skulptur är ett viktigt konstverk i sin egen rätt som göteborgarna förtjänar att ta del av. Och de spanienfrivilliga förtjänar ett monument i staden som uppmärksammar deras insatser mot fascismen och till försvar av Spaniens demokrati och frihet. Det är därför mycket viktigt att ärendet utreds skyndsamt. 

Böter på en i sammanhanget struntsumma. Plus att Israels fotbollsförbund (Ifa) i samband med tre matcher på Fifanivå måste sätta upp en banderoll med texten ”Fotbollen förenar världen – Nej till diskriminering”.

Det är det straff Fifa dömt ut för att det israeliska förbundet hejat på folkmord och etisk rensning och för den rasism som Ifa tillåter bland andra Benjamin Netanyahus favoritklubb Beitar Jerusalem att bedriva helt öppet.

Palestinas fotbollsförbund (PFA) protesterar. Och får stöd av en jurist med meriter från den internationella domstolen i Haag (ICJ).

”Även om (beslutet att bötfälla Ifa) utgör ett steg i rätt riktning, konstaterar PFA att resultaten inte helt tar upp omfattningen och allvaret av de överträdelser som togs upp i det ursprungliga förslaget, inklusive de som rör diskriminering enligt artikel 4 i Fifa-stadgarna och andra allvarliga anklagelser som stöds av bevismaterialet inför Fifa”, skriver PFA i sitt svar.

 ifas disciplinkommitté tiger om att israeliska lag på den ockuperade Västbanken tillåts spela i israeliska ligan – ett klart brott mot Fifas egna stadgar. I sitt beslut i förra veckan hävdar Fifas disciplinkommitté att den inte kan fatta något beslut eftersom ”Västbankens slutliga rättsliga status enligt internationell rätt fortfarande är en olöst och mycket komplex fråga”.

Men frågan är varken olöst eller komplex. Det menar en före detta domare vid ICJ: Michael Dugard, som också tjänstgjorde som FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i de palestinska territorierna, hänvisar till ett ICJ-beslut från juli 2024 som går rakt emot Fifas uppfattning.

– Fifa och Uefa [det europeiska förbundet, Proletärens anm.] måste hållas ansvariga för att de avsiktligt motsäger ett beslut från Internationella domstolen om de palestinska ockuperade territorierna, säger Dugard  till tidningen The Athletic. 

Dugards kritik är skoningslös, både mot Fifa och Uefa och mot Israel och landets fotbollsförbund:

– Beslutet (i ICJ) lämnar inget tvivel om att Västbanken, östra Jerusalem och Gaza är Palestina och att Israel måste lämna områdena omedelbart. Fifa och Uefa ägnar sig åt sport-tvätt och medverkar till uppenbara brott mot internationell rätt, inklusive men inte begränsat till folkmord, apartheid och ockupation genom att tillåta fortsatt deltagande från Israel, säger Dugard.

PFA konstaterar bland annat att Fifas disciplinkommitté självt pekar ut flagranta brott: att fram till den 22 januari 2025 hade 724 palestinska idrottare, därav 324 fotbollsspelare, dödats av den israeliska armén samt att israeliska soldater och reservister regelbundet tävlar i internationella sportevenemang och att detta uppmärksammats och firats av Ifa.

Noterbart: enligt Fifa och den Internationella Olympiska Kommittén (IOC), är det absolut förbjudet för ryska och belarusiska idrottsmän med anknytning till sina länders väpnade styrkor, att tävla internationellt.

När det gäller förhållandena på Västbanken konstaterar Fifas disciplinkommitté att palestinier i praktiken är förhindrade att komma in på fotbollsarenor som ligger i israeliska bosättningar på Västbanken samt att ICJ och Human Rights Watch konstaterar att fotbollsklubbarna i dessa bosättningar tillåter endast israeler och att palestinier diskrimineras.

PFA har sedan 2013 har försökt få igenom en uteslutning av Israel ur den internationella fotbollsgemenskapen. Beslutet har förhalats av Fifabasen Gianni Infantino, en lydig Israel- och Trump-lakej. PFA kommer att åter aktualisera frågan om Israels uteslutning och om vad som händer på Västbanken, under Fifas kongress i Vancouver den 30 april.

PFA kommer, om Fifa inte skärper straffet mot Israel, att överväga att ta frågan till Idrottens skiljedomstol, The court of arbitration for sport.