Tornevall Networks

Göteborgs Stadsteater sätter upp Jerker Beckmans pjäs om de beryktade kravallerna, som ägde rum i staden i samband med EU:s toppmöte och besöket av USA:s dåvarande president George W. Bush i juni 2001.

Under dessa dagar, från den 14:e till 16:e juni, genomfördes också tre stora fredliga demonstrationer på Göteborgs gator med över 10.000 deltagare. Den största och bredaste av dessa demonstrationer samlade över 16.000 deltagare och hade kravet Sverige ut ur EU.

I den allmänna historiebeskrivning som skildrar händelserna i Göteborg under dessa dagar finns varken dessa demonstrationer eller aktiviteterna kring arrangemanget Fritt forum med. 

Det som historiebeskrivningen kretsar kring – och finns med i pjäsen – är polisinsatsen mot Hvitfeldska gymnasiet, där de inneboende låstes in bakom en ring av containrar. Inlåsningen skedde trots att Göteborgs kommun hade upplåtit skolan till övernattning för aktivister. Detta skedde på torsdagen samtidigt som demonstrationen mot Bush genomfördes under fredliga och odramatiska former.

Det som skildras i historien om de här dagarna – och också finns med i pjäsen – är kravallerna på Avenyn och polisskotten på Vasagatan. Detta skedde på fredagen samtidigt som den största demonstrationen gick genom Göteborgs gator med kravet Sverige ut ur EU. Även denna under fredliga och odramatiska former.

Det som skildras i historien – och även det finns med i pjäsen – är polisens insatser under lördagen mot Schillerska och avspärrningen av Järntorget. På lördagen gick också den tredje stora demonstrationen genom Göteborgs gator.

Demonstrationen under EU-toppmötet samlade omkring 16.000 deltagare. Foto: Arkivbild/Proletären

Pjäsen gör inte mycket för att skildra de större, folkligare demonstrationerna och ge en bredare bild av de mytomspunna dagarna.

I programbladet säger dramatikern Beckman att pjäsen handlar om en ”historieskrivning”. Detta står då kanske i motsättning till vad regissören Niklas Hjulström säger i en radiointervju, där han pekar på sina rättigheter som konstnär att föra fram det som han tycker är viktigt och relevant.

Så blir det i pjäsen. Hjulströms framställning handlar om kravallerna och dess konsekvenser. Pjäsen handlar om Ya Basta, om AFA, om Reclaim the streets, om polisens insatser… och inget annat.

På detta sätt blir pjäsen inte den ”historieskrivning” som Beckman säger sig vara ute efter – utan mer den konstnärliga frihet som Hjulström står för.

Kravallerna på stadsteatern. Foto: Ola Kjelbye

Ska man vara ärlig så sägs det efter två och en halv timme i slutrepliken att det trots kravaller och polisinsatser fanns ett Fritt Forum för debatt och seminarier och att det genomfördes stora fredliga demonstrationer mot EU. Men inte mycket mer än så.

Gestaltningen av kravallerna är dock trovärdig. Dessa åskådliggörs med häftig scenografi och mycket goda skådespelarinsatser – av Kjell Wilhelmsen som Bengan (ägare av en pizzeria på Avenyn) med den minnesvärda repliken ”Det var ju inte polisen som startade det här kriget. Det var medelklassungarna som slog sönder rutor och trodde att de kunde göra revolution”, av Elias Citterio i sin roll som nazist och av Hilda Krepper som en aggressiv och egofixerad AFA-aktivist – för att bara nämna några.

Hoppfullt blir det när Karin de Frumerie i sin roll som Tilde i nutid 2026 säger: ”Högervågen kommer ge plats för en vänstervåg. Det måste ske. Historien är ju inte slut.”

För ovanlighetens skull har Skogsstyrelsen, som annars är känd för att luta örat mot skogskapitalet, låtit en statsvetenskaplig forskare undersöka makten över skogen. Nils Droste, senior forskare på Lunds universitet, har tillsammans med två forskarkollegor samarbetat med en expertgrupp från Skogsstyrelsen.

Att skogsbruket behöver förändras är det ingen tvekan om, om man ser till den samlade forskningen om klimat och miljö. Skogen är en nyckel för att klara såväl klimat- som den biologiska mångfaldskrisen, konstaterar FN:s expertpaneler. Och Sverige klarar inte miljömålen för skogen, som klubbats i riksdagen.

Men de som har makten över skogen samverkar till att behålla systemet med kalhyggen och hög nivå av avverkningar intakt. Det är av den anledningen som maktanalysen behövs, enligt forskarna.

Den nya rapporten ”Makt över skogen” pekar ut några övergripande mekanismer.

Skogskapitalet gynnas av hög avverkning och volymbaserad avkastning. Regeringar har genom    kohandel med stödpartier i utbyte mot maktinnehav kunnat behålla status quo.

Svängdörrar mellan politik och näringsliv betingar korruption. Statliga utredningar domineras av personer med bakgrund i skogsindustrin och ministrar och statssekreterare hämtas från eller går vidare till pr-bolag som företräder affärsintressena. Ett förhållande som även gäller dem i regeringsapparaten som förhandlar fram politiska överenskommelser.

Rapportens slutsats blir att det pågår en ”global avdemokratisering” på grund av de frekventa svängdörrarna mellan politik och näringsliv, som också finns i Sverige. Inflytande sker ofta utan insyn och riskerar att snedvrida demokratin.

Idéer som växer fram underifrån får allt svårare att höras och kan inte konkurrera med resursstarka aktörer med tillgång till politiska nätverk, menar Jesper Svensson, forskare på Lunds universitet och en av författarna. Kärnan i rapporten, poängterar han, är att tyngdpunkten i makten ligger hos det skogsindustriella komplexet. ”Ett nätverk av aktörer, som är sammanbundna av målet om ökad avverkning för ökat ekonomisk avkastning”, beskriver Svensson det som i Aftonbladet.

Rapporten, som omfattar åren 2014-2022, pekar främst ut Socialdemokraterna och Centerpartiet, det ena för det långa regeringsinnehavet, det andra för dess kontakter inom jord och skogsindustrin, som konserverande politiska beslutsfattare.

Korruptionsexperten Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala Universitet,  har reagerat på rapporten om näringslivets band till skogspolitiken och risken för dolt inflytande från skogsindustrin. 

– Det behövs skärpta karensregler för politiker och ett lobbyregister för att minska risken för korruption säger han till Sveriges Radio.

I SR:s Studio Ett avvisar Kjell Arne Ottosson (KD), vice ordförande i miljö och jordbruksutskottet, rapportens kritik:

– Skogsindustrin är enormt viktig, den har varit med och byggt upp vårt välstånd. Exportvärdet uppgår till 185 miljarder kronor. Det är självklart viktig att vi har kontakter med branschen. Några dolda förbindelser känner jag inte till, säger han. 

Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, menar att det gått trögt att nå framgång med miljöfrågor vad gäller skogen, de ekonomiska aspekter har dominerat i riksdagen. Numera är hon själv en del av pr-branschen, anställd i konsultbolaget Milton som ”hjälper företagen att förstå miljöpolitiken”.

Som sådan försvarar hon lobbyismen.

– Det är inte så konstigt att personer utanför politiken tar initiativ. Det är politik ändå, det är ju miljörörelsen också, säger hon till Studio Ett. 

Splittringen i Byggnads, som Proletären rapporterat om tidigare, har nu letat sig upp i den centrala ledningstoppen. På torsdagen skickade Byggnads förbundsordförande, Kim Söderström, ut ett mejl till hundratals förtroendevalda och anställda inom förbundet.

”Antingen sitter jag tyst, eller så får jag räkna med att inte få fortsatt förtroende”, skriver han i mejlet, som Proletären tagit del av.

I mejlet slår Kim Söderström fast att Byggnads befinner sig i en ”mycket allvarlig situation” och anklagar ledande personer inom förbundet för att montera ned den interna demokratin.

”Faktum är att en mindre grupp personer, som för stunden utgör en majoritet av förbundsstyrelsen, just nu håller på att montera ned vår interna demokrati och i förlängningen skada vårt förbund på djupet”, skriver Kim Söderström.

Samtidigt menar Kim Söderström att han själv ställts inför ett ultimatum: var tyst – eller riskera att inte få förnyat förtroende på kongressen i maj.

”Jag tänker inte vara tyst”, skriver han.

Söderströms mejl har skickats efter den infekterade konflikten kring Byggnads tidigare förbundssekreterare, Jakob Wagner – som blev petad från sin post under omstridda former.

I mejlet ifrågasätter Kim Söderström hela processen bakom Wagners petning. Han menar att den revisionsrapport, som låg till grund för petningen aldrig visade några konkreta fel – men ändå användes för att driva igenom beslutet.

Rapporten ska dessutom ha hållits hemlig för stora delar av ledningen och till och med undanhållits från förbundsfullmäktige – som alltså skulle rösta om Wagners framtid.

”Att förbundsfullmäktige fattade ett så långtgående beslut utan att ha tillgång till alla relevanta uppgifter innebar att fakta och transparens åsidosattes till förmån för andra intressen”, skriver Kim Söderström.

Enligt Söderströms mejl bottnar konflikten i det maktskifte som skedde på Byggnads kongress 2022, då Jakob Wagner blev vald till förbundssekreterare med starkt stöd av medlemmarna.

Samtidigt petades den dåvarande förbundssekreteraren, eftersom denne inte fick kongressens förtroende. Valet av Wagner och petningen av dåvarande förbundssekreterare innebar att maktstrukturen inom förbundet hade utmanats och ”förflyttats”.

”De människor som tidigare hade utgjort kärnan för utövandet av makt inom organisationen insåg att makten hade flyttats ut till aktiva medlemmar. Detta – visar det sig – var något man aldrig skulle kunna acceptera”, skriver Kim Söderström.

Han skriver att samma sak går att säga om hans eget ordförandeskap.

”Dessvärre blev det tidigt uppenbart att motsättningen skulle bestå mellan de som stödde vice ordförande Lars Hildingsson och de som stödde mig och Jakob Wagner.”

Kim Söderström riktar också kritik mot Lars Hildingsson, och andra centrala aktörer inom förbundet, som enligt Söderström försökt ta kontroll över organisationen – utan att ha förtroende från Byggnads medlemmar.

”I raka ordalag är detta ett allvarligt övergrepp på medlemsdemokratin”, skriver han.

Mejlet innehåller även anklagelser om interna läckor, parallella maktstrukturer och en eskalerande konfliktkultur.

”Jag har aldrig varit med om pajkastning på denna nivå”, skriver Kim Söderström.

Han menar också att delar av Byggnads förbundsstyrelse drivit en linje som ”inte har förankring i verkligheten” – och att kontrollen över information använts för att forma bilden av konflikten.

Trots den djupa krisen meddelar ordföranden att han kandiderar för en ny mandatperiod. Han säger sig vilja ena förbundet, men samtidigt fortsätter konflikten att trappas upp inför Byggnads kongress i Malmö i slutet på maj 2026.

Proletären har sökt Kim Söderström, Jakob Wagner och Byggnads presstjänst.

Har kvinnor lägre löner bara för att de är kvinnor? Den frågan måste ställas när man tittar på lönestatistik.

Årtionde efter årtionde visar att lönegapet mellan kvinnor och män som grupp ligger ganska konstant på cirka 10 procent. Och när ålder, utbildning, arbetstid, yrke, och sektor räknats bort och lönerna räknats upp till heltidslöner återstår cirka 4,6 procent. I statistiken kallas denna skillnad för oförklarlig.   

Då gäller det att förklara den. Vissa rapporter förklarar skillnaden med att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och oftare är hemma för vård av sjukt barn. Förklaringar som sägs vara svåra att beräkna ekonomiskt.

Det mest sannolika är att det är den gamla normen som säger att det är mannen som ska försörja familjen som ligger kvar år ut och år in. Och att den uppenbarligen reproduceras hela tiden.  

Det typiska är att yrken som domineras av kvinnor har lågt satta löner. Ta den skattefinansierade välfärden som exempel. Där produceras vård och omsorg om människor som är helt nödvändiga för att samhället ska fungera. Det mest grundläggande exemplen är omsorg om barn och äldre; förskola och fritidshem, hemtjänst och äldreboende måste fungera för att andra kvinnor ska kunna gå till sina jobb.

Har kvinnor lägre utgifter för hem och hushåll än män? Nej, naturligtvis inte men de låga kvinnolönerna, som är en samhällelig struktur, tvingar kvinnor till ett ekonomiskt beroende.     

Välfärden styrs av politiker, så med ett enkelt penndrag kan politiken skjuta till mer pengar till höjda löner för välfärdsarbetare. Om den politiska viljan finns. Men det mesta talar för att den politiska viljan saknas. Då behövs påtryckningar från dem som arbetar i välfärden.     

Börja med att avskaffa jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget är en statligt finansierad skattereduktion på arbetsinkomster som bokförs i statens budget. Det infördes år 2007 av Alliansregeringen. Vissa justeringar har gjorts genom åren men avdraget är kvar. Det beräknas ha kostat staten cirka 200 miljarder kronor totalt. Bara årets jobbskatteavdrag går på lite drygt 17 miljarder kronor.  

Men jobbskatteavdraget är bedrägligt. När det infördes var bedömningen från ansvariga politiker att det skulle bidra till dämpade löneökningar i takt med att nettolönerna ökar. Samt att det skulle ha en dämpande effekt på arbetslösheten. Idag säger forskningen att den dämpande effekten på arbetslösheten är försumbar. Men på löneökningarna har jobbskatteavdraget haft en dämpande effekt.

Bedrägeriet består i att för varje krona som betalas ut från statens kassa i jobbskatteavdrag minskas möjligheten till anslag till välfärden. Och kampen för höjda kvinnolöner för välfärdarbetare har i stort sett försvunnit.

Visst är det bra med extra pengar i lönekuvertet. Men priset är en försämrad välfärd. De extrapengarna ska betalas av arbetsköparna, inte genom dränering av statens budget.

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist ställer upp (minst) ett villkor för att stödja en S-ledd regering efter valet: vinsterna i den privata välfärden ska vara kvar.

Det tjänar hon på: Thand Ringqvists bolag E14 Invest äger en del av det privata vårdbolaget Eatit AB med säte i Hudiksvall. Enligt Eatits företagsinformation ska bolaget ”ge konsultation inom mat, kost och hälsa”. Bolaget ger digital rådgivning till människor som kämpar med sjuklig fetma, en bransch som vuxit kraftigt de senaste åren i takt med att allt fler läkemedel mot fetma (obesitas) kommit ut på marknaden.

Det är en bransch som som tänjer den medicinska etiken: efter att de fått råd av ett av de snabbt växande privata bolagen i branschen, måste patienterna stå för läkemedelskostnaden själva.

– Vi får många samtal från våra medlemmar som är förtvivlade över att de inte har råd, även om de trappar ner doserna. Detta är inget nytt för patientgruppen, som är van vid att lägga pengar på olika behandlingar för viktminskning. Skillnaden här är att läkemedlen ger en stor effekt, säger Jenny Vinglid på patientorganisationen Obesitas Sverige till Dagens Industri.

Vinglid menar att de privata aktörerna ibland brister i informationen om de långsiktiga privatekonomiska konsekvenserna av en behandling.

Eatit arbetar bland annat med Region Sörmland, som betalat 55 miljoner för företagets tjänster. Eatit förmedlar digitala kontakter med dietister och läkare och med privata vårdcentralen S Snabbdoktor, och får betalt av regionen via offentliga medel.

Elisabeth Thand Ringqvist har en lång bakgrund som lobbyist för privata vårdbolag: vd för Företagarna 2011-15, i ledningen för näringslivets tankesmedja Timbro 2010-17 och mellan 2015 och 2019 också ordförande i Riskkapitalföreningen, som lobbat hårt för vinster i välfärden. Hon har också erfarenhet från lobbyistfirmor som arbetat för att säkra upp vinster i vård och skolor: JKL och Marsnen Advisors.

2017 beslutade Region Skåne att införa journalsystemet Millennium. Då beskrevs systemet som ett stort lyft för vården som skulle underlätta administrationen.

Åtta år senare är systemet fortfarande inte i drift och har samtidigt kostat Region Skåne över 2,2 miljarder kronor.

En granskning som Sydsvenskan gjort visar att upphandlingen för Millennium aldrig ens borde ha blivit godkänd. Systemet saknade till exempel korrekt så kallad CE-märkning – ett grundkrav för medicintekniska produkter inom EU.

Samtidigt ratades Millenniums huvudkonkurrent Cambio på helt felaktiga grunder. Vilket i praktiken betydde att politikerna i Region Skåne bara hade ett alternativ att gå på.

Och när regionens politiker skulle fatta ett beslut om Millennium så blev de vilseledda att tro att journalsystemet hade uppfyllt alla upphandlingskrav.

– Det är ett brott mot LOU, men inte ett brott i straffrättslig mening där en enskild person kan ställas inför rätta, säger Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, till Sydsvenskan.

Samtidigt varnade experter för riskerna med Millennium. Ett bristfälligt journalsystem kan leda till fel diagnoser, missade allergier och förväxlade prover – med potentiellt livshotande konsekvenser.

Ytterligare något som väckt kritik är att personen som ansvarade för att köpa in Millennium kort efter affären valde att säga upp sig från regionen. Hans nya jobb blev istället på Cerner, företaget som skapade Millennium – med nästan dubbelt så hög lön.

– Jag skulle summera allt det här som ett hisnande exempel på ren och skär korruption. Man har klämt igenom en kamel genom ett synålsöga – och till och med dragit det så långt att man har vilselett politiker, säger Olle Lundin till Sydsvenskan.

Nu överväger Region Skåne att helt skrota systemet. Ett besked som möts med lättnad bland vårdpersonalen i regionen, som länge kritiserat projektet.

– Det är ett slöseri med tid och skattepengar, säger Miklós Mester, gynekolog i Region Skåne.

Det blir Andreas Åström, moderat ordförande i tekniska nämnden i Upplands-Bro kommun, som ska utreda gifthalten i den hårt kritiserade bullervallen som byggdes i kommundelen Brunna för sex år sedan.

Den Andreas Åström som nu ska leda det kommunen kallar ”en oberoende utredning” är samme Åström som 2015 skickade in ett medborgarförslag om byggandet av en bullervall längs trafikleden. Det var också Åström som för kommunens räkning godkände bygget och gick med erbjudandet att bygga vallen till ett lokalt bolag – där han själv satt i en chefsposition.

Åströms eget bolag åtog sig att bygga vallen gratis om de fick dumpa egna jordmassor där. Det godkände kommunens bygg- och miljönämnd – där Åström var ledamot.

När kritiken mot bullervallen tog fart sedan det konstaterats att den släpper ut giftiga ämnen som PCB som kan orsaka cancer och påverka möjligheten att fortplanta sig, kontrade Åström med uttalandet att ”vallen innehåller jungfruliga jordmassor”.

Men miljöinspektörer konstaterar att vallen på några ställen innehåller 1 175 procent mer PCB än vad som är tillåtet. Man har också hittat bly, kvicksilver och kobolt bland jordmassorna.

Och nu ska Åström alltså för kommunens räkning utreda hur farlig vallen faktiskt är. Kommunstyrelsens ordförande, Åströms gode vän och partikamrat Fredrik Kjos, ser inga problem i det:

”Därför uppmanas nu bygg- och miljönämnden samt tekniska nämnden [där Åström är ordförande, Proletärens anm.] att, genom helt ny och oberoende tredjepartsexpertis, vända på varje sten i Brunnavallen tills den absoluta sanningen är framme”, skriver Kjos i ett mejl till SVT:s lokala nyheter.

Kjos menar att risken för jäv är obefintlig:

– I alla beslut som tas i våra olika nämnder och styrelser finns ett personligt ansvar att lyfta eventuell jäv. Jag utgår ifrån att alla tar det ansvaret på fullt allvar, anser Kjos.

Förutom allt mänskligt lidande, all förödelse och alla ekonomiska svårigheter för vanligt folk som USA:s och Israels krig mot Iran, ett krig som majoriteten av USA-medborgarna är emot, orsakar så kostar också kriget multum för de amerikanska skattebetalarna.

Bara de sex första dagarna av USA:s krigföring kostade, enligt siffror från amerikanska Center for Strategic and International Studies och The Guardian, omkring 12,7 miljarder dollar. Eller cirka 2,1 miljarder om dagen.

Pengar som hade kunnat spenderas mycket bättre…

På hemmaplan

Till exempel genom att…

…fixa 1,5 miljoner bostäder (dubbelt så många som det finns hemlösa personer i USA)

…satsa på framtiden samt lösgöra mer arbetskraft genom att ge närmare en miljon amerikanska barn plats i förskola (inte ens hälften av barnen i USA går i förskola)

…ge fri sjukvård åt de 650.000 veteraner som skadats eller blivit sjuka i USA:s tidigare onödiga krig i Mellanöstern.

…återföra de 12 miljarder USD som regeringen Trump skurit bort i federal hjälp för att kartlägga och förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar i landet.

Globalt

Putsa på USA:s minst sagt fläckiga rykte utomlands genom att…

…ge ett års mathjälp till 80 miljoner svältande människor runt om i världen.

…helt och hållet täcka lånet till Världsbanken (12 miljarder USD) som länder i det globala syd tvingades ta för att ha råd med covidvaccin under pandemin.

…ge alla människor i hela världen tillgång till rent dricksvatten i ett års tid.

…helt och hållet återbygga sjukvården i Gaza och hålla igång den i flera år (cirka 7-10 miljarder USD).

Men det gäller ju att prioritera. Och när det kommer till Washington så prioriteras alltid krig och förstörelse som enbart gynnar en handfull rika och mäktiga.

Källor: Center for Strategic and International Studies (kostnaden för kriget), The Guardian, (de anger bland annat att pengarna räcker till 1,5 miljoner ”public housing units”) Pew Research Center (6 av 10 USA-medborgare är emot kriget). Globala siffror från FN och WHO.

Det går snabbt i hockey, brukar man säga. Minst lika snabbt går det bland etablissemangets partier, mindre än ett halvår kvar till valet. När man läser om småpartiernas (läs: alla förutom S, M, och SD) prövningar och vedermödor frågar man sig ifall de inte tävlar med varann om att snabbast komma under fyraprocentsspärren.

Det är nog ingen som missat Liberalernas spektakulära fotskjutning förra veckan. Partistyrelsens beslut att – bokstavligen – omfamna Jimmie Åkesson lär gå till historien som en av de mest självsaboterande beslut ett svenskt politiskt parti gjort sedan Åsa Romson (MP) med gråten i halsen meddelade att vårt Europa visst bygger murar.

Hur ser ”startelvan” för Liberalerna då ut efter alla avhopp? Låt oss se.

Gulan Avci, partiets försvarspolitiska talesperson, hoppade av redan före samtalen med SD var klara. Louise Eklund, Liberalernas förste vice gruppledare i riksdagen, var henne hack i häl. ”Gängens värsta fiende”, oppositionsborgarrådet i Stockholm Jan Jönsson, tackade för sig.

I Skåne börjar det se skralt ut; i Malmö lämnar Sara Wettergren i vredesmod, och Landskronas starke man (SVT:s ordval) Torkild Strandberg ville inte vara sämre. På nästa partistyrelsemöte lär det väl bara vara Simona Mohamsson och nyförvärvet Alexander Bard som njuter av fikat.

Även i Vänsterpartiet börjar det bli lite dålig stämning. Palestinauppsvinget de senaste åren har som bekant lett till utrensning i partileden, då än den ena, än den andra ledande vänsterpartisten drivits ut och omgående startat egna partier.

I veckan kom beskedet att ordföranden för riksdagens civilutskott, malmöiten Malcolm Momodou Jallow, oceremoniellt petades från valbar plats på partiets lista baserat på så kallade ”anonyma vittnesmål” – en beprövad strategi för att bli av med oönskade element.

Hur går det då för Centerpartiet? Vem är partiordförande denna vecka? Jo, Elisabeth Thand Ringqvist, som vill avsätta Ulf Kristerssons regering (SVT 5/2), och ersätta den med en ny regering ledd av… Ulf Kristersson.

Måhända är det precis denna sorts post-Lööfska viljelöshet som fått partiet att sjunka allt djupare i opinionsundersökningarna. En sorts ”Schrödingers liberal”, kanske? Helt hopplöst är det dock inte för Centerpartiet – de kan ju ge asyl åt de horder av liberaler som desperat hoppar från Mohamssons Titanic.

Ja, med motståndare som dessa, behöver vi kommunister inga vänner. När de övriga partierna sviker sina medlemsbaser, rensar ut alla som vågar stå upp för deras påstådda ”principer”, och allt mer förvandlas till en åsiktslös, formlös, grå massa, ser vi kommunister ett utmärkt tillfälle att visa att det finns ett principfast alternativ.

Allt det etablissemangets partier är – är vi inte. De är toppstyrda karriärredskap för strebrar och broilers. Vi är summan av våra beståndsdelar – vi är arbetarklassens parti.

De rusar över sina ”röda linjer” som ingenting. Vi ser våra för vad de är, gränser vi inte passerar. De säljer sig själva då de får vittring av Rosenbads och riksdagshusets korridorer. Vårt mål är att bygga en bestående rörelse för socialismen i Sverige.

Det hade de nog aldrig kunnat begripa.

K-G Wanngård är en av de fackliga pensionärer som sedan mer än ett och ett halvt år varje måndag promenerar utanför Teslas huvudkontor i Upplands Väsby. Normalt brukar det gå lugnt till – några polisingripanden har löst sig efter att de fackliga pensionärerna läst och förklarat lagen för poliserna.

Men i måndags hettade det till när en av de väktare som Tesla hyrt in från bevakningsbolaget Securitas gick till angrepp mot pensionärerna. K-G Wanngård:

– En av väktarna på plats började slåss. En i gruppen fick ett slag eller en knuff så han for i backen. Han klarade sig bra, men det kunde gått riktigt illa. Själv fick jag en rejäl tryckare så plakatet jag bar på gick sönder.

Det är inte första gången just den väktaren varit aggressiv mot pensionärsgruppen.

– Han har orsakat problem tidigare. Då var han så upprörd att Teslas personal tog in honom för avkylning. Vi har påtalat väktarens olämpliga uppträdande till Securitas och eftersom han inte varit på plats på ett tag så trodde vi att våra synpunkter hörsammats. Nu var han på plats igen och då spårade det ur rejält, konstaterar K-G Wanngård.

Sedan två polispatruller anlänt till platsen lugnade allt ner sig. Den aggressive väktaren är nu polisanmäld för misshandel.

K-G Wanngård, tidigare ombudsman på Handelsanställdas förbund, är en i gruppen med fackliga pensionärer från Seko, Byggnads, GS-facket, Handels och IF Metall. Den så kallade måndagsgruppen protesterar mot och informerar kunder om Teslas strejkbryteri och bolagets vägran att teckna kollektivavtal. Gruppen väljer att kalla sina måndagsaktioner för Promenader mot strejkbryteri, en blinkning till arbetarrörelsens pionjär August Palm, som under 1880-talet genomförde socialistiska agitationspromenader när de demonstrationer han ville ordna förbjöds.